Utan anförare: Fem svenskors fjellvandring i Norge - 5

kaffegrädde äfven torde vara mindre söt, men vi tröstade oss vid tanken på
vår köttextrakt, vår maccaroni och goda Neiiendamskaffe.
Ändtligen skymtade vi det smala näset, emellan sjöarne, med sitt slagna hö.
Denna syn var till den grad stärkande, att våra vägvisare råkade rakt af i
skenande galopp, ropande till oss att vi kunde hvila på en backe tills de
genom flaggning på hel paraplystång tillkännagåfvo, att de funnit en bebodd
stuga. Men en sådan väntan skulle blifvit »det unga blod till slut för
lång», ty »der var långt fram, sa' käringen, såg tillbaka», fastän den
klara luften sökte inbilla oss, att vi om några ögonblick måste vara vid
målet. Vi kände nu den norska himlens genomskinliga skalkaktighet, hvadan
vi tre trafvade efter våra kamrater så godt vi kunde. Men vägvisarne
försvunno, döko upp, blefvo åter borta bakom någon backe innan, vi på en
aflägsen höjd sågo ett par andra varelser röra sig.
»Kor!» ropade mina två kamrater blygsamt.
»Karlar!» skrek undertecknad oförbehållsamt, och alla tre uppförde vi en
vild segerdans bland ljung och kråkris.
Aldrig tyckte vi tre oss ha sett fagrare syn, än dessa menniskor, som
aftecknade sig mot de kala bergen, och aldrig ha qvinnohjertan klappat
lifligare vid åsynen af manliga varelser, än våra. Det förstås, att vi
kanske kunnat bli gladare, om de mötande varit qvinnor, men vi voro ej
orimliga i våra fordringar.
En fiskebod låg på näset utmed vår väg, vi kröpo in der för att söka en
stunds skydd mot blåsten, men då jag såg spiseln der och elden i
kandidatens ögon, fruktade jag ett nytt bål och flydde ut i det fria, der
Hertha stod och så godt hon kunde, spelade förkläde för våra två yngre
kamrater, hvilka just nu hade ett möte med de två karlarne ungefär en
kilometers väg ifrån oss.
»Signal till framryckning!» rapporterade hon, fast det sedan visade sig,
att hon blott sett männens höjda liar och att vägvisarne vid det gripande
mötet glömde att hissa flagg. Vi tumlade vidare, framdrifna af vinden,
mötte de rare, välsignade karlarne, hvilka smålogo mot oss och, utan att
stanna, sade: »Vägen bent fram, fiskaren hemma. Natten på fjellen, ni?»,
»benade» så af på sitt håll och vi på vårt, nådde fiskarhyddan och funno
båda våra kamrater ligga flämtande af förtjusning i en säng med två lakan.


XII.
I fiskarhyddan.

Hyddan bestod af två rum och två sängar; i det inre hade kamraterna blifvit
inhysta, och i det yttre, som naturligtvis hade en stor spis, träffade vi
vår förre värd, gutten från Lidsätern, i samtal med fiskaren, vår gamle
präktige, oförgätlige Svend Opsal. Gutten hade haft ett ärende hit, hade så
sport efter de fem svenskorna, hvilka ämnade taga nattlogi här förra
natten, och båda männen hade fruktat det värsta, då de antogo att vi
saknade alla slags födoämnen. Fiskaren visste nemligen, att Nordbodens
fiske- och fäbod voro obebodda för tillfället, så att vi troligen irrade
husvilla omkring i ödemarken. Han hade förra dagen på långt afstånd sett
oss gå förbi, »men så muntra, att de ingenting ændsede»; nu sågo de båda
karlarne helt lyckliga ut vid vår åsyn. Men Svend Opsal sade, att djerfvare
qvinnor hade han aldrig sett och ej heller upplefvat, att några sådana
varelser gifvit sig så högt upp mot norr utan manlig förare.
»Det skall vara svenskor, som våga slikt», menade han, och vi hoppas att
genom detta mod ha ingifvit detta vårt broderfolk en helsosam aktning för
Sverges--män, ty »när detta kan ske på det färska trädet», o.s.v.--Ja,
hvem kan veta, om ej vår fjellvandring får ett stort inflytande på
norrmännens politiska tänkesätt.
Kandidaten och Hertha försvunno genast i det inre rummet, hvars fönster de
förmörkade medelst regnkappor, för att i en nattlig skymning drömma om en
mjuk bädd på det hårda golfvet.
Svend Opsal tillbjöd mig vänligt sin egen snygga säng i det yttre rummet,
men mitt sinne var så upptaget af kökstankar, att jag ej kunde hvila, fast
det nu var 24 timmar sedan vi begåfvo oss från Lidsätrarne.
»Är väl för hungrig till att sofva», menade Svend och satte fram en stor
träskål med kokt kall »fjeldörret». »Det dröjer ju en stund innan jag fått
koka ny fisk», tillade han då han såg att jag ej anföll skålen.
Vi kommo nu öfverens om, att han först skulle koka kaffe, och då det blef
färdigt, fröjdade han mitt hjerta med åsynen af skäligt söt grädde, så att
jag med stolthet kunde bjuda mina kamrater »en god kopp på sängen». När så
måltiden, kokta foreller, smör, fladbröd och, för första gången, godt mjukt
bröd samt ckokolad, var färdig, sutto vi åter alla vid odukadt bord och åto
med tälg-fällknifvar och skedskaft, glada och lyckliga som--ja, som räddade
menniskor.
Då Svend Opsal förmodade, att vi nu hade krafter nog till att emottaga ett
varnande exempel, förtäljde han oss, att--jag hoppas det var på
1600-talet--två norska studenter kommit hit till Räfsjöarne för att fiska.
De hade rott öfver till andra stranden, stormen hade ryckt båten från dem;
simma kunde de ej, och så voro de prisgifna åt en nästan säker undergång i
denna vildmark, dit då sällan någon menniska kom. Studenterna hade också
insett detta samt inrättat sig derefter, ty då man _tretton_ dagar senare
sökte dem här, funnos de liggande i hvar sin graf, bygd af stenar, men
lifvet hade de ännu i behåll.--Hela räddningshistorien stod för öfrigt
beskrifven i tryck på ena väggen till Opsals inre kammare, men ingen af oss
kände någon lust att läsa den.
När det led emot aftonen rustade Svend Opsal sig att med sin fiskargut ro
ut på fiske. »Du och en af jenterne kunna ligga i min säng i natt, gutten
och jag komma sent hem, och då lägga vi oss på golfvet, förstår du», sade
den präktige gubben samt lemnade oss nu i besittning af hela huset, och det
var ej långt lidet på qvällen förrän vi alla gingo till hvila i de två
sängarne samt i en bädd på kammargolfvet. Heggen låg på denna och Hertha
och jag försökte sofva i stugusängen. För oss två blef det dock föga sömn,
ty förra nattens tilldragelser jemte Opsals starka kaffe hade en underlig
verkan att bortjaga den. Vid midnattstid hörde vi hofslag och lifligt prat
utanför vår ostängda dörr; det bekymrade oss ej, ty den norska allmogens
hela väsen ingifver främlingen en sådan trygghet, att der är verklig
själsbot deri, när man kommer från de ängsligt stängda dörrarne i våra
städer och byar.
Efter en stunds förlopp inträdde fiskargutten, gjorde upp eld och hängde
kaffekitteln deröfver, så kom vännen Opsal och derefter tre för mig okända
karlar, af hvilka den ene bar ett slags herredrägt. Denne man visade sig
genast vara fullt hemmastadd i stugan, hoppade upp på bänken, tog ned från
hyllan all den mat som fans; lät bära in sin packning, ref omslaget af ett
skålpund stearinljus, tände ett och satte det på bordet samt betedde sig i
det hela som husbonde på stället. Med äkta qvinlig uppmärksamhet
öfvervakade jag tyst den hängande kaffekitteln, rädd att den skulle koka
öfver, och jag kände mig befriad från en stor omsorg, när en af karlarne
satte sig emellan sängen och elden, så nära mitt hufvudgärd han kunde komma
på den korta bänken. Jag har aldrig till den grad förstått att uppskatta
värdet af ståtliga eldskärmar som nu, och det var med en suck jag hörde
honom kallas bort från mig och jag åter fick det starka eldskenet och
hettan rakt i ansigtet.
Som dessa fem karlar kunde äta fladbröd! Det hördes under en timmes tid som
om tio man galopperat på ett tre alnars djupt lager af tomma ägg, och man
skall ej tro att de spilde tiden med onödigt snack.
»Du har främmande, Svend Opsal», sade den som vi sedan lärde känna som
innehafvare af fiskerättigheten i Räfsjöarne och som husbonde i hyddan.
»Fyra svenska jenter och en käring. Gått vilse i fjellen, varit ute förra
natten i den starka kölden», svarade Opsal stilla. Männen svarade ej med
något utrop, utan sände blott en flygtig blick bort till oss, nämde något
om, att det kunde ha blifvit farligt samt krasade åter på sitt fladbröd.
Det var oändligt välgörande för känslan att slippa vara föremål för det
slags uppmärksamhet, som männen kalla käringsladder, märk väl, när ej de
sjelfve göra deras nästa till föremål för detsamma.
Hittills hade jag med fullkomligt lugn betraktat det nattliga laget, men i
det ögonblick värden tog upp en lång svart butelj, blef jag hetare om
öronen, än elden förmått göra mig. Med stort besvär drog han upp korken,
fattade en kopp och slog i--tjock hvit grädde. Jag nöp mig sjelf i armen
till straff för det jag bringat vissa svenska föreställningar med hit upp,
och hade jag varit bättre klädd, skulle jag stält mig på knä i sängen och
gjort afbön för en så skamlig misstanke mot de hederlige männen.
Följande morgon fann jag en butelj bränvin på Svend Opsals hylla, då jag
der sökte efter tändstickor, ett ytterligare skäl till blygsel för mig, när
jag såg att hvarken den kalla natten eller den blifvande bädden på golfvet
ansågos vara anledningar nog för att »styrka sig»----
Med tillhjelp af klöfsadeln redde husets egare sig ett läger på golfvet; de
andre männen lade sig helt enkelt i sina kläder; elden slocknade så
småningom, och det sista jag hörde var Svend Opsals röst: »Jag får upp
tidigt och bränna bönor!» Hertha hade under hela föregående scen med stor
framgång spelat rolen af »den sofvande sköna hos röfvarena», men jag såg
nogsamt, att det blott var höjden af dramatisk föreställning.
Svend Opsal sof ej öfver sig, ty redan vid fyratiden ersattes den nu
bortdragna röken från männens tobakspipor med oset af brända kaffebönor,
och så snart kaffet var färdigt, blef det åter lif i de andre männen. De
reste på sig, sökte reda på hvar sitt par ben i den orediga hop af dylika,
som upptog golfvet; sträckte på armarne och anmärkte något om kalla nätter;
derpå följde allmän kaffedrickning med fladbrödskrasande, och så lemnade
tre af dem stugan.
Opsal och gutten sysslade ännu en stund der inne; den förre kokte en ny
portion kaffe, och då han märkte att jag ej längre blundade, sade han: »Du
har nog ej sofvit godt, jag såg du var orolig; nu har jag kokt kaffe åt er,
ni må dricka när ni ha lust, ty nu fara vi alla på fiske.»
Men då jag ett par timmar senare steg upp och tittade genom fönstret, lågo
alla fem karlarne på backen utanför; de hade ej haft god vind till fiske,
men ville ej mera störa sina objudna gäster inne i stugan. Vi två
sängkamrater klädde oss så fort vi kunde, för att kunna komma ut och skaka
hand med desse hedersmän.
Vi tillbringade hela förmiddagen hos Svend Opsal, som stannade hemma, när
de andre drogo ut, jag vet ej hvart, och nu granskade han vår karta,
bekräftade att fjellsjön var en af Risas källor, något som vi trott, och
att vi från den punkt, der vi tändt vårt nattliga bål, hade endast ungefär
en mil till Espedalsvattnet. Orsaken till vår förirring, förklarade han,
låg i ett par tryckfel på (den icke nya) kartan, så att vi gått förbi
Nordboden--de två fiskhyddorna; den fäbod vi legat i på morgonen var
Nordbodens fäbod. Med den erfarne gubbens tillhjelp lades nu en ny
vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, men denna väg gick nedåt
bygden, då ingen af oss för tredje gången ville söka säterstig på andra
sidan Risas källor. Vi tyckte oss ha gjort nog, för att förtjena
efterverldens aktning, då vi på vårt återtåg staplat nya stenar ofvanpå de,
som vi här och der funno upplagda för att beteckna rigtningen af vägen.
Vår värd sade sig vara afgjord högerman, talade med sakkännedom om
hermetiskt tillslutna köttdosor (om detta var en följd af hans politiska
ståndpunkt kan jag ej afgöra) samt läste tidningar och, som jag tror,
hyllade åsigten om männens herravälde öfver djuren, qvinnan deri
inberäknad.
Men detta oaktadt smålog han med välbehag mot de näfvertofflor, jag
förfärdigat åt Hertha och med hvilka hon nu stoltserade. Då Ellen omtalade,
att hennes sjelfgjorda näfverskor (läs hoar!) gått förlorade i det första,
kärr vi plumsat igenom, skar han henne och Hedvig hvar sitt par näpna
näfversulor till att lägga i skorna, i stället för bindsulorna, hvilka
blifvit rent af vridna under nattens äfventyr ute på fjellen. Han gaf
dessutom Ellen en stödjestaf för egen enskild räkning, men gutten fingo vi
låna till gemensam ledning öfver fjellryggarne, dock med vilkor, att vi
drogo vidare strax efter middag, ty gutten skulle följa med gubben ut på
fiske.
Gamle präktige Svend Opsal, vi sända dig alla ännu mången tacksam tanke!


XIII.
På väg till Espedalsvattnet.

Med Torvald, fiskargutten, i spetsen, frivilligt bärande en del af vår
packning, klefvo vi nu uppföre en stenig, säterstig, hvilken, trogen sitt
slägtes natur, jemt och ständigt gömde sig i kärrmark. Men Torvald visste
att återfinna den, utan allt sökande, så vi hade ej annat att göra än bara
blindt klifva på, såsom det höfves ett parti, hvilket funnit sin förare.
Vi kommo nu till skogsregionerna, och tanken på att vi under vårt återtåg
sett några spår efter ett större rofdjur, föranlät mig att spörja Torvald,
om här någon gång märktes till björnar.
»Björn!» tog han i, som om jag frågat efter noshörningar. »Naj, inte här,
men uppe i fjellen», och han pekade med tummen öfver skuldran i rigtning
mot våra gamla bekanta fjelltoppar.
»Nå, ormar då?»
»Orm!» svarade han så föraktligt att jag skämdes.
»Ingen större än stocken din.»
»Jag fattade mod vid detta tillägg, ty min käpp är en meter lång, tjock som
en vanlig hederlig vandringsstaf, så att jag helst vill undvika närmare
bekantskap med ormar af samma kaliber.»
Då vi hunnit upp till sjelfva bergsåsen och sågo tydlig säterväg nedför
sluttningen, sade vi ett ömt far väl, med handtryckning, till ung Torvald,
satte oss ned vid en bäck, för att hålla måltid samt närmare beskåda en för
oss nu ovanlig syn: En man till häst. Det var en bonde som varit till
fjells och hemtat en oskodd fåle, troligen en af dem, som lockat oss,
förvillade qvinnor, ännu längre upp i ödemarken. Om det nu var i glädjen
öfver att lyckligt ha stökat undan alla karlar, eller det var under
inflytande af andra rena känslor, som kandidaten åter fick ett anfall af
»bad-dille», skall vara osagdt, men säkert är, att hon begärde orimligheter
af den arma bäcken, så att ett par af våra kamrater stälde sig på dess sida
och öfveröste den plaskande menniskan med allt det vatten, de kunde göpna
upp ur den smala vattenfåran. Jag förhöll mig neutral, ty vid Dockvattnet
stod jag på denna vattenmenniskas högra sida, då hon dök ned i sjön för att
öfverbevisa sig om sanningen af min uppgift, att der var dy på bottnen.
Det var en härlig väg sedan, genom granskog till bygden, men ansträngande
nog nedför de branta backarne, der vi dock stundom råkade i starkare traf,
än benen egentligen tyckte om. Men der vägen erbjöd tillfälle till
allvarliga samtal, rörde sig dessa om bästa sättet att steka biff och koka
råskalad potatis. Vid vägen växte kummin i mängd, och då kandidaten pröfvat
växten och funnit den god att äta, lyckades jag intressera alla kamraterna
för min idé att laga grönkål af dess späda örtblad, en vanlig skånsk
maträtt, för hvars godhet Hertha gick i borgen. Och så beslöts det, att om
vi äfven på skjutsstationen, Kvistberg, blefvo bjudna mjölk och fladbröd,
skulle vi göra myteri, bemäktiga oss spisen samt tillgripa vårt
köttextrakt.
I ofrivillig språngmarsch kommo vi ned på landsvägen i dalbottnen, och
ingen må förtänka oss att vi talade mindre berömmande ord om norrmännens
påfund att lägga en gästgifvaregård högt uppe på berget vid andra sidan, så
att vi måste klättra uppför en väg, brantare än vi då, när vi aldrig
pröfvat norsk skjuts, skulle haft lust att åka utföre. Vägvisarne synade på
afstånd gården, trodde ej att den kom nedåkande, för att hemta oss, sågo ej
heller till någon elevator, det är uttydt hiss, stötte stafvarne i
fjellsidan och sträfvade uppåt. Vi andra efter, i vårt anletes svett
tänkande på ett dagligt bröd i limpform, men lusten att plocka kumminkål
brändes bort i solhettan.
I ett stort rum, som i sig förenade kök och stuga samt representerade
forntid och nutid genom den öppna spishällen, som gjorde skäl för sin
plats, och den roterande jernspiseln, som stod der för syns skull, hade
gästgifvarmor, redan då vi tre anlände, blifvit af vägvisarne förhörd i
köksvetenskapen, utan att lemna stort annat svar än: »Eg veit ikke eg.» Nu
anstälde vi samfäldt ett skarpt korsförhör med henne och pigan, hvaraf
framgick, att der i huset fans ägg, fläsk, potatis, af fjolårets skörd
naturligtvis, någonting som kallades »köttkakor», men befans vara hårdt
stekta kotletter af oxkött. Der fans äfven »hermetik», och deraf slutade
vi, att gästgifvaren var högerman, liksom Svend Opsal, som också svärmade
för sådana väl konserverade köttbitar.
Vi begärde att få af allt, utom konserverna, och då begreppet soppa här
tycktes vara nästan väl svagt, bestälde vi äfven »multebär» (hjortron) med
grädde. Vi hade satt oss i sinnet att undvika mjölken, men det lyckades
dock ej, ty der kom genast in en bunke, stor som en ankdam--detta skall ej
tagas som en tidningsanka--och der fans flere än kandidaten, som med
skedens tillhjelp rodde upp sina medtagna krafter i dess blida våg.
Derefter trodde vi oss ha förtjent, att i hvilande ställning invänta
måltiden. Men samma märkliga rum, som inneslöt de två ofantliga spisarne,
matbordet, bänkarne, hunden, och ibland fick ett flygtigt besök af en
utomordentligt humoristisk gris, var äfven barnkammare. Är det sant, att
det är menniskans omgifning, som präglar hennes karaktär och utbildar
hennes slumrande anlag, så var det väl barnskriket, som i så stor hast
förvandlade Ellen till en sjungande barnsköterska, och då var det väl den
omgifvande rå potatisen, som i lika stor hast väckte Herthas slumrande
kökssnille, så att hon erbjöd sig att skala en del deraf, »bara det gick
fort.» Kandidaten, som läst filosofi, påstod, att alla dessa husliga dygder
frampressades af hungern; men som hon alltid hade en välsignad frisk
matlust, kan hon förklaras jäfvig i detta ännu oanrättade _mål_.
Tillbakavisad vid potatisskalningen hade äfven Hertha sökt ett ögonblicks
hvila, då Ellen störtar in till oss med nedfallen hårfläta, med fasa i
anletsdragen och en smutsig barnunge på armen. »Hjelp, menniskor, Ave,
Hertha, Heggen! Gästgifvarmor vill värma upp köttkakorna i hett vatten,
rädda dem, eljes äro de förlorade!» Ut störtade hon och efter henne Hertha;
några ögonblick af tyst, hemsk väntan, och så klingade åter Ellens barnvisa
genom köksdepartementet, för oss tre ett tecken på, att Hertha öfvertagit
köttkaksafdelningen.
Har man endast ett bra stort förråd af tid och tålamod, så blir en norsk
gästgifvaremiddag alltid färdig till slut; här hade vi för litet af den
senare varan, derför fingo vi de efterlängtade potatisen halfrå in på
bordet, men vi funno dem ändå förträffliga, och de tunna, saftlösa, två
gånger stekta, ur vattennöd räddade köttkakorna voro försvunna innan
kritiken hann undersöka dess värde. Emellan första och andra rätten var ett
längre uppehåll, så att Ellen åter igen fann sig föranlåten att spela rolen
af barnsköterska. Och åter igen kom hon med ungen i största hugg och
rapporterade, att »menniskan» kräfde tillsyn, ty nu ville hon vispa upp
alla de tio ägg, som vi skulle ha »förlorade.» Hertha sade hastigt något,
som ej hördes ut i köket, satte af i Ellens spår och kom tillbaka med en
blandning af hälft äggröra och hälft förlorade ägg, i vacker förening på
ett fat. Pigan kom med stekt fläsk och Ellen efter, nu utan barnet på
armen. Tredje rätten, multebären, fjorårets gröda, jagade oss från bordet
genom sitt äckliga utseende och ännu äckligare smak.
Oaktadt husets folk tycktes vara mest belåtna med de gäster som foro der
förbi, beslöto vi att stanna der öfver hela följande dag för att laga våra
kläder samt tillställa stortvätt, och vi afskräcktes ej derifrån genom den
stora dosis kanel, som kryddade teet vid vår aftonvard.
Andra aftonen kom en trupp norska och svenska studenter tumlande ned från
Jotunheim och nu ned för berget, ofvanför gården, hamnade på förstugubron,
stötte med alpstafvarne i marken och ropade så innerligt svenskt matfriskt:
»Mat, mat!» samt tillade sedan med svensk omtänksamhet frågan: »Är detta
Kvistberg?» Vi hade ej mod att senare spörja dem om köttkakornas tillstånd,
men af en norsk lärare, som med sin son ämnade sig till Espedalsvattnet,
hörde vi, att kanelen ej tagit slut med det kryddade vatten, som vi blifvit
bjudna.
Vi inackorderade oss nu hos den, lindrigast sagdt, tystlåtna och
mörkblickande husmodern för ett pris af 2 kr. per dygn, och sofvo så i tre
sängar, öfverfulla af halm- och fjäderbolstrar.
Nästa morgon skulle jag ner och underhandla med qvinfolken om vår tvätt,
men då jag trodde mig ha pratat länge nog, för att kunna vänta ett svar,
kom först det vanliga: »Eg veit» o. s. v., och efter ytterligare en
pressning: »Naj du, alla menniskor äro i höet, må du veta.»
»Kan jag då sjelf få tvätta här mot ersättning för ert besvär att koka
lut?»
»Skall _du_ tvätta, _du_?» Det lät otäckt ringaktande, men jag vek ej för
det, utan förmådde dem till att hänga en kittel öfver elden och förse mig
med nödigt tillbehör till en stortvätt. Och när jag så, iklädd
gästgifvarmors kjortel och tröja, samt en stund omgifven af allt husets
folk, utöfvade min tvätterskegerning, ingaf jag så stor aktning, att jag,
sedan kläderna blifvit vederbörligen kokta, fick det korta besked: »Vi ska
skölja tvätten för dig, du.» Detta skedde också, och skördade jag stor
heder och beröm af alla kamraterna för detta hvitglänsande arbete.
Denna middag bortblandades mina gröna kålfunderingar af en rödgrå
vattensoppa med ett stackars söndrigt sviskon per mun. Här fans vid gården
ett försök till trädgårdsanläggning, men inga andra grönsaker än rofvor,
och för min del hade jag ännu i allt för friskt minne den rofva jag satte i
elfven, för att längta efter dessa späda stackare.
Tredje dagens morgon bröto vi upp, lemnande största delen af vår packning
qvar hos gästgifvarmor, ty nu, då den första planen gått om intet, måste
vi, för att sedan komma till Skjäggestad i Gudbrandsdalen, gå samma väg
tillbaka. I det skönaste sommarväder och med den norske läraren och hans
gosse till sällskap gingo vi nu på banad väg, men under stark stigning
genom den härligaste natur till Dalbacken, der vi legde båtskjuts för att
ro oss öfver det vackra, 2,388 fot öfver hafvet belägna, Espedalsvattnet.
På norrmännens begäran förskönades färden genom svenska sånger, afsjungna
af två våra kamrater, och roddaren tyckte, att vi var »et fornöjeligt
selskab». Båtfärden varade ett par tre timmar, och afgiften derför utgjorde
70 öre för hvarje person.
Vi landsattes vid Megrunden, nedanför foten af Rutenfjellet, och ryckte
fram i sluten trupp mot de närmaste af de två bondgårdar, som lågo här vid
stranden.
En yngre qvinna stod i dörren, och hon svek ej vår väntan: Hon sade nej och
»eg veit ikke» till alla våra böner om mat och herberge, men hon gaf oss
båda delarne när vi ville »tage til Takke med hvad huset förmådde». Här
fans för öfrigt allt hvad den mest granntyckta menniska kunde begära:
duktyg, bordställ, gafflar, allt utom köttmat. Men minst ett halft tjog ägg
myste mot oss från den hvita bordduken. Dock, ingen bordsglädje skulle vara
fullkomlig för oss; äggen föreföllo mig hafva en antiqvarisk smak, och då
kandidaten modigt anföll sin andel af dem, hade det till följd, att hon,
med en hotfull blick på den salta forellen, flydde från bordet och hade i
någon stilla vrå bland bergen en obevittnad uppgörelse, der utgiften lär ha
betydligt öfverstigit den senaste inkomsten. Vi sofvo sedan här i sängar
med resortmadrasser och hade framför våra fönster ett fjell, i hvars
skrefvor små snöfläckar glänste emellan de låga björkarne.
Följande morgon bestego vi det 4,866 fot höga Rutenfjell. En välvillig
munter gris af en fots längd, som hade sin lilla bädd och tråg vid spiseln,
envisades att vilja vara vår förare, men husmodern tog honom ömt i famn och
gaf oss i stället en man, vår unge hygglige värd, till ledsagare, ty himlen
var full af skyar och vi fruktade råka ut för dimma. Dimma och grisar stå,
som bekant, i ett visst förhållande till hvarandra, och vi voro glada att
denne lille fyrfoting lät regera sig af en af våra medsystrar. Vägen var
under de två första timmarnes vandring af samma natur, som de oss så
välbekanta säterstigarne, genom buskar, kärr och hvitmossa, förbi småsjöar
och fjellknaggar. Men så kom »uren», dessa fält af idel skarpa fjellflisor,
jettestenar, hopade öfver hvarandra, slängda och vräkta omkring hela
fjelltoppen, så man ovilkorligen kom på den tanken, att då de
grekisk-romerska titanerne reste sig upp mot unionskungen Zevs-Jupiters
absoluta veto, utkämpades deras sista strid här på de norska fjellryggarne.
Det vore önskligt, att någon unionsvänlig fornforskare närmare undersökte
denna »ur» och så genom urtidens händelser belyste nyare tiders urtima
riksdagar.
Då vi sträfvat oss upp till fjellets topp, var Jotunheims snöfjell till
största delen höljda i skyar. Troligen spelade de gamle jettarne oss detta
spratt till straff för det vi på annan väg, än genom mäns bemedling, sökt
närma oss dem; jettar och deras gelikar ha aldrig haft rykte för att främja
frihet och framåtskridande. Men härligt var det ändå här uppe, och med nöje
lade vi våra visitkort till dem, som vi funno på en af föraren känd plats,
och satte oss så för att se upp och ned på verlden omkring oss. Vi bådo vår
förare förtälja något.
»Här är en sägen om detta fjell, den är stygg att höra,» svarade han, men
oaktadt varningen ville vi höra den. Mannen tvekade, men berättade så om en
förare, som dräpt en resande och plundrat liket. Jag vill ej återgifva
sägnen, som gjorde ett hemskt intryck på oss alla, ett intryck, som Ellen
dock bortjagade med ett par käcka visor.
Och så kraflade vi oss ned genom uren och vidare genom hvitmossa och ljung.
På något afstånd syntes en snöfläck; Ellen satte af i rigtning mot den, vi
efter, för att möta henne och få del af den snö, vi sågo henne upphemta ur
fjellskåran.
»Jag vill slicka!» ropade en anspråkslös röst.
»Jag vill suga!» flämtade en annan.
»Jag vill bita!» pustade en tredje medan kandidaten, matt efter gårdagens
strid med de antiqvariska hönsäggen, endast kastade längtande blickar mot
snön, som allt mer och mer sammansmälte för våra brinnande blickar.
Ändtligen mötte vi Ellen, och stående midt i en grupp gula ranunkler och
röda geranier, slickade, sögo och beto vi, hvar efter sin lust, i den arme
snöbollen, hvars sista lemningar nedpackades i Ellens nickelbägare för att
dermed förfriska vår bleke kandidat.
Längre ned hade vi mer än nog af friskt porlande vatten i fjellbäckarne.
Då vi nu hade en legd förare, skulle han naturligtvis göra fullt gagn,
d. v. s. gå före i den rigtning, som vi nu alla kände. Ellen stannade
derför hos vår eftertrupp; Heggen fick uppdrag att springa nedåt så fort
hon kunde, och hennes lopp var icke ringa, för att rädda forellerna från
kokning samt bringa dem på stekpannan.
Jag, som bildade centern, såg henne och föraren inträda genom stugans dörr
då jag ännu hade en half timmes vandring ned; jag såg henne komma ut igen,
sätta sig på trappan i en vemodig ställning, och jag anade, att hon kommit
försent för att utföra sitt uppdrag i köket. Eftertruppen hvarken hördes
eller syntes, husen och sjön nedanför fjellet fortskymdes nu och då af
framskjutande klippor, och jag genomilades af ensamhetens upphöjda känsla,
ljuft blandad med tanken på rosenröd laxöring och ett glas af förarens
bärvin, som vi blifvit lofvade.
»Redan kokt!» var Heggens första ord, då vi alla voro samlade på
gårdsplanen; kandidaten bleknade vid minnet af förra qvällens orgier, men
middagsmåltiden aflopp dock lyckligt för oss alla, fast »skeemaden» bestod
af kall mjölk med färska ostsmulor. Men allt var så prydligt anrättadt, och
den halfbutelj bränvin, som prydde bordet, fröjdade allas hjertan. I
skymningen tillbjöd oss vår vänliga värdinna att ro öfver till deras säter
och äta »rommegröd» (gröt kokad af tjock grädde och fint mjöl), men vi hade
på sätrarne till den grad left bland tjocka gräddan, ett vi bäfvade för att