Utan anförare: Fem svenskors fjellvandring i Norge - 4

  gentleman bland sätergutter. Han hade nemligen icke allenast afstått sin
  säng åt dem, utan han hade äfven försett dem med rena lakan--vi hade hjelpt
  oss med våra handdukar och sjalar--samt äfven lemnat kamraterna med
  småjenterne i ostörd besittning af hela stugan, tills de förra om morgonen
  voro klädda, då han uppvaktade dem med frukost och sedan med en middag, som
  föreföll oss alla rent af öfverdådig. Vi misstänkte, att karlen egde
  bildning, och då vi hörde att han var innehafvare af en kaffebricka, en
  bordduk, gafflar samt ett bordställ, innehållande bland annat peppar, stego
  misstankarne till full visshet.
  Hertha, som nu gick nästan fritt och obehindrad omkring i stugan på sina
  fotbylten, så långt ett utbredt ylletäcke räckte, fick löfte om
  småjenternes säng hos denne underbare gut, och dervid blef hon sjelf så
  menniskovänligt stämd, att hon genast körde en bit chokolad i budejebarnets
  tyst gapande mun, utan att den stumma flickungen hvarken bjöd till att
  försvara sig eller svälja detta munförråd. Den lilla undgick dock några
  svårare följder af Herthas gifmildhet, så denna med godt samvete drog på
  sig kängerna, tog sin rensel och följde med de två kamraterna bort till den
  gästvänlige säterguttens hem.
  Under denna regniga dag hade vi i tillfälle att studera säterlifvet på
  högfjellen, fjerran från bygderna, kanske flera mil från egarnes gårdar och
  med inga andra samfärdsmedel än »apostlahästar» och klöfsadlade
  »norrbaggar»
  Gubben och gjätergutten kommo tidigt hem, den förre från något slags
  skogsarbete i fjellbjörksregionen nedanföre oss, den senare med boskapen,
  och i skymningen voro vi alla sex rumkamrater samlade vid den flammande
  brasen, som dock stundom rökte i kapp med gubben. Tobias den andre satt i
  sin betydligt trasiga drägt på sin förra plats och i sin gamla ställning
  vid elden, ångande fuktighet under en stum glödande nyfikenhet. Kandidaten
  »stod för» medan jag förflyttade mig från sängkanten längre upp i höbädden;
  hennes beslut var, att antingen invänta brasans slocknade eller guttens
  hädanfärd från stolen bort till budejan och barnet i den andra sängen. Vi
  hade alla fem högtidligt lofvat hvarandra, att om vi funno menniskor, hos
  hvilka icke sederna voro utkörda af »anständigheten», der skulle vi ej
  öppna dörren för denna skenheliga slarfva.
  Men den arma kandidaten hade ingenting att ställa emellan sig och guttens
  vidöppna ögon, ty mitt förslag, att vi skulle skiftas till denna gerning,
  förkastades utan pröfning. Gubben låg redan på bänken, insvept i fårfäll
  och tobaksrök, och då nu denna senare i väldiga skyar drog bort öfver vårt
  läger samt bildade en molnstod emellan oss och gutten, tog kandidaten ett
  raskt steg, klef upp i sängen och beredde sig till att försvinna.
  Men, o ve! Tobias den andre sträckte ut sin hand mot härdens slocknande
  eldbränder, dessa sprutto till af skräck och sände ett flammande sken ut i
  stugan, och der stod nu kandidaten i blå--låt mig säga, gymnastikdrägt,
  omgifven af en gul strålglans, en obemantlad Svea, mindre hög, betydligt
  mindre allvarsam, och i stället för ett argt, gapande lejon låg jag
  storskrattande vid statyens fötter.
  Hvem har väl tid till öfverflödig sömn under en dylik feriefärd? Icke jag
  åtminstone, derför fann jag det fullkomligt i stil med hela omgifningen,
  att gubben vaknade klockan 3 och började röka samt fortfor dermed tills han
  fann det vara tid att tända på brasan i spiseln. Det var en präktig gubbe,
  oaktadt han säkert var lika genompyrd af dålig, usel tobak, som vår svenska
  bokmarknad af öfversättningsliteratur, och jag förvarar med tacksamhet den
  vandringsstaf han skar mig af god fjellbjörk.
  Det regnade på morgonen och var betydligt vått på gångstigarne, men vädret
  blef bättre uppåt dagen. Vi beslöto att fortsätta vandringen sedan vi alla
  ätit middag hos den stillsamme, men klokt blickande sätergutten, som
  otvifvelaktigt var känd som ett godt parti i bygden. Det är temligen
  troligt, att den förr omtalade gumman, som skänkte honom åt den minsta
  jenten bland oss, trodde att vi, lockade af hans stora rykte, dragit från
  Sverge endast för att fria till honom. Han sjelf gaf dock inga
  »anledningar», utan skötte sitt hushåll med sådan stilla ärbarhet, att vi
  fingo liksom en profetisk inblick i framtidssamhället, då männen bli
  hushållare, och den synen var rigtigt vacker.
  Vi qvinnor gingo emellertid ut att söka rätta vägstråten medan mannen
  kokade middagen, och då vi funno, »att jorden var torr», faststäldes
  uppbrottet till klockan 2 eftermiddagen och att dagsmarschen endast skulle
  sträcka sig till Räfsjöarne, en knapp fjellmil, hvarest der skulle finnas
  en bebodd fiskarhydda.
  
  
  X.
  Husvilla.
  
  Glada och tacksamma skildes vi från vårt snälla värdfolk på Lidsätrarne och
  fortsatte vår muntra vandring i klart solsken, vägledda af kompass och
  karta, alltjemt med blänkande snöfjell i förgrunden och på nära håll smärre
  snöfläckar i fjellskrefvorna. Vi gingo sakta, ty sceneriet fängslade oss;
  lommen skrek i sjöarne, forellen hoppade högt öfver vattenytan, och ripor,
  troligen smittade af vår muntra sinnesstämning, flögo upp ur buskarne och
  instämde i vårt skratt; intet hus, ingen menniska, ingenting af
  verldslifvets äflan syntes här uppe på de omätliga fjellvidderna.
  Räfsjöarne lågo i solglans för våra blickar, men vi spejade förgäfves efter
  fiskarhyddan. Vi oroades ej deröfver, ty vi sågo hövolmar på ett näs
  emellan sjöarne, trodde att huset låg bakom en bergsknalle och märkte att
  vi under sökandet efter säterstigen, som förlorat sig i ett kärr, kommit
  för mycket till höger från sjöarne samt visste att man endast på nära håll
  kan skilja en grå norsk fjellstuga från en bergshäll.
  Denna dag lade kamraterna en ny pligt på mitt samvete; nemligen att
  offentliggöra vår tanklöshet, att ej ha medtagit en _kikare_, och jag
  tillsades att varmt uppmana andra turister att ej glömma en dylik
  nödvändighetsartikel.
  Vi stannade och höllo råd, ty det var en antagen lag, att alla skulle dela
  lika ansvar för kommande äfventyr. Ärftlighets- och ansvarighetssystemet
  hade vi lemnat i behörig vård hos dess respektive pappor och mammor, med
  hvilka vi ej räknade närmare frändskap. Klockan var nu 5, vädret härligt;
  skulle vi söka upp fiskarhyddan eller gå till den å kartan utmärkta
  Nordboden, dit, vi ej kunde ha längre än en fjellmil? Vi beslöto oss
  enstämmigt för det senare. Och så gingo vi på, endast vägledda af karta och
  kompass, ty säterstigar voro der nog af, men de förlorade sig beständigt i
  myrmarker, hvilka vi klefvo igenom med en kraft, så det hördes som då ett
  ringförlofvadt par sitter i ett soffhörn vid skymningsbrasan och ger de
  närmare slägtingarne ett tydligt begrepp om hur det låter, när man drar
  foten ur våt dy. Ja, likheten var så förvillande att jag flere gånger vände
  mig om, för att se om kamraterna kysstes. Kartan sade oss, att vi skulle
  öfver en elf, gälde nu att finna den i sitt stilla halftorra lopp.
  Upp på en klippa för att speja! Nej, ännu syntes den ej i den angifna
  rigtningen, men till venster om oss lågo ett par bodar, hvilka vi, enligt
  kartans utsago, kunde antaga för fäbodar, och dit kände vi ännu ingen
  dragning; alltså bara vidare, för att söka den utstakade säterstigen!
  Vi formerade nu en spridd jägarkedja, och genom tillrop af: »Spår! Spår!
  Tydlig säterväg! Otydlig väg! Ingen väg!» meddelade vi hvarandra våra
  upptäckter och gingo framåt i värre kroklinier, än den värste vinkeladvokat
  kan utfundera, för att nå målet: Nordboden.
  Redan vid denna tidpunkt och medan solen ännu syntes öfver fjelltopparne,
  hade kandidaten en profetisk syn och uttalade mystiska ord om snöfjell,
  sedda i den dubbla belysningen från månens skifva och ett nattligt bål. Men
  vi trodde, att synen endast var ett foster af hennes nyfödda äfventyrslust,
  närd af minnet af den blågula strålgloria, i hvilken hon föregående afton
  visat sig på sätern.
  Vår zigzagsvandring, för att söka väg genom kärr, en- och dvergbjörksfält,
  genom hvilka senare vi marscherade bums på, ty buskarne gingo ej högre än
  till knäet, och urfjell pläga bära vanlig menniskotyngd, förde oss till den
  vackraste lilla fjellsjö. Förtjusningen öfver denna syn lade sig dock
  snart, när vi på vägvisarnes miner sågo, att sjön ej stod upptagen på vår
  resplan, och nu måste vi uttala den, en längre stund tillbakahållna frågan:
  »Hvar befinna vi oss egentligen?»
  I rätt rigtning på vår utstakade väg till Espedalsvattnet; derom
  öfvertygade vi oss alla, men _hvar_ fans då Nordboden? Hade vi gått förbi
  den, eller kunde vi ej se den förrän vi kommit öfver den elf, som _måste_
  finnas här i närheten?
  När jag _nu_ nedskrifver detta, känner jag en ängslan, som _då_ var fjerran
  från mitt sinne och äfven från kamraternas; vi kunde ju i värsta fall vända
  om till Räfsjöarne, vägledda af fjellryggarne, himlen var klar och luften
  der uppe--ja, den innehåller ett ämne, som jag tror skulle kunna omskapa en
  ligghöna till en fjellripa; starkare bild vill jag ej begagna när jag talar
  om ett land, med hvilket vi ej böra slåss.
  Vi bestego en med fjellbjörk sparsamt bevuxen höjd för att speja; vi sågo
  elfven och valde från vår höga ståndpunkt en öfvergång, men vi voro nu så
  erfarna att vi visste, att de föremål, som i den klara fjelluften syntes
  helt nära, kräfde timmars marsch för att uppnå. Men »ingen rädder här!»
  Bara nedför sluttningen, genom ny myrmark och fram till elfven!
  Denna var bred, men vattnet var lågt, fast det flöt med strid ström nedför
  stora stenblock; här och der hvirflande omkring dem på ett öfverdådigt
  sätt. Nu. är det så fatt med mina fötter, att de i närmare beröring med
  rinnande vatten alltid vilja gå till botten med saken. Detta hade jag i all
  tysthet, då ingen af kamraterna bevakade mina öfvergångsperioder, redan
  gjort ett par gånger, och nu såg jag att vi alla måste gå till bottnen af
  denna elffåra.
  Solen var nu nere, det blåste kallt i rigtning från snöfjellen, så icke ens
  kandidaten, som eljes svärmade för bad vid hvarje vattendrag, kände något
  större behof af fotvatten. Men ändå stodo vi snart vid elfvens brädd, med
  strumpor och skor fastbundna vid renslame, samt ytterst beslutna att hjelpa
  våra kjolar hyggligt öfver vadet. Det finnes tillstånd här i lifvet, då man
  nödgas taga äfven en slapp mensklig beklädnad under armarne, om man vill ha
  sitt på det torra.
  Hade man nu bara kunnat vada på vanligt skånskt sätt, skulle det aldrig
  bekymrat mig, men här gälde det att klättra från det ena öfverspolade
  stenblocket till det andra, försigtigt pejlande djupen emellan dem med
  käppar och paraplyer. Det skulle visserligen tagit för lång tid att dränka
  sig här, men i en handvändning kunde vi fastnat eller brutit armar och ben
  af oss, och det önskade icke ens kandidaten, fast hon hade bindlar i sin
  rensel. Vägvisarne gingo som vanligt först; med kraft och energi
  balanserande på de block, halare än ålskinn och falskare än kärleksvisans
  menniskotungor.
  Jag såg den tappra Ellen göra ett felsteg, slinta på en slemmig kullersten
  (icke kullerstol), fäkta vildt med ena armen, taga fart och
  ligga--valbehållen på hinsidan elfven. Jag flyttade min ängsliga blick åt
  höger, såg Heggen upprepa kamratens rörelser, såg henne nära vid målet, såg
  strandbrinken brista i pålitlighet, och hennes ena fot plumsa ned i
  vattnet.
  Vi bedja läsaren påminna sig, att detta skedde minst sex veckor före
  svanjagten på Ekolsund, der prinsen af Wales gjorde ett liknande hopp och,
  enligt alla tidningars enstämmiga utsago, blef våt om ena foten. Så att
  _om_ någon efterhärmning af fakta föreligger, är det ej från _vår_ sida.
  En stund stod kandidaten i djupa tankar bredvid mig och vår mest eleganta
  kamrat, nu betänkligt barfotad, och så stred äfven kandidaten med händer
  och fötter emot alla mötande hinder och var öfver. Och nu manades vi två
  starkt till efterföljd, mindre af våra samvetens, än kamraternas stämmor,
  och jag begaf mig ut, kom öfver _en_ sten, raglade fram öfver två, spände
  tårna i den tredje, den vickade till, det hala kräket, och jag satte mig på
  dess granne med fötterna redlöst hängande på ena sidan och en lång rad
  kappfransar i halfkrets flytande omkring stenblocket. Synen måste ha varit
  af tvetydig art, ty tre personer på ena stranden skakades af skratt, jag af
  köld och kamraten på andra stranden af häftig förskräckelse, som gaf sig
  luft i bevekande böner, att jag skulle vända om till henne.
   Vid denna röst, den välbekanta,
   jag vände om bland klippblock branta
   och gick tillbaka tum för tum.--
   Ja, kärlek, du gör menskan dum!
  Återförenade sprungo nu Hertha och jag barfotade fram och åter bland sälg
  och dvergbjörk, sökande ett bättre vadställe och föreställande ett parti af
  den bekanta naturtaflan: »Höns med ankungar», tills modlöshetens vinglöse
  ande fick sådan magt med oss, att vi började tala om att stanna der vi
  voro, medan de andra drogo till Nordboden för att hemta brobyggare.
  »Ave!» ropade då kandidaten, »du vet ju att der gifves _ett_ sätt att komma
  öfver om det gäller.»
  Ja, jag _visste_ detta, jag hade nyss haft en aning om det kalla i detta
  sätt att färdas, och jag gjorde en antydan om, att jag ej, i likhet med
  henne, var simmagister. Då, i en blink, stod hon, lindrigast sagdt, oklädd'
  ute i elfven. »Möt mig! Så, nu på nästa sten! Stöd dig på käppen! Hit med
  din packning!» ordinerade hon och stod på två fötter och en hand i den
  hvirflande strömfåran, tills jag med ett dugtigt grepp kring hennes nacke
  kraflat mig så långt fram att jag, med tillhjelp af Heggens paraply, kunde
  af henne sjelf dragas upp på det torra.
  Medan kandidaten sålunda arbetade med mig, fäktade Ellen med Hertha: »Kom
  strax!» kommenderade den förra, likt en annan Lorelei vridande vattnet ur
  sitt långa nedfallna hår. »Du vill väl ej att kandidaten skall ta döden af
  köld för din skull? Ut med dig bara, så skall jag ta emot dig här! Nå!»
  Och midt i elfven och min egen okufliga skrattlust hörde jag Hertha
  ömkeligen bedja: »Kära Ellen, tala bara ej så hårdt till mig! Jag skall
  komma, men narra mig ej till att skratta!»
  I nästa ögonblick var äfven hon öfver utan att ens hafva vätt fållen på
  något af de plagg, som för oss andra råkat för nära vattenytan. Och nu kom
  Ellen med handduk och Heggen med konjaksflaskan; der blef en frottering och
  ett skålande, ett skrattande och ett skämtande, så vi kände oss så varma
  som nybakade studenter.
  Nu måste väl sätervägen finnas! Ännu var det ljust nog till att urskilja
  spåren, och så ljödo åter ropen: »Väg! Skodd häst! Många hästar!» emellan
  oss; men åsynen af manliga fotspår satte oss i en hänryckning, som
  framkallade ett slags bildadt indiantjut: »Mansklack!» öfver hela linien.
  Ett par gånger tyckte vi oss, i den tilltagande skymningen, se rörliga
  föremål på aflägsna bergssluttningar, och vi inbillade oss att det var
  boskap, som gick till Nordboden, hvilken vi trodde vara en säter, och vi
  styrktes i denna tro, dels af de trampade stigar, vi funno här och der,
  dels af ljudet från pinglande skällor. Men ingen menniskoboning syntes,
  ehuru vi på en sank mark funno afhuggna björkar jemte en stor slipsten med
  sin svängstång.
  Plötsligt upphörde hvarje spår till säterstig, men ljuden af skällor kommo
  närmare. Ellen före, vi andra efter upp på en höjd; vi trodde oss se
  sätern, då en flock hästar galopperade förbi, skrämda af våra rop. Det var
  de, som buro skällorna, och den förmenta sätern var ett väldigt
  klippstycke. Vi letade oss tillbaka till den senast funne säterstigen och
  beslöto nu att hålla oss i dess närhet tills det blef dager, ty nu var
  klockan 11 och vi fruktade att gå ned oss i någon kärrmark, då månljuset ej
  tillät oss att skilja sälgens grå buskar från ängsullens hvita vippor.
  »Sade jag inte, att vi kommo att stanna på fjellen i natt!» utbrast
  kandidaten i en ton, som förrådde att hon för tillfället ej önskade sig
  något bättre. »Nu gå vi fram och åter på sätervägen--»
  »Och filosofera», föreslog en annan stämma.
  Vi studerade ljusbrytningarne på snöfjellen, skuggorna i dälderna, skyarne
  på himlen, funno allt ganska godt, men tänkte att en bit mat skulle varit
  ännu bättre; dock derom talade ingen. Ett stort fält, bevuxet med enris,
  låg i vår väg, och här kröpo vi ned, för att hvila en stund i enrum med
  paraplyerna, som skydd mot den iskalla blåsten.
  »Billigt berberge, härliga utsigter!» anmärkte Hertha, öppnade så renseln
  och dök upp, prydd i en handduk på hufvudet under hatten. Heggen tyckte att
  det klädde och förekom snart sjelf med en handdukssnibb på hvardera
  skuldran. Kandidaten ordinerade för mitt oskyldiga hufvud samma maggördel,
  som på sätern tjent Hertha till fotbeklädnad, men hon upplyste mig om, att
  den sedan var tvättad. Kandidatens yttre undergick ingen förändring, men
  det inre af hennes rensel vittnade dock om åtskilliga omstörtningar till
  förmån för hennes beklädnad. Ellen sysslade länge bakom en större enruska,
  men då hon åter visade sig, imponerade hon starkt på oss andre genom en
  större hvit halsduk, hvars knut hade en omisskännelig likhet med de allra
  som näpnaste spetskantade lintygsärmar. Glädjen öfver vår beundran gjorde
  henne så varm, att hon åt mig afstod sin gummikappa.
  Nattoaletten var slutad, men sofva vågade vi ej i en sådan kyla, derför
  upp, upp alle man innan Jon Blund kommer!
  »Nej, nu tända vi upp ett bål!» det var naturligtvis den profetiska
  kandidaten, som nödvändigt ville bli sannspådd, och förslaget antogs af
  brist på något bättre. Fastän det var omöjligt att vålla skogseld, der inga
  träd funnos så långt ögat nådde, släpade vi först tillhopa en del stenar,
  byggde så en rigtig huslig härd, och då vi äfven ryckt upp en del en, sälg
  och dvergbjörk, tände Ellen en bit stearinljus och satte det midt på
  härden; snart flammade ett präktigt bål högt mot den ljusrandiga
  sommarhimlen. Detta väckte åter våra domnande lifsandar och det till den
  grad, att jag förledde Ellen till att åtfölja mig på ett nattligt ströftåg,
  för att på andra sidan om en bäck söka en säterväg, som förlorat sig deri.
  Vi funno den ej, men Ellen föll vid sitt ifriga sökande derefter på näsan
  öfver en af bäckens tusende, sinom tusende rullstenar och bröt sitt
  paraply; det var det andra, som gick förloradt.
  Då vi återkommo till kamraterna dukade de upp aftonmåltiden: torr chokolad
  och kakes; jag föreslog allmän tebjudning, då jag ville bestå kokkärl.
  Detta framtogs och befans vara samma flata blanka bleckflaska, som hittills
  tjenat till att gifva hållning åt min turnyr. Aseptinen tömdes på en nu
  utdrucken fältflaska, vatten hade vi i bäcken, te i kandidatens rensel och
  glöder på bålet. Min tennbägare tjente som tekopp och Ellens nickelbägare,
  som blott behöfde en lindrig påtryckning för att blifva otät, uppböjdes
  till tesil. Hon hade äfven ett bra stycke socker i renseln, men allmänna
  meningen försmådde slik förfining. I stället dök--jag misstänker ur
  Heggens gömmor--en liten flaska ren sprit, ämnad, som det uppgafs, åt ömma
  fötter, men som nu blandades med det kokheta teet, för att utan vidare
  först--på försök--köras i Hertha, som ifrigt bestred rättigheten af en
  sådan behandling, då hon ej gjort någon menniska för när. De tre andra
  drucko blandningen tyst och med från elden bortvända anleten; jag fritogs
  på grund af min ålder och bestämda protester, men lofvade att i stället
  dricka oblandadt te ur bägare, som den värste ryss, hela natten, om det
  kunde bidraga till sällskapstrefnaden. Jag höll ord, drack en bägare ur
  hvarje »kok», försötmade drycken med pepparmyntepastiller--en gåfva af
  Zéphyrs kapten--bjöd desslikes mina kamrater, och de åto deraf. Så
  tillbringade vi under muntert glam nattens timmar, gående och stående kring
  bålet, hvilket jemt kräfde näring och vård. Månen, som ej var alldeles
  full, satte upp ett godlynt ansigte, höll oss sällskap till långt fram på
  morgonen och tyckte visst att vi voro ena glada nattsvärmare.
  
  
  XI
  På återtåg.
  
  Klockan 4 släckte vi omsorgsfullt elden genom att öfver bålet uppstapla en
  stor hög våt grästorf och mull. Denna hög jemte Ellens paraply, utkastad i
  två delar, samt några bitar stanniolpapper skola kanske i en aflägsen
  framtid för en fornforskare vittna om en högt uppdrifven kultur hos ett då
  spårlöst försvunnet fjellfolk.
  Klockan 5 började vi åter vårt sökande efter vägen till Nordboden, nu genom
  att gå något tillbaka; vi funno spår, som ledde öfver en ängsmark till en
  bäck, sågo bred säterväg, hårdt tilltrampad, på en fjellsluttning på andra
  sidan om vadet, och gingo raskt på. Kölden var ganska skarp, våra kläder
  fuktiga af dagg, men hoppet om att nu snart komma till en menniskoboning
  värmde allas sinnen, och solen steg strålande öfver fjellkammarne. Muntert
  trafvade vi öfver vadet och uppför den breda säterstigen på
  fjellsluttningen, och nu flögo ropen: »Mansklack!» med öfverdådigt gäckande
  tonfall emellan oss. Högre och högre stego vi, blåsten hven kring oss,
  hvass, med helsning från isbergen; vi sträfvade upp till en fjellplatå,
  sågo en af kreatur tillstampad plats, en oslagen äng och en liten
  hydda----.
  Ellen, främst i spetsen, ref upp dörren, försvann der inne, Heggen efter.
  Men intet jubelrop, ingen glädtig viftning i dörren märktes; eftertruppen
  tystnade tvärt och ilade efter med blandade känslor. Hyddan, synbarligen
  endast en fäbod, var till största delen uppförd af samma slags rå
  bergsskiffer, som vi så ofta sett använd till tak och fötter eller pelare
  till de kistlika uthusen, samt af några timmerstockar. En spishäll till
  höger om dörren, ett par stensäten till venster, i bakgrunden ett slags
  sängställe, fyldt med gammal sönderskuren säf; det var allt. Hvad skulle vi
  icke nu känt för en fröjd, om en Tobias n:r 3 suttit här och stirrat på
  oss! En flygtig granskning visade oss, att man för flere dagar sedan
  drifvit boskapen från denna trakt, men vi kände för litet till säterlifvet,
  att vi deraf vågade draga några vidare slutsatser.
  Tysta nedsjönko vi alla på stensätena i den mörka boden, genom hvars väggar
  blåsten for med ett argt pipande ljud. På en gång stod det för mig, att jag
  under hela vår resa kastat bort min del af ansvaret genom att tanklöst
  instämma i ungdomens alla förslag; att jag med ett barns hela glada
  tanklöshet lefvat i stundens fröjder utan en tanke på det som låg bakom
  eller framom det glada närvarande. Hade vi alla varit öfverdådiga? Skulle
  vi nu plikta för detta? Skulle kanske i fem hem--Nej, jag vågade ej följa
  denna tanke till slut----
  »Ave är uttröttad, hon har ej förtärt en bit sedan i går middag; vi ha ätit
  chokolad och kakes, hon måste hvila», hörde jag hviskas der jag i en slags
  bedöfning satt i mörkret med en hjerteångest, som förbjöd mig att tala
  eller svara. Villigt lydde jag uppmaningen att lägga mig på gjäterguttens
  forna läger, gjorde ej något motstånd då Hertha öste öfver mig den smutsiga
  säfven, med energisk förklaring att det gjorde detsamma hvad för slags
  varelser den för öfrigt innehöll; kände hur renslarne lades bakom min rygg,
  för att i någon mån utestänga blåsten; märkte att någon låg på mina fötter
  och att en eller två kamrater kröpo upp i andra ändan af båset. Sedan
  försvann allt i en oredig, qvalfull dröm, i hvilken jag jemt vadade bland
  glidande stenar i strida elfvar, medan rök och eld från brinnande enris
  ville qväfva mig. Jag väcktes ur sömnen genom Hertha, som tog bort sjalen
  från mitt ansigte och uttalade sitt hopp om, att jag väl ej låg och blef
  ihjelrökad. Kandidaten, hade nemligen med sin vådliga förkärlek för
  bål--utan pluralis--tändt upp eld på spiseln, och röken slog rakt mot
  väggen i stället för att vackert hvirfla upp genom skorstenen.
  Åter bröt sig humorn fram då kandidaten med tårade ögon måste kasta ut sina
  kära bränder genom dörren; men hvad som sedan försiggick i våra sinnen, der
  vi tre sutto i mörkret väntande på våra outtröttliga vägvisare, egnar sig
  ej för skämt. Ingen af oss sade ett ord, ingen fälde en tår, men nog sökte
  vi annan hjelp än den, karta och kompass kunde lemna.
  Efter en stund återkommo våra kamrater, och redan deras fasta tag i dörren
  medförde hopp om goda underrättelser. De hade varit uppe på det höga, kala
  fjellet vid sidan af hyddan--Ellen ända uppe på toppen--hade derifrån
  öfverskådat nejden och sett den väg från hvilken vi kommit.
  »Jag kan med säkerhet hitta tillbaka till Räfsjöarne och derifrån till
  Lidsätrarne, om vi ej finna fiskarhyddan», sade hon. »Jag _tror_ mig också
  kunna finna, väg till Espedalsvattnet, men vill ej ikläda mig ansvaret för
  en sådan vandring, om ni ej alla vilja det.»--
  Vi öfverlade och funno, att det var ett för stort vågspel att, utan mat och
  utan bestämd säkerhet om att den punkt, på hvilken vi befunno oss, var den
  som på kartan utvisades, företaga en vandring, som förde oss närmare
  snöfjellen vid Jotunheim. Alltså tillbaka mot söder, mot Räfsjöarne och
  till menniskor! Vi hvilade en stund i fäboden, och kamraterna stärkte sig
  med den vanliga kosten, som jag under hela vandringen ej förmådde smaka; så
  togo vi åter vår packning och trädde ut i klara solskenet. Först här delgaf
  oss Ellen det budskap, att vi måste börja vår vandring med att vada öfver
  »en temligt strid bäck.»
  »Ah, jag känner nog igen dig, fast du är förklädd, sa' norrmannen om
  spickesillen!» och det samma tänkte vi om vår gamla bekanta elf, fast Ellen
  förklädt honom till en bäck. Han var dock ganska hygglig här, så att det
  hela aflopp med ett temligen högstämdt fotbad i den kalla morgonstunden. Då
  detta var öfverståndet, öfverfölls jag af alla kamraterna, tvangs att
  förtära en kakes, som förevändning för det konjaksblandade elfvatten, som
  de samtidigt dermed hade mig att nedsvälja. De tycktes ha fått för sig, att
  det ej stod rätt till med mig, då jag, utan att begära hjelp, tyst och
  vackert vadade öfver elfven.
  För att undvika kärrmarkerna drogo vi oss åt höger upp åt en ås. Här sågo
  vi stenar uppstaplade, betecknande en osynlig väg i rigtning åt Jotunheim;
  vi stannade, sågo längtande mot snöfjellens glänsande toppar, men vände dem
  med en suck ryggen och gingo tillbaka mot söder.
  Åsen var på stora sträckor beklädd med hvit mossa, så djup, att foten
  nedsjönk deri lika djupt som romanskrifvare säga, att den sjunker i mycket
  fina damers golfmattor. De skulle, desse diktare, bara varit med här, och
  de skulle fått erfara hur det kännes att klifva halfva mil så der mjukt;
  jag är säker på, att när de sedan skulle dra till med något rigtigt skönt
  kammarväglag, skulle de taga till tuktad sten.
  Ungdomen hade en synnerlig lust att hvarje halftimme hvila på denna
  mossmatta, »för att sola oss», uppgaf kandidaten; »för att göra ett
  öfverslag af kostnaderna för nattherberget», försäkrade Hertha, och skref
  till yttermera visso i anteckningsboken:
  »Nattlogi vid lägerelden på vidderna 0,00 kr.»
  »Vi skulle så gerna vilja sofva en stund», tillstodo våra ärliga vägvisare.
  Men jag hade gjort ett tyst löfte att ej hålla rast förrän vi återsågo den
  vackra fjellsjön, der vi först förlorat spåret, ty då visste jag, att vi
  alla skulle känna igen vägen. Med de fjellen voro vi så bekanta, att vi
  nästan voro _du_ med dem. Ungdomen tog dock fortfarande min tystnad för
  plötslig påkommen ålderdomssvaghet. Ellen grep min rensel; under ett par
  timmars tid skiftades kamraterna till att bära den, och först när jag
  gjorde dem uppmärksamma på, att vi alla efter en så lång fasta behöfde
  något som höll oss fast vid marken i denna lätta luft, återfick jag min
  börda.
  Fjellsjön blinkade mot oss, och vid åsynen af den återkom allt vårt mod;
  oförvägna, som tre dagar gamla torndyflar, började vi på stående fot
  utstaka en ny vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, en plan,
  som skulle sättas i verket så snart vi »fått mat och en natts hvila.»
  Det blåste fortfarande dugtigt, men himlen var klar och solig, så vi ej
  behöfde frukta fjellvandrares farligaste fiende, dimman. Någon gång flög
  väl en och annan tanke till--»nallar»; men ingen af oss trodde rigtigt på,
  att norska björnar skulle förfölja _skuldlösa_ svenska qvinnor. Klockan 1
  nådde vi öfre delen af Räfsjöarne, och nu började vi undra, om der fans mat
  i fiskarhyddan. Vi visste, att mannen fick sin mjölk från Lidsätern och att
  han var nog god norrman att föredraga den i blåsurt tillstånd samt att hans