Utan anförare: Fem svenskors fjellvandring i Norge - 4

gentleman bland sätergutter. Han hade nemligen icke allenast afstått sin
säng åt dem, utan han hade äfven försett dem med rena lakan--vi hade hjelpt
oss med våra handdukar och sjalar--samt äfven lemnat kamraterna med
småjenterne i ostörd besittning af hela stugan, tills de förra om morgonen
voro klädda, då han uppvaktade dem med frukost och sedan med en middag, som
föreföll oss alla rent af öfverdådig. Vi misstänkte, att karlen egde
bildning, och då vi hörde att han var innehafvare af en kaffebricka, en
bordduk, gafflar samt ett bordställ, innehållande bland annat peppar, stego
misstankarne till full visshet.
Hertha, som nu gick nästan fritt och obehindrad omkring i stugan på sina
fotbylten, så långt ett utbredt ylletäcke räckte, fick löfte om
småjenternes säng hos denne underbare gut, och dervid blef hon sjelf så
menniskovänligt stämd, att hon genast körde en bit chokolad i budejebarnets
tyst gapande mun, utan att den stumma flickungen hvarken bjöd till att
försvara sig eller svälja detta munförråd. Den lilla undgick dock några
svårare följder af Herthas gifmildhet, så denna med godt samvete drog på
sig kängerna, tog sin rensel och följde med de två kamraterna bort till den
gästvänlige säterguttens hem.
Under denna regniga dag hade vi i tillfälle att studera säterlifvet på
högfjellen, fjerran från bygderna, kanske flera mil från egarnes gårdar och
med inga andra samfärdsmedel än »apostlahästar» och klöfsadlade
»norrbaggar»
Gubben och gjätergutten kommo tidigt hem, den förre från något slags
skogsarbete i fjellbjörksregionen nedanföre oss, den senare med boskapen,
och i skymningen voro vi alla sex rumkamrater samlade vid den flammande
brasen, som dock stundom rökte i kapp med gubben. Tobias den andre satt i
sin betydligt trasiga drägt på sin förra plats och i sin gamla ställning
vid elden, ångande fuktighet under en stum glödande nyfikenhet. Kandidaten
»stod för» medan jag förflyttade mig från sängkanten längre upp i höbädden;
hennes beslut var, att antingen invänta brasans slocknade eller guttens
hädanfärd från stolen bort till budejan och barnet i den andra sängen. Vi
hade alla fem högtidligt lofvat hvarandra, att om vi funno menniskor, hos
hvilka icke sederna voro utkörda af »anständigheten», der skulle vi ej
öppna dörren för denna skenheliga slarfva.
Men den arma kandidaten hade ingenting att ställa emellan sig och guttens
vidöppna ögon, ty mitt förslag, att vi skulle skiftas till denna gerning,
förkastades utan pröfning. Gubben låg redan på bänken, insvept i fårfäll
och tobaksrök, och då nu denna senare i väldiga skyar drog bort öfver vårt
läger samt bildade en molnstod emellan oss och gutten, tog kandidaten ett
raskt steg, klef upp i sängen och beredde sig till att försvinna.
Men, o ve! Tobias den andre sträckte ut sin hand mot härdens slocknande
eldbränder, dessa sprutto till af skräck och sände ett flammande sken ut i
stugan, och der stod nu kandidaten i blå--låt mig säga, gymnastikdrägt,
omgifven af en gul strålglans, en obemantlad Svea, mindre hög, betydligt
mindre allvarsam, och i stället för ett argt, gapande lejon låg jag
storskrattande vid statyens fötter.
Hvem har väl tid till öfverflödig sömn under en dylik feriefärd? Icke jag
åtminstone, derför fann jag det fullkomligt i stil med hela omgifningen,
att gubben vaknade klockan 3 och började röka samt fortfor dermed tills han
fann det vara tid att tända på brasan i spiseln. Det var en präktig gubbe,
oaktadt han säkert var lika genompyrd af dålig, usel tobak, som vår svenska
bokmarknad af öfversättningsliteratur, och jag förvarar med tacksamhet den
vandringsstaf han skar mig af god fjellbjörk.
Det regnade på morgonen och var betydligt vått på gångstigarne, men vädret
blef bättre uppåt dagen. Vi beslöto att fortsätta vandringen sedan vi alla
ätit middag hos den stillsamme, men klokt blickande sätergutten, som
otvifvelaktigt var känd som ett godt parti i bygden. Det är temligen
troligt, att den förr omtalade gumman, som skänkte honom åt den minsta
jenten bland oss, trodde att vi, lockade af hans stora rykte, dragit från
Sverge endast för att fria till honom. Han sjelf gaf dock inga
»anledningar», utan skötte sitt hushåll med sådan stilla ärbarhet, att vi
fingo liksom en profetisk inblick i framtidssamhället, då männen bli
hushållare, och den synen var rigtigt vacker.
Vi qvinnor gingo emellertid ut att söka rätta vägstråten medan mannen
kokade middagen, och då vi funno, »att jorden var torr», faststäldes
uppbrottet till klockan 2 eftermiddagen och att dagsmarschen endast skulle
sträcka sig till Räfsjöarne, en knapp fjellmil, hvarest der skulle finnas
en bebodd fiskarhydda.


X.
Husvilla.

Glada och tacksamma skildes vi från vårt snälla värdfolk på Lidsätrarne och
fortsatte vår muntra vandring i klart solsken, vägledda af kompass och
karta, alltjemt med blänkande snöfjell i förgrunden och på nära håll smärre
snöfläckar i fjellskrefvorna. Vi gingo sakta, ty sceneriet fängslade oss;
lommen skrek i sjöarne, forellen hoppade högt öfver vattenytan, och ripor,
troligen smittade af vår muntra sinnesstämning, flögo upp ur buskarne och
instämde i vårt skratt; intet hus, ingen menniska, ingenting af
verldslifvets äflan syntes här uppe på de omätliga fjellvidderna.
Räfsjöarne lågo i solglans för våra blickar, men vi spejade förgäfves efter
fiskarhyddan. Vi oroades ej deröfver, ty vi sågo hövolmar på ett näs
emellan sjöarne, trodde att huset låg bakom en bergsknalle och märkte att
vi under sökandet efter säterstigen, som förlorat sig i ett kärr, kommit
för mycket till höger från sjöarne samt visste att man endast på nära håll
kan skilja en grå norsk fjellstuga från en bergshäll.
Denna dag lade kamraterna en ny pligt på mitt samvete; nemligen att
offentliggöra vår tanklöshet, att ej ha medtagit en _kikare_, och jag
tillsades att varmt uppmana andra turister att ej glömma en dylik
nödvändighetsartikel.
Vi stannade och höllo råd, ty det var en antagen lag, att alla skulle dela
lika ansvar för kommande äfventyr. Ärftlighets- och ansvarighetssystemet
hade vi lemnat i behörig vård hos dess respektive pappor och mammor, med
hvilka vi ej räknade närmare frändskap. Klockan var nu 5, vädret härligt;
skulle vi söka upp fiskarhyddan eller gå till den å kartan utmärkta
Nordboden, dit, vi ej kunde ha längre än en fjellmil? Vi beslöto oss
enstämmigt för det senare. Och så gingo vi på, endast vägledda af karta och
kompass, ty säterstigar voro der nog af, men de förlorade sig beständigt i
myrmarker, hvilka vi klefvo igenom med en kraft, så det hördes som då ett
ringförlofvadt par sitter i ett soffhörn vid skymningsbrasan och ger de
närmare slägtingarne ett tydligt begrepp om hur det låter, när man drar
foten ur våt dy. Ja, likheten var så förvillande att jag flere gånger vände
mig om, för att se om kamraterna kysstes. Kartan sade oss, att vi skulle
öfver en elf, gälde nu att finna den i sitt stilla halftorra lopp.
Upp på en klippa för att speja! Nej, ännu syntes den ej i den angifna
rigtningen, men till venster om oss lågo ett par bodar, hvilka vi, enligt
kartans utsago, kunde antaga för fäbodar, och dit kände vi ännu ingen
dragning; alltså bara vidare, för att söka den utstakade säterstigen!
Vi formerade nu en spridd jägarkedja, och genom tillrop af: »Spår! Spår!
Tydlig säterväg! Otydlig väg! Ingen väg!» meddelade vi hvarandra våra
upptäckter och gingo framåt i värre kroklinier, än den värste vinkeladvokat
kan utfundera, för att nå målet: Nordboden.
Redan vid denna tidpunkt och medan solen ännu syntes öfver fjelltopparne,
hade kandidaten en profetisk syn och uttalade mystiska ord om snöfjell,
sedda i den dubbla belysningen från månens skifva och ett nattligt bål. Men
vi trodde, att synen endast var ett foster af hennes nyfödda äfventyrslust,
närd af minnet af den blågula strålgloria, i hvilken hon föregående afton
visat sig på sätern.
Vår zigzagsvandring, för att söka väg genom kärr, en- och dvergbjörksfält,
genom hvilka senare vi marscherade bums på, ty buskarne gingo ej högre än
till knäet, och urfjell pläga bära vanlig menniskotyngd, förde oss till den
vackraste lilla fjellsjö. Förtjusningen öfver denna syn lade sig dock
snart, när vi på vägvisarnes miner sågo, att sjön ej stod upptagen på vår
resplan, och nu måste vi uttala den, en längre stund tillbakahållna frågan:
»Hvar befinna vi oss egentligen?»
I rätt rigtning på vår utstakade väg till Espedalsvattnet; derom
öfvertygade vi oss alla, men _hvar_ fans då Nordboden? Hade vi gått förbi
den, eller kunde vi ej se den förrän vi kommit öfver den elf, som _måste_
finnas här i närheten?
När jag _nu_ nedskrifver detta, känner jag en ängslan, som _då_ var fjerran
från mitt sinne och äfven från kamraternas; vi kunde ju i värsta fall vända
om till Räfsjöarne, vägledda af fjellryggarne, himlen var klar och luften
der uppe--ja, den innehåller ett ämne, som jag tror skulle kunna omskapa en
ligghöna till en fjellripa; starkare bild vill jag ej begagna när jag talar
om ett land, med hvilket vi ej böra slåss.
Vi bestego en med fjellbjörk sparsamt bevuxen höjd för att speja; vi sågo
elfven och valde från vår höga ståndpunkt en öfvergång, men vi voro nu så
erfarna att vi visste, att de föremål, som i den klara fjelluften syntes
helt nära, kräfde timmars marsch för att uppnå. Men »ingen rädder här!»
Bara nedför sluttningen, genom ny myrmark och fram till elfven!
Denna var bred, men vattnet var lågt, fast det flöt med strid ström nedför
stora stenblock; här och der hvirflande omkring dem på ett öfverdådigt
sätt. Nu. är det så fatt med mina fötter, att de i närmare beröring med
rinnande vatten alltid vilja gå till botten med saken. Detta hade jag i all
tysthet, då ingen af kamraterna bevakade mina öfvergångsperioder, redan
gjort ett par gånger, och nu såg jag att vi alla måste gå till bottnen af
denna elffåra.
Solen var nu nere, det blåste kallt i rigtning från snöfjellen, så icke ens
kandidaten, som eljes svärmade för bad vid hvarje vattendrag, kände något
större behof af fotvatten. Men ändå stodo vi snart vid elfvens brädd, med
strumpor och skor fastbundna vid renslame, samt ytterst beslutna att hjelpa
våra kjolar hyggligt öfver vadet. Det finnes tillstånd här i lifvet, då man
nödgas taga äfven en slapp mensklig beklädnad under armarne, om man vill ha
sitt på det torra.
Hade man nu bara kunnat vada på vanligt skånskt sätt, skulle det aldrig
bekymrat mig, men här gälde det att klättra från det ena öfverspolade
stenblocket till det andra, försigtigt pejlande djupen emellan dem med
käppar och paraplyer. Det skulle visserligen tagit för lång tid att dränka
sig här, men i en handvändning kunde vi fastnat eller brutit armar och ben
af oss, och det önskade icke ens kandidaten, fast hon hade bindlar i sin
rensel. Vägvisarne gingo som vanligt först; med kraft och energi
balanserande på de block, halare än ålskinn och falskare än kärleksvisans
menniskotungor.
Jag såg den tappra Ellen göra ett felsteg, slinta på en slemmig kullersten
(icke kullerstol), fäkta vildt med ena armen, taga fart och
ligga--valbehållen på hinsidan elfven. Jag flyttade min ängsliga blick åt
höger, såg Heggen upprepa kamratens rörelser, såg henne nära vid målet, såg
strandbrinken brista i pålitlighet, och hennes ena fot plumsa ned i
vattnet.
Vi bedja läsaren påminna sig, att detta skedde minst sex veckor före
svanjagten på Ekolsund, der prinsen af Wales gjorde ett liknande hopp och,
enligt alla tidningars enstämmiga utsago, blef våt om ena foten. Så att
_om_ någon efterhärmning af fakta föreligger, är det ej från _vår_ sida.
En stund stod kandidaten i djupa tankar bredvid mig och vår mest eleganta
kamrat, nu betänkligt barfotad, och så stred äfven kandidaten med händer
och fötter emot alla mötande hinder och var öfver. Och nu manades vi två
starkt till efterföljd, mindre af våra samvetens, än kamraternas stämmor,
och jag begaf mig ut, kom öfver _en_ sten, raglade fram öfver två, spände
tårna i den tredje, den vickade till, det hala kräket, och jag satte mig på
dess granne med fötterna redlöst hängande på ena sidan och en lång rad
kappfransar i halfkrets flytande omkring stenblocket. Synen måste ha varit
af tvetydig art, ty tre personer på ena stranden skakades af skratt, jag af
köld och kamraten på andra stranden af häftig förskräckelse, som gaf sig
luft i bevekande böner, att jag skulle vända om till henne.
Vid denna röst, den välbekanta,
jag vände om bland klippblock branta
och gick tillbaka tum för tum.--
Ja, kärlek, du gör menskan dum!
Återförenade sprungo nu Hertha och jag barfotade fram och åter bland sälg
och dvergbjörk, sökande ett bättre vadställe och föreställande ett parti af
den bekanta naturtaflan: »Höns med ankungar», tills modlöshetens vinglöse
ande fick sådan magt med oss, att vi började tala om att stanna der vi
voro, medan de andra drogo till Nordboden för att hemta brobyggare.
»Ave!» ropade då kandidaten, »du vet ju att der gifves _ett_ sätt att komma
öfver om det gäller.»
Ja, jag _visste_ detta, jag hade nyss haft en aning om det kalla i detta
sätt att färdas, och jag gjorde en antydan om, att jag ej, i likhet med
henne, var simmagister. Då, i en blink, stod hon, lindrigast sagdt, oklädd'
ute i elfven. »Möt mig! Så, nu på nästa sten! Stöd dig på käppen! Hit med
din packning!» ordinerade hon och stod på två fötter och en hand i den
hvirflande strömfåran, tills jag med ett dugtigt grepp kring hennes nacke
kraflat mig så långt fram att jag, med tillhjelp af Heggens paraply, kunde
af henne sjelf dragas upp på det torra.
Medan kandidaten sålunda arbetade med mig, fäktade Ellen med Hertha: »Kom
strax!» kommenderade den förra, likt en annan Lorelei vridande vattnet ur
sitt långa nedfallna hår. »Du vill väl ej att kandidaten skall ta döden af
köld för din skull? Ut med dig bara, så skall jag ta emot dig här! Nå!»
Och midt i elfven och min egen okufliga skrattlust hörde jag Hertha
ömkeligen bedja: »Kära Ellen, tala bara ej så hårdt till mig! Jag skall
komma, men narra mig ej till att skratta!»
I nästa ögonblick var äfven hon öfver utan att ens hafva vätt fållen på
något af de plagg, som för oss andra råkat för nära vattenytan. Och nu kom
Ellen med handduk och Heggen med konjaksflaskan; der blef en frottering och
ett skålande, ett skrattande och ett skämtande, så vi kände oss så varma
som nybakade studenter.
Nu måste väl sätervägen finnas! Ännu var det ljust nog till att urskilja
spåren, och så ljödo åter ropen: »Väg! Skodd häst! Många hästar!» emellan
oss; men åsynen af manliga fotspår satte oss i en hänryckning, som
framkallade ett slags bildadt indiantjut: »Mansklack!» öfver hela linien.
Ett par gånger tyckte vi oss, i den tilltagande skymningen, se rörliga
föremål på aflägsna bergssluttningar, och vi inbillade oss att det var
boskap, som gick till Nordboden, hvilken vi trodde vara en säter, och vi
styrktes i denna tro, dels af de trampade stigar, vi funno här och der,
dels af ljudet från pinglande skällor. Men ingen menniskoboning syntes,
ehuru vi på en sank mark funno afhuggna björkar jemte en stor slipsten med
sin svängstång.
Plötsligt upphörde hvarje spår till säterstig, men ljuden af skällor kommo
närmare. Ellen före, vi andra efter upp på en höjd; vi trodde oss se
sätern, då en flock hästar galopperade förbi, skrämda af våra rop. Det var
de, som buro skällorna, och den förmenta sätern var ett väldigt
klippstycke. Vi letade oss tillbaka till den senast funne säterstigen och
beslöto nu att hålla oss i dess närhet tills det blef dager, ty nu var
klockan 11 och vi fruktade att gå ned oss i någon kärrmark, då månljuset ej
tillät oss att skilja sälgens grå buskar från ängsullens hvita vippor.
»Sade jag inte, att vi kommo att stanna på fjellen i natt!» utbrast
kandidaten i en ton, som förrådde att hon för tillfället ej önskade sig
något bättre. »Nu gå vi fram och åter på sätervägen--»
»Och filosofera», föreslog en annan stämma.
Vi studerade ljusbrytningarne på snöfjellen, skuggorna i dälderna, skyarne
på himlen, funno allt ganska godt, men tänkte att en bit mat skulle varit
ännu bättre; dock derom talade ingen. Ett stort fält, bevuxet med enris,
låg i vår väg, och här kröpo vi ned, för att hvila en stund i enrum med
paraplyerna, som skydd mot den iskalla blåsten.
»Billigt berberge, härliga utsigter!» anmärkte Hertha, öppnade så renseln
och dök upp, prydd i en handduk på hufvudet under hatten. Heggen tyckte att
det klädde och förekom snart sjelf med en handdukssnibb på hvardera
skuldran. Kandidaten ordinerade för mitt oskyldiga hufvud samma maggördel,
som på sätern tjent Hertha till fotbeklädnad, men hon upplyste mig om, att
den sedan var tvättad. Kandidatens yttre undergick ingen förändring, men
det inre af hennes rensel vittnade dock om åtskilliga omstörtningar till
förmån för hennes beklädnad. Ellen sysslade länge bakom en större enruska,
men då hon åter visade sig, imponerade hon starkt på oss andre genom en
större hvit halsduk, hvars knut hade en omisskännelig likhet med de allra
som näpnaste spetskantade lintygsärmar. Glädjen öfver vår beundran gjorde
henne så varm, att hon åt mig afstod sin gummikappa.
Nattoaletten var slutad, men sofva vågade vi ej i en sådan kyla, derför
upp, upp alle man innan Jon Blund kommer!
»Nej, nu tända vi upp ett bål!» det var naturligtvis den profetiska
kandidaten, som nödvändigt ville bli sannspådd, och förslaget antogs af
brist på något bättre. Fastän det var omöjligt att vålla skogseld, der inga
träd funnos så långt ögat nådde, släpade vi först tillhopa en del stenar,
byggde så en rigtig huslig härd, och då vi äfven ryckt upp en del en, sälg
och dvergbjörk, tände Ellen en bit stearinljus och satte det midt på
härden; snart flammade ett präktigt bål högt mot den ljusrandiga
sommarhimlen. Detta väckte åter våra domnande lifsandar och det till den
grad, att jag förledde Ellen till att åtfölja mig på ett nattligt ströftåg,
för att på andra sidan om en bäck söka en säterväg, som förlorat sig deri.
Vi funno den ej, men Ellen föll vid sitt ifriga sökande derefter på näsan
öfver en af bäckens tusende, sinom tusende rullstenar och bröt sitt
paraply; det var det andra, som gick förloradt.
Då vi återkommo till kamraterna dukade de upp aftonmåltiden: torr chokolad
och kakes; jag föreslog allmän tebjudning, då jag ville bestå kokkärl.
Detta framtogs och befans vara samma flata blanka bleckflaska, som hittills
tjenat till att gifva hållning åt min turnyr. Aseptinen tömdes på en nu
utdrucken fältflaska, vatten hade vi i bäcken, te i kandidatens rensel och
glöder på bålet. Min tennbägare tjente som tekopp och Ellens nickelbägare,
som blott behöfde en lindrig påtryckning för att blifva otät, uppböjdes
till tesil. Hon hade äfven ett bra stycke socker i renseln, men allmänna
meningen försmådde slik förfining. I stället dök--jag misstänker ur
Heggens gömmor--en liten flaska ren sprit, ämnad, som det uppgafs, åt ömma
fötter, men som nu blandades med det kokheta teet, för att utan vidare
först--på försök--köras i Hertha, som ifrigt bestred rättigheten af en
sådan behandling, då hon ej gjort någon menniska för när. De tre andra
drucko blandningen tyst och med från elden bortvända anleten; jag fritogs
på grund af min ålder och bestämda protester, men lofvade att i stället
dricka oblandadt te ur bägare, som den värste ryss, hela natten, om det
kunde bidraga till sällskapstrefnaden. Jag höll ord, drack en bägare ur
hvarje »kok», försötmade drycken med pepparmyntepastiller--en gåfva af
Zéphyrs kapten--bjöd desslikes mina kamrater, och de åto deraf. Så
tillbringade vi under muntert glam nattens timmar, gående och stående kring
bålet, hvilket jemt kräfde näring och vård. Månen, som ej var alldeles
full, satte upp ett godlynt ansigte, höll oss sällskap till långt fram på
morgonen och tyckte visst att vi voro ena glada nattsvärmare.


XI
På återtåg.

Klockan 4 släckte vi omsorgsfullt elden genom att öfver bålet uppstapla en
stor hög våt grästorf och mull. Denna hög jemte Ellens paraply, utkastad i
två delar, samt några bitar stanniolpapper skola kanske i en aflägsen
framtid för en fornforskare vittna om en högt uppdrifven kultur hos ett då
spårlöst försvunnet fjellfolk.
Klockan 5 började vi åter vårt sökande efter vägen till Nordboden, nu genom
att gå något tillbaka; vi funno spår, som ledde öfver en ängsmark till en
bäck, sågo bred säterväg, hårdt tilltrampad, på en fjellsluttning på andra
sidan om vadet, och gingo raskt på. Kölden var ganska skarp, våra kläder
fuktiga af dagg, men hoppet om att nu snart komma till en menniskoboning
värmde allas sinnen, och solen steg strålande öfver fjellkammarne. Muntert
trafvade vi öfver vadet och uppför den breda säterstigen på
fjellsluttningen, och nu flögo ropen: »Mansklack!» med öfverdådigt gäckande
tonfall emellan oss. Högre och högre stego vi, blåsten hven kring oss,
hvass, med helsning från isbergen; vi sträfvade upp till en fjellplatå,
sågo en af kreatur tillstampad plats, en oslagen äng och en liten
hydda----.
Ellen, främst i spetsen, ref upp dörren, försvann der inne, Heggen efter.
Men intet jubelrop, ingen glädtig viftning i dörren märktes; eftertruppen
tystnade tvärt och ilade efter med blandade känslor. Hyddan, synbarligen
endast en fäbod, var till största delen uppförd af samma slags rå
bergsskiffer, som vi så ofta sett använd till tak och fötter eller pelare
till de kistlika uthusen, samt af några timmerstockar. En spishäll till
höger om dörren, ett par stensäten till venster, i bakgrunden ett slags
sängställe, fyldt med gammal sönderskuren säf; det var allt. Hvad skulle vi
icke nu känt för en fröjd, om en Tobias n:r 3 suttit här och stirrat på
oss! En flygtig granskning visade oss, att man för flere dagar sedan
drifvit boskapen från denna trakt, men vi kände för litet till säterlifvet,
att vi deraf vågade draga några vidare slutsatser.
Tysta nedsjönko vi alla på stensätena i den mörka boden, genom hvars väggar
blåsten for med ett argt pipande ljud. På en gång stod det för mig, att jag
under hela vår resa kastat bort min del af ansvaret genom att tanklöst
instämma i ungdomens alla förslag; att jag med ett barns hela glada
tanklöshet lefvat i stundens fröjder utan en tanke på det som låg bakom
eller framom det glada närvarande. Hade vi alla varit öfverdådiga? Skulle
vi nu plikta för detta? Skulle kanske i fem hem--Nej, jag vågade ej följa
denna tanke till slut----
»Ave är uttröttad, hon har ej förtärt en bit sedan i går middag; vi ha ätit
chokolad och kakes, hon måste hvila», hörde jag hviskas der jag i en slags
bedöfning satt i mörkret med en hjerteångest, som förbjöd mig att tala
eller svara. Villigt lydde jag uppmaningen att lägga mig på gjäterguttens
forna läger, gjorde ej något motstånd då Hertha öste öfver mig den smutsiga
säfven, med energisk förklaring att det gjorde detsamma hvad för slags
varelser den för öfrigt innehöll; kände hur renslarne lades bakom min rygg,
för att i någon mån utestänga blåsten; märkte att någon låg på mina fötter
och att en eller två kamrater kröpo upp i andra ändan af båset. Sedan
försvann allt i en oredig, qvalfull dröm, i hvilken jag jemt vadade bland
glidande stenar i strida elfvar, medan rök och eld från brinnande enris
ville qväfva mig. Jag väcktes ur sömnen genom Hertha, som tog bort sjalen
från mitt ansigte och uttalade sitt hopp om, att jag väl ej låg och blef
ihjelrökad. Kandidaten, hade nemligen med sin vådliga förkärlek för
bål--utan pluralis--tändt upp eld på spiseln, och röken slog rakt mot
väggen i stället för att vackert hvirfla upp genom skorstenen.
Åter bröt sig humorn fram då kandidaten med tårade ögon måste kasta ut sina
kära bränder genom dörren; men hvad som sedan försiggick i våra sinnen, der
vi tre sutto i mörkret väntande på våra outtröttliga vägvisare, egnar sig
ej för skämt. Ingen af oss sade ett ord, ingen fälde en tår, men nog sökte
vi annan hjelp än den, karta och kompass kunde lemna.
Efter en stund återkommo våra kamrater, och redan deras fasta tag i dörren
medförde hopp om goda underrättelser. De hade varit uppe på det höga, kala
fjellet vid sidan af hyddan--Ellen ända uppe på toppen--hade derifrån
öfverskådat nejden och sett den väg från hvilken vi kommit.
»Jag kan med säkerhet hitta tillbaka till Räfsjöarne och derifrån till
Lidsätrarne, om vi ej finna fiskarhyddan», sade hon. »Jag _tror_ mig också
kunna finna, väg till Espedalsvattnet, men vill ej ikläda mig ansvaret för
en sådan vandring, om ni ej alla vilja det.»--
Vi öfverlade och funno, att det var ett för stort vågspel att, utan mat och
utan bestämd säkerhet om att den punkt, på hvilken vi befunno oss, var den
som på kartan utvisades, företaga en vandring, som förde oss närmare
snöfjellen vid Jotunheim. Alltså tillbaka mot söder, mot Räfsjöarne och
till menniskor! Vi hvilade en stund i fäboden, och kamraterna stärkte sig
med den vanliga kosten, som jag under hela vandringen ej förmådde smaka; så
togo vi åter vår packning och trädde ut i klara solskenet. Först här delgaf
oss Ellen det budskap, att vi måste börja vår vandring med att vada öfver
»en temligt strid bäck.»
»Ah, jag känner nog igen dig, fast du är förklädd, sa' norrmannen om
spickesillen!» och det samma tänkte vi om vår gamla bekanta elf, fast Ellen
förklädt honom till en bäck. Han var dock ganska hygglig här, så att det
hela aflopp med ett temligen högstämdt fotbad i den kalla morgonstunden. Då
detta var öfverståndet, öfverfölls jag af alla kamraterna, tvangs att
förtära en kakes, som förevändning för det konjaksblandade elfvatten, som
de samtidigt dermed hade mig att nedsvälja. De tycktes ha fått för sig, att
det ej stod rätt till med mig, då jag, utan att begära hjelp, tyst och
vackert vadade öfver elfven.
För att undvika kärrmarkerna drogo vi oss åt höger upp åt en ås. Här sågo
vi stenar uppstaplade, betecknande en osynlig väg i rigtning åt Jotunheim;
vi stannade, sågo längtande mot snöfjellens glänsande toppar, men vände dem
med en suck ryggen och gingo tillbaka mot söder.
Åsen var på stora sträckor beklädd med hvit mossa, så djup, att foten
nedsjönk deri lika djupt som romanskrifvare säga, att den sjunker i mycket
fina damers golfmattor. De skulle, desse diktare, bara varit med här, och
de skulle fått erfara hur det kännes att klifva halfva mil så der mjukt;
jag är säker på, att när de sedan skulle dra till med något rigtigt skönt
kammarväglag, skulle de taga till tuktad sten.
Ungdomen hade en synnerlig lust att hvarje halftimme hvila på denna
mossmatta, »för att sola oss», uppgaf kandidaten; »för att göra ett
öfverslag af kostnaderna för nattherberget», försäkrade Hertha, och skref
till yttermera visso i anteckningsboken:
»Nattlogi vid lägerelden på vidderna 0,00 kr.»
»Vi skulle så gerna vilja sofva en stund», tillstodo våra ärliga vägvisare.
Men jag hade gjort ett tyst löfte att ej hålla rast förrän vi återsågo den
vackra fjellsjön, der vi först förlorat spåret, ty då visste jag, att vi
alla skulle känna igen vägen. Med de fjellen voro vi så bekanta, att vi
nästan voro _du_ med dem. Ungdomen tog dock fortfarande min tystnad för
plötslig påkommen ålderdomssvaghet. Ellen grep min rensel; under ett par
timmars tid skiftades kamraterna till att bära den, och först när jag
gjorde dem uppmärksamma på, att vi alla efter en så lång fasta behöfde
något som höll oss fast vid marken i denna lätta luft, återfick jag min
börda.
Fjellsjön blinkade mot oss, och vid åsynen af den återkom allt vårt mod;
oförvägna, som tre dagar gamla torndyflar, började vi på stående fot
utstaka en ny vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, en plan,
som skulle sättas i verket så snart vi »fått mat och en natts hvila.»
Det blåste fortfarande dugtigt, men himlen var klar och solig, så vi ej
behöfde frukta fjellvandrares farligaste fiende, dimman. Någon gång flög
väl en och annan tanke till--»nallar»; men ingen af oss trodde rigtigt på,
att norska björnar skulle förfölja _skuldlösa_ svenska qvinnor. Klockan 1
nådde vi öfre delen af Räfsjöarne, och nu började vi undra, om der fans mat
i fiskarhyddan. Vi visste, att mannen fick sin mjölk från Lidsätern och att
han var nog god norrman att föredraga den i blåsurt tillstånd samt att hans