Utan anförare: Fem svenskors fjellvandring i Norge - 1

  
  UTAN ANFÖRARE
  Fem svenskors fjellvandring i Norge
  
  SKILDRAD
  AF
  AVE
  
  PHILIP LINDSTEDTS FÖRLAG, LUND, 1885.
  
  INNEHÅLL:
   I. Förberedelser sid. 5
   II. Om bord på »Zéphyr» 9
   III. Ejdsvold 15
   IV. På Mjösen 17
   V. Lillehammer 22
   VI. På vandring 25
   VII. Till fjells 32
  VIII. På sätrarne 36
   IX. På vidder och sätrar 43
   X. Husvilla 61
   XI. På återtåg 70
   XII. I fiskarhyddan 77
  XIII. På väg till Espedalsvattnet 83
   XIV. Från Espedalsvattnet till Gudbrandsdalen 94
   XV. I Valders med Ambrosius (bihang) 112
   XVI. Far väl Norge! 147
  
  
  Inledning.
  
  I en tid, då skrifsjuka rasar värre än koleran i Spanien, svårare än
  pianomusik bland oss svenskar, och grymmare än den härjande europeiska
  kassaförsnillningen, är det för hvarje moralisk författare en pligt att
  gifva läsaren ett antagligt skäl för det han--förf. än vidare utsprider
  farsoten.
  Ett sådant skäl har jag, med mina fyra kamraters hjelp, efter ifrigt
  sökande funnit, och då vi besett det på alla sidor, vridit och vändt det,
  värre än våra finare krögare vända den nya kungliga förordningen om stängda
  värdshusdörrar, erhöll den funna förevändningen--nej _skälet_ var det
  ju--följande form.
  Vi skola utgifva en bok, som kan blifva ett bidrag till kännedom om norska
  folket; aflifvar den gamla sagan om, att det är _omenskligt dyrt att resa i
  Norge_, och slutligen ingifver »många landsmän af båda könen» lust och mod
  till att stärka kropp och själ med fjellvandringar i detta af svenskar så
  föga kända broderland.
  Då vi nu en gång voro komna i en höghvälfd folkvänlig tankegång, beslöts
  det tillika att vi skulle lemna vissa detaljerade upplysningar till
  praktisk nytta för vårt eget kön, hvilket vi kände oss stå närmast, efter
  som vi ej hade någon manlig person i vårt sällskap. Derför vill jag be alla
  manlige läsare, som möjligen råka få tag i boken, att _läsa inledningen_,
  och så hoppa öfver alla »förberedelser» ända tills han ser rubriken:
  _Mjösen_.
  Ett ytterligare stöd för denna min uppmaning har jag i det omdöme, som
  fälts af en aktad manlig kritiker, hvilken läst manuskriptet. Han sade mig
  nemligen, att män ej hysa något synnerligt intresse för damtoiletter och
  dess små hemligheter, d. v. s., han sade, att män ej bry sig om att _läsa_
  om sådant. Se, derför har jag på mina och kamraternas vägnar gifvit denna
  lilla vink i inledningen, för att låta alla våra läsare förstå, att ju
  längre de komma in i boken, ju roligare blir den. Man bör göra hvad man kan
  för att uppmuntra sin nästa till ihärdighet.
  Malmö, i skilsmessans stund, 21 augusti 1885.
  _Alla fem reskamraterna_
  genom
  AVE.
  
  
  Förberedelser.
  
  Aldrig har en jordisk verld, sägs det, varit värre splittrad än vår
  nuvarande, som är bräddfull af alla slags föreningar, utom möjligen de
  äktenskapliga, hvadan dessa senare så mycket oftare beskrifvas både på kors
  och tvärs af våra moderne diktare. Men mig vetterligt har ännu ingen hittat
  på att förklara, sönderdela och åter sinka i hop det sakförhållande, att
  vår tids qvinnor ha en stark fallenhet för, att, till trots för den gamla
  naturlagen om motsatta köns dragning, sammanklumpa sig inom sitt eget,
  eller ock rent af sammangadda sig liksom bi utanför den öfverfylda kupan
  under svärmningstiden. Naturligtvis kan ingen begära att jag skall
  dissekera detta nutidsfenomen, ty jag har i våra likställighetsdagar samma
  rättighet som många a£ våra skriftställare och föreläsare, att smita ut
  från en vetenskaplig svårighet, med förklaring att »här ej är rätta
  platsen» för dess anbringande, samt att jag endast velat påpeka den
  märkliga omständigheten, att 5 svenskor slöto sig tillsammans för att, utan
  annat beskydd än himlens (som ännu räknas till maskulinum) göra en fotresa
  i det märkliga land, hvars fjell ju skola öfverlefva verldens förstöring.
  Sedan fyra af oss på en profvandring i Danmark öfvertygat hvarandra om, att
  ingen af oss tagit ömmare intryck af skomakares spetsigheter, uppgjordes
  vilkoren för den blifvande fotresan i Norge. A: ett osvikligt godt lynne;
  b: hvardera en rensel, hvars innehåll ej fick öfverstiga en tyngd af 15
  skålp.; c: fritt val mellan ett paraply och en käpp, som _icke_ skyddar mot
  regn; d: hvardera 100 kr., antingen i fickan eller i en liten vaxdukspåse,
  buren som amulett på ett osynligt band kring halsen då vi lemna Kristiania;
  e: alla manliga individer uteslutes från vårt sällskap; ett undantag göres
  endast för _yrkesförare_, i fall sådana ej kunna undvikas. Till dessa
  vilkor lade jag ett för egen räkning: När bäckar, floder, strömmar och
  elfvar genomvadas, skall den minst vimmelkantiga delen af sällskapets
  ungdom hjelpa Ave öfver.
  Ingen af oss fem kamrater hade förr gjort någon fotresa i Norge; en sjette
  person, en qvinna naturligtvis, hade utstakat den hufvudsakliga resplanen
  på en specialkarta öfver Kristians amt.
  Enär ingen af oss hade hjerta att göra Tegnér till en opålitlig diktare,
  blefvo beslut och handling ett hos oss fem qvinnor, och vår förvandling
  till turister skedde något hastigare än vi sedan kunnat önska, i det
  drägten, som bestämdes för ett fyra veckors vandringslif, endast bestod af
  våra vanliga hvardagskostymer, kompletterade med trädgårdshattar och
  hemsydda vaxduksrenslar. Ett undantag i renselväg bildade dock vår femte
  reskamrat, en medicine kandidat, också en qvinna, något som ej får glömmas,
  då jag senare talar om allas vårt intima förhållande till kandidaten under
  alla faror och lefnadsbehof.
  Medan jag är i taget, kan jag lika så gerna med ens presentera hela
  sällskapet:
  _Kandidaten_ (som just håller på att skapa sig ett _namn_), 29 år, försedd
  med helsa, matlust, energi och en färdigköpt rensel, hvars innehåll
  lyckligtvis aldrig i sin helhet blef utforskadt, fast vi mer än anade, att
  diverse benbrottsliga föremål doldes under ett lager af hela, hvita
  linneplagg och flere par kulörta ullstrumpor. En fältflaska med en ständigt
  klingande bägarformig hufva hängde öfver kandidatens ena skuldra; en sjal
  och en svart gummikappa, resdrägtens reservtrupp, lågo hopvikna under
  renseln, och ett par i »Dagens Nyheter» invecklade kängor, fästa i ett
  snöre vid kandidatens lifrem, förde en något bakåtvänd sväfvande tillvaro
  under våra vandringar. Lägga vi nu till denna utstyrsel en hatt, som enligt
  en af reskamraternas påstående ibland drogs så långt ner för öronen, att
  kandidaten ej kunde se, samt ett paraply, så ha vi den kamraten i ordning.
  Så kommer:
  _Ellen_ (i högtidligare ögonblick anförtrodde hon oss, att man af någon
  henne oförklarlig orsak under hennes tidigaste barndom beröfvat henne de
  namn hon lagligen erhållit i dopet och påtvingat henne detta), hon är
  begåfvad med 24 år samt en präktig, fast hårfläta på nacken; ett ypperligt
  lokalsinne, hemsydd rensel, grå ressjal, artistiskt slängd öfver höft och
  skuldra, reskartan i ena handen, paraplyet i andra, sångstämma i bröstet,
  nickelbägare i fickan och något af tidens gångsport i fötterna. Hon är
  sällskapets vägvisare, troget understödd af:
  _Heggen_, 24 år gammal, stockholmska liksom Ellen och som hon utrustad med
  grå gummikappa, ortsinne och hemsydd rensel, men prydd med en randig
  ressjal öfver skuldran, kompass vid lifbältet, snabba fötter, torroligt
  lynne och ett dopnamn, som blott begagnades i svalare stunder. Vidare:
  _Hertha_, 27 år, representerande den nödvändiga elegansen; enligt allmänt
  påstående iklädd en drägt, som fullkomligt gick i färg med hennes ögon, för
  öfrigt hemsydd rensel, buren i plaidrem på sidan, handskar och stor
  uppsluppenhet jemte torra kjolkanter under alla väder och förhållanden samt
  under vandringarna hyllande valspråket: _Festina lente_.
  Och så kommer _undertecknad_, 53 år, om man ej vill räkna mig det till
  godo, att jag är född de sista dagarne i december i thet året 1832. God
  fotgängerska, utom när det gäller att gå öfver strömmar och deras gelikar,
  hatare af stor packning i allmänhet och af den hemgjorde renseln i
  synnerhet; för öfrigt prydd med fältflaska i grönt snöre öfver ena
  skuldran, röd ressjal öfver den andra samt innehafvare af en stång
  tvålplåster, som aldrig efterfrågades, och af den värdighet, som sällskapet
  möjligen kunde behöfva visa på de norska gästgifvaregårdarne.
  
  
  II.
  Om bord på »Zéphyr.»
  
  Detta hyggliga turistsällskap, för tillfället ifördt mindre anskrämliga
  drägter, gick den 18 juli 1885 om bord på ångaren Zéphyr i Helsingborgs
  hamn. Att tala vidlyftigare om denna resas första afdelning skulle endast
  bli en enstämmig lofsång öfver Zéphyr, denne gud bland alla svenska ångare,
  och att sjunga Zéphyrs lof kunde fresta till att sätta dess kapten i både
  första och sista versen, och det var ju öfverenskommet att vi under fyra
  veckors tid ej skulle låtsa om, att här finnes andra herrar på jorden än
  qvinnorna.
  Göteborg gret strida floder vid vår ankomst dit. Om det var glädje- eller
  sorgetårar öfver denna nya förening af qvinliga krafter, som ämnade gå sin
  egen väg öfver fjellen, veta vi ej, men vi förstodo, att den smålog genom
  tårarne, då vi, utan att akta stadens förnämt tråkiga söndagsutseende,
  witzade den rakt upp i ansigtet, och det med egna medel ändå.
  På eftermiddagen anförtrodde vi oss ånyo åt Zéphyrs vingar, det vill säga,
  åt dess förträfflige propeller, samt idkade sällskapslif med ätande och
  drickande, som sed är när man befinner sig i feststämning annorstädes än i
  kyrkan, tills natten föll på, icke tungt eller på något förkrossande sätt,
  utan helt omärkligt för andra än ett par okända kräkpulver, hvilka gåfvo
  ifrån sig en del af deras innehåll emellan skären. Alla passagerarne (utom
  en hurtig skånska, medlem af en norsk turistklubb, och som i Kristiania
  väntades af en varm middag på bestämdt klockslag samt af en ingalunda
  kallskuren qvinlig kamrat) tillbådo dock i tysthet kaptenen, som lät Zéphyr
  och oss hvila några nattliga timmar i en hamn någonstädes i de för mig och
  flere medresande okända nejderna kring Lysekil. Ty då bara den förargliga
  vaggningen upphörde, kom sällskapslifvets ande öfver oss med fördubblad
  styrka, liksom öfver Simson, då han tog taket ner öfver de festande
  filistéerna. Försatt i en filisterhatande stämning, upptäckte Ellen en
  kropp, som förr hade lyst bland fixstjernorna på Stockholms teaterhorizont.
  Upptäckten meddelades åt passande subjekter, af hvilka sångaren, ty
  teaterhimlakroppen var en sådan, pressades tills han gratis lät oss höra
  toner, som eljes kosta minst 1,50 kr. per timme, med pauser och
  musiknummer. En vaggvisa afslutade ironiskt den improviserade konserten,
  och uppfylda af glädje, musik samt en ypperlig aftonmåltid, gingo vi till
  kojs, nöjda in i själen med hela verlden, hvilken jag, sanningen att säga,
  tror att vi glömde så snart vi väl lemnat Göta-elf bakom oss.
  Det var ej himlens vilja, att vi följande dag skulle få se den berömda
  Kristianiafjorden i sin glans, fastän en norsk högerman ifrigt lade sig ut
  för oss hos Jupiter Pluvius, hvilken som bekant regerar i dimman. Men då
  det ej lyckades för vår konservativt hygglige norske reskamrat att inverka
  på de lägre luftlagerns »kompakte majoritet», hvilken bortskymde utsigten,
  gick han, då vi kommit i land, ifrån oss med löfte att följande dag komma
  igen med sin fru och dotter. Och med dem kom solen fram ur skyarne, efter
  det vi, nio i sällskap, först fått en grundlig skur öfver oss innan vi
  nådde St. Hanshaugen, från hvilken alla resande, liksom fotograferna, taga
  utsigten öfver Kristiania.
  Sedan gjorde vi vår flit för att beundra Carl Johansgade, Carl Johans
  staty, kungliga slottet, nationalmuséet m. m., hvilket temligen lyckades
  oss, ehuru vi voro bedröfligt blottade på den rätta slotts-, musé- och
  statystämningen, men deremot betänkligt upplagda för något som jag skulle
  kunna kalla pojkstreck, om det ej vore att ge pojkarnes odygd rang framför
  flickornas. Icke ens åsynen af det stora uppgräfda tusenåriga
  vikingaskeppet, med den deri begrafne vikingens ben, nu exponerade i
  glaslådor, kunde stämma våra känslor i någon högtidligare tonart, ändå vi
  tagit med oss två lefvande ångbåtskaptener, som ett slags jemförande
  åskådningsmateriel. Men hur fornhistorisk man än må vara anlagd, gifves det
  stunder, synnerligast efter en middag med champagne, då det ej det ringaste
  angår en hur tusenåriga vikingar blefvo begrafna, men man köper
  naturligtvis en fotografi af grafskeppet för att göra studier hemma.
  Bland de ting som skulle medföras i renslarne voro äfven en del småsaker,
  hvilka nu skulle köpas i Kristiania, och så trafvade vi alla fem först till
  en bokhandel. »Får jag be om åtta 10-öres frimärken!»--»Och jag om sex
  brefkort!» »Jag vill be om en tern brefpapper!»--»Jag vill ha tre brefkort
  och fyra frimärken»--Så der ljöd det från en efter en af sällskapet under
  nedkämpad skrattlust, då hvar och en betalte sin reqvisition med femmor och
  tior, som vi ville ha vexlade, och då vi så efter dessa storartade
  vexelaffärer skramlade i hop till reslektyr, visade det sig spår till, att
  svensk turistmunterhet _kan_ vara smittosam för norska bokhandlare.
  Samma upptåg förnyades i ett par tre bodar, der vi köpte för några öre och
  betalte med svenska tiokronosedlar. Slutligen bar det af till ett apotek:
  »Få vi be om insektpulver!»
  »Vi ha påsar à 10 öre, skall det vara en sådan?»
  »_En_?» utbrast Ellen indignerad, »Heggen och jag ha köpt för 50 öre.»
  Allmän skrattexplosion, ändå apotekarne kunde ha skäl att antaga oss för
  att vara några arma förföljda varelser utan nattro och sömn.
  Nu trodde vi oss vara rustade till vandringen och gingo om bord på Zéphyr,
  der vi hade vår bostad och kost under tiden, packade der våra renslar och
  fingo dem vägda. Då visade det sig, att vi alla långt öfverskridit den
  bestämda öfverenskommelsen, att renseln blott på sin höjd skulle väga 15
  skålp., ty ingen skulle ha lof till att pusta under sin börda.
  Hvad var nu att göra? Renslarne tömdes och dess innehåll underkastades en
  hänsynslös granskning, och till blifvande qvinliga turisters ledning och
  uppbyggelse låter jag alla persedlarne i min rensel defilera:
  Ett ombyte linne af lättaste slag, två par strumpor, ett par tunna skor, en
  nattröja, kam, borstar, tvål, skosmörja, en handduk, tre näsdukar, ett
  stearinljus, en tändsticksask, ett skålp. fin chokolad, ett skålp. engelsk
  kakes, ett skålp. maccaroni, 1/2 skålp. kaffe af Neiiendams i bleckdosa, en
  liten burk köttextrakt samt något fint salt. Vidare: en sked, en knif, ett
  par reservremmar för renseln, något segelgarn samt en flat bleckflaska,
  fyld med aseptin. Detta var, undantagande aseptinen, det ungefärliga
  innehållet, i alla renslarne, hvilket dock kandidaten för sin del tillökt
  med citronpulver, vasilin och diverse enkla medikamenter, till hvilka vi
  två äfven räknade konjaken på våra fältflaskor. Dessa saker jemte regnkappa
  och sjal vägde dock mycket öfver 15 skålp.
  Men kunde vi undvara en enda af de nu uppräknade sakerna, då vi ämnade oss
  på fjellvandring med bostad på sätrarne? Svaret blef ett enstämmigt nej,
  men lika ense voro vi deri, att renslarne voro för tunga för våra ovana
  skuldror, ryggar eller höfter, hur vi bäst kunde bära dem. Hvad var att
  göra? Sjelfva kaptenen såg rådvill ut, der han stod och vägde Heggens
  svarte rensel på sina händer. Om det nu var en snilleblixt, som slog igenom
  det konstrikt inlagda taket på Zéphyrs konversationssalong ned i våra
  brydda hjernor, eller det blott var åsynen af en af kandidatens inventiösa
  fickor, som alstrade den egendomliga tanken, vet visst ingen af oss, men i
  detta ögonblick var en bakväg funnen ur svårigheten.
  »Räddad! af Charlotte Edgren», ropade en i öfverdådig stämma.
  »Nej, af turnyrspektaklet,» förklarade en annan, glömsk af regeln, att »det
  passande» aldrig får vara frånvarande der en karl är närvarande.
  Lyckligtvis såg vår kapten så oskyldig ut, att vi ej tänkte oss möjligheten
  af att han sett vissa små, i rödt ornerade cirkusbyggnader i
  manufakturhandlarnes fönster, och vi hoppas, att han aldrig förr än
  följande morgon hyst några lösa baktankar, då han sett moderna
  qvinnofigurer på ryggen.
  Emellertid stod regeln, att delad börda är ljuf att bära, klar för oss alla
  fem, och då ingen af oss hade annat val, än att dela den med tillhjelp af
  ofvannämda mod, beslöto vi att på tre veckor anlägga det och under tiden
  adla det till resväska, något som antydde våra mordiska afsigter mot
  vidundret, ty i våra dagar måste det vara en mycket stark ställning, som
  skall förmå uppbära nytt adelskap. Nu bar det af i land för att köpa god,
  fast domestik, och var saken för allvarsam att någon ens skulle kunnat
  drömma om, att vi för en stund sedan raglat ut ur en bod, der fyra af oss
  vexlat svenska tior under förevändning att köpa tio fästnålar. Då voro vi
  fulla af skratt öfver ingenting, nu kastade redan skuggan af turnyren ett
  modernt pessimistiskt mörker öfver vår väg »hem» till Zéphyr.
  Här tändes nu ljusen i kronan, och den lilla fina däckssalongen
  förvandlades till ett mellanting af systuga och skomakareverkstad, ty
  kaptenens föreläsning om nyttan af oljeduksdamasker hade gjort sådant
  intryck på två af hans fem åhörare, att de beslöto följa hans råd. Jag vill
  ej påstå, att alla ångbåtskaptener borde bli föreläsare eller att alla
  föreläsare borde bli _kaptener_, men jag anser mig böra påpeka den ovanligt
  lysande frukten af en svensk föreläsning.
  Medan våra själar upp öfver öronen voro fördjupade i våra påsar, hvilka
  döptes till torn-uren, glömde vi att Zéphyr hyste ännu en nattgäst, en
  älskvärd stockholmare--jag vill samla glödande kol på hans hufvud!--som nu
  falskeligen låg vaken bakom sin damastgardin. Följande morgon mötte han oss
  skrattande, så tårarne perlade ned för hans näsa, och lofvade att han i ett
  resebref till en stockholmstidning skulle göra våra torn-ur riksbekanta. Vi
  hade tyvärr ej haft tid att taga patent på uppfinningen, derför kunna vi ej
  taga ut stämning mot mannen, fast han lär ha gjort allvar af sin hotelse,
  hvadan det blott återstår mig att bekräfta, att det är _oss_ han
  beskrifvit. Och dock sjöngo vi så muntert:
   »Når du vil på fjældesti
   og skal nisten snöre,
   læg så ikke mere i
   end du last kan före.
   Drag ej med dig dalens tvang
   i de grönne lider,
   skyl dem i en frejdig sang
   ned ad fjældets sider!»
  Men vi sjöngo ej om hur mycket vi lagt i påsarne.
  Efter resfrukosten stälde vår kapten det så, att vi alla fem _händelsvis_
  måste defilera förbi honom. Han njöt tyst vid åsynen af våra moderna
  figurer, men när den sista i raden gick förbi honom, hviskade han till
  henne: »Säg Ave, att hon alltid bör behålla denna moderna--hållning, hon
  ser rent af stolt ut på ryggen». Der var ock en annan kapten, en gammal
  bekant och nu vår tillfällige reskamrat, han bara teg och stirrade,
  synbarligen utan att begripa hur vi kunnat bli så omskapade på några få
  timmar.
  Tåget till Ejdsvold gick vid niotiden, derför blef der ej tid till långa
  naturhistoriska begrundanden innan vi sutto instufvade i en kupé och
  mottogo våra vänners faderliga förmaningar och far väl. Så stängdes--icke
  slängdes, som hos oss--kupédörren igen och vi uthvisslades från Kristiania.
  
  
  III.
  Ejdsvold.
  
  Denna plats borde ha kunnat uppväcka vårt slumrande historiska intresse
  under färden på jernbanan dit, om ej naturen gått öfver boklärdomen och
  drifvit oss till idel naturbetraktelser.
  Vi voro dock samvetsgranna nog att förhöra hvarandra smått i »Odhners
  stora» samt »i sjette delen», sid. 58, af Teoferon Säve, och förvissades
  om, att en af oss felfritt kunde läsa upp strofen: »Räckande hvarandra
  händerna, bildade de en stor brödrakedja, hvarpå de under ropet: Enige och
  trofaste intill dess Dovre faller! under djup rörelse åtskiljdes.» Detta
  var mer än nog, ty vi ville ej tänka på dagspolitiken, men vi önskade
  innerligt, att högern och venstern måtte lefva så pass enige, att Dovre
  kunde stå medan vi vandrade i Norge.
  Jag erinrade mig i tysthet att jag läst något om, att »på Ejdsvold stander
  en sagahal, som gemmer fredede minder», och jag hoppades ett ögonblick att
  vi kanske der kunde få se ofvannämda brödrakedja, men tiden var så knapp
  att jag glömde hela härligheten för att i kort galopp sätta efter mina
  reskamrater ned till ångfartyget »Skidbladner», som skulle föra oss och en
  framvällande turistström till turiststaden Lillehammer.
  
  
  IV.
  På Mjösen.
  
  Det är nu öfver tio år sedan jag talade med ett par personer, som i
  skolmötesangelägenheter rest från Helsingborg till Hönefors och Kroklefven,
  och då fick jag veta, att i den trakten fans fjell så höga, att åskådarne
  föllo på knä i skjutskärrorna, gråtande af stolthet öfver att vår herre
  kunnat skapat något så storartadt.
  Visserligen har jag aldrig hoppats få öfvervara ett nordiskt skolmöte och
  att rymma en sådan känsla som denna, äfven om det gälde att undervisa
  sjelfva hin onde i norsk geografi, men jag tog dock ett sådant intryck af
  denna beskrifning, att jag ända till den 21 juli 1885 hyste en orimligt hög
  föreställning om skapelsens bergsryggar kring Kristiania. Och af ett färskt
  bref från en vän i Jylland hade jag skapat mig en bild af Mjösen ungefär så
  här: En bottenlös djup vattenfyld afgrund emellan två oöfverskådliga
  fjellryggar, nakna som den dag de kommo till verlden, och emellan dem
  skulle Skidbladner fara i zig-zag, likt en dagslända, på det turisterna ej
  skulle ha besvär att vända på hufvudet under färden.
  Jag vet ej hvilka föreställningar mina fyra kamrater hyste, ty de ha alla
  läst en omensklig hop geografi i skolan, derför ha de ingen rättighet att
  visa någon slags naturförvåning, men jag misstänker, att _fjällen_ föllo
  från deras ögon der de i hvinande blåst sutto i rad på det höga däcket,
  tittande styft på dessa obeskrifligt välklädda berg, som å båda sidor
  innefatta Norges största insjö. Hvad mig sjelf beträffar, så höll jag stånd
  på däck en timmes tid, kämpande tappert med blåsten om rättighet till min
  hatt och kappa, nedtystade mina omilda känslor mot både svenska och danska
  superlativer, samt bjöd till att finna mig i denna leende skönhet i rik
  sommardrägt, som erbjöds mig i stället för den nakna, som jag sjelf, med
  tillhjelp af skånskt skolfolk, skapat mig.
  Skidbladner tycktes denna dag vara sammansatt af idel vind, hvar man än
  uppehöll sig för att få en anblick af landskapet. Däcket gaf en
  föreställning om första parkett i en skypump, matsalongen om fondlogen i
  ett skydrag och akterrummet der utanför om galleriet på en hvirfvelvind.
  Återstod nu att försöka den underjordiska damsalongen, men der såg jag inga
  andra ryggar, än de som tillhörde ett par engelskor, och de voro klädda i
  matrosblusar, medan partiet nedanför höjde sig till en bergskamp, beklädd
  med »amagerkjolar.»
  Glömmande min egen nya bakbyggnad, rusade jag bort från denna syn;
  aseptinflaskan, som skulle ge den tillbörlig form, stötte emot dörrposten
  till matsalen; eljes tror jag att jag blifvit af tvärdraget buren högt
  öfver tyska, franska, engelska, danska och norska turister, hvilka kantade
  salens väggar, i stället för att med »stolt hållning» nödgas skrida dem
  förbi.
  I denna stund fattade jag skogsnufvans fruktan för att bli sedd på ryggen,
  ty det kan väl knappast vara otäckare att ha ett baktråg under kjolen, än
  ett utbygge, som lifligt påminner om en bakugn på en gammal skånsk
  stuglänga. Jag sökte nu, lik en husvill eremitkräfta, skydd för min svaga
  sida hos mina fyra kamrater. Dessa buro »torn-uren» med godt samvete och
  öppen blick, men så hade heller ingen af dem skrifvit ovett mot detta
  mode-monster. Mitt förnuft sade mig högt och tydligt, att man måste vara en
  stor författarinna och bo i hufvudstaden, för att sjelf med godt samvete
  kunna deltaga i de galenskaper man skarpast gisslat.
  Skidbladner fortsatte obekymrad sin zig-zagsfärd, nu och då stoppande för
  att aflemna eller mottaga passagerare. Intresset för de vackra
  bergsryggarne började synbart slappas hos alla turisterna, utom hos en
  engelska, som tagit plats midt i akterns skarpaste tvärdrag, förstärkt
  medelst halft tilldragna linneskynken. Här satt hon med ett pligttroget
  leende på de blåfrusna läpparne, med en diger skrifbok på knäet,
  blyertspennan mellan skriffingrarne och det ena ögat på den venstra
  bergskedjan, det andra i boken, skrifvande värre än en bykorrespondent för
  en ny landsortstidning. Och jag kände ett sådant medlidande med qvinnan,
  att jag en gång önskade Skidbladner, likt sin gamle namne, Frejs skepp,
  kunnat vikas i hop och stoppas i kaptenens västficka, så den arma
  skriftställarinnan kunnat få åtnjuta ett ögonblicks lugn.
  Men i stället dukades middagsbordet, och då det ej lär brukas att bli
  sjösjuk för det blåsten sliter en i håret och kläderna, blefvo borden
  hastigt upptagna af hungriga »europeer», till hvilka vi också räknade oss.
  Och vi åto, icke som man äter i ungdomens vår, utan som man intager en god
  måltid à 2 kr., när man ej vet om der går en vecka eller två innan man
  nästa gång sitter vid ett dukadt middagsbord.
  Den åtta timmars långa färden från Ejdsvold till Lillehammer tycktes
  inverka särdeles upplyftande på turisternas ben; en oafbruten rad af
  knäbyxklädda fortkomstledamöter, med och utan kjolar, syntes nemligen under
  hela färden klifva upp och ned på däckets halsbrytande trappa. Än skulle en
  rad upp, för att se något som stod i resehandboken, men som vi redan
  passerat under det de läste beskrifningen derom; än skulle en annan rad upp
  och titta på de passagerare, som båtar och landgångar aflemnade till oss.
  Man kunde ju ej vara säker på, att der bland dem ej fans någon bekant.
  Jag vill sannerligen ej råda någon europeisk rymmare att afvika inåt Norge,
  ty der är numera allt för fullt af andra turister och »dyrskue» vid alla
  stationer.
  Vi fem voro dock fullkomligt öfvertygade om, att vårt inkognito skyddade
  oss från hvarje tilltal och förhör af medresande; men »man skall ej prisa
  dagen förrän solen gått ned.»
  »Nej, ä' ni här!» ljöd det plötsligt midt emellan oss och
  akterns--Skidbladners förstås--hvirfvelvindar. Och genast grepos två af
  våra kamrater samt underkastades en noggrann ransakning, hvilken slutades
  med ett korsförhör. Af detta senare framgick, att dessa nya turister reste
  med ett större sällskap hattaskar och koffertar, i hvilka senare slumrade
  utringade ballif, afsedda för helsans styrkande under ett mycket höghalsadt
  sanatorielif i vinterkappor, på en granklädd bergsluttning, hvilken de
  resande nu tänkte utbyta mot det ännu kallare Gausdals sanatorium, som
  ligger på ett högfjell i jemnhöjd med trädgränsen.
  Fortfar läkarevetenskapen att gå i denna höga rigtning, hoppas jag att en
  gång få återse både dessa tillfälliga reskamrater och mina fyra ordinarie,
  klädda i fiskblåsor, på ett sanatorium, anlagdt af vår egen kandidat på
  yttersta spetsen af nordpolen.
  Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem
  vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt
  beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar.
  »Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de.
  Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.
  »Vi ha ju insektpulver i renslarne», mumlade jag lugnande, men vågade ej
  högt trösta de bekymrade resenärerna, ty vi voro ej presenterade för
  hvarandra. Som man vet, kan endast en allvarsam dödsfara, eller i brist
  deraf sjösjuka, tandvärk eller häftig vrede ursäkta ett samtal emellan två
  svenskar, som ej ställt borgen for att de äro oskadliga för samhället.
  
  
  V.
  Lillehammer.
  
  Följande turistströmmen, som flöt från sjön Mjösen och Skidbladner, stodo
  vi fem undrande och spörjande på stranden, ty ingenstädes sågo vi någon