Ungdomsdrömmar: historisk berättelse - 4

  -- Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig!
  -- Du fruktar då för dig själv?
  -- Ja, ja, aldrig!
  -- Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu
  permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission
  kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han
  hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till
  Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på
  framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig
  Silversparre?
  -- Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga
  svängande omkring samma punkt.
  -- Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper
  och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.
  -- Tyvärr, ja. Han är olidlig.
  -- Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna
  spännas för!
  Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig
  dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala.
  Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes
  nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till
  välborna fröken _Christina Fleming_. Nu, efter samtalet, bröt hon detta
  konvolut och fann däri -- icke, såsom hon först förmodade, ett brev,
  vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe --
  utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av
  konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde
  henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande
  konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens
  och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders
  eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:
   Hoppet hafver jag stadigdt hafft,
   Tin hårdhet till att öfvervinna
   Med trofasthet, som Gudh har skapt
   Utij mitt hiärta och mitt sinne.
   Hvi vill tu då
   Min trogna tiänst såledess försmå
   Och mig sluta utur ditt minne?
   Rickeligh med mongha dygder tigh
   Naturen högdt haffver begåffvat,
   Som dageligh låta see sigh
   Och mången på tig haffver låffvat,
   Alen then last,
   Ther med tu migh plågar så fast,
   Hafver aldrigh ingen behagatt.
   Ingen sten ähr funnen sä hårdh,
   Som sigh icke låter beveka
   Eller alldeles nöta bortt
   Aff stål eller af vatnet veka.
   Allt så och jagh
   I ingen sijnn skal hafva fördragh,
   Min hugh skall stadigdt på tig leka.
  Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon
  försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty
  säger han:
   Jagh vill bliffva i ensamheett,
   Min sorgh vill jagh alen beklaga
   Och fly all jungfruss kiärlighet,
   Efter jagh them eij kan behaga.
   Men hvad båtar
   Thet tigh att tu migh såledess har
   Förtagit all min lust och glädie?
  Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men
  hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:
   Fugelen uppå grönan qviste,
   Diuren uti marcken villa
   Skulle, hvar de min sorgh viste,
   Migh hiälpa tårar att förspilla.
   Echo mitt rop
   Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop
   Emellan tässa bärgh och dalar.
   _Finis._
  Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde
  taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla
  vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig,
  skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas
  särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem
  bilda:
   CHRISTINA F.
  -- Kerstin har rätt, sade fru Anna till sig själv. Hon bör icke återse
  honom.
  Därpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina
  familjepapper, varifrån den sedan kommit i avskrift till eftervärlden.
  
  
  8. Helsingfors lantdag.
  
  Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige
  Ivar Bertilsson och hans hemlighetsfulle följeslagare fortsatt sina
  stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvästra
  Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, där
  konung Sigismunds slagna anhängare i tysthet avbidade en för dem gynnsam
  förändring i det nuvarande regementet, och befordrades sedan vidare med
  brev och budskap till andra partivänner. De rastade även i avlägsnare
  byar, åhörde folkets klagomål över tidens betryck och utpressningar och
  läto förstå att bättre dagar snart skulle randas, allenast alla raska
  bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, vems de ock månde
  vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, där så behövdes,
  ställde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gärna
  lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarna begynte mötas med uppenbar
  motspänstighet, restlängderna ökades, bönderna i några byar övergåvo sina
  hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller
  översegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid
  kyrkor och ting, utan att än här än där en tryckt proklamation på dålig
  svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på
  kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja på själva länsmansgårdarnas knutar,
  alla av samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen,
  jämförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. För
  en, som revs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppväxa från
  jorden, ingen visste huru och varifrån.
  Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, vilket någonsin blivit
  fört i Finland, så tillhöra även de polska stämplingarna vid denna tid de
  sällsyntaste undantag av sin art i detta land. Sammansvärjningar finna
  ingen tacksam jordmån bland ett folk som icke älskar smygvägar och alltid
  hyst en medfödd avsky mot förrädare. Hade icke tidens nöd blivit konung
  Sigismunds bundsförvant, skulle hans utskickade hava förgäves klappat på
  folkets dörrar.
  Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med
  otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet
  höja sin upprorsfana. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen
  genom en skrivelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en
  lantdag i Helsingfors och själv ville vara närvarande. De missnöjdas enda
  hopp blev nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och därigenom
  framkalla en öppen brytning med konungen.
  Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen
  anlände först den 19 till Helsingfors. Av Finlands nuvarande huvudstad
  fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en halv mil i
  nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen av en liten å, Vanda,
  som där gör ett brant fall, kallat Helsinge-fors.
  Lantdagar -- landskapsmöten -- voro denna tid icke ovanliga i särskilda
  rikets provinser. Den finska lantdagen år 1616 hade dock både för riket
  och Finland en säregen betydelse. Här, i närvaro av konungen själv och
  rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och
  ombud från krigshären för att på samma gång bevilja medel till kriget,
  värna rikets självständighet, protestera mot de polska Vasarnas anspråk
  på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen av
  Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda
  krigen mot Ryssland och Polen gåvo en ofantlig vikt åt denna
  manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det
  svenska väldet sträckt sig ut över Nevan och lagt en grund för denna
  svenska stormakt, som, även efter dess fall, kastat ett skimmer av ära
  över kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska
  makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf
  skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle
  förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna
  lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina ärofullaste minnen,
  skådespelet av ett blödande, men oförfärat folk, vilket i nödens stund
  svär som en man att offra allt för konung och fädernesland.
  Allt vad landet då hade lysande eller mest redbart av alla stånd
  strömmade nu hit i midvintern på långa avstånd, obanade vägar och med de
  mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning
  uppräknar trehundratrettioåtta närvarande lantdagsmän, största delen adel
  med frejdade namn, den åldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu
  präster, ombud från tio städer och tjugu härader samt, såsom det femte
  ståndet, tio officerare. Den lilla staden samt närmaste byar voro
  överfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes ha haft den äran
  att både härbärgera konungen och försträcka öl, vin och specerier till
  den kungliga taffeln. Att döma av ännu förvarade räkningar, måste denna
  ha försörjt ganska talrika gäster, därvid köksskrivaren Hans Persson fick
  mottaga ansenliga förråd av olja, kapris, oliver och limoner från
  Åboborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantör för Finland. Utom den
  kungliga taffeln levde största delen lantdagsmän vid ytterst tarvliga
  bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här att uppträda med
  den ståt som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till
  Sigismund i Warschau, att hans medtävlare om kronan uppträdde såsom en
  torpare på sitt rikes utmarker.
  Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man
  icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari
  1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland
  höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde
  redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som
  övertygade meningarna och rörde hjärtat. Han talade med ungdomens
  öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt, om
  rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens övermakt i
  det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om
  nödvändigheten av hans avsättning från rikets tron, om det svek och de
  stämplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det
  underliga att man nu råkat i krig med ryssarna, dem man velat hjälpa mot
  Polen. Han varnade finnarna att icke låta förföra sig till att komma
  under Polens och påvens träldom, påminde dem om den trohet de svurit hans
  salige herr fader och honom själv samt lovade, att därsom de ville i
  denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock
  vinnlägga sig att de måtte komma till fred, rolighet och bättre villkor,
  vartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade
  konungen, att han begärde ständernas svar på de ärenden han ville
  förelägga dem, »önskande dem samtlig och synnerlig en god dag och
  blivande dem med ynnest och gunst väl bevågen».
  Lantdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot
  ryssarna och gärder för kriget. Redan den 2 februari utfärdades
  ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot
  konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som
  velat återinföra det påviska avguderiet; de ville icke tillstädja
  upproriska patenters kringspridande, och var icke Sigismund låter beveka
  sig till en billig fred, ville de mot honom våga liv, leverne, välfärd
  och förmåga. Ständerna önska av Gud framgång till det fredsmöte som nu
  med ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fientliga uppsåt, att
  han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lova de efter yttersta förmåga
  stå även honom emot och därtill hava blod och förmögenhet osparade.
  Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina
  beslut skrevo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och
  lantständer i storfurstendömet Finland» ett långt brev till samtliga
  Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårt
  betungade av krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden
  kunnat sitta trygga i sina hus, men ville dock, ehuru årsväxten sist
  varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande
  honom, som därmed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvivla de gode
  herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjälp och
  komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna
  bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort haver och ännu härefter gärna
  göra vill av all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alla
  förbliva eniga, behöva de icke frukta för någon fiende.
  På denna skrivelse anlände sedan svar från Sveriges församlade
  lantständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet
  och lovande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i
  rikets nöd av Finlands ständer vederfaret är.
  Dessa ord, som handlingen så kraftigt och dyrt beseglat, genljuda ännu
  efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord
  stodo män med offervilliga hjärtan och dragna svärd. Bakom dessa ord stod
  ett tidevarv av brinnande tro och försakande mod. En dödsföraktande kraft
  andas i dem, och på samma gång, vilken kärlek! När folket hörde sin unge
  konung tala, gick en fläkt av hans ungdomliga mod även genom länge av
  åren kylda hjärtan; även den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han
  kände segrar i luften -- han drömde än en gång om sin ungdomsdröm.
  Efter mer än tvåhundrasextio år igenkänner man icke mera den plats, där
  en gång fäderneslandets hjärta klappat av så mycket mod och så hugstora
  känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med lantgårdar
  och åkerfält. Oaktat nejden är bördig och långtifrån enslig, vilar
  däröver, kanske för bristen på skog, ett tycke av enformighet, nästan av
  saknad.
  Vid den tid, varom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det
  stora folkvimlet i staden bredde sig ut över dess närmaste omgivningar.
  Varje torp, varje lada, varje ria och badstuga var överfylld av
  tillströmmande menighet, här och där även av bivackerande krigsfolk. Man
  såg små improviserade brädskjul, i vilka utbjödos matvaror, läder,
  lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke,
  ehuru deras framställningar hörde till dem som i våra dagar knappt mera
  roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik av säckpipor, man såg en
  Herkules med ett slag av sin knytnäve döda en oxe, vilken han förut
  dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt
  bröst med ett svärd och åter utdraga det, färgat med lingonsaft. En
  snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin
  färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med
  vilken han än hoppade gränsle över nacken på en förskräckt bondkvinna, än
  åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan
  honom.
  Vid lantdagens början hade man en morgon till allmän förargelse funnit
  icke allenast flera av konung Sigismunds plakater uppslagna på stadens
  gårdsportar, utan även samma förrädiska papper spikat på gaveln av
  borgmästaren Reijers hus, där konungen bodde. En sådan djärvhet hade
  föranlett stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller
  hade utskickats åt flera håll samt även till stadens utkanter, där
  brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämnda vanskapliga pojke
  utmanat en liten trumslagare, som roade sig åt hans lustiga upptåg. Men
  denna gång hade Sam betydligt missräknat sig. I stället att låta slå
  benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i
  drivan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse
  lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja.
  Vid denna manöver revs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes av
  vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett av Sigismunds plakater.
  Nu blev ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! häng honom! slå
  ihjäl honom! Men innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade
  Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig
  väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt
  med fötterna. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen
  västerut, svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron över
  forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan
  folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig
  icke länge. I ett nu klängde han över brons ledstänger och var
  försvunnen. Men det dröjde ej länge innan man såg honom flyta utför den
  öppna forsen och försvinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför
  det starkaste strömdraget.
  
  
  9. Vinterafton i ödemarken.
  
  En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande
  mödosamt fram på den ödsliga väg, som vid denna tid förde från
  Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. Ett starkt yrväder hade på
  långa sträckor övertäckt alla stigar med manshöga drivor.
  Karavanen bestod av tre slädar med två hästar för varje; den mellersta
  släden var överbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt
  beväpnade, utgjorde eskorten. När de resande sålunda fot för fot arbetat
  sig fram någon tid, blev det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret
  fortfor att rasa, och varje steg framåt motades av växande snöberg.
  Ryttarna sutto av, kuskarna stövlade i snön, alla sökte med armkraft
  underlätta hästarnas ansträngningar. Det hjälpte föga, tåget stod
  orörligt. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och
  frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i översnöad pälskappa
  sprang från den sista släden fram till den första, vars kusk var
  vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blev, att man hade en mil
  till närmaste gård, men om man ville köra isvägen över den näraliggande
  sjön, skulle man på motsatta stranden av denna sjö finna ett nybygge.
  Riddaren beslöt sig för denna utväg, och nu gällde att bana sig väg ned
  till isen.
  En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön.
  Hästarna måste frånspännas, alla, utom två kvinnliga resande, måste kliva
  i snön, varefter slädarna framskötos av männen. När man så med outsäglig
  möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot
  sjöstranden sluttande berg. Här blev åter en rutschbana nedåt, som förde
  karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.
  Snön låg här mera jämn, man ispände åter hästarna och fortsatte färden.
  Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt
  från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Men härdade i alla
  mödor och faror körde dessa resande utan betänkande framåt. Flödvattnet
  blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas
  sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta
  släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om.
  Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red
  förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande,
  uppnådde karavanen den efterlängtade stranden.
  Sjön var en vik av den stora Lohjanselkä, som i otaliga buktande fjärdar
  uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden
  erbjuder den mest förtjusande omväxling av skogbekransade höjder,
  sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har av beundrande turister
  fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta
  stenarter; botanisten finner här allt vad den finska floran äger rarast
  och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna av välmående byar,
  gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Men vid början av sextonhundratalet
  genombröts den glesa odlingen ännu av vida ödemarker, och där den fått
  fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar av krigen, utskrivningarna,
  gärderna och fogdarnas utpressningar.
  Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett
  av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn
  för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande
  styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem
  i förväg och kasta en blick på nybygget.
  Det hette Ahtiala och låg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland.
  Den nytimrade vackra gården bestod av ett större boningshus, ladugård,
  stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades ännu
  rökpörten med en ofantlig spis; röken uppsteg då genom en öppning i
  taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat
  det modernare bruket av skorsten och i stället för de vanliga
  pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gentemot
  spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt
  väggur, ett stort, grönmålat skåp, några träsniderier på bordsfötterna,
  tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter
  ovanlig lyx vid sidan av långbänkarna och de i två våningar över varandra
  väggfasta sängarna. Allt såg så trivsamt ut, allt vittnade om välstånd
  och flit; men välmaktens dagar voro till ända.
  Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit
  vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun
  häcklade lin, och två barnbarn, flickor om fjorton och sexton år, hade
  kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens
  tjänare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräva en av de många
  gärderna och utan försköning tagit i mät en av de två hästar och en av de
  två kor, vilka han kvarlämnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en
  genomtågande ryttaretrupp slaktat och uppätit redan på hösten. Där skulle
  snart komma flera hungriga gäster.
  Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne som
  låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes
  två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrån henne
  till kriget. Om de nu månde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken
  på de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade tröstat henne med
  den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex
  sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem
  år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar
  av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung
  Göstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig över den
  herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si,
  juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han
  betalade gammal ost, när han, i sista kriget brände Stefans stuga vid
  Hangö, men det skall ingen säga om honom annat än att han är en morsk
  karl till sjöss, och när man får bukt med sådana karlar, nog klappa
  pojkarna ullen ur moskoviternas fårskinnspälsar.
  Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst
  var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och
  flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå,
  om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva
  samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga
  fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Vartill den gamle
  svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio år
  har han givit mig skördar av ljungfält. Varför skulle icke Han, som är
  starkare än alla, konungar, än vidare sända oss hjälp i den rätta
  stunden?
  Vid dessa ord upprycktes dörren och sju beväpnade män, betäckta med snö,
  stövlade in i stugan. De förklarade sig vara, konungens folk och fordrade
  fri förtäring, härbärge för natten och hästar på morgonen för sin vidare
  fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och
  anrättade utan gensägelse ett kvällsmål för de objudna gästerna. När
  dessa ätit sig mätta ville de ha öl, och öl fanns icke, varefter de
  utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt
  detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två av gästerna
  ytterligare tilläto sig ett grovt skämt med gårdens döttrar, svek Josefs
  tålamod och hans seniga knytnäve sträckte dessa två våldsverkare till
  golvet. Nu blev den fredliga stugan skådeplatsen för ett av de våldsamma
  och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett
  tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter
  en hård strid, blivit övermannad, slagen och bunden, hans gamle fader
  hade förgäves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade
  bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en
  björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn av
  stugan. Ingen hjälpare fanns att anlita; var skulle han sökas på en mils
  avstånd i yrväder och vintermörker? När då kvinnan såg sin man bunden,
  svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot övervåldet, brast hennes
  förtröstan och hon utropade:
  -- Var är nu den hjälpare, fader, som du åkallar? Var är nu den starke
  Gud, på vilken du tror?
  -- Det är skrivet, sade den gamle, bortkastande bågen, då de rättfärdiga
  ropa, så hörer dem Herren och skall hjälpa dem ur all deras nöd. Herre,
  uppvakna i din kraft och låt oss icke förtrampade varda!
  -- Vad är det gråskägget skrävlar därborta i vrån, röt en av
  våldsverkarna, ännu vild av striden, i det att han hotande närmade sig.
  Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?
  -- Kom icke vid mig! utropade den gamle, såsom av en profetisk ingivelse.
  Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt
  övermod.
  Icke förr var det sagt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd
  man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken av den förstöring som
  rådde i stugan. Ingen varseblev den inträdande, men så snart dennes
  skarpa blick uppfattat ställningen, flög även hans svärd ur slidan, och i
  nästa ögonblick låg rövaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles
  fötter.
  -- Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenkände Simon
  Larssons i Raseborgs län förlagda lansknektar. Är det så I åtlyden
  kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ned
  med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om
  öronen. Petter, yttrade han till en inträdande ryttare, släpa fort ut den
  där karlen till stallet och se åt om han kvicknar till liv!
  Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den
  unge ryttarens hals. Hon hade återfunnit den äldre av sina till kriget
  utgångna söner. Ynglingen stod betagen av häpnad; han hade icke vetat av
  föräldrarnas flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin
  förmans befallning.
  -- Jag hade väl lust att veta vem som tager sig en sådan myndighet mot
  kunglig majestäts och kronans folk, genmälde nu lansknektarnas anförare i
  en ton som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm
  överraskning.
  -- Jo, jag känner dig jag, din långbente, livländske ulv; jag vet var du
  lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid,
  men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rätta dig, sergeant Rolf
  Müller! Du talar med din förman.
  Och konungens kammarherre översten Klas Hermansson Fleming till Villnäs
  avkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med
  krigarens stolta hållning. Hans gestalt var av medellängd, men kraftfull
  och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde
  den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar
  och flottor.
  Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och
  bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog