Tjensteqvinnans son: En själs utvecklingshistoria - 12

  hade mot löften om byte narrat af honom hans herbarium, hans
  insektssamling, kemiska apparater, hans indianböcker. Hade han kräft
  dem, eller chikanerat dem? Nej, han skämdes, på deras vägnar, och höll
  till godo. Vid en termins slut hade fadern till en elev glömt betala
  Johan. Han skämdes att kräfva honom och först ett halft år senare
  måste han på faderns uppmaning taga ut sin fordran.
  Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han identifierade sig,
  led på andras vägnar, blygdes. Han skulle, om han lefvat under
  medeltiden, ha stigmatiserat sig.
  Om en bror sa en dumhet eller smaklöshet, så skämdes Johan. I kyrkan
  hörde han en kör af skolbarn som sjöngo grufligt falskt. Johan gömde
  sig i bänken och skämdes.
  Han slogs med en kamrat och lyckades ge denne ett starkt slag för
  bröstet, men när han såg gossens ansigte förvridas af smärta, föll han
  i gråt och räckte honom sin hand. När någon bad honom om en sak, som
  han högst ogerna ville, led han på dens vägnar han icke kunde göra
  till viljas.
  Han var feg, såg icke någon gå ohörd ifrån sig af fruktan att få se en
  missnöjd. Han var ännu mörkrädd, rädd för hundar, hästar, främmande
  menskor. Men han kunde vid behof vara modig, såsom då han revolterade
  i skolan och det gälde hans studentexamen, eller då han opponerade mot
  fadern.
  En menniska utan religion är ett fä, stod det i gamla abc-boken. Nu,
  när man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har
  vetande icke behöfver religion, så blir religionens gagnande
  verksamhet betydligt reducerad. Genom att oaflåtligt sätta kraften
  utom sig, i Gud, hade ynglingen förlorat kraften och tron på sig
  sjelf. Gud hade ätit sönder hans jag. Han bad alltid och alla stunder,
  då han var i nöd. Han bad i skolan, när frågan kom, han bad vid
  spelbordet, när korten gåfvos. Religionen hade förderfvat honom, ty
  den hade uppfostrat honom till himlen i stället för till jorden,
  familjen hade förstört honom, ty den hade bildat honom för familjen
  istället för till samhället, och skolan hade utvecklat honom för
  universitetet i stället för till lifvet.
  Han var villrådig, svag. Om han skulle köpa tobak, frågade han vännen
  hvilken sort, och han stannade i valet mellan Hoppet och Gefle vapen,
  tills han slutligen tog Chandeloup. Derför föll han i händerna på
  vänner. Det att veta sig vara afhållen borttog fruktan för det okända,
  och vänskapen stärkte honom.
  Nycker förföljde honom ännu. En dag, under det han var i kondition på
  landet, reste han in till staden för att derifrån fara ut och helsa på
  Fritz. När han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande på en
  säng hemma hos föräldrarne, under många timmars kamp om huruvida han
  skulle fara eller ej. Han visste att vännen väntade honom, längtade
  sjelf få träffa honom, men reste ej. Dagen derpå for han tillbaka till
  sitt herrskap, skref ett jämrande bref till Fritz och sökte förklara
  sig. Men, Fritz blef ond och förstod sig inte på nycker.
  I all sin svaghet kände han stundtals en ofantlig fond af kraft, som
  gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf års ålder såg han en
  fransk ungdomsbok, som brodern hemfört från Paris.
  -- Den ska vi öfversätta och ge ut till julen, -- sa han.
  De öfversatte, men sedan visste de ingenting om proceduren, och boken
  blef liggande.
  Han fick fatt i en italiensk grammatika och läste italienska.
  På konditionen tog han sig för, af brist på skräddare, att ändra ett
  par byxor. Han sprättade upp sömmarne, sydde om dem, pressade med
  stora stallnyckeln. Han lagade också sina skor.
  När han hörde syskonen spela qvartetter var han aldrig nöjd med
  utförandet. Han kände lust att springa upp och ta instrumenten från
  dem och låta dem höra hur det skulle vara.
  När han öfvade sin sångstämma begagnade han violoncellen och tog ut på
  den. Bara han fått veta hvad strängarne hette.
  Johan hade lärt sig tala sanning. Småljög, som alla barn, af
  sjelfförsvar eller mot näsvisa frågor, men hade en brutal förnöjelse
  att midt i en konversation, der man lirkade med sanningen, säga rent
  ut hvad alla tänkte. På en bal der han teg, frågade hans dam honom om
  han var road af att dansa.
  -- Nej, inte alls.
  -- Nå, hvarför dansar ni då?
  -- Derför att jag är så illa tvungen.
  Han hade stulit äpplen, som alla pojkar, och det graverade honom ej,
  och han gjorde inga hemligheter af det. Det var häfd på det.
  I skolan hade han aldrig haft någon affär af ledsam art. En gång sista
  dagen på termin hade han brutit ner klädhängare och rifvit sönder
  gamla skrifböcker i sällskap med andra. Han kom fast, ensam. Saken var
  ett okynne, ett utbrott af vild glädje, och togs icke vidare tragiskt.
  Nu, när han gått till doms med sig, började han samla andra menskors
  omdömen om sig, och nu först häpnade han öfver de skiftande domarne.
  Fadern tyckte han var hård; styfmodern att han var elak; bröderna att
  han var besynnerlig; pigorna hade lika många omdömen, som de voro
  talrika; den sista älskade honom och ansåg föräldrarne behandla honom
  illa och att han var snäll; väninnan tyckte först han var känslofull,
  vännen ingeniören först att han var ett älskligt barn; vännen Fritz
  att han var en dysterman, full af ysterheter; mostrarna att han hade
  godt hjerta, mormor att han hade karakter; hans älskarinna på
  Stallmästargården afgudade honom naturligtvis; lärarne i skolan
  visste icke riktigt hvar de hade honom. Mot de morska var han morsk,
  mot de hyggliga hygglig. Och kamraterna? Det sade de aldrig; smicker
  begagnades ej, men ovett och slag när det behöfdes.
  Johan undrade nu om han var en så mångsidig figur, eller om omdömena
  voro så mångsidiga. Var han falsk, visade han sig annorlunda mot de
  ena än mot de andra? Ja, och det hade styfmodern väder på. Hon sa
  alltid att han gjorde sig till, när hon hörde något godt om honom.
  Ja, men alla gjorde sig till. Hon, styfmodern, var vänlig mot sin man,
  hård mot styfbarnen, mjuk mot sitt barn, stod på tå för husvärden, var
  högfärdig mot pigorna, neg för läsarpresten, log mot de mägtiga,
  grinade mot de vanmägtiga.
  Det var ackomodationslagen, som Johan icke kände. Menskorna voro så;
  det var en anpassningsdrift, hvilande på beräkning och öfvergången
  till omedveten eller reflexrörelse. Som ett lamm mot sina vänner, som
  ett lejon mot sina fiender.
  Men när var man sann? Och när var man falsk? Hvar fans jaget? Som
  skulle vara karakteren? Det fans icke på ena eller andra stället; det
  var med på båda. Jaget är icke något ett sjelft; det är en mångfald af
  reflexer, ett komplex af drifter, begär, somliga undertryckta då,
  andra lössläppta då!
  Ynglingens komplex var, genom många korsningar i blodet, stridiga
  element i familjelifvet, rika erfarenheter ur böcker och brokiga
  upplefvanden i lifvet, ett ganska rikt material, men oordnadt. Han
  sökte ännu sin rol, efter som han icke funnit sin ställning, och
  derför fortfor han att vara karakterslös.
  Han hade ännu icke kunnat besluta sig för hvilka drifter som skulle
  undertryckas och hur mycket som af jaget skulle och måste offras för
  samhället, i hvilket han nu gjorde sig i ordning att inträda.
  Hade han kunnat se sig sjelf nu, hade han funnit att de flesta ord i
  han talade voro ur böckerna och kamraterna; hans gester från lärare
  och vänner; hans miner från slägtingar, hans lynne från mor och amma,
  hans böjelse från far, farfar kanske. Hans ansigte bar icke några drag
  af mor eller far. Som han icke sett morfar eller farmor kunde han icke
  döma om likhet dervidlag. Hvad hade han då af sig sjelf och i sig
  sjelf? Ingenting. Men der funnos två grunddrag i hans själskomplex,
  som blefvo bestämmande för hans lif och hans öde.
  Tviflet! Han tog icke emot tankarne fullständigt kritiklöst, utan
  utvecklade dem, kombinerade dem. Derför kunde han icke bli automat,
  och icke inregistreras i det ordnade samhället.
  Känslighet för tryck! Derför sökte han dels minska det genom att höja
  sig i nivå, dels anlägga kritik på det högre, för att få se att det
  icke var så högt och alltså icke så eftersträfvansvärdt.
  Och sådan gick han ut i lifvet! För att utveckla sig, och lika fullt
  alltid förbli sådan han var.