Theocritos' Idyller - 7

Men du mig kastar i diket, och sölar min ståtliga klädning.
Daphnis.
Se, det mjukaste skinn jag vill breda inunder din mantel.
Flickan.
Ve, ve, äfven du gördelen tog; hvarför då den lösa?
Daphnis.
Förstlingsgåfva åt Paphia jag vill gördeln förära. 55
Flickan,
Stanna, eländige! Strax man kommer; jag hör ju ett buller.
Daphnis.
Ja, för hvarandra cypresserna der förtälja ditt bröllop.
Flicka.
Af min mantel en trasa du gjort; jag blottad är vorden.
Daphnis.
Annan mantel och bättre minsann jag ärnar dig gifva.
Flickan.
Lofvar mig allting ge; knappt ger du på slutet ett saltkorn. 60
Daphnis.
Måtte jag sjelfva min själ dig på köpet kunna förära!
Flickan.
Artemis, var nu ej vred; din ensling är mera ej trogen.
Daphnis.
Eros jag offrar en kalf, en ko åt dig, Aphrodita.
Flickan.
Jungfru jag vandrade hit, men hustru beger jag mig hädan.
Daphnis.
Ja, som mor och gemål, barnsköterska, mera ej jungfru. 65
Så, ungdomliga sinnet af kärlekens fröjder berusadt,
Desse smekte hvarann; sig pöste den snattade bädden.
Flickan, stigande upp, gick dän för att getterna valla;
Ögonen sänktes af blygsel, men varmt slog hjertat i barmen;
Han sig till korna begaf, förtjust af det ljufliga mötet. 70


XXVIII. Idyllen.
SLÄNDAN.

Slända, spånadens vän, skänk af den blåögda Athanaa,
Du, med hvilken de husvårdande matmödrarne syssla städs,
Följ otvekande oss hädan till Neileus' så berömda stad,
Der bland spensliga rör prålar ett grönt tempel, åt Kypris vigdt.
Dit begäre af Zeus vi oss en välvindig seglats att få? 5
Att jag måtte min vän skåda förtjust, älskad af vännen min,
Af Chariters, de ljufljudigas, plantskott, af min Nikias,
Att dig, formad med stor konst af det mångmödsama elfenben
Jag må lemna uti händerna af Nikias' hustru sjelf.
Du med henne till manskläderna skall spinna en mängd af tyg, 10
Många äfven utaf finaste sort, qvinnornas högtidstyg.
Ty lammödrarna, två gånger hvart är klippta på betesmark,
Skänka mjukaste ulln Theugenis, skönhäliga läkarfrun.
Så arbetsam är hon, älskar jemväl hvad de förståndiga.
Ty jag ville dig ej gifva till overksamt och arbetslöst 15
Hus, emedan dock stammar ifrån egen vår landsort hän.
Ty ditt fädernehem byggde en gång Ephyrern Archias,
Den Trinakriska öns merg, och de storsinnade männers stad.
Flyttad bort till en man, hvilken sig lärt mången förträffelig
Läkdom, jagande hän skräckelig farsot från de dödliga. 20
Du med Ionerna nu skall i Milets tjusande bygder bo,
Att skönsländig må ock Theugenis bli nämnd af sitt landsmansfolk,
Samt att städs du jemväl vare af sångvännen en minnespant.
Detta säkert skall en säga en ann, skådande dig: så högt
Skattas liten en skänk. Värde har allt, gifvet af älskade. 25


XXIX. Idyllen.
FAVORITEN.

_Vin och sanning derhos!_ o du älskade pilt, så sägs,
Oss sannfärdighet höfs, som vi vore berusade.
Jag skall säga dig ting, som förborgats i själens djup.
Ej du älskade mig med ditt helaste hjerta, ej,
Eller hur? Ty en hälft af mitt lif jag besitter blott, 5
Och den lefver i dig, men förlorad den andra är.
Ja, så ofta dig täcks, o, jag lefver de saligas
Dagar, när dig ej täcks, i en sorgelig dunkelhet.
Huru skickar sig det, att på älskaren samka qval?
Men om lyda du ville mig, gosse en äldre man, 10
Då långt bättre dig sjelf du befunne, och priste mig.
Oss ett endaste bo i ett endaste träd inred,
Dit ej smyga sig kunna de giftiga ormarna.
Men nu fladdrar du kring, och i dag du på annan gren
Dväljs, i morgon på ann; så du hoppar från qvist till qvist. 15
Om din tjusande blick ett berömmande ord sig vann,
Till treårig en vän, eller mer, du berömmarn gör;
Den dig älskade först, du ej låtsar ha kännt tre dar.
Af högmodige män du mig synes exempel ta.
Älska, medan är tid, den som liknar dig aldramest. 20
Ty om sådant du gör, du förträfflig af medborgsmän
Nämns, och Kärlekens gud dig ej varder en oblid gud,
Han som männernas bröst så behändigt att kufva vet,
Som blödhjertig mig gjort, mig tillförene jernige.
Men nu sög jag mig fast vid din doftande håningsmund. 25
Minns dock, huru du var än i fjol så förtjusande,
Minns, att gråhår vi få, förrn vi hunnit att spotta knappt,
Att vi skrynklige bli; men ej ungdomen återvanns
Nånsin; vingar hon bär ju på hvardera axeln städs.
Den bevingade nå med vår tröghet ej kunne vi. 30
Slikt påtänkande bör du dig visa ej mer så bål,
Utan älskaren din du må möta förutan svek,
Att, när mandomens skägg du en gång på din hake bär,
Vi må helsade bli Achilleiske vänner två,
Om mitt tal du förtror åt de irrande vindarna, 35
Om du säger i själn: låt mig lefva i ro, din tok!
Jag, densamme, som nu till de gyllene äpplens gård
För dig ginge, och fjerran till Kerberos, skuggors vakt,
Då ej, bjuden också, till de ståtliga hofvens port
Skulle gå med min fot, nu befriad från kärleksqval. 40


XXX. Idyllen.
ADONIS' DÖD.

Knappt Kypris sin Adonis
fick skåda, liflös vorden,
Med håret löst och skräckligt,
Och med den bleka kinden,
Förrn galten till sig föra 5
Hon bjöd de små Eroter;
De vingade på stunden
All skogen genomlupo,
Den skräcklige de funno,
Och fjettrade och bundo. 10
Den ene, snaran fästad,
Drog efter sig den fångne;
Den andre gick bakefter,
Och högg uppå med bågen,
Fram galten kröp förfärad; 15
Han fruktade Kythera.
Då sade Aphrodita:
Du aldravärrsta odjur,
Du dennes lår har sårat?
Du min gemål har bitit? 20
Men djuret svarte såleds:
Jag svär vid dig, Kythera,
Vid dig, och vid din make,
Jag svär vid mina bojor,
Vid denna jägarskara, 25
Att jag din sköna make
Allsicke ville såra.
Der stod han som en konstbild,
Och utaf kärlek upptänd,
Det nakna lår, han röjde, 30
Helt rasande jag kysste,
Och sårade med tanden.
Tag derför, Kypris, dessa,
Tag dessa, näps, och afskär
(Hvi har jag dem till ogagn?) 35
De kärlekssnikna tändren!
Men om du dig ej nöjer,
Så tag då dessa läppar.
Hvi ha de kyssa vågat?
Då röjde Kypris miskund, 40
Och bjöd de små Eroter,
Upplösa djurets bojor.
Sen henne städs det följde,
Gick aldrig mer till skogen,
Och vid Adonisbålet 45
Sin galna kärlek ödde.