Theocritos' Idyller - 3
Total number of words is 4082
Total number of unique words is 1769
22.2 of words are in the 2000 most common words
30.4 of words are in the 5000 most common words
35.6 of words are in the 8000 most common words
Hej, Lampuros, min hund, hur tung en sömn nu betar dig, 65
Ej bör sofva så tungt den som vallar i lag med en gosse.
Och J får, J mågen ej dröja att mättas af veka
Gräset! och änskönt annat igen uppvexer, ej tröttnen!
Pst, nu beten och beten, och jufrerna fyllen J alla,
Att sitt lammen må ha, jag mitt i korgarna gömma. 70
Dernäst åter sin sång så Daphnis begynte att qväda.
Daphnis.
Flickan, med ögonbrynen, i går ur sin grotta mig äfven
Såg, då jag kalfvarna dref, och mig fager nämnde och fager;
Sannerlig ej jag svarte derpå med ett endaste stickord,
Utan gick min väg, nedslående ögonen blygsamt. 75
Ljuflig är qvigans stämma och ljuf är tonen i pipan;
[Ljufveligt bölar kalfven också, och ljufveligt korna.]
Ljuft om sommaren är, att sig sola vid rinnande vattnet.
Ollonen äro åt eken en prydnad, och äpplen åt apeln,
Kalfven åt kon, men sjelfvaste kon är en prydnad åt herden. 80
Gossarne sjöngo nu så; getherden han talte som följer.
Getherden.
Ljufvelig är din man, och behaglig, o Daphnis, din stämma;
Bättre förnöjer att höra din sång, än att snaska af håning.
Syrinxpipan då tag, ty de qvädandes pris har du vunnit.
Lär da mig konsten också, allt medan jag getterna vallar, 85
Vill jag i lärarelön dig gifva den kulliga geten,
Som till brädden hvar gång och deröfver fyller sitt mjölkkärl.
Så vardt pilten förnöjd, sprang upp och klappade händren,
Segrande, likasom ock hjortkalfven dansar kring modren.
Så den andre nu vardt förbluffad och sorgsen i sinnet, 90
Liksom en nygift tös da'n efter bröllopet ängslas.
Och alltsedan var Daphnis den förste af herdarna aktad,
Och, späd gosse ännu, han fick sig najaden till maka.
IX Idyllen.
DAPHNIS OCH MENALKAS.
Sjung nu en herdsång, Daphnis, och först påbörja du qvädet,
Först påbörja du qvädet, och sen uppstämme Menalkas,
Medan kalfvarna di, och tjurarne slippa till korna;
Må de beta tillsamman, och bland löfhängena vanka,
Utan att hjorden lemna, men mig herdqvädet du sjunge 5
Först och därefter återigen genmäls Menalkas!
Daphnis.
Ljufligt är kalfvens ljud, då han bölar, och ljufveligt kons ock,
Ljuflig är Syrinxpipan, och herden, och ljuflig min stämma.
Jag har vid svalkande vattnet en bädd, på hvilken jag rågat
Hvita qvigornas ståtliga skinn, dem samtligen sunnan 10
Störtade ned från hälln, då på mjölonriset de gnagde,
Sommarns stekande glöd, den aktar jag likaså mycket,
Som två älskande lyssna till fars ord eller till moders,
Så sjöng Daphnis för mig, och så genmälte Menalkas.
Menalkas.
Aitna min moder är, och en tjusande grotta min boning 15
J dess bälkade berg; hvad nånsin i drömmen sig visar,
Äger jag: många får, många getter derjemte,
Hvilkas skinn mig ligga vid hufvudet, ligga vid föttren.
Korfvarne sjuda i brasa af ek, och den torrkade boken
Tänds, då vintren är skarp; dock aktar jag icke så mycket 20
Vintren, som -- när kaka han får -- valnötter en tandlös.
Bifall klappade jag, och påstund dem skänkte en vänskänk,
Daphnis en herdestaf, som alstrats i fäderneskogen,
Sjelfvext; mästaren ens måhända ej skulle den klandrat.
Sköna skalet jag gaf åt den andre af snäckan, som mättat 25
Mig med sitt kött, uppfiskadt ifrån de Ikariska klippor,
Skuren i fem åt fem; den blåste han i så det skrällde.
Landtliga Sångmör, hell er, hell, upprepen det qväde,
Som med de båda herdar i lag den gången jag afsjöng!
Aldrig på tungans spets må du skaffa dig blemma för tvetal! 30
Tettix är Tettix' van, och myrorna myrornas vänner,
Höken är hökens, min är sånggudinnan och sången;
Vare mig deraf fullt allt huset; ty icke är sömnen,
Icke den plötslige vår mer ljufvelig, icke för bina
Blomstren, än sångens gudinnor för mig? enhvar som de påse 35
Gladligen, icke Kirka en gång förgör med sia trolldryck.
X. Idyllen.
MILON OCH BATTOS.
Åkerbrukare du, hvad är det som felar dig, arme?
Kan ju ej skära rakt ditt skifte, som fordom du skurit;
Ej du mejar med grannen i bredd, men lemnar dig efter,
Liksom ett får från valln, då det sårats af taggen i foten.
Huru skall det åt aftonen bli, från midten af dagen, 5
När du i början ej ens kan göra besked för ditt skifte?
Battos.
Du senmejare Milon, en bit af hårdaste klippan,
Aldrig du någon ännu bland bortavarande saknat?
Milon.
Aldrig. -- En arbetskarl hvad saknar han den som är fjerran?
Battos.
Aldrig dig händt, att du vakat, af kärleksnatten igenom? 10
Milon.
Hände det aldrig; för hunden är bäst att han lädret ej smakar.
Battos.
Snart, o Milon, är jag på elfte dagen för pickad.
Milos.
Vin du öser ur äm, ej ättika har jag tillfyllest.
Battos.
Ja, sen sådden, framför min dörr allt höljes af ogräs.
Milon.
Säg, ho pinar dig så? hvars dotter?
Battos.
Jo, Polybotas'.
Hon, som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.
Milon.
Fann dock gud en syndare; du, hvad länge du åtrått,
Eger: en harkrank skall om nätterna dela ditt läger.
Battos.
Gäckas du börjar med mig; ej blind är Plutos allena,
Utan bekymraren Eros också. Ej prata så skrytsamt! 20
Milon.
Skrytsamt pratar jag ej. Skär du blott flitigt din åker,
Börja ett kärleksqväde om flickan din! Arbetet bättre
Går då; tillförne du var ju särdeles ööfvad i konsten.
Battos.
J Pieriska mör, mig hjelpen att sjunga den smärta
Flickan, ty allt hvad J rört, O gudinnor, J äfven förskönen. 25
O Bombyka, så täck, en Syriska alla dig kalla,
Mager och solbränd; jag dock ensam kallar dig brunlett.
Ock hyacinthen är dunkel, den tecknade, dunkel violen!
Men man plockar dem förut mellertid till kransarnas flätning,
Geten Kytisos plär och vargen geten förfölja! 30
Tranan plogen; men dig jag jäktar just som en tokkär.
Ack, om jag egde det allt, som Kroisos förr skall besutit!
Två gullbilder, oss då vi förärade åt Aphrodite,
Du med flöjter i hand, och en törnros eller ett äpple,
Jag i en nygjord skrud och med nya Amykler på föttren. 35
O Bombyka, så täck, din fot går lätt som en tärning,
Och din stämma är ljuf, ej kan jag beskrifva ditt väsen.
Milon.
Mig ovetande gör jordbrukaren herrliga visor,
Mäter han dräpligt ej ut allt efter harmoniska lagar!
Ve, mitt ståtliga skägg, som så förgäfves jag putsat! 40
Hör nu då äfven den visa, som sjöng Lytierses, den bålde!
O mångfruktiga du, mångaxiga, höga Damater,
Måtte mitt sädesland välodladt vara och fruktrikt!
Knyten, J bindare, kärfvarne hop, att man icke förbi går,
Sägande: vräklingar, ock den arbetslönen är bortspilld! 45
Mot nordvinden i skyln må snittet vetta, J skördmän,
Eller mot vestans flägt; så frodar sig kärnan i axet.
Tröskare, akten er grannt, att lura det minsta om midda'n,
Vid den tiden ju bäst sig agnarna skilja från halmen.
När toffslärkorna vakna, så börjen att meja ert skifte, 50
Men då de såfva, så sluten; och rasten i starkaste hettan.
Önskligt är grodans lif, J ynglingar, inga bekymmer
Har hon om munskänk alls; öfverallt står rikligen ifylldt.
Bra, gårdsfogde, du penningens vän, att du kokar oss linsen!
Dock ej skär dig i handen, då kumminen sönder du delar. 55
Slikt sig egnar att qväda för män, som i solen arbeta,
Men da, bonde, dig höfs, att din fattige kärleks idrotter
Prata för mor din, då när hon ligger i sängen och vakar.
XI. Idyllen.
KYKLOPEN.
Aldrig nånsin en annan bot mot kärleken funnits,
Nikias, hvarken att smörja (jag tror), ej heller att påströ,
Än Pieridernes säng; han är båd ljuf och balsamisk
Bland oss menniskor här, men icke så lätt till att finna.
Dock det känner du nog, som läkare, skulle jag mena, 5
Och högt älskad derjemte af nio de vänliga sångmör.
Så vår granne Kyklopen också kom lättast ur spelet,
När för skön Galateia han brann, Polyphamos, den gamle,
Nyss utsirad med skägg kring tinningen, sirad om haka.
Ej han med rosor giljade, ej med äppel, ej lockar. 10
Utan med vildt raseri, och försummade allt för sin älskog,
Mången gång af sig sjelfva om qvälln hemkommo till fållan
Fåren ifrån gröngräset, men han blott sjöng Galateia,
Och borttvinade der på den säfomkransade stranden
Allt från morgonens stund, med det bittraste sår i sitt inre, 15
Som den väldiga Kypris med piln åbringat hans hjerta.
Dock botmedel han fann och, sittande öfverstpå klippans
Spets, han beskådade sjön, afsjungande orden, som följa.
O Galateia, du mjella, hvarför så en älskare gäcka?
Mjellare är du än osten, och späd som ett lamm till att påse, 20
Ystrare vida än kalfven, och trind som en drufva i kartning;
Nog väl kommer du hit, då den ljufliga sömnen betar mig,
Men går strax härifrån, då den ljufliga sömnen förgår mig.
Du mig flyr, som ett får, då det skådar den blacka vargen.
Flicka, jag älskat dig städs, alltsedan en gång med min moder, 25
Du mig mötte på berget, och ville dig der hyacinthblad
Flocka till kransar, ock jag dig underviste om vågen.
Från den stunden jag gitter ej alls upphöra, att på dig
Blicka. Vid Zeus, slikt rör dig nu ej, nej, icke det minsta.
Tjusande flicka, jag vet, hvarför du sålunda mig undflyr; 50
Derför att ruggigt, ifrån det ena örat till andra,
Ögonbrynet är sträckt, så långt som pannan kan rymma;
Blott ett öga jag har, och på flabben den plattade näsan.
Dock jag, sådan jag är, har tusende får på mitt bete,
Och den läckraste mjölk jag skattar af dessa till läskdryck; 30
Ost ej nånsin mig tröt om sommarn, ej nånsin om hösten,
Midt i vintren ej nånsin, och städs stå korgarna fulla.
Bättre an andre kykloperne här jag blåser min Syrinx,
Sjungande dig, gulläpple, så kär, och mig sjelf med detsamma,
Ofta i midnattsstund; unghjortar dig elfva jag fostrar, 40
Samtliga halsbandprydda, och fyra valpar af björnar.
Ändtligen kom då till mig, och du finner att intet skall tryta.
Låt det blånande haf fritt svalla mot mötande stranden.
Gladare natten du då hos mig tillbringar i grottan.
Finnas ju lagrar der, ock finnas de veka cypresser, 45
Finns murgröna, den dunkla, och finns ljuffruktiga rankan,
Finns friskt vatten jemväl, som åt mig mångskogiga Aitna
Ur mjellhvitaste snö framsänder, en gudarnes läskdryck;
(Ho bland sådant valde ett haf och dess böljor till bostad?)
Men om jag sjelf måhända dig syns mer luden än mången, 50
Finnes hos mig ekved, och i askan en glödande eld städs.
Om du brännde mitt lif, det skulle jag sannerlig lida,
Eller mitt enda öga, det kärsta af allt hvad jag eger,
Ve, att icke mig modren har födt utrustad med gelar,
Hur jag då skulle till dig neddyka, och kyssa på handen, 55
Om du ej ville på mun; jag bragte dig hvitaste liljor,
Eller också mjuk valmo, som har de rodnande smällblad;
Men de vexa om sommaren blott, och denne om vintren:
Derfor gitter jag ej på en gång allt detta dig bringa.
Nu då, flicka, o nu, jag vill härstäds lära mig simma, 60
Om kanske på sitt skepp hit, seglande, länder en fremling,
Att jag må skåda, hvad nöje er gör, att bo der i hafsdjup.
O, kom upp Galateia, och, kommen, du måtte förgäta
(Liksom jag nu, sittande här), att vända till hemmet!
Låt dig behaga, att valla med mig, och att hjelpa mig mjölka, 65
Samt att pressa min ost, inmängande löpe, det ampra!
Mor din allena mig kränker, och henne allena jag tadlar,
Aldrig om mig hon fällde ännu ett endaste godt ord,
Fastan hon såg mig dag från dag alltmera förtvina.
Säga jag vill, att mitt hufvud och fötterna begge jemväl starkt 70
Värka, på det hon må grämas, som jag ock grämes förskräckligt.
O Kyklop, o Kyklop, hvart har ditt vett nu försvunnit?
Skulle du fläta korgar påstund och, skärande gröngräs,
Bara åt fåren, visade du långt mera förstånd visst.
Mjölka den första du treffar, förfölj ej henne som bortflyr! 75
Du skall finna kanske en skönare arm Galateia.
Flera töser än en mig bjuda till nattliga lekar,
Och sen flina de alla, då jag inbjudningen mottar.
Syns ju deraf, att ock i vårt land jag något betyder.
Så Polyphamos med sång förjagade kärlekens smärta, 80
Och så lefde han sällare dar, än man köper för gullmynt.
XII. Idyllen.
DEN ÄLSKADE.
Kom du då, älskade sven, med den tredje natten och dagen?
Kom du? de kära, de bli gråhåriga inom en dagsrymd.
Liksom vintren med våren, och plommonet täflar med äpplet
Fruktlöst, liksom ett lam är aldrig så ulligt som tackan,
Liksom en trenne gånger förmäld måst vika för ungmön, 5
Liksom cn råget snabbare är än kalfven, och liksom
Näktergalen har skönare röst än öfriga fåglar;
Så vid din syn jag gladdes, och under den skuggiga boken,
Då när solen glödde, jag sprang, en vandrande man lik.
O, att oss båda sin gunst tillfläktade milde Eroter, 10
Och att vi blefve i kommande dar en saga, för alla!
Desse två med hvaran förtroligt plägade umgås,
Han var _giljarn_ så skulle det heta på Amyklaiska --,
Men deremot skull' Thessalern kalla den andra en _älskling_.
Lika de älskade begge hvaran. Visst lefde tillförne 15
Gyllene männer ändock, då den älskande löntes med älskog.
Måtte mig unnas, o far Kronides, och J öfrige gudar,
Måtte, att, sen tvåhundrade slägten försvunnit, ett budskap
Mig förtäljde vid Acherons strand, dän icke är hemväg:
"Nu för tiden är din och tjusande älsklingens kärlek 20
I hvar menniskas mun, och förnämligast uti de ungas!"
Dock i sanning de himmelskas makt allt detta bestämmer
Efter som sjelfve dem syns, men då jag låfsjunger din fägring,
Vill jag på näsans spets osanningens blåsa ej skaffa.
Ty om du kränker mig smått, godtgör du det onda i blinken, 25
Skänkande dubbel fröjd, och med rågad förtjusning jag bortgår.
I Megarenser ifrån Nisaia, de bäste i roddkonst,
Måtte ni lycklige bo, emedan den Attiske fremling
Framför andra J äraden mest, gossvännen Diokles.
Städs vid hans graf, hvar gryende vår, hopsamlade gossar 30
Äflas i lag med hvaran om pris för den ljufvaste kyssen.
Ho som fogar med mera behag till läpparna läppar,
Vänder till mor sin hem med yfviga kransar besmyckad.
Salig bland gossarna den, som eger om kyssarna domsrätt!
Säkert ropar han an Ganymedes, den tjusande, träget, 35
Att hans mun må likna probersten, nyttjad af vexlarn,
Att utreda om gullet är falskt, eller om det är äkta.
XIII. Idyllen.
DYLAS.
Icke åt oss allena vardt kärleken född, som vi trodde,
Nikias, ho bland gudarna ock hans fader må varit, --
Ej vi äre de första, som ansett skönhet för skönhet,
Vi som dödlige äro, och morgondagen ej veta.
Ock Amphitryons son, den kopparhjertade kämpen, 5
Som mot vilda lejonet stred, var kär i en yngling,
Den förtjusande Hylas, beprydd med lockiga håret,
Och, som en far sin älskade son, så lärde han honom
Hvad sjelf hade han lärt, för att tapper bli och besjungen.
Aldrig skildes de åt, när midda'n glödde på fästet, 10
Aldrig, då Aos till Zeus uppförde med fålarne hvita,
Aldrig då pipande kycklingar små utsågo sig hvilstad,
Medan modren med vingarna slog på den sotiga vageln; --
Att den tappre till lags utbildad gossen skull' blifva,
Och på en riktig stråt förvärfva sig verkelig mankraft. 15
Men då, att hämta det gyllene skinn bortseglade Iason,
Aisonidas, och med honom de ypperste hjeltarne följde,
Vald ur samtliga städren enhvar, som dugde till idrott;
Då bragddristig också anlände till rika Iolkos
Sjelfve Alkmene's son, Mideatiska heroinans. 20
Steg så Hylas om bord på det platsbeqvämliga Argo,
Som ej drabbades alls af Kyanernes krossande klippor,
Utan det villande haf, anlöpande Phasis, den djupa,
Genomfor som en örn; men sedan klipporna qvarstått.
Når Peleiades gå ur böljorna upp, och de fjermsta 25
Fält ge lammena bete, och värn sig byter till sommar,
Se, då begynte sitt tåg den herrliga blomman af hjeltar,
Tagande in sin plats hvar och en på det hålkade Argo.
Hellesponten de hunno, den tredje dagen, med sydvind,
Och i Propontis' hamn inseglade, der de Kianers 30
Oxar, nötande billn, uppdraga så vidgade fårar.
Stigande ur, på stranden de redde om qvällen sin måltid
Parvis; mera än en uppbäddade lägret gemensamt.
Ty stor ängen der låg framför dem, för bäddar beqvämlig;
Bitter Butomos dän och den yfviga säfven de skuro. 35
Blonde Hylas också utgick, för att vatten till qvällsvard
Bringa Herakles sjelf, samt Telamon, väldige hjelten,
(hvilka kamrater två vid ett bord spisade alltid)
Kopparkannan i hand, men snart han källan bemärkte
Uppå en lågländt plats, deromkring stod yfvande vassen, 40
Stod ock grön Adiant, och den dunkelskimrande svalört,
Qvickrot, krypande vida omkring, och det friska selinon;
Nymphren i dans som bäst kringsvängde i midten af källan,
De städs vakande Nympher, för landtbor bistra gudinnor,
Euneika och Malis, och Nycheia med anlet' som vårens. 45
Gossen sitt embar nu, det vattenrymliga, nedhöll,
Ämnande ösa; hans hand de samtliga grepo i blinken;
Ty de samtligas trånande barm så kräktats af kärlek
Till den Argeiske sven, och i dunkla vattnet han störte
Plötsligt, liksom då störtar en blixtrande stjerna från himlen 50
Plötsligt i sjön, men seglarn såhär kamraterna manar:
"Gossar, nu allting löss, der kommer en gynnande vindpust!"
Nymphren emellertid i sitt knä den gråtande ungsven
Höllo, och sökte med vänliga ord uppmuntra den sorgsne.
Amphitryoniades deremot, om gossen beängslad, 55
Tog på Maioters vis välkrokiga bågen, och bortgick,
Tog sin klubba, som städs med den högra handen han omslöt.
"Hylas!" han skrek tre gånger, hvad halsen den djupa, förmådde;
Gossen hörde det ock tre gånger; ur vattnet hans stämma
Sakta ljöd; fast nära han var, dock tycktes han fjerran. 60
Liksom på afstånd när starkluggiga lejonet hörer
Bölande kalfvens röst, ett glupande lejon på bergen,
Och ur kulan hastar i språng till det färdiga festmål;
Så Herakles jemväl bland aldrig trampade törnsnar,
Sörjande älsklingen, gick, och mätte de rymliga fälten. 65
Stackare, den som är kär! Hur mycket han irrande utstod
Både i skog och på berg! men Iasons värf de förgätos.
Skeppet med segel och tåg der bidade, medan de andre
Ännu vid midnattsstund renspolade roddarnes bänkar,
Väntande allt på Herakles, men han, dit fötterna förde, 70
Rasande lopp; ty hård är den gud, som qvalde hans hjerta.
Så nu den fagraste Hylas är räknad bland saligas skaror.
Samtlige hjeltarne häcklade nu skeppsrymmarn Herakles,
Att han så öfvergaf den trettiobänkade Argo,
Kolchis han nådde till fots, och den ogästvänliga Phasis. 75
XIV. Idyllen.
KYNISKAS KÄRLEK.
Aischines.
Allsköns helsa åt mannen Thyonichos!
Thyonichos.
Önskas detsamma,
Aischines!
Aischines.
Hvarför så sent?
Thyonichos.
Hvi sent? Hvad gör dig bekymmer?
Aischines.
Ej står till med oss bra, o Thyonichos.
Thyonichos.
Derför så mager,
Derföre skägget st gräselig långt, och håret så sluskigt.
Sådan en nyss hitlände till oss, en Pythagoreer, 5
Blek, barfotad; han sjelf påstod sig Athenare vara.
Han ock hade (mig tycks) stor lust till det rostade hvetmjöl,
Aischines.
Gode, du skämtar alltjemt; men med mig den sköna Kyniska
Gäckas, och, innan man vet, är jag gal'n: det brister en hårsmon.
Thyonichos.
Sådan städse du var, vän Aischines, stilla och häftig, 10
Önskande annat nu, nu annat; men såg, hvad förspörjes?
Aischines.
Vet, Argeiern och jag, och derjemte Thessaliske ryttarn
Apis, samt Kleonikos, soldaten, vi sutto och drucko
Ute på landet hos mig. Två kycklingar hade jag slagtat,
Jemte en diende gris; sköndoftande Bibliner öppnat, 15
Sparadt på fjerde året, och dock som det kommit ur pressen.
Framtogs lök derjemte, från Kolchis; och ljuflig var drycken.
Men när längre det led, omängdt påfylla osa lyste,
Hvar till sin kärastes skål; blott borde den käraste namnges.
Nämnande hvar sin vän, vi drucko, som saken var aftald. 20
Hon ej knyste ett ord; der satt jag: hvad tror du jag tänkte?
Tala! (så skämtade en) -- eller _såg du väl vargen i fabeln?_
Hon uppflammade: lätt en fackla vid henne du antändt.
Vargen är Lykos, är Lykos, en son till Labas, vår nabo;
Äkta räkel, och spenslig, och skön i ögat af mången. 25
Hela verlden ju vet, hur hon smäktat för kärlek till honom.
Kom så en gång det pratet också helt tyst till mitt öra;
Dock jag forskade ej, förgäfves smyckad med karlsskägg.
Redan voro vi fyra fördjupade mäkta i dryckjom,
Och om min _Varg_ Larissern igen anstämde från början 30
Just en Thessalisk stamp, den försmädlige! Plötsligt Kyniska
Utgör bittrare tårar, än nånsin vid sidan af modren
Liten en sexårs flicka, som längtar i famn att lyftas.
Jag, som du känner, Thyonichos, då gaf henne med näfven,
Först på det ena örat, och sen på det andra. Hon bortsprang, 35
Skörtande manteln upp. "Min pest, jag behagar dig icke?
Annan är dig mer ljuflig en hjertkär? Pyssla med annan
Vän, ty för honom tårarne rinna så trinda som äpplen."
Liksom åt ungarna små, takröstet inunder, en svala,
Samlande här och der välplägning, flyger beställsamt: 40
Vida snabbare hon bortsprang, ur den pösande stolen,
Gården igenom och porten gerad, som fötterna förde.
Säger ett ordspråk ju: "ock tjuren rymde till skogen".
Tjugu dagar, och åtta, och nio, och tio dessutom,
Elfte i dag, två till: så månader tvenne förflutit, 45
Sedan vi skildes; ej ens som Thrakerna håret jag afklippt.
Lykos är henne nu allt, för Lykos öppnas om natten;
Vi ej gå för en fyrk, ej komma vi alls i beräkning,
Olycksalige Megarer vi, blott hån är vår andeL
Blefve jag kärleken qvitt, allt skulle då bringas till rätta; 50
Men likt rättan, i sagan, Thyonichos, becket vi påsmakt.
Hvad det må finnas för bot mot oöfvervinnelig älskog,
Känner jag icke; men Simos, min ungdomskamrat, så förpickad
I Epichalkos' dotter, till sjös for; botad han hemkom.
Sjelf jag vill färdas också på böljorna, hvarken den sämste, 55
Eller den bäste kanske, men en knekt af medlersta sorten.
Thyonichos.
Måtte dig fuller till lags aflöpa den önskan, du hyser,
Aischines! Om du har lust att fremmande länder besöka,
Är Ptolemaios den bäste, jag vet, att besolda den frie.
Aischines.
Eljes hurudan man?
Thyonichos.
Friborne ej finna en bättre: 60
Välsinnt, skaldernes vän, älskvärd, på det högsta behaglig;
Vännen pröfvar han väl, ovännen pröfvar han bättre.
Mången månget han ger; ombedd, han nekar ej nånsin,
Liksom en kong det höfs. Dock bör man ej bedja om allting,
Aischines. Derför, såframt dig lyster att häkta vid högra 65
Skuldran en krigares skrud, och du djerfves på stadiga fötter
Bida en väldig soldat, som sköldbeväpnad dig nalkas,
Fort till Egypten då! Från tinningen börja vi alla
Gräns, och småningom sen sig derifrån smyger till kindren
Blekande tiden. Besked för dig går, då knäet är kraftfullt! 70
XV. Idyllen.
SYRAKUSANSKORNA.
Gorgo.
Träffas Praxinoe hemma?
Praxinoe.
Mia Gorgo, hur sent! -- Hok är hemma.
Under, att ändtligen dock du är här. Stol, Eunoa, genast,
Lägg ock kudde derpå!
Gorgo.
Förträffeligt!
Praxinoe.
Sätt dig, jag beder.
Gorgo.
Tänk hur modig jag är! Knappt kom jag med lifvet ur leken,
O Praxinoa, stojet är stort, stort talet af vagnar; 5
Stöflar ses öfverallt, öfverallt soldater i kappor;
Och den förskräckliga vägen! minsann, du bor mig ej nära.
Praxinoe.
Ja, den galningen for hit ändatill verldenes ände,
Tog sig ett hybble, men icke ett rum; han ej ville oss unna
Grannskapets lycka; det ledaste nöt, som mig alltid förtretar! 10
Gorgo.
Käraste syster, tala ej slikt om gubben din, Deinon,
Medan den lille är här. Se huru han gapar uppå dig!
Praxinoe.
Söta Zopyrion, grufva dig ej; jag menar ej pappa.
Gorgo.
Kors, hvad det barnet har vett, vid gudarna! Pappa är snäller.
Praxinoe.
Sagde pappa helt nyss (ty nyss vi pläga benämna 15
Allt) gick ut för att handla i boden smink och salpeter,
Och kom dädan, med salt, den trettonalniga bängeln.
Gorgo.
Sak är samma med min Diokleidas, penningförödarn.
För sju drachmer i går fem fårulltappar han köpte,
Gamlaste kappsäcksragg, ren smuts, blott arbet' på arbet'. -- 20
Dock, nu skynda dig fort, tag kappan och tröjan med häktor,
Låtom oss gå till konungens hof, Ptolemaios' den rikes,
För att Adonis bese. Jag hört, att de grannaste saker
Ordnas af drottningen sjelf.
Praxinoe.
Hos den rika är rikeligt allting.
Såg du något, så såg du, som såg, åt henne som ej såg. 25
Gorgo.
Hög tid vore att gå. För de late är idelig högtid.
Praxinoe.
Eunoa, tag upp garnet, och ställ, näsperla, i föttren
Än det en gång! Mjuk kattorna helst utvälja sin sofplats.
Rör på dig, skynda med vatten; förut dock vatten behöfs ju.
Se hur vattnet hon hämtar; nå väl, bär hit det! -- -- Ej mera! 30
Skona för vattenflod, omättlige, våt ej min tröja!
Sluta! som gudarna täckts, så sannerlig tvättad jag blifvit.
Nyckeln till stora kofferten, hvar är han? Gif den på stunden!
Gorgo.
Min Praxinoa, tänk hvad den veckade tröjan med häktor
Kläder dig väl! Låt höra hur dyr hon kom dig ur väfstoln? 35
Praxinoe.
Gorgo, nämn ej derom! Två miner det renaste silfver
Knappt förslå, och lifvet sånär jag vid arbetet tillsatt.
Gorgo.
Enligt din önskan likväl hon lyckades.
Praxinoe.
Ja, jag bekänner.
Hämta min solhatt strax och min kappa: i prydelig ordning
Allt! Jag tar dig ej med, gullbarn; uh, hästen har tänder! 40
Ej bör sofva så tungt den som vallar i lag med en gosse.
Och J får, J mågen ej dröja att mättas af veka
Gräset! och änskönt annat igen uppvexer, ej tröttnen!
Pst, nu beten och beten, och jufrerna fyllen J alla,
Att sitt lammen må ha, jag mitt i korgarna gömma. 70
Dernäst åter sin sång så Daphnis begynte att qväda.
Daphnis.
Flickan, med ögonbrynen, i går ur sin grotta mig äfven
Såg, då jag kalfvarna dref, och mig fager nämnde och fager;
Sannerlig ej jag svarte derpå med ett endaste stickord,
Utan gick min väg, nedslående ögonen blygsamt. 75
Ljuflig är qvigans stämma och ljuf är tonen i pipan;
[Ljufveligt bölar kalfven också, och ljufveligt korna.]
Ljuft om sommaren är, att sig sola vid rinnande vattnet.
Ollonen äro åt eken en prydnad, och äpplen åt apeln,
Kalfven åt kon, men sjelfvaste kon är en prydnad åt herden. 80
Gossarne sjöngo nu så; getherden han talte som följer.
Getherden.
Ljufvelig är din man, och behaglig, o Daphnis, din stämma;
Bättre förnöjer att höra din sång, än att snaska af håning.
Syrinxpipan då tag, ty de qvädandes pris har du vunnit.
Lär da mig konsten också, allt medan jag getterna vallar, 85
Vill jag i lärarelön dig gifva den kulliga geten,
Som till brädden hvar gång och deröfver fyller sitt mjölkkärl.
Så vardt pilten förnöjd, sprang upp och klappade händren,
Segrande, likasom ock hjortkalfven dansar kring modren.
Så den andre nu vardt förbluffad och sorgsen i sinnet, 90
Liksom en nygift tös da'n efter bröllopet ängslas.
Och alltsedan var Daphnis den förste af herdarna aktad,
Och, späd gosse ännu, han fick sig najaden till maka.
IX Idyllen.
DAPHNIS OCH MENALKAS.
Sjung nu en herdsång, Daphnis, och först påbörja du qvädet,
Först påbörja du qvädet, och sen uppstämme Menalkas,
Medan kalfvarna di, och tjurarne slippa till korna;
Må de beta tillsamman, och bland löfhängena vanka,
Utan att hjorden lemna, men mig herdqvädet du sjunge 5
Först och därefter återigen genmäls Menalkas!
Daphnis.
Ljufligt är kalfvens ljud, då han bölar, och ljufveligt kons ock,
Ljuflig är Syrinxpipan, och herden, och ljuflig min stämma.
Jag har vid svalkande vattnet en bädd, på hvilken jag rågat
Hvita qvigornas ståtliga skinn, dem samtligen sunnan 10
Störtade ned från hälln, då på mjölonriset de gnagde,
Sommarns stekande glöd, den aktar jag likaså mycket,
Som två älskande lyssna till fars ord eller till moders,
Så sjöng Daphnis för mig, och så genmälte Menalkas.
Menalkas.
Aitna min moder är, och en tjusande grotta min boning 15
J dess bälkade berg; hvad nånsin i drömmen sig visar,
Äger jag: många får, många getter derjemte,
Hvilkas skinn mig ligga vid hufvudet, ligga vid föttren.
Korfvarne sjuda i brasa af ek, och den torrkade boken
Tänds, då vintren är skarp; dock aktar jag icke så mycket 20
Vintren, som -- när kaka han får -- valnötter en tandlös.
Bifall klappade jag, och påstund dem skänkte en vänskänk,
Daphnis en herdestaf, som alstrats i fäderneskogen,
Sjelfvext; mästaren ens måhända ej skulle den klandrat.
Sköna skalet jag gaf åt den andre af snäckan, som mättat 25
Mig med sitt kött, uppfiskadt ifrån de Ikariska klippor,
Skuren i fem åt fem; den blåste han i så det skrällde.
Landtliga Sångmör, hell er, hell, upprepen det qväde,
Som med de båda herdar i lag den gången jag afsjöng!
Aldrig på tungans spets må du skaffa dig blemma för tvetal! 30
Tettix är Tettix' van, och myrorna myrornas vänner,
Höken är hökens, min är sånggudinnan och sången;
Vare mig deraf fullt allt huset; ty icke är sömnen,
Icke den plötslige vår mer ljufvelig, icke för bina
Blomstren, än sångens gudinnor för mig? enhvar som de påse 35
Gladligen, icke Kirka en gång förgör med sia trolldryck.
X. Idyllen.
MILON OCH BATTOS.
Åkerbrukare du, hvad är det som felar dig, arme?
Kan ju ej skära rakt ditt skifte, som fordom du skurit;
Ej du mejar med grannen i bredd, men lemnar dig efter,
Liksom ett får från valln, då det sårats af taggen i foten.
Huru skall det åt aftonen bli, från midten af dagen, 5
När du i början ej ens kan göra besked för ditt skifte?
Battos.
Du senmejare Milon, en bit af hårdaste klippan,
Aldrig du någon ännu bland bortavarande saknat?
Milon.
Aldrig. -- En arbetskarl hvad saknar han den som är fjerran?
Battos.
Aldrig dig händt, att du vakat, af kärleksnatten igenom? 10
Milon.
Hände det aldrig; för hunden är bäst att han lädret ej smakar.
Battos.
Snart, o Milon, är jag på elfte dagen för pickad.
Milos.
Vin du öser ur äm, ej ättika har jag tillfyllest.
Battos.
Ja, sen sådden, framför min dörr allt höljes af ogräs.
Milon.
Säg, ho pinar dig så? hvars dotter?
Battos.
Jo, Polybotas'.
Hon, som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.
Milon.
Fann dock gud en syndare; du, hvad länge du åtrått,
Eger: en harkrank skall om nätterna dela ditt läger.
Battos.
Gäckas du börjar med mig; ej blind är Plutos allena,
Utan bekymraren Eros också. Ej prata så skrytsamt! 20
Milon.
Skrytsamt pratar jag ej. Skär du blott flitigt din åker,
Börja ett kärleksqväde om flickan din! Arbetet bättre
Går då; tillförne du var ju särdeles ööfvad i konsten.
Battos.
J Pieriska mör, mig hjelpen att sjunga den smärta
Flickan, ty allt hvad J rört, O gudinnor, J äfven förskönen. 25
O Bombyka, så täck, en Syriska alla dig kalla,
Mager och solbränd; jag dock ensam kallar dig brunlett.
Ock hyacinthen är dunkel, den tecknade, dunkel violen!
Men man plockar dem förut mellertid till kransarnas flätning,
Geten Kytisos plär och vargen geten förfölja! 30
Tranan plogen; men dig jag jäktar just som en tokkär.
Ack, om jag egde det allt, som Kroisos förr skall besutit!
Två gullbilder, oss då vi förärade åt Aphrodite,
Du med flöjter i hand, och en törnros eller ett äpple,
Jag i en nygjord skrud och med nya Amykler på föttren. 35
O Bombyka, så täck, din fot går lätt som en tärning,
Och din stämma är ljuf, ej kan jag beskrifva ditt väsen.
Milon.
Mig ovetande gör jordbrukaren herrliga visor,
Mäter han dräpligt ej ut allt efter harmoniska lagar!
Ve, mitt ståtliga skägg, som så förgäfves jag putsat! 40
Hör nu då äfven den visa, som sjöng Lytierses, den bålde!
O mångfruktiga du, mångaxiga, höga Damater,
Måtte mitt sädesland välodladt vara och fruktrikt!
Knyten, J bindare, kärfvarne hop, att man icke förbi går,
Sägande: vräklingar, ock den arbetslönen är bortspilld! 45
Mot nordvinden i skyln må snittet vetta, J skördmän,
Eller mot vestans flägt; så frodar sig kärnan i axet.
Tröskare, akten er grannt, att lura det minsta om midda'n,
Vid den tiden ju bäst sig agnarna skilja från halmen.
När toffslärkorna vakna, så börjen att meja ert skifte, 50
Men då de såfva, så sluten; och rasten i starkaste hettan.
Önskligt är grodans lif, J ynglingar, inga bekymmer
Har hon om munskänk alls; öfverallt står rikligen ifylldt.
Bra, gårdsfogde, du penningens vän, att du kokar oss linsen!
Dock ej skär dig i handen, då kumminen sönder du delar. 55
Slikt sig egnar att qväda för män, som i solen arbeta,
Men da, bonde, dig höfs, att din fattige kärleks idrotter
Prata för mor din, då när hon ligger i sängen och vakar.
XI. Idyllen.
KYKLOPEN.
Aldrig nånsin en annan bot mot kärleken funnits,
Nikias, hvarken att smörja (jag tror), ej heller att påströ,
Än Pieridernes säng; han är båd ljuf och balsamisk
Bland oss menniskor här, men icke så lätt till att finna.
Dock det känner du nog, som läkare, skulle jag mena, 5
Och högt älskad derjemte af nio de vänliga sångmör.
Så vår granne Kyklopen också kom lättast ur spelet,
När för skön Galateia han brann, Polyphamos, den gamle,
Nyss utsirad med skägg kring tinningen, sirad om haka.
Ej han med rosor giljade, ej med äppel, ej lockar. 10
Utan med vildt raseri, och försummade allt för sin älskog,
Mången gång af sig sjelfva om qvälln hemkommo till fållan
Fåren ifrån gröngräset, men han blott sjöng Galateia,
Och borttvinade der på den säfomkransade stranden
Allt från morgonens stund, med det bittraste sår i sitt inre, 15
Som den väldiga Kypris med piln åbringat hans hjerta.
Dock botmedel han fann och, sittande öfverstpå klippans
Spets, han beskådade sjön, afsjungande orden, som följa.
O Galateia, du mjella, hvarför så en älskare gäcka?
Mjellare är du än osten, och späd som ett lamm till att påse, 20
Ystrare vida än kalfven, och trind som en drufva i kartning;
Nog väl kommer du hit, då den ljufliga sömnen betar mig,
Men går strax härifrån, då den ljufliga sömnen förgår mig.
Du mig flyr, som ett får, då det skådar den blacka vargen.
Flicka, jag älskat dig städs, alltsedan en gång med min moder, 25
Du mig mötte på berget, och ville dig der hyacinthblad
Flocka till kransar, ock jag dig underviste om vågen.
Från den stunden jag gitter ej alls upphöra, att på dig
Blicka. Vid Zeus, slikt rör dig nu ej, nej, icke det minsta.
Tjusande flicka, jag vet, hvarför du sålunda mig undflyr; 50
Derför att ruggigt, ifrån det ena örat till andra,
Ögonbrynet är sträckt, så långt som pannan kan rymma;
Blott ett öga jag har, och på flabben den plattade näsan.
Dock jag, sådan jag är, har tusende får på mitt bete,
Och den läckraste mjölk jag skattar af dessa till läskdryck; 30
Ost ej nånsin mig tröt om sommarn, ej nånsin om hösten,
Midt i vintren ej nånsin, och städs stå korgarna fulla.
Bättre an andre kykloperne här jag blåser min Syrinx,
Sjungande dig, gulläpple, så kär, och mig sjelf med detsamma,
Ofta i midnattsstund; unghjortar dig elfva jag fostrar, 40
Samtliga halsbandprydda, och fyra valpar af björnar.
Ändtligen kom då till mig, och du finner att intet skall tryta.
Låt det blånande haf fritt svalla mot mötande stranden.
Gladare natten du då hos mig tillbringar i grottan.
Finnas ju lagrar der, ock finnas de veka cypresser, 45
Finns murgröna, den dunkla, och finns ljuffruktiga rankan,
Finns friskt vatten jemväl, som åt mig mångskogiga Aitna
Ur mjellhvitaste snö framsänder, en gudarnes läskdryck;
(Ho bland sådant valde ett haf och dess böljor till bostad?)
Men om jag sjelf måhända dig syns mer luden än mången, 50
Finnes hos mig ekved, och i askan en glödande eld städs.
Om du brännde mitt lif, det skulle jag sannerlig lida,
Eller mitt enda öga, det kärsta af allt hvad jag eger,
Ve, att icke mig modren har födt utrustad med gelar,
Hur jag då skulle till dig neddyka, och kyssa på handen, 55
Om du ej ville på mun; jag bragte dig hvitaste liljor,
Eller också mjuk valmo, som har de rodnande smällblad;
Men de vexa om sommaren blott, och denne om vintren:
Derfor gitter jag ej på en gång allt detta dig bringa.
Nu då, flicka, o nu, jag vill härstäds lära mig simma, 60
Om kanske på sitt skepp hit, seglande, länder en fremling,
Att jag må skåda, hvad nöje er gör, att bo der i hafsdjup.
O, kom upp Galateia, och, kommen, du måtte förgäta
(Liksom jag nu, sittande här), att vända till hemmet!
Låt dig behaga, att valla med mig, och att hjelpa mig mjölka, 65
Samt att pressa min ost, inmängande löpe, det ampra!
Mor din allena mig kränker, och henne allena jag tadlar,
Aldrig om mig hon fällde ännu ett endaste godt ord,
Fastan hon såg mig dag från dag alltmera förtvina.
Säga jag vill, att mitt hufvud och fötterna begge jemväl starkt 70
Värka, på det hon må grämas, som jag ock grämes förskräckligt.
O Kyklop, o Kyklop, hvart har ditt vett nu försvunnit?
Skulle du fläta korgar påstund och, skärande gröngräs,
Bara åt fåren, visade du långt mera förstånd visst.
Mjölka den första du treffar, förfölj ej henne som bortflyr! 75
Du skall finna kanske en skönare arm Galateia.
Flera töser än en mig bjuda till nattliga lekar,
Och sen flina de alla, då jag inbjudningen mottar.
Syns ju deraf, att ock i vårt land jag något betyder.
Så Polyphamos med sång förjagade kärlekens smärta, 80
Och så lefde han sällare dar, än man köper för gullmynt.
XII. Idyllen.
DEN ÄLSKADE.
Kom du då, älskade sven, med den tredje natten och dagen?
Kom du? de kära, de bli gråhåriga inom en dagsrymd.
Liksom vintren med våren, och plommonet täflar med äpplet
Fruktlöst, liksom ett lam är aldrig så ulligt som tackan,
Liksom en trenne gånger förmäld måst vika för ungmön, 5
Liksom cn råget snabbare är än kalfven, och liksom
Näktergalen har skönare röst än öfriga fåglar;
Så vid din syn jag gladdes, och under den skuggiga boken,
Då när solen glödde, jag sprang, en vandrande man lik.
O, att oss båda sin gunst tillfläktade milde Eroter, 10
Och att vi blefve i kommande dar en saga, för alla!
Desse två med hvaran förtroligt plägade umgås,
Han var _giljarn_ så skulle det heta på Amyklaiska --,
Men deremot skull' Thessalern kalla den andra en _älskling_.
Lika de älskade begge hvaran. Visst lefde tillförne 15
Gyllene männer ändock, då den älskande löntes med älskog.
Måtte mig unnas, o far Kronides, och J öfrige gudar,
Måtte, att, sen tvåhundrade slägten försvunnit, ett budskap
Mig förtäljde vid Acherons strand, dän icke är hemväg:
"Nu för tiden är din och tjusande älsklingens kärlek 20
I hvar menniskas mun, och förnämligast uti de ungas!"
Dock i sanning de himmelskas makt allt detta bestämmer
Efter som sjelfve dem syns, men då jag låfsjunger din fägring,
Vill jag på näsans spets osanningens blåsa ej skaffa.
Ty om du kränker mig smått, godtgör du det onda i blinken, 25
Skänkande dubbel fröjd, och med rågad förtjusning jag bortgår.
I Megarenser ifrån Nisaia, de bäste i roddkonst,
Måtte ni lycklige bo, emedan den Attiske fremling
Framför andra J äraden mest, gossvännen Diokles.
Städs vid hans graf, hvar gryende vår, hopsamlade gossar 30
Äflas i lag med hvaran om pris för den ljufvaste kyssen.
Ho som fogar med mera behag till läpparna läppar,
Vänder till mor sin hem med yfviga kransar besmyckad.
Salig bland gossarna den, som eger om kyssarna domsrätt!
Säkert ropar han an Ganymedes, den tjusande, träget, 35
Att hans mun må likna probersten, nyttjad af vexlarn,
Att utreda om gullet är falskt, eller om det är äkta.
XIII. Idyllen.
DYLAS.
Icke åt oss allena vardt kärleken född, som vi trodde,
Nikias, ho bland gudarna ock hans fader må varit, --
Ej vi äre de första, som ansett skönhet för skönhet,
Vi som dödlige äro, och morgondagen ej veta.
Ock Amphitryons son, den kopparhjertade kämpen, 5
Som mot vilda lejonet stred, var kär i en yngling,
Den förtjusande Hylas, beprydd med lockiga håret,
Och, som en far sin älskade son, så lärde han honom
Hvad sjelf hade han lärt, för att tapper bli och besjungen.
Aldrig skildes de åt, när midda'n glödde på fästet, 10
Aldrig, då Aos till Zeus uppförde med fålarne hvita,
Aldrig då pipande kycklingar små utsågo sig hvilstad,
Medan modren med vingarna slog på den sotiga vageln; --
Att den tappre till lags utbildad gossen skull' blifva,
Och på en riktig stråt förvärfva sig verkelig mankraft. 15
Men då, att hämta det gyllene skinn bortseglade Iason,
Aisonidas, och med honom de ypperste hjeltarne följde,
Vald ur samtliga städren enhvar, som dugde till idrott;
Då bragddristig också anlände till rika Iolkos
Sjelfve Alkmene's son, Mideatiska heroinans. 20
Steg så Hylas om bord på det platsbeqvämliga Argo,
Som ej drabbades alls af Kyanernes krossande klippor,
Utan det villande haf, anlöpande Phasis, den djupa,
Genomfor som en örn; men sedan klipporna qvarstått.
Når Peleiades gå ur böljorna upp, och de fjermsta 25
Fält ge lammena bete, och värn sig byter till sommar,
Se, då begynte sitt tåg den herrliga blomman af hjeltar,
Tagande in sin plats hvar och en på det hålkade Argo.
Hellesponten de hunno, den tredje dagen, med sydvind,
Och i Propontis' hamn inseglade, der de Kianers 30
Oxar, nötande billn, uppdraga så vidgade fårar.
Stigande ur, på stranden de redde om qvällen sin måltid
Parvis; mera än en uppbäddade lägret gemensamt.
Ty stor ängen der låg framför dem, för bäddar beqvämlig;
Bitter Butomos dän och den yfviga säfven de skuro. 35
Blonde Hylas också utgick, för att vatten till qvällsvard
Bringa Herakles sjelf, samt Telamon, väldige hjelten,
(hvilka kamrater två vid ett bord spisade alltid)
Kopparkannan i hand, men snart han källan bemärkte
Uppå en lågländt plats, deromkring stod yfvande vassen, 40
Stod ock grön Adiant, och den dunkelskimrande svalört,
Qvickrot, krypande vida omkring, och det friska selinon;
Nymphren i dans som bäst kringsvängde i midten af källan,
De städs vakande Nympher, för landtbor bistra gudinnor,
Euneika och Malis, och Nycheia med anlet' som vårens. 45
Gossen sitt embar nu, det vattenrymliga, nedhöll,
Ämnande ösa; hans hand de samtliga grepo i blinken;
Ty de samtligas trånande barm så kräktats af kärlek
Till den Argeiske sven, och i dunkla vattnet han störte
Plötsligt, liksom då störtar en blixtrande stjerna från himlen 50
Plötsligt i sjön, men seglarn såhär kamraterna manar:
"Gossar, nu allting löss, der kommer en gynnande vindpust!"
Nymphren emellertid i sitt knä den gråtande ungsven
Höllo, och sökte med vänliga ord uppmuntra den sorgsne.
Amphitryoniades deremot, om gossen beängslad, 55
Tog på Maioters vis välkrokiga bågen, och bortgick,
Tog sin klubba, som städs med den högra handen han omslöt.
"Hylas!" han skrek tre gånger, hvad halsen den djupa, förmådde;
Gossen hörde det ock tre gånger; ur vattnet hans stämma
Sakta ljöd; fast nära han var, dock tycktes han fjerran. 60
Liksom på afstånd när starkluggiga lejonet hörer
Bölande kalfvens röst, ett glupande lejon på bergen,
Och ur kulan hastar i språng till det färdiga festmål;
Så Herakles jemväl bland aldrig trampade törnsnar,
Sörjande älsklingen, gick, och mätte de rymliga fälten. 65
Stackare, den som är kär! Hur mycket han irrande utstod
Både i skog och på berg! men Iasons värf de förgätos.
Skeppet med segel och tåg der bidade, medan de andre
Ännu vid midnattsstund renspolade roddarnes bänkar,
Väntande allt på Herakles, men han, dit fötterna förde, 70
Rasande lopp; ty hård är den gud, som qvalde hans hjerta.
Så nu den fagraste Hylas är räknad bland saligas skaror.
Samtlige hjeltarne häcklade nu skeppsrymmarn Herakles,
Att han så öfvergaf den trettiobänkade Argo,
Kolchis han nådde till fots, och den ogästvänliga Phasis. 75
XIV. Idyllen.
KYNISKAS KÄRLEK.
Aischines.
Allsköns helsa åt mannen Thyonichos!
Thyonichos.
Önskas detsamma,
Aischines!
Aischines.
Hvarför så sent?
Thyonichos.
Hvi sent? Hvad gör dig bekymmer?
Aischines.
Ej står till med oss bra, o Thyonichos.
Thyonichos.
Derför så mager,
Derföre skägget st gräselig långt, och håret så sluskigt.
Sådan en nyss hitlände till oss, en Pythagoreer, 5
Blek, barfotad; han sjelf påstod sig Athenare vara.
Han ock hade (mig tycks) stor lust till det rostade hvetmjöl,
Aischines.
Gode, du skämtar alltjemt; men med mig den sköna Kyniska
Gäckas, och, innan man vet, är jag gal'n: det brister en hårsmon.
Thyonichos.
Sådan städse du var, vän Aischines, stilla och häftig, 10
Önskande annat nu, nu annat; men såg, hvad förspörjes?
Aischines.
Vet, Argeiern och jag, och derjemte Thessaliske ryttarn
Apis, samt Kleonikos, soldaten, vi sutto och drucko
Ute på landet hos mig. Två kycklingar hade jag slagtat,
Jemte en diende gris; sköndoftande Bibliner öppnat, 15
Sparadt på fjerde året, och dock som det kommit ur pressen.
Framtogs lök derjemte, från Kolchis; och ljuflig var drycken.
Men när längre det led, omängdt påfylla osa lyste,
Hvar till sin kärastes skål; blott borde den käraste namnges.
Nämnande hvar sin vän, vi drucko, som saken var aftald. 20
Hon ej knyste ett ord; der satt jag: hvad tror du jag tänkte?
Tala! (så skämtade en) -- eller _såg du väl vargen i fabeln?_
Hon uppflammade: lätt en fackla vid henne du antändt.
Vargen är Lykos, är Lykos, en son till Labas, vår nabo;
Äkta räkel, och spenslig, och skön i ögat af mången. 25
Hela verlden ju vet, hur hon smäktat för kärlek till honom.
Kom så en gång det pratet också helt tyst till mitt öra;
Dock jag forskade ej, förgäfves smyckad med karlsskägg.
Redan voro vi fyra fördjupade mäkta i dryckjom,
Och om min _Varg_ Larissern igen anstämde från början 30
Just en Thessalisk stamp, den försmädlige! Plötsligt Kyniska
Utgör bittrare tårar, än nånsin vid sidan af modren
Liten en sexårs flicka, som längtar i famn att lyftas.
Jag, som du känner, Thyonichos, då gaf henne med näfven,
Först på det ena örat, och sen på det andra. Hon bortsprang, 35
Skörtande manteln upp. "Min pest, jag behagar dig icke?
Annan är dig mer ljuflig en hjertkär? Pyssla med annan
Vän, ty för honom tårarne rinna så trinda som äpplen."
Liksom åt ungarna små, takröstet inunder, en svala,
Samlande här och der välplägning, flyger beställsamt: 40
Vida snabbare hon bortsprang, ur den pösande stolen,
Gården igenom och porten gerad, som fötterna förde.
Säger ett ordspråk ju: "ock tjuren rymde till skogen".
Tjugu dagar, och åtta, och nio, och tio dessutom,
Elfte i dag, två till: så månader tvenne förflutit, 45
Sedan vi skildes; ej ens som Thrakerna håret jag afklippt.
Lykos är henne nu allt, för Lykos öppnas om natten;
Vi ej gå för en fyrk, ej komma vi alls i beräkning,
Olycksalige Megarer vi, blott hån är vår andeL
Blefve jag kärleken qvitt, allt skulle då bringas till rätta; 50
Men likt rättan, i sagan, Thyonichos, becket vi påsmakt.
Hvad det må finnas för bot mot oöfvervinnelig älskog,
Känner jag icke; men Simos, min ungdomskamrat, så förpickad
I Epichalkos' dotter, till sjös for; botad han hemkom.
Sjelf jag vill färdas också på böljorna, hvarken den sämste, 55
Eller den bäste kanske, men en knekt af medlersta sorten.
Thyonichos.
Måtte dig fuller till lags aflöpa den önskan, du hyser,
Aischines! Om du har lust att fremmande länder besöka,
Är Ptolemaios den bäste, jag vet, att besolda den frie.
Aischines.
Eljes hurudan man?
Thyonichos.
Friborne ej finna en bättre: 60
Välsinnt, skaldernes vän, älskvärd, på det högsta behaglig;
Vännen pröfvar han väl, ovännen pröfvar han bättre.
Mången månget han ger; ombedd, han nekar ej nånsin,
Liksom en kong det höfs. Dock bör man ej bedja om allting,
Aischines. Derför, såframt dig lyster att häkta vid högra 65
Skuldran en krigares skrud, och du djerfves på stadiga fötter
Bida en väldig soldat, som sköldbeväpnad dig nalkas,
Fort till Egypten då! Från tinningen börja vi alla
Gräns, och småningom sen sig derifrån smyger till kindren
Blekande tiden. Besked för dig går, då knäet är kraftfullt! 70
XV. Idyllen.
SYRAKUSANSKORNA.
Gorgo.
Träffas Praxinoe hemma?
Praxinoe.
Mia Gorgo, hur sent! -- Hok är hemma.
Under, att ändtligen dock du är här. Stol, Eunoa, genast,
Lägg ock kudde derpå!
Gorgo.
Förträffeligt!
Praxinoe.
Sätt dig, jag beder.
Gorgo.
Tänk hur modig jag är! Knappt kom jag med lifvet ur leken,
O Praxinoa, stojet är stort, stort talet af vagnar; 5
Stöflar ses öfverallt, öfverallt soldater i kappor;
Och den förskräckliga vägen! minsann, du bor mig ej nära.
Praxinoe.
Ja, den galningen for hit ändatill verldenes ände,
Tog sig ett hybble, men icke ett rum; han ej ville oss unna
Grannskapets lycka; det ledaste nöt, som mig alltid förtretar! 10
Gorgo.
Käraste syster, tala ej slikt om gubben din, Deinon,
Medan den lille är här. Se huru han gapar uppå dig!
Praxinoe.
Söta Zopyrion, grufva dig ej; jag menar ej pappa.
Gorgo.
Kors, hvad det barnet har vett, vid gudarna! Pappa är snäller.
Praxinoe.
Sagde pappa helt nyss (ty nyss vi pläga benämna 15
Allt) gick ut för att handla i boden smink och salpeter,
Och kom dädan, med salt, den trettonalniga bängeln.
Gorgo.
Sak är samma med min Diokleidas, penningförödarn.
För sju drachmer i går fem fårulltappar han köpte,
Gamlaste kappsäcksragg, ren smuts, blott arbet' på arbet'. -- 20
Dock, nu skynda dig fort, tag kappan och tröjan med häktor,
Låtom oss gå till konungens hof, Ptolemaios' den rikes,
För att Adonis bese. Jag hört, att de grannaste saker
Ordnas af drottningen sjelf.
Praxinoe.
Hos den rika är rikeligt allting.
Såg du något, så såg du, som såg, åt henne som ej såg. 25
Gorgo.
Hög tid vore att gå. För de late är idelig högtid.
Praxinoe.
Eunoa, tag upp garnet, och ställ, näsperla, i föttren
Än det en gång! Mjuk kattorna helst utvälja sin sofplats.
Rör på dig, skynda med vatten; förut dock vatten behöfs ju.
Se hur vattnet hon hämtar; nå väl, bär hit det! -- -- Ej mera! 30
Skona för vattenflod, omättlige, våt ej min tröja!
Sluta! som gudarna täckts, så sannerlig tvättad jag blifvit.
Nyckeln till stora kofferten, hvar är han? Gif den på stunden!
Gorgo.
Min Praxinoa, tänk hvad den veckade tröjan med häktor
Kläder dig väl! Låt höra hur dyr hon kom dig ur väfstoln? 35
Praxinoe.
Gorgo, nämn ej derom! Två miner det renaste silfver
Knappt förslå, och lifvet sånär jag vid arbetet tillsatt.
Gorgo.
Enligt din önskan likväl hon lyckades.
Praxinoe.
Ja, jag bekänner.
Hämta min solhatt strax och min kappa: i prydelig ordning
Allt! Jag tar dig ej med, gullbarn; uh, hästen har tänder! 40
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Theocritos' Idyller - 4
- Parts
- Theocritos' Idyller - 1Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4079Total number of unique words is 166421.5 of words are in the 2000 most common words29.8 of words are in the 5000 most common words34.7 of words are in the 8000 most common words
- Theocritos' Idyller - 2Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4029Total number of unique words is 170721.0 of words are in the 2000 most common words28.2 of words are in the 5000 most common words32.6 of words are in the 8000 most common words
- Theocritos' Idyller - 3Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4082Total number of unique words is 176922.2 of words are in the 2000 most common words30.4 of words are in the 5000 most common words35.6 of words are in the 8000 most common words
- Theocritos' Idyller - 4Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 3981Total number of unique words is 182520.6 of words are in the 2000 most common words28.7 of words are in the 5000 most common words34.0 of words are in the 8000 most common words
- Theocritos' Idyller - 5Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4048Total number of unique words is 180321.4 of words are in the 2000 most common words29.7 of words are in the 5000 most common words34.6 of words are in the 8000 most common words
- Theocritos' Idyller - 6Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 3951Total number of unique words is 174721.7 of words are in the 2000 most common words29.4 of words are in the 5000 most common words34.6 of words are in the 8000 most common words
- Theocritos' Idyller - 7Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 1014Total number of unique words is 54630.6 of words are in the 2000 most common words38.5 of words are in the 5000 most common words42.5 of words are in the 8000 most common words