Theocritos' Idyller - 2

Jo, jo, redan jag har den i naglarna; tag du den styggan.
Battos.
O, hur litet ett styng så reselig bjesse förskräcker! 55
Korydon.
Går du till berget, så gå barfotad ej nånsin, min Battos,
Ty vägtörnen invid pingstblomman på berget sig froda.
Battos.
Hör mig, Korydon, säg, är gubben väl ännu förpickad,
I svartögonbrynade tös'n, som han dyrkade fordom?
Korydon.
Skam, som frågar! jag sjelf kom nyligen gubben på spåren, 60
Just då han stod bak stallet, och stod fördjupad i älskog.
Battos.
Hå, lösaktige gubbe, din ätt i det närmaste täflar
Med Sutyriakers ätt, eller ock klenvadige Paners!


V. Idyllen.
KOMATAS OCH LAKON.

Komatas.
Getter, vakten er väl för Lakon den der, Sybariten,
Fåraherden, som nalkas; i går bortstal han min getpels.
Lakon.
Pst, från källan er kos, små tackor! o, märken I icke
Denne Komatas, som nyss mig Syrinxpipan ifrånstal?
Komatas.
Syringxpipan? ... och du, kantänka, en slaf hos Sybartas, 5
Skulle en Syrinx någonsin egt! hvi är dig ej mera
Nog, att med Korydon hväsa i lag på pipan af halmstrå?
Lakon.
Den som mig Lykon gaf, friborne! jag undrar hvad getpels
Lakon någonsin stal dig ifrån? säg, bäste Komatas;
Ej Komatas en gång, husbonden din, egde en kudde. 10
Komatas.
Just den spräckliga, Krokylos gaf, då han nymphren till ära
Offrade geten; men du, vrångsinnte, då redan af afund
Tvinade bort, och slutligen nu du gjorde mig naken.
Lakon.
Icke vid Pan, strandguden, o nej, visst icke har Lakon,
Son till Kalaithis, roffat din pels, eller ock må jag springa, 15
Arge sälle, i fullt raseri från klippan i Krathis!
Komatas.
Icke, vid nympherna, nej, kärrnympherna, icke, min hjertbror, --
Måtte de städs förblifva mot mig välsinnta och milda! --
Icke din Syrinxpipa Komatas å hemlighet bortstal!
Lakon.
Satte jag tro till ditt prat, jag toge mig Daphnis' bekymmer. 20
Derföre nu, om du vill uppsätta en killing, (ej hela
Världen är det) nu välan, skall jag sjunga med dig, så du kiknar.
Komatas.
Suggan stridde en strid med Athene: se, här har du kidet;
Men nu måste du ock uppsätta ett lam, som är välgöddt.
Lakon.
Hundsfott, säg mig, är så sångpriset för hvardera lika? 25
Ho väl klippte sig raggen för ull? ho ville väl mjölka
Stinkande hyndan, då mjölka han får unggeten; som killat?
Komatas.
Den lik dig är så viss på sin sak, att täflaren vinna:
Surrande fluga mot Tettix. Och derföre är nu mitt kid ej
Fris mot pris; (jag sätter då opp getbocken) men börja! 30
Lakon.
Icke så brådt! ty du står ej på glöd; du skall gladare qväda
Sittande der i lunden i skygd af vilda oliven.
Iskallt vatten störtar sig der, ock vexer derjemte
Gröngräs; bänken du ser; gräshopporne prata i runden.
Komatas..
Visst ej brådska; mig skär dock i själn, att du djerfves mig skåda 35
Midt i synen så frankt, ehuru jag lärde dig konsten,
När du var glop ännu; så tack förvandlas i otack.
Mata du valpar af varg och af hund, att de måga dig äta!
Lakon.
Tänk, jag ej minns hvad dugligt af dig jag förnam eller hörde
Någonsin än, afundsame, du högst skamlige meser! 40
Komatas.
När jag var sta der du vet, och du qved så; men getterna alla
Stodo och bräkte, förty getbocken var mäkta beställsam.
Lakon.
Djupare varde än så dig, pucklige, grafven ej heller!
Kom mellertid, kom dit, och du sjunger din yttersta herdsång.
Komatas.
Icke kommer jag dit. Här ekarne vexa och säfven, 45
Här kring kuporna svimma så gladt de flitiga bina;
Väller också vatten utur två källor; i träden
Fåglar qvittra; der borta hos dig är icke en likdan
Skugga; ifrån sin höjd ock pinien kottar omkringströr.
Lakon.
Sannerlig skall du dig sträcka hos mig på ull och på förskinn, 50
Blott du vill komma. Hvad svällande bädd! Den raggiga bockpels
Hemma hos dig, han stinker än mer än egaren stinker.
Jag framsätter en ymnig pokal med hvitaste fårmjölk,
Nymphren till ära; jag sätter en ann med doftande olja.
Komatas.
Men om du kommer till mig, du på mjuk ormbunke dig sträcker 55
Och på poleja, som blommar, och getskinn ligga derunder;
Fyrfaldt vekare äro de visst än fållar af fårskinn.
Jag framsätter åt Pan mjölkståfvor, åtta till antal,
Åtta skålar jemväl med kakor, fulla af håning.
Lakon.
Strax då täfla med mig, och begynn härstädes din herdsång; 60
Trampande egen jord, håll ekarna! hvem skall oss dömma,
Hvem? o, måtte ändock oxherden Lykopas nu nalkas!
Komatas.
Icke jag alls den mannen vill ha, men om dig så lyster,
Skole vi ropa hit vedhuggaren, som nu der borta
Samlar hoa dig ljungbuskar ihop; det är ju vår Morson. 65
Lakon.
Ropom!
Komatas.
Höj du din röst!
Lakon.
God vän, oss låna ditt öra,
Och kom hit för en stund! Vi täfle ehvem som en bättre
Herdsångsmästare är. Du, kärlige Morson, ej röje
Hvarken våld för mig, ej heller du hålle med honom!
Komatas.
Ja, vid nympherna, ja, vän Morson, hvarken Komatas 70
Mer åtnjute din gunst, ej heller denne du gynne!
Den fårhjorden der fjerran, Sybartas från Thurion tillhör,
Gettren du skådar, min vän Sybariten Eumaras' äro.
Lakon.
Hvem åtsporde, vid Zeus, antingen Sybartas den hjorden
Tillhör, eller är min, skamlöse? hur faseligt talträngd! 75
Komatas.
Käraste du, hör hit, jag sanningen städse förtäljer,
Utan att skryta, men du är särdeles fallen for stickord.
Lakon.
Hej då, så sjung, om du sjunger, och släpp dock vännen till staden
Åter vid lif! O Paian, du är rätt talfor, Komatas.
Komatas.
Sånggudinnorna hafva mig kär långt mera än sångarn 80
Daphnis; åt dem två getter helt nyss jag offrade äfven,
Lakon.
Ja, och Apollon mig högt älskar; åt honom en kostlig
Vädur fostrar jag opp; snart Karneafesten är inne.
Komatas.
Utom två, tar tvillingar födt hvar get som jag mjölkar,
Flickan ser mig, och säger: du stackare ensam dem mjölkar! 85
Lakon.
Pytt, pytt, nära ett tjog handkorgar fyller med fårost
Lakon, och stjäl sig på blomstren en kyss af fägraste svennen.
Komatas.
Ock Klearista kastar på mig, getherde, ett äppel,
Går jag med gettren förbi, samt hviskar ett ljufveligt smekord.
Lakon.
När släthakige Kratidas mig, fårväktare, möter, 90
Tänds han i låga; det glänsande hår kring skuldrorna fladdrar.
Komatas.
Men jemförliga ej anemoner, ej njupon ju äro
Med törnrosen, hvars hackar invid stengärdena vexa.
Lakon.
Så med ollonen ej bergäpplena heller, de förra
Hafva ett saftlöst skal, likt ekens de sednare ljufligt 95
Komatas.
En ringdufva jag ämnar påstund åt min flicka förära,
Som jag ifrån enbusken vill ta, der hon sitter i boet.
Lakon.
Sjelf jag åt Kratidas vill förära, till kappa, jag äfven,
Finaste ull, såsnart som jag klippt svartaktiga tackan.
Komatas.
Pst, i killingar, bort från vilda oliven, och beten 100
Här vid kulln, på hvars sluttande brandt porsbuskarne vexa!
Lakon.
Går du från eken ej bort, du Konaros der, och Kynaitha?
Der åt öster söken er mat, der äfven Phalaros!
Komatas.
Men jag har af cypress mjölkståfva, har äfven en drycksskål,
Verk af Praxiteles' hand; åt flickan jag dessa förvarar. 105
Lakon.
Ock vi ege en hund, hjordvänlig, som vargarna dräper;
Honom åt pilten jag ger, att förfölja hvartendaste vildbråd.
Komatas.
I gräshoppor, som plän städs öfverspringa mitt gärde,
Skaden för mig vinrankorna ej; de äro så unga,
Lakon.
O Tettiger, I skåden hur jag getväktaren eggar; 110
Skördemännerna sannerlig så uppeggen I äfven.
Komatas.
Räfvarna hatar jag städs, tjocksvansarne, hvilka i Mikon's
Vinberg lunka hvar afton omkring, och drufvorna snaska.
Lakon.
Så jag hatar jemväl tordyflarne, hvilka Philondas'
Fikon glufsa uti sig, och föras af vindarnas fläktar. 115
Komatas.
Minns du, när knuff på knuff jag dig gaf, och med grinande gipor
Hit du dig Svängde och dit, och höll dig vid eken derborta?
Lakon.
Sådant minnes jag ej, men då här Eumaras dig fastbandt,
Och på puckelen gaf, förträffeligt känner jag detta.
Komatas.
Någon, o Morson, sticknas minsann; såg, märkte du icke? 120
Gå nu och ryck från grafven påstund förtorkade Skiller!
Lakon.
Ock jag pikar, o Morson, en viss; du saken begriper.
Dig nu till Hales begif, och gräf dig der Kyklaminos!
Komatas.
Himera flyte af mjölk i stället för vatten; och Krathis,
Må du glöda af vin; hvart sumpgräs alstre nu frukter! 125
Lakon.
Rinne för mig Sybaritis också af håning, och tösen
Öse med embaret der bikaka hvar morgon, för vatten!
Komatas.
Kytisos alltid hos mig och Aigilos getterne tugga,
Mastix trampa de på, och på mjölonris de sig vältra.
Lakon.
Ock för fåren hos mig finns alltid Meliss att förtära, 130
Rosorna lik uppblommar dervid den ymniga Kistos.
Komatas.
Icke jag älskar Alkippa, hon kysste mig ej här om dagen,
Fattande öronen; fastän jag gaf åt henne en dufva.
Lakon.
Man jag älskar dessmer Eumedes, ty när jag åt honom
Räckte min syrinxflöjt, han kysste mig, ack, så behagligt. 135
Komatas.
Ej, o Lakon, är rätt, att med näktergalen en skata
Tvistar, och ej härfågeln med svanen; du, usling, är trätsjuk.
Morson.
Sluta bjuder jag nu fårväktarn. Åt dig, o Komatas,
Morgon lammet beskär; sen du hemburit ditt offer
Nymphren, åt Morson påstund affärda en kostelig stekbit! 140
Komatas.
Jag skall sända vid Pan. -- Nu, killingars samtliga skara,
Hoppsan och hejsan! ty jag utbrister i flinande gapskratt
Mot fårväktaren Lakon, för det jag ändtligen vunnit
Lämmet åt mig; till himmelens höjd jag hoppar för eder.
Varen vid godt mod nu, hornbärande getter; i morgon 145
Skall jag er samtligen tvätta i källan vår, i Sybaritis.
Hej, storstängare, du hvitpels, om du näkas en enda
Af små getterna här, jag piskar dig, innan jag offrar
Nymphren mitt lam. Se, åter till vägs! -- Ja, måtte jag vara,
Om jag ej piskar dig blöt, Melanthios, icke Komatas! 150


VI. Idyllen.
DAMOITAS OCH DAPHNIS.

Daphnis, -- så hände en gång -- oxherden, sin hjord och Damoitas
Drefvo till samma ställe på bete, o Aratos! Den andre
Var gullskäggig, den ene besjunad, och båda vid källan
Satte sig middagstiden om sommarn, och sjöngo som följer.
Daphnis började först, ty han först ock mante till täflan. 5
Daphnis.
Kastar ju, o Polyphamos, uppå din hjord Galateia
Äppel, och kallar dig, getherde, en tölper i älskog;
Och du på henne ej ser, du usle, du usle; men sitter
Blåsande grannt på din Syrinx. Nå se, nu hon kastar på hunden,
Honom som följer med fåren som väktare -- Hunden han glafsar, 10
Skådande ut åt sjön; men de små skönt plaskande vågor
Återspegla hans bild, der han löper på stranden af hafvet,
Akta, att ej han rusar emot förtjuserskans vador,
När hon stiger ur sjön -- samt sliter det dejliga hullet,
Hon på eget bevåg hit och dit far, likasom tistelns 15
Torrkade fjun kringdrifs, när herrliga sommaren steker;
Hon sin älskare flyr, och hon jägtar den henne ej älskar;
Hon råstenen jemväl bortvältrar från stället; ty ofta
Skönt, hvad icke är skönt, för kärleken syns, Polyphamos!
Efter honom begynte Damoitas att qväda så ljufligt. 20
Damoitas.
Sjelf, vid Pan, jag det såg, när hon kastade äppel på hjorden,
Och hon ej undgick, nej, mitt ena, så kära, med hvilket
Jag på sistone ser; men Telemos, olyckspropheten,
Han hembringe förderf, och åt barnen bevare förderfvet!
Men ock sjelf deremot jag henne, i barmen, ej påser, 25
Men jag säger mig älska en ann; hon, hörande detta,
Mig afundas; o Pajan, och platt förtvinar; ur hafvet
Far hon i fullt raseri, kringskådande grottor och hjordar.
Tyst jag tussar min hund, att skälla; ty förr då jag henne
Älskade, smög han sin kos till benen, och morrade vänligt. 30
Detta, kanske då hon ser mig göra, hon stundligen sänder
Bud, men jag skall stänga min dörr, tills ändtlig hon svurit,
Att sjelf här på vår ö mig reda ett kosteligt läger.
Äfven ej är så led min gestalt, som folket berättar.
Ty helt nyligen såg jag i sjön (han var blank som en spegel;) 35
Och skönt syntes mitt skägg, skön syntes min endaste ögsten
(Såsom åtminstone jag det tyckte), och tändernas strålglans
Sken ur kristallen fram, mer hvit än den Pariske marmorn.
Att ej förtrollas, jag spottade mig tre gånger i barmen;
Ty det lärde mig nyss prestgumman Kotyttaris göra, 40
[Hon som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.]
Knappt var sången förbi, då Damoitas pussade Daphnis,
Gaf så sin Syrinxpipa, och han gaf kostliga flöjten.
Blåste Damoitas på flöjt, så spelade Daphnis på Syrinx.
Kalfvarne dansade alla påstund i det svallande gräset. 45
Ingendera nu vann, ock de obesegrade skildes.


VII.
SKÖRDEFESTEN

Hände sig så en dag, att jag och Eukritos gingo
Från sta'n Kos till Halens; vår tredje man var Amyntas.
Ty åt Deo beredde en skördfest nu Phrasidamos
Samt Antigenes, begge Lykopeus' söner, om nånsin,
Karlar af gammal stam; från Klytia ledde de ätten, 5
Och från Chalkon, hvars fot framkallade källan Burinna,
Medan han stödde mot hällen sitt knä. Kring stället af almar
Bildas en lund, och utaf svartpopplar, med ypperlig skugga,
Hvilka i form af hvalf utbreda de grönskande löfven.
Hälften af vägen ännu ej hade vi hunnit, ej heller 10
Hade vi Brasitas' värd i sigte ännu, då vi råkte
En vägfarande man, god sångare, hemma från Kydon;
Lykidas var han till namn, och till värf getherde; enhvar strax
Kände mannen igen; ty han var getherde i allo.
Så tätraggig och lurfvig han hade på ryggen en getbocks 15
Hvitgrå skinn, som stinkte besatt af nyliga löpet;
Men med den snodda gördelen var fastsurrad om bröstet
Åldriga kappan; i handen han höll sin krokiga herdstaf,
Skuren af vild oliv; och han sade mig, grinande fryntligt,
Med småleende blick (ty på läpparna fastnade skrattet): 20
Simichidas, hvart bär det nu af, så sjelfvaste midda'n,
Nu, när till och med ödlan sig tager en lur på staketet,
Och toffslärkorna ens ej nejderna plä kringflyga?
Går du som bjuden gäst till gelag, eller trampar i vinpress
Hos nån borgare? -- Så, då du har framvandrar på vägen, 25
Dånar hvarendaste sten, som träffas af pjexornas sålor.
Honom svarade jag: vän Lykidas, alle berätta,
Att du din Syrinx bäst bland samtliga herdarna spelar,
Likasom, bland skördmännerna ock; det fägnar mitt sinne
Särdeles, fast likval jag menar mig visserlig vara 30
Äfvenså god. Som du. -- Skördfesten jag går till, ty vänner
Beda ett offermål åt den fagerbeslöjade Deo,
Egnande förstlingens gård, ty åt dem uppfyllde gudinnan,
I högst rikeligt mått, den kornförträffliga logen.
Men nu, välan, (ty vår väg är gemensam och dagen gemensam, 35
Låtom oss sjunga) kanhända den ene den andre förnöjer.
Ty ock jag kan drilla en ton, och af alla en utmärkt
Sångare kallas jag väl; dock är lättrogen jag icke,
Nej, visst icke! Ty jag, i min tanke, ej vinner i sångkonst
Hvarken Sikelidas' son från Samos, ej heller Philetas, 40
Utan, en groda lik, jag med gräshopporna täflar.
Så jag på allvare sade. Getherden, leendet fryntligt,
Svarte: jag skänker dig strax herdstafven, emedan en äkta
Telning af Zeus du mig är, utbildad till idelig sanning.
Mycket förhatelig synes han mig, byggmästarn, som äflas 45
Lika hög med Oromedon's topp uppföra en bostad:
Sånggudinnornas fåglar ock så, då mot Chiiske sångarn,
Kraxande, utan det ringaste gagn, de sig förarbeta.
Men nu välan, fritt låtom oss snart herdqvädet begynna,
Simichidas! -- Se till, du min vän, hurvida dig täckes 50
Denna min sångstump, hvilken jag nyss på berget har utkläckt.
Lycka åt Ageanax på dess sjöfärd till Mitylana,
Både när sunnan jagar, vid vestliga kiden, de våta
Vågor, och när på Okeanos står med föttren Orion,
Blott han Lykidas, tänd i lågor utaf Aphrodita, 55
Räddar, ty brinnande är den kärlek till honom jag hyser!
Ock Halkyonerna lugne så böljornas svallning, som hafvet,
Äfvensom östan och vestan, som upprör tången i sjödjup!
Halkyonerne mest ju utaf de blåa Nereider
Älskas bland fåglars här, som sitt rof uppfångar ur hafvet. 60
Måtte nu Ageanax på sin sjöfärd till Mitylana
Finna en gynnsam vind, och till hamnen lyckligen hinna!
Jag, den dagen, en krans af dill eller rosor kanhända
Eller en levkojkrans kring hufvudet knyter, och öser
Mitt Pteleatiske vin ur blandningspokalen, vid brasan 65
Makligen sträckt; mellertid skall man rosta mig bönor i elden,
Till armbågen dessutom åt mig skall bädda ett läger
Af Konyza, Asphodelos, af mångkrusigt Selinon.
Tanken fästad vid Ageanax jag gladligen dricker,
Läppen mot bägrarna tryckt, allt ändatill yttersta dråggen. 70
Skola så blåsa på flöjt två herdar, den ene Acharner,
Och Lykopit den andre; bredvid skall Tityros qväda,
Hurusom Daphnis förr, oxherden, för Xenea glödde,
Hur han kring bergena smög, och hur ekarne honom begreto,
Samtlige de som vexa på strändren af Himeras-floden, 75
När han trånade bort, som snön försmälter på Haimos',
Athos' och Rbodopas' berg, eller Kaukasos' yttersta klinter;
Qväda kan skall, hur förr getherden i rymliga asken,
Efter sin herres nidingsbefäl, vardt lefvande inlaggd,
Hur han med läckraste blommor utaf trobbnäsiga bina 80
Matades, medan de flögo från ängen till doftande cedern,
Derför att sångmön gjutit i mun hans ljufvelig nektar.
Ack, du sälle Komatas, dig sådana fröjder föruntes,
Du i asken var stängd, med håningskaka dig bina
Närde, och så från början till slut tillbragte du våren, 85
O att, medan jag lefver, med mig du bland lefvande vore,
Hur jag då ginge på bergen i vall med din ståtliga gethjord,
Glad att höra din röst, då inunder ekar och furur,
Sjungande skönt, du hvilade dig; min bäste Komatas!
Och när detta var sagdt, han slutade; genast derefter 90
Jag uppstämde såhär; vän Lykidas, nympherna mycket
Annat kostligt mig lärde, enär på bergen med korna
Vall jag gick, som måhända till Zeus' thron ryktet har burit,
Ges dock skönare sång visst icke, än den som jag ärnar
Nu undfägna dig med. Hör på! -- du är vän till de sångmör. 95
Nöso Simichidas till ju Eroterne; ty han, den arme,
Älskar Myrto så högt, som våren af killingen älskas.
Men Aratos, som mest af sagde mannen är omtyckt,
Hyser af hjertat till gossen begär, Det känner Aristis,
Redelig man och förträfflig, som icke att sjunga vid cittrans 100
Samljud Phoibos en gång vid sin trefot ville förmena; --
Vet, hur för gossen Aratos i flammande låga är upptänd.
Honom, o Pan, du som Homola's fält, det sköna, besitter,
Må, okallad, uti den älskandes armar du föra,
Antingen späde Philinos det är, eller också en annan! 105
Huldaste Pan, om detta du gör, de Arkadiske svenner
Aldrig med Skiller på axlar och länd dig någonsin mera
Gissla måtte, enär af kött för litet är framsatt;
Derest du annat besluter, så svide din hela lekamen,
Söndersliten af naglar, uppå brännässlor du ligge; 110
Då må i vintrens strängaste köld på Edonernes fjellar
Bredevid Hebros' flod och nära till björnen du dväljas;
Måtte om sommarn du gå längst borta hos Aithiopeer,
Under de Blemyers häll, dän Neilos mera ej skådas!
J, som lemnaden Byblis' och Hyetis' ljufliga källa, 115
J, som det höga fästet bebon hos blonda Diona,
O, J Eroter små, som liknen de rodnande äpplen,
Skjuten med bågen åt mig den tjusningsfulle Philinos,
Skjuten; -- men vännen sin den olycksfulle ej aktar.
Ren är hans hull mer vekt än päronet; flickorna säga: 120
Aj, aj, käre Philinos, din fägrings blomma förvissnar!
Framdeles mera vid dörrn ej skola vi vakta, Aratos,
Framdeles mer ej taga ett steg, och den tidige tuppens
Skrik må gifva en annan till pris åt pinande frysning;
Molon ensam är unnadt, min vän, att plägas med sådant; 125
Vi må sköta vår ro, infinne sig äfven en käring,
Som kan spotta och bort från oss afvärja det fula!
Så jag qvad; herdstafven åt mig, med kostelig mysning
Likasom nyss, förärade han, till en Musernas' gästskänk.
Mannen dervid tog af åt venster, och vägen till Pyxa 130
Vandrade hän, men jag och Eukritos till Phraidamos
Ställde vår gång, med den sköne Amyntichos, der vi på djupa
Bäddar af mastix' doftande blad oss sedan lade,
Lade oss, hjerteligt nöjda, på nyss afplockade rankor.
Popplar och almar i mängd högt öfver vårt hufvud nu hördes 135
Susa; och nära intill, en nymphrens heliga källa
Ur bergsgrottan sipprade fram, och sorlade trefligt,
Men i de skuggiga grenar en hop Tettiger, så solvarm,
Pladdrade allt om hvaran enträget, i fjerran en steglits
Bland törnhäckarnas taggiga snar ömt pittrande hördes; 140
Der toffslärkor nu sjungo och fink, der suckade turturn,
Der de gyllene bin kringsurrade källornas bräddar.
Rikelig sommar doftade der, der doftade frukter.
Päron rullade oss vid fötterna, äpplen vid sidan
Rundeligen och rikt; derhos nedstörtade ymnigt 145
Qvistar med plommon på, som bågnade neder till marken.
Från vinkrukornas lock fyråriga vaxet man löste.
J Kastaliska mör, som bebon Parnasiska höjden,
Monne väl nånsin uti stengrottan hos Pholos en dylik
Bägare ställt för Herakles å bord den åldrige Cheiron. 150
Monne väl nånsin ännu fårherden vid floden Anapos,
Sjelf Polyphamos, den starke, som slungade hällar från berget,
Sådan nektar förfört att skutta omkring i sitt fårstall,
Sådan en herrlig dryck, som J då utblandaden; nympher,
Bredevid åkergudinnan Damater' altare? -- Måtte 155
Jag i dess kornhög än få fästa min väldiga vanna,
Måtte hon le dervid, med knippor i händren och vallmo!


VIII. Idyllen.
HERDEQVÄDS-SÅNGARENE.

Uppå de höga bergen en gång fårherden Menalkas
Mötte -- så sägs det -- Daphnis, den fagre, som vallade korna.
Hvardera var ännu gullockig, och hvardera ungsvenn,
Hvardera kunnig på pipan, och hvardera kunnig att sjunga.
Först, anskådande Daphnis, så hår begynte Menalkas. 5
Menalkas.
Sjunger med mig du, Daphnis, som vallar de råmande korna?
Dig jag vinner i sång, så mycket mig nånsin behagar.
Daphnis derpå gaf honom ett svar i följande ordlag.
Daphnis.
Syrinxblåsare du, o Menalkas, de ulliga fårens
Herde, du vinner mig aldrig i sång, hvad helst dig må drabba. 10

Menalkas.
Vill du det således se, vill då ock utsätta ett sångpris?
Daphnis.
Vill det visserlig se, vill ock utsätta ett sång pris.
Menalkas.
Men hvad skole vi sitta, som är oss båda behagligt?
Daphnis.
Jag uppsätter en kalf; sätt du ett lamm, som är morlikt.
Menalkas.
Icke vill jag uppsätta ett lamm, ty kinkig är far min, 15
Äfvensom mor; om qvälln uppräkna de samtliga fåren.
Daphnis.
Nå, hvad sätter du upp? hvad pris skall segraren vinna?

Menalkas.
Syrinxpipan, den sköna, jag gjort, med stämmorna nio,
Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan,
Henne satte jag upp; af min fars uppsätter jag intet. 20
Daphnis.
Jag besitter jemväl en pipa med stämmorna nio,
Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan.
Nyss jag gjorde den, än det svider i detta mitt finger,
Ty af röret, som spjelkte i tu, det sårades illa.
Men ho dömmer oss? ho åhörare mände oas vara? 25
Menalkas.
Än om vi ropade hit getherden som sitter der borta,
Der åt killingar små den hvita hunden så glafsar? -- -- --
Gossarne ropade; strax getherden, som hörde, sig infann.
Gossarne sjungo; och strax getherden var villig att dömma.
Först, af lotten bestämd, nu började piparn Menalkas. 30
Sedan i vexlande gång föll Daphnis in, ock så fortgick
Herdeqvädet; och först begynte Menalkas som följer.
Menalkas.
Dalar och floder, gudomliga slägt, om nånsin Menalkas,
Syringxblåsaren, qvad eder behaglig en sång,
Lemnen, så sannt jag det önskar, åt lammena bete, men kommer 35
Daphnis med kalfvarna hit, vare det ymnigt jemväl!
Daphnis.
Källor och gräs, förtjusande ängd, om någonsin Daphnis,
Näktergalarna lik, höjde sin drillande röst,
Göden min boskapsdrift, och skulle till eder Menalkas
Komma, med glädje också finne han rikligen allt! 40
Menalkas.
Vår öfverallt, och gräs öfverallt, och jufren så stinna
Ses af mjölk öfverallt, lammen de vexa så fort,
Hvar den tjusande flickan sig närmar, men vänder hon ryggen,
Herden han tvinar sjelf, likasom blommorna, bort.
Daphnis.
Fårena der och getterna der få tvillingar, bina 45
Fylla kuporna der, ekarne högre man ser,
Hvarest Milon går, den fagre, men vänder han ryggen,
Boskapens vallare sjelf, boskapen magrare blir.
Menalkas.
Bock, du de hvita gettrens gemål, der skogen är djupast, --
J trubbnäsor också, killingar, släcken er törst! 50
Ty derstädes är han; gå, kullige, säg du åt Milon:
Proteus äfven, en gud, vallade hvalarna sjelf.
Daphnis.
Icke mig Pelops' jord må unnas att ega, ej heller
Gyllne talenter, och ej springe jag vinden förbi!
Men med dig i min famn jag här vid berget vill sjunga, 55
Skåda de betande får och det Sikeliska haf.
Menalkas.
Skräckeligt ondt är vintren för träna, för bäckarna torrkan,
Fällan är fåglarnas pest, nätet de vildare djurs;
Dejliga mön är mannens begär. O fader, o du Zeus,
Ej jag älskat allen', ock du är flickornas vän. 60
Så i vexlande skick ungsvennerne höjde sin stämma.
Men den sista sången begynte Menalkas som följer.
Menalkas.
Sköna mig kiden och skona, du varg, de drägtiga getter,
Och ej gör mig förnär, fast, liten, jag vallar så många!