Theocritos' Idyller - 1

THEOKRITOS' IDYLLER
i Disputationer utgifna
af
Axel Gabriel Sjöström



Helsingfors,
hos J. C. Frenckell et Son,
1833.


INNEHÅLL:
I. Thyrsis.
II. Hexmästarinnan.
III. Amaryllis.
IV. Battos och Korydon.
V. Komatas och Lakon.
VI. Damoitas och Daphnis.
VII. Skördefest.
VIII. Herdeqväds-sångarene.
IX. Daphnis och Menalkas.
X. Milon och Battos.
XI. Kyklopen.
XII. Den älskade.
XIII. Dylas.
XIV. Kyniskas kärlek.
XV. Syrakusanskorna.
XVI. Chariterna eller Hieron.
XVII. Till Ptolemaios.
XVIII. Helenas brudsång.
XIX. Håningstjufven.
XX. Ungherden.
XXI. Fiskarene.
XXII. Dioskurerne.
XXIII. Älskaren.
XXIV. Liten Herakles.
XXV. Herakles lejondräparen.
XXVI. Bakchantinnorna.
XXVII. Daphnis och flickan.
XXVIII. Sländan.
XXIX. Favoriten.
XXX. Adonis' död.


I Idyllen.
THYRSIS.

Thyrsis,
Ljuft är suset af talln, getväktare, hvilken derborta
Ruskar sin krona vid källornas våg; ock ljufveligt är din
Pipas ljud; näst Pan det andra priset du toge.
Finge guden en bock, den behornade, geten du vunne,
Finge guden en get som sångpris, föll på din andel 5
Killingen! Killingens kött är så godt, tills henne du mjölkat.
Getherden.
Ljufvare är din sång, fårherde, än sorlande vattnet,
Som sin våg nedgjuter ifrån bergspetsen, den höga.
Finge sångens gudinnor en tacka till segerbelöning,
Du erhölle till pris ett diende lamm; men om dessa 10
Heldre täcktes ett lamm, du tackan skulle bekomma.
Thyrsis.
Sig, vid nympherna, sig, getväktare, vill du dig sätta
Här vid sluttande kulln, der porsen sig frodar, och blåsa
Syrinxpipan; men jag mellertid skall valla din gethjord.

Getherden.
Ej, fårherde, det höfs, ej höfs oss blåsa på pipa 15
Middagstiden; vi ridas for Pan. Ty tröttad af jagten
Hvilar han vanligen då, och du vet, den guden är amper,
Sitter ju jemt på hans näsa också den bittraste galla.
Men (du känner, o Thyrsis, de qval, som Daphnis har lidit,
Äfven i herdasång förnämst bland alla du anses,) 20
Kom, vi må sätta oss ned vid en alm midt framför Priapos
Och källnymphernas stod, der herdarne redt sig en hvilbank,
Och der ekarne stå; men sjunger du, liksom i täflan
Fordom en gång du qvadde i lag med Libyern Chromis,
Jag dig gifver en get, två killingars moder, som mjölkad 25
Trenne gånger om da'n, två ståfvor till bräddarna fyller,
Ger den djupa stånkan, med vax, det doftande, bonad,
Som, tveörad och ny, ännu tycks lukta af stickeln.
Kringom bräddarnas öfversta rand framslingrar sig murgrön,
Murgrön, med helichrysos besprångdt, kring detta sig snärja 30
Refvor med herrligsta frukt i saffranfärgade klasar.
Under dessa man skådar en mö, ett gudarnes konstverk,
Prydd med kappa och dok; bredevid skönlockige männer
Under vexlande ord hit och dit, den ene och andre
Tvista; deraf likväl ej ungmöns hjerta bevekes. 35
Utan med mysande mun anblickar hon stundom den ene,
Stundom hon kastar sin håg på den andre. Desse af kärlek
Länge och fåfängt fika med ögon som nattvak röja.
Närmst till dessa är gjord en fiskaregubbe, en skroflig
Häll, der brådskande släpar till varps det väldiga nätet 40
Gamle mannen, en äflande lik som häftigt arbetar.
Just man skulle nu tro, att han fiskar af all sin förmåga,
Ty så sväller i nacken hvarendaste sena för gubben;
Fast gråhårig, likväl hans kraft är ynglingen värdig,
långt stycke ifrån den i sjön arbetande mannen 45
Frodas purpurdrufvornas mängd ett tjusande vinberg.
Liten en pilt, som sitter uppå stengärdet, bevakar
Stället, och strax bredevid man ser två räfvar; den ena
Lunkar snaskande träden omkring, den andra mot gossens
Matsäck ställer försåt och ärnar ej lemna den lille, 50
Förrn frukosten hon snattat, och bragt drufvaktarn till korta.
Han mellertid hopflätar af halm grannt giller för syrsor,
Häftande hop det med säf, och vårdar sig hvarken om matsäck,
Eller om rankor, dessmer han glades åt arbetets framgång.
Rundt kring stånkans brädd sig slingrar den böjlige björnklon 55
Äkta aiolisk klenod; att bringa din själ i förvåning.
Åt kalydoniske kramaren jag för henne betalte
Utom en get, en stor ostkaka af hvitaste getmjölk.
Aldrig ännu hon kom vid min lapp, men gömmes i skåpet
Ovidrörd; högst gerna jag vill dig henne förära, 60
Om du, käraste, sjunger för mig det älskliga qvädet.
Ej afundas jag dig, du gode, det ringaste; sången,
Tör du ej spara åt glömskans regent, den dunkle Aides.
Thyrsis.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Thyrsis är här från Aitna och stämman, J hören, är Thyrsis'.
Hvarest voren J, nympher, då Daphnis förtvinade, hvarest?
Monne i Peneus' herrliga dal, eller monne i Pindos'?
Ty J vistades ej vid den ymnige floden Anapos,
Icke på Aitna's topp och vid Akis' heliga vatten.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! 70
Honom schakalernas flock, och vargarna honom betjöto,
Honom lejonet sjelft, då han dött, begret i sin öken.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Mången ko vid hans fot, mångtaliga tjurar och qvigor,
Många kalfvar jemväl frambölade sorgsne sin klagan. 75
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Steg så Hermes tillförst från berget, och sade: O Daphnis,
Ho ansätter dig? ho upptände ditt hjerta så häftigt?
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Stego så oxarnes herdar och getternas, stego så lammens. 80
Alle frågade, hur det var fatt. Steg äfven Priapus
Neder, och, stackars min Daphnis, han sad': hvi smäktar du? Flickan
Förs på ilande fötter omkring hvar kalla och dunge,
(Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!)
Sökande dig. Rådfattig du är och en tölper i älskog. 85
Dig koherde man kallat, och nu getväktarn du liknar.
När getväktaren ser, hur bräkande gettren bestigas,
Ögonen smäkta der före att sjelf han ej blifvit en getbock.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Äfven för dig, då du ser småflickorna, huru de skalkas, 90
Ögonen smäkta, att icke med dem du träder i dansen.
Desse ett endaste ord koherden ej svarte, men envist
Bar hän kärlekens qval, och bar det till lefnadens ände!
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Kom så den tjusande Kypris också med leende later, 95
Leende dolskt, och likväl hon hyste fiendtliga tankar,
Sade: du skryter, o Daphnis, alltså att du vinner min Eros;
Är du ej sjelf mellertid af Eros, den skräcklige, vunnen?
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Daphnis henne derpå genmälte: förderfliga Kypris, 100
Kypris' förhatliga du, o Kypris, af dödlige afskydd,
Allt bebådar ju, allt, att solen är ren för oss bergad;
Daphnis i skuggornas land till och med blir Kärlekens pina.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Kypris' möte med herden du minns? -- -- -- Gå åter till Ida, 105
Gå till Anchises, ty säf här vexer, och ekarne derstäds!
[Här kring kuporna svärma så gladt de flitiga bina.]
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Än är Adonis i ungdomens kraft, ty han vallar ju fåren,
Skjuter ju harar ännu, och allt slags byte förföljer. 110
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Ställ dig återigen inför Diomedes i härnad,
Skrytande så: jag Daphnis betvang, nu manar jag dig ut!
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
O J vargar, schakaler, och björnar i skrefvornas hiden, 115
Faren då väl! Jag, Daphnis, ej mera med eder i skogen
Går, eller dalarna, nej, eller lunden, farväl Arethoisa,
Och J floder, som välfven från Thymbris ett tjusande vatten!
Älskade sångmör, börjen en sång, na börjen en herdsång!
Daphnis är jag, densamme som härstäds vallade korna, 120
Daphnis är jag, som vattnade förr här tjurar och kalfvar.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
O Pan, Pan, om du är på Lykaiosberget, det höga,
Eller det stora Mainalos du kringvandrar, så nalkas
Sikulers ö, samt lemna nu Helikes udde, och lemna 125
Lykaonidens resliga vård, af gudar beundrad.
Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!
Kom, o konung, och tag den med vax hopfogade, granna,
Håningdoftande pipan, hvarå munstycket är krokigt!
Ty af Eros i sanning jag ren bortsläpas till Hades. 130
Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!
Nu, J violer, vexen i törnhäck, vexen på björnklo,
Blomme uti enbuskarme sjelf den sköne narcissen!
Allt förbyte gestalt, och päronen mogne på furun,
Derför att Daphnis dör, ock hyndan må slitas af hjorten 135
Täfle med näktergalen om pris bergsskrefvornas uggla!
Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!
Sedan detta var sagdt, han slutade. Än Aphrodite
Önskade rädda hans lif, dock Moirernas samtliga trådar
Brustit. Till Acherons flod hänvandrade Daphnis, och hvirfveln 140
Slukade nymphrens vän, den af sångmör icke förskjutne,
Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!
Och du, välan, gif stånka och get, att, sedan jag mjölkat,
Offer åt sångens mör jag må bringa. O, hell er, J sångmör!
Hell er! En annan gång jag vill sjunga ett vackrare qväde! 145
Getherden.
Måtte din tjusande mun uppfyllas af håning, o Thyrsis,
Fyllas af håningskaka, och kostliga Aigilos-fikon
Vare din spis! mer fägnar din sång än älsklige Tettix'.
Här, tag stånkan! min vän, se, huru hon doftar behagligt!
Kunde väl snarligen tro, att hon tvättats i skönhetens kalla. 150
Kom, Kissaitha, var snäll! Nu mjölka du henne! J getter,
Dansen ej så, att bocken ej gör det fula med med eder!


II. Idyllen.
HEXMÄSTARINNAN.

Hvar är min lager, o Thestylis, säg? hvar kärlekens trolldryck?
Kransa mig offerpokaln med purprade bindeln af fårull;
Jag vill besvärja den älskade man, som nu mig bekymrar.
Som på tolfte dagen ej skänkt ett besök åt den arma,
Och som ej åtsport alls, om vi dött eller äre vid lifvet, 5
Som ej knackat på dörrn, den förarglige! Säkert har Eros
Fört hans flyktiga håg till en annan, och sjelf Aphrodite.
Till Timagetos' kämpareban skall jag vandra i morgon,
Att jag den falske må se, och bannas for sådana ofog.
Nu med trolldomars kraft jag honom förtrollar. O måne, 10
Skicka ditt klaraste sken, då jag tyst anropar din gudom,
Jemte Hekate ock i tartarn, af hundarna fruktad,
När bland dödas grafvar hon går och svartnande bloden.
Hell dig, Hekate, hell, förskräckliga, för oss till målet,
Dessa kryddor förläna en kraft, ej mindre än Kirke 15
Sina gaf, och Medeia, och gaf Ferimede, den blonda!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Kornmjöl, brännas i elden nu först; strö mera och mera,
Thestylis! Säg, osälla, ditt vett hvart är det förfluget?
Är då för dig, skamlösa, också jag vorden ett gyckel? 20
Strö, och derunder säg: jag kringströr benen af Daphnis!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Delphis mig högligen kränkt, men jag min lager för Delphis
Bränner; och likasom den högt sprakar i flammande elden,
Snart uppgången i rök, att ej ens dess aska vi finne, 25
Så försvinne, o Delphis, jemväl din lekamen i lågan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Likasom jag, med hjelp af en gud, vaxbilden försmälter,
Så försmälte af älskog nu strax ock Myndiern Delphis!
Likasom kopparsnurran omkringsvänga, måtte han äfven 30
Utanför dörren hos oss kringsvängas af kärleksgudinnan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Nu sker offer af kli. O Artemis, äfven i Hades
Den stenhårde du rörde, och allt hvad eljes är styfsinnt.
Thestylis, redan för oss, hör, hundarne tjuta i staden, 35
Ren gudinnan på gatorna går, låt klockorna ljuda!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Skåda, hafvet är tyst, och vindarne alla ha tystnat,
Men ej tystnat den tårande sorg, som bor i mitt hjerta,
Utan för honom allen' jag glider, som gjorde mig usla 40
Till ett skändadt barn och föraktadt, i stället för hustru.
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Vin tre gånger jag gjuter, och säger derjemte, du bålda:
Antingen älskare sluts i hans famn, eller ock älskarinna,
Blefve så stor hans glömska, som Theseus berättas tillförne 45
På ön Dia förglömmt skönlockiga mön; Ariadna!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Hippomanes är en vext hos Arkader; efter den rasa
Samtlige fålarne bergen omkring och de hurtiga stöna.
Såge jag Delphis så inrusa i denna min boning, 50
Sjelf en rasande lik, från glänsande kämparebanan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Detta bråm från kappan hos mig förlorade Delphis,
Nu jag sliter det sönder, och kastar i sprakande elden.
Ve, ve, Kärlek, du sleme, hvarför fastsög du dig, hvarför 55
Drack du, en polens igel, min blod till yttersta droppen?
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Ödlan krossar jag nu, och i morgon jag bringar dig giftdryck.
Theatylis, här tag smörjan emot, och stryk den på tröskelns
öfversta rand, som du vet, vid hvilken i sanning ännu jag 60
Hänger med hjerta och själ; (mig aktar han icke det minsta.)
Säg, då du spottar derpå: det är Delphis' ben som jag smörjer.
Iynxsnurra, du, drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Men nu, vorden allen', hur skall jag begråta min kärlek?
Hvadan börja? och hvem åbragte mig slika bekymmer? 65
Gick nu Eubulos' dotter, Anaxo, som korgbärarinna,
Genom Artemis' lund; otaliga skaror af annat
Vildbråd följde prestinnan i tåg, och derhos en lejinna.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Men Teucharila -- hvile hon sött! -- den Thrakiska amman, 70
Boende nära vår port, besvor mig och bad på det högsta,
Att festtåget bese. Jag olycksaliga flicka!
Följde henne i släpande skrud af kostelig bomull,
Prydd i talar, som gifvit åt mig till låns Klearista.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 75
Redan till Lykon's hus var hälften af vägen passerad,
Då jag såg Eudamippos oss nalkas vid sidan af Delphis.
Blondare var ungsvennernes skägg än skön Helichrysos,
Brösten skinande mer -- långt mer, än du, o Selana,
Ty de lände då just från skolans herrliga mödor. 80
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Ack, hur jag såg, hur jag rasade, hur vardt uslingens hjerta
Såradt! Fägringen all hänflyktade, festliga tåget
Märkte jag ej; ej huru jag kom hem åter tillbaka,
Visste jag; feberns flammande glöd i grund mig förstörde. 85
Tio dagar jag låg i min säng och nätterna tio.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Blef derjemte min hy fullkomligen lika med Thapsos,
Håret från hufvudet föll alltsamman; ej annat var öfrigt,
Ån benknotor och skinn; hvem fanns, som jag ej besökte? 90
Gick jag förbi en endaste knut, der bodde en trollkäring?
Dock jag ej lindring fick; sin kos blott flyktade tiden.
Gissa då, hvadan han kom min älskog, du höga Selana!
Derföre sade jag sanningen rent åt Thestylis, tärnan:
Hör nu, välan du, skaffa mig bot för tärande sjukan! 95
Myndiern helt och hållet har fängslat mig stackare. Skynda
Till Timagetos' kämpareban, att honom bespeja;
Ty dit vandrar han städs, der finner han ljufligt att vistas.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Strax då du märker att ensam han är, o, vinka förstulet, 100
Säg; dig kallar Simaitha! och tyst den älskade hitfölj,
Så jag talte; hon gick, medbringaode ock till min kammar
Delphis, den glänsande sven; och såsnart jag honom bemärkte,
När lättfotad han gjorde ett skutt dörrtröskelen öfver,
(Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!) 105
Kallare vardt jag än is från hufvut till föttren, ur pannan
Droppade svetten ned, likt dagg, som alstras af summan,
Ej jag förmådde öppna min mun, nej, icke så mycket,
Som de jollrande barn tilltala sin moder i sömnen,
Utan min fagra gestalt var alldeles stel som en vaxbild. 110
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Men då den kärlekslöse mig såg, vid golfvet han fäste
Ögonen, satte sig ned på min bädd, och sittande talte:
Sannerlig har du, Simaitha, så långt nu hunnit framför mig,
Som jag i kapplopp nyss förbi hann fagre Philinos, 115
Efter du kallat mig hit till ditt hem, förrn sjelf jag mig infann.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Sjelf jag kommit ändock, ja, kommit vid ljuflige Eros,
Tredje man eller fjerde som giljare längre på qvällen,
Äpplen i barmen besparda, en skänk af guden Lyaios, 120
Med hvitpoppel på hufvut, Herakles' helga bekransning,
Genomsnodd öfverallt af purpurfärgade slingor.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Hade ni tagit mig mot, rätt kärt det varit; en hurtig,
Ja, en dejelig sven jag kallas af alla kamrater. 125
Ock jag varit förnöjd, om du gett mig en endaste kyss helst.
Men om ni jagat mig hän, om dörren af rigeln igenstängts,
Hade i sanning yxor och bloss jag hämtat till eder.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Nu bekänner jag först, att jag tack är skyldig Kythere; 130
Näst Kythere den andra är du, som ryckt mig ur elden,
Du sötunge, som kallat mig hit i din trefiiga kammar,
Ren till hälften förbränd. Ock kärleken tänder ju ofta
Långt mer flammande glöd än sjelf Liparaiern Hephaistos.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 135
Guden med slemt raseri ur jungfruburen en ungmö,
Ja, ur en sofvarm bädd från sidan af maken en maka
Jagade. Så han talte, och jag, dåraktiga, trodde,
Fattade gossen i hand, och böjde mot svallande bädden.
Snart slog hjerta mot hjerta så varmt, ack, kinderna brunno 140
Hetare nu än förut; vi jollrade ljufligt tillsamman.
Och, att jag ej må snacka dig trött, du hulda Selana:
Allt det bästa var gjordt, och vi begge förnöjde vår lystnad.
Än till i går han ej tadlade mig i ett eller annat,
Ej jag honom; i dag mellertid kom till mig Philista's, 145
Flöjtblåsarinnans mor, som år mor också åt Melixo,
Kom på besök, när hästarne just till himmelen buro
Rosenarmiga Eos utur Okeanos' vågor.
Mig mångt annat hon sad', och huru sig Delphis förälskat.
Men om en flicka väckte hans glöd, eller också en gosse, 150
Visste hon ej så precis; så mycket hon visste, att alltid
Drack han i omängdt kärestans skål, och slutligen bortsmög,
Lofvande ock utsira det hus, som han mente, med kransar.
Detta den fremmande talte för mig; hon ljuger ej nånsin.
Ty väl kom han om da'n tre gånger förut eller fyra, 155
Och förvarte hos mig oljflaskan, den Doriska, ofta.
Nu tolf dagar ha gått, då jag alls ej skådat den falske.
Mig han visserlig glömmt, och hyser en annan i hjertat?
Nu vill jag hexa med trolldomens dryck; men qväljer han än mig,
Skall han, vid Moirerna, snart få klappa på skuggornas portar. 160
Så förderfveligt gift jag åt honom i kistan förvarar,
Som en Assyrisk gumma mig lärt tillreda, o drottning!
Nu lef väl, du, och styr till Okeanos fålarnes anspann,
Vördade! Jag vill bara mitt qval, som sjelf jag mig påtog.
Hell dig, Selenaia, ljushyiga! Hell er, I andra 165
Stjernor, ledsagarinnor åt nattens fredliga strålvagn!


III. Idyllen.
AMARYLLIS.

Åt Amaryllis jag egnar min sång; mellertid skall min gethjord
Gå bland bergen på bete, och Tityros getterna valla.
Vakta du gettren, min Tityros, du, kärälsklige hjertvän,
Och till källan dem drif, min Tityros; tag dig till vara
För den Libyske, grå getbocken, att icke han stängas! 5
O Amaryllis, så skon, hvi tittar du ej ur din grotta,
Nämnande mig, som förut: sötunge? kanske du mig hatar?
Synes jag dig på närmare håll plattnäsig måhända,
Och långskäggig, mitt gull? Du nödgar mig gripa till repet!
Ser du, jag tio äpplen har med! Jag plockat dem derstäds, 10
Der du mig plocka befallt, och i morgon jag bringar dig andra.
Skåda min hjertförtärande sorg! O, måtte jag bytas
Till ett surrande bi, då smög' jag mig in i din grotta,
Båd ormbunkarna genom och murgrön, hvilka dig omge.
Nu först känner jag Kärlek: en grym gud! Säkert lejinnans 15
Jufver han sugit, och fött af sin mor uppfostran i öknen;
Han, som tände mig an, och sårade ändatill benen.
Du med förtjusande ögon, o du, stenhjertade, famna
Herden, och låt mig taga en kyss, svartögiga flicka!
Är ju ändock en ljufvelig fröjd i de gäckande kyssar. 20
Sannerlig skall du mig nödga påstund, att slita i stycken,
O Amaryllis, så kär, den murgrönskrans jag dig sparat,
Flätande in silleri, det doftiga, flätande rosor.
Ve, hvi qväljes jag så, jag, usle? du hör då mig icke!
Felsen kläder jag af, och störtar mig neder i hafvet, 25
Der hvar fiskaren Olpis uppå tonfiskarna lurar.
Om jag ej dör, helt säkert likväl jag gjort dig ett nöje.
Detta försporde jag nyss, när frågande, om du mig älskar,
Vallmobladet ej alls gaf smäll, anslaget med handen,
Utan emot min fylliga arm bortvissnade genast. 30
Sade mig sanning också Agroio, sållprophetissan,
Som nyss, plockande ax, skördmännerna följde: att jag väl
Hel och hållen är din, men du mig ej aktar det minsta.
Väl jag min hvita get, två killingars moder, dig sparat,
Som svartlätta Erithakis ock, en dotter till Mermnon, 35
Önskar sig hon skall få den, då du högmodig mig gäckar.
Nu jag i högra ögat förnam ryckning. Måhända
Kommer hon? jag mellertid skall sjunga, mot pinien lutad.
Kanske hon blickar mig an; af demant dock är hon ej tillskapt.
När Hippomenes fordom sig önskade jungfrun till maka, 40
Vann han med äppel i hand kapplöpningen; ack, Atalanta,
Huru hon såg, hur hon rasade, hur hon försänktes i kärlek!
Siarn Melampus dref från Othrysberget till Pylos
Hjorden, och ändtlig i famnen af Bias hvilade Pero,
Hon, den tjusande mor åt förståndiga Alphesiboia. 45
Har ej Adonis likså, då han vallade fåren på bergen,
Ändatill fullt raseri väckt kärlekens glöd hos Kythere,
Att hon döde svennen ej ens ur armarna släppte?
Lycklig prisar jag ock Endymion, slumrande evigt
I oändelig sömn, jag Iasion prisar, o ungmö, 50
Som på sin lott undfick, hvad oinvigda ej säges.
Hufvudet värker; det rör dig ej alls. Jag sjunger ej längre.
Här jag ligger försmådd, här skola mig vargarna fräta:
Detta som håningen sött tör rinna dig utföre strupen!


IV. Idyllen.
BATTOS OCH KORYDON.

Battos.
Säg mig, o Korydon, säg, hvems äro väl korna? Philondas'?
Korydon.
Nej; men Aigon's de äro. Han gaf dem åt mig till att vallas.
Battos.
Plär du kanske dem alla om qvälln ock mjölka i tysthet?
Korydon.
Nej; ty kalfvarne di, och gubben bevakar mig noga.
Battos.
Men koherden, jag undrar, hur långt han ställde sin kosa? 5
Korydon.
Har du ej hört? han till Alpheos' strand bortföljde med Milon.
Battos.
När har med egna ögon han ens fått skåda oliven?
Korydon.
Säges ju täfla likväl med Herakles i mod och i styrka.
Battos.
Skröt så min moder om mig: du är bättre än förr Polydeukes!
Korydon.
Hädan med ett tjog får och med spaden på nacken han bortgick. 10
Battos.
Milon vor' väl i stånd att taga från himmelen månen.
Korydon.
Råmande här mellertid nu qvigorna yttra sin saknad.
Battos.
Stackare de, minsann! Hvad jemmerlig herde de funnit!
Korydon.
Stackare visst! och de vilja numer ej äta, ej dricka.
Battos.
Qvigan derborta åtminstone har ju idliga benen 15
Qvar. Eller lefver hon visligt af dagg, som Tettix i skogen?
Korydon.
Visst ej! stundom af mig hon vallas vid strida Aisaros,
Och erhåller en kostlig portion af det finaste strandgräs,
Stundom dansar hon kring djupskuggiga berget Latymnos.
Battos.
Spinkig är ock eldfärgade tjurn. O, måtte en sådan 20
Lampriadernas stam erhålla, hvar gång som de bringa
Hera sitt offer; förty illfundig är hela den slägten.
Korydon.
Men han drifs mellertid till träskets mynning, och Physkos,
Drifs till Neaithos' våg, der allt det herrliga vexer,
Aigipyros och Meliss, sköndoftande, jemte Konyza. 25
Battos.
Ve, ve! skola så korna jemväl, olycklige Aigon,
Vandra till dödens regent, då du söker en vanskelig seger.
Syrinxpipan, du fogat ihop, nu höljes af mögel.
Korydon.
Nej, visst icke; o nej! ty när han begaf sig till Pisa,
Skänkte han henne åt mig: jag är smått en pipare äfven, 30
Och framdrillar såder båd Glauka'a visor och Pyrrhos'.
Kroton sjunger jag; herrlig är ock den staden Zakynthos,
Samt den i öster belägna Lakinion-udden, der Aigon,
Knytnäfskämpen, allen' uppslukade åttio bullor.
Der han vid hofven fattade tjurn, och neder från berget 35
Förde, och gaf Amaryllis till skänk. De samtliga qvinnor
Hofvo ett gällande skri; koherden skrattade bara.
Battos.
O Amaryllis, så skön, dig ensam förgäte vi aldrig,
Fastän du dog. Som gettren jag älskar, så stor är min saknad.
Ve, ve, särdeles plågsamma lott, som mig ödet beskärde! 40
Korydon.
Mod visst tarfvas, min Battos! kanske är det bättre i morgon.
Hopp bland lefvande bor; hopplöse de äro, som hängått.
Himmelen ock nu hvälfver sig klar, nu drabbar med skurar.
Battos.
Mod då! Jaga du kalfvarna hän; de ju gnaga olivens
Qvistar, de olycksaliga. Pst, hvitmage, derborta! 45
Korydon.
Pst, Kymaitha, till kullen, till kulln! hörsammar du icke,
Eller jag kommer, vid Pan, och jag gör slemt slut på dig genast!
Skyndar du icke din kos? Se, åter hon smyger sig hitåt!
Hade jag blott krumstafven tillhands, jag skulle dig klappa!
Battos.
Korydon, se då på mig! se på mig, vid Zeus; nu på stunden 50
Just af en tagg vardt stungen min häl. Hur froda sig icke
Tistelbuskarna här! Den kalfven må vargen anamma!
Flängande henne att nå, jag sårades. Märker du intet?
Korydon.