Svensk litteraturhistoria - 5

varit medarbetare.
Almquists dåliga ekonomi förorsakade, att han råkade i procentarhänder,
och 1851 rymde han från Sverge, misstänkt för växelförfalskning och
mordförsök på en gammal ockrare. Den senare anklagelsen förblev dock
obevisad. Han styrde kosan först till Amerika, där han som tidningsman
levde i små förhållanden, och därefter till Bremen, varest han efter ett
års vistelse slutade sitt oroliga liv 1866. Sedermera har hans stoft
förts därifrån och jordats på Solna kyrkogård utanför Stockholm.
[Fotnot 30: Rokoko, en fransk dekorationsstil, med förkärlek använd
under 1700-talet.]
* * * * *
[Illustration: Johan Ludvig Runeberg.]
_Johan Ludvig Runeberg_ föddes i Jakobstad i Finland 1804. Såväl fadern,
en sjökapten, som modern voro av svensk släkt. Som barn var Johan Ludvig
glad och livlig och älskade redan då att ströva omkring i skog och mark.
Längre fram blev han en ivrig jägare och fiskare. Under sitt friluftsliv
fördjupade han sig i studier av sitt karga fäderneslands sköna natur,
som han sedan så ypperligt skildrat i flera av sina dikter.
År 1822 blev Runeberg student i Åbo. Av fattigdom tvingades han inom
kort att för en tid avbryta vistelsen vid universitetet. Han tog därför
anställning som informator i Saarijärvi vid sjön Päjäne. Under vistelsen
här lärde han i grund känna det finska folket och det strävsamma liv
människorna förde här uppe i skogarna. Härifrån hämtade han ämnen till
många av de sånger han längre fram i tiden offentliggjorde. Sedan han
återvänt till Åbo, tog han 1827 magistergraden och förordnades tre år
senare till docent vid universitetet, som nu flyttats till Hälsingfors.
Samma år utgav han sin första diktsamling, som rönte ett varmt
mottagande. I somliga sånger visar hans diktning en viss likhet med
Franzéns. Runeberg skildrar på ett naturligt sätt värkligheten och är
mera realistisk än flertalet av denna tids författare. Bland dikterna i
hans första samling märkes särskilt andra avdelningen, _Idyll och
epigram_, med bl. a. den gripande skildringen av bonden Pavos hårda kamp
för brödet. En annan bild ur allmogelivet gav Runeberg i _Älgskyttarna_,
till vilken han fann motiv under sin saarijärvivistelse. Före
Älgskyttarna hade han offentliggjort _Graven i Perrho_, berättelsen om
Tomas Hane och hans sex söner, som gåvo sitt liv för fosterlandet. Under
den följande tiden kommo i rask följd _Hanna_, en berättelse från en
prästgård på landet, _Nadeschda_, i vilken han skildrar ryska
förhållanden, _Julkvällen_ samt _Kung Fjalar_, Runebergs ståtligaste
dikt, vari han förtäljer om den nordiske konungen, som till straff för
sitt trots mot gudarna fick uppleva sina barns undergång. En del av
dessa sånger skrev Runeberg i Borgå, där han 1837 blivit lektor.
Sin största berömmelse har Runeberg emellertid vunnit genom _Fänrik
Ståls sägner_, två samlingar mästerliga episk-lyriska dikter, i vilka
han besjunger personer och händelser från finska kriget 1808-1809. Det
finska folkets fosterlandskärlek och tapperhet torde näppeligen kunna
skildras på varmare sätt, än som skett i dessa bilder från den
förtvivlade kampen mot den ryska övermakten. Sägnerna tillkommo med
långa mellanrum -- första delen utkom 1848, andra 1860 -- men när
samlingen var fulltalig, hade skalden givit en skildring av hela
Finland, av både natur och folk.
Runeberg var även författare för teatern, och av hans dramatiska arbeten
är tragedien _Kungarna på Salamis_ mest bekant. -- Under vistelsen i
Hälsingfors var han tillika värksam som tidningsman, och bland hans
uppsatser i Hälsingfors morgonblad väckte kritikerna av den samtida
svenska litteraturen stort uppseende. Han var också en framstående
psalmdiktare, och många av hans psalmer äro intagna i den finska
psalmboken.
År 1851 företog Runeberg en resa till Sverge, överallt mottagen på det
hjärtligaste. De sista åren av sitt liv nödgades skalden tillbringa på
sjukbädden. Ett slaganfall 1863 bröt hans kroppskrafter. Han avled i
sitt hem i Borgå den 6 maj 1877.
* * * * *
[Illustration: K. V. Böttiger.]
_Karl Vilhelm Böttiger_ (född 1807, död 1878) framträdde samtidigt som
Runeberg med en samling känslofulla, delvis dock något pjunkiga dikter.
Av honom är den välkända sången _Kväll och frid_ (»_Stilla skuggor_»),
till vilken Geijer satt musiken. Böttiger var även en framstående
översättare samt författare till flera levnadsteckningar, bl. a. över
Tegnér, med vilkens dotter han var gift.
* * * * *
[Illustration: B. E. Malmström.]
_Bernhard Elis Malmström_ (född 1816, död 1865) skrev i sin ungdom några
av de vackraste lyriska dikter vår litteratur har att uppvisa. Mest känd
är den till formen undersköna, till innehållet något dunkla romansen _Vi
suckar det så tungt uti skogen?_ En av Malmströms större dikter,
_Fiskarflickan på Tynnelsö_, påminner något om Tegnérs Axel. Stor
berömmelse förvärvade han för sin elegi _Angelika_ liksom för de smärre
skaldestyckena _Ödmjuker er_ och _Brudsmycket_. Han är även bekant som
litteraturhistoriker.
* * * * *
[Illustration: K. V. A. Strandberg.]
_Karl Vilhelm August Strandberg_ (Talis Qvalis, född 1818, död 1877) var
i sin ungdom en politisk frihetsskald, som sökte ämnen för sin sång i
dagens brännande frågor. Längre fram (efter revolutionsåret 1848) anslog
han en lugnare ton och besjöng svenska historiska minnen, varvid hans
diktning något kom att påminna om Runebergs. Hans första diktsamling,
_Sånger i pansar_, innehåller bl. a. den djärva sången _Vaticinium_,[31]
som han först uppläste vid en studentfest i Lund, och i vilken han manar
sina landsmän att åter gripa till vapen mot Ryssland. Bland dessa
tidigare dikter förekommer även den av Otto Lindblad tonsatta
_Kungssängen_. Av Strandbergs övriga dikter må nämnas _Birger Jarl_,
_Vasasång_, _Mitt döda barn_, _De små nattvardsbarnen_ m. fl. Under en
lång följd av år var han värksam som tidningsman. Han gjorde sig även
bemärkt som översättare av den engelske skalden _Byrons_ berättelser på
vers. En lång sjukdom fördystrade hans sista år. Han dog, sittande vid
sitt skrivbord. Kort förut hade han fullbordat sin svanesång, _Tack för
god vakt_.
* * * * *
_Oskar Patrik Sturzen-Becker_ (Orvar Odd, född 1811, död 1869) var en
framstående tidningsman, som vann uppmärksamhet för sina »följetonger»
(kåserier). Han var även en fin lyriker och utgav ett par diktsamlingar
(_Min fattiga sångmö_ m. fl.). Sturzen-Becker var ock känd som en ivrig
anhängare av skandinavismen.
* * * * *
_Vilhelm von Braun_ (född 1813, död 1860) var en av de första skildrarna
av vardagslivet och en av realisternas föregångsmän. Hans sånger erinra
något om Bellmans, äro ofta humoristiska men på samma gång vemodiga,
ibland grovkorniga och av självsvåldig form. Bland de bästa äro de
allbekanta _Mitt konterfej_, _Kvinnoögat_ och _Hjälten_.
* * * * *
_Elias Sehlstedt_ (född 1808, död 1874) skrev en mängd humoristiska
_Sånger och visor_, i vilka han på ett enkelt och älskvärt sätt
besjunger naturen och livet.
* * * * *
[Illustration: Fredrika Bremer.]
_Fredrika Bremer_ (född i Finland 1801, död 1865) har i en rad romaner
givit värklighetstrogna skildringar ur svenskt vardagsliv. Hennes
förnämsta arbete, _Grannarna_, en roman i brevform, innehåller många
utmärkta karaktärsteckningar, och hon har i densamma givit en
förträfflig skildring av livet på en svensk herrgård vid 1800-talets
början. Sina romaner, som blivit spridda över hela världen, utgav hon
under titeln _Teckningar ur vardagslivet_. Några av dem äro
tendensskrifter,[32] i vilka hon uppträder som en varm kämpe för
genomförandet av åtskilliga sociala reformer. Framför allt arbetade hon
för att vidga kvinnans värksamhetsfält och grundlade den svenska
kvinnorörelsen. Hennes _reseskildringar_ från gamla och nya världen
förskaffade henne allmänt erkännande.
[Fotnot 31: Vaticinium = spådom.]
* * * * *
[Illustration: Emelie Flygare-Carlén.]
Har Fredrika Bremer företrädesvis givit bilder ur den mera bildade
medelklassens liv, skildrar däremot tidevarvets andra stora
romanförfattarinna,
_Emelie Flygare-Carlén_ (född i Bohuslän 1807, död 1892), den enklare
medelklassen och folket. Redan som barn företog hon i faderns, en
sjökapten Smiths sällskap vidsträckta färder i den bohuslänska
skärgården och blev härigenom tidigt förtrogen med västkustens
förhållanden och den befolkning, som hon sedan i sina romaner på ett så
mästerligt sätt tecknat. Hennes första skärgårdsskildring,
brottmålsromanen _Rosen på Tistelön_, räknas till det yppersta, som
svensk prosadikt hittills åstadkommit. Bland fru Flygare-Carléns övriga
västkustberättelser förtjäna att omnämnas _Ett köpmanshus i skärgården_,
hennes största arbete, samt _Pål Värning_. I _Skjutsgossen_, som
förskriver sig från en något tidigare period än de förut nämnda,
förtäljer hon en fattig adelsmans öden. Stort uppseende väckte
tendensromanen _En natt vid Bullarsjön_, i vilken hon angriper det
religiösa hyckleriet.
[Fotnot 32: Tendensskrift = skrift som avser att inskärpa en viss
åsikt.]
Emelie Flygare-Carlén förebådade realismen och var på sin tid Sverges
mest lästa författarinna. Ännu i dag utkomma hennes bästa värk i nya
upplagor. Flera av dem äro översatta till främmande språk.
* * * * *
_Karl Anton Wetterbergh_ (född 1804, död 1889) skrev under märket Onkel
Adam smärre berättelser, _genremålningar_, som han lät införa i
tidningarna, och när dessa skildringar vunno bifall, fortsatte han med
större tendensromaner, såsom _Pänningar och arbete_, _Samhällets kärna_,
_Simon Sellners rikedomar_ m. fl. En varm människokärlek framlyser ur
alla hans skrifter, vilka företrädesvis innehålla bilder ur
småstadslivet. I barntidningen _Linnéa_, som han under många år utgav,
skrev han en mängd sagor, poem och berättelser, vilka väckte de ungas
förtjusning, och som skriftställare för barn förtjänar Onkel Adam att
nämnas vid sidan av Sakarias Topelius.
* * * * *
[Illustration: August Blanche.]
_August Blanche_ (född 1811, död 1868) har blivit bekant för sina många
humoristiska skådespel, som dock mestadels äro utmärkta bearbetningar av
franska komedier. De oftast uppförda lustspelen äro _Ett resande
teatersällskap_, _Hittebarnet_, _Herr Dardanell och hans upptåg på
landet_ samt det historiska dramat _Engelbrekt och hans dalkarlar_.
Blanche skrev även några spännande brottmålsromaner, som dock äga föga
litterärt värde, samt flera samlingar ypperliga smärre berättelser,
_Bilder ur värkligheten_, i vilka han än humoristiskt, än känsligt
skildrar stockholmslivet vid nittonde århundradets mitt, och i vilka han
visar sig vara en berättare av rang.
* * * * *
[Illustration: G. Wennerberg.]
_Gunnar Wennerberg_ (född 1817, död 1901) har i duettsamlingen
_Gluntarna_, till vilka han själv satt musiken, givit ypperliga bilder
ur studentlivet i Uppsala under 1840-talet. Språket i Gluntarna närmar
sig vardagsprosan, och sångerna påminna mycket om Fredmans epistlar. I
de fosterländska hymnerna »_Hör oss, Svea!_», »_O Gud, som styrer
folkens öden_» äro ävenledes såväl orden som musiken av Wennerberg. I
sina _Trollrunor_ har han i versform återgivit gamla sagor och sägner.
En lång ämbetsmannabana -- han var lektor, landshövding och statsråd --
hindrade honom att helt ägna sig åt vitterheten och musiken.
* * * * *
_Fredrik August Dahlgren_ (född 1816. död 1895) är författare till vårt
lands oftast uppförda teaterstycke, »tal-, sång- och dansspelet»
_Värmlänningarna_, som i synnerhet i de humoristiska scenerna är
förtjänstfullt. Större litterärt värde äga hans »_Viser på varmlandske
tongmåle_» (»_Jänta å ja_», »_Bremsen_» m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Sakarias Topelius.]
Ett starkt inflytande från Almquist och nyromantikerna ådagalägger
_Sakarias Topelius_ (född 1818, professor i Hälsingfors), Finlands
störste författare näst Runeberg. Uttryck för en varm känsla äro hans
dikter i samlingarna _Ljungblommor_, _Nya blad_ och _Ljung_, vilka bl.
a. innehålla de vackra sångerna _Vintergatan_, _Min moder_, _En liten
pilt_. Flera av hans visor (_Björkens visa_, _Vid Roines strand_ m. fl.)
ha blivit tonsatta och sjungas allmänt. Som dramatiker har Topelius
gjort sig känd genom bl. a. det historiska skådespelet _Regina von
Emmeritz_. Sin största betydelse har Topelius emellertid som berättare,
och under sin mer än femtioåriga författarbana utgav han en mängd
romaner, noveller, berättelser och sagor, vilka förskaffade honom ett
stort antal beundrande vänner på ömse sidor om Bottenhavet. I de högt
skattade romancyklerna _Stjärnornas kungabarn_ och _Fältskärns
berättelser_ samt den ypperliga berättelsen _Hertiginnan av Finland_,
vilken av många anses som Topelius' förnämsta värk, har han givit
romantiserade skildringar av händelser från storhets- och frihetstiden,
och fantasi- och värklighetsskildring smälta i dem samman i innerlig
förening. Genom sina åtta böcker _Läsning för barn_, vilka innehålla
berättelser, sagor, visor och små skådespel, har Topelius vunnit
barnavärldens beundran, liksom han genom de många romanerna och
novellerna erövrat ungdomens hjärtan. Under sina sista år mottog den
åldrige skalden många förtroliga brev från finska och svenska barn,
vilka ville med egna ord framföra sitt tack till honom för allt vad han
under sin långa levnad givit dem. Han avled på sin villa Björkudden
utanför Hälsingfors 1898.
* * * * *
[Illustration: Anders Fryxell.]
_Anders Fryxell_ (född 1795, kyrkoherde i Värmland), Sverges mest läste
och näst Geijer mest berömde hävdatecknare, utgav i fyrtiosex delar
_Berättelser ur svenska historien_, i vilka han redogör för
fosterlandets öden till år 1772. Fryxell utgav sin historia »till
ungdomens tjänst», och i synnerhet värkets sex första delar ha blivit en
mycket omtyckt ungdomsläsning. De efterföljande äro utförligare, och i
dem framlägger han flera nya åsikter, vilka åstadkommo livliga
meningsutbyten. Ända till sin död (1881) fortsatte han sitt historiska
författarskap, och då hade mer än femtio år förflutit, sedan första
delen av hans historia utkom.
* * * * *
[Illustration: L. J. Hierta.]
Bland vårt lands många framstående tidningsmän intages främsta platsen
av
_Lars Johan Hierta_, grundläggaren av Sverges politiska press. Han var
född 1801 och inträdde efter avslutade studier på ämbetsmannabanan, som
han dock snart lämnade. Tillsammans med Crusenstolpe utgav han därefter
en riksdagstidning, och ett par år senare utkom i december 1830 under
Hiertas ledning _Aftonbladets_ första nummer. I sin tidning förde Hierta
en skarp strid med Karl Johan och regeringen, och följden blev, att hans
blad indrogs flera gånger, men det utkom alltid omedelbart efter
indragningen under ett något förändrat namn. I Aftonbladets redaktion
medvärkade en stor del av 1830-1840-talets mera framstående författare.
Hierta kvarstod som tidningens utgivare till år 1851 men var värksam på
flera andra områden till sin död 1872.
* * * * *
En bemärkt tidningsman var även den bekante romanförfattaren
_Magnus Jakob Crusenstolpe_ (född 1795, död 1865), vilken med iver
deltog i de politiska striderna. I början stod han på regeringens sida
men övergick sedan till motståndarna. Crusenstolpes artiklar äro alltid
skarpa till innehållet och i språkligt hänseende förträffliga. Av hans
romaner, i vilka värkliga händelser och ren dikt äro förvillande
sammanblandade med varandra, äro _Morianen eller Holstein-Gottorpska
huset i Sverge_ samt _Karl Johan och svenskarna_ mest kända.
* * * * *
[Illustration: Viktor Rydberg.]
Bland de svenska författare som framträdde i mitten av 1800-talet, har
ingen blivit mera berömd än
_Viktor Rydberg_, vilken föddes 1828 i Jönköping. Fadern var
föreståndare för stadens kronohäkte, och modern, vid vilken sonen var
mycket fästad, utövade barnmorskeyrket. Då Viktor var sex år gammal
förlorade han henne, i det hon bortrycktes av koleran. Sin mor bevarade
han städse i tacksamt minne, och henne har han besjungit i några av sina
vackraste dikter (_Träsnittet i psalmboken_ m. fl.). Efter avslutade
skolstudier i fädernestaden och i Växjö nödgades Viktor Rydberg av
fattigdom att taga anställning som informator och innehade en tid sådan
plats på Kållandsö. Där stiftade han bekantskap med utgivaren av
_Göteborgs handels- och sjöfartstidning, S. A. Hedlund_, vilken erbjöd
honom anställning i tidningens redaktion. Rydberg, som vid denna tid
umgicks med tankar på att utvandra till Amerika, slog dessa planer ur
hågen och antog Hedlunds erbjudande. Umgänget med Hedlund blev av
utomordentlig betydelse för Rydbergs utveckling. I Handelstidningen
skrev han en mängd artiklar i olika ämnen, och där lästes i slutet av
1850-talet som följetong flera av hans mest berömda värk, bland dem
romanerna _Fribytaren på Östersjön_, i vilken han skildrar sjörövarliv
och häxförföljelser under 1600-talet, och _Den siste atenaren_, vari han
på ett mästerligt sätt förtäljer om den döende hedendomens kamp mot den
alltmer framträngande kristendomen. Kort efter publicerandet i tidningen
utkommo dessa romaner i bokform. Från denna tid förskriver sig även den
poesifyllda novellen _Singoalla_, en sagodikt från digerdödens dagar, i
vilken berättas om kärleken mellan en ung sigenerska och en kristen
riddare. Denna berättelse är ett av Rydbergs mest betydande värk. Bokens
romantiska stämning samt utsökta skildringar från skogen med dess
hemlighetsfullhet ha gjort Singoalla till den mest lästa av Viktor
Rydbergs böcker.
Under 1860-talet deltog Rydberg med iver i de då pågående religiösa
fejderna, och under denna tid utkom hans bok _Bibelns lära om Kristus_,
vilken väckte ett oerhört uppseende och framkallade skarpa
meningsutbyten. Genom detta värk och dess följdskrifter har emellertid
Rydberg erövrat en av de främsta platserna bland svenska teologiska
skriftställare. Från denna tid förskriver sig även det kulturhistoriska
arbetet _Medeltidens magi_.
Under det följande årtiondet, 1870-talet, blomstrade åter hans
skönlitterära och historiska författarskap. Då tillkom den lilla vackra
julberättelsen _Lille Viggs äventyr på julafton_, och efter en resa till
Italien utgav han de formfulländade konsthistoriska skildringarna
_Romerska dagar_. Samtidigt fullbordade han sin ypperliga översättning
av den tyske skalden Goethes berömda värk _Faust_. Efter denna resa
tillkom också flertalet av de djuptänkta och formrena _Dikter_, vilka i
början av 1880-talet samlade utgåvos i bokform. Bland dem märkas de
bekanta skaldestyckena _Dexippos_, _Snöfrid_, _Träsnittet i psalmboken_,
_Älvan till flickan_, _Prometeus och Ahasverus_ samt _Kantaten_[33] vid
Uppsala universitets jubelfest 1877. I en i början av 1890-talet utgiven
andra samling dikter lästes de vackra sångerna _Barndomspoesien_ samt
_Den nya grottesången_, i vilken senare skalden med skärpa vänder sig
mot barnarbetet i fabriker. Rydbergs sista större skönlitterära värk,
_Vapensmeden_, »hägringar från reformationstiden», behandlar ett ämne,
erinrande om Den siste atenarens, och skildrar brytningen mellan
katolicism och luterdom i Sverge. I denna berättelse förekomma vackra
naturskildringar från Vättern och jönköpingstrakten samt de undersköna
sångerna _Harpolekaren och hans son_ samt _Betlehems stjärna_.
[Fotnot 33: Kantat = musikstycke; här texten till ett dylikt.]
De senare åren av sitt liv sysslade Rydberg företrädesvis med kultur-
och konsthistoriskt samt mytologiskt[34] författarskap, och till
ungdomens tjänst hade han redan 1887 utgivit _Fädernas gudasaga_.
Sedan Rydberg i över tjugu år värkat i Handelstidningen, anställdes han
som föreläsare, först i Göteborg och sedan i Stockholm, där han 1884
blev professor i kultur- och konsthistoria vid högskolan.
Viktor Rydberg var en orädd kämpe i striden för sanning och människoväl.
Under sina senare år var han allmänt erkänd som en av vårt kulturlivs
främste, och det inflytande han utövat, är större än flertalet andra
svenska diktares. Den ställning han intog, erinrar i hög grad om
Geijers, och även mångsidigheten i hans författarskap för tanken hän
till denne. Viktor Rydberg avled på sin villa Ekeliden i Djursholm 1895.
* * * * *
_Karl Georg Starbäck_ (född 1828, död 1885) skrev historiska romaner,
påminnande om den brittiske författaren _Walter Scotts_ böcker. Mest
berömda äro Starbäcks medeltidsskildringar, _Engelbrekt Engelbrektsson_
och _Nils Bosson Sture_. Han är tillika känd som hävdatecknare.
* * * * *
_Frans Hedberg_ (född 1828, död 1908) var en värderad
skådespelsförfattare, som bl. a. skrivit det ofta uppförda historiska
dramat _Bröllopet på Ulvåsa_ med ämne från Birger jarls dagar. Han har
därjämte utgivit lyriska dikter och noveller, en del av dessa skildrande
livet i skärgården (_Från skärgården och fastlandet_ m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Karl Snoilsky.]
Under 1860-talet fanns i Uppsala en litterär förening, _Namnlösa
sällskapet_. Flera av dess medlemmar kommo i framtiden att intaga en
bemärkt plats i vår vitterhetshistoria. I synnerhet blev detta fallet
med
_Karl Snoilsky_ (född 1841, död 1903), som i nyssnämnda sällskaps
skrifter offentliggjorde sina första sånger. Genom dem vann han många
beundrare, framför allt bland ungdomen. I hans år 1869 utgivna _Dikter_
förekomma färgrika bilder från södern och varma hyllningssånger till de
danska och polska folken, som under 1860-talet kämpade för sin frihet.
Därefter följde hans ypperliga _Sonetter_, och i de följande
diktsamlingarna kommo efter hand hans berömda _Svenska bilder_, i vilka
han besjunger ämnen ur Sverges historia på ett sätt, som för tanken hän
till Fänrik Ståls sägner. Djup förståelse för arbetsklassen och dess
behov visar han i de sociala dikterna _Den tjänande brodern_, _I
porslinsfabriken_ m. fl. Som formkonstnär räknas Snoilsky till våra
främsta. Från slutet av 1870-talet vistades han en längre tid i
utlandet, företrädesvis i Italien. År 1890 utnämndes han till
överbibliotekarie vid kungliga biblioteket och innehade denna befattning
till sin död.
[Fotnot 34: Mytologi = gudalära; sammanfattningen av ett folks
gudasagor.]
* * * * *
[Illustration: K. D. af Wirsén.]
_Karl David af Wirsén_ (född 1842, död 1912) har utgivit flera samlingar
vackra dikter (_Toner och sägner_, _Under furor och cypresser_ m. fl.),
de flesta med religiöst innehåll. Dessutom har han skrivit
levnadsteckningar över bortgångna svenska författare och varit en
värksam kritiker.
* * * * *
Av Namnlösa sällskapets övriga medlemmar må nämnas Edvard Bäckström
(född 1841, död 1886), av vilken vi äga fina lyriska dikter (_Gossen och
bibeln_, _Vid Fredrikshald_, _Vackert språk_ m. fl.) och dramatiska
alster (tragedien _Dagvard Frey_); Pontus Vikner (född 1837, död 1888),
som är författare till de religiösa novellerna _Min moders testamente_,
_Mantegnas ängel_ m. fl.; Ernst Björck (född 1838, död 1868) och K. L.
Östergren (»_Fjalar_», född 1842, död 1881), båda framstående lyriker,
samt Nils Petrus Ödman (född 1838, död 1912), vilken var sällskapets
humorist. Han har utgivit _Reseskildringar_ och _Ungdomsminnen_ samt
åtskilliga berättelser, bland dem den dråpliga _Min första kondition_.

Realismen
(1879-1890).
De värklighetsskildrare som föregående tidsskede har att uppvisa, voro
föregångsmän till den litterära riktning, _realismen_ eller
_naturalismen_, som från och med 1870-talets slut under ett tiotal år
blev den förhärskande i vårt land. Striden mellan efterromantikens män
och »det unga Sverge», den vanliga benämningen på den nya riktningens
förkämpar, nådde då sin höjdpunkt, och 1879, då Strindberg utgav sin
roman _Röda rummet_, brukar betecknas som den svenska realismens
begynnelseår.
Denna periods författare visa en stark påvärkan från den samtida franska
(_Hugo_, _Zola_) och dansk-norska (_Brandes_, _Ibsen_, _Björnson_)
litteraturen, och i sina skrifter behandla de ofta sociala, religiösa
och politiska spörsmål, varvid den bestående samhällsordningen icke
sällan blir föremål för en ganska hårdhänt granskning.
Realisterna använde företrädesvis den obundna formen i sin diktning, och
de lyriska diktsamlingar som under denna tid utkommo, hade merendels
någon av förra tidevarvets män till författare.
* * * * *
[Illustration: August Strindberg.]
Den svenska realismens främste målsman är
_August Strindberg_ (född i Stockholm 1849), vilken vid 1860-talets slut
framträdde med några mindre betydande dramatiska alster. År 1872 väckte
han uppmärksamhet genom skådespelet _Mäster Olov_, »den svenska
litteraturens yppersta historiska drama», i vilket skalden framhåller
sin »bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen[35] med
värkligheten». Skådespelet, som han förgäves hembjöd till kungliga
teatern, har händelserna förlagda till reformationstidevarvet men
behandlar under 1880-talet på dagordningen stående frågor. Sedan
Strindberg fullbordat detta drama, värkade han ett par år som
tidningsman och tjänstgjorde därefter en längre tid i kungliga
biblioteket. Härunder utgav han sin första novellsamling (_Från
Fjärdingen och Svartbäcken_), i vilken kan skildrar sin tids studentliv
i Uppsala, där han vistats åren 1867-1872. Härefter följde 1879 den
uppseendeväckande romanen _Röda rummet_, bilder ur artist- och
författarlivet, »en bitande satir över hela det dåvarande samhället och
av en dittills osedd djärvhet i värklighetsskildringen».
Under den följande tioårsperioden företer Strindbergs författarskap en
rik blomstring. Förutom kulturhistoriska värk (_Gamla Stockholm_,
_Svenska folket_) förskriva sig från denna tid medeltidsdramerna
_Gillets hemlighet_ (med ämne från Uppsala domkyrkas byggnadshistoria)
och _Herr Bengts hustru_, vidare det satiriska sagospelet _Lycko-Pers
resa_ samt sorgespelen _Fröken Julie_ och _Fadren_, vilket sistnämnda
anses som den »svenska litteraturens yppersta modärna drama, så stort i
sin orimlighet, så överväldigande i sin brustenhet, dystert skönt som en
åsknatt, tyngd av blixt och mörker». Den kritik för vilken några av
Strindbergs värk blivit utsatta, framkallade hans kvicka satirsamling
_Det nya riket_. Från denna tid äro vidare att anteckna de historiska
berättelserna _Svenska öden och äventyr_, innehållande flera av hans
bästa alster, novellsamlingarna _Utopier i värkligheten_ (med den vackra
fredsnovellen _Samvetskval_) och _Giftas_, vari han behandlar
äktenskapet och kvinnofrågan. Under denna period utgav han även en
samling präktiga _Dikter_, mest satiriska, det självbiografiska arbetet
_Tjänstekvinnans son_ (4 delar), de ypperliga skärgårdsbilderna
_Hemsöborna_, som av många anses för Strindbergs förnämsta värk,
_Skärkarlsliv_ och _I havsbandet_ samt dessutom en mängd smärre dramer,
berättelser, reseskildringar m. m.
[Fotnot 35: Kompromissa = pruta av på sina grundsatser eller sin
övertygelse.]
Under 1890-talet följde ett avbrott i Strindbergs litterära värksamhet,
och han sysslade en tid med naturvetenskapliga studier, företrädesvis