Svensk litteraturhistoria - 4

tjuguårig, hedersrummet. Kort därpå utnämndes han till docent vid
universitetet och år 1812 till professor. Redan sex år förut hade han
hemfört sin unga brud, leksystern från uppväxtåren, Anna Maria Myhrman.
Tidigt röjde sig hos Tegnér skaldeanlagen, och redan som gosse brukade
han besjunga händelser ur sitt liv. Sitt rykte som skald grundlade han
emellertid först 1808, då han offentliggjorde sin _Krigssång för skånska
lantvärnet_, vilken, såsom Böttiger säger, »ljöd som en stormklocka
genom alla fosterländska bröst». Hans nästa stora dikt var _Svea_, för
vilken han belönades med Svenska akademiens stora pris. Denna storartade
sång, vari han klagar över tidens veklighet och manar till upplivandet
av gammaldags kraft och enkelhet, gjorde på hans samtid ett
överväldigande intryck. Från denna stund befann sig hans skalderykte i
ständigt stigande genom de nya dikter, med vilka han tid efter annan
framträdde. Bland dem må nämnas: _Prästvigningen_, _Flyttfåglarna_,
_Karl XII_, _Nore_, _Sång till solen_. Från första hälften av 1820-talet
förskriva sig hans tre större episka skaldestycken: _Nattvardsbarnen_,
en idyllisk målning av ungdomens första nattvardsgång i en landskyrka,
_Axel_, en kärlekshistoria från den karolinska tiden, samt _Fritjofs
saga_ (fullbordad 1825). Den sistnämnda, som är en samling av 24
romanser[24], till vilka ämnet är hämtat från de isländska hjältesagorna
(se sid. 6), betecknar höjdpunkten av hans vittra värksamhet och mottogs
med stormande bifall icke allenast av det svenska folket utan av hela
den bildade världen samt har blivit översatt till nästan alla europeiska
tungomål. Diktvärket ansluter sig icke historiskt troget till den
fornisländska fritjofssagan utan är en modernisering därav. Mycket i
denna, vilket i en tidsålder med finare seder värkar barbariskt och
vildsint, har skalden utmönstrat eller mildrat, och han har i stället
givit en poetiskt anslående bild av nordiskt hjälteliv. En fjärde större
dikt, _Gärda_, vari han ville skildra medeltidssägner om jätten Finn
samt om biskop Absalon, blev ej fullbordad. -- Även såsom talare vann
Tegnér stor berömmelse. Hans prosa utmärker sig för ett djuptänkt
innehåll, klätt i ett formfulländat språk samt rikt på bilder och kvicka
infall. Särskilt må ihågkommas hans _skoltal_.
[Fotnot 24: Romans = episk-lyrisk dikt, lämplig att sjunga.]
År 1826 utbytte Tegnér lärostolen vid det sydsvenska universitetet mot
biskopsämbetet i Växjö stift. Upptagen av sina nya plikter samt nedstämd
av en vacklande hälsa diktade han därefter mindre ofta. Från hans
biskopstid finnes endast ett större skaldestycke, _Kronbruden_.
Bland hans smärre dikter från denna tid må framhållas: _Vid
magisterpromotionen i Lund 1829_ (då den danske skalden _Oehlenschläger_
lagerkröntes av Tegnér) samt den härliga minnessången _Vid Svenska
akademiens femtiåra högtid_ (1836), betecknad såsom »ett sant praktvärk
av poetisk stil». Mot slutet av sin levnad träffades han av en
sinnessjukdom, varifrån han väl tillfrisknade, men som bröt hans kraft.
Han avled den 2 nov. 1846. En vid Kyrkeruds komministerboställe till
hans minne rest sten bär följande vackra inskrift:
»Här hans vagga,
i Växjö hans grav,
i sången hans minne.

Nyromantiska skolan.
[Illustration: P. D. A. Atterbom.]
De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna
(så kallade efter deras, tidskrift _Phosphoros_), vilka upptogo den
redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya
idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var
_Per Daniel Amadeus Atterbom_, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo
socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt
utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev
vid åtta års ålder en roman. År 1805 blev han student i Uppsala och
ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska
poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det
vittra sällskapet _Auroraförbundet_,[25] med vilket namn man ville
antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten.
Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska
poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi
inom diktningen och därjämte större frihet i formen.
För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående
utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av
Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningen
_Polyfem_,[26] Phosphoros (ljusbringaren), _Poetisk kalender_ m. fl.,
gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde
fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde
bl. a. _Per Adam Wallmark_ (kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken
i en bitande satir, _Silvertonen_, fullständigt nedgjorde en av Atterbom
värkställd översättning av den italienske skalden _Tasso_. Även Tegnér
skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara
djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst
ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av
1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna
gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den,
att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till
att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.
Vid sidan av det vittra reformationsarbetet bedrev Atterbom även sina
studier och erhöll 1815 den filosofiska graden. Men överansträngd och
nedstämd till lynnet behövde han en tids vila, varför han genom vänners
bemedling bereddes tillfälle att göra en resa till Tyskland och Italien.
Efter hemkomsten kallades han till lärare för kronprins Oskar och
utnämndes tvenne år senare till docent vid Uppsala universitet, där han
efter några års förlopp blev professor. Redan i sina ungdomsdikter, som
han offentliggjorde i Phosphoros och Poetisk kalender, röjde Atterbom en
rik poetisk begåvning, men liksom nyromantikernas alster över huvud lida
de av dunkelhet. Till dessa tidigare dikter höra _Blommorna_, det
ofullbordade sagospelet _Fågel blå_ och den allbekanta sången
»_Vikingasäten, åldriga lundar_».
[Fotnot 25: Aurora, morgonrodnadens gudinna.]
[Fotnot 26: Polyfem var en jätte, som skulle skåda rätt fram och därför
hade ett enda cirkelrunt öga i pannan.]
Hans mannaålders diktning utmärker sig för klarare tankeinnehåll,
samtidigt som den bibehåller den välljudande form och innerliga
känslostämning, som präglar hans tidigare alstring. Hans främsta arbete
och ett av vår poesis yppersta värk är sagospelet _Lycksalighetens ö_.
Denna dikt framställer sagan om fursten Astolf, vilken förirrat sig till
vindarnas boning, varifrån han föres till lycksalighetens ö, där han,
glömmande tidens flykt dröjer kvar i tre hundra år. Då han vaknar till
besinning och vill begiva sig hem, träffas han av döden. I
»Lycksalighetens ö» förekomma flera av skaldens allmännast kända lyriska
dikter: _Vindarnas sånger_, _Svanvits sång_ (»Stilla, o stilla!») m. fl.
-- Som kritiker och litteraturhistorisk författare var Atterbom livligt
värksam. I sitt sista arbete, _Svenska siare och skalder_, skildrar han
den svenska vitterhetens utövare till och med Gustav III:s tidevarv. Den
ensidighet och bitterhet vartill han förr gjorde sig skyldig, försonar
han nu och giver full rättvisa även åt sina förra vedersakare. Atterboms
inval i Svenska akademien 1839 var det yttre tecknet på försoningen
mellan den »gamla» och den »nya» skolan. Med Atterbom, som avled 1855,
bortgick den siste av de stora skalderna från århundradets början.
* * * * *
_Lorenso Hammarsköld_ (född 1785, bibliotekarie, död 1817) deltog
värksamt i striden mot den gamla skolan, och det var han som genom sina
_Kritiska brev_ rörande Leopolds skrifter öppnade det litterära
fälttåget. I »Polyfem» var han en flitig medarbetare och offentliggjorde
där flera kvicka _satirer_. Tillsammans med K. F. Dahlgren skrev han en
i främsta rummet mot Wallmark riktad löjeväckande satir, kallad
_Markalls sömnlösa nätter_. Han har även skrivit ett större
litteraturhistoriskt arbete med titeln _Svenska vitterheten,
historiskt-kritiska anteckningar_.
* * * * *
_Vilhelm Fredrik Palmblad_ (född 1788, universitetslärare, död 1852)
intog en ledande ställning bland fosforisterna. Flitig och mångsidig
skriftställare framträdde han i »Poetisk kalender» med flera täcka
_noveller_, skrev senare en större historisk roman (_Aurora Königsmark_)
samt översatte grekiska skaldevärk. Han har även författat flera
_geografiska_ arbeten samt var en flitig medarbetare i det av honom
jämte _Peter Wieselgren_ m. fl. redigerade stora värket _Biografiskt
lexikon_ (23 band, 1835-1857).
* * * * *
[Illustration: K. F. Dahlgren.]
_Karl Fredrik Dahlgren_ (född 1791, komminister i Stockholm, död 1844)
deltog även i den vittra striden och kallades av sin samtid
»fosforisternas humorist». Sedermera skilde han sig dock från
fosforismen, vars grundåskådning föga stämde överens med hans egen
realistiska läggning. Han har i flera stämningsfulla lyriska dikter
besjungit naturens skönhet. Särskilt må framhållas hans sprittande glada
vårvisor (»_Våren är kommen_,» _Vårbäcken_, _Den första lärkan_). Av
samma glada humör och friskhet i naturskildringen präglas hans lyriska
diktsamling _Mollbergs epistlar_, däri han väl röjer likhet med sin
förebild Bellman men ändå uppenbarar sin egenartade skaldenatur.
Dahlgren har därjämte skrivit flera romaner och noveller, bland dem den
humoristiska berättelsen _Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik
Bergströms krönika_, som även äger självbiografiskt intresse.
* * * * *
Nära fosforisterna stod
_Anders Abraham Grafström_ (född 1790, kyrkoherde i Umeå, död 1870), som
i flera sånger prisat den storslagna norrländska naturen (t. ex.
växelsången »_Jag minns ett land, där tysta stjärnekvällen_»). Andra
dikter av honom äro _Harpan_, _Sensitivan_[27] m. fl.
* * * * *
Den vaknande nationalitetskänsla som vid 1800-talets början förmärktes
hos Europas folk, gjorde sig även gällande i vårt land. En yttring härav
var det s. k. _Götiska förbandet_, vilket år 1811 stiftades i Stockholm
av några yngre ämbetsmän och satte såsom sin uppgift att »genom en
vetenskaplig och poetisk behandling av fornnordiska minnen liva kärleken
till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en
slumrande anda till medvetande». För att i vidare kretsar värka för
detta mål utgavs av »göterna» en tidskrift, kallad _Iduna_, i vilken
infördes vetenskapliga uppsatser i nordisk forn- och historieforskning
samt fosterländska skaldestycken. -- Göternas diktning röjer frändskap
med fosforisternas i frigörelsen från den gamla skolans regeltvång men
präglas av större klarhet och kraft, därtill en varmt fosterländsk
grundton.
Götiska förbundet stiftades av Jacob Adlerbeth (död 1844). Dess mest
ryktbara medlemmar voro Tegnér och Geijer.
* * * * *
[Illustration: Erik Gustav Geijer.]
_Erik Gustav Geijer_ var av gammal bärgsmanssläkt och föddes på
Ransäters bruk i Värmland den 12 jan. 1783. Hans barndom förflöt under
särdeles lyckliga förhållanden. I det burgna och fint bildade hemmet
lärde han tidigt älska musik och vitterhet. Den på en gång täcka och
storslagna naturen lockade till ett rörligt friluftsliv, varigenom han
utvecklades till en frisk och hurtig yngling med en kärlek till manliga
idrotter, som följde honom livet igenom. Sexton år gammal blev han
student i Uppsala och promoverades år 1806 till filosofie magister.
Redan fyra år därförinnan hade han för en till Svenska akademien
inlämnad tävlingsskrift, _Äreminne över Sten Sture d. ä._, blivit
belönad med akademiens stora pris. -- Efter hemkomsten från en resa till
England tillträdde han 1811 en docentbefattning i historia vid Uppsala
universitet och utnämndes sex år senare till professor i samma ämne, på
vilken post han kvarstod till året före sin död.
[Fotnot 27: Sensitivan är en växt, vars blad sluta sig vid beröring.]
Då Götiska förbundet bildades, blev Geijer en av dess värksammaste
medlemmar. De två första häftena av tidskriften Iduna voro till
övervägande delen hans värk och upptogo de fosterländska dikterna
_Manhem_, _Vikingen_, _Odalbonden_, _Den siste skalden_ m. fl., genom
vilka dikter han med ens förvärvade ett skaldenamn av hög rang. Alstren
av hans sångmö blevo dock med tiden mera sparsamt förekommande. Till
hans senare dikter höra _Kolargossen_ och _Ord till Karl XII:s marsch
vid Narva_. Han framlade år 1812 ett _Försök till psalmer_. Åtta av hans
psalmer (bl. a. 89, 345) äro intagna i 1819 års psalmbok. Geijer var
tillika en framstående musiker och har satt melodi till de allmänt
sjungna »_O yngling, om du hjärta har_»; »_Stilla, o stilla_»; »_Stilla
skuggor_» o. a.
Sin största ryktbarhet har Geijer emellertid vunnit såsom hävdaforskare
och historieskrivare. År 1825 framträdde han med _Svea rikes hävder_,
egentligen en inledning till Sverges historia; senare utgav han _Svenska
folkets historia_, följande händelsernas utveckling intill Karl X
Gustav. Dessa arbeten ha ett mycket högt värde, grundade som de äro på
kritisk källforskning och skrivna på ett glänsande språk.
I politiska frågor intog Geijer i början en konservativ ståndpunkt, men
genom sina historiska studier kom han i många stycken till ändrade
åsikter och övergick (1838) till de »liberalas» led eller
riksdagsoppositionen (som bl. a. ivrade för en förändring i
representationen och en förbättrad folkundervisning). Han erbjöds nu en
plats i statsrådet men föredrog att stanna vid universitetet. För sina
nya åsikter, som han offentligt i tal och skrift förfäktade, fick han
emellertid uppbära mycket klander av forna meningsfränder. Det är vid
denna tid han sjunger:
»Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav.»
Sin professorsbefattning lämnade Geijer 1846 och avled i Stockholm året
därpå.
* * * * *
[Illustration: P. H. Ling.]
_Per Henrik Ling_ (född 1776, föreståndare för gymnastiska
centralinstitutet, tit. professor, död 1839) ivrade varmt för Götiska
förbundets syften och sökte nå det stora målet dels genom att väcka lust
till kroppsliga idrotter, dels genom att i dikter framställa det
efterföljansvärda ur forntidens guda- och hjältevärld. Han skrev
fördenskull flera såväl episka som dramatiska skaldevärk (_Gylfe_,
_Åsarna_, _Agne_, _Styrbjörn starke_ m. fl.). Hans dikter rönte
emellertid ej den framgång han väntat, och något större poetiskt värde
äga de icke. Bättre lycka hade han på ett annat område; såsom skapare av
den svenska gymnastiken har han nämligen vunnit världsrykte.
* * * * *
[Illustration: A. A. Afzelius.]
_Arvid August Afzelius_ (född 1785, kyrkoherde, död 1871) ägnade sig bl.
a. åt studiet av den fornisländska litteraturen och värkställde
förtjänstfulla översättningar av _Sämunds Edda_ och _Hervararsagan_ (se
sid 5 o. 6) m. fl. Redan som ung begynte han _uppteckna_ och _samla_ de
på allmogens läppar levande _folkvisorna_, varav han (tillsammans med
Geijer och _L. F. Rääf_, död 1872), utgav den första större samlingen.
Bland hans egna dikter förtjänar framhållas _Näckens polska_, författad
till den undersköna melodien med samma namn.
* * * * *
[Illustration: B. von Beskow.]
_Bernhard von Beskow_ (född 1796, död 1868) besjöng med
förkärlek fosterlandets stora minnen. Några år efter sina första
_Vitterhetsförsök_ offentliggjorde han skaldestycket _Sverges anor_,
vari han i praktfulla verser skildrar händelser ur vårt lands historia.
Dikten belönades med Svenska akademiens stora pris men -- eller kanske
just därför -- underkastades av Runeberg en ytterligt skarp kritik.
Sedan Beskow år 1834 blivit kallad att övertaga Franzéns plats som
Svenska akademiens ständige sekreterare, ägnade han sig helt åt litterär
värksamhet och vann som dramatisk författare stor ryktbarhet. Bland hans
dramer må nämnas _Torgils Knutsson_, _Erik XIV_, _Gustav Adolf i
Tyskland_. Även på prosans område visade sig Beskow genom sina
_minnesteckningar_ över historiska personer vara en skriftställare av
rang. Förglömmas må icke heller den frikostighet han städse visade mot
vitterhetens och konstens utövare.
* * * * *
[Illustration: E. J. Stagnelius.]
_Erik Johan Stagnelius_ (född på Öland 1793, död i Stockholm 1823)
förvärvade under sin korta skaldebana ett namn vid sidan av våra
yppersta diktare. Redan i barndomen röjde han förvånansvärt rika anlag
och inhämtade tidigt ett betydande mått av kunskaper. Sedan han i
Uppsala avlagt kansliexamen, ingick han på ämbetsmannabanan och
befordrades omsider till kanslist i ecklesiastikexpeditionen. Ett svårt
hjärtlidande, varmed han allt ifrån späda år varit behäftad, gjorde
honom dyster och sluten till sinnet; endast diktningen förmådde skänka
honom tröst. För att lindra de kroppsliga smärtorna använde han ett
starkt bedövande medel (opium), och detta bidrog att undergräva hans
svaga hälsa. Han avled endast tjugunio och ett halvt år gammal.
Stagnelii skaldskap omfattar såväl _episka_ som _lyriska_ och
_dramatiska_ arbeten, de flesta offentliggjorda först efter hans död.
Skalderykte frågade han föga efter, utan diktningen var för honom ett
djupt inre behov; endast en gång framträdde han med sitt eget namn inför
allmänheten. Av hans episka skaldestycken är _Vladimir den store_, som
utgavs anonymt 1817, det förnämsta. I detta behandlas legenden om den
ryske hednafursten, som fattat kärlek till en fången grekisk
kejsardotter och av henne förmås att låta döpa sig. -- Till hans lyriska
alster höra _Kvinnan i Norden_ (prisbelönad av Svenska akademien) samt
den härliga diktcykeln _Liljor i Saron_. I dessa, som äro uttryck för
skaldens mystiska[28] världsåskådning, giver han luft åt sin själs
trängtan från det jordiskas bojor till frihet och ljus i en översinnlig
värld. Denna åskådning framträder i bl. a. sångerna _Fången_ och
_Kreaturens suckan_. -- Bland Stagnelii dramatiska arbeten, vilka dock
icke voro avsedda att spelas, må nämnas _Backanterna_, vari ämnet är
hämtat från den grekiska gudasagan, det fornnordiska sorgespelet
_Visbur_ samt _Martyrerna_, i vilket händelsen är förlagd till den
kristna kyrkans första tid.
Skaldens samlade dikter utgåvos efter hans död av Hammarsköld och hava
sedan utgått i flera upplagor.
* * * * *
[Illustration: Erik Sjöberg.]
_Erik Sjöberg_ (född 1794, död 1828) utgav under skaldenamnet Vitalis
flera diktsamlingar, i vilka han väl visar sig vara påvärkad av
fosforismen men därjämte ådagalägger stor självständighet i fråga om
både tankar och uttryckssätt. I flera kvicka satiriska dikter angriper
han och skämtar med såväl fosforisternas som göternas överdrifter. Till
denna art av hans skaldestycken höra bl. a. _Fantasterna på sångens ö_
och _Runan Frej_. I andra dikter anslår han en allvarlig, elegisk[29]
grundton, såsom i _Enslingens klagan_, _Skaldens tröst_ m. fl. -- Själv
hade skalden föga glädje i livet, som för honom var en oavlåtlig kamp
mot fattigdom och sjuklighet, vilken i förtid lade honom i graven.
[Fotnot 28: Mystisk = hemlighetsfull, dunkel.]
* * * * *
[Illustration: K. A. Nicander.]
_Karl August Nicander_ (född 1799, död 1839) röjde tidigt rika
skaldeanlag. Redan under sin studenttid i Uppsala framträdde han med den
dramatiska dikten _Runesvärdet och den förste riddaren_, skildrande
kampen i Norden mellan den döende hedendomen och den framträngande
kristna läran. Medlem av Götiska förbundet offentliggjorde han i Iduna
sina bekanta _Runor_ (t. ex. _Erik Vasas runa_). Efter avlagda examina
anställdes han vid ett ämbetsvärk i Stockholm men ägnade sin mesta tid
åt diktarvärksamhet. År 1826 tilldelades han Svenska akademiens stora
pris för sitt lyriska praktvärk _Tassos död_, i vilken dikt, liksom i
den senare utgivna _Konung Enzio_, han visar sig vara en lyrisk skald av
första ordningen. Genom ett understöd av kronprins Oskar blev han i
tillfälle att göra en resa till Italien, där han tillbragte några,
kanske de lyckligaste månader av sitt liv. Sina intryck från denna färd
tolkar han i _Minnen från södern_ samt i _Hesperider_, en samling poem
och noveller. Han har därjämte skrivit flera smärre lyriska dikter, t.
ex. _Vågen_, _Aftonen_.
[Fotnot 29: Elegi = klagosång.]
Liksom sin vän Vitalis tyngdes Nicander under hela sitt liv av stor
fattigdom. För att lindra skaldens armod tilldelades honom under hans
sista dagar ett understöd av Svenska akademien. Fyrtio år gammal avled
han i Stockholm och jordades vid sidan av Stagnelius.
* * * * *
[Illustration: K. E. Fahlcrantz.]
_Kristian Erik Fahlcrantz_ (född 1790, biskop i Västerås, död 1866) har
bl. a. skrivit en större satirisk dikt, _Noaks ark_, vari han
förlöjligar missbildningarna inom samtidens vitterhet. Talrika
anspelningar på den tidens förhållanden göra emellertid dikten
svårfattlig för vår tid. Fahlcrantz är författare till flera festhymner,
däribland den ståtliga »_Låt dina portar upp_».
* * * * *
[Illustration: Hans Järta.]
_Hans Järta_ (född 1774, död 1847), en av tidevarvets främsta
prosaförfattare, tog vid 1809 års riksdag en framskjuten del i danandet
av det nya statsskicket. I egenskap av konstitutionsutskottets
sekreterare utarbetade han nämligen ordalydelsen i den nya
regeringsformen och skrev (tillsamman med _Johan David Valerius_) den
förträffliga motivering, som åtföljde utskottets förslag. I ungdomen en
varm vän av politisk frigörelse övergick han sedermera till strängt
konservativa grundsatser, som han i talrika tidningsuppsatser ivrigt
förfäktade. Vid sidan av sin publicistiska värksamhet bedrev han även
historiskt skriftställeri.

Tiden 1830-1879.
Med år 1830, då den s. k. _liberala_ rörelsen vinner många anhängare
även i vårt land, inledes ett nytt skede i vår politiska historia.
Bäraren av de nya idéerna är framför allt _tidningspressen_, som vid
denna tid når en inflytelserik ställning och börjar göra skäl för
benämningen »den tredje statsmakten». Den förnämsta bland de många
tidningarna är _Aftonbladet_, vars första nummer utkom i december 1830.
Inflytande från de rådande politiska åsikterna spåras även inom
litteraturen. Flertalet av detta tidevarvs nya författare hyllade de
liberala tänkesätten, och detsamma var förhållandet med en del av de
äldre. I litteraturhistoriskt hänseende betecknar denna period en
övergång från romantik till _realism_ (värklighetsskildring). Det är
isynnerhet de många romanförfattarna, som sätta denna prägel på
diktningen.
_Den vetenskapliga forskningen_ omhuldas, och av mera bekanta
vetenskapsmän må nämnas filosofen Kristoffer Jakob Boström,
språkforskaren Johan Erik Rydqvist samt naturvetenskapsmännen _Elias
Fries_, Anders Retzius och Anders Johan Ångström.
Bland _hävdatecknarna_ intager Geijer fortfarande främsta platsen, och
av nya namn på detta område är _Fryxell_ det förnämsta. Även
litteraturhistorien börjar uppmärksammas (Atterbom, se sid. 46 ff.).
Genom _folkskolans_ inrättande (1842) lades grunden till ett
folkbildningsarbete, som sedan trots mycket motstånd från åtskilliga
personers sida allt mer och mer framskridit, och som även i hög grad
främjats av _folkhögskolorna_ och den i våra dagar mycket utbredda
_föreläsningsrörelsen_. Även den högre undervisningen har varit föremål
för statsmakternas varma intresse, och genom 1904 års lärovärksstadga ha
de _allmänna lärovärken_ reformerats i tidsenlig riktning.
* * * * *
[Illustration: Karl Jonas Love Almquist.]
På gränsen mellan denna och föregående period står
_Karl Jonas Love Almquist_, som föddes i Stockholm 1793. Fadern var
ämbetsman och lantbrukare, modern en dotter till den framstående
historikern och tidskriftsutgivaren _Karl Kristoffer Gjörwell_. Sina
litterära anlag hade Almquist ärvt av sin mor; även det veka draget i
hans karaktär var ett mödernearv. Det kalla och beräknande i hans natur
erinrade däremot om fadern. Ett stort inflytande på honom utövade
morfadern, till vilkens berättelser ur historien han i barndomen gärna
lyssnade.
Efter en tids studier i Uppsala beslutade Almquist inträda på
ämbetsmannabanan. I Stockholm blev han medlem av _Manhemsförbundet_, ett
litterärt sällskap, liknande det Götiska. I de skrifter han vid denna
tid offentliggjorde, visade han sig vara Rousseaus lärjunge och Thorilds
efterföljare. Genom läsning av framför allt tyska författare (Tieck m.
fl.) drogs han dock mer och mer åt den nyromantiska skolan. Som
nyromantiker framträdde Almquist i sitt första större värk, _Amorina_,
ett mellanting av roman och drama, vars utgivande under en längre tid
förhindrades av farbrodern, biskop Almquist i Härnösand, vilken ansåg,
att ett offentliggörande av boken skulle skada honom som ämbetsman. I
Amorina, som Almquist älskade högst av alla sina värk, framlägger han
nästan alla de idéer, för vilka han i framtiden skulle bli en så ivrig
förkämpe. Boken innehåller bl. a. ett häftigt angrepp på läran om
människans fria vilja, och författaren själv ansåg den vara »en vass
värjudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». Ett par år efter
Amorinas fullbordande tog Almquist emellertid avsked från sitt ämbete
och flyttade till Värmland för att där leva som lantbrukare, ingick
äktenskap med en bondflicka och kallade sig nu »dannemannen Love
Carlsson». -- Han tröttnade dock snart vid lantlivet och återvände till
Stockholm, där han en tid försörjde sig och familjen med bl. a.
renskrivning. Genom vänners bemedling erhöll han en lärareplats och
började därefter författa läroböcker. Längre fram lät han även prästviga
sig.
Sitt vittra skriftställeri hade han emellertid ej övergivit. År 1833
började han utgiva _Törnrosens bok_, som innehåller berättelser, dikter,
dramatiska arbeten och avhandlingar av olika slag, allt tillsammans
utgörande »fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo
Löwenstierna». Bland berättelserna finnas flera präktiga,
värklighetstrogna folklivsbilder (_Kapellet_, _Skällnora kvarn_ m. fl.)
samt längre romaner, däribland den av en viss avsiktlig dunkelhet
präglade _Drottningens juvelsmycke_, ett av den svenska nyromantikens
yppersta värk. Denna roman skildrar bl. a. Gustav III:s mord och
tidsandan under rokokons[30] dagar. Från slutet av 1830-talet blev
Almquist en sträng värklighetsskildrare, och av hans arbeten från denna
tid må nämnas »byhistorien» _Grimstahamns nybygge_ samt novellen _Det
går an_, vilken väckte ett oerhört uppseende på grund av de från
allmänna meningen avvikande åsikter angående äktenskapet han däri
uttalade. Ett annat av Almquists mest betydande värk från senare år är
romanen _Tre fruar i Småland_, i vilken han liksom förut i Amorina
framhåller, att brottsligheten är en själssjukdom, och att den
följaktligen bör behandlas som en sådan.
Av dramerna i Törnrosens bok må nämnas _Ramido Marinesco_ med ämne
hämtat från Spanien, det av Atterbom högt beundrade sorgespelet _Signora
Luna_, som skildrar en kvinnlig helgongestalt och har händelserna
förlagda till Sicilien, och _Svangrottan på Ipsara_ med motiv från
antiken.
Bland de många avhandlingarna märkes särskilt den ypperliga skriften _Om
svenska fattigdomens betydelse_.
År 1841 lämnade Almquist sin lärarebefattning, som han på sista tiden
försummat, och ägnade sin tid åt författarskap av varjehanda art. Många
av hans artiklar voro synliga i Aftonbladet, i vilket han sedan 1839