Svensk litteraturhistoria - 3

vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den
även som »andeskådare» bekante Emanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son.
De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för
själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av
vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår
historia.
* * * * *
[Illustration: Olov von Dalin.]
Frihetstidens mest betydande författare är
_Olov von Dalin_ (född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland.
Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en
vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev
en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans
bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart
inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade
Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit
till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda
tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev
Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids
lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån
olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde
över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten
visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade
sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon
gång skulle bliva känd.
Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskilt _Sagan om hästen_, i
vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare
tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter
hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta
dikt i bunden form, _Svenska friheten_. Bland hans smärre lyriska dikter
märkes den vackra _Ängsövisan_. Han skrev även ett par skådespel och
visade på så sätt sitt intresse för den nybildade _Svenska teatern_.
På ständernas förslag fick Dalin i uppdrag att utarbeta _Svea rikes
historia_. Utmärkande för detta värk är det lättfattliga språket, som
gjorde, att intresset för historiekunskapen blev väckt även hos de
bredare samhällslagren.
Dalin försökte att så mycket som möjligt hålla sig utanför
partistriderna, men sedan han blivit kronprins Gustavs lärare, drogs han
allt mer åt hovpartiet. På grund av sitt förhållande till konungahuset
måste han lämna sin plats men tilläts återvända efter en tid av fyra år,
varefter han utnämndes till hovkansler, vilket ämbete han innehade till
sin död.
* * * * *
[Illustration: H. Ch. Nordenflycht.]
En riktning, något avvikande från Dalins, företräder fru
_Hedvig Charlotta Nordenflycht_ (född 1718). Hon är den första person,
som i vårt land helt ägnat sig åt litterära värv, ty alla hennes
föregångare, såväl manliga som kvinnliga, idkade skriftställeriet mera
som en bisyssla. Skillnaden med Dalins och fru Nordenflychts
författarskap kan angivas sålunda, att den förres betecknar övergången
från gammalt till nytt, under det fru Nordenflycht och den henne
närstående kretsen röjde väg för det gustavianska tidevarvets litterära
riktning.
Hedvig Charlotta Nordenflycht var född i Stockholm men uppfostrades på
landet. Redan som barn visade hon sig mycket vetgirig och sysslade helst
med läsning. Föräldrarna motarbetade dock hennes önskan att få studera.
Efter sitt giftermål med en prästman, Jakob Fabricius, bodde fru
Nordenflycht en tid i Karlskrona men förlorade där inom kort sin make.
Hon flyttade därefter åter till stockholmstrakten och sökte sin tröst i
diktning. Hennes mest bemärkta skaldestycken förekomma i diktsamlingarna
_Den sörjande turturduvan_ och _Kvinnligt tankespel_. I den förra
uttrycker hon sin sorg över makens död.
I fru Nordenflychts hem umgicks en stor del av tidens yngre
vitterhetsidkare, bland vilka värdinnan själv utgjorde medelpunkten.
Mycket arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält. Under sina
sista år bebodde hon ett litet torp i närheten av Skokloster i Uppland,
och där slutade hon sina dagar 1763, samma år som Dalin.
* * * * *
[Illustration: Gustav F. Creutz.]
_Gustav Filip Creutz_ (född 1731, död 1785) representerar samma riktning
som fru Nordenflycht och var en av hennes närmaste umgängesvänner. Han
gjorde sig tidigt bemärkt genom sin och Sverges förnämsta herdedikt,
_Atis och Camilla_, »en sång så ljuv som lärkornas om våren». I ståtliga
verser skildrar han de sorger och lidanden, som lejonjägaren Atis och
Dianas prästinna Camilla hade att utstå, innan de blevo förenade.
Creutz innehade flera av fosterlandets högsta ämbeten, vilket torde ha
värkat hämmande på hans diktarvärksamhet, som omfattade en period av
blott tio år.
* * * * *
[Illustration: G. F. Gyllenborg.]
_Gustav Fredrik Gyllenborg_ (född 1731, död 1808), »dygdens sångare»,
var i mycket en motsats till sin ungdomsvän Creutz. Den största
skaldebegåvningen av dessa båda sångarbröder ägde onekligen Creutz, men
även av Gyllenborg ha vi flera vackra dikter, oftast av en allvarlig
satirisk läggning. Mest bekanta äro hans _fabler_[20] samt det stora
skaldestycket _Årstiderna_, en »målning i ord».
* * * * *
_Anders Odel_ (född 1718, död 1783) var författare till den över hela
landet sjungna, 90 strofer långa visan om den mördade _Malcolm
Sinclairs_ ankomst till underjorden, där han träffade bl. a. Karl den
tolvte. Denna visa fick politisk betydelse därigenom, att den
underblåste krigsstämningen i landet.
[Fotnot 20: Fabel = dikt, i vilken djur, växter eller livlösa föremål
uppträda som talande. Fabeln avser ofta att inskärpa någon moralisk
lärdom.]
* * * * *
_Jakob Wallenberg_ (född 1746, död 1778), skrev den även i våra dagar
gärna lästa humoristiska reseskildringen _Min son på galejan_,
skildrande en färd till Ostindien.
* * * * *
Frihetstidens förnämste hävdatecknare var
_Sven Lagerbring_ (född 1707, död 1787), som i _Svea rikes historia_
skildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag
överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen
samtida.
* * * * *
[Illustration: Karl von Linné.]
I den lysande rad vetenskapsmän, som detta tidevarv har att uppvisa,
intar
_Karl von Linné_ en av de främsta platserna. Han föddes i Råshults
komministerboställe i Småland 1707. Fadern, som var präst, önskade, att
även sonen skulle ägna sig åt detta kall. Men det gick trögt i Växjö
skola för den unge Linnæus, vilket namn han bar, innan han blev upphöjd
i adligt stånd. Endast för naturvetenskaperna, synnerligast botaniken,
hyste han något större intresse. Fadern gav till slut efter för hans
önskan att få bli läkare, och han fortsatte därefter studierna först i
Lund och sedan i Uppsala. Under fattigdom och försakelser arbetade han
sig fram och vann världsrykte för sina upptäckter inom botanikens
område. Sedan han en tid vistats i Stockholm som praktiserande läkare,
kallades han till professor i botanik vid universitetet i Uppsala.
Linné företog en mängd resor inom och utom fäderneslandet, och i sina
_resebeskrivningar_ (_Lappländska resan_, _Skånska resan_,
_Västgötaresan m. fl._) har han i ett klart, lättfattligt och poetiskt
språk redogjort för sina iakttagelser i naturen och bland folket.
Linné avled 1778.


Gustavianska tiden
(1772-1809).

Det tidevarv som följde efter frihetstiden, företer i vittert avseende
en rik blomstring, större än under någon föregående period. Fortfarande
är den franska smaken rådande. I Frankrike förkunnade _Voltaire_,
_Rousseau_ m. fl. den s. k. _upplysningstidens_ läror, som till slut
mynnade ut i den stora revolutionen. Upplysningstidens förnämste
representant i vårt land är _Kellgren_, som i sin tidning
_Stockholmsposten_ med iver förfäktade Voltaires åsikter.
Upplysningsmännens kamp fördes ofta på ett hänsynslöst sätt, men mycken
råhet och vidskepelse ha blivit skingrade tack vare deras värksamhet.
Under den tid som följde efter Gustav III:s död, hade vitterhetens män
mycket motstånd att bekämpa. Tryckfriheten inskränktes av Reuterholm,
som också i förargelsen över att ej hava blivit invald i Svenska
akademien upphävde dess värksamhet. Gustav IV Adolf tillät den
visserligen att återupptaga sitt arbete, men någon gynnare av
litteraturens män blev den nye konungen aldrig.
I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden.
Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska
tiden att uppvisa.
* * * * *
[Illustration: Gustav III.]
_Gustav III_ (född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan,
tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och
vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han
själv hyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare
av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till
andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för
litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet av
_Svenska teatern_ och instiftandet av _Svenska akademien_. För teaterns
räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycket _Siri
Brahe och Johan Gyllenstierna_. Ofta hade han dock Kellgren eller någon
annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.
Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och
ändamål den av kardinal Richelieu stiftade _Franska akademien_. Svenska
akademiens mål är att befordra _vältaligheten_ och _skaldekonsten_ samt
uppodla _språket_. Medlemmarna äro till antalet aderton, och
vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren.
Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska
akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och
kallades hädanefter _Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien_.
* * * * *
[Illustration: Karl Mikael Bellman.]
På övergången mellan detta och föregående tidsskede står
_Karl Mikael Bellman_, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740.
Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns
önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en
natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före
frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter,
vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av _Fredmans
epistlar_ och _Fredmans sånger_. I dessa besjunger han Stockholm och
stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där
fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra
oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra
en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och
poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla
erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men
mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem
äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på
lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det
innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att
sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst
luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning
och inse sanningen av Tegnérs ord, att
»det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har».
Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på
flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning
vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och
döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.
Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store
sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen
firats som en folkfest av Stockholms invånare.
* * * * *
[Illustration: Johan Henrik Kellgren.]
Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av
dessa, den s. k. _akademiska kretsen_ eller _gustavianerna_, ägde sin
främste representant i
_Johan Henrik Kellgren_, »behagens skald», som föddes i Västergötland
1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där
Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han
anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade
han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I
Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci,
samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen
Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för
sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter,
och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe
än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande
strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för
Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.
Bland hans dikter intaga de _satiriska_ och _lärodikterna_ främsta
rummet. Till det förra slaget höra _Ljusets fiender_, i vilken han
kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekanta
_Dumboms leverne_.
Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland dem _Den nya
skapelsen_, vilket poem de i följande tidevarv framträdande
nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla
diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår
vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även som _prosaförfattare_ och
_dramatiker_ (_Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahe_ m. fl.) tillhör
Kellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.
* * * * *
[Illustration: K. G. av Leopold.]
_Karl Gustav av Leopold_ (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska
skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans
sekreterare. Han är bekant genom sina många _lärodikter_ och
_idyller_[21] (_Eglé och Anette_) samt för några satiriska poem (_Mina
nya rum, Byxorna_). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid
den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och
på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då
framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska
smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig
Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro
gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.
* * * * *
_Johan Gabriel Oxenstierna_ (född 1750, död 1818) är bekant som
författare till skaldestycket _Skördarna_, i vilket han i enlighet med
sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger
lantbrukarens yrke.
* * * * *
[Illustration: Anna Maria Lenngren.]
Till gustavianerna kan även räknas
_Anna Maria Lenngren_, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt,
men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran.
Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den
satiriska dikten _Tekonseljen_, i vilken hon gisslar småstadsskvallret.
Sedermera översatte hon flera _operatexter_.[22] Efter sitt giftermål
med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i
Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som
förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran.
Bland dessa märkas _Pojkarna_, en skildring av barnaårens sorglösa tid,
_Den glada festen_, en idyll från en prästgård på landet, samt de
satiriska _Grevinnans besök_, _Fröken Juliana_, _Porträtterna_ m. fl.
[Fotnot 21: Idyll = herdedikt.]
Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och
oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med
få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till
föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med
nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru
Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.
Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad
huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens
värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos
fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken
vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med
stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de
senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars
1817.
* * * * *
De författare som _icke_ tillhörde den akademiska kretsen, yrkade på
mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi.
Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig
till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voro _Thorild_ och
_Lidner_.
[Fotnot 22: Opera = sångspel.]
* * * * *
[Illustration: Tomas Thorild.]
_Tomas Thorild_ (född 1759) var länsmansson från Bohuslän. Han studerade
i Göteborg, Lund och Uppsala samt vistades en tid i Stockholm, där han,
som förut nämnts, i tidningarna förde en häftig strid med Kellgren.
Thorild var en varm beundrare av Rousseau men hade även öppen blick för
de nya rörelser, som vid denna tid ägde rum inom Englands och Tysklands
litterära värld. Han kämpade med iver för sina idéers framgång, men då
det såg ut, som om det ej skulle lyckas för honom, begav han sig till
England, varifrån han dock snart återvände. Thorild, vilken var
anhängare till många av de åsikter som föddes under franska
revolutionens dagar, blev för sin skrift _Ärligheten_ av hertig Karl
landsförvisad och erhöll sedan han för alltid lämnat Sverge en
professorsplats vid det svenska universitetet i Greifswald.
Det är isynnerhet som _prosaförfattare_ och _kritiker_ Thorild
förskaffat sig ett berömt namn. Hans _Kritik över kritiker_ innehåller
många sanningar, värda att taga vara på, och det glänsande språket i
denna skrift har väckt beundran i vida kretsar. Han avled i Greifswald
1808.
* * * * *
[Illustration: Benkt Lidner.]
_Benkt Lidner_ (född 1757, död 1793) var en vemodsfull lyriker, som
gärna besjöng hemska, upprörande ämnen. Av denna art är hans mest
bekanta skaldestycke, den storslagna dikten _Grevinnan Spastaras död_, i
vilken han skildrar, hur en ung grevinna kastar sig in i lågorna från
ett brinnande hus för att rädda sitt barn, och hur hon därvid omkommer.
En värklig händelse, som inträffat vid en jordbävning i Messina, ligger
till grund för denna av en sällsynt dramatisk kraft präglade dikt. I
hans opera _Medea_ förekommer den bekanta sången »_O yngling, om du
hjärta har_». Av Lidners övriga dikter må nämnas _Yttersta domen_, som
han själv lär ha ansett vara sitt livs mästervärk.
Få av våra skalder ha varit begåvade med större snille än Lidner, men på
grund av en svag karaktär hemföll han åt dryckenskap och blev en i
förtid bruten man. Hans vänner och beskyddare drogo sig därför ifrån
honom; endast Thorild och Bellman övergåvo honom ej helt. Den sistnämnde
sjöng ihop de pänningar, som behövdes till sångarbroderns begravning.


Det nya statsskickets tid.

Tiden 1809-1830.
Med genomförandet av 1809 års statsvälvning, som nödvändiggjordes av det
kritiska läge, vari Sverge genom Gustav IV Adolfs maktmissbruk hade
råkat, begynner ett nytt tidsskede i vårt lands politiska historia. Men
även i kulturellt hänseende inbryter en ny tid. Under den långa fredstid
som nu följer, och vartill dessförinnan saknats motstycke i Sverges
hävder, gör den andliga odlingen stora framsteg; isynnerhet når den
litterära värksamheten en utveckling som aldrig tillförne.
Den franska smakriktningen, som under föregående tidevarv varit den
förhärskande över hela Europa, börjar nu övergivas, upplysningstidens
läror trängas tillbaka, och nya åskådningssätt göra sig gällande. De nya
litterära strömningarna utgingo från Tyskland, där diktningen vid
1700-talets slut nådde en dittills osedd blomstring genom de berömda
skalderna _Schiller_ (död 1805) och _Goethe_ (död 1832). Oppositionen
mot den franska smaken upptogs av de tyska s. k. _nyromantikerna_
(_Tieck_, _Schlegel_ m. fl.), vilka gent emot upplysningstidens ensidiga
_förståndsdiktning_ sökte hävda _fantasiens_ och _känslans_ rätt. Såsom
mönster för sin diktning uppställde nyromantikerna dels äldre tiders
romanska skalder (italienarna _Dante_, _Tasso_ och spanjorerna
_Calderon_, _Cervantes_ m. fl.), dels Englands ypperste dramatiker
_Shakspere_ (död 1616) men isynnerhet sitt eget fosterlands medeltida
diktning.
I Sverge, där den vittra alstringen under början av 1800-talet befann
sig i en avmattningsperiod, hade den äldre, franska smaken sina målsmän
bland de akademiska skalderna. Men redan vid tidevarvets början
uppträdde några unga män (_Atterbom_, _Hammarsköld_ o. a.), vilka med de
tyska nyromantikerna såsom förebilder ville reformera den svenska
poesien. Mellan dessa, de s. k. fosforisterna, och den äldre skolans män
utspann sig en litterär fejd, som blev både långvarig och häftig. Många
av tidens skalder avhöllo sig emellertid från denna strid, ehuru de i
sin diktning avgjort närmade sig nyromantikerna. Till dessa »neutrala»
hörde bl. a. Tegnér och Wallin.
Under detta tidsskifte värkade flera framstående vetenskapsmän på skilda
områden. Ryktbara _teologer_ voro förutom psalmisten och vältalaren J.
O. Wallin bl. a. Samuel Ödman (framstående psalmdiktare) och den strängt
ortodoxe Henrik Schartau. Såsom _hävda forskare_ står Geijer ännu i dag
oupphunnen. På _naturvetenskapernas_ fält arbetade Jöns Jakob Berzelius,
den egentlige grundläggaren av kemien såsom vetenskap, och de
framstående botanikerna Karl Adolf Agardh och Elias Fries, vilkens
värksamhet sträcker sig in i nästa period, samt zoologen Sven Nilsson.
* * * * *
På övergången mellan de båda tidsskiftena stå Franzén och Wallin.
* * * * *
[Illustration: F. M. Franzén.]
_Frans Mikael Franzén_ (född 1772, död 1847) var född i Finland, men
sedan detta land lösslitits från Sverge, flyttade han över till det
gamla moderlandet, där han sedan tillbragte sina återstående år.
Franzéns diktning utmärkes av en varm känsla, är ofta av ett religiöst
innehåll och röjer en sann kärlek till mänskligheten. Den jordiska
glädjen har han besjungit i några små fina dikter (_Till en yngling_,
_Champagnevinet_ m. fl.). Av hans övriga skaldestycken förtjäna att
omnämnas sångerna till _Selma och Fanny_ samt _Den gamle knekten_, en
episk-lyrisk dikt, i vilken en gammal soldat förtäljer sina minnen från
den stora ofredens dagar. Franzén var även en utmärkt psalmförfattare,
och flera av hans psalmer äro intagna i 1819 års psalmbok (n:r 102, 119
och 323). Han var även en framstående predikant. År 1834 blev han biskop
i Härnösand, och detta ämbete innehade han till sin död.
* * * * *
[Illustration: Johan Olov Wallin.]
_Johan Olov Wallin_ (född 1779, död 1839) skrev redan såsom yngre
skaldestycken i den akademiska stilen, varifrån han dock senare
frigjorde sig. Wallin var bördig från Dalarne och erhöll undervisning
först i Falun och sedan vid Västerås gymnasium. Utgången från ett
fattigt hem måste han tidigt bidraga till sitt uppehälle genom att
undervisa yngre gossar; likväl nödgades han av brist på medel flera
gånger avbryta sin vistelse vid skolan. Slutligen fick han dock
fortsätta studierna och blev vid 20 års ålder student i Uppsala samt tre
år senare filosofie magister. Länge tvehågsen om vilket levnadskall han
skulle välja, ägnade han sig under en tid åt enskild lärarevärksamhet.
Med diktningen, för vilken han allt sedan barndomen röjt stora anlag,
sysslade han emellertid fortfarande och fäste vid denna tid allmän
uppmärksamhet vid sig genom att på en gång hembära icke mindre än tre av
Svenska akademiens pris, däribland stora guldmedaljen för lärodikten
_Uppfostraren_. Sedan han på inrådan av en gynnare låtit prästviga sig,
innehade han några år en teologie adjunktsbefattning vid Karlbergs
krigsskola. Men länge kvarblev han ej på denna underordnade plats. Med
korta mellanrum utnämndes han till bl. a. kyrkoherde (i Solna, sedan i
Stockholm), domprost i Västerås, pastor primarius och två år före sin
död till ärkebiskop. Av Svenska akademien var han ledamot sedan år 1810.
Wallins skaldskap omfattar -- förutom en del _tillfällighetsdikter_,
varibland må nämnas hans _festsång_ vid avtäckandet av Gustav III:s
staty[23] -- huvudsakligen religiös diktning, på vilket område han
förvärvat sig ett skaldenamn av första ordningen. Bland hans sånger må
särskilt framhållas _Hemsjukan_ och den kort före hans död skrivna
_Dödens ängel_, utan tvivel Wallins härligaste diktskapelse.
Sin största ryktbarhet vann emellertid Wallin som _psalmdiktare_
(»Davidsharpan i Norden»). Medlem i den år 1811 tillsatta
psalmbokskommittéen ägnade han åtta års träget arbete åt det förslag
till ny psalmbok, som erhöll kunglig stadfästelse år 1819. I denna, som
med skäl blivit kallad den vallinska psalmboken, äro 126 psalmer av
honom själv författade (bl. a. n:r 55, 141, 262, 275, 496), varjämte han
översatt eller bearbetat en mängd av de övriga. Wallin var tillika en
utmärkt predikant och sin tids störste vältalare. Tegnér giver honom
också det vackra erkännandet:
»Du skald som få, du talare som ingen.»
[Fotnot 23: För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200
dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före
Nobelprisets tillkomst.]
* * * * *
[Illustration: Esajas Tegnér.]
Under detta tidevarv värkade också Sverges ända till i våra dagar
ryktbaraste sångarsnille
_Esajas Tegnér_, som föddes i By socken i Värmland den 13 nov. 1782 och
var son av komministern, sedermera kyrkoherden Esajas Tegnér och Sara
Maria Seidelius. Nio år gammal blev han faderlös, och enär modern
saknade medel till att låta honom studera, upptogs han av en hans faders
ungdomsvän, kronofogden Branting, såsom skrivbiträde på dennes kontor.
Då Branting märkte gossens stora läslust och törst efter kunskaper,
beredde han honom tillfälle att helt få ägna sig åt studier, i det att
han vidtalade en av sina vänner, kapten Löwenhielm, hos vilken Esajas'
äldre bror Lars Gustav var informator, att taga gossen till sig och låta
honom mottaga undervisning av brodern. Då Lars Gustav någon tid därefter
erhöll lärareplats hos bärgsrådet Myhrman på Rämens bruk (nära
Filipstad), var Esajas honom följaktig och fortsatte där med
utomordentlig flit sina studier, som företrädesvis omfattade språk och
utländsk litteratur. Ofta tillbragte han större delen av natten vid
boken. Detta ansträngande själsarbete skulle utan tvivel skadat hans
hälsa, därest han icke emellanåt blivit dragen med ut till lekar och
härdande kroppsövningar. Efter tre års vistelse på Rämen begav han sig
hösten 1799 till Lund, där han lika rastlöst som förut bedrev sina
studier. Vid magisterpromotionen 1802 tillerkändes han, ännu icke