Svensk litteraturhistoria - 2

Total number of words is 3889
Total number of unique words is 1664
19.5 of words are in the 2000 most common words
28.4 of words are in the 5000 most common words
33.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Genom denne fick konung Gustav kännedom om Luthers läror, för vilka han
fattade livligt intresse. Kort därpå gavs åt Olavus Petri ett
vidsträcktare värksamhetsfält, i det att konungen kallade honom till
Stockholm såsom stadens sekreterare och tillika predikant i Storkyrkan.
På sin nya plats utvecklade »mäster Olov» en rastlös värksamhet såsom
kämpe för den nya läran. I en mängd populära (folkliga) _ströskrifter_
angrep han oförfärat och med övertygande kraft den katolska läran. Han
var också städse beredd att muntligt försvara sin tro. »Till rättelse
för enfaldiga klerker och kyrkopräster» utgav han en _postilla_, som
ännu läses av allmogen i vissa trakter av vårt land. Därjämte utarbetade
han en _kyrkohandbok_ och flera samlingar _svenska psalmer_. Den första,
vilken utkom 1526 och bar titeln »Någre Gudhelige Vijsor vthdragne aff
then Heliga Skrift», innehöll 10 psalmer, därav hälften översättningar,
såsom »Vår Gud är oss en väldig borg». Bland alstren av hans egen
psalmdiktning återfinnas flera i 1819 års psalmbok (n:r 21, 50 o. a.).
Den första svenska översättningen av _Nya testamentet_, som förelåg
1526, anses vara Olavus Petri värk, och han deltog även i arbetet på den
fullständiga _bibelöversättningen_.
Olavus Petri ägnade sig tillika åt historisk forskning, vars resultat
han framlade i en _Svensk krönika_, omfattande tiden intill Gustav Vasa.
I ett värdigt, kärnfullt språk framställer författaren med berömvärd
opartiskhet det historiska förloppet på grundvalen av viktiga, nu
förkomna handlingar samt söker att utfinna historiens lärdomar. Emedan
åtskilligt i framställningen i någon mån syntes nedsätta den svenska
äran, ådrog sig krönikan Gustav Vasas misshag, varför den ej utkom i
tryck, men den spriddes i talrika avskrifter. -- Olavus Petri är
dessutom författare till de förträffliga _domareregler_, som inleda 1734
års lagbok samt till det första svenska skådespelet (_Tobiæ Commedia_).
I början av 1530-talet var Olavus Petri en kortare tid konungens
kansler, vilket ämbete han emellertid snart nedlade. På grund av olika
åsikter rörande reformationens genomförande -- Gustav Vasa tycktes i
denna fråga lägga största vikten vid indragningen av kyrkogodsen --
ävensom av andra orsaker ådrog han sig nämligen konungens misshag. Det
gick slutligen så långt, att han jämte Laurentius Andræ anklagades för
högförräderi och dömdes till döden. Den uppenbart orättvisa domen gick
dock ej i fullbordan, utan de blevo båda benådade. Tre år efter denna
tilldragelse utnämndes Olavus Petri till kyrkoherde i Stockholms
storkyrkoförsamling och innehade detta ämbete till sin död, 1552.
* * * * *
_Laurentius Petri_, Sverges förste luterske ärkebiskop (född 1499, död
1573), understödde troget sin broder i reformationsarbetet och
utvecklade liksom denne en livlig litterär värksamhet. Han var ledare av
och utförde till större delen själv arbetet på den fullständiga
_översättning av bibeln_ som utkom 1541. Några år senare utgav han en
_predikosamling_ samt uppträdde även såsom _psalmförfattare_. Sverges
första luterska _kyrkoordning_ (antagen 1572) är likaledes hans värk. I
denna ådagalägger han stort intresse för undervisningens främjande, i
det att den inrymmer vår älsta _skolordning_. Laurentius Petri lade stor
vikt vid språkets renhet och förmanade ofta prästerna att icke med
främmande ord »förbistra de enfaldiga».
* * * * *
[Illustration: Johannes Messenius.]
Såsom _dramatisk_ och _historisk_ författare framträdde vid tidevarvets
slut
_Johannes Messenius_. Han föddes i Östergötland (1579). Sedan han någon
tid erhållit undervisning i Vadstena skola, sändes han omkring sexton år
gammal till en polsk jesuitskola, vilken han med berömmelse genomgick.
Efter fullbordade studier återvände han till Sverge samt blev, sedan han
avsvurit sin katolska tro, av Karl IX utnämnd till professor vid
universitetet i Uppsala. Messenius ägnade sig här med iver och framgång
åt lärarekallet och samlade omkring sig många lärjungar. Men trätgirig
och härsklysten råkade han snart i strid med en annan akademisk storhet,
professorn _Johannes Rudbeckius_. Till att öka stridens bitterhet bidrog
den tävlan som Messenius upptog med sin motståndare. Då denne enligt
tidens sed lät uppföra latinska skådespel, s. k. _skoldramer_, skrev
Messenius några skådespel på svenska med ämnen ur fäderneslandets
historia, vilka sedan uppfördes av hans lärjungar. Hans mening var att i
femtio olika dramer framställa hela den svenska historien, men han
medhann endast sex. Bland dessa må nämnas _Disa_, som framställer sagan
om en jungfru med detta namn, vilken under en hungersnöd giver konungen
ett klokt råd och därigenom räddar en mängd människor från döden.
Messenii skådespel äro ej utan betydelse, ty genom dem väcktes hågen för
_svensk_ dramatisk konst. Fiendskapen mellan Messenius och Rudbeckius
gick emellertid så långt, att den t. o. m. föranledde gatustrider mellan
varderas anhängare bland studenterna, varför Gustav Adolf förflyttade
dem båda från Uppsala. Messenius utnämndes till vårdare av riksarkivet
och kort därefter till assessor vid den nyinrättade Svea hovrätt. Men
snart invecklades han i nya strider och blev av sina motståndare
anklagad för att ha drivit stämplingar mot konungahuset. På grund härav
dömdes han till fängelse och inspärrades på Kajaneborgs fästning i norra
Finland. Här kvarhölls han i nära tjugu år. Sina sista dagar tillbragte
han i Uleåborg, där han avled 1636. Sin fängelsetid använde han till
vetenskapliga studier och skrev därunder på latin ett stort värk,
_Scandia illustrata_, en svensk rikshistoria. Arbetet, som vittnar om
stor beläsenhet och är synnerligen opartiskt hållet, utgavs först 65 år
efter hans död.


Stormaktstiden
(1611-1718).

Sedan Sverges självständighet gent emot utlandet blivit hävdad samt
reformationen vunnit stadga, går dess utveckling under detta tidevarv
raskt framåt, och medan landet bliver en politisk stormakt, göres också
stora erövringar på den andliga odlingens område. Flera av tidevarvets
regenter visade varmt intresse för bildningens höjande; särskilt
framstår Gustav II Adolf såsom den _högre undervisningens_ främjare.
Genom hans storartade gåva av omkring 300 hemman till Uppsala
universitet blev dess ställning tryggad. Under hans regeringstid
inrättades också ett nytt universitet i Dorpat ävensom det första
svenska _gymnasiet_ (i Västerås). Längre fram tillkommo nya högskolor i
_Åbo_ (1640) och _Lund_ (1668), och flera stiftsstäder erhöllo
gymnasier. För att tillgodose _allmogens undervisning_ inrättades under
Karl XI:s regering flerstädes sockenskolor, och i den av samme konung
utfärdade kyrkolagen (som ännu är gällande) stadgades, att prästerna
skulle tillse, att yngre personer finge lära sig »läsa i bok». Dock
rådde ännu mycken okunnighet och vidskepelse i landet även hos de mera
bildade; därom vittna de sorgligt ryktbara häxprocesserna.
Den _vetenskapliga_ odlingen i Sverge under stormaktstiden omfattar
flera vetenskapsgrenar. _Historie-_ och _fornforskning_ bedrevos av bl.
a. Olov Verelius, Johan Peringskiöld och Olov Rudbeck d. ä. De
historiska arbetena från denna tid utmärka sig i allmänhet för en
strävan att giva fäderneslandet höga anor och en stolt forntid med
åsidosättande av den historiska sanningen. På _naturvetenskapernas_
område värkade läkaren Urban Hjärne och mekanikern Kristoffer Polhem m.
fl.
_Diktningen_, som förut huvudsakligen utgjorts av konstlös naturpoesi,
utvecklar sig under detta tidevarv till värklig skaldekonst. Största
förtjänsten härom har _Georg Stiernhielm_, i det att han var den förste
som för diktning på modersmålet begagnade antika[9] versformer och
sålunda, såsom han själv säger, »lär sånggudinnorna dikta och spela på
svenska». Några skalder, den s. k. _romanska riktningens_, efterbildade
i sin diktning Italiens, Frankrikes och Tysklands vittra alstring.
I _språket_ inblandades under detta tidsskede många främmande ord. En
träffande bild av den rådande språkförbistringen gav Olov Rudbeck d. ä.,
som skrev, att »när somliga hava lärt åtskilliga språk och skola skriva
några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det
rätt ser ut som en narrs dräkt eller tiggares, vilken haver sammanlappat
sina kläder av alla de slags lappar han funnit på gatorna». Flera
framstående skriftställare ivrade dock för språkets rensning samt för
dess utbildning genom en rikare ordböjning och en mera efter uttalet
lämpad rättstavning. Genom den av Karl XI påbjudna _nya
bibelöversättningen_ hade hågen för forskningar i modersmålet blivit
väckt. I det nya bibelvärket, som förelåg i tryck 1703, »Karl XII:s
bibel», bibehöllos dock i stor utsträckning både gamla böjningsformer
och gammalt skrivsätt. Detta arbete blir sålunda »fornspråkets sista
gränsmärke», ty i litteraturen i övrigt vann nysvenskan snabbt allt
större utbredning.
[Fotnot 9: Antik = fornartad, något som tillhör den grekiska eller
romerska forntiden.]
* * * * *
Såsom representant för den äldre visdiktningen framstår
_Lars Wivallius_ (född 1605 på gården Vivalla i Närke, död 1669).
Adertonårig kom han till Uppsala men reste efter en kort tid till
utlandet, där han under flere år förde en mycket äventyrlig tillvaro.
Utan pänningar och saknande håg för någon bestämd sysselsättning drog
han från land till land, än tjänande som soldat, än livnärande sig med
att undervisa, måla porträtt o. dyl. Efter sina irrfärder, i främmande
land kom han till Skåne, där han under namn av »baron Erik
Gyllenstjärna» fick åtnjuta gästfrihet hos en svensk adelsman, Vulf
Grijp på Björkebärga, samt lyckades vinna dennes dotter. Då bedrägeriet
uppdagades, tog han till flykten men blev omsider fängslad. Under den
därpå följande rättegången utvecklade han i försvarsskrifter på vers och
prosa en glödande vältalighet och stor fyndighet. Slutligen dömdes han
dock till fängelse på Kajaneborg, där han under stora lidanden
tillbragte sex långa år. Efter frigivandet återvände han till Stockholm
och lyckades bli utnämnd till auditör vid ett gardesregemente därstädes.
Sina sista dagar tillbragte han på fädernegården.
Wivallius ådagalägger i sitt skaldskap större herravälde över formen än
någon annan svensk skald före honom. I sina dikter besjunger han bl. a.
naturens skönheter och frihetens välsignelse (»_Ack Libertas,_[10]_ du
ädla ting_»). Bland hans religiösa sånger må nämnas _Den tredje psalm
Davids_. Den allmännast kända av hans visor är utan tvivel den av en
vemodsfull stämning genomträngda: »_Varer nu glade, min' fiender all!_»
[Fotnot 10: Libertas = frihet.]
* * * * *
[Illustration: Georg Stiernhielm.]
Storhetstidens främste skald är
_Georg Stiernhielm_. Stiernhielm var son av en bärgsman, Olov
Marqvardsson, och föddes i Vika socken i Dalarne (1598). Efter
förberedelse i Västerås skola avgick han vid 21 års ålder till
universitetet i Uppsala samt företog sedan en längre utländsk resa,
varunder han bedrev studier vid flera, företrädesvis tyska, högskolor.
Hemkommen tjänstgjorde han någon tid som lektor vid Västerås gymnasium,
men sedan han genom sina stora kunskaper och lysande snillegåvor ådragit
sig de maktägandes uppmärksamhet, användes han tid efter annan i en
mängd olikartade värv. År 1630 utnämndes han till assessor vid hovrätten
i Dorpat samt blev följande år adlad. Några år senare återkallades han
till Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Det är vid
denna tid -- han var då över 40 år -- hans värksamhet som skald
begynner. Genom att forma språket efter antikens versbyggnader höjde
Stiernhielm den svenska diktningen till en värklig konstpoesi, varför
han ock av eftervärlden har blivit kallad »den svenska skalde_konstens_
fader». Hans mest berömda diktalster är _Herkules_, en allegorisk dikt,
som behandlar sagan om Herkules vid skiljevägen, där »fru Lusta» och
»fru Dygd» var för sig sökte draga honom på sin sida. Dikten är
egentligen en målning av tidens seder, och Herkules är den unge
svensken, som ställes i valet mellan ett liv i lättja och sinnliga
njutningar å ena sidan samt dygd och pliktuppfyllelse å den andra.
»Herkules» är skriven på _hexameter_, vilken versform härmed införes i
svensk poesi. Av Stiernhielms övriga dikter må nämnas _Bröllopsbesvärs
ihågkommelse_, vari på ett skämtsamt sätt skildras det myckna besvär,
som är förknippat med ett bröllop på landet. Vid sidan av sitt skaldskap
ägnade sig Stiernhielm åt vetenskaplig forskning på olika områden. Han
sysslade med matematik, naturvetenskap och filosofi samt bedrev hävda-
och språkforskning. För modersmålets utbildning och förädling ivrade han
varmt och begynte utgivandet av en ordbok, kallad »_Gambla Svea och
Götha måles fatebur_», varav han emellertid blott medhann första
bokstaven. Hans mångsidighet hade nämligen till följd, att mycket av vad
han påbörjade, blev ofullbordat.
Efter några års vistelse i Stockholm återflyttade Stiernhielm till
Livland men nödgades inom kort med maka och barn fly därifrån, sedan
hans gods blivit plundrat av ryssarna. Alldeles utblottad återkom han
till Sverge. Snart erhöll han dock nya ämbeten och utnämndes slutligen
till föreståndare för det av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade
antikvitetskollegiet, vilket ämbete han innehade till sin död (1672). I
det längsta bibehöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och
sysselsatte sig ännu vid 73 års ålder med vetenskapligt
forskningsarbete. Till sinnet var han glad, öppen och frimodig. Hans vän
och lärjunge, skalden _Columbus_, säger om honom: »Han tackade
innerligen sin skapare, som honom i sina dagar en hälsosam kropp, ett
gott förstånd, dagligt bröd, ett förnöjsamt sinne och ett glatt gemyt
hade förlänt.» Hans gravskrift, som han själv dikterat, lydde: »Han
levde glad, så länge han levde.»
* * * * *
Samma nit om språkets uppodling, som drev Stiernhielm att reformera den
svenska poesien, synes även ha äggat en annan av tidevarvets män till
vitter alstring. I en samtidigt med Stiernhielms Herkules utgiven dikt,
_Thet Swenska språketz Klagemål_, av Skogekär Bergbo, under vilket namn
man antagit, att presidenten _Gustav Rosenhane_ (död 1684) skulle dölja
sig, klagar skalden över att »thet icke, som sig borde, ährat blifver».
Senare utkommo under samma pseudonym tvenne diktsamlingar: _Fyratijo små
wijsor_ samt _Venerid_, en samling av 100 sonetter,[11] utgörande
kärlekskväden, som äro tillägnade den kvinna, vars namn diktvärket bär.
* * * * *
Den ovan nämnde
_Samuel Columbus_ (född 1642, död 1679) skrev -- jämte
tillfällighetsverser på hexameter efter Stiernhielms mönster -- flera
veka och stämningsfulla lyriska dikter, däri han visar ett utpräglat
sinne för versens välljud. Hans förnämsta värk äro de religiösa
diktsamlingarna _Den bibliske verlden_ och _Odæ sveticæ_[12] (i den
senare förekommer psalmen 440 i 1819 års psalmbok). Tillsamman med
Stiernhielm, hans faderlige vän och gynnare, värkställde han en
dramatisering av dennes Herkules. Även på språkforskningens område
uppträdde Columbus som författare med ett utkast till en svensk
språklära, den första i sitt slag: _En svensk orde-skötsel_.
* * * * *
_Lasse (Lars) Johansson_ (född 1638, död 1674), vanligen kallad
_Lucidor_[13]_ den olycklige_, har skrivit andliga och världsliga visor,
av vilka flera röja en mindre vanlig skaldebegåvning. Främst stå hans
_psalmer_ (i omskriven form intagna i vår nuvarande psalmbok, n:r 463,
465 och 467), vilka på ett gripande sätt måla den skuldmedvetne
syndarens ånger. Bland hans världsliga dikter må nämnas några
_dryckesvisor_, vari han med en dramatisk livlighet, som påminner om
Bellman, skildrar några scener ur den tidens krogliv.
Lucidors levnadsförhållanden äro föga kända. Sedan han en tid studerat i
Uppsala samt gjort en utländsk resa, bosatte han sig i sin födelsestad,
Stockholm, där han förtjänade ett knappt bröd med att giva
språklektioner och skriva tillfällighetsdikter, såsom bröllops- och
begravningssånger, samt förde för övrigt ett oordentligt levnadssätt.
Under ett besök på källaren Fimmelstången råkade han i gräl med en annan
krogkund, vilken genomborrade honom med sin värja. Efter hans död utgavs
en del av hans dikter under titeln _Helikons blomster_.
[Fotnot 11: Sonett, en dikt med två fyraradiga och två treradiga
strofer. Denna versform härstammar från Italien, där den tidigt nådde
stor fulländning genom skalderna _Dante_ och _Petrarca_.]
[Fotnot 12: Den fullständiga titeln lyder: Odæ sveticæ, thet är någre
verldsbetracktelser, sång-vijs författade.]
[Fotnot 13: Lucidor, av ett latinskt ord, lucidus, som betyder skinande,
klar.]
* * * * *
_Håkan (Hakvin) Spegel_ (född 1645, biskop i Skara och Linköping,
ärkebiskop, död 1714) är tidevarvets ryktbaraste _psalmförfattare_. Av
hans psalmer, som utmärka sig för flärdlöshet, trosvärme och poetisk
skönhet, intogos i 1695 års psalmbok icke mindre än 38 st. varibland ett
tjugutal äro bibehållna i den nuvarande. Ett annat poetiskt arbete av
hans hand är »_Guds wärck och hwila_», en framställning av
skapelsehistorien. Spegel var tillika en framstående predikant och en
varm ivrare för folkbildningens höjande. Han var en av de lärdaste och
mest värksamma kämparna för »nysvenskan»; hans _Svensk Ordabook_
(utgiven 1712) är den första något så när fullständiga ordboken över
svenska språket.
* * * * *
_Jäsper Svedberg_ (född 1653, professor i Uppsala, biskop i Skara, död
1735) intager likaledes ett framstående rum på psalmdiktningens område.
Huvudsakligen genom hans försorg utarbetades ett _förslag till ny
psalmbok_, som granskades och även gillades. Men sedan den utkommit från
trycket, blev den på några avundsmäns tillskyndan indragen under
föregivande, att den var irrlärig, och Svedberg, som själv bekostat
tryckningen, gjorde stor ekonomisk förlust. På grundvalen av Svedbergs
förslag utarbetades emellertid den psalmbok, som antogs 1695 och
vanligen kallas »gamla psalmboken». (Av dess psalmer ha omkring 200
insatts i den nuvarande.) Bland de psalmer Svedberg själv skrivit, må
framhållas n:r 99, 342 samt 500: 7 v. (»Herre, signe du och råde»). För
språkets reformering genom en förbättrad rättstavning var han livligt
värksam och utvecklade sina åsikter bl. a. i en skrift, kallad
»_Schibboleth_»[14] eller »_Swenska språkets rycht och richtighet_».
[Fotnot 14: Ordet, Schibboleth är hämtat ur Domareboken (kap. 12:5
ff.).]
Bland tidevarvets psalmsångare förtjäna även att nämnas _Peter Lagerlöf_
(född 1648, professor i Uppsala, död 1699) och _Jakob Arrhenius_ (född
1642, likaledes professor, död 1725). Den förstnämnde har skrivit n:r
328 och 332 i nu gällande psalmbok, och av den senare ha vi de vackra
psalmerna 52, 213 och 215 m. fl. Lagerlöf utmärkte sig även såsom
_latinsk_ skald och har dessutom diktat ett av hans samtid mycket berömt
kärlekskväde, _Sång till Elisandra_.
* * * * *
_Johan Runius_ (född 1679, död 1713) var av sin samtid högt uppburen för
sina poetiska alster och erhöll t. o. m. hederstiteln »skaldefursten».
Hans dikter, som efter skaldens död utgåvos samlade under titeln
_Dudaim_[15], bära prägeln av ursprunglighet, hurtighet och ett gott
skämtlynne, men något större litterärt värde äga de icke, i det att de
äro skäligen andefattiga och formen ofta är vårdslösad. Bland hans
dikter märkes »_Friskens och Runii resa till Dalarön_» med en livlighet
i skildringen, som leder tanken på Bellman. Runius' förmåga att rimma
var förvånansvärt stor. Som ex. härpå må nämnas »_Rimdanz i fastlagen_».
Trots fattigdom och sjuklighet bibehöll Runius sitt muntra lynne in i
det sista. Dagen före sin död, den 1 juni, skrev han:
»Har majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en glad och rolig junius.»
* * * * *
Den romanska skalderiktningens förnämste representant i Sverge är
_Gunno Dahlstierna_, som före adlandet hette Eurelius (född 1661,
lantmäteridirektör, död 1709). Dahlstiernas märkligaste dikt är
_Kungaskald_, ett sorgekväde vid Karl XI:s död, vilket är skrivet på ett
italienskt versmått, »ottave rime», som han införde i svensk poesi. I
268 åttaradiga strofer besjunger han i ett högstämt språk det svenska
storväldet, men de storståtliga bilder som han använder, slå ofta över i
det löjliga (»himmelns silvervårta», »Phoebus[16] sockerknippe»), och de
talrika lärda vändningarna tarva förklaringar, för att dikten skall
bliva njutbar. Lyckligtvis fann denna diktart som inom den bildande
konsten motsvarades av den samtidigt rådande barockstilen, föga
efterföljd i Sverge.
[Fotnot 15: Dudaim = kärleksäpple.]
[Fotnot 16: Foibos Apollon, i den grekiska gudavärlden sångens gud.]
* * * * *
På övergången till nästa tidevarv stå de tvenne följande skalderna.
_Jakob Frese_ (född i Finland omkr. 1690, död 1729) började sitt
författarskap med tillfällighetsdikter i den gängse stilen. Småningom
nådde han dock fram till en mera egenartad diktning i skildringen av
sitt eget livs inre. Under intrycket av dels fäderneslandets olyckor,
dels egna lidanden (en långvarig sjukdom) få hans sånger en vemodig,
klagande grundton, som kännetecknar särskilt hans _Vårbetraktelser_. I
_Passionstankar_ träder oss till mötes en from barnatro, blandad med en
djup levnadströtthet.
* * * * *
_Samuel von Triewald_ (född 1688, död i holsteinsk tjänst 1743)
blev en banbrytare för den nya litterära smakriktning, den
_fransk-klassiska_[17], som under följande tidsskeden skulle sätta sin
prägel på vårt lands vittra alstring. I sin satir[18] _Mot våra dumma
poeter_ gisslar han obarmhärtigt såväl det andefattiga rimsmideriet som
den förkonstlade och svulstiga känslopoesien. I några kvicka
skämtberättelser på vers efterbildar han den franske skämt- och
fabeldiktaren _Lafontaine_.
[Fotnot 17: Klassisk, i vidsträckt mening lika med mönstergill,
ypperlig, av bestående värde.]
[Fotnot 18: Satir = dikt som förlöjligar människornas dårskaper.]
* * * * *
[Illustration: Olov Rudbeck d. ä.]
Bland de män som under stormaktstiden ägnade alla sina krafter åt den
andliga odlingen, står
_Olov Rudbeck d. ä._ i främsta ledet. Han var född i Västerås (1630) och
son av den lärde och dugande professorn, sedermera biskopen Johannes
Rudbeckius (se sid. 16). Vid 16 års ålder kom han till Uppsala, där han
ägnade sig åt naturvetenskapliga, företrädesvis medicinska studier och
gjorde redan som student sitt namn odödligt genom upptäckten av de s. k.
lymfkärlen. Genom ett frikostigt understöd av drottning Kristina blev
han i tillfälle att företaga en studieresa till utlandet, förnämligast
Holland. Efter hemkomsten utnämndes han till professor i botanik samt
några år senare i medicin vid Uppsala universitet och lyckades snart
genom sina föreläsningar och förevisningar väcka den studerande
ungdomens intresse för dessa vetenskaper, som han dessutom främjade
genom att uppföra en anatomisk lärosal, anlägga en botanisk trädgård m.
m. För övrigt var knappast något värksamhetsfält honom främmande; han
ägnade sig med framgång åt fysik, astronomi, fornforskning samt försökte
sig på konster och handaslöjder. I stadens offentliga värv deltog han på
ett sätt, som förskaffade honom det erkännandet, att »allt som skulle
göras, gjorde _han_ i sta'n». Såsom skriftställare vann Rudbeck
europeisk ryktbarhet genom sitt märkliga arbete _Alland eller Manheim_,
vanligen kallat Atlantikan. I detta söker han bevisa, att ett av den
grekiske filosofen Platon beskrivet mönstersamhälle, Atlantis, varit
ingenting annat än det gamla Sverge, samt att detta var det först odlade
landet på jorden, de indo-europeiska folkens urhem och den västerländska
kulturens vagga. Detta arbete, som vittnar om författarens stora
beläsenhet och framför allt fyndighet, väckte ett ofantligt uppseende --
även utlandets lärda uttryckte sin beundran -- och de däri uttalade
åsikterna gällde länge som historiska sanningar. De stolta
forntidsdrömmarna förbleknade dock efter hand inför en mera kritisk
hävdaforskning, och numera tillmätes Atlantikan icke något vetenskapligt
värde.[19] Av det stort anlagda värket utkommo tre delar. Den fjärde var
under tryckning, då en förhärjande vådeld lade större delen av Uppsala i
aska (1702), varvid såväl manuskript som färdigtryckta exemplar
förstördes. Fyra månader efter denna händelse slutade han sitt värksamma
liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna,
bevarar hans stoft.
[Fotnot 19: Angående indo-europeernas urhem torde förtjäna påpekas, att
vetenskapliga forskare i våra dagar framlagt skäl för att detta
värkligen skulle ha varit beläget vid Östersjöns stränder (Nord
tyskland, de danska öarna och Sydsverge).]


Frihetstiden
(1718-1772).

I vissa avseenden är frihetstiden ett av de mest glänsande tidevarven i
vår historia. Visserligen upphörde Sverge under Karl den tolvtes
regering att vara en stormakt i politiskt hänseende, men sedan den stora
ofredens dagar voro slut, nådde vetenskapen, konsten och litteraturen en
blomstring, som dittills icke skådats i vårt land. Frihetstidens ledande
män intogo i allmänhet en välvillig hållning gentemot den andliga
odlingen, och många av dem understödde med pänningar litteraturens,
konstens och vetenskapens främsta utövare. Av stor betydelse blevo de
lärda samfund eller _akademier_, som under denna tid inrättades. Den
älsta av dessa är _Vetenskapsakademien_, som bildades 1739, och bland
vars stiftare märkas Linné, Höpken och Alströmer. Denna akademi främjar
isynnerhet den naturvetenskapliga forskningen. Den för konst och
litteratur varmt intresserade drottning Lovisa Ulrika grundade några år
senare _Vitterhetsakademien_, men dess inflytande på Sverges litteratur
blev ej synnerligen stort, alldenstund den snart av politiska skäl måste
nedlägga sin värksamhet. I annan form blev den emellertid sedan
återupprättad. De bildande konsterna uppmuntrades av _Målar- och
bildhuggarakademien_ (= Fria konsternas akademi), musiken av
_Musikaliska akademien_.
Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att
framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inom
_vitterheten_. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det
ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den
franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska
diktarna, tragediförfattarna _Corneille_ och _Racine_, komediförfattaren
_Molière_ m. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder
använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar,
men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.
Under detta tidevarv framträdde de första romanförfattarna i vårt land.
_Historieskrivningen_ bedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring.
Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s.
k. _1734 års lag_, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.
_Språkforskningen_ gick framåt med stora steg under ledning av Johan
Ihre (född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål
den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning »_Then Swänska
Argus_» bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var
fallet med den nyss nämnda lagboken.
Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad
vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu som _Linné_
gjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält
värkade Torbern Bergman samt Karl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Svensk litteraturhistoria - 3
  • Parts
  • Svensk litteraturhistoria - 1
    Total number of words is 3721
    Total number of unique words is 1643
    18.3 of words are in the 2000 most common words
    27.6 of words are in the 5000 most common words
    32.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Svensk litteraturhistoria - 2
    Total number of words is 3889
    Total number of unique words is 1664
    19.5 of words are in the 2000 most common words
    28.4 of words are in the 5000 most common words
    33.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Svensk litteraturhistoria - 3
    Total number of words is 3920
    Total number of unique words is 1536
    20.6 of words are in the 2000 most common words
    30.4 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Svensk litteraturhistoria - 4
    Total number of words is 3874
    Total number of unique words is 1615
    20.0 of words are in the 2000 most common words
    29.2 of words are in the 5000 most common words
    34.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Svensk litteraturhistoria - 5
    Total number of words is 3714
    Total number of unique words is 1457
    20.9 of words are in the 2000 most common words
    30.1 of words are in the 5000 most common words
    34.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Svensk litteraturhistoria - 6
    Total number of words is 3779
    Total number of unique words is 1499
    19.8 of words are in the 2000 most common words
    28.0 of words are in the 5000 most common words
    33.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Svensk litteraturhistoria - 7
    Total number of words is 3747
    Total number of unique words is 1505
    19.3 of words are in the 2000 most common words
    27.1 of words are in the 5000 most common words
    31.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Svensk litteraturhistoria - 8
    Total number of words is 397
    Total number of unique words is 263
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.