Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet - 01

  
  
   SAMLADE SKRIFTER
   AV
   AUGUST STRINDBERG
   FYRTIOFÖRSTA DELEN
   SVARTA FANOR
   STOCKHOLM
   ALBERT BONNIERS FÖRLAG
  
  
   SVARTA FANOR
  
   SEDESKILDRINGAR FRÅN SEKELSKIFTET
   AV
   AUGUST STRINDBERG
   STOCKHOLM
   ALBERT BONNIERS FÖRLAG
   Copyright. Albert Bonnier 1918.
   STOCKHOLM
   ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918
  
  
   FÖRSTA KAPITLET.
  
  Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens
  uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut. Chateauvinerna
  voro utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita, som förlorat
  etiketten i islåren; rödvinet slogs på karaffinerna och balchampagnen
  isades ner i en köldblandning av snö, salpeter och koksalt. Det var
  enkelt men lysande, när gästerna började samlas. De stodo i trappan med
  klockan i hand för att icke komma för tidigt, och framför allt för att
  slippa konversera före dinén. Man levde i en praktisk nationalekonomisk
  tid och man ville icke slösa med samtalen. Som man icke kände sina
  blivande bordsgrannar, måste man iakttaga stor försiktighet i valet av
  ämnen och akta sig att icke säga samma kvickheter åt samma person.
  Författaren Falkenström anlände och fann sin vän bokhandlaren Kilo
  stående med kronometern i vänstra handen.
  -- Är ligan också bjuden? frågade han.
  -- Nej, det är bara fronden.
  -- Är det unga damer med?
  -- Några.
  Falkenström tog upp sin blykam och for över de gråa tinningarne.
  -- Är rostbiffen lös- eller hårdstekt?
  -- Den är nog hård och kanske något seg.
  Falkenström kom fram med en chokladdosa och lade in övre gommen med de
  åtta tänderna.
  -- Det är eget med den här dosan, sade han; jag gick in i en butik för
  att köpa en lämplig dosa att ha på bjudningen. Jag ville naturligtvis
  inte säga vad den skulle vara till, utan stod och letade i diskmontren.
  Butikägaren som var tankeläsare avbröt plötsligen mitt letande:
  -- Herrn ska ta en tom chokladdosa, för så har jag gjort; den passar
  precis, är platt och skrymmer icke i byxfickan.
  -- Det var en hund att vara skarptänkt, svarade jag, tackade för rådet
  och ville gå.
  -- Eljes brukar man pastiljdosor, fortfor han, och när man vänder ryggen
  till, ser det ut som man tog en pastilj eller lade in en pris snus, men
  man får noga se sig för att inga trymåer finnas i rummet.
  -- Jag tackade ännu en gång för de värdefulla upplysningarne och gick!
  -- Blir det hetsning i kväll, tror du?
  -- Ja det blir det väl! En spökdiné utan hetsning är ju intet, svarade
  förlagsbokhandlaren Kilo.
  -- Vad kommer det för folk då?
  -- Mister Anjala skall hetsa Wyberg för Kalevala; fröken Paj skall hetsa
  dig för Tilda K.; Popoffski skall hetsa för Aspasia. Sen är ordet fritt.
  Greve Max skall läsa efter maten en platonsk dialog om järtecken, och
  fröken Aalesund skall sjunga tjugusex Griegare.
  -- Det blir muntert det där! Men jag hoppas doktor Borg kommer!
  -- Ja han kommer, men han har svurit inte säga ett ord. Han är
  fruktansvärd när han talar, men han är rysligast när han tiger.
  Nu hördes porten slå, och gästerna som stått utposterade på alla fyra
  trappgångarne satte sig i rörelse på halvtroppar slingrande sig uppåt i
  trappskruven och in genom tamburdörren.
  Salongen mottog de främmande, som alla kände varandra. De tryckte
  händerna, visade tänder, och damerna kastade sig till varandras bröst.
  Husets lilla styvdotter välkomnade och frågade om de torkat av sig på
  fötterna. Hon var den enda som talade, alla andra låtsades säga något
  som icke hördes, och svarade på frågor som ingen gjort. Man gick omkring
  och såg på väggarnes tavlor, och när någon uttryckte sin okunnighet om
  originalet, svarade hela kören på en gång. Det var alltid en Murillo som
  räddade situationen och blev åskledaren för de starka oväder som här
  samlats. Man knådade motivet så länge det höll, sedan övergick man till
  ramen, och när den var utagerad, tog målaren Wyberg fatt i spännramen,
  ty han fruktade att någon skulle gripa ämnet och tala om pågående
  tavelutställning, vilken var livsfarlig att röra vid.
  Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid.
  Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sexton högerhänder
  syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande
  krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de
  flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och
  bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de
  djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa
  själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro
  alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade
  utebli. Prof. Stenkåhl var nämligen en tongivande salong, där man
  lancerade och störtade, där man kunde bli storhet och där man kunde
  förlora sin storhet. Nu var soppan slut och sörplandet efterträddes av
  en hemsk tystnad, då krabborna återigen kröpo fram och knådade deg, än
  till små runda kulor lika dem man sätter på mörtkrok, än utkavlade långa
  spolar som man mäskar med. Då lyfte prof. Stenkåhl sitt maderaglas och
  hälsade gästerna välkomna till bords. Alla händer grepo om glasen,
  krampaktigt som drunknandes och så blev det tyst igen. Prof. Stenkåhl
  måste bryta tystnaden och försökte en hetsning.
  -- Nåå Anjala, började han, hur han I det i Pojola nu?
  Mister Anjala ville nog ge luft åt sin sorg över sitt lands förlorade
  frihet, men ryssen Popoffski satt där, beredd att avslöja den falske
  martyren. Han svarade därför undvikande. Men då tog professorn och
  kastade ut en krok åt ryssen.
  -- Popoffski, sade han, känner du 1789 års regeringsform?
  Här väntade han en explosion från doktor Borg, något rafflande som
  skulle sätta liv i konversationen, men doktorn teg, och lagade en
  köldblandning inom sig, vilken verkade utåt lamslående kvävande.
  Popoffski, som var uppfostrad och visste att man vid ett bord skulle
  undvika kroggräl, lyfte bara sitt glas och bad att få dricka med finnen:
  -- Skål Anjala! sade han.
  Men Mister Anjala lät sitt glas stå, och lade för sig av fisken.
  Nu blev bordet som i Tysta skolan. Man nickade och drack, och drack och
  nickade, riktigt kinesiskt.
  Doktor Borg utmanades nu till hetsning, men han svarade med sin
  köldblandning, så att gästernas käkar stelnade av frost, och ingen kunde
  äta med aptit.
  Vid steken började dock vinerna verka, och två och två mumlade
  tillsammans. Det lät som på en begravning.
  Revisor K. satt försjunken och beundrade sin hustru, den stora
  författarinnan; han beundrade allt vad hon sade, men hon frågte mest
  efter adresser. Och nu satt hon bredvid Lilla Zachris, som kunde allas
  adresser.
  -- Nå, frågade hon Zachris, ni har kommit ut på tyska; vem är det som
  översätter er? Är det bra gjort?
  Den sista frågan var endast pro forma, och Zachris som lade an på Tilda
  för att få råka den store skådespelaren i hennes salong, svarade bara på
  den första frågan:
  -- Jo, det är fru Mager!
  -- Ånej, är det hon. (Fru Tilda låtsades känna henne.) Var är det hon
  _nu_ bor?
  -- Hon bor i Seelendorff utanför Berlin.
  -- Hon måste ha flyttat då. Jaså i ... hur var det ni sa?
  -- I Seelendorff. (Tag du fru Mager, tänkte han, jag har redan en bättre
  översättare, som du inte får lukta på.)
  -- Seelendorff? Med två e?
  -- Med två e!
  Fru Tilda skrev upp i sitt minne, så att man såg på ögonlocken hur den
  tänkta blyertspennan arbetade.
  Revisorn njöt av sin hustrus framgång i andanom, ty han förstod att hon
  skulle ut på tyska och då måste hon stuka alla de här författarne som
  han ringaktade. Han bad därför att få dricka med Zachris och tackade
  honom för visat intresse.
  Doktor Borg, som satt invid, mumlade nu till Falkenström:
  -- Den dag Tilda kommer att mörda sin protokollsekreterare, skall du se
  ...
  -- Mörda?
  -- Ja, här sitta vi bland mördare och tjuvar. De stjäla varandras
  tankar, varandras adresser, varandras vänner och varandras personer.
  Tilda K. är en äregirig som utom ett författarnamn även åtrår ett nytt
  lysande gifte; och för det skyr hon inga medel. Hon spar på sin skönhet
  genom att hålla mannen i celibat, men den dag hon vill slänga honom, så
  anklagar hon honom för impotens; alla ungherrarne vittna med, det vill
  säga vittna att hon sagt det eller antytt det, och hon har veto. Då skär
  han halsen av sig. Zachris är den första att vittna falskt, för han är
  sådan.
  Falkenström mumlade till svar:
  -- Ja du har rätt, vi sitter i en mördarkula. Du vet att Aspasia, den
  tid hon samlade män, också insamlade greve Max. Hon gick själv och skröt
  med det. Men när han övergav henne, så tog hon tillbaka, och gjorde Max
  till lögnare, så att han måste fly ur staden. Sedan har hon sökt mörda
  honom i tidningarne genom sina älskare som skriva, och nu har Stenkåhl
  placerat dem bredvid varandra, mörderskan och offret. Det är smakfullt,
  i synnerhet som Aspasia sökt genom nya lögner förstöra Max' förlovning.
  Det finns ju tider av förfall, men något så genomruttet som den här
  _fronden_ har väl aldrig existerat. Där sitter fröken Paj som älskar
  unga kvinnor och söker genom redaktör Holgers Marta få insmugglad en
  lömsk bit i tidningen emot dig. Alla som sitta vid detta bord äro
  fiender som avundas och hata varandra, men de skulle icke hållas ihop om
  de icke fruktade _ligans_ nya rustningar. Där sitter Zachris' Jenny och
  förgiftar professor Kalkbrenner: hon lägger an på honom, som du ser, med
  sina såta ögon och sina nästoner; där sitter Nyrax och smiter med
  Kalkbrenners fru för att få akademiens anslag åt den ovärdigaste. Jo,
  dessa äregirighetens galärslavar som äro hopsmidda av intresset, som
  endast söka att få ett namn på _din_ bekostnad och sedan trampa ner dig.
  Prof. Stenkåhl som misslyckats i hetsningarne tappade intresset; och som
  han själv icke ville bli komprometterad, sade han ingenting utan hälsade
  endast med glaset en gäst då och då. Gästen svarade med glaset alldeles
  som vaktpost på avlösning. Men prof'en kunde inte dricka utan blev
  nervös, och man såg på honom att han önskade en lucka på golvet genom
  vilken bord och gäster måtte försvinna. Slutligen kunde han inte
  återhålla en gäspning; och ett väldigt gap med gyllene frukter av
  cadmium och guldplomber öppnade sig som en sängalkov med väggmålningar.
  Med sin suggestiva makt som van föreläsare fick han auditoriet att följa
  exemplet en och en; och alldenstund åhörarne ätit middag hemma klockan
  tre och det gavs tio rätter mat, började nu vid sjätte rätten en
  fullständig tortyr. Man vågade icke mankera en rätt, och Mister Anjala
  som satt bredvid värdinnan måste mottaga en hjärpe och tre ostron av
  hennes egen hand. Han önskade i detta ögonblick han kunde trolla och
  låta fågeln och molluskerna försvinna i västens uppslag, men han kunde
  icke fastän han tillhörde den trollkunniga nationen. Han såg endast
  döden genom blodslag framför sig, och han ville icke dö i sin ungdom för
  en hjärpes skull, därför sökte han rädda sig med en galghumoristisk
  manöver. Med dödens fasa målad i ansiktet vände han sig till värdinnan.
  -- Min nådiga, vill ni ovillkorligen se mig dö för edra fötter, så ...
  Tycker ni om dödsfall vid matbord?
  Värdinnan förstod inte Kalevalas språk, och lika litet njöt hon av
  humor, som hon dessutom var upptagen med jungfrun rörande varma
  tallrikar till sparrisen och höll _ett_ öga på denna, det andra på sin
  man, improviserade hon _ett_ rudimentärt tredje öga på nässpetsen och
  kastade med detta en blick på Anjala och svarade ett yxskaftsvar så här:
  -- Ja, och med fru Ärtberg i titelrollen, det blir femtio gånger i rad
  ...
  Mister Anjala var lycklig att komma från hjärpen, och tacksam mot fru
  Ärtberg, som han icke tålde, utgöt han sig i en flod av sympatier
  alltunder det han förvandlade hjärpen till en haché, gömmande benen
  under skinnet, och skinnet under benen, så att tallriken verkligen såg
  ut som när man ätit en hjärpe. Ostronen begrov han under kökkenmöddingen
  och satte några brödkanter som bautastenar på ättehögen.
  Vid sjunde rätten, som utgjordes av jättesparris, lutade sig återigen
  sexton kranier över tallrikarne, men när de tjocka rotskotten skulle
  stripas och herrarne fruktade få smör i skägget »höllo de upp»
  mustascherna och visade tänderna som arga djur, samtidigt med att ögonen
  stirrade omkring för att se efter om någon observerade hur de liknade
  hundar med ett ben i munnen.
  Vid åttonde rätten, en lätt hummerpastej med gåslever hade sällskapet
  upphört att tala. Endast fåniga ansikten stirrade förtvivlade efter
  vinglasen, och ju mer de drucko dess fånigare blevo de. Dödstystnad och
  fånighet härskade i salen. Doktor Borg stack ut ett rev i västens
  spänntampar och Aspasia började knäppa upp järnlivet.
  Aspasia gick nämligen med rustning och lockade män i sin järnfamn
  alldeles som det tortyrredskap vilket kallas die Eiserne Jungfrau.
  Zachris' Jenny var dödfull, men när hon ville säga något oanständigt
  isades hon ner till tystnad av den förfärlige doktor Borgs
  köldblandning.
  Greve Max däremot, som fått en ringa obemärkt plats bredvid revisor K.,
  men i minnet förväxlat honom med matematikern K., underhöll av artighet
  sin granne med matematik. Herr K., som trodde att greven var
  matematiker, svarade matematik fastän han ingen kunde. Som nu ingen
  kunde matematik, så trampades här en surkål, som med stigande vinrus
  blev båda så onjutbar, att de ansågo varandra vara humbugar, i synnerhet
  som misstaget icke röjdes förrän dagen efter. Det inslagna ruset, vilket
  vid bourgognen blev olidligt då det icke fick utbrott, verkade nu
  svettdrivande, och pannorna voro beslagna med droppar som kalla
  vattkaraffiner. Hela salen luktade svett och under damernas armar bröto
  fuktfläckar fram, bildande sjökort och landkartor.
  Falkenström som kunde trolla bort maträtter mitt på tallriken och fått
  en teknik i att svälja hela stycken med några kalkonrörelser på strupen,
  bävade dock när frukterna kommo, ty att svälja ett helt äpple det vågade
  han icke. Att »göra ett klavérutdrag» han kallade, mitt i en salong
  under en svängning på klacken, det var han i stånd till, men att »betsla
  på» vid bordet, det var omöjligt. Han letade visserligen ett ögonblick
  efter chokladdosan, men åtrade sig, tog äpplet och nötterna, lade dem i
  bröstfickan och sade:
  -- Det här ska jag gömma hem till barnen.
  -- Är herr Falkenström gift? frågade Zackris' Jenny.
  -- Ja, ibland, svarade Falkenström.
  Jenny kunde inte hålla sig, utan exploderade i ett fyllflin.
  Den förtvivlade prof'en som tuggat torrt och vänt ut vitan på ögonen,
  passade på:
  -- Vad var det för roligt den här Falkenström sa? Säg, få vi höra.
  Han var så angelägen få någon till tala att han hellre riskerade en
  oanständighet.
  -- Kvickheter kan inte upprepas, svarade Falkenström.
  I den stupida stämning som behärskade sällskapet verkade ordet
  kvickheter som en raket.
  -- Å, säg den! Söta snälla! Säg den! Herr Falkenström! Å! -- Å -- Å --
  Söta, goa! -- Å!
  Falkenström måste ju göra ett slut på't, men som han icke kunde förmå
  sig till en upprepning, så lossade han av en ny:
  -- Jo, jag sa: att mina hustrur brukade alltid tycka mest om mig, när
  jag var lite fylax.
  Ingen log, fastän alla visste han varit gift tre gånger; uttrycket var
  exakt, men: tre skilsmässor, tre tragedier. De flesta hade också haft
  trassel, och minnen, som väcktes, verkade beklämmande. Hakorna böjdes
  mot bröstet och hjässorna stodo i stötvinkel uppåt, såsom om man böjde
  sig färdig att mottaga ödets slag uppifrån. Ordet fylax hade också
  skorrat i salen, där man druckit champagne och bourgogne, men det hade
  även avslöjat den underjäst som låg på botten av alla dessa överjästa
  fat, färdiga att springa i luften; det ordet hade lyftat litet på
  maskerna och haft samma effekt som om värden skulle lyftat sitt glas och
  tilltalat gästerna så här:
  -- Gaska upp er gromar!
  Erinrade för övrigt om doktor Borgs kuttersignal till sina bordsgäster
  vid en herrmiddag, när han lyfte supen:
  -- Kasta loss! eller förenklat: Loss!
  
  
   ANDRA KAPITLET.
  
  Det fanns en person som icke druckit och icke ätit stort heller, utan
  bara »markerat»; det var Tilda K. Hon satt som falskspelaren och
  bondfångaren, nykter, klar, hörande och frågande, praktiska livsfrågor,
  och först och sist adresser, adresser på förläggare, teaterdirektörer,
  översättare. Och hon ville ha namn på alla recensenter, personnotiser,
  redaktionshemligheter; hon ville veta vem han var gift med, ty hon gick
  kjolvägen fastän kvinna. Men med kvinnlig charme överskylde hon detta,
  så att man bara fann henne naiv. En man i samma läge hade verkat cynisk
  och icke fått något svar. Nu på slutet sedan hon plundrat sällskapet och
  hade alla deras relationer i sin ficka, märkte hon att doktor Borg satt
  overksam och obrukad. Hon tänkte först fråga honom om hans patienter,
  och vilken sjukdom fru Fjös led av. Men doktorn isade ner henne. Då
  trodde hon som psykolog att han skulle bli smickrad om hon vädjade till
  hans högre vetande rörande hennes hälsa, som _ingen_ läkare ännu kunnat
  klara. Hon lade därför huvet på sned som en höna, och tittande honom in
  i pupillerna, smäktade hon fram:
  -- Kära doktorn ...
  -- Hur står det till? klippte han.
  -- Jo, sir doktorn, det är den stora frågan; mig har ingen läkare blivit
  klok på.
  -- Hur fan ska jag kunna bli det då?
  _Ett_ rapp lät hon gå över sig som ett lyckat skämt, och fortfor med ett
  surt-äpple-leende:
  -- Om doktorn ville höra på mig ...
  -- Gratiskonsultationer ger jag endast på fattigkliniken mellan 12 och 1
  alla dagar. Men vill ni ha en ordination vänner emellan, så bliv med
  barn! Det rensar örmagen och tar bort alla griller.
  Tilda vände sig från honom och öppnade en alldeles ny konversation med
  redaktör Holger Borg om en personalförändring inom redaktionen. »De
  måste skaffa en ny litteraturanmälare, för den här gick det inte med.»
  Desserten, den sista desserten, syntes på bordet, och därmed leddes den
  lilla styvdottern in, fick plats vid prof'en, som kände sig beväpnad.
  Med den sprutan kunde han ostraffat cinsilera på gästerna utan att själv
  bli ansvarig, menade han.
  Det gick en rysning genom församlingen, ty nu visste man vad som
  förestod; man skulle betala med sin person åt denna människoätare, som
  var nog feg att icke våga bita själv. Sally var vad man kallar en djävla
  unge; hon talade, men icke som av sig själv, utan hon upptog
  föräldrarnes ondska och gav ifrån sig. Hon lyssnade på deras samtal, var
  närvarande vid deras gräl, tog parti i deras tvister, gav dem goda råd,
  duade dem, tog mutor, skvallrade på tjänarne, men allt på ett sätt som
  gjorde styvföräldrarne glädje och munterhet.
  När den lilla dämonen ätit och smakat på vinet, kastade hon sina blickar
  runt kring bordet, för att söka ett offer. Hennes sökare stannade på
  Mister Anjala, och letande i sitt minne, fann hon; och nu tog hon upp:
  -- Vad ä en falsk mattyr för sla, farbror Anjala?
  Olyckligtvis hörde inte farbror Anjala riktigt, utan måste fråga om,
  vilket gav dämonen tillfälle att ge sitt knivhugg två gånger. Träffad
  mellan ögonen raglade den stora figuren mot stolens ryggstöd. Det korta
  skrattet kvävdes och prof. Stenkåhl låtsades nypa Sally i örat -- det
  hörde till hetsningen.
  Nu kom turen till professor Kalkbrenner. Denne man råkade genom livets
  grymma lekar ha varit lärare åt Stenkåhl och ha nämnt honom till docent;
  slutligen hade han kommit i penningskuld till sin förre elev. Utan detta
  sista motiv hade han icke suttit vid detta bord, där de flesta rackat
  ner honom i skrifter, tidningar, tal och sång. Han ville göra sig
  osynlig, men kunde icke, nu när dämonen riktade sina vackra ögon på
  honom; han hade velat sitta på vatten och bröd i en cell, och där gömma
  sin skam, han bannade över sig, därför att han av svaghet för sina
  otacksamma barn tagit Stenkåhls halsband; men det var för sent. Stenkåhl
  satt bakom den lilla Höder och skötte pilarne som Loke. Bågen var spänd
  och pilen gick, förgiftad; men en osynlig hand ledde den baklänges denna
  gång; så att den även träffade skytten och mest honom:
  -- Hör du Kalkbrenner (hon kallade honom du, ty hon hade märkt att han
  var ringaktad och saknade självkänsla) ... har du köpt pappa eller har
  han sålt sig? Vilketdera var det, mamma?
  Doktor Borg höjde sitt glas och sade:
  -- Vi tacka värdfolket för mat!
  Därpå steg han upp, sköt stolen från bordet och gick mot tamburen. Där
  stannade han vid dörren, vände sig om, och spottande framför sig, väste
  han fram ett: fyffan!
  Sällskapet reste sig efter två timmars tortyr, och det var runda sitthål
  i rottingstolarne att skåda; servetterna, knådade av nervösa händer,
  förda till munnen hundra gånger, lågo där hopsnodda som inälvor, som
  vissna hjärnors vindlingar, som trasdockor, polichineller, bildande
  ansikten, lemmar av avrättade, alldeles som huvudkudden efter en sömnlös
  natt eller en vit näsduk efter en bal, eller efter en begravning med
  verkliga tårar. För övrigt var bordet en glasbutik, ty det var dukat med
  åtta glas, en porslinshandel, en sopbacke med apelsinskal, ost- och
  brödkanter, kärnhus, cigarretter (andra klassens inryckning fick röka),
  tändstickor, aska; sköljkopparne, som man spottat i, påminde om kommod.
  Sopbacke och kommod!
  Nu avdelade man sig i smågrupper och började förtala värdfolket.
  Falkenström hade gjort en piruett och applicerat tandgården som han
  behövde till språklådan. Som Zachris stod bredvid slängde han till honom
  sin harm i en enda loska:
  -- Det är rysligt!
  Zachris, som principiellt icke talade illa om dem han för tillfället
  begagnade, låtsades icke förstå.
  Popoffski, som stod på andra sidan, avslöjade Zachris i en handvändning,
  men utan att denne hörde't:
  -- Zachris är en sån där fähund som talar väl om alla människor!
  Nyrax, målaren kom till:
  -- Vet ni att lilla bokhandlaren är ruinerad?
  -- Är Kilo ruinerad?
  -- Ja; fallet är ovanligt, men det är sant.
  Den lilla bokhandlaren stod vid en kakelugn, som han tycktes stöda. Han
  var ung, men med ansiktet fullt med mörkt skägg; hade den sjuka hundens
  lidande ögon. När han log, som han mest gjorde, tycktes han gråta, ty
  ögonen fuktades och han snyftade. Han såg ut som om han icke kunde göra
  eller tänka ont; han kunde icke säga nej, när en människa ville lura
  honom, och därför ansågs han enfaldig; gick i en beständig stilla ruelse
  över okända förseelser, var måttlig i allt, drack föga, rökte icke,
  förde en ren luft omkring sig, ren i dräkten och orden.
  Ägande en bokhandel som gick, drogs han in i förlagsaffärer av den
  ryslige Zachris, som narrade honom starta en tidskrift med hemliga
  programmet: »Först Zachris!» Vidare lurades han förlägga arbeten av
  Zachris' vänner i pressen och utanför. När han såg ruinen nalkas, satt
  han endast och stirrade på den, utan att kunna röra ett finger, och han
  riktigt längtade efter katastrofen.
  Han visste att Zachris hade skulden, men han stod så under dennes
  inflytande och var av naturen så godmodig att han icke ville göra
  vilddjuret ledset. Han trodde nämligen att en vampyr kunde bli ledsen.
  Emellertid som han nu stod vid den pelarlika kakelugnen och lekte med
  spjällsnöret, tilltalande ingen och tilltalad av ingen i det fullrökta
  rummet såg han ut som en Sankt Sebastian vid pålen; var och en som gick
  förbi, sköt en pil på honom av gammal ovana.
  -- Tänker du hänga dig? sade en.
  -- Står du vid skampålen? sade en annan.
  Den lille svarade endast med smärtsamma leenden, som talade: jag
  förlåter er, ty jag behöver själv förlåtelse. Greve Max var den enda som
  icke var obeskedlig; han satt tyst och observerade bokhandlaren.
  Tobaksröken stod nu så tät, att lilla Kilo tycktes stå på ett bål,
  bakbunden för att brännas levande. Om han hade sökt detta lysande
  sällskap så hade han förtjänt sitt öde, men de hade dragit och lockat
  honom, plockat honom, rivit honom. Han hade ett barns sinne, och som
  teosof sökte han av sin lilla person göra ett skönt konstverk så gott
  han kunde. Bevakade sina tankar och begär, höll måtta och besinning,
  skyddade sig mot onda inflytelser. Zachris hade tidigt tagit hans
  fästmö, men som han icke fick erkänna äganderätt i kärlek, så klagade
  han icke, ehuruväl han sörjde, och han fick umgås hos Zachris och se på
  sin älskade, vilket var honom nog. Och när Jenny plågade Zachris som
  flugan på nålen, fattades han av medlidande endast, kunde icke känna
  skadeglädje, ty han ömmade för allt levande som led. Med sin luta måste
  han ibland spela för sin vampyr och mottaga Zachris' klagovisor över den
  elaka Jenny. Kilo sörjde över Jenny, och grubblade alltjämt över det
  faktum, att en elak människa kunde vara skön. Skönheten var ju ett
  uttryck av det högsta goda, och Gud själv måste vara skönast. Sagorna
  berättade visserligen om dämoner, vilka togo änglars skepelse, och om
  fallna änglar som kastades hit ner att straffas, dock behållande spår av
  sitt höga ursprung i en övermänsklig skönhet.
  Kilo stod vid kakelugnen och såg genom dörrarne till tre rum hur elaka
  Jenny lockade Popoffski med sina uppretande ögonkast för att bli bekant
  med hans förnäma släktingar och få stjäla dem. Han stod och såg all
  denna uselhet och ömkade sig utan harm eller ondska, under det greve Max
  betraktade honom med deltagande och beundran. Max rökte och blåste ut
  ringar som vindade upp sig likt garnhärvor eller svängde omkring i
  älvdansar. Han tyckte sig i dessa bilder kunna se sina tankar, sina icke
  uttalade ord, vilka behöllo bilddriften och gåvo dunkla former åt röken,
  blandad med hans lungors inneslutna levande luft. Samma läppar och tunga
  som formade ord med suggestiv kraft, knådade den bildbara lätta röken
  vars former ju blevo aborterade ord. Rökringen var ett icke uttalat O,
  med eller utan utropstecken; sprack denna ring och vindade sig blev den
  ett S, men ett skrivet som bar spår av människohand. Ibland såg han bara
  kaotiska bilder; nebulosan som har äggvitans form eller amnion med
  allantois, groddblåsan med navelsäcken; men ur dessa sprang sedan fram
  organiska former: örat, musslan, näsborrarne. Som han satt och blåste
  sina bilder såg han att en ring gick rakt fram mot bokhandlaren, men
  liksom studsade tillbaka en fot ifrån honom. Och när han vände sig bort
  för att visa det ingen elak avsikt satt projektilen i rörelse, såg han i
  en spegel att den lille mannens person var begränsad av ett rökfritt
  område, där luften var klar.
  -- Tänk, han är även skyddad för vår onda andedräkt, och utan att veta
  det, sade han sig själv.
  Redaktör Holger, ingenjören, som följt grevens blickar, svarade på
  dennes tysta tankar:
  -- Ja, det står i Sakuntala att lidandet och askesen bibringar högre
  färdigheter, att botgöraren slutligen behärskar andevärlden så att han
  till och med fruktas av makterna.
  -- Så att de skicka en Apsara för att förföra botgöraren. Sakuntala blev
  frukten av en sådan förbindelse ... Och det som skedde då, sker än i
  dag. Det är förklaringen på våra modärna botgörares bekanta syndafall.
  Får icke dra ner himmelen till jorden.
  -- Kan inte lilla Kilo räddas?
  -- Från ekonomisk ruin, icke; men kanske ur Zachris' klor.
  -- Dock icke, ty Jenny håller offren, medan Zachris klår dem inpå bara
  benen.
  Nu stormade Stenkåhl in med aftontidningarne, som han fläkt upp för att
  vitja.
  -- Här! Här ska ni höra! gormade han.
  -- Nu börjar han drunta! sade Holger. Han törs inte själv släppa sig,
  men är nog dum att tro det man förlåter honom när han öppnar andras
  slaskrör.