Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - 16

  tilldragelsen är tillräckligt känd och skildrad förut. Några få drag ur
  en samtida närvarande riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas
  fallande krona.
  Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade i rikssalen. Klockan
  nio kom hennes majestät, åtföljd af hans kungliga höghet Carl Gustaf och
  rådet, hvitklädd i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet,
  spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet förrådde
  denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde någon
  ovanlig sinnesrörelse. Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var
  lugn, hufvudet högburet, gång och hållning lediga, behagfulla,
  majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om
  att hon sista gången uppträdde som regerande drottning.
  Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför dem stod Carl
  Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen, på båda sidorna rikets
  råd, trettiotvå närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och
  bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid
  inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane uppläste afsägelsebrefvet, som
  var textadt på pergament med det stora kungliga sigillet och innehöll
  undersåtarnes frikallande från trohetseden, afträdandet af kronan åt
  hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens därvid fogade villkor
  och underhåll. Efter uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren,
  som under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna det åt
  drottningen och därpå, lika vördnadsfullt, nedsteg igen.
  Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne åt Per Brahe,
  öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och äpplet åt Herman Fleming. Därpå
  framträdde två kammarherrar, som afklädde henne konungamanteln, och
  sålunda beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon från
  tronen, stannade på första trappsteget, likasom tvekande att gå vidare,
  trädde ned på det andra, dröjde också där och blef stående på det tredje
  och sista. Där höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom
  häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare, rikets ständer och alla
  undersåtar, lofvande att än vidare intet annat söka än rikets välfärd,
  hvilken hon förklarade vara enda orsaken till hennes tronafsägelse.
  Talet varade en god half timme. »Och var det till att förundra, att,
  ändock hon så bevekeligen talte, att hon uttryckte tårar ur många
  människors ögon, dock kunde hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon
  esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med
  sorgelig stämma.»
  Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i drottning Kristinas
  lif, när själfva förtalet glömde att påbörda henne förställning, när hon
  af alla erkändes vara hvad hon dock alltid var -- sig själf. Samtiden,
  för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken hon blifvit
  en skuggbild, äro ense därom, att hvad man än må tänka om hennes person,
  hennes regering och hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget
  af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som förtjent att
  infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bästa
  af henne själf, den idealbild, till hvilken hon var född, en stor faders
  stora dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser, stundom
  lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som sett eller känt henne
  endast då, skulle icke igenkänna den Kristina historien framställer i
  blandadt ljus med så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade
  genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland hvilka fadern,
  farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarför fick hon ej
  slockna på tronens sista trappsteg?
  Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt för riket, men
  betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal
  å rådets och ständernas vägnar, uppräknande alla meriter af hennes
  majestäts berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret hon af
  en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas
  tack och kärlek samt slutande med en välönskan, att »denna ohörliga
  förändringen» måtte ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade
  drottningen insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom Sveriges
  store konungars föredöme och ömhet mot hennes moder samt kvarblifne
  vänner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus från den nye
  konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först
  till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När hon förblef
  obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga ordalag till alla
  närvarande, lofvande att hålla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt
  bedjande om välsignelse öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å
  allas vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter talmännen
  kysste den nye konungens hand.
  Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens
  enskilda rum för rådet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestät
  tog alla i hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill
  mycken anledning, ty så högt som under denna regering hade denna
  statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej stiga någonsin mer.
  Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning
  Kristina fann sig obehöflig vid denna högtidlighet. Hon företog under
  kröningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par
  hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, följde henne,
  förvånade öfver hennes glädtiga lugn.
  Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan två eftermiddagen, men
  riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna döttrar hade suttit där
  sedan klockan sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden hade
  blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat, öl och vin för att ej
  börja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre inträdde konungen i
  hvita gyllendukskläder och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings
  biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes Matthiæ predikade,
  men då detta skedde i högkoret, kunde ingen i kyrkan höra ett ord,
  hvarför många smögo sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka
  konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken
  gumma upp i predikstolen för att bättre se konungen, hvaraf en så allmän
  munterhet uppstod, att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs
  allvarliga drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom konung
  ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full hals »vårom drottning»,
  som de vant sig att sjunga.
  Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig högtidlighet,
  hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen utkastades med
  omskrift kring kronan: »af Gud och Kristina». Där hade först stått att
  läsa: »af Guds och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits för
  stark, och mynten präglades om.
  På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet och alla stånden,
  hvart stånd för sig, »alle väl trakterade». Rätterna voro både många och
  kosteliga; hvar och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så
  att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och Ölands öl med flera
  goda varor kommo själfve prästerne att glömma sorgen öfver drottning
  Kristina. Men -- säger berättaren -- »när vi uti _convivio_ begynte
  blifva som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket[11] och såg på
  oss från öfra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset för
  drottningens skål och vände bottnen upp, var den förste som såg henne;
  men vi låddes som om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi
  därifrån lustige och glade.»
  Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i skuggan på galleriet, fick
  nu bevittna huru hon sörjdes af sitt folk. Drottningen var död, lefve
  konungen! Öfver alla som sett henne stiga ned från det tredje
  trappsteget, öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket af
  en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke mera Kristina.
  Där, på denna höjd, för hvilken hon var född och där hon i sin storhets
  ögonblick reste sig som en tornspira öfver tempelmurar, där var hon
  drottning. Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt
  begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den allt fordrande,
  hvars anspråk icke mera skyldes af konungamanteln. Öfvergifven af
  makten, sviken af behagen, förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon
  annan tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall lärdom
  och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna.
  [Fotnot 11: I det galleri, som från drottningens våning ledde rundt
  kring den höga gästabudssalen.]
  
  
   23. Messias.
  
   Han hade glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk.
  Österlandets historia är rik på hastiga omkastningar, glödande
  hänförelse, som snart försjunker i trög likgiltighet, åter uppflammar i
  fanatism och åter lägger sig till ro i tron på ett oundvikligt öde. Här
  uppstå religionsstiftarne, profeterne, despoterne; här följa dem tallösa
  hjordar af blinde anhängare, hvilka i nästa generation förströs utan
  spår för att lämna plats åt en ny beundran för mystiska helgon och
  storartade människoslaktare.
  Tiden för denna berättelse var fruktbar på underliga folkrörelser, icke
  minst bland judarne. I Smyrna lefde vid början af sjuttonde seklet en
  judisk fågelhandlare och mäklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre
  broder till den i vår berättelse ofta nämnde bankiren Ruben Zevi i
  Regensburg. Förhållandet mellan bröderne var till en början godt;
  Mordechai var sin rikare och klokare broders agent i Levanten. Men detta
  förändrades, när Ruben Zevi blef barnlös och släkten började kasta
  giriga ögon på arfvet. Misstro och ovänskap uppstodo mellan de båda
  bröderne, och Ruben Zevi afbröt all gemenskap med sin broder i Smyrna.
  Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande, hade fyra söner och
  bland dem en sällsynt skön och begåfvad yngling vid namn Schabbathai,
  född år 1625. Denne _Schabbathai Zevi_ kom tidigt i rabbinskolan och
  gjorde så förvånande framsteg, att han redan vid aderton år blef lärare
  i Talmud och Kabbala. Han utmärkte sig icke blott genom sin lärdom och
  sin skönhet, utan än mer genom sina stränga andaktsöfningar. Han bar
  alltid hos sig en _talith_ (böneduk) och en _tefillin_ (bönerem,
  radband), delande sin tid mellan studier, böner, bad och fastor sex
  dagar i veckan. Denne sköne yngling, som sades i sig bära vällukten af
  tre patriarker, vann snart ett stort anseende och begynte år 1648
  uppträda som profet. I början sade han sig blott vilja rensa och
  återställa judendomen till dess ursprungliga renhet enligt Mose lag; men
  snart vuxo med skaran af anhängare äfven hans anspråk. Nu uppträdde han
  oförtäckt som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle återställa
  Israels rike, samla kring sig de förskingrade judarne och förlossa dem
  från hedningars, kristnes och muselmäns ok.
  Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade, sände en
  varning till den nye profeten, och när han fortfor med sina läror,
  bannlyste de honom som gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina
  kunskapare öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket hellre som
  han själf var anstucken af samma storartade ärelystnad att återupprätta
  sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok
  statskonst och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga
  landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin trosförvant
  Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena judar och kristne i en
  förnuftstro, där själens odödlighet icke mer fann någon plats.
  Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly från Smyrna, men fann
  en mäktig bundsförvant just i förföljelsen. En ansedd jude i Gaza,
  Nathan Benjamin, öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af
  nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen, på Morea, i
  Alexandria, öfverallt predikande det nya messiasriket och öfverallt
  buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan äfven
  kristne och muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja Gud
  själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle
  uppväcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var
  väl redan gift, men detta oaktadt en _nazir_, som aldrig smakat vin
  eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle han ärfva
  sultanens krona och rida in i Jerusalem på ett eldsprutande himmelens
  lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhöfdad orm.
  Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt göra ryktet till
  sanning eller att han förnummit sin farbroders samtidiga plan att eröfra
  Jerusalem, befann han sig på väg från Damaskus just i de dagar, när
  Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid
  portarna framför samma stad.
  Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade förutsett hvarje hinder
  och förstått att besegra hvarje motstånd. I mer än femtio år hade han
  tåligt och långsamt förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång
  återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda Israels rike.
  Måhända var ännu ej allt så moget, som han önskade för en säker
  framgång, men han kunde ej vänta längre. Han var åttio år, ännu
  viljekraftig och stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo
  för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans
  djärfva plan. På kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades
  af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska
  fredens byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi beslöt att
  handla.
  Det var den största affär -- och han insåg det själf, det största
  vågspel -- på hvilket den gamle räknemästaren någonsin inlåtit sig. Hela
  hans omätliga rikedom insattes på detta enda kort. Han köpte af
  sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets
  besittning för obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick
  aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del försvann i
  pascharnes vida fickor. Och han fick detta land på förödmjukande
  villkor, såsom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med
  turkiska garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta oroade
  Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt judarnes nya rike, skulle det
  snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade
  honom otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning och de
  snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och
  biträde han ej kunde umbära. Icke ens sultanens ferman var tillräcklig;
  den måste understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi värfvade i
  Egypten och Syrien -- 11,000 man, judar och araber -- kristne vågade han
  icke värfva, af fruktan för misstankar af Islams bekännare.
  Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med
  sin här från Jaffa, skingrade några syriska röfvarehorder, inryckte utan
  svärdsslag i den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns guld,
  och besatte murarna med sitt folk. Snart följde Ruben Zevi själf och
  vidtog utan dröjsmål alla nödiga åtgärder att trygga sin nya besittning.
  Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste
  fara varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte knappt, att det
  ombytt herskare; det var så vant att ombyta paschar. Det enda som oroade
  den nye judefursten var, att så få judar följde hans kallelse. I alla
  länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera kunde Israels
  förskingrade återvända till sina fäders land, mot hvilket de med längtan
  blickat i så många århundraden. Men i stället för väntade oräkneliga
  skaror såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige
  trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lärde, de mäktige
  judarne, med hvilkas tillhjälp han ville upprätta Davids fäste, hade
  uteblifvit. De hade föredragit Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet
  och kvarstannat i frivillig träldom hos Ammons barn.
  Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna tid sköfladt,
  blodbestänkt, förtrampadt af vänner och fiender. Lika vördad som
  misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes välde
  sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i grus,
  moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga, smutsiga kvarter af
  låga, med kalk rappade hus, där en blandad befolkning afsöndrade sig
  efter nationaliteter och trosbekännelser, lifnärande sig mest af att
  preja pilgrimer. Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter
  uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; ännu de fem
  portarna, ruinerna af Herodes' palats, den heliga grafvens kyrka, sådan
  hon uppfördes af korsfararne i början af tolfte seklet[12], för att icke
  förgäta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade _Haram_, där
  kejsar Hadrianus förgäfves velat håna Frälsarens profetia med sitt
  Jupiterstempel, och där sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för
  Omars moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April, men föga annat
  att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne strömmade, som vanligt, till
  den kristna och judiska påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om
  sina brödsmulor med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt öde
  med historiens och profetians hela tyngd öfver denna olyckliga stad, som
  engång, lik Betsaida, varit upphöjd ända till himmelen och nu låg
  nedstörtad ända till dödsriket, för att han icke »visste sin tid».
  [Fotnot 12: Hon brann 1808 och uppfördes sedan i modernare stil.]
  Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen förrättat sin andakt i
  synagogan, red han, åtföljd af två beväpnade tjenare, ut för att bese
  staden och dess omgifningar. Hans väg förde honom slutligen utom murarna
  uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var det tidigt, ännu
  stod solen lågt och färgade långt i väster Medelhafvets vida
  vattenspeglar i rödt, blått och grönt. Vände sig den gamle mot öster,
  såg han ett mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det var det
  dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet. Staden låg under hans
  fötter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de
  kristna kyrkornas kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar.
  Ingenstädes ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben Zevi
  suckade: hvar var Israel?
  Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina fäders Gud och
  sökte en plats, där hans blickar ej sårades af Israels efterträdare. Han
  sökte länge förgäfves. Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna
  minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru Marias graf; där var
  Getsemane. Ändtligen, när han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons
  graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen,
  sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde på det berg,
  som David helgat med sina tårar öfver den förlorade sonen. Han hade ej
  märkt, att en af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan
  nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen föga belåten att se
  en jude oskära med sin närvaro hans morgonandakt.
  -- Herre Zebaot -- bad den gamle juden med hög röst, såsom ville han
  ropa till himmelen -- du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans
  land åt Abrahams säd till evig tid -- du, som förskingrat oss och lofvat
  åter församla oss från jordens fyra hörn -- du, som sagt genom dina
  tjenare Esaias och Zacharias, att du vill förena alla Israels stammar i
  din stad Jerusalem, så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar
  med sin staf i handen för hög ålders skull -- se, vi komme på ditt
  löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi
  ödmjuke oss inför dig; vi äro det förkastade silfret, det affälliga
  folket, som du gifvit till pris åt världens smälek och hedningarnes
  bespottelse; men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af dig
  upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som slagit oss, du skall
  förtrampa dem ända till dödsriket under vår fot. Men från oss skall du
  borttaga det bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land. Du
  skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens olja för mycken
  bedröfvelse, guld för silfver och koppar för järn. Herre, gif mig ett
  tecken, att du nu vill öfver oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en
  till roten förtorkad törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott!
  Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, såsom
  väntade han ett svar från bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom
  sig säga:
  -- Hvem är du, som går till rätta med din Gud och förelägger honom hans
  tid? Har då du hört hans röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu
  är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke
  inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du
  icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt
  folks rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ... Gå, förblindade!
  Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg
  genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig
  öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt
  Herrens Krist.
  Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten från
  Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars så försiktige, så
  beräknande gamle mannen. Nu, nu, i afgörandets, i segerns, i
  världsherraväldets stund vågade en af hans folks förtryckare slunga
  honom i ansiktet Moses' profetia och Nazarenerns död! Hans röst svek
  honom, hans knutna hand höjde sig för att slå olycksprofeten i ansiktet,
  då i detsamma tjenarne skyndade till och förkunnade ankomsten af ett
  ilbud från härens underbefälhafvare Assar Kaba.
  -- Rabbi -- sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför
  berget -- Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva
  Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde.
  _Messias!_ Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till
  Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den
  ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! _Därför_ sköt intet grönt
  skott ur det förtorkade törnet.
  Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget
  och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten
  inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt
  framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han
  måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son?
  Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra
  krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En
  beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en
  beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son
  ville härin.
  -- I Jehovahs namn -- utropade sändebudet med hög röst -- fordrar jag
  inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem
  för att förlossa sitt folk.
  -- Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben
  Zevi kallt.
  -- Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de
  vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet.
  -- Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt
  tillbommade porten. -- Förnim, port, att jag vägrar honom inträde,
  såframt du icke upplåter dig af dig själf!
  Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick
  väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan
  människohänder. Men porten förblef orörlig.
  -- Vän Nathan -- fortfor Ruben efter en stunds väntan -- du ser, att
  porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken,
  om du vill blifva trodd på ditt budskap!
  -- Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på dig och allt folk,
  som står emot den oemotståndlige, ropade nu Nathan, som törhända märkt,
  att ett åskväder närmade sig.
  Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut från åskmolnet
  och upplyste förfärade ansikten i den församlade folkhopen.
  Ruben Zevi stod hånande lugn.
  -- Är då Herrens arm förkortad -- utropade han -- att hans ljungeld icke
  drabbar sitt mål? Se, jag står oskadd och förklarar här i Guds och
  människors åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare och ej
  skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga profetior.
  Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt genom profetens
  rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor att värfva åt denne nye
  anhängare. Ett obeskrifligt tumult uppstod.
  -- Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud!
  Skarorna utanför och innanför murarna begynte storma porten för att slå
  den i stycken; hotande händer höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann
  rådligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med
  förstärkningar ifrån Jaffaporten.
  Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade kvinnan fram och sade
  till Ruben Zevi:
  -- Ett ord, rabbi!
  Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick
  några ögonblicks tid att tala.
  -- Rabbi -- sade hon med brådskande hast -- din sak är förlorad. Ditt
  herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. _Honom_ står
  ingen emot -- ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders
  ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom.
  -- Låt höra dina villkor! sade den gamle.
  -- Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett.
  Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din
  dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina
  dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med
  ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina
  befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son,
  skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke --
  tillade hon ifrigt, när den gamle teg. -- Fråga Nathan, och han skall
  intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck.
  -- Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans
  känslor betagit all klang. -- Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och
  dina ord.
  -- Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon
  afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser
  härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils
  purpurröda barett.
  -- Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla
  stämma. -- Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel,
  som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min
  dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda
  barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva
  åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan
  mig.
  Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en
  utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett
  rop skulle ej höras i det brusande larmet.
  -- Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt.
  Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin
  faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt.
  Skynda dig! Hör du ej porten braka?
  Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva
  fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång
  efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp
  ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna
  krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne
  trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera
  hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det
  dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin
  Jehus hofvar män, kvinnor och barn.
  -- Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst.
  Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda stället vid muren.
  -- Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag skänker henne åt dig, min
  son; men fläcka icke din hand med en förräderskas blod!
  -- Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som förgäfves sökte med
  blodiga naglar klättra uppför den obevekliga stenmuren. -- Nåd,
  Benjamin! Jag är blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda
  skatter ...
  Hon hann icke säga mer. Ruths son -- Ruths, hvars hela korta lif varit