Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - 14

  -- Här, vördige fäder -- sade Kristina, pekande på Pimentelli och med en
  munterhet, som icke rätt anstod kyrkans allvar -- här är det bästa
  tillfälle att omvända ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till
  vår rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå vår
  spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad; han tager ingen
  reson. Det behöfs två så grundlärde och nitiske kyrkans fäder som deras
  vördigheter för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria.
  De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes dem otillständigt,
  och, hvad värre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe
  Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs,
  en strid, som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef afsatt
  från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop i hans ställe. Doktor
  Johannes utslätade förlägen vecken på sin kaftan; Emporagrius tog
  frimodigt till ordet och genmälde:
  -- Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare i Guds rike, att
  vittna om vår tro, skole vi det intet underlåta; men öfver en främlings
  och en gästs samvete hafve vi ingen domsrätt.
  -- I eders majestäts höga närvaro -- tillade doktor Johannes -- är det
  nog för oss, att en främling bekänner den samme Herren, som eders
  majestät i går har bekänt i allt folkets åsyn.
  -- Nej, misstycken intet, vördige fäder -- återtog drottningen, ändrande
  ton -- att jag gärna velat höra vår kyrka segra med eder vältalighet!
  Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lärdom, men om jag får
  döma af hans världsliga klokhet, är han intet ovärdig att upplysas om de
  läror, där han härtills svurit på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder
  mening, sennor?
  -- Om eders majestät täckes fråga mig, är min underdåniga mening, att
  dessa mina landsmän skola finna nåd för alla trosläror, svarade
  Pimentelli fyndigt, hänvisande på en dessert af syltade spanska fikon,
  som kringbars efter måltiden.
  -- Jag är af samma mening -- inföll den lika slagfärdige Emporagrius --
  änskönt jag icke vet, om hans herrlighet känner skriftens andeliga
  liknelse om fikonaträdet. När det löfvas, veta vi, att sommaren är när.
  Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de förgångna
  vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i skäppan, skall vara världens
  ljus.
  -- Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni
  bör veta, sennor Pimentelli, ni som tror på påfven, att jag är den
  svenska kyrkans påfve, _cum grano salis_ förstås, och desse vördige
  fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu till hans eminens
  pastor primarii andeliga omvårdnad, och vill något litet bikta mig för
  vår kardinal från Strengnäs.
  Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop Johannes. Där var
  någonting, som flödade öfver inom henne, ville fram och fann icke ord.
  Hennes lätta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så
  gycklande blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den kunde
  misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta ögonblick; hon var det
  bästa af sig själf, hon var den Kristina, som världen så sällan såg och
  som hon själf icke förstod.
  -- Minns ni -- sade hon -- en gång för elfva år sedan, när jag frågade
  eder till råds om en hjärtesak? Jag var sexton år då; det tyckes mig som
  hade hundrade år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett löfte ...
  -- Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med en suck.
  -- Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja.
  Kanske hade jag gjort rätt att följa edert råd.
  -- Käraste fröken, ännu är det icke för sent.
  -- Mycket, mycket för sent! Engång säga och därvid blifva, det var kung
  Göstas valspråk. Men låt oss inte mera tala därom. Det jag nu ville
  fråga eder är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af ett högt
  berg och såge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore
  allt edert, men ni stode där ensam, utan en enda verklig vän, utan
  någon, emot hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med så fullt
  förtroende, att ni kunde säga till den vännen: _du är min!_ -- hvad
  skulle ni då göra? Alldeles ensam kunde ni ej stå där i höjden; men
  skulle ni störta eder utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda?
  -- Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken störta mig utför eller
  stiga ned af berget, om jag engång är ställd att stå däruppe. Jag skulle
  utsträcka min famn mot människorna där nere i dalen och säga till dem:
  Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären betungade; jag vill
  vederkvicka eder! Och när jag fått en, till hvilken jag kan säga: _du är
  min!_ skulle jag lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen:
  _jag är din!_
  -- Ja, så säger den gamla visan: du är min, och jag är din; men hon
  tillägger visligen: »så länge leken varar». Det är ingen lek att stå där
  på berget, vördige fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften.
  Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf!
  -- Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken. _Själf_ är ett rotlöst
  träd. _Själf_ är en förnekelse af sig själf. Huru skulle ett skapadt
  väsen, som med oräkneliga fina trådar är bundet vid Skaparen och sin
  medskapelse, kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna, den som
  förmår; ingen förmår det, och Själf skall antingen förblöda, om han är
  en människa, eller förtvifla, om han är en djäfvul. Det finns intet
  annat Själf, än Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid
  skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap. Utan kärlek äro vi
  döda grenar af lifvets träd.
  -- Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta. Ja, vördige fader, jag
  förstår, att vi måste älska det stora och upphöjda, det som adlar vår
  tanke, upplyser vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta
  är _min_ kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle jag utminutera
  honom droppvis? Om kärleken uppslukas af personligheten, förlorar han
  därmed mänskligheten. Om han pysslar med små ting, om han är nöjd med
  att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa kappan kring en
  bortklemad smekunge, huru kan han då bevara sin stora blick öfver
  världen? Ja, jag vet väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och
  sin förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt element; men
  en vis och en drottning få ej slösa bort sig i öreslantar; de måste
  beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd.
  -- Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle taga allt så
  eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen prisvärdt af en som
  blifvit kallad till ett så högt ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög
  eller låg, äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga
  människor, fogade samman af små affekter i hjärtats ostadighet. Efter
  vår kärlek intet är Guds kärlek, som omfattar allt, måste vi tjena Gud i
  både små och stora ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är
  vår kärlek lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver
  intet omsäga vår Mästares ord om summan af lagen, men värdigas komma
  ihåg, att han tvådde sina lärjungars fötter!
  -- Symboler! Det göra ock påfven, konungen i Frankrike och konungen i
  Spanien. Vill ni, att jag skall två mina pigors fötter?
  -- Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett
  högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat.
  Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu
  Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna
  intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild
  och namn stå på alla småmynt.
  -- Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget;
  därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva
  uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min
  gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste.
  Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom _ett stort bud_, och han
  gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut
  till pigsysslor?
  -- Käraste fröken ...
  -- Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för
  tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader,
  rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på
  berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven
  väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra
  lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf!
  Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg
  i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon
  förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en
  tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att
  vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt
  lifs åskådningssätt.
  Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla
  Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två
  sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför
  drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till
  nyckelhålet.
  -- Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.
  -- Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra.
  -- Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag
  kan ej höra ett ord.
  -- Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm
  ... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten.
  Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet.
  För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om _vi_ toge mot
  sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals.
  -- Jag ser något svart ...
  -- Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ... det kan ju vara den
  onde själf!
  -- Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag ser ingenting mer ...
  Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu fortfarit på tredje
  året, ställde tärnornas nyfikenhet på ett svårt prof, hade drottningen
  mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater
  Guèmes, en redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon mån
  borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och ett ännu mindre
  passande mottagningsrum.
  Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt och vältaligt. Hans
  ärelystnad var att sätta kronan på sina företrädares omvändelseverk,
  desse jesuiter -- Macedo, Malines, Cassati, von Franken -- som insmugit
  sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka några blifvit
  inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade med brinnande nit den
  romersk-katolska kyrkans företräden framför alla kätterska
  villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation,
  sin fortlöpande tusenåriga tradition och sin obevekliga makt öfver
  samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas förvirrade meningar.
  Hon ensam var Petri klippa, som dödsrikets portar ej skulle blifva
  öfvermäktiga. Utom henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet
  för himmelen. Protestantismen var endast meningen för i dag, som skulle
  vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla
  samveten.
  Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt öglor och knutar på
  ett rödt sidenband, lindade bandet om fingret och lät det åter löpa,
  utan att tänka därpå. Hon kände dessa läror; det var ej dem hon
  efterfrågade. Hon afbröt talaren och frågade:
  -- Hvad vill det säga: makt öfver samveten?
  Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke
  tillät ett afsteg från dess engång formulerade lära.
  -- Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast
  drottningen häftigt.
  -- Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern, förvånad öfver
  detta oväntade myteri.
  -- Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har
  marterat Galilei, ni skulle en dag få lust att bränna mig, om jag ej
  vore oförbrännelig. Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är
  inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den är ett nonsens; men
  säg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga kärleken?
  Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga vigt såsom
  förtjenst för saligheten. Protestanterne nöja sig med att uppställa
  läran; katolikerne tillämpa henne. Åter förspordes tecken till
  otålighet.
  -- Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina. Eder påfve
  Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme för prelater och furstar.
  Jag förstår också, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller
  utströ med fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente af
  den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar en skrymtande
  välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens verk i stort, att till
  exempel någon vill gynna vetenskaper och konster, såsom de störste af
  edra påfvar gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt
  småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna art? Blir man salig
  med den?
  -- Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek framgår ur ett
  kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager kyrkans föreskrifter.
  -- Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej räkna så noga med
  förbehållen. I nödfall finnes ju absolution?
  -- Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare absolution.
  -- Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när man behöfver öfverskyla
  ett snedsprång? Kort sagdt, vördige pater, det jag ville veta är, om
  romerska kyrkan godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att
  älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga, äfven om man ej
  hinner befatta sig med goda gärningar i smått.
  -- Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud som en vis och en
  drottning bör uppfatta det. Under skuggan af detta höga beskärm
  framspira alla kärlekens ringare frukter af sig själfva.
  -- Således, om jag besluter mig för att öfvergå till den romerska
  kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i alla mina personliga åsikter
  och handlingar, under villkor att i yttre måtto underkasta mig kyrkans
  föreskrifter.
  -- Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända af vår helige fader i
  Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena
  saliggörande kyrkan finna den säkraste borgen för eders majestäts
  uppriktiga omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet att
  tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt eders majestäts
  egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse.
  Kristina log.
  -- Och detta kalla _vi_ samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro
  hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då
  protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för
  prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets
  öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater,
  att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna!
  Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där
  den enda troslära, som förnuftet kan godkänna.
  -- Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare
  insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt
  undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för
  den allena saliggörande kyrkan.
  -- Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga
  munterhet. -- Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som
  jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig
  i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya
  bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut
  är fattadt. Kan ni lita på budbäraren?
  -- Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska
  ambassaden.
  -- För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat
  mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag
  ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig
  vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar
  eder en rolig godnatt.
  Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att
  hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas
  i Rom.
  -- Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna
  _rara avis_ i bur, skall hon ej flaxa mer ...
  Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu
  taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en
  efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon
  behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon
  uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var
  möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på
  tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii
  Metamorfoser.
  
  
   21. Stambul Sarai.
  
   Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt
   åt en annan!
  Östanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg med slokande vingar
  Armeniens berg, tog det korta steget öfver Bosporen och andades ännu
  rosendoft, när han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser. Här
  tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den milda oktoberkvällen.
  Hvarför skulle han möda sig med en längre resa mot den töckniga västern?
  Han sökte någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från
  österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid mörkningen företog
  han ännu ett ströftåg kring den förtrollade staden, förälskade sig i
  månskenet på Gyllene hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå
  murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid
  Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort.
  Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens innersta, mest förborgade
  rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de förre sultanernes
  många gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke bortgift hit
  eller dit för att blifva af med dem. Där återstodo ännu mer än hundrade
  fordom sköna, fordom mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det
  var de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV, Mustafa,
  Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss så mäktiga
  änkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af
  statsskäl ej blifva kvitt.
  I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens
  palats, var däremot godt utrymme, medan den elfvaårige padischan ännu ej
  behöfde underhålla ett harem. Han hade dock en gemål, en enda, en
  sultaninna till rang och rättigheter, utkorad af honom själf, signad af
  mufti och erkänd af rikets store, men ännu icke _chasseki_, ännu icke
  allt hvad en gemål borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som
  så ständigt genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all
  hersklystnadens afund, var, att den enda och förtidiga gemålen, Hagar
  Sultan, delat i endräkt den nya seraljens praktfulla våningar med
  sultaninnan-modern, Ibrahims änka, en född ryssinna vid namn Tarchan,
  som gifvit lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och
  därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten af
  kalifmoder, _validé_. En så förtrolig endräkt mellan två så naturliga
  rivaler var för de vidskeplige osmanerne ofattlig utan häxeri. Öfver
  Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla af en okänd härkomst och mycket
  guld. Hon var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man visste
  ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt första uppträdande allt.
  Det var så som Ginnistans féer nedstego till de dödlige. Storvesiren
  Kuprili var den ende som visste mer, men han behöll det för sig.
  Den bakom slöjan och harems förhängen dolda kvinnan ingriper i orientens
  historia vida mer, än västerlänningen anar. Slafvinnan, som uppstiger
  till sultaninna, padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna
  gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige ledare. Den
  _validé_, som regerat före Tarchan, var den statsklokaste och mest
  energiska kvinna, som dittills framträdt ibland osmanerne. Hon hade
  varit sultan Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed
  IV:s farmoder -- en född grekinna vid namn Mahpeiker, som för sin
  sagolika skönhet i unga år fått binamnet _Kösem_, mångestalten. Högsint
  och modig, klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade hon i
  trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna,
  när hon slutligen störtades genom ett uppror af spahis och stryptes med
  ett gardinsnöre. Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och
  eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte; därför
  ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begåfning och
  energi kunde mäta sig med den berömda Kösem. Han hade icke missräknat
  sig. Hagar Sultan hade fått en underbar makt att vinna och tjusa
  människor. Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan hon blef
  oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan såg i henne sitt säkraste
  stöd, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes råd och
  janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt
  tillgifne. Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna; men han
  behöll makten, han märkte ej själf huru den nya sultaninnan ledde hans
  rådslag, utan att synas göra minsta anspråk därpå. Under maktens höjder
  jäste, som vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och ränker.
  Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes regeringskonst var en dans
  mellan ägg, en jonglörkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade
  allt lyckats henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin
  vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva först chasseki, sedan validé;
  hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att blifva allt, men för att uppnå
  detta allt, måste hon först synas vara intet.
  Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade förutsett: en ny makt
  trädde oförväntad och oemotståndelig in i den blifvande validés kloka
  beräkningar.
  Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar. Den nedersta upptogs
  af vakt och betjening; den andra beboddes af validé Tarchan; den tredje
  af Hagar Sultan. Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse
  med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och
  gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde. För alla andra var
  kalifen en halfgud, profetens skugga, inför hvilken vanlige dödlige
  endast sällan, under många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo
  den nåden att slå sina pannor mot golfmattan.
  Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade att ostörd få följa sin
  smak för en utsökt toilett, dyrbara smycken, välluktande bad, danserskor
  och musik. Inseendet öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt
  gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig
  sultanen hos sin moder för att göra sig underrättad om hennes hälsa, och
  hvarje kväll klockan sex infann sig validé hos sin son för att med honom
  höra imamen förrätta _ezan_, aftonbönen. Hagar Sultan begagnade mera
  fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna för egna studier under
  ledning af österlandets berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi,
  hofastronomen Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi
  Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia.
  Dagens öfriga timmar delades mellan statsärenden, ordnandet af seraljen
  och närvaron vid den unge kalifens undervisning.
  Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen, alltid omsorgsfullt
  lämnande företräde åt validé, alltid försiktigt afväpnande hvarje
  moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop från
  minareten: »Allah bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och
  Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter bönen för sed att
  tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och gemål, den nu
  elfvaårige sultanen. Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för
  gossen en vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han låg utsträckt
  på en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars sköte. Hon hade
  aflagt slöjan och bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda
  tuniquen (_verredsch_), sammanhållen af en persisk schal, vida blå
  benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, örhängen. Hon
  var som född för österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva
  västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga
  gestalt.
  Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju år, som engång räckte
  Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit
  fort, var gänglig i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde
  något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den första
  ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön ättling af Osmans stam, han
  förenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin
  farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i hans
  vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga mognad än de
  sorglösa elfva åren. En kalif är aldrig ett barn. Denne gosse hade
  tidigt invuxit i sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst
  dödsdomar och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid tio år sagt
  till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger mitt folk!» och till en
  annan: »lyd, eller lägger jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en
  öfverdomare, till hvilken han sade: »tager du mutor, du?», vågade svara:
  »nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig det där?» -- kostade dessa ord
  både domaren och hans gynnare hufvudet.
  Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas
  befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull
  lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter,
  tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster.
  Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes
  herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i
  verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde
  sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig
  själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon
  förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft
  och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all
  maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en
  tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif!
  Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna
  och sade till honom:
  -- Är min själs öga trött?
  -- Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig
  hugga hufvudet af en hyena.
  -- Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas
  med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola
  sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender.
  -- Mot de otrogne!
  Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i
  gossens drömmande ögon.
  -- Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs
  herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en
  vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store
  kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen
  Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser
  till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än
  Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.
  -- Ja -- sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla
  damascerade sabelklinga -- jag skall underlägga mig hela österlandet,
  som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar.
  Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan.
  -- Min kalif -- fortfor Hagar -- skall blifva stor i välde och makt, men
  han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som
  Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens
  utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall
  blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den
  visaste, regera ett folk af vise och furstar.
  -- Ja -- upprepade gossen envist -- det skall icke finnas mer än en Gud