Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - 12

  hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder,
  är krediten därefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms
  tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att
  köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa
  ärter och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat 20,000
  daler?
  Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt på
  axlarna.
  -- Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes
  majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar
  dag påfinna något nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...
  Rikskanslerns blick mörknade.
  -- Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de som gjort början.
  Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände.
  Den store kung Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att
  _hon fruktar sin efterträdare_.
  -- Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt mot rådets vilja!
  -- Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett
  skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, därför att han skall
  blifva hvad hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som fruktar, är
  dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin fruktan under masken af
  fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit
  sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller
  ... Så mycket folk!
  De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande
  larm. Hela gatan var uppfylld af två hvarandra mötande, stojande
  folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På
  båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike
  nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen.
  Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod,
  hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och
  sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast
  han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med
  knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga stegel; nu vände
  sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som
  bönderne velat ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre
  folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! -- adeln, som ägde allt,
  styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.
  Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare.
  Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade
  mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke
  heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns
  någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det
  grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års
  öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i
  spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanioren, som nu
  innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde
  ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett
  föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.
  Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd,
  som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten
  vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika
  allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin
  vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje för de
  förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på
  gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes
  icke. Stygger var adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta
  för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad
  man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som
  fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande
  och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar
  förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets
  fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att
  ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens
  uppmärksamhet.
  Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med
  trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla
  protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många
  hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige
  och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en
  kvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde
  äfven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig,
  förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag,
  spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända
  hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af
  de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens åsyn och ett
  ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa
  fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en
  afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala.
  Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna
  profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden kom öfver henne;
  hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo
  i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon
  började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare,
  slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.
  -- Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här som förbannelsen bor.
  Det är icke här som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett
  litet stycke väg ... ditåt, ditåt! Till slottet!
  Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast
  förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse,
  klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna
  person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer,
  som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnas återsken hade
  utbredt öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen. Ännu var
  man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det
  pekande fingret väckte endast förvåning.
  -- Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. -- Där är
  fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i
  lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de
  rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting --
  innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen
  ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i
  högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända
  hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens
  mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud,
  det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går
  och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa
  gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en
  människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de
  andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De
  äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger
  han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de
  första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen
  vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han
  engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig
  hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall _jag_
  tillbedja _dig_! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna:
  välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva
  äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria,
  utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du
  hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och
  hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men
  jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus
  spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt
  kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det,
  vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af
  din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt
  som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en
  drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen,
  icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...
  Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den
  vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många
  stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt
  högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än
  mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.
  -- Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig
  bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig
  icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt
  samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel:
  om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån
  dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver,
  skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända.
  Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i
  himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som
  uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade
  bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på
  bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är
  du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han
  kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla
  lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar
  är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig
  detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är
  rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig
  och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld,
  luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...
  Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt
  med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg
  hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet
  till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd
  än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och
  återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på
  angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt
  hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har
  ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika
  omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade
  Ragnarök.
  Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade
  utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.
  
  
   18. Carl Gustaf på Öland.
  
   Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din
   fjätter?
  Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland,
  reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd
  af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan
  att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade,
  fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme,
  som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid
  väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt
  ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en
  furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i
  ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och -- vänta.
  Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått
  drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till
  sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet
  fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med
  goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga,
  Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som
  älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre
  hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den
  förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som
  andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier,
  gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt
  klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig
  försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves
  eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar
  Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och
  Svana-lilla:
   Hvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita?
   Jag har varit i främmande land,
   tvättat mig och mina barn. -- Svan, Svan sälle!
   För min nåd, för min ära,
   för min dans, för min kära
   drar jag mig åt Öland.
  Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom
  honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra
  delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera
  förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar,
  förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade
  Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som
  landtjunkare utföra ett storverk.
  Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig
  kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra
  Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare
  växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar,
  bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på
  de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke,
  fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red
  han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som
  gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning.
  Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver
  hela ön från östra stranden allt till den västra.
  -- Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges
  rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul
  Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.
  -- Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna
  ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.
  Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa,
  ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i
  brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande
  overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid
  tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och
  betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott
  längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm
  med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens
  åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket
  och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men
  mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra
  världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så
  genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme
  under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid
  klippan, när skall du bryta din fjätter?
  Framför honom låg Cesars historia om galliska kriget, men han läste
  icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nära
  half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med
  kurs på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök åter ur
  vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle
  medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä
  för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen. Åter väntan,
  beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en
  ny gunstling, åter en balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl
  Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat
  störta honom själf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det
  förrädiska brefvet till drottningen.
  Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens
  föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.
  Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans olikviderade
  byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler
  silfvermynt.
  -- Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i det han påtecknade
  sitt godkännande.
  -- Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra veckans räkningar,
  dristade fogden invända.
  -- Så vänta!
  Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan i Tyskland. Ökonungen
  hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz,
  adlad Hirschenstjerna.
  -- Skaffa mig pengar, Gambrotz!
  Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata
  vänstra och höjde på axlarna.
  -- Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen?
  Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama
  guld ur gråstenar?
  -- Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes
  majestät har sämre kredit än sin förste undersåte.
  -- Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af
  rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!
  -- Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira
  visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den
  som har råd till allt.
  -- Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i
  Finland! Där är godt om land.
  -- Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka.
  -- Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne.
  Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på
  sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm
  duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.
  -- Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret.
  -- Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår
  mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!
  Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra
  landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och
  Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte
  stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor
  och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af
  luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår,
  rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade
  ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och
  tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula
  baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till
  häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.
  Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till
  Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far
  i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens
  husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär
  för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl
  smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste
  fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den
  ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och
  tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och
  krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna
  Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band
  ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till
  häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver
  hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens
  järnskor.
  Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad
  där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på
  Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta
  ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han
  öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul
  Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven
  och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter
  återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade
  sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens
  hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades;
  läsningen fortsattes i enrum med Würtz.
  Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann
  sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet.
  -- Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är
  fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på,
  hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för
  allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva
  adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra
  bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min
  bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att
  skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med
  all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för
  mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt,
  skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må
  kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius
  tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer
  mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske
  doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges
  om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på
  stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här.
  [Fotnot 8: Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.]
  -- En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär
  med doktor Bourdelots efterträdare.
  -- Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot
  sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med
  piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt,
  nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9]
  skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don
  Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat
  konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk
  grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom
  halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut.
  Würtz, vi måste _à tout prix_ insinuera oss hos denne Pimentelli; han
  disponerar allt Perus guld.
  -- Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro
  pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.
  -- Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen?
  -- I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu
  röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg?
  [Fotnot 9: Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.]
  -- Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen!
  Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din
  drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.
  Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett
  omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig
  hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:
  »Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på
  rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro
  beställde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet
  heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder galeja i
  sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att
  tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög
  person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter
  riket till hennes skada. Och där så beklagelig sinnets ostadighet är,
  lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten.
  Tagen eder i akt, nådig herre; önskar
   en onämnder, som i denna tidsens farlighet
   eder och Sveriges rike trogen är.»
  Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den
  sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början.
  -- Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz.
  Prinsen skrattade.
  -- Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne
  hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln?
  Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i
  riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!
  -- Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg
  kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa
  höga ögon.
  -- Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina
  grisar, sa' mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög
  persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig
  respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt
  eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit
  grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför
  blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig?
  Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför
  att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka
  bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan _vänta_.
  -- Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar
  marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en
  örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet _kan_ icke vänta
  ...
  -- Jo, jag kan. Men jag måste _lofvera_ ...
  
  
   19. Stjärnan och skyddslingarne.
  
   Jag är Kristina.
  Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal;
  därefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det
  sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och
  vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en fredlig
  borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på
  hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.
  -- Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen.
  -- Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår nådiga öfverhet, som
  vakar för landsens bästa.
  Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick till hvila; samma tid,
  när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes
  ansträngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i denna
  hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött,
  missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna
  afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit
  och dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road; banketten på
  kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade
  varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanioren, hade
  uppbjudit hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV,