Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - 09

  -- Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor
  från Regensburg.
  Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna
  vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en
  fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande
  minister tänkte vid sig själf, när han lämnade harem:
  -- Eldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar.
  Denna kvinna kan blifva en oskattbar bundsförvant eller en farlig
  fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall
  finnas silkessnören ... och säckar.
  Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt
  hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon
  hade mottagit stjärnornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga,
  ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det
  förgångna reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad.
  Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål,
  hvad var det då värdt? Där fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde
  oskiljeligt fast. Men den tankevärld, i hvilken hon lefvat, den okufliga
  trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än
  okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett
  harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker,
  roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas
  i gyllene fjättrar, ingen rörelse fri, ingen handling själfständig, och
  detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom,
  uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät
  af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest
  kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle förnedra sig så lågt
  under sina jämlikar i rang och under själfva den forna, fattiga Hagar
  Ring ...
  Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat
  gifva för en enda barmhärtig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde
  ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst
  öfvergifven, så hjälplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt
  allt på sig själf och förlorat sig själf.
  Med ens sprang hon upp.
  -- Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxa i denna
  förnedring? Skulle hon ej skratta så hjärtlöst, som blott hon kunde
  skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig
  är du intet!
  Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.
  -- Då skall jag fråga henne så som hon brukade fråga mig: vet du hvem
  _jag_ är och hvem _du_ är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett
  rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har
  förtärts af åstundan att engång blifva din jämlike, och nu står jag
  öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder
  enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en
  storvesirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du
  oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och
  kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en
  makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett
  barns gemål, jag är lika själfständig som du; men jag är hvad du icke
  _kan_ vara, fastän du gärna ville: min herres herskarinna.
  Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna.
  Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig själf.
  -- Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara
  Kuprilis slafvinna, med villkor att han skall blifva min slaf. Min
  stjärna, jag tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall
  engång föra mig till dess gyllene tron. Jag har varit intet; jag skall
  engång vara allt.
  En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade
  hitförts på storvesirens befallning och stod nu vid dörren i häpen
  förbidan. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse.
  -- De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru!
  -- Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första
  hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?
  -- Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min
  fina gulddufva?
  -- Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om
  Herrens smordas förmälningssång!
  Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade däri, men kunde
  för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på
  psalmen 57: »Jag ligger med min själ bland lejon; människors barn äro
  eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa
  svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig,
  min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all världen!» ...
  -- Det var icke den rätta psalmen, Sabina.
  -- Var det inte? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat» ... »Förliten eder
  icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör icke förbund med fördärfvelsens
  tron» ...
  -- Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt som
  återstår af mitt förra lif ...
  
  
   13. Westfaliska freden.
  
   Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen!
  Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de
  stridande härarna utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande
  välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade
  sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina
  gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens
  utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en
  rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omänskliga
  uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik
  uppgräfvas ur kyrkogårdarna. Sådant är kriget, det kommer aldrig allena;
  svärdet och kulan äro barmhärtiga i bredd med hungern och farsoterna.
  Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver
  ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker,
  hvilka under trettioåra kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!
  Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid
  sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde hessiske
  öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade
  blifvit öfverträffad: sjutton städer, trettio slott och trehundra stora
  byar uppgingo inom få veckor i lågor. Sista spillran af Hessens välstånd
  var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel.
  Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag
  i Wallenstein, i Banér, i Altringer, i Götz, och följde med nöje hans
  vidare fälttåg. Där var att hoppas något mer än vanligt af mänskligt
  elände. När Melander år 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga,
  räknade han under sitt befäl 33,000 krigare -- där fanns ännu något att
  slakta -- och dessutom 127,000 lösdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket
  utsökt byte för mordängeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af
  förhoppningar, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern.
  Wrangel och Turenne tågade Melander försiktigt i spåren och uppnådde
  honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta
  återtåget och stod kvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt
  doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som ej kände annat än
  kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar
  för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung
  öfverste, Gustaf Kurck, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i
  spetsen för åttahundra ryttare sin häst till det första anfallet. Han
  högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och
  lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko
  de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet,
  genomborrades af en ny kula och föll. Motståndet bröts, den kejserliga
  hären blef slagen på flykten, och de 127,000 ... Här var något att göra
  för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende,
  värnlösa, trasiga, uthungrade människoskaror, hvilka betäckte fält,
  vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned,
  kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, där de blödande
  lågo på marken för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som
  blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring
  bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. Svenskarne
  ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter tvåhundra år
  deras namn blef en buse för ostyriga barn.
  Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm
  sommarnatt tog genom öfverraskning Lilla sidan af Prag. Här var icke så
  mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande
  nejder lyckats bärga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit
  bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna.
  Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark
  efterlämnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara
  handskrifter, och Upsala universitet fick _Codex argenteus_.
  Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de
  svenska vapnens segrar och byten.
  Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter trettio års ridt och
  rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern
  med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla
  samvetskval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden.
  Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller
  en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas
  rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för
  ombyte, stundom ett okväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet
  var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens
  sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en
  annan. Ett röfvadt silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats
  mot en skön fånge bland de 127,000. Ryttaren hånlog: det var icke nog
  med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu därtill
  förvilda den sista återstoden af religion och seder.
  Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och
  brända städer, egnade han en flyktig blick åt ett stort förfallet hus,
  som händelsevis kvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick
  ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade
  tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne
  hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater
  eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före
  kriget organiserat ett utmärkt skolväsende. Detta var nu förstördt; det
  släkte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin
  uppfostran bland de 127,000 eller deras gelikar.
  Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak
  öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen,
  Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade
  från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade,
  att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt
  bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar.
  Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man
  mäklat om fredsvillkoren. I början af kriget hade nödropen från förödda
  länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare,
  tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda
  tillbaka frän stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina
  anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot
  makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet
  att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru
  Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och
  calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten.
  Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg
  gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse
  och hundra tusen människors undergång.
  Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren
  efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på
  svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden
  i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af
  excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök?
  Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta
  sin rang? Skulle man sitta till höger eller till vänster vid rådsbordet,
  åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren
  representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten
  landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gällde dock
  öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från
  kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra
  sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, där kunde ännu inträffa ett
  gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker,
  hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af
  underhandlare!
  Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer
  eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland,
  fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen
  kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar
  Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans
  arfländer hotades, hans bundsförvanter afföllo. Helgonets hufvudskål
  hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte
  i fält med 70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden
  undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i Osnabrück och kort
  därefter i Münster. Villkoren äro kända: samvetsfriheten garanterad, det
  heliga romerska riket upplöst i en konfederation af trehundrasextioen
  suveräna småstater, åtta kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll
  titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och
  Brandenburg; fem millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar.
  Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.
  Ett så omfattande fredsfördrag hade världen icke bevittnat sedan Roms
  lysande dagar. Trettioåra kriget började för tron, men slutade för
  makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef därefter föga mer än staternas
  tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska
  freden, förstod ej själf huru berättigad hans protest var ur högre
  synpunkter än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno
  ur världen de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla
  Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlämnade
  inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne
  framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska
  maktställning. Där furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig
  om handelns öfvervikt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs
  icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man
  slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära,
  intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten och denna
  åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det
  konstitutionella statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.
  Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne
  följeslagare ett ögonblicks rast.
  -- Hvad? sade han. Redan trött och ännu så mycket ogjordt i världen! Din
  hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att
  mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan,
  rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta
  grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar
  mitt verk!
  Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med
  några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring
  Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost
  eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras
  befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de kvarlefvande
  sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren
  åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt lottade,
  voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln,
  genom hvilka man såg bojarerne spjärna mot dynastin Romanov, de polske
  småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett
  hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde
  det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, själf angripet af
  Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I väster bevakade britternes
  upproriska ö sin fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade på
  hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila,
  hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarna
  aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru
  betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.
  Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med
  klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt
  den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena släktet
  efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru
  många fiender? Detta var frågan. En -- det var icke att tala om, det
  gällde mest gränsbygden. Två -- då gällde att hålla ryggen fri. Tre
  eller flera -- för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle
  man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med
  hela världen, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält,
  att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll,
  den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget!
  Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit
  svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga
  lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen
  bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer,
  som ännu hade talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke
  och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna förstod sig
  icke på sådan grannlåt. Visst funnos många som tackade Gud, men äfven de
  underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och
  fredsbönen efter tacksägelsen.
  Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man sörjt för att rätt
  åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla
  kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen,
  folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade
  drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes
  och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla
  visste, att det var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan
  hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af
  fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om sexhundra
  dukater, budbäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand,
  och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.
  Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man
  dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven där sjöngs _tedeum_, folket
  förlustade sig, klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag,
  processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar
  och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke
  slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i
  snölandet, bedt för freden.
  En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog
  fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen
  under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han
  visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden; där fattades
  hittills endast underskrifterna.
  -- Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig själf.
  -- Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är
  sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt
  konto ... hm ... Jerobeam!
  Förste kontoristen inträdde.
  -- Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes
  skadestånd åt ärkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en
  million mot säkerhet af öfre Pfalz. Nu är det icke värdt 100,000, men om
  tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne
  få betala åttio procent i förskott eller reda sig utan mig.
  -- Prins Carl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en
  landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda
  konungens, hans faders, lif, rapporterade kontoristen.
  -- Carl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå!
  Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands tron.
  Tio minuter därefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunt,
  ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från
  Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med
  orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.
  -- Jag vet, jag vet, sade han vid sig själf. -- Venedig har denna gång
  lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd,
  konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på
  tronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten
  beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag
  hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du
  förmår allt ... Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham
  att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk;
  hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats:
  hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men
  hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för lifvakten är henne
  blindt tillgifven ... Det stackars barnet sultanen ser i henne sin enda
  beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili själf har böjt sig för
  hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon som
  styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå allt, och
  detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu
  osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna
  och Medelhafvet ... Jerobeam!
  -- Mästare!
  -- Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende!
  Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att
  skydda honom, om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta
  från porten och upp till trappan af öfra våningen. _Här_ skall han
  mottagas med kungliga ärebetygelser.
  Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt
  från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde
  till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans
  drag till ett hånande löje.
  -- Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna!
  
  
   14. Den triumferande Parnassus.
  
   Den gyllene tiden skall återkomma.
  I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning
  Kristinas namn som en strålande stjärna alla medtäflare. Hon syntes
  kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle
  dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande,
  ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och
  bättre tidehvarf, så många märkeliga tecken till att detta okända nya
  redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring
  hennes tron och utropade henne till den kommande världsålderns ärekrönta
  Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade
  lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas
  skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett
  rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns
  landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina
  sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden, alla
  talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof- och
  rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade
  drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i
  ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig
  och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad
  begärde en dödlig mera af lyckan?
  Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter
  enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare
  Cartesius (René Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm.
  Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin
  tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl
  kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det
  bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna
  skenbart så förtorkade Mimerskälla. Klockan fyra och fem på
  vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens
  väntande vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de
  hemlighetsfulla vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens tvifvel,
  alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat
  oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjärran som
  tanken själf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel,
  allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två
  filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, där brasan i kaminen
  mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige
  fransmannen åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han ej
  mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hämta
  krafter till nästa morgonséance.
  I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma
  holländska studerkammare och stod ej länge ut med det svenska klimatet.
  I slutet af Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten;
  den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som
  varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor
  otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så
  väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett
  myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm.
  Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf
  Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande världsrymden med
  sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet.
  Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse
  stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som
  utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig.
  Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundrade år
  därefter Sveriges störste häfdatecknare råkade därom i häftig fejd. Dess
  skiften må öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar
  striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt som en
  kvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns
  växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu, sade hon,
  är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse präster, borgare och
  bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes
  egen förvaltning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det
  hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon klappade båda, och båda
  kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken
  folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan.
  Hon satte sig ned mellan två stolar och blef där sittande. Vid beundrans
  höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan
  begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.
  Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin tronföljare Carl Gustaf
  arfsrätten till kronan för hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde
  bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden