Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - 06

  föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel.
  -- Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. -- Du tror då, att
  ... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana
  dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet,
  att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver
  af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka
  på tronföljden.
  Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som
  släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna
  sig sårad.
  -- Jag beder dig, Kristine -- sade hon, uppstående med högröda kinder --
  skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla
  hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt
  för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för
  att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!
  Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande
  afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i
  sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med
  prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på
  den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men
  ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska
  huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina
  själf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta
  ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet
  vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han
  icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru
  detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett
  äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke
  i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så viktigt
  förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om
  hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle
  ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en _avis_. Var
  han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet
  sade: _emot_, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell
  räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala
  _för_ förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga
  med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot
  förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam
  om sin drottnings ynnest.
  Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat
  glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös
  framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i
  sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm
  fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning
  Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk
  kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse
  för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig
  själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i
  luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder.
  Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten
  landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon
  binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett
  äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade
  ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd
  öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest
  bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var
  _svartsjuk_.
  Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet -- utan
  tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf -- som tycktes vara
  underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig
  själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt
  nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd
  stil i blyerts tecknade ord på tyska:
  »Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin
  halskrage!»
  -- Fiken -- sade drottningen uppbragt till kammartärnan -- hvem har
  understått sig att lägga en biljett på mitt bord?
  Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru
  detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke
  angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en
  fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var
  misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att
  undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång,
  hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken
  tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något
  värre.
  -- Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt
  kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.
  -- Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade
  drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.
  Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i
  Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke
  förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon
  ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka
  förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes
  äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga
  förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som
  lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare,
  teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten
  fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att
  föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre
  bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne
  författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på
  allt, utom på sin egen tillvaro.
  Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda
  rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya,
  af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken
  Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom
  empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart
  förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en
  tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i
  allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på
  ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och
  tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf
  hvad han sade.
  -- Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att
  föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort
  kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på
  det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja
  sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga
  dem utan att följa och utspionera dem.
  -- Har du hört -- inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne -- att en
  italienare vid namn Torricelli har uppfunnit _vacuum_? Näst konsten att
  finna _allt_, är intet beundransvärdare än konsten att finna _intet_.
  -- Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var
  konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades _barometer_. Med
  dess tillhjälp mätte man luftens tryck.
  -- Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris.
  Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och
  stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta.
  Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill
  ihågkomma denna term.
  -- För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i
  seglet, anmärkte Hagar.
  Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade
  icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:
  -- Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har
  redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare,
  skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu
  en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru
  kom du till jesuiterkollegium?
  -- Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som
  lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde
  mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.
  -- Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!
  -- Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en
  vilde!
  -- Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin.
  Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är
  jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det
  allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad
  är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens
  skägg?
  -- Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens
  skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.
  -- Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk,
  att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender
  och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska
  inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta
  idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?
  -- Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när,
  hvarken lutherskt eller katolskt.
  -- Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får
  jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt
  Britas oxeltand.
  -- Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den
  äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.
  -- Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande,
  fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon
  genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.
  Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög
  rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades
  purpurröda.
  -- Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att
  finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.
  -- Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå
  faran. -- Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz.
  En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår,
  och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper
  man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.
  Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken
  till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina
  och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det
  var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra,
  och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.
  -- Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna
  ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. -- Jag dödar dig
  icke, eländiga ... jag föraktar dig!
  Och hon stötte henne häftigt tillbaka.
  Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den
  gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:
  -- Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.
  -- Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter
  ringklockan.
  Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin
  slutna hand.
  -- Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt,
  såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj.
  Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men
  beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller
  blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig,
  mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och
  tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan
  återställdes till hennes disposition.
  Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om
  drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till
  förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet
  mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam.
  Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens
  svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta
  obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna
  dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra
  ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu
  talade sanning.
  -- Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att
  svalna.
  -- Allt, nådig fröken.
  -- Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde
  Sveriges krona?
  -- Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som
  icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder
  sig.
  -- Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt
  mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din
  usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.
  Hagar upptog hårlocken.
  -- Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till
  min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.
  Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp
  och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.
  -- Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.
  -- För hvad, nådig fröken?
  -- För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till
  sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt.
  -- Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon
  kallats en sköka?
  Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett
  lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges
  Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men
  det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.
  -- Bokråtta, du i din förlegade lärdom -- utbrast Kristina, ånyo
  uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen -- du usla
  lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon
  intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med
  _mig_? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall
  jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne
  gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen
  skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita
  en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med
  alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig
  bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!
  -- Får jag svara nådig fröken?
  -- Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon
  ej mera i Stockholm.
  -- Eders majestät -- svarade Hagar med en kall bugning -- jag skall i
  morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts
  undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af
  kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär
  upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar
  jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot
  oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter
  jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och
  därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat,
  få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så
  oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet,
  sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min
  nådiga drottnings ynnest och tillit.
  Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han
  ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade,
  glimmade ännu en half sekund och försvann.
  Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin
  tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men
  antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig
  omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna
  förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje
  tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde
  gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och
  dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i
  själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka
  voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant,
  ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna
  fördraga hvarandra.
  Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens
  snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta,
  om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan
  riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en
  obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.
  -- Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall
  han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.
  
  
   9. Ett lejonmöte.
  
   Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?
  Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen.
  Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk
  ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade
  fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre
  särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus
  inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera
  stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon
  från en uppslagen bok och svarade:
  -- Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte
  sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes
  krig i kropp eller själ.
  Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en
  entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där
  någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som
  en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra,
  oaktadt hennes skenbara lugn.
  Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer.
  Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens
  i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting
  skulle ske denna kväll -- hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de
  uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart
  tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.
  Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig
  uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens _högra_ sida. Han
  hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke
  heller fullt orätt i tvisten om _Idea boni ordinis_. Han hade utarbetat
  och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af
  ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under
  förbehåll att _Formula concordiæ_ infördes bland svenska kyrkans
  bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga
  alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens
  lag öfver alla andra.
  Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:
  -- Ännu har denna hand inte undertecknat _Formula concordiæ_ och lärer
  ej heller göra't.
  -- Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart
  tillfredsställd. -- Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.
  -- Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende.
  -- Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark
  som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas
  allting, lider allting.
  -- Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i
  denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men
  väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag
  tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.
  -- Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade
  biskopen mildt.
  -- Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där
  ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl,
  lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting.
  Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken
  tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från
  slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina
  spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans
  breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den
  tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen;
  växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös
  kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en
  pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af
  spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de
  blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta
  medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en
  fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu?
  Ett lejon, som gick med förbundna ögon.
  Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal.
  Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog,
  att hon bjöd honom plats vid sin _vänstra_ sida. Höger och vänster ha
  alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.
  Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan
  omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar.
  -- Eders kärlighet -- sade hon -- har låtit förmärka genom doktor
  Johannes och grefve Magnus sin _intention_ att ändteligen få min
  kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af
  gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit
  hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet
  min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan
  allt fagert snack eller _compliment_.
  Pfalzgrefven bugade tigande.
  -- Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något
  hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant
  ske skall.
  Tystnad. Drottningen fortfor.
  -- Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan
  i världen taga till äkta, än eders kärlighets person.
  Stum bugning.
  -- Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och
  säkerhet söka _declarera_ eders kärlighet till _successor_ och arffurste
  till riket.
  Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många
  vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes
  dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare
  utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket
  och så litet.
  Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet
  sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville
  säga och väntade svar.
  -- Högre -- tillade hon -- kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet
  därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.
  -- Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda
  om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven
  i en ton af svikna förhoppningar.
  -- Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva
  ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin _consummation_
  och stadfästelse, inföll Kristina.
  Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att
  hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne
  undersåtars hjärteliga förnöjelse.
  -- Jag säger ju eders kärlighet -- återtog drottningen lifligt -- att
  jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag
  _insistera_, att jag intet besluter af _consideration_ hvarken för eders
  kärlighets eller för min person, utan af _égard_ till _publicum bonum_
  och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i
  Tyskland till eders kärlighets _direction_ som generalissimus, det sker
  allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra
  riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända
  skulle.
  -- Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde
  pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min _intention_ har
  allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.
  -- Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera
  otålig. -- Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig.
  Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som
  sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall
  jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min
  resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock
  det; är det _satisfaction_ nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?
  -- Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders
  majestät. Mitt _facit_ har intet annat varit, än den lyckan att äga
  eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd,
  när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den
  uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.
  Nu tog Kristina eld.
  -- Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än
  mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i
  rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter
  hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han
  aldrig i tiden vara _content_. Den Gud hafver satt till något högre i
  världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande.
  -- Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid
  min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen
  _affection_ hafver till min person, så att jag därom _desperera_ måste.
  Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för
  att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada;
  men si, jag har intet varit därtill _capable_. Fastmer har jag däraf
  dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen
  förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig
  dens misshag, som jag mest ville behaga.
  Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde
  Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade
  sig, tackade för så mycken _affection_ och försäkrade, att hon kände
  hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.
  -- Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall
  göra sig värdig båda genom sitt _comportement_ i kriget.
  -- Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan
  intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag
  har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och
  där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka
  mig så länge nådigst behagas, men därefter _dimittera_ mig ur tjensten,
  intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag
  aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.
  Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.
  -- Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta