Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - 04

  ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ...
  Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också
  detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en
  drottning kan vara kvinna ... att _jag_ kan förgapa mig i en vacker
  karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr.
  Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig?
  Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste
  åderlåtningen. Fiken ... mina skor!
  -- Hjärtandes -- utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren
  och hoftjensten -- är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall
  doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan.
  Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för
  regementet.
  -- Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde
  drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma
  gång utlägga en snara. -- Fiken -- tillade hon med låtsadt allvar -- jag
  råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig
  klockan sex.
  -- Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en
  kammarpigas naiva påflugenhet. -- Jag trodde inte, att _han_ är herre i
  detta huset.
  -- Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina,
  som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.
  Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad.
  Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år
  senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt.
  Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan
  Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade,
  hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes
  syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde
  Kristinas och Kristina själf.
  
  
   6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.
  
   Tre år ännu skall jag stiga; därefter står jag högst på himmelen.
  Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan
  förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i
  norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade
  gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i
  Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än
  åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda
  hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var
  öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade
  gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd
  och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om.
  Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo
  ut att nedgöra hvarandra -- de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu
  går genom alla danska hjärtan den välkända folksången:
   Kong Kristian stod ved höjen mast
   i rög og damp;
   hans værge hamrede saa fast,
   at götens hjelm og hjærne brast ...
  Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp,
  hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade
  slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter.
  Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer;
  natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått
  på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina
  underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått
  några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken,
  splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och
  träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den
  döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De
  kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka
  flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är
  endast _en_ man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros
  sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige
  gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej
  kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre
  större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två
  tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.
  -- Ännu -- sade han -- har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt
  folk!
  Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra
  befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora
  förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika
  fröjdebetygelser af danskar och svenskar.
  Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas
  Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en
  obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.
  -- Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman
  Fleming, som stod vid hans sida. -- Jag dör som Danmarks fiende; låt se,
  att du dör som jag har dött!
  Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter
  freden, bar sin lille sonson till dopet:
  -- Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina
  gamla armar!
  Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender
  såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare
  eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var
  Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock
  hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till
  en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas
  öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den
  låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de
  stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.
  Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda
  de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska
  vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största
  delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och
  Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på
  lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian
  stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan
  penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom,
  men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande
  skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645
  sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade
  riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält
  uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro,
  Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska
  änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte,
  hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en
  lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade
  danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga
  förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något
  hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de
  öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen.
  Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne
  fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade
  tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera
  därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg
  för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var
  gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet
  röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå,
  att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves;
  kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk
  hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies
  öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår
  flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de
  overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och
  taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?
  Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det
  yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt.
  Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras
  som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af
  den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:
  Högt ärade Herr Riks-Canceller!
  Därtil med at jag dageligen finner så stora _difficulteter_ i
  fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel et
  så stort väsende, at _continuera_, hvilket icke utan _hazard_, at taga
  de _conditiones_, som nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock
  besinnas, huru svårt det vil falla, at _supportera_ den _calumnien_ som
  Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, så väl som hos
  främmande, hvilka alla, där Freden ginge i sär, skulle _imputera_
  skulden til allas vår outsläckeliga _ambition_, den der sig på sjelfva
  orättvisan _funderade_, och ingen annan _finem_ hade, än en begärlighet,
  at _dominera_. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om
  Holländarens _cooperation_, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne
  _conditiones_ icke blefve _accepterade_ skulle de söka at blifva
  _arbitri belli & pacis_, så at deras _jalousie_, något oförmodeligt hos
  dem _causera_ kunde; oansedt jag förtiger hvad af Polacken _practiseras_
  kan. Sedan det sista och förnämsta är, at _contentera_ sin egen
  _conscientie_, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man
  sig til alla skäliga Fredsmedel _accomoderat_ hafver.
  Upsala d. 24 Juni 1645.
   Eder
   välbenägen
   _Christina_.
  Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde,
  energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes
  Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han,
  hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars
  skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala
  akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste
  politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig
  vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Per Brahe
  var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför
  utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer;
  hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för
  ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat
  de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor
  sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som
  öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock
  blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.
  Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad
  med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan,
  fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten,
  undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa
  majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit
  ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med
  ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett
  ljudeligt amen.
  -- Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla
  sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde
  på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den
  själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig
  stofthyddas krämpor. -- Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare,
  som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom!
  Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger
  för Guds folk och till efterdöme för hans församling.
  -- Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på
  latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. -- Länge har
  jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad
  och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken
  allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare,
  där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.
  -- _Pulvis et cinis_, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog
  biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och
  öfvergick till det svenska tungomålet. -- Det finnes ingen bättre bot
  för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en
  blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så
  kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner
  jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud
  förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät
  bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade
  fröken Kristina, så länge de lefva.
  Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.
  -- Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem
  till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år,
  eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och
  han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå
  år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år,
  student. Nå, hvad skall du blifva, min son?
  -- Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]
  -- I hören det väl, nådig fröken -- smålog den gamle -- att äpplet intet
  vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i
  Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig
  konungen har värdigats bära pilten till dopet ... _Heus puer!_ Förstår
  du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?
  Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig
  bugning.
  -- Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och
  kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor
  honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han
  är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes,
  skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro
  döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må
  beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga
  vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i
  kristeliga dygder, fröken Kristina!
  [Fotnot 1: Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.]
  [Fotnot 2: Teologie professor i Upsala 1654.]
  [Fotnot 3: Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.]
  I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och
  långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för
  fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt
  byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt
  upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror,
  igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att
  beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå
  samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i
  bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita
  helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket
  var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade
  fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt.
  Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat,
  måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i
  domkapitlet eller vid läsförhöret.
  Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt
  åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas
  och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte
  beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till
  rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda,
  hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med
  biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.
  [Fotnot 4: Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef sedan
  den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars
  _Atlantica_ beherskade ett helt tidehvarf.]
  -- Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den
  nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets
  angelägenheter, yttrade drottningen.
  -- Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock
  krankheten, genmälde biskopen.
  Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans
  krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid.
  -- Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek
  eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo
  igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att
  vilja bese din mjölkkammare ...
  -- Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak,
  genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. --
  Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört
  i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter
  I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.
  -- Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt
  besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill
  den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om
  fem minuter! ...
  Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men
  till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga
  underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme
  förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.
  -- Eders högvördighet -- sade drottningen rakt på sak, när de åter voro
  i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i
  statsangelägenheter -- hvad sägen I om början af min regering?
  -- Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade
  till Johannes' lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike:
  vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med
  hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen
  af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem
  fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk är
  att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala,
  skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de
  andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de
  lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke
  allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt
  land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid
  står till att skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan
  uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock
  tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre
  än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af
  min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och
  Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds
  och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där
  det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska,
  vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att
  så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.
  -- Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid
  mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till
  lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja
  knota.
  -- Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård?
  Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket
  får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på
  torget.
  -- Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore
  för alla en lisa.
  -- _Det_ är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka
  vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är
  allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona,
  prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i
  ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne
  fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt
  regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i
  himmelen och en på jorden.
  -- Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers
  högvördighet.
  -- Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds
  utkorade, slut fred!
  -- Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor
  där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig
  synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga
  mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra
  moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare
  att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en
  mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både
  bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att
  behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för
  nästa Wallenstein?
  -- Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften.
  Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!
  -- Men rikskanslern vill inte.
  -- Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?
  Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.
  -- Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och
  Skotland?
  -- Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört,
  att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter
  och villomeningar. Där måste vara _auctoritas_ i kyrkostyrelsen; annars
  få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.
  -- Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna.
  Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut
  till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att
  vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad
  tror ers högvördighet om Sveriges rike?
  Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.
  -- Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet,
  skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.
  -- Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som
  hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt
  stöd för konungamakten. -- Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns
  Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men --
  tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning -- det
  var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske
  biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall
  följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson
  _Oxenstjerna_.
  Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade
  misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af
  sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med
  hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en
  rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i
  kyrkorna för fredens _snara_ afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon
  visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes
  eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för
  egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet var, att
  cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla
  stift.
  Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med
  ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu
  ett ord osagdt.
  -- Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder
  kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden
  att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en
  dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens
  lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia
  utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ...
  -- Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter.
  -- Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under
  förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en
  tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de
  omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt
  lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var,
  och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och
  hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...
  -- Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men
  strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.
  -- Jag är drottning Kristinas stjärna -- sade den lysande strålen -- och
  jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i
  tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.
  -- Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers
  högvördighet.
  Den gamle betraktade henne forskande.
  -- Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet
  längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag
  såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart
  stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge.
  Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann
  i mörker.
  -- Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda
  drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder
  eders högvördighet denna drömmen på mig?
  -- Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det
  märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare
  stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en
  så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är
  fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande
  kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet
  tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran.
  Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju
  örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring
  de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall.
  Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till
  förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga
  fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I
  skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den
  hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen
  frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se
  eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i
  evighet.
   * * * * *
  Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för
  Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på
  trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade
  velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern
  höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång
  rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om
  Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd,
  men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga