Stjärnornas kungabarn 2: De tre - 16

  stora, styfva streck på papperet framför honom. Den femtonåriga
  lärarinnan för en snart sjuttonårig elev gjorde allt för att
  vidmakthålla en tillbörlig respekt. Det lyckades henne stundom, stundom
  icke. Mången timme begynte med ett strängt benande i okända hieroglyfer
  och slöts med en kapplöpning genom rummen under klingande skratt. Ruben
  Zevi öfverraskade engång eleven klättrande ut på en fönsterlucka till
  andra våningen och skolmästarinnan förföljande honom med vattenstrålen
  ur en handspruta. Den gamle juden smålog och vände obemärkt om. Han hade
  sina skäl och blef ej besviken. Inom mindre än en månad hade Urban fått
  makt öfver bok och skrift. Hans vitsord i ett läsförhör skulle kanske
  icke varit det berömligaste, men han redde sig, såsom han alltid redt
  sig, när det gällde att spränga öfver en vallgraf eller en hagtornshäck.
  Ruben Zevi glömde, att dottersonen ännu skulle åtnöjas med en tjenares
  roll, och gaf honom som belöning den arabiske springaren, som omtalades
  i brefvet och som öfverträffade Levys Sultan, den bäste trafvaren i
  judekvarteret. Gåfvan skulle, med Urbans lynne och rymningslusta, varit
  en frestelse, om ej den vaksamme Assar Kaba fått befallning att ständigt
  medfölja på ridturerna.
  En månad efter lektionernas början begynte Urban Niemand användas vid
  lättare ärenden i Ruben Zevis kontor. Efter två månader kunde han
  deltaga i korrespondensen och utföra mindre beskickningar. Efter tre
  månader gick han klädd som en jude och firade sabbaten i synagogorna.
  Han gick som i drömmen, fullständigt en fånge i Rachels kedjor.
  Då inmarscherade en dag i Regensburg några fångar från Torstensons här i
  Mähren. Det var sexton trasige, smutsige, af sår och strapatser medtagne
  och likväl ännu hotande krigare, under bevakning af kejserlige
  kyrassierer. Urban återvände i judedräkt från en beskickning med sin
  brefväska under armen, när han mötte transporten och hörde en af
  fångarne säga till en kamrat på svenska: det är här den förgyllde juden
  bor.
  -- Det är skada, genmälde kamraten, att vi ej nu äro 2,000 med fria
  tyglar; här vore någonting att förtjena.
  Det klang som svenska trumslag i den fredlige brefbärarens öron. Han
  tyckte sig vakna ur en förtrollning, närmade sig fångarne och frågade,
  likaledes på svenska, hvarifrån de voro. Fångarne fingo stora ögon. De
  förvånades att höra en jude tala deras språk och sade sig vara
  småländske och nyländske ryttare, som vid en furagering råkat i bakhåll
  och nödgats gifva sig fångne för öfvermakten.
  Det var Sankt Bartolomei dag och mycket folk i rörelse. Urban följde med
  folkhopen det långsamt marscherande tåget, frågande efter nyheter från
  krigsskådeplatsen.
  -- Det är en spion -- hviskade en af ryttarne till sina kamrater, denna
  gång på finska -- låt oss ljuga! -- hvarpå svaret lydde, att Torstenson
  intagit Wien, att han skickat kejsaren i en råttbur till Stockholm och
  att hären nu vore på marsch till Rom för att uppsätta drottning Kristina
  på den påfliga stolen.
  -- Du ljuger som en karl, n:o 18, Spjut! Saksan pukki! utbrast f. d.
  sergeanten, som igenkände en man af sin egen skvadron och i glädjen
  dammade till med ett i skvadronen brukligt skällsord. -- Vill du bli
  fri, kamrat? Jag följer er åt och rymmer med eder.
  Fångarne fingo ingen tid att förundra sig eller öfverväga förslaget, ty
  folkhopen trängde på och knuffade undan den unge judepojken. Det vanliga
  okvädet _kättare_ begynte höras allt högljuddare; snart flög den första
  stenen mot fångarnes blottade hufvuden. Den efterföljdes af flera,
  tumult uppstod, kyrassiererne slöto leden kring transporten och trängde
  hopen tillbaka.
  Urban såg en gatpojke vid sin sida upptaga en tung sten och lyfta den
  till ett mördande kast. Här var omöjligt att förblifva en likgiltig
  åskådare. Ett krokben i rätta ögonblicket, och pojken låg hufvudstupa på
  näsan. Han kraflade sig upp, ropande: judar! judar! Ropet fann gensvar;
  folkhopen delade sig, en del förföljde fångarne, andra begynte anställa
  jagt efter judarne.
  Urban tog till flykten, en mot hundrade, kullkastade här en, där en,
  kröp under lyftade armar, kilade sig fram mellan snafvande ben och hade
  snart uppnått ingången till judekvarteret. I borgen hade man förnummit
  upploppet och rustade sig till försvar. Desse förföljde judar voro blott
  alltför vane vid att en eller flera gånger om året se folkraseriet
  storma deras afskilda bostäder. Deras lif var en ständig växling mellan
  yttre förtryck, smälek och ödmjukhet, inre okufligt trots och orubblig
  visshet att engång eröfra världen. Denna gång lade sig folkhafvets
  böljor, utan att nå till borgens murar.
  -- Här äro brefven, sade Urban, berättande upploppet, men förtigande
  sitt möte med landsmän. Detta lif mellan förnedring och öfvermod syntes
  honom så hjälplöst uselt mot frie mäns ridderliga kamp på ett öppet
  slagfält.
  När han förtäljde om öfverfallet, varnade honom den gamle morfadern.
  -- Förstår du nu, att du bör taga dig till vara och att ditt lif är
  ingenstädes säkert, allenast här, så länge Joas lefver? Men han skall ej
  länge undgå sin lön, ej heller hans syster Thamar. Min agent i Stockholm
  skrifver till mig, att hon uppträdt där som furstinna Radzivil och
  förehaft ett anslag mot Hagars lif. Öfver huggormar går eder väg: gån
  under Herrens beskärm, och intet ondt skall komma vid eder. Jag har ock
  mottagit vittnesbörden om eder börd från Hagars beskyddare, presidenten
  Kurck. Där faller ett sällsamt ljus öfver din moders sista öde. Hennes
  kammartärna, som förrådde henne, bar ett klumpfinger på högra handen ...
  Thamar bär än i dag ett klumpfinger på sin högra hand ...
  -- Mästare -- inföll Urban hastigt -- gif mig lös; låt mig gå att hämna
  min moder och beskydda min syster! Jag skall uppsöka Thamar, om jag än
  måste gå till världens ände. Gif mig Thamars blod!
  Ruben Zevi betraktade honom forskande.
  -- Knotar du? sade han. Om det är något jag afundas de kristne
  martyrerne, så är det deras tålamod och förtröstan i årslånga lidanden.
  Vi behöfva samma mod, men vår seger rycker närmare dag från dag, under
  det att deras hopp står i det ovissa fjärran. De hafva ingen annan
  tillflykt än himmelen, men vi hafva därtill jorden, som är oss gifven
  till arfvedel. Slå dem, Herre, slå gojim med blindhet, att de uppresa
  sig mot hvarandra och förgöra hvarandra, ty ur de slagnas blod uppstår
  Israels herrlighet. Om mina ögon ej få se Jakobs säd intåga i Jerusalem,
  skola mina barnabarns ögon se den dagen, när konungarne tillbedja i det
  återupprättade templet och de löpare af Midjan och Efa föra hafvens
  skatter och folkens ägodelar till våra portar. Son af din moder, låt
  icke denna tidens vedermöda falla för tung öfver din otålmodiga håg! Du
  skall se den dag, när våra förtryckare buga sig för oss till jorden; du
  skall hafva din lust af dem och välsigna den stund, när du återgick till
  ditt folk. Blif hos oss! Blif min son, och du skall upprätta Jerusalems
  portar!
  
  
   24. Spörsmål för lifvet.
  
   Vill du bära min krona? Tag henne.
  Jag känner ej igen fröken Kerstin, sade fru Beata Oxenstjerna i ett
  förtroligt ögonblick till sin bror rikskanslern. -- Hon är som
  förvandlad, sedan vi blefvo af med den finska häxungen.
  -- Tacka Gud, att faderns sinnelag uppväxer i afkomman, genmälde
  rikskanslern. Häxor göra där intet till; slikt dependerar af en naturlig
  kondition invärtes.
  -- Ja, det torde allt vara förställning till läglig tid. Hon amuserar
  oss sakteligen till ett år härefter.
  -- Har kära syster ej förr sett en mö växa upp från jänteåren till
  jungfru? Det förer gemenligen med sig en blidare natur, intill dess att
  där kommer nytt krut i fängpannan. Har fröken Kerstin funnit en ny
  leksak efter den flickan Hagar?
  -- Ännu inte, så mycket jag sport. Fast mer trår hon inte ens efter
  Ebba, såsom hon förr har gjort.
  -- Där kommer en ny, det töfvar intet. Mig faller så för, som hade det
  varit bättre, att vi låtit fröken behålla sin förra smekunge på knäet,
  än att vi omakat henne med att söka en ny. Det var intet annat än löst
  skvaller om flickan Hagar: boklärdom gör ingen ofred. Den nya, som
  kommer, torde inte blifva så lätt att sköta. Märk, att efter Ebba Sparre
  och Hagar Ring kommer en ung man!
  -- Gud bevare. Tror eders kärlighet det?
  -- Kära syster kan därpå vara så viss, som på blom efter knopp. Jag
  väntar vår tid att i nåd eller onåd betackas för tjensten.
  -- Hvad ers kärlighet säger! En ung man! Men om den unge mannen heter
  herr Carl Gustaf?
  -- Och om han heter Carl Gustaf?
  -- Så fördristar jag mig råda till lysning och biläger nästa jul, efter
  ärlig svensk sed. Där ingen kan motstå hjulet i backen, där skjuter man
  hellre på, än blir öfverkörd.
  Rikskanslern höjde på axlarna.
  -- Kära syster är en fast undransvärd husmoder och sköter en konungaborg
  så, att intet spjällsnöre där är för långt eller för kort. Men hvad nu
  belangar kvinnospörsmål, så låt oss tala om kammarpigornas städsel. Det
  säges i räknekammaren, att fröken öser ut dalrar som hasselnötter. Håll
  där husesyn, så länge kära syster har något att säga, och haf ingen
  omsorg om resten!
  Härmed var spörsmålet för denna gång afklippt. Men fru Beatas
  iakttagelse bar syn för sägen. Det undgick ingen af Kristinas närmaste
  omgifning, att den unga drottningen med hvarje dag växte, icke blott för
  kronans höghet, utan i ett konungsligt sinnelag. Alltsedan
  pfalzgrefvinnan Katarinas död hade hon varit ett klokt, men
  svårhandterligt och nyckfullt barn. Hon hade från och med trettonde året
  varit ombytligare, lättretligare, mera oberäknelig, än någon af sina
  jämnåriga. Det hade varit som en dagjämningstid med dess ostyriga
  hvirfvelvindar, men denna tid var nu öfverstånden, vindarna hade lagt
  sig till skenbar ro. Där inträdde ett oväntadt och förvånande lugn i
  Kristinas personlighet. Hon blef mildare, tålmodigare, på allt sätt
  älskvärdare. Hon lyckades icke alltid kufva sitt häftiga lynne, som
  därintills uppbrusat utan hejd, men hon bemödade sig att göra det. Hon
  blef tillgängligare, förtroligare, mera deltagande i andras fröjder och
  sorger; hon visade i uppfattningen af sitt höga kall och dess pligter
  ett allvar, som man förut icke tilltrott henne. Hennes nöjen blefvo mera
  återhållsamma, hennes studier regelbundnare och mera koncentrerade. Hon
  kunde uppmärksamt åhöra rådets öfverläggningar och, när hennes mening
  begärdes, yttra sig med en klokhet, som förvånade statsmännen.
  Drottningen tillbragte en del af sommaren på Gripsholm. Ebba Sparre hade
  rest att besöka sin sjuklige fader; furstinnan Marie Eufrosyne hade
  intagit hennes plats som skötevän. Eleonora Katarina, snart därefter
  landtgrefvinna af Hessen, vågade icke visa sig och drömde sig nittio år
  tillbaka till Cecilia Vasas tider.
  Det historiska Sverige har stoltare borgar och brantare murar, men intet
  mildare, grönare, täckare kungsminne, än Mälarens nuvarande lugna
  Gripsholm. Anlagd af Bo Jonsson, ombyggd af Gustaf Vasa, bar denna borg
  med sina kvarstående vindbryggor ännu på Kristinas tid det dystra
  allvaret af ett medeltidsfäste. Öfver det röda tegeltaket med dess
  spetsgaflar, vindskupor och höga skorstenar reste sig fyra torn: konung
  Eriks (kyrkotornet), hertig Johans (Griptornet), hertig Magnus'
  (Vasatornet) och Göstaf Olofssons (fängelsetornet). Af de tre våningarna
  var endast den midtersta inredd för kungliga gäster. De i renässansstil,
  i brunt och rödt dekorerade rummen buro på väggarna gyllenläder och de
  djupa nischerna i silke broderade fönsterstycken. Vid stranden låg
  herreköket och Gustaf Vasas lilla tornerbana. En lång, smal park med
  ruddammar sträckte sig inåt till »finnstugan» och köksträdgården. En
  djurgård, ett dufslag, ett lokattehus, ett hundstall och den s. k.
  polacksmedjan hörde till borgens närmaste omgifningar.
  Det var en sommarkväll efter aftonmåltiden. Drottningen och hennes kusin
  sutto i parken. En aftonbris af den friska sjöluften lekte lätt med en
  lock af Kristinas blonda hår. En förtjusande vattenyta glittrade mellan
  löfven, belyst af den nedgående solen. Mälaren koketterade för sin unga
  drottning, men hon såg honom icke, den otacksamma herskarinnan öfver så
  mycken skönhet; hennes blick dröjde på ett skrynkladt pappersblad;
  hennes tankar hade flugit söderom Östersjön.
  Kristina hade af sin kusin mottagit ett väl försegladt bref; en pil och
  en duffjäder förenade sig att bevinga sigillet. Brefvet hade hon läst i
  enslighet på en bortskymd hvilobänk vid roten af en ek, och furstinnan
  inbillade sig, att hennes kungliga väninnas kinder voro rödare, när hon
  återvände, än när hon gick.
  -- Han är vid hälsan, sade Kristina. Han har varit hos Salvius i Hamburg
  och velat begagna lägligheten att skrifva. Brefvet är nio veckor
  gammalt. Hvilken postgång! Hvarför gaf du honom ej några dufvor, Marie?
  När skola vi kunna hviska våra ord i den blå luften och anförtro åt
  vinden att föra dem fram?
  -- Skrifver min bror något om kriget?
  -- Kriget går illa. Misslyckade belägringar, marscher och återmarscher,
  gikt och penningenöd. Därom är han nog förståndig att ej skrifva ett
  ord. Men han skrifver något, som rör dig närmare. Han beder mig inte
  skänka dig bort åt grefven af Nassau ...
  Nu var det Marie Eufrosynes tur att rodna. Hon höll den unge, vackre
  grefven så kär, som man kan hålla en balflamma vid aderton år, och
  utropade i sitt hjärtas förtrytelse:
  -- Hvad angår det honom? Min far är där intet emot, och när du samtycker
  ...
  -- Jag står på din sida. Men kan du förlita dig på grefven? Unga karlar
  ... morgonrodnad slask i hatt, säger ordspråket. Din bror är inte bättre
  än andra, Marie.
  -- Carl Gustaf kan vara platt utan reson mot oss andra, men mot dig är
  han vax.
  -- När han ser mig. Och vax, när han ser en annan. Skada, Marie, att en
  sådan kronslipad ädelsten, som kan skära glas och pryda en spira, skall
  flyta till vatten för en uppnäst tysk kammarpiga.
  -- Hvad skall jag svara? Ack, Kristine, tro mig, det är nedrigt förtal!
  Carl Gustaf har dig så hjärtans kär, att intet i vida världen kan bryta
  hans tro.
  -- Så säger han, och så skrifver han. Vill du bära min krona, Marie? Tag
  henne, jag är led vid henne! Så länge jag bär henne, måste jag ju tänka,
  att det är till henne hans hjärta står. Hvarför är jag inte en liten
  fattig pfalzgrefvinna, som du? När jag läser huru de krökte sig som
  ormar för drottning Elisabet, huru de sade till henne, när hon var
  gammal och ful: ni är den skönaste kvinna som jorden bär, ni är så fager
  som lilja i rosengård! ... Nej, Marie, nej, nej, nej, jag kan inte tro
  honom, jag kan inte, så gärna jag ville.
  -- Är du gammal och ful, Kristine? Är han en hofman, som var ingenting i
  går, som skall vara ingenting i morgon och begär att du skall göra allt
  af honom? Å, han är stolt, Kristine, han är så stolt som du själf! Han
  begär af dig sin hjärtelycka, ingenting annat. Han skall vara en man
  förutan dig, men han skall vara en olycklig man. Gif honom din hand, och
  han skall blifva en hjälte! Han skall slå dina fiender, han skall blifva
  stor och berömd, men han skall vara din tjenare, och du skall vara hans
  ära.
  -- Doxa! Doxa! Gå från mig, Sara! Min Gud, hvarför är jag ej en man?
  Hvarför måste jag köpas och säljas? Hvarför får jag ej gifva mig helt
  utan pris, utan hemgift? ... Förlåt mig, Marie! Jag är så olycklig, jag
  är så ensam. Den fattigaste flicka i Sverige är rikare än jag. När han
  kommer, som hon har kär, svarar hon: tag mig, jag har intet annat än mig
  själf, och du begär intet annat än mig. Hon vet det, hon. Huru skall jag
  veta det? Jag misstänker allt och alla. Har jag ej skäl att göra det?
  Måste jag ej misstänka rådet att vilja regera utan mig? Måste jag ej
  misstänka honom, du vet, att älska min krona? Hvad är en man utan
  ärelystnad? Hvad är den ärelystnad, som ej utsträcker sin arm efter en
  krona? Och dig själf, Marie, måste jag ej misstänka dig att gå hans
  ärenden? ... Jag ville så gärna tro dig; någon måste jag tro. Du kan
  vara ett redskap; kanske är du det, men du har ej hufvud nog för
  politisk intrig. Ebba har bättre hufvud, men brukar det i min tjenst.
  Jag hade en tredje, en förläst toka, det bästa hufvudet af eder alla,
  men på ett barns skuldror: hon förstod ju ej ens hvad kärleken är. Du
  förstår det på ditt sätt, Marie; du är på ditt sätt ett barn; du begär
  namnam af kärleken. Jag begär något mer: jag begär att vara mig själf i
  en annan, och se, det får jag ju inte! Hvilken olycka, att jag ej är du!
  Vore jag du, skulle jag hafva hundrade likar och inte vara så inmurad,
  som jag är, i en klostercell med mig själf. O, jag är så ensam, ensam,
  ensam ...
  Hon lutade sin panna mot ekens stam och förblef några ögonblick stum.
  Grät hon? Marie Eufrosyne trodde det och vågade en tröstande hviskning:
  -- Du är inte ensam. Han har dig så kär. Han begär intet annat än dig.
  Hon såg upp, hon grät icke, hon hade icke gråtit sedan hon var ett barn,
  om icke af vrede. Men där var ett annat ovant uttryck i hennes lifliga,
  alltid rörliga drag. Där var någonting djupt sorgset, som Marie
  Eufrosyne aldrig sett förr. Kristina tog en lätt sidenduk, som hon
  hittills sammanrullat mellan händerna, utan att tänka därpå, och svepte
  den kring sina skuldror mot aftonkylan.
  -- Låt oss gå till stranden, sade hon. Här är så instängdt, jag behöfver
  luft.
  De gingo till stranden och funno en mossbänk tätt invid sjön. Solen hade
  gått ned och kvarlämnat vid horisonten ett blekrödt skimmer, som färgade
  fjärdarna. Det var lugnt, daggen föll, gräset var vått, luften fuktig.
  Slottets fyra torn, af hvilket det högsta bar en slappt nedhängande
  kunglig flagga, speglade sig i en lätt gungande blank dyning på sjön.
  Endast två stora stjärnor kunde, bland otydliga små ljusprickar, klart
  urskiljas på aftonhimmelen. I nordväst stod Vega, i sydväst, öfver
  skogstopparna, Jupiter.
  Kristina satt en stund tankfull, betraktande dessa två lysande klot, det
  ena planeternas konung, det andra en sol af oerhörd storlek, hvars
  ljusstyrka -- om man får tro en nyare tids beräkningar -- trehundra
  gånger öfverträffar ljuset af vår sol.
  -- Se där -- sade Kristina, pekande på planeten -- där är min stjärna.
  Jag är född under Jupiter, när han ingick i lejonets hjärta. Det är en
  tung gåfva, Marie, att vara född till makten. Var nöjd med kärleken, du,
  som är född under eviga solar, hvilka aldrig förändra sitt läge på
  himmelen! Planeterna äro ostadiga som ett människolif ... Under hvilka
  stjärnor föddes Carl Gustaf?
  -- Jag känner ej hans stjärnor, svarade furstinnan, men prästen, som
  döpte honom, såg en bindel af glänsande ljus kring gossens panna.
  -- Det vore inte lyckligt, om vi två förenade skulle styra Sverige.
  Under kriget i Tyskland prisades min faders hjältemod såsom allmaktens
  gåfva. Konungen svarade: Gud går från sin medelväg endast när han vill
  straffa någon. Det är ett nådebevis, när han gifver åt folken en konung
  med medelmåttiga gåfvor, emedan denne ej frestas att eftersträfva för
  mycket. Honom lämnar ärelystnaden i lugn. Intet värre kan honom hända,
  än att han riktar sig med sitt folks skatter, hvilket är ett ringa ondt
  mot ärelystnaden, som själf ej har, ej heller unnar åt andra någon ro.
  -- Salig kungen var en vis man, men vet du hvad en gumma i Nyköping sade
  mig förra hösten, när det var tal om brandenburgaren? Hvarför skall
  våran fröken gå öfver ån efter tyskt äppelmos? sa' hon. Lägg svenskt
  järn i hjulskenan, sa' hon, så går kärran fram öfver berg och
  knapperstenar.
  Kristinas ostyriga lynne återvände för en hastig minut.
  -- Äro vi ej kråkskramlor, jag och du, som filosofera öfver kärleken, i
  stället att njuta af lifvet? Ha vi råkat förblanda siffrorna? Äro vi 17
  eller 71 år? Ha vi ej framför oss de många åren, lysande eröfringar,
  långa löjen, korta sorger och dårskaper utan tal? Uh ... det är kallt
  under stjärnorna, de äro för höga för oss, låt oss vara små, Marie, små,
  som de lyckliga äro; det är så ensligt att vara ensam stor. Skrif till
  din riddare af den sorgliga skepnaden, att han flitigt betraktar månen
  och försöker att likna honom i oföränderlig tro. Jag skall skrifva
  detsamma till min, där han suckar i Böhmens eller Mährens bergsklyftor:
  strid, min riddare, strid för eder käresta, hvad hon sedan må heta,
  strid för segern och segerns lön! Den väntar aldrig för länge, som
  väntar på något godt ...
  -- Var blid mot honom, Kristine, var som du fordom var på Rönö, den
  tiden du var liten och lycklig! Och bed honom till återgäld inte
  förtrampa sin systers hjärta!
  Åter flög ett skimmer af nästan fuktig glans öfver de stora,
  uttrycksfulla blå ögonen, när Kristina fattade sin väns hand och sade
  med så låg röst, som fruktade hon, att kiselstenarna på stranden skulle
  höra henne och berätta hennes ord för den skvallrande aftondyningen:
  -- Svär, att han har mig kär, mig och ingen annan, mig och ingen krona!
  -- Vid hvad skall jag svära, om du ej tror mig? Skall jag svära vid
  himmelen öfver oss eller vid jorden under våra fötter? Ack, Kristine ...
  -- Svär vid dig själf! För oss finns ingenting så omisteligt som vi
  själfva. Att mista sig själf, det är mer än döden, det är
  tillintetgörelsen.
  -- Nej, så svär jag inte. Det är emot Guds bud.
  -- Tror du? Kanhända. Svär då: så sant jag är din vän!
  -- Så sant jag är din vän, har han dig och ingen annan, dig och ingen
  krona kär!
  -- Ja, jag tror dig och skall skrifva det till honom. Inte för att din
  ed är tillfyllest: hur kan du känna hans innersta hjärtelag? Men för att
  där finnes ett gensvar i mig, som gifver dig rätt. Är här någon, som
  lyssnar på oss?
  -- Hvem skulle lyssna? Gripsholm sofver, Mariefred sofver, Mälaren
  sofver. Stjärnorna allena vaka på himmelen. Det är så långt till
  stjärnorna; de skola ej höra oss.
  -- Då skall jag säga dig något.
  Hon lutade sina läppar tätt mot sin väninnas öra, stängde ljudet med
  båda händerna och hviskade:
  -- _Jag har honom kär_, jag har lofvat att blifva hans; jag skall hålla
  mitt löfte.
  -- Tack! Nu tror du mig.
  -- Ja, är det inte förunderligt, att jag tror dig ändå? ... Godnatt,
  Marie!
  -- Godnatt, Kristine!
  Hon hade vikit åt sidan den tunga gardinen framför ett fönster i
  sofrummet och låg länge sömnlös, betraktande stjärnorna, som tindrade i
  augustinatten öfver Gripsholm. Ett återsvall af de frågor, som upprört
  henne några timmar förut, slog mot själens osynliga stränder, som
  Mälarevågen mot kiselstenarna.
  -- Du därborta -- sade hon halft trotsigt, halft vemodigt -- har du
  gifvit mig ett lås, så gif mig en nyckel! Hvarför gaf du mig kraften, om
  ej för att blifva lycklig och göra andra lyckliga? Hvarför är där en
  tomhet i mig, som ingen kraft fyller? Hvarför är jag så ensam, när jag
  dock har mig själf? Hvarför trängtar min själ till en annan, som kan
  fylla min brist, och hvarför finner jag ingen, i hvilken jag kan uppgå
  helt, utan att förlora mig själf? Är han med ljusglansen om pannan den
  rätte? Jag vet ingen annan kraft, besläktad med min kraft, men skall han
  kufva mig? Skola vi söndras, kraft mot kraft, eller skola vi
  sammansmälta och förenade eröfra världen?
  Hon fick intet svar. Ett stycke af den omätliga rymden, begränsadt af
  fönsterramen, skådade tigande ned på Gripsholms torn, på den trånga
  rutan och det oroligt klappande sjuttonåriga hjärtat bakom bäddens till
  hälften frånskjutna förhängen. Trötta att söka, längta och fråga, flöto
  den hvilandes tankar småningom in i hvarandra, förlorade sin begränsning
  och upplöste sig i en oklar, drömmande känsla af någonting famlande
  ovisst, som begärde ett fäste ...
  Då tycktes äfven stjärnan upplösa sig i ett obestämdt ljushaf och sänka
  sig nedåt på bryggan af sina strålar. Hon kom närmare tornen, fönstret,
  bädden ... Nu var hon där och flöt in i den halfsofvande unga
  frågerskan, som vågat utmana henne. Hon bemäktigade sig hennes halft
  medvetslösa, halft ännu frågande tankar, fick ord och sade till henne:
  -- Har jag ej sagt dig, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges
  kraft, ej af hans kärlek, och att jag är ditt innersta? Hvarför söker du
  dig i dig själf? Hvarför söker du dig icke i Honom, som är allt i dig,
  allt i mig och allt i alla? Han har gifvit dig kraften i mig, men kraft
  utan kärlek kan endast förstöra. Hvarför söker du icke hvad jag ej kan
  gifva dig? Hvarför söker du icke kraftens blomma och frukt, som endast
  är kärleken? Se, jag har gifvit dig börd och krona, håg för allt stort
  och vett för all visdom; jag har bevarat dig för elementernas makt, din
  kropps bräcklighet och människors anslag; jag har gifvit dig vishetens
  ord och fromhetens lärdomar, vapnens seger och rikets välmakt: hvarför
  söker du där din egen ära? Hvarför prisar du icke Gud med att göra många
  lyckliga? Gå, gör hans verk och icke ditt verk! Förlora dig själf, och
  du skall återfinna dig själf! Sök ej din kraft i arm som förlamas, i
  tanke som famlar, i håg som förvillas; sök din kraft i kärleken, tjena i
  ödmjukhet, bed om fullkomningen, och du skall vara den starkaste bland
  de starke ... Dagen gryr, jag döljer mig åter i fållarna af Guds mantel
  ... Om tio år skall jag fråga dig hvad du gjort af min gåfva.
  Den sjuttonåriga drottningen uppreste sig halfvaken i bädden och kastade
  en blick mot fönstret, där ljusströmmen åter flöt bort.
  -- Drömde jag? ... Förlora dig själf, och du skall återfinna dig själf!
  ... Hvad man drömmer vidunderligt!
   Slut på andra delen.