Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn - 08

  säga om de beundrade, muntrande orden. Men den nye talaren hade redan
  glömt dem, flaxade kring i sin lyckliga frihet och lät nu förnimma:
  _Tätti dum._
  Hastigt vidtogos de få nödiga förberedelserna för Hagars resa.
  Fosterföräldrarna och hela barnskaran sågo tullnären instufva sin nya
  barfota bytesvara i höet på den fyrhjuliga bondvagn, som borgerligt folk
  brukade vid sommarresor före schäsarnas och åbokärrornas tid. Hästarna
  legdes för fyra mil eller för hela resan. Mellan Åbo och Helsingfors
  fanns i grefvens tid en början till gästgifvare och skjutslega, en
  lättnad för bonden, af hvilken adeln härintills trugat sig fri skjuts.
  Torparefolk är sällan sentimentalt vid afsked, men här låg i luften en
  förkänsla af att skilsmässan skulle blifva lång. Tommu snöt sig gång
  efter gång; det var något som tagit en orätt väg från ögonen. Sigfrida
  hämtade buren med Tätti, Hagar skulle än en gång klappa sin gunstling på
  de mjuka, svarta fjädrarna.
  Dordej sade:
  -- Du mitt hjärtebarn och mitt sorgebarn! Räfvarna hafva sina kulor och
  fåglarna sina nästen, men en vet jag, som före dig icke hade en sten att
  luta sitt hufvud mot. Res, om Gud vill; kom igen, om Gud vill! Befall
  honom dina vägar, och han skall finna också åt dig en kvist att sitta
  på!
  -- _Inte ledsen nu!_ bjäbbade trastungen. Åkdonet rullade bort, och den
  andra spånen flöt ut på det strandlösa hafvet.
  
  
   12. Åbo akademi.
  
   Där bo bestier!
  Om tidehvarfven kunde förflyttas som tablåerna i ett skådespel, om
  nittonde seklet sutte som åskådare i salongen, förhänget rullades upp
  och sjuttonde seklet blottades där bakom i sin väldiga storhet, hur
  ogenomträngligt mörkt, hur dystert allvarligt, hur groft tillyxadt i
  sina massor skulle det icke te sig för åskådaren från ett annat
  tidskifte! Men äfven detta mörker hade sina glimmande ljuspunkter, äfven
  detta allvar sina gladare mellanstunder och denna grofva tidskoloss sina
  fint utmejslade spetsar. Det vi kalla natt ansågo de då lefvande som en
  dag, och skymdes dagen af moln med härjande hagelskurar, såg man dock
  stundom solen. Invånarne på planeten Mars med dess svagare dagsljus
  skulle troligen ej vilja byta med jordens invånare, och sjuttonde
  seklets hårdt betungade folk skulle sannolikt betänkt sig mer än en
  gång, om någon erbjudit dem att flytta till nittonde seklet.
  Axel Oxenstjerna hade sagt om sitt besök i sydvästra Finland: där bo
  bestier! Per Brahe upptog ordet såsom en varsel, såg botemedlet i att
  statuera en _academia_ och ryckte denna som ett halfslukadt ben ur
  krigets hungriga gap. När hans _academia_ ändtligen kom och funderades
  genom Kristinas kungliga bref af Nyköping den 26 Mars 1640, utlade
  biskop Rothovius i sitt cirkulär till prästerskapet, att detta vore den
  största välgärning, som vederfarits Finland sedan världens begynnelse.
  Enär Finland troligen icke stod att igenfinna på kartan vid världens
  begynnelse, var den första och största välgärningen rimligast den, att
  landet nu fanns till. En biskop borde icke heller ringare uppskatta
  införandet af kristen tro eller dess reformation. Men med dessa lofliga
  reservationer hafva två och ett halft sekel framåt icke mycket att
  afpruta på den kraftige, nitiske och välmenande biskopens hjärtefröjd
  öfver denna märkliga tilldragelse. Akademin har aldrig varit _allt_,
  icke ens vid sin stiftelse, lika litet som kunskapen är allt; men
  akademin har varit och är oberäkneligt _mycket_ för ett land, som i sin
  politiska svaghet söker ett fäste i arbetet för sin kultur. Förgäfves
  har akademin från sin första början draperat sig i sin rektors
  purpurmantel för att inför de olärda upphöja lärdomen på samtidens
  kungliga tron. Hon stod med sina rötter för djupt in i folket för att
  någonsin lyckas afkläda sig vadmalsjackan, och detta blef hemligheten af
  hennes stora civilisationsarbete. Ju folkligare hon blef, desto
  mäktigare samlade hon i sig folkets vaknande intelligenta kraft och
  klarnande medvetande. Kyrkan har varit äggeblomman, ur hvilken det nya
  lifvet begynt pulsera, men akademin har varit den unga mot samtidens
  höjder stigande folkandens första vingar.
  Och akademin år 1640 var kyrkans lydiga dotter. Icke allenast biskopen,
  äfven Per Brahe räknade, jämte bokliga konster, utbredandet af ett
  gudeligt lefverne och skickeliga seder bland det nya läroverkets
  förnämsta ändamål. Folket ansåg akademin för en prästskola. Ännu hundra
  år därefter, 1740, stod teologen främst och dugde till allt, likasom i
  vår tid generalen. 1840 hotade tre andra fakulteter att öfverflygla den
  högvördiga, som med gammal häfd intog första rangen, och fyrtio eller
  femtio år vidare framåt i tiden, när gudeligt lefverne icke mer anses
  nödvändigt för skickeliga seder, står akademins prästskola i mångens
  ögon kvar som en skuggornas gengångare från sextonhundratalet.
  Om få förstodo akademins betydelse vid den tid när hon stiftades, ville
  dock styrelsen göra allt för att rätt tydligt inprägla dess vikt. Redan
  en månad förut påbjöds i alla landets kyrkor en allmän böne- och
  tacksägelsefest på invigningsdagen, onsdagen den 15 Juli 1640. Alla
  förnämliga personer, adel och ofrälse, inbjödos till Åbo, och många
  infunno sig. Det blef stort jubel och stor ståt i Finlands dåvarande
  hufvudstad.
  En af Åbo akademis förste professorer, den berömde Michael Wexionius,
  adlad Gyldenstolpe, har omständligt skildrat invigningsfesten. Dess
  ceremoniela program var på förhand noggrant bestämdt i alla detaljer.
  Stor uppvaktning klockan sju på morgonen hos hans grefliga nåde i Åbo
  slott. Därefter procession till landningsstället vid Aura å i lika många
  afdelningar som sånggudinnorna. Därifrån på grant utsirade, vimpelprydda
  båtar en färd till bron. Där åter landstigning och procession till
  akademihuset. I spetsen gingo trumpetare och härpukor, »de där sin
  tjenst lustigt med all flit gjorde». Men att fredens verk invigdes under
  ett stort brinnande krig, därom erinrades man icke blott af
  slottskanonernas och pukornas dån, utan ock genom den imponerande
  eskorten af 1,000 ryttare i full rustning, hvaribland mången veteran
  från Breitenfeld och från Lützen.
  Det oansenliga akademihuset, gymnasiets förra lokal i skuggan af
  domkyrkan -- fem kalla och låga rum -- var praktfullt smyckadt med
  purpurfärgade tapeter och mattor. Här skedde musik, tal af grefve Brahe,
  fundationsbrefvets uppläsande, prokanslers och rektors beklädande med
  deras insignier, sång, tal af två professorer och slutligen en students,
  unge Johan Stålhandskes, »_gratulatoria oratio_ med synnerlig
  lyckönskan».
  Därefter gudstjenst i domkyrkan och predikan af biskopen, kanondunder på
  kyrkogården närmast utanför, muskötsalvor af kavalleri och infanteri
  samt höga fröjderop af den till tusendetal församlade folkmassan inom
  och utom kyrkan. »Gud och hela naturen, säger Wexionius, syntes hafva
  förenat sig att öka och höja dagens fest; ty icke allenast luften
  förblef klar och mild, utan en ljufvelig fläkt, som framdref de smyckade
  farkosterna, gaf anledning till ett skönt skådespel. Pukor och trumpeter
  ljödo från vatten och land, hvaraf skallet återkastades, likasom under
  bifallsyttringar, af omgifvande berg och boningar.»
  Dagen afslutades med en bankett på slottet, en middag, där alla på
  hennes kungliga majestäts bekostnad »blefvo härligen tracteradhe och
  plägadhe» vid den ovanliga timmen klockan fyra. Ehuru berättelsen därom
  tiger, torde få antagas, att gästerne efter nio timmars oafbrutna
  mödosamma vandringar, båtfärder, tal, predikningar, musik och
  krigsdunder från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen icke
  saknade aptit att göra heder åt kronans anrättningar. Två dagar därefter
  uppförde akademins förste unge medborgare i det större auditoriets sal
  ett sedelärande skådespel, kalladt »Studenterne», däri framställdes
  »huruledes somlige föräldrar visa sig mycket knappe att bestå penningar
  åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige; men andra bestå dem
  allt hvad de åstunda, hvarigenom sönerne blifva försumliga, ohörsamma,
  förlorade» o. s. v.
  Den ståtliga invigningen kunde förliknas vid ett rikt bröllop i
  fattigmans hus. I dag öfverflöd på alla lyckans håfvor, i morgon en hård
  brödkant, en skopa vatten. Akademin var så fattig, att när arrendet icke
  inflöt från de till dess underhåll donerade, ofta själfva utblottade
  krono- och skattehemmanen, fingo lärare och lärjungar hjälpa sig bäst de
  kunde. Allt kronans mynt rann ut i kriget som i en tratt. Det som ännu,
  fastän allt knappare, fanns att tillgå i penningens ställe, var kronans
  räntor och jordagods. Därmed aflönades mången gång officerare och
  tjenstemän, därmed betalades skulder, därmed underhöllos de tre
  akademierna i Upsala, Dorpat och Åbo. En ny akademi var ett nytt gapande
  hål i en tom rikskassa. Hvarför kunde ej akademin, ett sekularverk,
  invänta freden? frågade rikshushållarne. Ja, hvarför kunde ej det
  fattiga, mörka torpet invänta julmorgonen utan ett ljus i fönstret? Per
  Brahe hade redan besvarat frågan till Jöns Kurck. Folken lefva i
  årtusenden och hafva likväl stundom brådt att uträtta i dag det som
  kunde uträttas i morgon. Äfven historien kan stundom fjäska, men endast
  när åkertegen ännu ej är beredd för utsädet. Morgondagen står lika litet
  i folkens hand som i individens. Krig följde på krig, så långt man
  mindes tillbaka. Hvarför skulle framtidens hyddor skuggas af fredens
  palmer? Och Finland beboddes af »bestier». Det blödande, mörka, förgätna
  landet stirrade på sin första bleka ljushärd i Åbo, såsom dess yttersta
  nordbo stirrar i Januari på den efterlängtade solens första röda strimma
  i morgonmörkret borta i öster.
  Den första ljusningen var ännu långt ifrån dager. Hvilka drifvor att
  smälta! Hvilka sophögar att bortrensa! Hvilken issörja af tröghet och
  hvilken natt af okunnighet! Det var ett långsamt, mödosamt, ihärdigt
  arbete att bryta igenom seklernas gruslager, och det varade äfven i
  hundrade år, innan man trängt genom skalet, men när man hunnit så långt,
  fann man därunder icke den hårda, ofruktbara sandmon, utan en bördig
  lergrund, som lönade odlarens möda.
   * * * * *
  Samma dag, när fredens stora verk invigdes i Åbo, afsomnade krigets
  väldige kämpe, den oförfärade Åke Henriksson Tott, snöplogen, på sin
  egendom Lavila i Euraåminne socken, fyrtiotvå år och två månader gammal.
  Bruten af krämporna redan i flera år, hade han förra sommaren insjuknat
  på Ekolsund, men kände sig följande vår nog återställd att kunna
  öfverresa till Finland. Ridten gick icke snabbt då mera; färden varade
  med hvilotider från den 26 Maj till den 4 Juli, då han nästan döende
  ankom till Lavila. Den hårdhändte slagskämpen dog som en kristen.
  Den 29 September 1640 blef han med tidehvarfvets krigiska ståt begrafven
  i Åbo domkyrka. Fyra kompanier, tillhopa 480 man, af de frejdade finske
  ryttarne redo i spetsen för processionen från slottet till kyrkan. Efter
  dem följde djäknarne, studenterne, prästerne, professorerne och
  biskopen. Därefter marskalken Melchior von Falkenberg. Efter honom en i
  svart taft klädd stridshäst. Därefter hufvudbaneret, buret af Jöran
  Boije. Därefter likkistan, buren af sexton adelsmän, och på hvardera
  sidan den dödes fäderne- och mödernevapen, burna af adelsmän. Därefter
  åter studenter och professorer, köpmän, tjenstemän, hofrättens
  assessorer. Därefter sorgefanan och sorgehästen, inhöljd i svart kläde
  med hvitt atlaskors. Därefter de förnämste af adeln och tjenstemännen,
  borgmästare och råd, borgerskapet och fyra kompanier infanteri. Efter
  dem grefve Brahe med fyra lakejer och två kuskar. Efter honom fruntimmer
  i åtta vagnar och sist borgerskapets hustrur. Sorgetåget torde, utom
  åskådarne, räknat mer än 1,400 personer. Utfärdspredikan hölls i Åbo
  slott af hofpredikanten Nils Martini öfver Rom. 10: 9-12 och likpredikan
  i domkyrkan af biskop Rothovius öfver Rom. 14: 7-10. År 1678 lät Åke
  Totts änka, Kristina Brahe, för hans hviloställe inreda det ännu i
  domkyrkan bevarade, nyligen restaurerade Tottska grafkoret.
  
  
   13. Andra spånen.
  
   Du skall få läsa.
  Hagar reste med Lydik Larsson till Åbo. Våra dagars järnväg är
  Mefistofeles med hans mantel: dit, och man är där! Man sofver sig fram,
  landskapet ilar tomt, intryckslöst, spårlöst förbi, människorna uppdyka
  som stumma dvärgar, kupén är världen, vägen är intet, målet allt. En
  fotvandring eller en långsam resa med häst i Juli månad är geografi,
  etnografi, naturkunnighet, estetik. Ett vaket barn lär där på en dag
  mer, än på ett år ur böcker.
  Hagar vaknade, när hon befann sig på vägen till Åbo. När hon begynte
  räkna kyrkorna, sjönk Kaskas torp bakom horisonten. Nya intryck
  undanträngde de kända gamla. Det förekom henne, som vore dessa berg
  högre, dessa dalar djupare, byarna folkrikare, hjordarna mera välfödda,
  människorna klokare. Sommarluft och omväxling förskönade allt. Hagar var
  åter förvandlad. Hon drack luften som ur en hälsobägare. Här vågade hon
  andas, här var hon icke sämre än andra; ingen visste här, att hon var
  ett tattarebarn.
  De voro icke en mil från torpet, innan Hagar öfverraskade sin beskyddare
  med sin frimodighet. Hon var lika språksam och glad, som hon nyss förut
  varit tyst och nedslagen. Hon skrattade, sjöng, berättade, frågade.
  Hvarför var sjön så blå? Hvarför sprang räfven öfver vägen? Hvarför hade
  den ena kyrkan en tupp på tornspetsen och den andra ett kors? Hvarför
  gick den gamle soldaten på krycka? Hvad skulle Lydik Larsson göra i Åbo,
  och hvad skulle hon själf göra där?
  Hofrätten låg öfver tullnären med hela tyngden af författningens sjunde
  bud. Han behöfde förströelse, han nedlät sig att höra och besvara de
  efterhängsna frågorna. Bakom dem låg ju stundom mer än ett barns
  nyfikenhet. Denna blandning af naivitet och klokhet kunde vara
  förtjusande. Hvilket lif på Turholm, om Hagar blifvit tullnärens
  fosterdotter!
  -- I Åbo, sade tullnären, är en stor helgdag. Man skall inrätta en
  _academia_.
  -- En _academia_? Hvad är det?
  -- En stor lärdomsskola.
  -- Får jag gå i academian?
  -- Du får beskåda henne utanpå, det är icke förbjudet.
  -- Å så! Får jag böcker i Åbo?
  -- Du skall få hela trojanska kriget och trojanska freden med, om du
  vill.
  -- Lefver _Cannabis_?
  -- Han lefver och har fått sina böcker tillbaka. Han har nu börjat läsa
  latin med en tam kråka.
  Hagars ögon blixtrade.
  -- Jag ville hellre vara tokig som _Cannabis_, än skratta åt honom!
  Tullnären betraktade henne förvånad. Hon hade verkligen blifvit tre år
  äldre.
  Resan hade fortgått på tredje dagen, när de nalkades Åbo. Lydik Larsson
  erinrade sig, att hans guddotter borde förberedas på besöket hos
  presidenten.
  -- Har Dordej förtäljt dig något om din mor?
  Svaret dröjde. Den brännande frågan, namnstämpeln, ärefrågan, var åter
  där.
  -- Vi ha fallit från stjärnorna, svarade Hagar afvärjande.
  -- Hm ... ja, en föll, men det var din mor, och hon dog af fallet. Om nu
  hans nåd presidenten vill se dig, lofvar du att vara lydig och ej
  misshaga honom med sådana konster, som sist i torpet?
  -- Kan han ej lida, att fåglar tala?
  -- Ställ dig ej enfaldig! Han kan ej lida, att fattiga barn visa sura
  miner.
  -- Håller han hvad han lofvar? frågade Hagar med en ny blixt ur de mörka
  ögonen.
  -- Hvad vill det säga?
  -- Jag menade, att han är så förnäm och jag så fattig.
  Nej, tänkte tullnären misslynt, det var fuller bäst, att jag icke tog
  flickan. Hon blir mig för slug.
  De anlände till Åbo på tisdagen, när trumpetaren på torget utblåste
  onsdagens fest. Petrus Luth hade anskaffat ett härberge i utkanterna af
  den folkfyllda staden. Hörnet af en trång stuga var nog för den rike
  svågern; Hagar fick en sofplats på vinden. Petrus Luth var nu vorden
  student och en af den stora dagens hjältar, ty de förste studenternes
  antal steg ej högre än till fyrtiofyra.
  Det var icke lätt att i detta festvimmel få audiens hos en så betydande
  person som presidenten Jöns Kurck. Men hvad förmådde icke en klingande
  handtryckning hos hofmästaren Antonius Pape? Lydik Larsson fick en kvart
  timmes företräde redan på tisdagsaftonen. Mottagandet var icke det mest
  uppmuntrande. Där förnams en sträng skrapa för efterlåtenhet vid
  tulluppbörden och gällde intet mindre än tjenstens förlust.
  Generalguvernören var uppbragt öfver de begångna underslefven. Tullnären
  skulle dock få nytt företräde torsdagsmorgonen klockan sju för att
  erhålla vidare anvisning om processen i hofrätten.
  Dåliga nyheter! Lydik Larsson bugade sig i djupaste ödmjukhet för att
  försvinna, när presidenten, som var känd för sitt utmärkta minne, sade
  till honom:
  -- Hvar har jag sett eder förr?
  -- Alltför stor ära för en så ringa tjenare som jag, genmälde tullnären.
  Det var för tretton eller fjorton år sedan i Karis. Ers nåd täcktes med
  sin höga närvaro behedra två fattiga barns döpelse.
  -- I Karis? Var det mäster Sigfrid som döpte barnen?
  -- Ja, ers nåd. Jag hade lyckan vara tillstädes då.
  -- Var fältmarskalken Tott också tillstädes vid samma läglighet?
  -- Ja, ers nåd.
  -- Han rappellerade något därom för två år sedan. Det var en gosse?
  -- Ja. Och en flicka.
  -- Fältmarskalken tog vård om gossen. Vet ni något om flickan?
  -- Ers nåd täcktes bekosta hennes underhåll i ett fattigt torp. Hon är
  begåfvad med sällspordt förstånd och har följt mig till Åbo ... för att
  beskåda högtiden i morgon.
  -- Tag henne med er om torsdag. Farväl. Glöm ej att medföra
  tullspecialerna!
  Lydik Larsson bugade allerödmjukast och gick. Han skulle ej vågat ett
  ord om guddottern, därest ej den högmäktige herrn själf fattat i tråden.
  Festdagen randades vid kanondunder, och Åbo liknade ett böljande haf vid
  en regatta med tusen brokiga vimplar. Hvilken ny värld för en
  trettonåring, född och uppvuxen i ett aflägset skogstorp! Hagar var ute
  klockan fem på morgonen, förvillade sig bland gator och folkmassor,
  hörde allt med två spetsade öron och såg allt med två flygande ögon. Hon
  stod, halft ihjälklämd, på bron, när processionen anlände i båtar från
  slottet. Intet ljud i det stora sorlet undgick henne. De kringstående
  beledsagade hvarje landstigande med sina anmärkningar: »Där är grefven i
  röda jackan! ... Hvad? Grefven? Det är ju hofmästaren ... Där är Carl
  Lindelöf, som stack ihjäl Hans Jönsson i Borgå! ... Där är Gustaf
  Stensson Tavast, som lät piska ihjäl sin landbonde på Kurjala! ... Där
  är gubernatorn i Viborg Carl Mörner, som lät fastläsa sin länsman vid
  väggen så högt, att tårna med nöd nådde till golfvet ... Nu komma
  studenterne! Där är en, som bär på brickan en röd kjortel ...»
  -- Petrus! Petrus! ropade Hagar. Han hörde henne icke. Petrus Luth var
  fullt upptagen af det ärofulla förtroendet att bära i processionen
  magnifici rektors röda sammetskåpa, som betecknade rangen af en romersk
  kardinal. Efter kåpan gingo en adjunkt med akademins sigill, en notarie
  med dess matrikel och räntmästaren med två silfverspiror. Åskådarne
  fortforo att än beundra, än kritisera. Grefve Brahe, som ensam i sitt
  led följde efter silfverspirorna med en lifvakt af tolf bardisanbärare,
  sex på hvardera sidan, var populär bland folket.
  -- Skapar han sig inte så milder som kung David i psalmboken! utropade
  en bondhustru från Masku. Si, när fogden i våras tog vår andra ko, sedan
  han tagit den första för samma gäld, gick farsgubben till hans nåde,
  och, Gud signe honom, kon kom tillbaka, hon, men fogden fick sitta i Åbo
  torn.
  -- Nå, så taga vi honom till kung. Hvad göra vi med kvinnfolk? föreslog
  en munter sjöman, som redan hunnit tömma ett krus för mycket till dagens
  ära. -- Tycken I, att den här skulle duga att styra riket?
  Och för att illustrera sitt rebelliska tal, fattade han den
  bredvidstående Hagar om lifvet, ställande henne under åhörarnes skratt
  på brons ledstänger.
  Icke förr blef detta bemärkt, innan en invalid på träben neddrog med
  vänstra armen den förskräckta flickan från hennes upphöjda plats, medan
  han med högra handen och kryckan gaf talaren ett kraftigt rapp öfver
  skuldran.
  -- Hvem dristar att bruka lasteligt tal om kung Gustafs dotter? röt den
  uppbragte gamle krigaren.
  Det artade sig, midt under festens ståt, till tumult på bron.
  Lyckligtvis tilldrog sig processionen allas blickar, och så många näfvar
  höjdes mot den fritalige sjömannen, att han fann rådligast maka sig
  undan. Drottningen, fröken Kerstin, var ock folkkär för hennes store
  faders skull, hvilken lefde i folkets minne. Ingen konung har varit så
  älskad i Finland, som den store Gustaf II Adolf.
  Trampad, knuffad, med rifna fållar, blossande kinder och fladdrande hår,
  drogs torpflickan från Karis i den ohjälpliga trängseln med till
  akademihuset, dit folkmassorna strömmade efter processionen. Hon hade
  kunnat undkomma vid ett gathörn mot torget, men hon lät vidare knuffa
  sig framåt. Skulle hon icke se, skulle hon icke höra allt hvad ses och
  höras kunde?
  Under de lärda talen där inne roade sig åskådarne att begapa krigsfolket
  och i synnerhet de täta lederna af rytteriet, som uppfyllde alla
  angränsande gator och öppna platser, så långt ögat nådde. Det var icke
  en af nutidens lysande parader med hvarje knapp knäppt och hvarje
  bantler på pricken så buret, som det skulle bäras. Uniformernas tid var
  icke kommen ännu. Man igenkände truppafdelningarna på deras lika
  beväpning. Ryttarne buro dels gult, dels svart kyller, dels half
  rustning: stormhufva, bröst- och ryggharnesk, läderhandskar, svärd och
  den af Gustaf Adolf införda piken om elfva fots längd, som han förkortat
  från femton eller aderton fot. De som ej buro pik buro öfver axeln en
  kort karbin med det då nyss uppfunna flintlåset. Musketörerne till fots
  buro längre gevär. En brigad eller ett regemente fick väl stundom namn
  efter färgen, men denna berodde mest af fanor och fälttecken. De berömda
  gula och blå regementena i svenska hären kallades så efter färgen på
  sina lifrockar. De finska trupperna, så kavalleri som infanteri, buro
  mest den välbekanta inhemska, föga paradmässiga grå färgen. Det var till
  största delen ungt folk, som snart skulle sändas att fylla luckorna i
  Johan Banérs snabbt glesnande leder. Veteranerne stredo i Tyskland, men
  en kader af dem var i hemlandet för att inöfva reserven. Det beridna
  borgerskapet deltog i festen och presenterade en brokig anblick af olika
  färger.
  Här kan tilläggas, att detta år 1640, när man hade råd att inviga en
  akademi, uppställde Finland 17,380 fältrustade krigare, eller ungefär
  hvar åttonde vapenför man af dåvarande befolkning, nämligen 13,780 man
  infanteri och 3,600 man kavalleri. Af denna styrka stodo 8,048 man utom
  landet och 9,332 inväntade i hemlandet order att rycka ut.
  Efter talet på akademihuset följde gudstjensten i domkyrkan. Vakt stod
  vid portarna; icke många bland den stora skaran af nyfikne lyckades
  tränga sig in, men in kom Hagar. Trasor och skråmor, hvad mer?
  Från kyrkan strömmade folkskaran nedåt Slottsgatan för att se de
  inbjudne gästerna aftåga till drottningens middag. Klockan var åtta på
  aftonen, när Hagar efter många villovägar letat sig fram till sitt
  härberge. Men i hvilket skick! Grå af damm, öfverstänkt af gatornas dy
  från hästhofvarna, brunsvart af språnget och julisolen, skorna
  nedkippade, -- hon hade fått skor i Åbo -- håret som granens hängande
  mossa. Af helgdagsdräkten, den förr så beundrade tyskullskjolen,
  återstod en oigenkännlig ruin.
  Och _du_ skall till hofvet i morgon bittida klockan sju! utbrast
  tullnären. Marsch i badstugan!
  Ingen badstuga hade i dag eldats i Åbo.
  -- Så marsch till brunnen!
  Värdinnan, en skräddarehustru, förbarmade sig öfver trasungen. Hagar
  fördes i tvättstugan, afkläddes, öfversköljdes med ett par ämbar kallt
  vatten ur brunnen och ikläddes sitt andra rena linne; hon hade ju
  medfört två i knytet. Natten och skräddaren anlitades för att göra
  flickan presentabel vid hofvet, d. v. s. hos presidenten.
  Denne mäktige herre bebodde öfra våningen af ett ansenligt stenhus vid
  torget, där hofrätten var inlogerad i nedra våningen. Han hade icke
  samma bekvämlighet här, som på sitt rymliga Laukko; han nödgades med sin
  andra maka, Sofia De la Gardie, och elfva barn, hvaraf blott de fem
  yngsta hemma, nöja sig med elfva eller tolf rum.
  Torsdagsmorgonen på slaget sju stod tullnären med sin skyddsling i
  presidentens förrum, anmäldes och fick inträde, medan Hagar kvarlämnades
  med de galonerade kammartjenarne utanför och använde tiden att betrakta
  det ännu böljande folkvimlet på torget.
  Audiensrummet var stort och praktfullt, rikt beklädt med väfda franska
  tapeter, gardiner och mattor. Dess förnämsta möbel var ett af
  tidehvarfvets med dyrbara sniderier utsirade skåp för böcker och
  dokument, en make till Georg Härtels mästerverk, hvilket staden Nürnberg
  förärade Gustaf Adolf och som kostade 9,750 gyllen. Det likaledes
  konstrikt utsirade skrifbordet var inlagdt med mosaik. Bland dess
  prydnader sågs ett obekvämt, kolossalt skriftyg af röda koraller,
  föreställande en trana[23] och på tranans stjärt ett bläckhorn af
  slipadt glas, föreställande en sköldpadda. En fin doft af rosenolja
  parfymerade rummet. Presidentens morgondryck, mandelmjölk försatt med
  ingefära, stod halfdrucken i en silfverpokal. Han själf, i morgonrock af
  rödt siden, satt vid bordet i en finsvarfvad karmstol utan dynor och
  stoppning, men med sitsen i rutor af olika kostbara träslag. Notarien
  Hans Ekholt och skrifvaren Krister Thomson disponerade hvardera ett
  mindre bord i samma rum.
  Lydik Larsson erhöll, stående, besked om sitt ärende i hofrätten och
  aflämnade sina papper till skrifvaren. När detta var beställdt, frågade
  presidenten efter flickan från Karis.
  Svaret blef, att hon i förrummet väntade hans nåds befallningar.
  -- Godt ... Pape! och presidenten ringde. Ringklockan var af guld med
  handtag af bernsten.
  -- Lämna flickan därute i hushållerskans vård. Hon skall skickas till
  Laukko i nästa vecka ... Hon är ju fattig, Lydik?
  [Fotnot 23: Släkten Kurcks gamla finska familjenamn var _Kurki_, som
  betyder trana.]
  Tullnären förklarade, att flickan visserligen var utfattig, men man hade
  hos hennes döda mor funnit ett par smycken, som kunde användas för
  barnens behof. Förmyndaren anhöll ödmjukeligen att fä öfverlämna detta
  barnens arf i hofrättens förvar, om ej hans nåd funne skäl att genast
  föryttra egendomen för barnens räkning.
  Halmskrinet framvisades och öfverlämnades åt notarien Ekholt. Thomson
  tillsades att med honom bevittna inventeringen.
  Notarien afklippte segelgarnen, öppnade skrinet och återlämnade det åt
  presidenten, som kastade på detsamma en likgiltig blick, i förmodan att
  det innehöll någon bondgrannlåt.
  -- En hårnål af silfver! -- Och han granskade med kännaremin det fint
  arbetade smycket. -- Hvarifrån har kvinnan fått denna nål?
  Omöjligt att besvara.
  -- Nålen, fortfor han, är ett konstverk af _Claude Ballin_; hans märke
  står graveradt på liljans blad. Fältmarskalken Tott hade en nål af
  alldeles samma arbete och förärade den åt grefvinnan Brahe. Det troddes,
  att denna nål var den enda i sitt slag ... Är här något annat? Låt se!
  En liten näfverdosa visade sig, öppnades och befanns innehålla en
  guldring, inlagd i ull. Presidenten syntes öfverraskad, påtog ett par
  glasögon med guldbågar, gick till fönstret och höll ringen uppmärksamt
  mot dagern. Han vände sig till tullnären.
  -- Ni sade, att flickan är fattig?
  -- Ja, ers nåd. Ingen vet annat. Moderns kvarlåtenskap blef förseglad.
  -- Nå, utfattig är man icke med tre sådana ädelstenar. De två mindre
  torde värderas till ett par tusen daler stycket, men den stora i midten
  lärer näppeligen säljas för mindre än tolf tusen. Barockt! Att infatta
  en sådan sten i en ring, som kan tappas bort med en handske, i stället
  att därmed pryda ett diadem eller en _collier_! Infattningen är mediocre
  och arbetet en gesälls. Förste ägaren har varit antingen groft rik eller
  plumpt dum, kanske _tous les deux_ ... Har ni anställt efterspaningar om
  moderns härkomst?