Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn - 03

  var gästabud före afresan. Så kommo förnäma fruar och jungfrur från
  Riga. En var helt ung och fager under ögonen, hon blänkte som ett
  solsken af ädelstenar från håret till skärpet. Ers nåd, det var den döda
  i torpet ... det var tiggerskan!
  Herr Åke skrattade.
  -- Det där kan du berätta en regnig höstnatt vid bivuaken och
  fältflaskan. Huru många remmare tömde du med dina stallbröder vid
  konungens gästabud?
  -- Två, svarade Lars Palikka lugnt. Och resan fortsattes till Gerknäs.
  
  
   4. I Karis prästgård.
  
   Hvad behöfver hon veta?
  Tullnären Lydik Larsson hade ej mindre än de höge herrarne haft mycket
  annat att tänka på än fattiga barn i ett aflägset torp. Han hade haft
  trassel af alla slag, sedan det stora kriget i Tyskland begynt uppsluka
  alla slags varor och lägga embargo på skeppen för nödig transport.
  Holländarne hade blifvit oregerlige, sedan konungen vunnit nya stora
  kuststräckor vid Östersjön och gjort intrång i deras indräktiga handel
  på Danzig. Kom så därtill att Lydik Larsson åtagit sig betydande
  leveranser till kronan, hvilka, på samma gång de fyllde hans penningpung
  och ökade hans anseende som affärsman, inkvarterade en hel myrstack af
  nya bekymmer i hans förslagna hufvud.
  Nu hade han varit på resa till Ekenäs i ändamål att uppköpa humle för
  kronans räkning. Soldaten, som slogs så tappert, förtjenade ock att
  stundom få muntra sig med en remmare öl. Men förrådet af humle var
  medtaget i Ekenäs, och tullnären begaf sig, på återresan, till
  prästgårdarna för att där ifylla hvad han behöfde för leveransen.
  Så hände sig, att Lydik Larsson, sommaren efter den tilldragelse, som
  förändrade lille Bennus öde, inträdde i den stora stugan på Karis
  prästgård och fann kyrkoherden Petrus Mathiæ Tavia i tal med en
  bondkvinna, som åtföljdes af en liten flicka.
  -- Hvad är det ni säger, mor Dordej? frågade med rynkad panna
  själasörjaren, som just den dagen råkade vara öfverlupen af ostar och
  sommarsmör från alla sina rökar. -- Hvad är det ni säger? Böcker? Hvad
  skall ni göra med böcker?
  -- Det är för flickan, vördige far, svarade torparhustrun. Hon ligger
  öfver mig dag och natt, att jag skall låna henne böcker från
  prästgården, för vördige far kan väl förstå, att fattigt folk ej har råd
  att bestå sig så dyr lärdom.
  -- Gif henne katekesen!
  -- Den kan hon utantill från perm till perm. Vördig far minns nog
  läsförhöret.
  -- Så gif henne psalmboken!
  -- Den kan hon också utantill. När jag sjunger i kyrkan och hon sitter
  bredvid mig i bänken, minns hon hvar vers och på hvilken sida den står.
  -- Så gif henne bibeln, om ni har någon bibel! Jag tänker, att där har
  hon och vi alla nog att begrunda för alla våra lifsdagar.
  -- Vördig far har rätt, det har jag många gånger sagt henne. Men si
  Hagar är en sådan en, att hon aldrig får nog. Hon har läst igenom hela
  den heliga skrift, efter vi ju lade oss till den välsignade boken, som
  vördig far minns, med barnens underhållspenningar. Hvart präntadt ord
  minns hon där, Mose och alla profeterna, för hon började läsa af sig
  själf, när hon var fem år gammal. När jag sade till henne: det där är A,
  visste hon redan alla stafvarna. Tröste mig, om vintern läser hon vid
  brasan och pärtstickorna; sommartid, när jag vaknar, sitter hon återigen
  vid sin bok. Hvad i all världen skall jag göra med barnet? När hon har
  läst något, vill hon också ha uttolkning på det, efter där ju är mycket
  som går öfver mitt och hennes förstånd. Och så har jag tänkt, att det
  skulle vara nyttigt för henne, om hon får låna af vördige far sådana
  kristliga böcker, som lära ett rätt förstånd af skriften.
  -- Hör nu hvad jag säger, mor Dordej; ni ser ju, att folk väntar på mig,
  jag har ingen tid med dårskaper nu. En sådan lystnad att veta rätta
  förståndet af allting är af ondo. Vore barnet en pojke, skulle jag råda
  er att skicka honom till skolan i Helsingfors, om ni har råd, och har ni
  ej råd, så skulle ni göra honom till en ärlig gårdsdräng, det kan vara
  godt nog och för godt, efter jag hör, att de där barnen sägas vara
  tattareungar. Men eftersom barnet är en flicka, så är hennes lystnad
  efter rätta förståndet ingenting annat än ormens svek i paradiset vid
  kunskapens träd. Ni minns, att jag predikade i våras om syndafallet.
  Skäms icke en sådan fattig stackare, och därtill en flicka, att vilja
  lära skriftens förstånd? Gif henne ris och icke böcker! Hvad behöfver
  hon veta? Lär henne sköta korna, baka bröd och skura golf, det är för
  henne lärdom nog.
  -- Men vördig far, det kan hon allt, bättre än någon vid hennes ålder!
  invände Dordej halfgråtande. Hon är så skicklig nu redan och trägen i
  sysslorna, att det hon läser, det listar hon sig i löndom till på
  mellanstunderna och på söndagarna. Vördig far skulle nu vara så
  beskedlig och låna henne någon kristlig postilla, som vördig far icke
  själfver eftertraktar till att predika ur; det kan, Gud hjälpe mig, inte
  vara af ondo.
  Petrus Tavia betraktade den lilla läshungriga flickan, som stod där röd
  af blygsel med nedslagna ögon, uppfångande hvarje omildt ord från hans
  läppar.
  -- Jaså, sade han, är det du, som läst genom hela bibeln? Nå, säg mig,
  hvad var det, som Israels folk kallade ett _klangår_?
  -- I tredje Mose bok, 25:te kapitlet, 11:te versen, står: »Ty det
  femtionde året är edert klangår.»
  Kyrkoherden uppslog sin bibel, ty han mindes icke versen, och fann
  svaret riktigt. Den vördige mannen blinkade och fortsatte:
  -- Nå, efter du minnes så bra, kan du berätta för mig, hvilka judar
  hemkommo med Serubbabel från babyloniska fångenskapen?
  -- Det står i Nehemia bok, 7:de kapitlet, 7:de och ända till 64:de
  versen: Jesua, Nehemia, Asaria, Raamja, Nahamani, Mordechai, Bilsan,
  Misperet, Bigvaj, Nehum, Baana ...
  -- Håll, det är nog! Jag märker, att du reder dig skäligen bra. Det där,
  kära barn, är godt minne, det är ännu långt ifrån godt förstånd.
  -- Vördig far har alldeles rätt, inföll Dordej, det är det jag har sagt
  henne. Men då svarar hon, att just därför vill hon lära ett godt
  förstånd.
  Nu förlorade kyrkoherden tålamodet.
  -- Och jag har sagt eder, att sådan lystnad hos kvinnfolk är djäfvulens
  påfund. En kvinna skall tjena, vara sin man underdånig och uppföda sina
  barn i tukt och förmaning. En kvinna skall vara Sara och icke Eva. Minns
  det, farväl!
  Dordej gick bedröfvad med oförrättadt ärende. Vid dörren stod tullnären
  och hviskade till henne:
  -- Vänta mig vid grinden, jag vill tala med er!
  Lydik Larsson frambar det ärende som fört honom till prästgården. Han
  fick höra åtskilligt tal om de dåliga tiderna, krig och missväxt. Men
  Karis råkade vara välsignadt med goda humlegårdar, och tjugu säckar
  fylldes för tullnärens räkning. Hela denna nejd exporterade humle, för
  hvilken Ekenäs var den förnämsta marknaden.
  Vid grinden väntade Dordej och flickan. Tullnären hade igenkänt henne,
  hört samtalet och förnummit en obestämd känsla af försummad pligt, när
  han erinrade sig, att han, jämte de höge herrarne, stått fadder åt
  nattens barn. Man hade då ännu icke lärt sig att taga denna väntjenst
  mot värnlösa så lätt som i våra dagar.
  Han erfor nu barnens korta lefnadshistoria. Pilens bortröfvande och
  Bennus försvinnande hade varit en märkedag i torpets enformiga lif.
  Sedan fogdens rättare på Nyby redogjort för sin jagt efter rymmaren,
  hade Thomas Kask med sin äldste son begifvit sig till Gerknäs att
  återbörda pojke och häst. Han hade lika så gärna kunnat bedja en stenmur
  om rättvisa. Hemma som borta lefde herr Åke i fält, och i fält anammas
  ett byte utan appell. Torparen hade hardt när bekommit sitt svar af
  stallmästarens ridspö, förrän det uppdagades, att han tjent som ryttare
  under Evert Horn, hvilken var allas, äfven Torsten Stålhandskes, äfven
  Åke Totts herre och mästare. Att afstå Pilen kom icke i fråga; kungen
  själf, om han lefvat (och här saluterade herr Åke af gammal vana) skulle
  ej dristat röra en häst i Gerknäs stall; men efter Thomas Kask varit
  Evert Horns ryttare, skulle han i utbyte mot Pilen få välja åt sig den
  bästa arbetshästen i stallet.
  -- Huru många trosshästar ha vi, Lars Palikka?
  -- Angår mig icke, ers nåd; fogden sköter om jordbruksskräpet. Det vet
  jag, att här på Gerknäs ha vi trettiosex hästar, munderade för
  skvadronen, tjugufyra på Lavila, tjugufyra på Ekolsund.
  -- Godt, Palikka. Låt karlen här få en trosshäst, med eller utan
  spatten. Pojken behåller jag; han får rida in Pilen, jag har låtit
  spänna korta stigbyglar åt hans spinkiga ben. Är han icke min gudson?
  Och har han icke redan lärt min Klas att klifva på hans axlar i sadeln?
  Dordej suckade, när hon för tullnären beskref denna viktiga
  tilldragelse, då hennes Thomas fick en kasserad, gammal slöhofvad
  ridhäst i utbyte mot Pilen.
  -- Gossen stackare är nu herr Åkes. Vildsinter var han förr, skengalen
  blir han på Gerknäs med de ogudaktige ryttarne. Thomas hade ondt af att
  mista Pilen, men si han skulle därtill ha gifvit Blacken med, om herr
  Åke låtit honom behålla Bennu.
  Tullnären åhörde tålmodigt den långa berättelsen och frågade hvad Dordej
  nu ämnade företaga med Hagar.
  -- Hvad fattigt folk företager med ännu fattigare. Arbeta för lifvet och
  mager kost. Frysa behöfver hon icke, och om någon skall svälta, blir det
  jag.
  -- Flickan vill läsa?
  Dordej strök sin högra flata hand mot den vänstra med en åtbörd af
  förakt.
  -- Ni hörde hvad vördig far sade. Hvad skall en flickunge göra med
  skriftens rätta förstånd? Hvad behöfver hon veta?
  -- Det kan allt vara skäl i sådant, Dordej, eftersom lärda böcker äro
  skrifna för manfolk. Men Hagar är ej som andra barn. Hörde jag icke
  själf huru hon svarade vördige far, så att håren reste sig? Han skulle
  ju hålla god min för värdigheten, men jag såg, att det klack i honom.
  -- Nå hvad sedan? Mycket regn faller i sjön, mycket solsken värmer upp
  hälleberget. Det skall vara penningar till lärdom, och sedan, kan jag
  hjälpa, att Hagar är flickebarn? Hon får tjena som piga på Nyby. Kanske
  blir hon, som jag, en torpares hustru. Värm upp hälleberget!
  -- Vet ni, Dordej, hvad mäster Sigfrid sade den natten, då barnen kommo
  till världen? Han sade, att barn af den natten få stora gåfvor. Det
  likar sig rätt för Hagar, Dordej. Där är intet hälleberg, som ni säger,
  där är den bördigaste åkerjord, som någonsin väntat plogen och
  sädeskornet. Skicka flickan i skola!
  Åter gjorde Dordej sin åtbörd med flata handen.
  -- Skola? En tattareunge i skola! Ni har kanske hört, att barnen ha
  sådant rykte om sig. Vet jag det? Gud vet det. Underligt var det. Kanske
  har modern varit fattigt folks barn, som andra, men råkat ut för en bof
  ... Skola! Och _hvar_ vet ni en skola för flickebarn, om inte för
  katekesen och läsförhöret?
  Anmärkningen var ovedersäglig. I hela Finland funnos, utom
  klockareskolorna för innanläsning och katekes, endast fyra eller fem
  lärda skolor, och alla dessa för gossar. Långt efter Hagars och Dordejs
  tid hade fäderneslandet intet annat svar på vetandets törst i ett
  kvinnohjärta än det urgamla, järnhårda, obevekliga: hvad behöfver _hon_
  veta?
  Lika svarslös stod tullnären Lydik Larsson. Han betraktade den
  elfvaåriga flickan, som satt sig på dikeskanten vid vägen och plockade
  sönder en ängsnejlika, vuxen vid gärdet. Hon undersökte roten, stjälken,
  bladen och blomkalken så uppmärksamt, som ville hon utgrunda plantans
  byggnad. Hon skulle kallats ett vackert barn -- så kloka, bruna ögon, så
  fint bildade drag, så svart hår i två långa flätor -- om icke den tunna
  kjolen varit så snäf, de bara armarna så tattarlikt bruna. Tullnären
  försporde åter en ovan känsla i sitt affärsmannahjärta. Han var änkling,
  barnlös och rik. Om han skulle upptaga denna fattiga värnlösa, så
  ovanligt begåfvade flicka som sin? Var icke äfven han en gudfar för
  nattens barn?
  Men Lydik Larsson var en försiktig man; han ville icke köpa grisen i
  säcken.
  -- Dordej, sade han, säg mig uppriktigt hvad ni tycker om flickan! Jag
  menar ej hennes förståndsgåfvor, jag menar hjärtelaget. Hurudan är hon?
  Dordej gjorde en af dessa okonstlade gester, som brukas i hennes stånd;
  hon snöt sig med fingrarna, plirade småslugt på den frågande och
  svarade:
  -- Som folket är mest.
  -- Hvad vill det säga? Visar hon odygder? Är hon styfsint, olydig,
  uppstudsig? Ljuger hon, Dordej? Är hon falsk? Är hon lat i arbetet?
  Aldrig kan jag tro, att hon snattar?
  Dordej skrattade.
  -- Ser hon ut att snatta? Om hon hade lof att bortgifva sin slitna sko
  eller sin lappade kjol, skulle hon kläda dem af sig, när hon ser en
  annan gå oklädd. Ljuga ... latas? Hvar skulle hon lärt det? Inte i vår
  stuga. Lyda har hon lärt från att hon kunde krypa, men besvär har det
  kostat mig. Ena stunden är hon styfvare än en träsko, andra stunden
  mjukare än en lintott. Riset, ja, det är för Hagar och Bennu värre än
  glödhett järn. Det skulle ni se! När kvasten får släppa till sina
  kvistar för de andra barnen, ulfvar Hagar, som sved det på hennes egen
  rygg. Si jag vet hennes konster. Jag säger: »Nu skall du göra det eller
  det så bra, som ingen annan kan görat'.» Gör hon det inte? Jo si det gör
  hon! Kantänka, ungen tycker om ros och berömmelse. Sinnelaget, det
  skiftar ofta om, men stormodigt skall det vara, det är inte lappdockor
  som duga åt Hagar, det skall vara det högsta berg och den finaste
  grannlåt, om det ock vore lysmaskar från ängen eller kattguld från
  kiselstenarna.
  -- Efter allt hvad ni säger, Dordej, är flickan oregerlig och gör eder
  omak. Jag tänker ni vore glad, om någon toge stackarn ifrån eder?
  -- Taga henne ifrån mig? _En_ kunde göra det, och det är far hennes, om
  han lefver, men kommer han, må han akta sin rygg för kvastkäppen. Taga
  Hagar ifrån mig? Hvem skulle då göra mina sysslor och få makt med de
  ostyriga barnen? I somras hade Bennu fått dem med sig till mossen att
  plocka hjortron. Först sjönk han ned till öronen, så skulle Sigfrida
  hjälpa honom och sjönk till armarna. Tommu visste intet bättre råd än
  att springa en fjärdingsväg hem efter hjälp. Hvem drog upp dem? Hagar.
  Hon släpade fram en kullfallen björk. Hvad skulle de _två_ drunkna! På
  dem biter hvarken eld eller vatten ... Taga _henne_ ifrån mig!
  -- Hvad säger ni om ett förslag, Dordej? Jag är ju flickans gudfar, jag
  tager Hagar på några veckor med mig till Turholm, kläder upp henne i
  nytt linne, kjol, tröja och skor, förskaffar henne de böcker ni
  förgäfves begärt låna af vördige far och hämtar henne tillbaka till
  allhelgona, när jag åter måste fram denna vägen förbi edert torp.
  Dordej betraktade honom misstänksamt med ett par stora svartsjuka ögon.
  -- Jaså, ni vill taga henne, ni? Vet ni, att Thomas är barnets laglige
  förmyndare?
  -- Men ni får ju flickan tillbaka. Har ni henne så kär, som ni säger,
  Dordej, så måste ni unna barnet att se sig litet omkring. Betänk: kläder
  och böcker!
  Ja, kläder och böcker, dessa två argument blefvo slutligen afgörande.
  Motvilligt gaf Dordej sitt samtycke under två förbehåll: fattigmans
  kläder och kristliga böcker! Dordej hade en dunkel aning om att icke
  allt pränt var af godo. Och Hagar följde med nyfikna barnögon sin nye
  beskyddare på besök till Turholm.
  
  
   5. Turholm.
  
   Får jag ej räkna himmelens trappor?
  Det nuvarande Helsingfors, som vid början af denna berättelse var en öde
  bergsudde, omgifves på tre sidor af en stormig hafskust, öfversållad med
  öar. Den grå graniten, dess underlag, liknar en fattig mor, hvars enda
  rikedom består af kraftiga, glada, vackra barn. De äro hennes stolthet
  och förtjena att vara det. Ingenstädes framträder civilisationen
  behagligare för ögat, än där hon steg för steg eröfrat ödemarken. Lägg
  två och ett halft sekels kultur till trettioåra krigets tidehvarf, och
  naturens skaplynne är detsamma ännu i dag.
  Den största och bäst odlade ön är Degerö. På dess nordvästra kust är
  Turholm, hvilket omtalas redan i Erik XIV:s dagar och anslogs efter Carl
  XI:s reduktion till kaptensboställe vid Nylands infanteri. I Johan III:s
  tid tillhörde Tulholm eller Tullholm, som det då kallades, borgmästaren
  i Helsingfors Lars Mickelsson och öfvergick efter honom med ett
  kungabref af den 20 Maj 1614 till hans son, tullnären i Helsingfors och
  Borgå Lydik Larsson, mot rusttjenst till kronan. Men naturen har här
  icke tänkt på krig, hon har tänkt på att brodera ett vackert mönster.
  Samla inom ett litet område den älskvärdaste omväxling af berg, parker,
  fjärdar, vikar och uddar, som i vår tid omkransa Finlands nya
  hufvudstad, ställ vid sidan af Turholm dess grannar Jollas och Stansvik,
  och begär icke mer af en finsk skärgårdsidyll!
  På Lydik Larssons tid var denna del af Degerö för det mesta en vildmark.
  Hafvet gick två och en half aln högre än nu, en lummig ekskog betäckte
  stränderna, medan barrskogen i sitt nordiska allvar rotade sig i
  bergsskrefvorna och här eller där en äng, ett åkerfält rödjat mark i de
  bördiga dalgångarna. En smal körväg ledde till Degerö gård; en stor, väl
  underhållen båtbrygga betjenade samfärdseln till sjöss och tjenstgjorde
  som tullstation för Helsingfors, emedan segelleden till gamla staden
  gick här förbi. Åbyggnaderna voro af enklaste byggnadsstil, men vittnade
  om vård och välstånd. Boningshuset af furu, beläget på den kulle i
  öster, som nu intages af drifhus och ladugård, inrymde stuga och två
  kamrar samt en folkstuga, som tillika var kök. Huset bestod sig icke
  allenast sex prydliga glasfönster, två rutor i höjden och två i bredden,
  utan äfven den sällsynta lyxen af ett tak belagdt med röda holländska
  tegel, som lyste långt ut på fjärden. En rödmålad förstugukvist, en grön
  gårdsplan, prydd af en väldig hundraårig ek, fruktträd och en liten
  kryddgård för odling af kål, timjam, persilja och lök gåfvo stället ett
  inbjudande utseende.
  Lydik Larsson bodde i gamla Helsingfors, men tillbragte den vackra
  årstiden på sitt landtställe Turholm. Tullstationen vid hans egen brygga
  tillät honom sköta sin tjenst på samma gång som sitt sommarnöje.
  Det var en stormig eftermiddag i början af Augusti, kort före
  mörkningen, då tullnären, uttråkad af sina kunder vid bryggan, återvände
  till gården. Han kände sig ensam, den rike änklingen. Dag efter dag
  trillade silfverdalrarna ned i hans kassakista för att en annan dag åter
  vandra ut på förtjenst och återvända i fördubbladt sällskap. Deras klang
  hade länge varit hans enda musik, men det gafs stunder, då de förlorat
  sin tjusning och droppade ned i kistan med ett skrällande ljud, som
  tycktes begabba deras lycklige ägare. Han behöfde välljudet af en
  mänsklig stämma som icke mäklade med siffror och tullinlagor, en stämma
  som kunde värma hans hjärta, hvilket började att förtorka. Hvar finna en
  sådan hjärtelisa? Icke var det hushållerskan, beskedliga Lisbet Wolle,
  hvars hela varelse uppgick i matos och strumpstickor. Icke var det f. d.
  kusken, numera gårdsfogden Simon Berg, eller den snedögde tullskrifvaren
  Sjöholm, eller Turholms f. d. ryttare, Anders Hackspet, som numera
  botade gårdens hästar för kvarka i stället att bota moskoviten för
  snufva. Eller var det kanhända den fattige djäknen Petrus Luth, som gick
  på rote i bygderna och hedrades för sin lärdom med en plats vid
  husbondens sida öfverallt hvar han satt vid ett gästfritt bord? Nej, den
  rike Lydik Larsson behöfde någonting annat, han behöfde en värdinna i
  gården.
  Det var kulet i stugan, vinden blåste in genom de otäta fönsterposterna.
  Tullnären frös. Han lät tända en brasa och satte sig i en grof, tung
  karmstol vid elden.
  Skulle han gifta om sig? Han var ju en kry änkling om femtio år och
  kunde försörja en hustru. Lisbet styrde huset, och Lisbet var ärlig som
  rågmjölsgröt, men bakom Lisbet stod gårdsfogdens hustru, Priska, och
  tullnären misstänkte, att det var i Priskas hand som den husliga
  styrelsens hemliga trådar sammanlöpte. Således ... hvar finna en
  passande hustru?
  Rike Kedinghs dotter Agneta förde penningar med sig i boet. Hm ...
  penningar kunde aldrig regna för tätt, men det var icke dem han behöfde.
  Fattiga jungfrur funnos många ... Maria Bruse? ... Betty Luth, syster
  till djäknen? ... Han skulle icke få korgen. Men om de gifte sig med
  hans kassakista? Om de toge sig för att snegla på arfvet? Nej, hellre
  frysa ensam, ensam långleds och ensam dö.
  Det började skymma. Dagern från fönstren stred allt mattare med
  eldskenet från den stora, halfrunda, öppna spishällen. Snart hade
  björkvedens fladdrande låga eröfrat salen och belyste med flämtande sken
  de massiva ekbänkarna, skänkskåpet, matbordet, tenntallrikarna på hyllan
  och det stora, af en holländare inköpta vägguret, som var så
  konstfärdigt inrättadt, att göken framträdde vid hvarje timslag och
  galade tiden. När göken galade åtta, inträdde jungfru Lisbet att duka
  aftonmåltiden.
  -- Hvar är Hagar? frågade tullnären.
  Hagar hade nu bott två veckor på Turholm, ätit och sofvit med
  tjenstefolket, blifvit husvarm och uppklädd af Lisbet Wolle. Flickan
  hade varit så föga välkommen i huset, som ett fattigt påhänge vanligen
  är, men hon hade öfverträffat förväntan. Hon befanns flitig, lydig,
  läraktig och begåfvad med en förunderlig talang att göra sig omtyckt.
  Icke många dagar hade förgått, innan Lisbet Wolle skickade henne att
  plocka äpplen i trädgården; huspigan fann henne skicklig att mjölka
  korna; Anders Hackspet tog henne med sig att rykta hästarna. Endast
  fogdens hustru Priska misstänkte med afundens skarpa blick en blifvande
  gunstling och därmed en farlig medtäflarinna.
  När sysslorna voro undangjorda, flög Hagar ut kring berg och backar,
  ingen visste hvart. Hon hade ingen jämnårig lekkamrat, och ensamma barn
  få underliga infall.
  -- Hvar är Hagar? upprepade tullnären med högre röst, ty jungfru Lisbet
  var lomhörd.
  Svaret lydde:
  -- Ute i backarna. Jag har ej sett henne, sedan hon var med Ulla i
  ladugården.
  Lydik Larsson hade hittills haft föga tid att tänka på guddottern. Nu
  stod han upp, tog sin käpp och gick ut att uppsöka henne.
  Det var redan halfmörkt. Han letade vid det stora djupa kalkbrottet, där
  ett barn kan falla och slå ihjäl sig i mörkret. Ingen Hagar. Han gick
  utåt körvägen och ropade flickan. Förgäfves. Slutligen, när han befann
  sig vid gränsen af sina utmarker, hörde han hennes röst och fann henne
  sjungande på det höga berg, som i sydväst reser sig på Turholmens mark
  mot Hållviken. Han igenkände en välbekant psalm:
   I himmelen, i himmelen,
   där är klarhet fin,
   så att den klara solen
   hon ej så klara skin,
   som den klarhet i himmelen är,
   som den klarhet i himmelen är,
   när Herran Zebaot!
   Utaf den klarhet i himmelen,
   människan skina skall,
   allt som den klara solen
   vidt öfver stjärnor all,
   änglomen fast mycket lik,
   änglomen fast mycket lik,
   för Herran Zebaot.
  Af Turholmens nu med stor kostnad anlagda promenadvägar sågs vid denna
  tid och länge därefter intet spår. Tullnären klef pustande uppför en
  oländig gångstig till toppen af berget och fann Hagar på dess högsta
  klint, betraktande stjärnhimmelen, som skådade i det första höstmörkret
  ned öfver det oroliga hafvet. Kvällen var klar, men stormig. By efter by
  från den mörka Finska viken i söder kastade sig öfver de grå klippor,
  som sedan skulle bära det stolta namnet Sveaborg, fann dem vara
  oböjliga, öfverstänkte dem med skum, hvirflade öfver Kronbergs fjärd och
  trasslade in sig vid stränderna i furornas tofviga hår. Flickans gestalt
  aftecknade sig tydligt mot himmelen. Hennes kjol fladdrade för vinden;
  hennes långa svarta flätor hade befriat sig från sina band och blifvit
  en lek för stormen; sitt högra pekfinger hade hon utsträckt mot en stor
  okänd stjärna, som tycktes betrakta henne och kvarlämna i hennes ögon en
  sällsam återglans. Barngestalten på berget hade i mörkret, stjärnljuset,
  vindens hvinande och vågornas brus något så ensligt sorgset och så
  underligt trolskt, att tullnären tänkte på mäster Sigfrids planeter och
  nattens barn.
  -- Hvad gör du så sent i mörkret på bergen?
  -- Jag räknar stjärnorna.
  -- Räknar stjärnorna? Hvad är detta för dårskaper?
  -- Esaias säger, att Gud för höjdens här fram efter tal och kallar dem
  alla vid namn.
  -- Stackare, vill du göra hvad Gud gör?
  -- Å nej då. Men Amos säger, att Gud bygger sina trappor i himmelen. Får
  jag ej räkna himmelens trappor?
  -- Kom ned! Här blåser själen ut som ett ljus.
  Och tullnären tänkte vid sig själf, att flickan var bara barnet. Endast
  ett okunnigt barn eller en stor kännare af himlakartan företager sig att
  räkna stjärnorna.
  De åtföljdes på ojämna stigar till boningshuset. Den vanlige gästen,
  djäknen Petrus Luth, hade anländt -- en af desse trådslitne,
  halfsvultne, alltid hungrige ynglingar, som för ett brödstycke
  kringvankade i bygderna, stundom så talrike och efterhängsne, att de
  blefvo en landsplåga. Man måste för hvarje skola anvisa hela socknar,
  där djäknarne hade rättighet att kringvandra; för Helsingfors sträckte
  sig distriktet ända till Hauho i höga Tavastland. Stormodige djäknar
  betraktade detta område som sitt hertigdöme, dem gifvet till plundring;
  andre inträdde med en psalm genom bondens olästa dörr och hade ett ben i
  beredskap att muta herrgårdens hund. Folket gaf hvad det förmådde.
  Hvarifrån skulle det annars få en präst på sin predikstol?
  Ett vackert drag i folklynnet var, att ingen djäkne anmälde sig eller
  mottogs som tiggare. Unge Petrus Luth, en af de frimodige, men icke
  stormodige, satte sig obesvärad att dela aftonmåltiden.
  Något rann Lydik Larsson plötsligt i hågen.
  -- Petrus, sade han, är du redobogen att göra mig en tjenst?
  -- Allt hvad i min makt står, svarade djäknen.
  -- Här är en fattig flicka i elfte året. Hon har godt minne och en
  besynnerlig lust att lära. Vill du läsa med flickan? Jag tänker, att du
  kunde behöfva en ny jacka.
  Petrus kastade en blick på sin nötta vadmalsjacka, där högra armbågen
  snart skulle skåda dagens ljus, och svarade, att han ville pröfva på.
  Hagar inkallades.
  -- Barn, sade hennes beskyddare, vill du lära dig räkna himmelens
  trappor?
  Svaret blef en stum, glänsande blick, som ännu hade någonting kvar af
  stjärnan.
  -- Hvad vill du lära?
  -- Först himmelen, sedan jorden, svarade flickan med hela tvärsäkerheten
  hos den ålder, då man tror sig i stånd till allt, äfven att räkna
  stjärnorna.
  Tullnären skrattade.
  -- Så, så, ingenting mer? Läsa och skrifva kan du, men hvad säger Petrus
  om räknekonsten?
  Djäknen förmenade, att räknekonsten vore en stor lärdom för mången man,
  än mer för en flicka. Hagar skulle få börja med två gånger två.
  -- Får jag gå i skolan med gossarne? frågade flickan.
  Tullnären upprepade Dordejs åtbörd med flata högra handen emot den
  vänstra. Djäknen svarade, att detta icke lät sig göra. I skolan lästes
  latin.
  -- Låt mig läsa latin!
  -- Du?
  Och äfven ynglingens bleka, allvarsamma drag upplystes af ett godt
  smålöje, när han svarade:
  -- Det fanns verkligen en flicka, som läste latin, och icke allenast
  latin, utan äfven grekiska och mycket annat därtill. Hon var den enda i
  Sveriges rike, men hon var ock ett riksråds dotter. Hon hette Vendela
  Skytte.
  -- Blef hon mycket berömd?
  -- Öfver hela riket. Hon dog ung för åtta år sedan.
  -- Å så! Men hon blef ändå mycket berömd?
  -- Jag har hört sägas, anmärkte tullnären, att vår nådiga unga drottning
  äfven läser latin.
  -- _Hon_ är drottning! svarade djäknen.
  -- Du hör det, Hagar! Hvarför är du icke en drottning eller till det
  minsta ett riksråds dotter? Men eftersom ingen vet hvad din far var, kan
  man ju tänka om honom hvad som helst. Antag, Petrus, att denna fattiga
  flickas far varit en kejsare, och lär henne läsa latin!
  -- Det kan jag icke, svarade djäknen rodnande.
  -- Hvarför kan du icke? Är du för högmodig öfver din lärdom för att
  nedlåta dig till en så ringa lärjunge?
  -- Nej, fader Lydik. Hvem är ringa, om icke jag? Hvem är fattig, och jag
  skulle anse mig vara för mer? Jag skall lära flickan räkna och hvad jag