Skönhet för alla: Fyra uppsatser - 3

funnos stickor och vissna löf, småsten och gropar: det var blott när man
såg tillbaka och framåt, som vägen syntes alldeles grön och sammetslen.
I synnerhet när man såg framåt!
För ungdomen ser framtiden ut som denna gröna stig. Snart får man dock
erfara huru mycket mindre jämn lifvets väg är, än den ter sig för det
framåtblickande ögat. Det står icke inom människoviljans makt att helt
omdana lifsförhållandena, och därför ligger lyckan, som de gamle sade,
"i gudarnas knän", icke i svaga människohänder.
Men ehuru det således endast till en del beror på oss själfva, om lifvet
blir lyckligt, kunna vi själfva afgöra om det skall bli rikt och skönt.
Detta senare beror på om vi lära oss se, höra, gå ...
Många röster afbryta: "Vi äro lyckligtvis hvarken blinda, lama eller
döfva!" Men för att veta om vi värkligen kunna se, höra o. s. v. måste
vi kunna svara nej på en fråga:
Ha ni aldrig någonsin tråkigt?
De flästa medgifva då helt visst, att de ofta känna ledsnadens blyhätta
öfver sitt hufvud, den, som gör allt tungt, grått och olustigt.
Men nu är det så att de, som värkligen kunna höra och se, för dem kan
ledsnaden visserligen skymta förbi, men vågar ej närma sig dem annat än
på höfligt afstånd.
Det skulle således finnas olika sätt att se, att gå och att höra?
Helt visst.
Den ena människan ser till exempel att där står ett hus, där en
träddunge och att där ligger en oslagen äng.
Den andra människan ser också huru täckt huset ligger inbäddat i det
gröna; huru vackert solljuset glimmar på trädens löfvärk; huru
mångskiftande ängsblommornas färger blandas med hvarandra.
Den förstnämda människan märker väl att stormen viner och att fåglarna
sjunga. Men den andra förstår hvad stormen talar, och fågelkvittret ger
återklang i hennes hjärta. Den ena ser på taflor med öfverhalkande ögon;
taflorna säga honom intet, han känner sig ej rikare eller gladare genom
att gå och tänka på de djupa färgerna, det själfulla uttrycket i ett
konstvärk. Han läser en bok för att få tiden att gå; ej för att få
näring åt sin tanke, sin inbillning, sin känsla. Men den andra människan
går omkring i sitt arbete med konstvärkets, med bokens lif i sin själ.
Den förstnämda människan kan nog se andra människors yttre företeelser,
men märker ej ens om de äro värkligt vackra eller icke, ty hon söker ej
själen i dragen, ej lifshistorien i uttrycket. Tusende ting, som röra
andras sorg eller glädje, arbete eller hänförelse, äro för en sådan
människa dolda. När hon talar, blir det därför också blott om
ytligheter, pängar eller nöjen, mat eller kläder, vind eller väder --
ingen blir vare sig klokare, bättre eller gladare därigenom. Och hör hon
andra tala innehållsrika ord, då gå dessa som moln högt öfver hennes
hufvud, falla icke som fruktbringande rägn öfver hennes själs marker.
Man finner således, att det icke är alla som se, hvilka ha två ögon i
hufvudet; icke alla som lefva, hvilka gå omkring på ett par friska ben.
En af de största andar, som mänskligheten ägt, är, som de flästa veta,
den tyske diktaren Göthe, hvilken föddes 1749 och dog 1832. Han hade
således haft ett ovanligt långt lif, men ej blott detta, utan äfven ett
ovanligt rikt. Ej genom en mångfald af yttre öden, utan därigenom att
han ända från sin tidiga barndom förstod att lefva, förstod att med
vakna sinnen och öppen själ tillägna sig konstens, naturens och
människolifvets rikedomar.
Bland de otaliga visa ord han yttrat om konsten att lefva är också
detta:
"_Man borde hvarje dag se en vacker tafla, höra någon god musik, läsa i
en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning._"
Genom att vi följa denna Göthes lefnadsregel kunna tider, hvilka äljes
skulle förflyta tomma och tråkiga, för oss erhålla ett rikt värde,
liksom den grå vadmalsvåden, hvilken sägnen låter Sigrid den fagras make
pryda med pärlor och ädelstenar.
"Men för oss är det alldeles omöjligt att följa den regeln", invända
några röster. "Vi ha inga taflor hemma; på museum kan man ju inte gå
hvar dag. Och hur ofta bjudes man på opera eller konsert eller ens
vacker musik i sällskapslifvet? Böcker -- ja, dem kan man lättare få.
Men har man boken, finnes ofta inte tid att läsa den. Och goda
gärningar! Jag undrar just hur mycket godt man kan göra med sin veckolön
-- som skall räcka till allt möjligt annat också!"
Och dock är det alldeles säkert, att äfven den, som bor där hvarken
museer eller musiknöjen finnas, som sällan ser en ny bok och som kanske
ej ens kan lefva på sin veckolön -- hon eller han kan i alla fall följa
Göthes visa råd för att ge lifvet innehåll!
En del af dem, som läsa detta, se i sina hem, om icke riktiga konstvärk,
så dock en eller annan afbildning af dylika, men de ha vant sig att
betrakta dem ungefär som möblerna: som något hvilket hör till och man ej
vidare tänker på. Börja nu värkligen se på dem; söken upptäcka
konstnärens tanke och känsla i dem -- och dessa afbildningar skola för
er bli lefvande, ge er daglig glädje genom sin åsyn!
Och, om ej ens sådana afbildningar finnas i hemmet, så har man i alla
fall bilder och taflor rundt omkring sig, i hemmet och utom det: de
vackert blommande växterna i fönstret; det lilla rödkindade, klarögda
barnet; en gummas fina, gråa hufvud; här midt emot en ung arbeterska,
som med behagfulla, lätta och mjuka rörelser sköter sin syssla; där far
en landtman till torget: han ger en präktig bild af kraft och hälsa, då
han med fast hand tyglar sina hästar. Äro ej träden här borta en tafla,
där de stå med sin rimfrost på de fina grenarna? Är ej kyrkspiran eller
bärgstoppen vacker, där den tecknar sig mot himlens aftonguld?
Den, som är nog lycklig att bo på landet, kan i naturens skiftningar,
vid landtlifvets sysslor, dagligen finna nya taflor. Äfven där naturen
icke är i vanlig mening vacker, kunna seende ögon upptäcka så mycket att
glädjas åt: hedens röda ljung, eller åkerns gula vågor, skogens gröna
djup, eller aftonhimlens färger.
Men musiken? Ja, också den kan man i viss mån skaffa sig själf. Har man
ej öra för skogens och böljans melodier, för fågelkvittret och biens
surr, för pärlande skratt och ömma tonfall -- då blir man nog ofta utan
sitt dagliga musiknummer! Men har man icke öra för alla dessa toner från
lifvets stora strängaspel, då är man nog inte häller bland dem, som
skulle kunnat helt öppna själen ens för de största mästares toner!
Böcker finnas sällan godt om i svenska hem. Hos oss anse tyvärr äfven de
rika, att de i allra främsta rummet böra spara på böcker och läsa blott
hvad de kunna få låna -- ehuru i ett värkligt bildat hem möbler och
kläder hällre borde vara enklare och böckerna flera! Dock finnes det
nästan alltid någon utväg för den, som allvarligt vill nå fram till
världslitteraturens haf. Baden där kunna ha sina faror, liksom baden i
det öppna hafvet. Men man kommer upp ur dem friskare, starkare, vackrare
än förut -- vackrare, emedan en rikare själ ger oss ett själfullare
anlete!
För den, som endast har några få goda böcker inom sitt räckhåll,
återstår det att dess mer fördjupa sig i dem man har. Och så kan man ju
än flitigare vända bladen i naturens och människolifvets båda väldiga
värk! Ofta kan man genom att följa en enda plantas utveckling lära mer,
än af en afhandling; från en arbetarhustru får man kanske höra en
lifshistoria, mer gripande än en roman; hos en gammal backstugusittare
kan man finna en lefnadsvishet, djupare än hos mången lärd. Ty visheten
och poesien finnas icke blott inom bokpärmarna, det kommer man snart att
upptäcka!
De goda gärningarna slutligen?
Ungdomen vet icke, att den öfvar en god gärning endast därigenom att --
i hälsa och glädje, i godhet och oskuld -- finnas till! En sådan ungdom
är helt enkelt tillvarons största skönhet och största välgärning för de
åldrande, de af lifvets sorg och möda brutna.
Men både ung och gammal ha dessutom möjligheten att äfven på annat sätt
göra godt, och icke en utan många gånger om dagen. Räcka våra pänningar
ej så långt -- ehuru de med omtanke räcka icke så kort -- så finnes vår
arbetskraft, som kan förmå en del. Och alltid finnes den finkänsliga
vänligheten mot de lidande, med hvilken vi kunna göra godt, om också
både pänningar och tid fattas oss.
Och dessutom finnes det inom hemmet så många goda gärningar att öfva!
Där kunna familjens medlemmar på mångfaldigt sätt lätta arbetet eller
spara stegen för hvarandra; där finnas tillfällen att försvara den
oskyldigt angripna; att ställa till rätta en oordning, som annars skulle
vållat ledsamheter; att uppmuntra eller trösta med ord, blick, leende;
att dämpa tvister eller häjda förtal och tomt prat, genom att föra något
bättre på tal. Vid arbetet, i kamratkretsen, i lifvet skall vanan att gå
vår väg fram i värksam välvilja göra lifvet ljusare, rikare, skönare för
vår omgifning och därigenom för oss själfva.
Alla inse nog nu, att det icke var öfverdrift i mitt påstående att man
-- om också under enformigt arbete, tunga sorger, tryckta förhållanden
-- förmår lefva ett rikt lif! Den fattigaste skall kunna äga mer af
tillvarons värkliga skönhet och rikedom än den, som synes besitta allt
världens goda, men som icke har en lefvande själ att omfatta det med.
Ty konsten, naturen, böckerna, människorna äro våra, blott i den mån vi
själfva älska dem. Hängifvenhet är villkoret för all tillägnelse, vare
sig af kärlek, godhet, vishet eller skönhet. Endast den, som ger, äger
något ...
Detta är en af lifvets skönt allvarliga sanningar, hvilken vi
visserligen kunna meddela hvarandra som ett råd, men hvilken hvarje
människa hvar dag af sitt lif själf måste efterlefva för att värkligen
inse.


3. Fästvanor.

När Verner von Heidenstam i sin geniala studie öfver _Svenskarnas lynne_
framhöll vår brist på sund konservatism, träffade han därmed äfven
grundorsaken till den poesilöshet, som blifvit följden af vårt
hänsynslösa handhafvande af gamla minnen och gamla seder.
Kvinnorna, hemlifvets och sedens skaparinnor, hafva framför allt skuld i
att den vackra, starka konservatismen dör ut, att hemlifvet allt mer
saknar den fasthet och skönhet, hvilka gifva djup åt hemkänslorna och åt
fosterlandskärleken.
Jag vill här endast uppehålla mig vid en enda sida af den nämda
hänsynslöshetens utplattande invärkan, nämligen den, som yttrar sig i
utplånandet af de gamla fästseder, hvilka fordom voro orubbliga
grundlagar i hemmen.
Att en del gamla seder måste komma att öfvergifvas, sammanhänger med nya
lifsåskådningar, ändrade produktionsförhållanden, lifligare samfärdsel
och andra tidens drag. Att hvarje hem kommer att fira sina fäster mer
individuellt, är äfven en naturlig följd af utvecklingen. Men många af
de gamla bruken äro icke afskaffade genom något annat inflytande, än
slapp likgiltighet och bristande sinne för den glädje och stämning,
dessa bruk medföra. Framför allt ha hållningslöshet och poesilöshet
efterträdt den gamla innehållsrikedomen, emedan man försummat att gifva
fasthet och följdriktighet åt de nya bruk, dem man i hvarje särskilt hem
gör gällande. Ena året firar man till exempel julen på ett sätt och
andra året på ett annat; den ena anordningen finner husmodern besvärlig,
den andra finner husfadern onödig, och så öfverger man dem och det
uppstår i fästvanorna en rörlighet, under hvilken barnen medvetet lida.
"Hvarför få vi inte detta i år? Vi hade det ju så i fjol? Ack, låt oss
få det så, som vi förr brukat!" hör man ofta barnen bedja. Och de röja
genom denna sin konservatism en djup etisk och estetisk
själfbevarelseinstinkt! Ty det är upprepandet, vanorna, hvilka på alla
hemlifvets områden bestämma känslornas djup och innehållsrikedom. Illa
sköter därför den uppfostrare sitt värf, som icke förstår att bruka
årets fäster, liksom alla dess andra naturliga glädjeämnen, för att
utveckla barnets känslolif, för att poetiskt fördjupa så väl dess
ömhets- som dess skönhetsintryck.
Hemmet i staden har i detta fall färre hjälpmedel än hemmet på landet,
men hvarje hem har dock någon möjlighet att göra afbrotten i årets
hvardagsgång rika på färg, en färg, som ger en glödande glans ännu åt
gubbens minnen, och som tårar främlingens ögon när han, i andras hem,
ser några af de små drag, hvilka voro fästens kännetecken äfven i hans
barndomshem.
I staden som på landet har man ju i regeln julgranar, och barnen själfva
vaka så godt de förmå öfver att granen skall blifva prydd alldeles på
samma sätt år efter år. Och öfver julmatens häfdvunna art vakar den
manliga konservatismen!
Men annars består julens firande numera egentligen i hopandet af nya
läckerheter och i massor af julklappar. Ingendera delen främjar den
poetiska julstämningen! Men den gammaldags julfirningen med grenljus och
stora högar af julbullar; med kärfve åt fåglarna och dopp i grytan; med
julbock, julkrubba och julkubbe; på landet med den hänryckande färden
vid bloss till julottan; med de gamla jullekarna ända till tjugondag
Knut, då julen dansades ut -- alla dessa och andra gamla seder fyllde
barnets sinne med hälgens säregna stämning, en stämning, som tyvärr allt
mer förflyktigas genom det nutida julfirandet: fråssandet i ett
öfverflöd af presenter, godsaker och stora barnkalas. Här och hvar
uppehållas ju ännu en och annan af de gamla julsederna, men i det stora
hela blifva dessa seder allt mer tillfälliga och höra icke till det
ovillkorliga, det genom hvilket fästminnena bli djupa och skilda från
allt annat.
Nyåret har länge saknat en särskild fästprägel, ty nyårsvakan är nästan
alldeles fallen ur bruket. Men därför borde hemmen skapa hvar sin sed,
enligt hvilken de unga -- i allvar och i glädje -- på ett vackert sätt
sade det gamla året farväl och hälsade det nya. Trettondagen har numera
endast kvar sin böna i gröten, sedan den fröjd, som stjärngossarna
beredde barnen, äfven hör till det försvunna. Som folksed kan
stjärngossarnas vandring ju icke återkomma, men som hemnöje för barnen
kunde seden helt visst ännu bli långlifvad, i synnerhet sedan Skansen
-- till hvars skapare den sunda konservatismen i vårt land står i
outplånlig tacksamhetsskuld -- åter upptagit densamma, liksom Lucia med
hennes brinnande ljuskrona.
Påsken har ju ännu på västkusten kvar sina påskeldar och öfver allt sina
ägg, med målning och med inskrifter. Den glädjen kunde bli ännu
stämningsfullare för barnen, om man följde den tyska seden att -- då man
så kan -- utomhus, i det nyss bara gräset och bland de ännu nakna
buskarna, göra fågelbon, i hvilka barnen sedan själfva söka och finna
sina brokiga ägg -- den ännu kala markens första frukt för året! Endast
i få bygder ser man nu vid Valborgsmässan eldarna flamma i den ljusa
kvällen. Inte heller firas första maj som förr med våfflor och mjöd, af
hvilket man drack sig märg i benen! Om hemmen åter upplifvade denna sed
och -- i en tidsenlig form -- den gamla leken mellan de utklädda vinter-
och vårkungarna, skulle barnen erhålla ett oförgätligt minne af vårens
återkomst.
Allt hvad våren hunnit gifva af blommor och grönt sattes fordom vid
pingsten i spisel, i ljuskronor och stakar -- liksom för att fira vårens
seger öfver allt, där elden kämpat mot vinterns köld och mörker! Och
huru "klädde" man icke hvar vrå vid midsommaren; huru kär var ej dess
fäst med sin "majstång", sin dans och sin musik i sommarnatten! Men på
många ställen i vårt land är nu också majstången tyvärr endast ett
minne!
Alla dessa och andra enkla bruk, som sammanhängde med lifsuppfattningen
och med årets tider, voro emellertid fulla af just det enkla bildspråk,
den naiva skönhet, som lämpa sig för barnets behof och gifva poesi åt
barnets stämningar.
Hvarje hem har ju äfven sina särskilda fästdagar, åt hvilka man dock nu
mera ofta på samma sätt försummar att gifva denna särskilda fästprägel,
som från en kär vana blir ett kärt, rörande minne. Födelsedagarnas och
andra bemärkelsedagars traditionella blommor, fästrätter och "firningar"
-- än med "utklädsel" eller knäckkokning eller plättkalas och dylika
enkla nöjen -- kunna emellertid icke ersättas af några mer storartade,
för hvar gång nya fästligheter.
Hvarje hem har plikten att göra äfven hvardagen och söndagen
innehållsrika för barnen, genom små nöjen efter slutat arbete: om
vintern sagostunder vid brasan, med äpplen och nötter vid särskilda
anledningar; eller sång kring pianot eller läsning af en ny "rolig bok"
eller förevisning af ett planschvärk. En mor, som är artist i hemlifvets
konst, skapar för aftonens samvaro det lugn, som redan ger barnen en
fästlig känsla; hon förstår att med några blommor i en vas eller andra
enkla små anordningar för trefnaden fylla barnens sinne med omedveten
skönhetsglädje, medan den mor, som saknar hemlifvets konstsinne, däremot
dagligen pinar barnen genom den oro, den fulhet, den hållningslöshet,
hon kring sig utbreder. Under gemensamma vandringar -- särskilt när
hemmet är på landet -- öfverflöda glädjekällorna för den, hvilken
förstår att lära barnen se hela naturen som en fäst, från framträdandet
af sälgens luddiga "gåsungar", blåsipporna och lärkan, till den första
hvita snön! Det är kunskap och poesi på en gång att låta barnet följa
kornet fram till den gröna brådden, det lena axet och det fina mjölet;
honungen från klöfverängen och lindblomman till den hvita vaxcellen;
fågeln från det spräckliga ägget i boet till flyttfåglarnas färd genom
den klara höstluften; äpplet från den rosiga blomman till den fyllda
fruktkorgen!
Genom att de vuxna sålunda lära barnet se och förstå naturen, blir hela
året för barnet fylldt af lefvande skönhet. Barnen räkna tiden efter det
första gökropet, det första axet, den första linnéan, det första
smultronet och de första nötterna! De lära sig älska all skönhet omkring
sig, som konstnären älskar den. Och äfven den hvardagliga enformigheten
genomtränges för dem af innehållsrikedom, när de vänja sig att med alla
sinnen lefva, med alla sinnen njuta skönheten, först på barnasätt, i det
lilla och enskilda, sedan -- då blicken vidgats -- i det stora och hela.
Mången kvinna, som själf är känslig för skönheten och naturen, som
känner stämningens makt att ge färg åt tillvaron, som genomglödes af
minnenas poesi, försummar dock nu ofta att för barnen rikta hemlifvet
och söckendagen, liksom fäststunden och hälgen, med denna färg, denna
poesi. Men när hemlifvet åter blir en konst, till hvars utöfning
kvinnorna erhålla ro och tid, då kommer en af de uppgifter, åt hvilka de
med djup skaparglädje skola ägna sig, att blifva den att, genom enkla
och naturliga medel, fylla hemmet och barnasinnet med dagliga glädje-
och skönhetskänslor.


4. Skymningsbrasan.

Om allt mellan himmel och jord finnas olika meningar. Enstämmiga äro
emellertid tankarna om solen och om brasan; åtminstone äro alla nordbor
rättrogna sol- och eldsdyrkare!
Men man lefver ej efter denna sin religion. På många sätt beröfvar man
sig själf solen -- till exempel genom att täppa fönstren med gardiner
eller sofva långt in på förmiddagen! Och år från år uttränges brasan af
bränslesparande uppfinningar.
Det är icke mera den blossande julbrasan, som ger julaftonen dess
ljusskimmer. De väldiga stockeldarna flamma icke längre i de stora öppna
spisarna på herregårdarna, ty spisarna hafva måst ge vika för
kakelugnarna, som nu i sin ordning ofta stå kalla. Just i vår tid, när
man icke längre har ro att hålla skymning eller råd att elda med ved,
har man börjat brodera braskuddar, inbjudande till långa pratstunder
framför elden i skumrasket, kuddar, hvilkas oföränderligt prydliga skick
emellertid visar, att brasan sällan brinner. Som andra gudomligheter
före henne är hon förjagad af den prosaiska nyttan, denna gång i gestalt
af patenterade kaminer och värmeledningar!
Men med brasan förlorar vårt folk mer poesi och skönhet än om tre
fjärdedelar af alla våra skalders och målares värk ginge upp i rök!
Finnes det något äkta nordens barn, som ej först började drömma under
stirrandet i den lekande, lockande elden, hvilken omöjligt kunde vara så
stygg, som mamma sade? Bar drömmaren äfven gryet till en tviflare i sig,
då blef en dag hågen att pröfva eldens egenskaper oemotståndlig: man
brände under jubel den ena saken efter den andra, tills pappas tidning
eller mormors stickstrumpa blifvit underkastade eldprofvet, eller de små
händerna illa tilltygade under något försök att ta fatt den trolska
elden. Men hvarken bannor eller brännblåsor kunde minska kärleken till
elden: den skälfvande vördnad, hvilken utgör en så stor del af barnets
kärlek -- liksom af all stor kärlek -- blef endast ökad och med den
tjusningen.
Och när man blifvit några år äldre, då äro de växlande bilder, glöden
dana, barnens käraste tafvelbok, en där de själfva äro de skapande
konstnärerna.
"Hvad ser _du_?" frågar man hvarandra. "En jätte med ett glödande gap."
"Jag ser en prinsessa på knä i en skog." "Ser du där, ett lejon, med
eldögon?" "Ja, ja, och bakom en riddare med hjälm!"
Hvar och en i syskonringen -- ifall man har lyckan att vara flere syskon
-- väljer i glöden sitt palats. Och många ramlade luftslott under senare
år hafva framkallat mindre häftiga sorgeutbrott än det torn, som först
instörtade, mången ståtlig villa mindre äkta glädje än det slott, som
längst stod upprätt i den falnande glöden.
Och huru många hemska och rörande sagor hafva icke fått sina belysningar
af brasan, när barnjungfrun berättat "mera", "bara mera", med
barnaflocken lägrad omkring barnkammarelden, som lyst i tårarna på
deras, af harm eller hänförelse blossande, kinder! När sedan sagorna
tystnade, emedan småsyskonen skulle i säng, då afhandlades det hörda vid
en brasa i salen; jättehufvuden knäcktes och troll stektes i
inbillningen, medan nötterna och äpplena undergingo detsamma i
värkligheten. Man täflade om att visa sig duktig genom att -- sedan man
först brandförsäkrat fingrarna i munnen -- nappa de kol, som sprakade
ut, och kasta in dem igen. Stundom lyckades det så väl, att en hel brand
föll ned och måste in igen med hjälp af eldgaffel och en fyndighet, lik
Tummelitens i dennes svåra lägen! När man lyckades med branden växte
modet, och man undrade ifall man ej själf genom list och bragd kunnat
bortsnappa sjumilastöflarna och hämta prinsessan ur jättens våld?
Allt detta afhandlades, medan falaskan föll öfver glöden, skuggorna
djupnade i salens hörn och den döende brasans röda strimmor blefvo så
hemska, att man kröp tätt intill hvarandra i tjusad skräck öfver dessa
drömda faror.
När så den tiden kom, att man kunde läsa sagor själf, huru många förbud
utfärdades icke mot att läsa vid eldsken för ögonens skull; förbud dem
man gjorde väl i att öfverträda! Ty om än ögonen ledo en smula -- hvad
vann icke fantasien af denna läsning framstupa vid brasan, hvars flammor
lekte öfver Andersens Eventyr eller folksagorna eller Snorre Sturlason;
hvars röda glöd manade fram syner af de blodiga böljorna vid Svoldern
och Hjörungavåg!
Intet landtbarn glömmer väl någonsin den stora dag, då man för första
gången fick elda i barnkammaren: huru man sprang till själfva vedbacken
efter veden; huru man tiggde de torraste spingstickor; huru man tillgrep
en hel bunt svafvelstickor, njutande af syskonens häpnad, de som ännu
strängt förmanades att icke leka med elden! Ingen minister har med mera
oro motsett voteringen om en kabinettsfråga, än en dylik sexåring
afvaktat om den nytända brasan skulle ta sig!
Och när sedan den ålder kommit, då man icke längre är liten, men ännu
ung, huru drömmas ej just vid brasan de finaste, skäraste drömmar om
lyckan vid egen härd! Och huru ofta hafva ej under alla åldrar tårar
torkats i brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus blickat in
i de dolda gömslena af sin egen eller en annans själ! Huru många rika
minnen hafva ej genom brasans trollmakt blifvit frambesvurna!
Man vet icke riktigt hvad en brasa är, om man ej firat skymning invid en
dylik, som flammat ur spiseln i någon gammal bondstuga eller
prästgårdssal eller kanske allra hälst i en herregårdssalong, en brasa,
hvars sken fladdrande lekt öfver de träpanelade väggarna, belyst de
mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas prismer, kallat
fram ur halfskymningen alla röda färgstänk i de gamla broderierna, all
förgyllning på de antika stolarna och uppfört fantastiska dansar i det
höga taket. Under tiden måste en kvinnlig familjemedlem af en föregående
generation berätta -- på det äkta konstnärliga, stilla sätt, där
berättaren själf försvinner -- och göra alla de romantiska släkt- och
ortkrönikorna samtida, lefvande, förfärande och förförande. Medan man,
under stirrande på eldens lekande tungor, lyssnade till den lugna,
lidelsefria stämman, då vaknade kanske för första gången aningen om
lifvets tragik: om lidelser, förtärande som eldslågor, om känslor,
hvilka icke af stora vattuströmmar kunna utsläckas.
Brasan glöder aldrig så gyllenröd som i sådana skymningsstunder, utom
när två människor i ett nytt hem blicka in i den, under drömmen att bli
lyckliga genom hvarandra, och när den flammar som glädjebloss från
härden i ett återfunnet hem.
Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl som altaret, har
egentligen aldrig upphört i våra nordliga bygder, där elden under en
stor del af året ersätter solens värme och ljus. Spåren af denna
religiösa dyrkan lefva ännu i månget folkord, mången folksed ända från
de tider, när vikingar, under af stockelden sotad ås, samlades till
sagoförtäljande dryckeslag.
Hvad brasan dag ut och dag in är för fattigman på svenska landsbygden,
det anar den, som en höstafton farit förbi bygdens små stugor och i
brasans fladdrande ljus sett barnen samlade kring mor, som kokar gröten
eller spinner på sin rock, medan barnen med hög röst läsa sin läxa i
eldskenet, hvilket breder en stunds glans och skönhet öfver den
tarfligaste omgifning. Och far ökar farten af sina nyss så trötta steg,
när han ser det vänliga eldskenet lysa ur de små rutorna!
Det är en ännu återstående rikedom för landsbygdens fattiga att, huru
stora deras umbäranden än annars äro, de mera sällan än deras likar i
staden behöfva sakna eldens lifgifvande inflytande. I fattig mans stuga
ersätter den från spiselhällen sprakande tallvedsbrasan delvis varma
kläder och närande rätter, lampor och ljus, taflor, musik och poesi. Det
var detta den franske diktare visste, som svarade sin dotter, då hon
sporde om de båda glimmande punkterna vid synranden:
Tvänne världar, mitt barn, tvänne världar,
fattigmans eld är en, den andra en stjärna ...
Men också i fråga om de burgna hemmen finnas de, som tro att hemkärleken
står i så oupplösligt samband med eldstaden, att den aftager med denna
och alldeles upphör i de land, där elden endast brukas att koka vid! Så
mycket sanning ligger väl i denna paradox, att arten af hemkänslan helt
visst blir en annan hos de folk, där inga brasor behöfvas.
Men dessa folk äga då en ersättning i rikare solflöden och i allt det
myckna, som därmed sammanhänger. De nordbor åter, hvilka ej bland sina
käraste barndomsintryck hafva brasan -- och dessa stackars människor
blifva i kaminernas dagar allt flera -- dessa nordbor hafva ingen
ersättning. De blifva, om icke sämre, så dock alldeles afgjort fattigare
än de, hvilka äga denna heliga eld bland sina minnen. Och därför bör
hvar och en, som kan det, låta sina barn växa upp med brasans glädje.
* * * * *
Under dessa funderingar öfver brasan hade jag nästan glömt min egen,
hvilken föranledt dem.
Skörnade lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid den lättaste beröring
falla i sär med rödglödande kol, hvilka snart skulle kallna till en
handfull aska, enda återstoden af hvad som en gång var den fina
resningen af en glänsande, hvit björk, som speglat sin mjälla vårgrönska
i en insjös yta; öfver hvars vajande grenar sommarmånskenets ljusa
floder runnit; som på ängens höstdäfna tufvor strött skurar af
gyllengula löf; på hvars fina, af rimfrostens silfver omspunna, kvistar
vinternattens stjärnor hängt som blåblixtrande juveler.
Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din rikedom,
hindrade icke att yxan sattes till din rot, att sågen gjorde dig till
ved!