Skönhet för alla: Fyra uppsatser - 1

Transkriberarens anteckningar

KVARSTÅENDE
Gammalstavning har bibehållits.

ÄNDRINGAR
Prickarna över stora 'Ä' är ofta otydliga och saknas ibland helt. 'Ar' är
ändrat till 'Är', 'Aro' är ändrat till 'Äro', 'Andå' är ändrat till 'Ändå'
och 'Annu' är ändrat till 'Ännu', i de fall prickarna har fallit bort.

- sida 13: 'Karl' ändrat till 'Carl' (Karl Larssons uppe i Sunborn)
- sida 22: 'fallet,"' ändrat till 'fallet",' (bättre i första fallet,")
(kommatecken flyttat)
- sida 25: 'Häftad 1: 50.' ändrat till 'Häftad 1:50.' (mellanslag
borttaget)
- sida 30: 'ty värr' ändrat till 'tyvärr' (Hos oss anse ty värr)
- sida 31: 'omtanka' ändrat till 'omtanke' (ehuru de med omtanka)
- sida 33: 'ty värr' ändrat till 'tyvärr' (en stämning som ty värr)


_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 77._
SKÖNHET FÖR ALLA
FYRA UPPSATSER
AF
ELLEN KEY,
författarinna.
(_Första tusendet._)

[Illustration]
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.


Innehåll.
Skönhet för alla.

1. Skönhet i hemmen 3
2. Hvardagsskönhet 27
3. Fästvanor 32
4. Skymningsbrasan 36
* * * * *
Af de här meddelade uppsatserna har den nu omarbetade och tillökade
_Skönhet i hemmen_ varit offentliggjord i Iduns julnummer 1897;
_Hvardagsskönhet_ i Julbloss 1891; _Fästvanor_ i Iduns julnummer 1896
och _Skymningsbrasan_ -- skrifven 1870 -- offentliggjordes
därsammastädes 1895.
Före tryckningen har _Skönhet i hemmen_ blifvit uppläst i en
konstnärskrets, hvilken godkänt uppsatsen och, genom några påpekanden,
bidragit att fullständiga den.
* * * * *
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1899.


1. Skönhet i hemmen.
Några utläggningar till Ehrensvärds text.[A]

I.
Det är, säger Ehrensvärd, _människans behof, som sätta människan i
rörelse_. Sedan hon tillfredsställt sitt behof af föda och af skydd --
genom kläder och bostad -- börjar hon snart tänka på att tillfredsställa
sina _glada behof_, de, hvilka på ett eller annat sätt väckas genom
skönhetssinnet. Redan vilden önskar uttrycka sitt skönhetssinne. Ty
hvarje människa har någon form af skönhetslängtan, ehuru den hos de
flästa ännu blott yttrar sig i smaken för grannlåt att bära på sig eller
att se omkring sig. Men grannlåt -- särskilt nutidens grannlåt -- är
ofta raka motsatsen till det sköna. Grannlåten göres nu fabriksmässigt
och vanligen af oäkta material, som härmar något äkta. Och redan detta
är i strid mot skönhetens första villkor, det att den ej får innehålla
någon flärd. _Flärd är saken ditåt, ett stort sken af saken, men ej
saken själf. Den nöjer sig med falska uttryck, som antingen ersätta sin
brist genom ett onödigt behag eller genom en viss öfverdrift ..._
[A] De ej alltid ordagranna citaten efter Ehrensvärd äro med kursiv
stil.
Men, undra många, huru skall man kunna veta hvad som är flärd eller
äkta, hvad som är fult eller skönt? Ehrensvärd svarar: _Man ser det
sköna i den mån, man själf är väl danad och väl uppfostrad._ Och denna
uppfostran bör gå ut på _att finna hufvudlagen_ för den sak, om hvilken
det är frågan. Har man funnit den, utvecklar man lätt sin förmåga att
_välja det vackra_, eller med ett ord sin smak.
_Smak är känslan af naturens allra hemligaste, allra finaste sanningar._
Och om vi iakttaga naturen, finna vi att en af dessa dess finaste
sanningar är: att _den rena naturen värkar på ett enkelt sätt_. Den
stora smaken blir således _den, som väljer den fullkomliga, den friska
naturen_. Sålunda finner man _det sköna, som är det fullkomliga_.
Om man tillämpar dessa satser på våra hem, så blir den första regeln
den: att vi alltid, för hvar sak, vi till dem förvärfva, böra fråga oss
om den fyller _hufvudlagens_ fordringar? Och denna lag är: att hvar sak
skall motsvara det ändamål, för hvilket den är till! På en stol skall
man kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt kunna arbeta eller
äta, i en säng skall man kunna hvila väl. Den obekväma stolen, det
rankiga bordet, den smala sängen äro således redan därför fula. Men det
är dock ej visst att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den breda
sängen äro vackra. Saken måste, liksom hvarje föremål i naturen gör det,
fylla sitt ändamål med enkla och uttrycksfulla medel, annars har den ej
uppnått skönheten, oaktat den motsvarar nyttans kraf. Ett hem måste ju
ordnas mycket olika, allt efter som man bor i norr eller söder, i stad
och på land, i en vinter- eller blott en sommarbostad. Framför allt
måste det blifva olika, allt efter de personers behof, som skola bebo
hemmet. Det största felet med de flästa byggnader är att de icke
uttrycka värkliga behof eller sitt värkliga ändamål. Därför bli de fula
och stillösa. De gamla enkla rödmålade bondstugorna hafva en viss stil.
Men de nya stationssamhällena, där en mängd dåliga, ljusa trähus växa
upp omkring stationen, äro afskyvärdt fula. Det behöfdes emellertid
blott att själfva stationshusen vid en bana vore vackra, för att detta
småningom skulle invärka också på de byggnader, hvilka uppstode rundt
omkring dem.
På landet bygger och inreder man ofta själf sitt hem. I staden är man
däremot beroende af byggmästarna. Och den smak, som hos dem på
70--90-talet gjort sig gällande har varit den mäst grant tarfliga tyska;
ej blott i det yttre utan äfven i det inre. Mörka tapeter med
meningslösa ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak, brokiga
kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit regeln. Den enda
möjligheten att få mera smak i stadsrummen, är att man från alla håll
börjar fordra att dessa ej utstyras med denna fula och meningslösa
grannlåt, utan att de förenklas i riktning af en sund och ädel smak. Och
den enda möjligheten att alla värkligen för billigt pris skola kunna
erhålla vackra saker, det är att fabrikanterna -- särskilt af möbler,
tapeter, tyger, glas, porslin och metallsaker -- sätta sig i förbindelse
med konstnärer, så att dessa åt allt, från och med det enklaste och
minsta -- såsom tändstickslådan -- och till det största, gifva vackra
former och lämpliga prydnader. Först då intet fult finnes att få köpa;
då det vackra är lika billigt som det fula nu är, kan skönhet för alla
bli en full värklighet. Nu är det tyvärr ännu så, att det mörka möbel-
och gardintyget, den mörka tapeten, med sina meningslösa fasoner, de
fula möblerna och granna, klumpiga husgeråden ofta äro billigare än de
ljusa, vackra och stilfulla; att konstnärernas arbeten för hemmen ännu
endast kommit de rika hemmen till godo.
Här blir i det följande således endast fråga om hvad man redan under de
nuvarande förhållandena i enkla, svenska hem -- i hem med ett enda rum
eller i hem med tre, fyra -- kan göra för att undvika det fula och med
lätta, billiga medel omgifva sig med det vackra.
Naturligtvis måste den personliga smaken i dessa afseenden vara den i
främsta rummet afgörande. Intet vore oklokare än att göra om mitt hem
efter vissa regler för det vackra, ifall jag därigenom måste offra de
saker, hvilka redan äro inpassade i sin omgifning, och hvilka jag funnit
bekväma och ändamålsenliga, eller sådana saker, som äro mig dyrbara,
emedan de äro minnen från mitt barndomshem eller mig kära människor.
Intet hvad jag senare kommer att säga afser därför att utdöma någonting
af möbler eller prydnader, som för oss fått värde på grund af vana eller
tillgifvenhet. Det är här endast fråga om anvisningar för det nya hem,
man kan inreda åt sig, de nya saker man köper, de nya prydnader man
väljer. Och på landet har man, som jag ofvan framhöll, ofta tillfälle
att själf bygga och ordna sitt hem. I staden måste man oftast taga mot
sin bostad sådan hyresvärden gjort den. Men ibland kan man dock få vara
med om att bestämma tak, tapeter och målning. Och i fråga om möbler och
prydnader kan man ju alltid i någon mån göra hemmet till ett uttryck af
sin smak. Men tyvärr är de flästa människors smak icke utvecklad. Och
därför tillfredsställa de -- huru motsägande än detta låter -- sitt
skönhetssinne på ett fult sätt.

II.
Att det nyttiga är aktningsvärdt, inse alla kvinnor, att det sköna är
älskvärdt inse många, men att harmonien mellan det nyttiga och sköna är
det enda eftersträfvansvärda -- hur mången inser det? Och äfven hos de
få, som värkligen förstå detta, finner man sällan ett klart begrepp om
huru de skola förvärkliga denna harmoni. Än mer sällan finnes den fasta
vilja att skapa skönhet omkring sig, som nu onekligen behöfves för att
besegra de praktiska svårigheterna.
Ännu är det mycket vanligt att äfven den estetiskt vakna kvinnan
betraktar sträfvan efter det sköna som ett behag i lifvet, men icke som
en plikt. Skönheten anses som ett öfverflöd, hvilket somliga hafva råd
till, andra icke. Men det är alldeles visst att en hvar, som har
skönhetssinne, kan åstadkomma en viss harmoni mellan det nyttiga och det
sköna, ifall man icke förväxlar det senare med lyx, hvilken tvärt om är
ett hinder för det värkligt vackra. Detta senare kan vinnas med enkla
medel och för billigt pris. Och genom att eftersträfva skönheten, på
samma gång som hon tillgodoser nyttan, tillfredsställer kvinnan icke
blott ett berättigat kraf i sin egen natur: hon öfvar äfven ett djupt
inflytande på medlemmarna i det hem, där hon är själen. Barnens sinnen
uppfostras och förfinas genom de vackra intrycken; de vuxna erfara en ro
och en glädje, som alltid gör dem älskvärdare, ofta ädlare, och kvinnan
själf blir lyckligare genom den skapandets glädje, som utöfningen af en
konst städse medför.
Ett stort framsteg i smak har hos oss ägt rum på de sista tjugo åren.
Den rörelse, som fru Sofi Adlersparre började genom att på svenska
meddela Jakob Falbes _Konsten i hemmet_ samt genom att grundlägga
_Handarbetets vänner_, har gripit allt mer omkring sig. Och genom den
nyssnämda föreningen, genom Selma Giöbel, genom Tora och Jakob Kulle
samt genom den tekniska skolan i Stockholm har äfven landsorten blifvit
starkt påvärkad af den nya smakriktningen. Man begår numera sällan forna
tiders oerhörda smaklösheter, såsom att låta oss hvila mot eller trampa
på hästar, lejon och fåglar, broderade på kuddar och pallar; att vandra
omkring med turkhufvuden på våra tofflor eller klifva i herdestycken på
våra golfmattor. Vi slippa nu se blomtaflor på nattsäckar, landskap på
eldskärmar, ruiner på skrifbordsmattor eller någon af Thorvaldsens
basreliefer sydd i pärlor på kappan till en hörnhylla! Man gör ej
tofflor till urhållare, ej dockor till penntorkare! Med andra ord; man
lär sig att icke bruka som prydnader sådana ting, hvilka icke hafva det
allra minsta med det ifrågavarande ändamålet att göra, ja, som ofta göra
det sålunda prydda föremålet obekvämt att bruka. Man har också börjat
inse att stickade och virkade saker sällan äro vackra, framför allt att
det är afskyvärdt att ge våra rum likhet med torkvindar genom att fylla
dem med döda hvita fläckar i form af öfverdrag, borddukar och
antimakassar, hvilka, då de äro virkade, dessutom fastna i allt och
därigenom bli dubbelt afskyvärda. Man ser allt mer sällan dessa arbeten
af hår, kork, vax, pärlor, fjädrar, snäckor, kottar med mera dylikt, där
materialets art och bräcklighet gjorde föremålen till lika oanvändbara
som fula dammgömmor! Men tyvärr finnes nu en annan afart af handarbeten,
den genom hvilken man sträfvar att "använda" allt -- från cakeslådor
till tändsticksaskar, från gamla hattar till buteljer -- genom att af
sådant skräp göra prydnadssaker, med hvilka man tror sig försköna
hemmet! En kvinna skulle i stället gagna och gläda världen mera, om hon
sofve bort de timmar, hon nu på detta rysliga svagsinne använder -- för
att icke tala om huru mycket bättre hon skulle bruka den genom att
promenera eller läsa en bok. Och det samma gäller ännu om nio tiondelar
af alla de små tingestar, af plysch, kläde, stramalj, dem man broderar
med silken, guldtråd och påläggsbitar, eller de flästa små trä- och
lädersaker, dem man nu glödritar eller målar, skär ut eller prässar. De
bli visserligen vackrare än de gamla skräpsakerna, men inte ett grand
mer nyttiga. Och de äro således också ägnade att förfula och öfverfylla,
men icke försköna hemmet, efter som de hvarken hafva den värkliga
konstsakens eller den värkliga nödvändighetssakens berättigande.
Men, som sagt, i det stora hela har dock en förbättring inträdt. Man
upptäckte först hela rikedomar af vackra dekorativa motiv och arbetssätt
i allmogens gamla väfnader, sniderier och konstsömnader. Och småningom
utvecklades intrycken af allt detta till den nuvarande, högt stående
kvinnliga svenska konstslöjden. Äfven i landsortens hem eller
slöjdskolor kan man nu få se värkligt konstnärliga handarbeten. Men den
myckna vackra konstslöjden är ännu långt ifrån sammansmält med hemmets
alla anordningar, utan afsticker ofta mot en smaklös omgifning. Ty få
kvinnor förstå ännu att behandla ett rum som en helhet, där intet bör
finnas såsom blott enstaka vackert, utan där allt, färger som former,
bör värka i samklang; där hufvudsaken bör framhäfvas och bisakerna, om
än så vackra, underordnas; där alla enskildheter böra samvärka
harmoniskt; där man ena gången förstår att uppnå en värkan genom att
fylla ett tomrum, en annan gång genom att icke fylla det.
Det är ett af Ehrensvärds visdomsord, att _man i norden brukar prakt,
där behofven lika väl kunde tillfredsställas utan densamma_. Detta
bekräftar sig både i det offentliga och i det enskilda lifvet. Sällan
förstår man i norden att den äkta skönheten blott finnes hos det, som är
utan flärd, det som _är gjort rätt för saken, ländande till fyllnad för
de rena behofven i människans friska natur_. Detta är en af orsakerna
hvarför, som jag nyss framhöll, den meningslösa lyxen inger en känsla af
obehaglig beklämning: skönhetssinnet finner endast _ett sant behag i
lagom och måtta_. Konstvärken, som hopas i dylika af flärd fyllda rum,
göra sig icke gällande, emedan de ej äga en förnäm omgifning. De för
nyttan beräknade föremålen äro så tillkrånglade, att de ej röja orsaken
för sin tillvaro; de bli sålunda fula, medan de enklaste ting kunna visa
sanningen af Ehrensvärds ord:
_Det är otroligt hvad en sak blir vacker, när man ser en sannskyldig
orsak till allting._
Det är den dåliga smaken, som inbillar sig att det nyttiga blir vackert,
genom att prydnader dölja dess ändamål. Men intet husgeråd blir vackert,
som icke först och främst ger vissheten af ändamålsenlighet och sedan af
en prydlighet, hvilken står i full öfverensstämmelse med ändamålet. I
stugorna på Skansen erhåller man sålunda vackra, stilfulla intryck,
emedan hvarje husgeråd där fyller ett behof och dessutom har fått en
lämplig och måttfull dekorativ behandling. Dessa hvardagsting
tillmötesgå både de praktiska krafven och _de glada behofven_, ty de stå
alla i harmoni med hvarandra och med sitt ändamål, de äga med ett ord
stil och äro sålunda inom sin sfär vackra. Man kan till exempel knappt
se någon enklare och dock trefligare inredning än Morastugans med sin
väggfasta säng, bänk, bord och hylla, sin hängstång i taket, sina enkelt
sirade trä- och lerkärl, sina långhanddukar och järnljusstakar. Men allt
är ändamålsenligt, varaktigt och smakfullt; intet är onödigt och intet
är vårdslösat. Stugan ger ett enhetligt intryck, emedan människor här
fyllt sina värkliga behof på ett sätt, som öfverensstämt med deras egna
tycken och dessa tycken ha varit äkta och vackra.
Den nya tiden har ju många nya behof och många nya medel att
tillfredsställa dem. Det skulle därför vara lika stillöst som dumt att
härma de gamla stugorna på Skansen. Men man kan där lära sig med hvilka
enkla medel, man kan nå det vackra. Och man kan för öfrigt lära detta
öfverallt på landsbygden, där man inte ännu infört den nya tidens
billiga stadsvaror. Huru genomtrefligt och vackert är till exempel icke
ett gammalt förmak i en prästgård, där möblerna äro pärlfärgade, där
golfvet skiner bländhvitt och trasmattor bilda vägar på golfvet; där
hvita, hemgjorda gardiner släppa in solen på de väl skötta blomkrukorna;
en blå- och hvitrutig, hemväfd bordduk ligger på bordet, och en gammal
blå och hvit kakelugn står i vrån -- och där man inte brytt sig om de
ledsamma hvita öfverdragen på möblerna, utan låtit dessa visa sig i en
enkel, hemväfd beklädnad! Eller också den enkla bondstugan med sina
hemmasnickrade, rödmålade möbler -- fällbänk, fällbord, dragkista och
stolar -- med den stora väggklockan, som pickar i vrån; med golfvet
enrisstrött, och den hvitlimmade spiseln med sin stora brasa om vintern
och sitt eklöf om sommaren!
Det är sammanhanget, öfverensstämmelsen, som först och främst gör dessa
rum vackra. Och sedan att de värka så hederliga, rena och gedigna. Inte
några dammgömmor, inte någon billig trasgrannlåt; icke något härmat
eller oäkta. De äro raka motsatsen till de fula rum, hvilka man nu
finner i hundratusental i vårt land, dem där man ser en dammig turkisk
divan med brokigt möbeltyg, en tunn, sladdrig, storrosig köpt duk på
bordet; jutetygsgardiner -- med sina hårda veck, sträfva fransar och
fula gulgrå färger, med tryck i blått, rödt och brunt -- som utestänga
dagern; där stolarna med obekväma, svängda ryggstöd i ögelform och
stoppad sits äro af imiterad mahogny; bordet med sina dumt svängda
fötter af imiterad valnöt och byrån af imiterad ek; där en grann lampa i
bjärtgul brons hänger i taket; brokiga oljetryckstaflor i förgyllda
ramar och målade terracottarundelar med figurer hänga på väggarna; där
ett rödt plyschalbum och ett himmelsblått glasfat till visitkort stå på
bordet och ett par målade porslinsvaser med konstgjorda blommor "pryda"
byrån!
Det är detta fabriksbilliga, oäkta, granna och från alla håll
sammanplockade, hvilket gör den nyare tidens allra flästa hem så
stillösa.
Huru falsk den föreställningen är, att skönhet i hemmet vinnes blott
genom rikedom, det ser man bland annat i de många, af meningslösa
lyxföremål och konstsaker öfverlastade hem, där intet djupt
skönhetsbehof, ingen personlig smak gjort sitt urval eller gifvit
föremålen den plats, från hvilken de kunna värka; där de mäst
sammanhangslösa ting äro hopförda och -- af tapetseraren ordnade! I
sådana rum, fulla af draperier och braskuddar, skärmar och mattor,
porslinmålningar och glödritningar, statyetter och taflor, gripes den
skönhetsälskande af en lidelsefull längtan till raka motsatsen, till
exempel enheten och enkelheten i ett gammaldags landtrum, med stela,
uppradade möbler, hvita nättelduksgardiner och tomma väggar! Men han vet
att sådana rum icke mera finnas; att äfven i de mäst aflägsna bygder det
meningslösa skall möta honom i form af Makart-buketter, japanska
solfjädrar, målade tallrikar, prässade brons- eller mässingsgrannlåter,
skära och himmelsblå glasvaser och mera dylikt. De flästa kvinnor ha ej
ens så mycket smak, att de vörda ett stilfullt, gammaldags hem, ifall de
ärft ett sådant, eller förstå att omdana det för den nya tidens kraf
utan att alldeles förstöra dess egendomlighet. Men dessa vanstälda rum
skulle kunnat se behagliga ut, ifall man endast med häftstift fäst
några träsnitt eller goda fotografier på väggen; ifall man i en enkel
gulbrun eller grönbrun lerskål -- af dem man får för tjugufem öre på
torget -- ordnat några gröna friska grenar; ifall allt krimskrams vore
borta och några enkla hvita glas med blommor stode på byrån, några
böcker låge på bordet; ifall rummets färger samstämde, ej skreko mot
hvarandra och alla fula handarbeten vore utbytta mot enkla, hemmaväfda
dukar, mattor och gardiner.
En amerikansk författarinna omtalar att hon en gång kom till ett
blockhus i västern och vid inträdet i rummet genast greps af den lika
oväntade som behagliga känslan, att hon befann sig i ett hem, ordnat af
en kvinna med smak. Väggarna voro endast af stockar, borden af omålat
trä, sittplatserna af packlårar. Men dessa voro klädda med nankin, i en
varm gulbrun färg och prydda med en enkel bård af blå band; gardiner och
bordduk voro likadana. En enkel halmmatta låg på golfvet; en vas med
vildblommor och några böcker voro de enda prydnaderna. Med dessa enkla
medel gaf rummet -- så långt borta från alla kulturens hjälpmedel --
dock ett intryck af bildning och harmoni.
Ett ungt konstnärspar, med små tillgångar, gjorde nyligen själfva af
packlårar hela möbleringen till sitt hvardags- och matrum. Matbordet och
fruns sybord utgjordes af en större och en mindre packlår, hvilkas
bottnar man behållit, men utsågat sidorna så, att endast fyra ben voro
kvar. En annan lår blef, endast genom att vändas med botten upp,
serveringsbord eller "buffet". Vägghyllor erhöllos genom att man på ett
par mindre lådor behöll botten och ena kortsidan eller långsidan och
skar ut de andra sidorna, så att de endast bildade en kant med kraftiga
linier. Taburetter erhöllos af fyrkantiga packlådor, hvilkas mot golfvet
stående sidor nedtill utskuros i halfcirkel. Allt detta målades nu i
rödt eller hvitt, med dekorativa blommor här och där; på bord och
"buffet" lades hemväfda, hvita, fransade dukar, på vägghyllorna sattes
gamla ler- och träkärl. Två andra packlårar ställdes i vinkel mot
hvarandra i ett hörn och på dem breddes bondväfnader och bänkadynor, så
att däraf blef den trefligaste lilla hörnsoffa. Genom några veckors eget
arbete hade detta unga par således fått ett stilfullt, hemtrefligt rum,
hvilket i ören kostade dem hvad andra ge ut i kronor -- ja i tiotal af
kronor, ofta utan att nå samma behagliga värkan.
Med lika enkla medel kunna vackra förhängen, gardiner och borddukar
snabbt, billigt och konstnärligt åstadkommas. Man kan till exempel få
vackra gardiner endast genom att sy fast ylleband i några geometriska
figurer som bård på ett tyg i en annan, med banden passande, färg. Eller
man kan klippa ut tjocka yllelappar i fantastiska former och med
sefirgarn i andra färger sy ned dem på ett ylle i annan färg: ett mycket
snabbt arbetssätt, hvilket, då man har smak i formandet af figurerna och
i färgvalet, ger öfverraskande vackra resultat. Ett dörrförhänge med
orkidéliknande blommor samt fjärilar, sländor och snäckor i rätt stora,
starkt stiliserade former -- med blekblått, djupblått och blekrödt till
hufvudfärger på en guldbrun grund -- syddes sålunda på några dagar och
var af den vackraste dekorativa värkan. Ändå snabbare och enklare gjorda
äro ett slags gardiner af tunt, hvitt tyg, vare sig halftunt, hemmaväft
entändt gardintyg eller så kallat kaffepåstyg (= oappreterad kalikå). Så
köper man enfärgad satin, till exempel i grönt, och tar naturliga blad,
såsom kastanjeblad, större och mindre, efter hvilka man ritar och
klipper ut satinet. Dessa blad klistrar man sedan som bård på det hvita
tyget, en liten bit från hvarandra, och syr sedan fast dem med enkel
langett och silke i samma gröna färg. På samma sätt uppritas efter
naturen till exempel näckrosblad, med stjälkar och blommor, hvilka man
bildar af några hvita eller gula lappar. Vackra bli också
nyponroskvistar, med fyra skära blad till rosor, ett till knoppen och
ett grågrönt satin till bladen. Ty det skulle borttaga färgvärkans
finhet, om man till det blekröda toge samma klargröna färgton som man
brukat i näckrosbladen. Med rödt tyg kan man göra vallmor, med gult
vissnade lönnblad och så vidare. Satinet kan utbytas mot enfärgadt
bomullstyg, hvilket är ännu billigare. Värkan är fullkomligt artistisk
och slående vacker, ifall man med omsorg klippt ut blad och blommor och
med smak ordnat dem på sin gardin eller duk. Och till smaken hör att
bladen äro lagom stora, liksom att färgerna passa för den sak och den
plats man vill pryda. Näckrosblad duga sålunda ej på en liten bordduk;
törnroskvistarna passa däremot på en sådan, men värka för smått på en
inramning omkring en dörr eller ett fönster. Att de nyss beskrifna
gardinerna sättas upp alldeles utan veck, endast förenade med ett på
samma sätt prydt tvärstycke, hör oafvisligt till det vackra intrycket.
Om man vill se ett hem, hvilket med enkla medel nått det hemtrefligaste
och originellaste artistiska intryck, då bör man besöka målaren Carl
Larssons uppe i Sunborn i Dalarna. Där äro sofrummens möbler endast de
allra vanligaste träsängar, trästolar och träbord. De äro i ena rummet
målade gröna; där är då taket också grönt, väggen är hvitlimmad och på
den äro målade enkla ornament i gult, rödt och grönt. I ett annat sofrum
är väggen helt hvitmenad, alla möblerna hvita, och endast litet rödt här
och där lifvar upp hvitheten. Sålunda går rundt omkring rummet en smal,
rödmålad bokhylla, som hvilar på pelarlika konsoler, hvilka sitta tätt,
och mellan hvar sådan röd konsol är insatt ett stycke papper i djupblå
färg. Med detta medel är den trefligaste dekorativa värkan uppnådd och
en hvar måste bli glad som vaknar i detta rum! Äfven de allra enklaste
rummen, med bara, naturliga träväggar, med grön- eller rödmålade möbler,
med ett litet, grönt eller rödt, dekorativt streck här och där, värka
idel hemtrefnad, luftig friskhet och färgglädje. De här nämda
anordningarna äro så enkla, att en hvar kan åstadkomma liknande intryck
med liknande medel, ifall man nämligen har en konstnärligt vaken blick
och en van hand, ty annars blir det naturligtvis icke vackert. Exempel
på en enkelt smakfull inredning ger också Kungsholms läsestuga i
Stockholm.
För den, som ännu är osäker i sin smak, är det ett godt råd att låta
allt så mycket som möjligt behålla den af materialet själf betingade,
naturliga formen och färgen. En omålad eller betsad stol är vackrare än
en svängd och polerad af oäkta material. Men den helröda eller helgröna
eller pärlhvita stolen är vackrare än den omålade. Däremot är det ej
vackert, som man ofta ser i bondhem, att sitsen målas svart. Ty svart
värkar dystert och dessutom ger den svarta sitsen intryck af ett mörkt
tomrum, icke af en säker hviloplats.
Man kan, om man har smak, nå mycket vacker värkan med rediga, kraftiga,
klara, väl sammansatta färger, till exempel gult och blått, grönt och
rödt, rödt och djupblått. Äfven rödt och hvitt eller blått och hvitt
och ännu andra sammansättningar bilda ett behagligt färgintryck. Som
bekant erhåller man, då det hvita solljuset går genom en prisma, det så
kallade spektrum, med färgerna rödt, orange, gult, grönt, blått, indigo,
violett. Hvitt ljus uppkommer genom en blandning af rödt och blågrönt;
af orange och cyanblått; af gult och indigoblått; af gröngult och
violett. Dessa färger, hvilka sålunda parvis ge hvitt ljus, kallas
komplementfärger och genom att sammanställa dessa komplementfärger når
man lättast en vacker färgvärkan.
För dem, som ej själfva hafva säker smak, är det bästa rådet att undvika
vridna och tillkrånglade former eller granna, mångbrokiga och skrikande
färger, och välja enkla former och entoniga färger, när de köpa något.
Detta är ett säkert medel att göra äfven det fattigaste vindsrum
vackrare. Och ha dess invånare håg för böcker och blommor, då ger en
hylla med goda och snyggt hållna böcker, några väl skötta bladväxter
genast ett intryck af trefnad och förfining, om än bohaget är aldrig så
tarfligt och slitet! Har man sedan lyckan att få sol in i rummet och
släpper in den i fulla floder, då är ett sådant rum mycket vackrare än
många rikas praktgemak.
För dem, som själfva i stad eller på land hafva tillfälle att inreda sin
lilla våning eller sitt rum, vill jag framhålla några goda regler.
Den första är att knappt något värkar stilfullare än den norska seden,
att göra väggar och tak af trä, som antingen behåller sin färg och
endast betsas, eller också målas i några toner. Jag har i Norge sett en
vacker ljusblå vägg med röda tulpaner upptill som bård, en röd vägg med
grönt och hvitt liljeornament upptill och så vidare. Vill man däremot
hafva tapeter, då bör man lika noga, som man aktar sig för sjukdom eller
skulder, akta sig för de mörka tapeterna, med meningslösa ornament,
rödbruna eller svartgröna eller brungrå pladaskor, dem man stundom sökt
försköna genom sirater i guld. Af sådana tapeter blir man, i synnerhet i
ett land som vårt, med en lång, mörk tid, alldeles mjältsjuk. Framför
allt är en ljus, lugn tapet med mild färg i sofrummet af värklig vikt