Singoalla - 8

är en strömbädd för en städse rinnande flod av föreställningar, men man
låter floden ha sitt lopp och söker icke kvarhålla någon av hans böljor.
I en sådan känslostämning gick riddaren vidare och steg med likgiltig
hållning in i grottan.
Han såg sig omkring. Bredvid honom stod, lutad mot väggen, en mörk man,
som på honom fäste glödande ögon. Men detta besvärade icke riddaren. Det
var återigen ett av dessa intryck, för vilka man kan vara alldeles
likgiltig. Men längre bort i grottan såg han något annat. Han såg en
kvinna, skönare än hans inbillning kunnat skapa, sorgsnare, där hon
knäböjde över den döde gossen, än all den sorg som riddaren kunnat tänka
sig -- ty den sorg han hitintills sett hade alltid varit blandad med
svaghet och begär efter tröst eller ock med förtvivlan eller ock med
vrede, men denna sorg var enkel och oblandad och intet annat än sig
själv. Han igenkände hos denna kvinna anletsdrag, som han älskat och
hatat, avgudat och fördömt; för hans minne uppgingo tavlor av solsken och
blomsterdoft, skiftande med andra av natt och förfäran. Han kände sig
ånyo förvirrad. Då hörde han den mörke mannens röst, som sade:
-- Singoalla, riddaren är här. Du behöver icke längre bida döden.
Och till riddaren sade mannen, fattande hans arm:
-- Tveka icke utan fullborda vad du börjat! Hon känner ärendet, i vilket
du kommer. Sorgbarn hann att anmäla dig, innan han slöt sina ögon. Du
kommer för att hämnas den oförrätt Singoalla tillfogat dig, då hon gjorde
dig till sina ögons ljus och sitt hjärtas åtrå och sitt löftes make och
sin sons fader. Hon har grymt förolämpat dig med kärlek och trohet. Hon
förtjänar döden och önskar den av dina händer. Hon vill dö bredvid det
första offret för din rättmätiga vrede -- din egen son. Ja, hon är mycket
brottslig och förtjänar döden, det kan jag intyga, som hört de otaliga
suckar, ditt minne avpressat henne, och sett de oräkneliga tårar, hon för
din skull gjutit. Döda henne, herr riddare! Därefter kommer uppgörelsens
stund emellan dig och mig.
-- Det är onödigt, sade riddaren. Jag gick ut för att döda henne,
därutinnan har du rätt, men skogen har ingivit mig andra tankar. Pesten
är kommen, och det tjänar till intet att fuska i dödens hantverk. Detta
och mycket annat har jag i natt lärt av skogen. För övrigt är kvinnan
icke densamma, som jag söker, fastän de likna varandra. Hon där borta är
ett mänskligt väsen; hon fäller tårar över sitt döda barn, och hon synes
mig så sorgsen, att jag känner ve i min själ, då jag betraktar henne...
-- Vad, ropade Assim, tvekar du fullborda vad du börjat? Har du mod att
rygga tillbaka? Vågar du besinna dig, då skall du höra det förskräckliga,
att...
-- Håll! sade riddaren. Jag har mod till vad som helst och fruktar intet.
Ingen har ännu kunnat säga, att jag fruktar. Jag har mod att besinna mig.
Stör mig icke, ty det börjar klarna i min själ, och jag skall snart hava
samlat mina minnen. Denna kvinnas anlete sprider belysning djupt in i det
förgätnas schakter.
-- Skynda! sade Assim. Hon _vill_ dö för din hand. Hon kan icke leva och
på samma gång veta, att du, hennes make, har dödat hennes och din egen
son. Var icke grym emot den arma kvinnan! Hon önskar döden som en nåd.
Belöna henne för den mildhet hon visar dig! Hon har icke yttrat ett hårt
ord över sitt barns mördare; hon har anklagat sig själv men icke dig...
-- Ja, sade riddaren, du har rätt. Hennes ansikte uttrycker en innerlig,
rörande godhet. Jag älskar detta ansikte, fastän dess åsyn vill smälta
mitt hjärta. Jag är en hård och sträv man, häftig till lynnet och böjd
att förakta människor; men denna kvinna skulle genom sin blotta närvaro
förändra mig, helst om jag finge sätta mig vid hennes knän och hon ville
läsa för mig ur någon helig bok om Guds kärlek och förbarmande...
-- Han är sig icke lik, sade Assim rysande, han talar som en vansinnig.
Herr riddare, ropade han högt, samla icke dina minnen, akta dig för
hågkomsterna från din ungdom, du skall annars erinra dig hövdingens
femtonåriga dotter, det späda barnet, vars hjärta du rövade... du finge
se en verklighet och skulle gripas av en ånger, omöjlig att uthärda! Nej,
behåll de heliga fördomar, vilka hitintills varit din rustning, din sköld
och båge, och rusa blint fram på den väg, som du stänkt med blod! Jag
säger dig, att denna svartögda kvinna är ett väsen av annan art än du,
ett barn av den outgrundliga naturen, vilket, likasom blomman, ej fått
annat dop än himmelens dagg och regn, aldrig tillbett under annat
tempelvalv än det stjärnströdda och aldrig omsvävats av annan rökelse än
markens dimmor. Hon har aldrig stänkts av vigvattenskvasten, aldrig
välsignats av prästens händer och har intet hopp att komma i din himmel.
Hon är -- förstår du mig icke? -- en förkastad varelse, en okristen, ett
halvtroll, en häxa, som med sina blickars och kinders och stämmas
hedniska trollmakt förhäxat dig och med detta outsägliga brott förtjänat
döden. Upp, riddare! Stöt ned henne! Du är utan vapen... se här ett
svärd! Mörda trollpackan, likasom du mördat hennes avkomma! Fort! Ingen
besinning! Fort, eller är det jag, som dödar dig! -- Och Assim satte
svärdet i Erlands hand och ville rycka honom med sig. Men denne lösgjorde
sig från hans tag och sade utan häftighet:
-- Du talar så, som jag hört munkar tala. Nog av: du vill förvirra mig
men lyckas icke. Kvinnan där borta är ej en häxa utan ett Guds barn, som
sörjer över världens olycka och har ett ömt hjärta även för mitt elände.
Ty att jag är olycklig, vill jag ej neka. Jag känner mig hågad att gråta
och att ångra, fast jag icke rätt vet, om det är endast jag, som
förbrutit mig mot någon, eller om ödet också förbrutit sig mot mig...
Han tog några steg fram mot Singoalla och fortfor:
-- Stackars kvinna, du sörjer denne gosse, och du vet kanske icke, att
det är jag, som dödat honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag
gärna ville giva mitt liv för att återvinna hans och stilla din smärta.
Men det förmår jag icke och lovar därför allena vad jag kan hålla: att
aldrig återvända under mitt tak utan, om pesten skonar mig, kläda mig i
tagelskjorta för mina återstående dagar och leva av växternas rötter och
dagligen bedja Gud om förlåtelse för mig, syndare. Detta vill jag göra.
Jag skall från denna stund icke återse min hustru Helena och min son
Erland; jag skall övergiva mitt slott och mina ägodelar samt tillbringa
mitt liv som botgörare här i skogen. Detta kan väl icke giva dig någon
tröst, men det skall hugsvala mig själv; ty att jag är olycklig, känner
jag för varje ögonblick, ju längre jag betraktar dig, ju mer det klarnar
inom mig, ju bestämdare mina minnen varda, ju vissare jag övertygar mig,
att du... o Gud! att du... ja, jag igenkänner dig, Singoalla... du min
ungdoms dröm... min första kärlek... min maka!
Förut orörlig som en bildstod lutade sig nu Singoalla djupare ned över
sin sons lik, och riddaren hörde, att hon grät. Då gick han fram,
upplyfte henne och slöt henne i sin famn. Hans bröst hävdes, hans ögon
fuktades av tårar, genom vilka framglänste blicken av en klarnad ande.
Men denna omfamning var kort, en tanke upplöste den; riddaren vände sig
bort och skred, med handen tryckt mot pannan, ut ur grottan, och Assim,
som följde efter honom genom klippbrottet, såg honom långsamt vandra in i
skogen.


=Pesten.=

Dagen kom med tung luft och mulen himmel. Då solen någon gång lyste fram
mellan skyarne, var hennes sken gulblekt och ovanligt. Blåsten hade
upphört och vindstilla inträtt, som oaktat den mulna himmelen medförde
kvalm.
Tidigt om morgonen väcktes munkarne av en häftig ringning. Den tjänande
brodern Johannes öppnade porten och såg en man, klädd i brokiga, slitna
kläder. Han begärde få tala vid munkarne. Snart visade sig några av dessa
med sin prior i spetsen. Med en hastig blick granskade pater Henrik
mannens anlete och utbrast:
-- Vad vill du? Du tillhör det gudlösa folk, som för tio år sedan
plundrade detta kloster, eller ock gäcka mig mina ögon.
Men mannen svarade: -- Den saken kunde du haft tid att glömma. Jag kommer
nu för att bedja dig om hjälp, ifall du har någon hjälp att giva. Vi
anlände hit i natt och lägra i skogen. Böldpesten rasar ibland oss.
-- Böldpesten? upprepade priorn med stelnande tunga.
-- Ja, svarta döden, sade mannen.
-- Svarta döden! upprepade munkarne och raglade mot valvgångens pelare
eller kastade sig framstupa på golvet eller sänkte bleknade anleten mot
bröstet, mumlande: -- _Miserere, Domine!_
Pater Henrik sansade sig först och sade till mannen: -- Vi skola alla
följa dig.
-- Upp! fortfor han till munkarne. Skördemannen är kommen. Här gäller att
rädda vetet, medan ogräset uppryckes att förbrännas i evig eld. Upp och
rusten er till högtidlig procession! Tagen kors, hostia, dopfunt och
relikskrin! Upp!
Munkarne reste sig darrande. En fjärdedels timme därefter skred tåget ur
klostret. Den främmande mannen visade vägen. De enskilda vandrare, som
mötte det, kastade sig till jorden. Bland dessa visste några redan om den
hemska gästens ankomst; andra, som anlänt från sina enstaka hem i
vildmarken och på morgonen icke skådat ett mänskligt anlete, voro
okunniga därom. Munkarne, medan de med kors och fanor, hostia och
relikskrin skredo framåt, sjöngo, men sången förtonade klanglöst i den
tunga luften, liksom hade skogens ekon dött bort:
Aufer immensam, Deus, aufer iram,
Et cruentatum cohibe flagellum:
Nec scelus nostrum properes ad æquam
Pendere lancem.
Non opus summi pereat magistri,
Nec sinas passam fore passionem,
Corde sed manans lavet omne crimen
Sanguis et unda.
Folkhopen följde processionen, som, förd av främlingen, tågade till
svedjelandet, där det främmande folket nu, liksom för tio år sedan, hade
lägrat sig.
Här såg man lik, sjuka och döende. Här såg man stum förtvivlan, dödsfasa,
sorg, och hjälplöshet. Några av det främmande folket upphovo vilda rop:
-- Alako, Alako! Andra ilade med ömsom fulla och tomma bägare från och
till en närbelägen källa för att med hennes vatten svalka de sjuka.
Jämmerropen tystnade, när processionen framträdde ur skogsbrynet och
pesthymnens dystra toner svävade över svedjelandet. Insvept i ljusa
skyar, som uppstego ur rökelsekaren, skred tåget runtom fältet. Men inom
hopen, som nyfikenheten lockat att följa, spred sig som en viskning ordet
pesten, och åskådarne skingrades som agnar för vinden.
Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan döda och levande och
planterade den heliga sinnebilden mitt på jämrens fält. Därefter spredo
sig munkarne över svedjelandet för att rädda hednasjälar och lindra
plågor. Friska och sjuka böjde sina huvuden vid dopfunten och emottogo
det bad, genom vilket de skulle vinna nåd hos de kristnas gud. Mången
sjuk, som nyss döptes, fick snart som döende åtnjuta den sista
smörjelsen. Med vin och vatten läskades torkade gommar, med tröstens ord
förtvivlade sinnen. De främlingar, som voro friska, uppmanades att fatta
spadarne och gräva en grav åt de döda. Så skedde även, och en munk
mässade timme efter timme med entonig, darrande men outtröttlig röst vid
randen av denna grav, som emottog flera och flera offer.
Medan munkarne gjorde detta, spred sig underrättelsen om den store
mandråparens ankomst över hela trakten. Alla hjärtan bävade. Mången
tänkte på mänskliga medel att avvända olyckan från sig och de sina. Några
flydde med hustru och barn längre sunnanskogs; nybyggarne i ensliga
skogshemman lade fram båge och pilar för att hota envar, som vågade
nalkas deras tak.
Men den hemska gästen kunde pil och båge icke bortskrämma. Redan under de
sistförflutna veckorna hade flerestädes i nejden misstänkta dödsfall
inträffat, men ingen trott eller velat tro, att det var den
fruktansvärdes verk. Nu, då intet tvivel om hans närvaro var möjligt,
syntes ock de sista osynliga hindren för hans härjningslust vara på en
gång nedslagna. Natten efter det främmande folkets ankomst ilade
mordängeln från dörr till dörr, och intet förbundstecken på dörrposten
vägrade honom inträde.
* * * * *
-- Nej, deras vatten och vin och olja och sånger och rökelser gagna till
intet. Vi måste dö. Låt oss då leva, medan vi leva. De oförskräckta
vandringsmännen höves det att fira lustiga fester vid gravens rand.
Så talade män av det främmande folket och togo sina vapen och drogo till
Ekö slott, vars källare säkerligen vore väl försedda med öl och vin. Då
de kommit till sundet, funno de fallbron uppdragen och på borggården män,
som bundit dukar kring sina ansikten, så att föga mer än deras ögon voro
synliga; de vandrade för sig själva, likasom de fruktat att komma
varandra för nära.
-- Hallå! Ned med bryggan! ropade främlingarne.
De få männen på borggården svarade på denna uppmaning med hotande
åtbörder, därefter med stenkast och bågskott. Men främlingarne vadade,
obekymrade därom, över sundet. Då flydde slottsfolket i båtar över sjön
åt andra sidan. Sedan var det lustigt liv på Ekö slott: dryckeslag och
sång till inemot natten, då skaran avtågade, lyst av mordbrandsflammor
från torn och tinnar.
Men fru Helena och hennes son och hennes tjänarinnor hade redan om
förmiddagen av slottets sista dag flyttat till klostret, i hopp att inom
helgedomens väggar och i gudsmännens närhet återfinna något lugn för sina
bävande själar. Var riddar Erland och den lille pilgrimen voro, visste
ingen.
* * * * *
Sju dagar hade försvunnit, då vid midnattstiden klostrets portklocka
ringde.
Efter en stunds förlopp hördes steg i korridoren, och en röst frågade: --
Vem är där ute?
-- Broder portvaktare! Vän Johannes! Jag igenkänner din röst. Öppna för
Erland Bengtsson Månesköld!
-- Vad! utropade rösten, lever ni ännu, herr riddare? Eller är det en
villa, som gäckar mitt öra?
Porten öppnades, och den tjänande klosterbroderns bleka, avfallna
ansikte, nu stämplat med en viss förundran, visade sig vid skenet av en
lampa, som han höll i handen.
-- Broder Johannes, sade riddaren, räds icke! Jag är ej en vålnad utan en
levande människa, så märkvärdigt det än vill synas både dig och mig, ty
varthän mitt öga skådat, är fältet så väl mejat, att knappt ett strå står
upprätt.
-- Allt är förvandlat, sedan jag sist såg er, herr riddare. Vill ni stiga
in i denna dödens boning, så är ni under detta tak den ende levande jämte
mig.
-- Nej, svarade riddaren, jag har avlagt ett löfte att icke inträda under
ett av människohänder byggt tak. Dödens boning är för övrigt här ute lika
väl som där inne. Världen är en kyrkogård, och du synes mig, broder
Johannes, såsom en, den där, ännu levande, jordats i densamma. Så
förekommer jag mig själv även. Visst är, att mitt hjärta är dött och
begravet och ej kan känna någon sorg mer.
-- Väl det! Din barm skulle annars icke kunna rymma all din sorg. Vet du,
att din maka är död, att dina trognaste tjänarinnor avlidit, att din
fader och lärare, pater Henrik, icke mer är ibland oss? Har du sett den
kolade återstoden av ditt slott, herr riddare? Allt är fåfängligt, allt,
allt!
-- Lämna din lampa och följ mig ut, sade riddaren. Jag är fullt förtrogen
med tanken att ha förlorat allt, som varit mig dyrbart.
-- Herren gav och Herren tog; välsignat vare hans namn! suckade munken, i
det han trädde ut och gick vid riddarens sida. Det är blott några timmar
sedan jag begrov min älskade prior, men förunderligt!... mina ögon hava
haft inga tårar för hans minne. Det är med mig som med dig; jag har
jordat mitt hjärta i mina bröders grift.
-- Vem av dem bägge dog först, min maka eller min son? frågade riddaren
med något svävande röst.
-- Din son lever ännu... har jag icke sagt dig det?... såvida han icke
dött, sedan jag lade honom i tröstarinnans famn. Gud sände mig en ängel i
skepnaden av en kvinna, som hugsvalande suttit vid din makas dödsläger.
Vem hon var, vet jag icke. Hon har aldrig förr varit sedd i denna nejd.
Hon talade till den döende fru Helena sköna ord och hugsvalade henne med
att ofta nämna ditt namn.
-- Jag vet då, vem denna kvinna är, sade riddaren. Och det var i hennes
famn du lade min son?
-- Ja, vad annat skulle jag göra?
-- Är hon nu borta härifrån?
-- Ja, hon följde det främmande folket eller rättare: det främmande
folket följde henne. Det var förvånande att se: när hon visade sig första
gången för dem, vart det jubel bland de förtvivlade, stillhet bland de
våldsamma, och farsoten flydde från svedjelandet. Hon är ett högre
väsen, och din son vilar gott på hennes arm.
De båda männen vandrade en stund under tystnad bredvid varandra. Riddaren
rönte en känsla av tillfredsställelse däröver, att han ägde intet mer att
förlora, intet mer att hoppas. Han kände sig äntligen stå fri emot sitt
öde. Han var skövlad på allt men knotade ej; det vore orimligt att i
denna förvandlingens, förgängelsens och dödens värld pocka på en varaktig
äganderätt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets brokiga
lek må fatta lekens mening. Den guldglänsande sky, som simmar i
morgonrodnaden, är i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga
känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som höjer sig och sjunker,
suset i ekens krona, vill du avkräva dem en evighet, som de icke äga,
vill du kristallisera dem i former, som trotsa förvittring? Varom icke,
så fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom
och ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt, varefter den
oerfarne griper och vars bortgång han ägnar onyttiga tårar. Den som en
gång fått fotfäste på det evigas klippa rädes icke, om världssfärerna
brista, himmel och jord sönderfalla i atomer. Det är endast ett
solglitter som slocknat, en bölja som sjunkit, en susning som
förstummats. Riddaren såg upp till stjärnorna och kände, att vadhelst
hans öde, i dem skrivet, ännu kunde förbehålla åt en framtid, så skulle
han ej förskräckas mer och ej fröjdas mer: han var fri -- fri emot allt
som är företeelse och händelse och tillfällighet och låter mäta sig med
tidens mått. Men bakom företeelserna hägrade i hans själ ett annat, som
ej försvunne med dem. Vad Helenas, vad den lille Erlands, vad Sorgbarns
och Singoallas försvunna bilder innebure, vad som symboliserade sig i
deras framträdande och bortgång, det vore något för döden oåtkomligt,
eller kanske hellre något, som döden skulle förklara.
En hemsk bild var natten i skogen, då månskenet darrade på en blodfläckad
klinga, men även den bilden förfärade honom icke mer; han var enig med
sig själv därom, att skuld måste utplånas, och ville gärna, såvitt som
skuld på honom vilade, låta den stränga vedergällningen taga ut sin rätt.
Han ägde ej en vågskål att väga sin egen andel i sitt livs mörka öden,
och hade han ägt en sådan vågskål, skulle han bortkastat henne utan att
väga, ty han kände ingen lust att köpslå, pruta och dagtinga om skuld och
vedergällning. Och han tänkte därvid på en annan symbol -- försoningens,
och det var med andakt han lyssnade, då brodern Johannes, som vandrade
vid hans sida, avbrytande tystnaden, sjöng med sakta röst en vers ur
pesthymnen:
Da crucem, clavos, scuticam, coronam,
Lanceam, funes rigidamque mortem
Inter iratam mediare dextram
Et mala nostra.[3]
Erland Månesköld och brodern Johannes vandrade hela natten i skogen. Då
morgonsolen gick upp över ett landskap, vars stillhet ingen fågels sång,
ingen skällas klang, ingen vallande herdes lur upplivade, emedan svarta
döden nyss övergivit det och lämnat tystnaden kvar -- då stodo de båda
männen på kullen vid skogsbäcken, och brodern Johannes sade:
-- Således, broder Erland, är det här i denna kulle vi skola gräva vår
eremitboning.
-- Ja, sade Erland, här skola vi bo. Han kastade en blick ned på
gräsmattan vid foten av kullen, där ännu invid bäckens rand dröjde några
av höstens sista blommor. Därifrån svävade hans blick inåt skogen i den
riktning, varifrån i forna dagar hans själs älskade hade kommit honom
till mötes.
Gräva vi här på östra sidan? frågade Johannes. Vi väckas då av
morgonrodnaden och kunna hälsa den uppgående solen med en morgonpsalm.
-- Nej, broder, sade Erland, om du icke föredrager den östra sidan, så
låt oss välja denna åt väster, åt bäcken till, där vi kunna bjuda
aftonsolen, bilden av vår egen sjunkande levnadssol, farväl med hymnen om
återuppståndelsens hopp.
-- Väl, vi välja då den västra sidan...
-- Om du själv icke hellre önskar den andra...
-- Nej, nej, gode broder, sade Johannes och betraktade med en mild blick
den forne riddarens förr så stränga och bjudande, nu så blida och
undergivna ansiktsuttryck. Återvändom till klostret för att hämta våra
spadar! Och sedan till arbetet!
[3] Vredens Gud! Ditt rysliga gissel sjunker!
Mellan dig och bävande syndare medle
korset, spjutet, spikarne, dödens smärta,
blodiga kronan!
_(Över. ur första uppl.)_


=Skogens eremiter.=

Det var en vacker sommarkväll. Synkretsen i väster färgades av guld och
purpur. Regnet, som hade fallit vid middagstiden, hade uppfriskat nejden;
granar och ängar doftade, människorna andades med njutning den rena
luften.
Fjärran i skogen hördes nyodlarens yxa; där pågick idogt arbete; ty i
fält, som tjugufem år, sedan pestens tid, legat obrukade, gällde det nu
att sätta plogbill.
Vid ingången till sin grotta satt den ene av traktens eremiter, den av
folket högt vördade gudsmannen Erland. För en timme sedan lämnade han
örtagården, där han nästan hela dagen sysslat med hacka och spade. Nu
satt han på mossbädden och såg med drömmande blick in i aftonrodnaden,
varav ett återsken föll på hans lugna anlete. I handen höll han en bok,
en mystisk andes betraktelser, hans älsklingsbok, för flera år sedan
hämtad ur det övergivna klostrets valv.
Brodern Johannes, den andre eremiten, hade nyss återvänt från fisket i
insjön och tillredde nu aftonmåltiden.
Johannes, som annars sällan bröt den av Erland älskade tystnaden, var i
kväll ovanligt språksam. Han hade på sin väg från sjön sett något
märkvärdigt i skogen och kunde icke avhålla sig från att omtala det.
Han hade sett män av främmande utseende, förnäma och stolta till sitt
skick, präktiga till vapenbonad, rastande med sina hästar i skogen. De
voro utan tvivel långväga resande, och de hade på latinska målet frågat
honom om bästa ryttarevägen norrut mot Vättern. Vilka de vore och vad
deras ärende, kände han icke.
Erland lyssnade med välvilja, icke just därför att en sådan händelse
verkligen var ovanlig och kanske värd att gissa över, utan därför att
Johannes synbarligen var road av att tala därom och tycktes utkräva något
anspråk på nyfikenhet från sin väns sida.
Vilka dessa män voro och vad deras ärende, visste, som nämnt, Johannes
icke, och sagan själv kan endast antyda, ty mörker vilar över mycket i
det förflutna. De hemliga skrifter, som under sju insegel, i ett
brödraförbunds gömmor, bevara dettas anor från ett äldre, sprängt
förbund, skulle, om de uppsloges för oinvigda blickar, uppenbara
åtskilligt om ett tåg, som »riddare av det grusade templet» och »forskare
av de brinnande bålen» gjorde till norden, för att även där, om möjligt,
finna elementer av den urtidens religion, varav de samlat spridda drag
från Indiens pagoder, Egyptens gravtempel, Delfis och Eleusis'
underjordiska valv, det salomoniska templets grus och druidernas grottor,
för att förena dem alla till en gloria kring korset. De skulle kunna
förtälja, dessa hävder, att med tåget följde en indisk prästinnas unge
son, invigd till »riddare av det grusade templet», förtrogen med öster-
och västerlandens visdom och ägare av stora skatter. Mer kan sagan icke
antyda.
Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till sin grotta och drömde
sig in i den bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan bäcken en av
främlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, närma
sig. Han stannade, såg sig omkring likasom med igenkännande blickar,
ehuru han säkerligen aldrig förr varit på denna fläck, gick därefter över
vattnet och fram till eremiten och satte sig på mossbädden bredvid
honom.
Med undran åsåg Johannes, där han stod på något avstånd, detta uppträde,
och hans undran växte, när Erland och ynglingen samtalade med varandra
och Erlands anlete under samtalets lopp präglades av kraftig
uppmärksamhet. Johannes' undran nådde sin höjd, när han slutligen såg,
huru ynglingen, först efter en lång omfamning, med tårar skildes från
Erland och gick tillbaka in i skogen.
Att fråga om betydelsen av denna syn, det ville Johannes icke, ty det
vore ju alltför tydligt ett bevis på en för eremitlivet icke rätt
passande nyfikenhet. Men han väntade, att Erland själv en dag skulle säga
något därom.
Erland sade dock intet. Följande morgon, när Johannes gick att fiska i
insjön, följde honom brodern Erland.
Johannes sköt ut sin båt och gjorde sitt fiskredskap i ordning. Han sjöng
härunder med dämpad röst en visa om Simon Petrus fiskaren. Erland satt
vid stranden i skuggan av en lind och fördjupade sig åter i sin kära bok
»Om vilan i Gud».


SINGOALLA DRAMATISERAD.
(FRAGMENT.)


=Första handlingen.=
_Första uppträdet._

(Klostrets bokrum. Välvd kammare med ett spetsbågefönster i bakgrunden.
Väggnischer med helgonbilder. Mellan dem å rummets ena sida bokhyllor med
folianter; å den andra en dörr. Under fönstret ett bord med krucifix. I
förgrunden ett annat bord, likasom det förra, av tunga former, vid vilket
pater HENRIK och ERLAND sitta framför en uppslagen bok. Oväder utanför.
Man hör regnets fall mot fönstret.)
Pater HENRIK. ERLAND.
_Patern_.
Det är en högtidsstund för mig, min son,
då vid din sida jag får genomvandra
den helga stad av tusenårig ålder,
vars utanverk är denna pärm, vars rigel
är denna häkta, konstigt utarbetad,
vars byggnader i ädelt majestät
på säker grundval resa sig mot höjden,
så luftiga och dock mot tiden trygga,
ty deras kolonnader äro tankar,
och varje valv är spänt av himmelsk längtan.
Så vandrom vidare på dessa gator,
med safir lagda och med ädel jaspis!
Var slöto vi? Den helge _Augustinus_
må än en stund oss läska med sin nektar.
_Erland_.
Här, gode pater, här. (Seende mot fönstret.)
Kolmörkt där ute,
och regnet öser ned i strida strömmar.
_Patern_.
Välan...
_Erland_.
Timglasets sista sandkorn viskar ren,
att timmen lidit.
_Patern_.
Ha, jag glömde tiden!
Så vänder jag mitt sandur än en gång
och lever så ännu en lycklig timme
med himlens helgon, glömsk av timligheten.
_Erland_.
(Lyssnande.) Allt mäktigare ljuda vindens toner
ur skogens djup.
_Patern_.
Du synes tankspridd, gosse.
Ack, jag förgäter dina sjutton år!
De älska solen mer än studielampan,
och det är rätt av dem: »allt har sin tid».
Nåväl, du ser, jag sluter redan porten
till _Herrens stad_[4] och fäller bommen ned,
ty skymningen är inne; han får sova
till nästa väkt --
(Hopknäpper pärmarne och sätter folianten på sin plats i hyllan.)
_Erland_.
(Stiger upp från stolen. Till sig själv.)
Jag måste upp och ut.
_Patern_.
Så är vårt studium slut för denna afton.
Du lämnar mig.
_Erland_.
Farväl, min gode fader!
I morgon är jag här vid vanlig timme
igen.
_Patern_.