Singoalla - 7

växa upp och vara din ålders glädje. Ditt hus skall länge äga bestånd och
din Guds välsignelse vila däröver.
-- Farväl, Erland! fortfor hon. Farväl, gosse vid bäcken! Farväl, min
första och enda kärlek! Farväl, min lycka och olycka! Välsignad vare du,
min make! Välsignad du, min fröjd, mitt solljus, min ande, mitt allt!
Och Singoalla tryckte den kyss, hon tänkte den sista, på Erlands läppar
och ilade bort.
Utöver Erlands kinder strömmade tårar; han vred sina händer och ropade
hennes namn; men hon var borta, och Sorgbarns kraft fängslade Erland vid
stället.
Då utbrast Erland i sådana verop, att det skar genom Sorgbarns märg. Den
lille darrade och kände sin kraft minskas, sin vilja slappas, sitt hjärta
smälta.
-- Sorgbarn, ropade riddaren, jag krossar dig, om du icke svär vid Gud
att nästa natt, varje natt återföra mig till Singoalla!
-- Jag svär, suckade Sorgbarn, nästan medvetslös.
-- Fort! Återvändom då till slottet, innan jag vaknar! Jag känner, att
din kraft minskas, att jag snart skall vakna. Skynda dig! Vi äro annars
förlorade.
Sorgbarn gick med snabba steg. Erland följde honom. En knapp fjärdedels
timme därefter vilade riddaren i sin säng och pilgrimen på sin matta.
Men Assim lurade förgäves på sitt rov, där han stod i klippbrottet med
det skarpslipade svärdet i hand. När Singoalla återkom till grottan, sade
hon endast: -- Riddaren kommer icke. -- Assim slog då svärdet i klippan,
så att det brast vid fästet, ilade så till stranden och roade sig hela
natten med att härma nattfåglarne och rulla stenar nedför klipporna i
sjön.


=Den sista nattvandringen.=

Sorgbarn höll sin ed.
Och Singoalla -- hon som redan försonat sig med tanken på evig skilsmässa
och död -- ack, hon glömde snart sitt beslut, då riddaren återvände
följande natt vid Sorgbarns hand och anropade henne att stanna. Han sade
sig vara vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara sällhetens och
Singoallas om natten. Han kallade henne maka och bad henne hålla den ed,
hon svurit på Alakos bild, om ock han själv av onda makter drivits att
bryta sin. Huru ljuva voro ej hans smekningar för den arma, vars allt han
varit från hennes första ungdomsår! Huru sköna voro ej dessa nätter,
genombävade av det lönliga, då de viskade med varandra i grottan eller i
oändlig trånad sutto, hand i hand, på bäckens strand! Singoalla kunde
icke motstå; hon stannade och framlevde timmarne i svärmiska drömmar.
På tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst till Ekö slott återvände han
ur skogen med nattvardsbägaren i hand. Den överlämnades åt priorn, och
alla förundrade sig över uppenbarelsens sanning och botgöringens kraft.
Men med riddar Erland timade en förändring, med varje dag tydligare. Hade
han förut stundtals varit dyster, så var han det nu hela dagen, från
morgonen till natten. Han magrade förfärligt; hans ögon voro insjunkna,
hans kinder tomma, varje dag plöjde en fåra i hans panna, varje timme göt
olja på den hemska elden i hans blick. Tjänarne darrade, när han
nalkades, fru Helena vågade icke mer fråga, vad som tärde honom, ty han
tycktes likasom ana, när en sådan fråga svävade på hennes läppar, och
avlägsnade sig då ur hennes grannskap. Han var kall för sin makas sorgsna
blickar, skydde hennes smekningar och hade icke ögon för sin lille son.
Sällan talade han ett ord till någon.
Fru Helena yppade för priorn sitt bekymmer över herr Erlands tillstånd
och rådslog med honom om vad som borde göras till hans räddning, ty
ögonskenligt var, att detta svårmod förde honom med brådskande steg mot
graven. Priorn beslöt tala öppet med riddaren och ålägga honom en
fullständig bikt.
-- Vilar en synd på din själ, min son? Eller vad är det, som gör dig
förtvivlande? Ruva icke på din smärta! Ur henne torde annars komma
lekamlig och evig död! Fly i Guds och kyrkans sköte! Se, hon står ju
villig att taga din skuld och din sorg på sina axlar!
Så talade priorn till riddaren. Men denne svarade: -- Förfölj mig icke
med sådana ord, fromme fader! Säg det än en gång, och jag lämnar er och
flyr till andra bygder! Låt mig vara! När tid bliver, skall jag bikta.
En annan gång, då riddaren syntes något lugnare till sinnes, yttrade han
till priorn: -- Min själ är full av sönderslagna bilder. Jag mödar mig
att åter sammansätta dem; därför grubblar jag nu så mycket. När tavlan är
färdig, då ser jag vad jag vill se; då vet jag vad jag vill veta. Först
då kan jag bikta, ty icke kan man bikta det okända.
Under dessa dagar betjänade Sorgbarn, som vanligt, herr Erland. Men
fristunder hade Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt förlora
honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn dess flera. Riddarens ögon
fäste nästan ständigt på gossen en blick, vari tillbakahållet hot,
fruktan och vild misstanke lågade. Han bevakade varje Sorgbarns ord,
varje hans rörelse. När de voro ensamma, hände, att han steg upp, kramade
Sorgbarns armar och lyfte honom från golvet för att slunga honom tillbaka
mot dess stenar. Men han sansade sig, och allt slutade därmed, att de blå
märkena på Sorgbarns armar voro flera.
Även Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro, om möjligt, blekare än förr,
hans kropp var nästan en skugga. Men han uthärdade tåligt riddarens
misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte med fröjd på natten, när
detta hemska ansikte åter skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida
och denna stumma mun kalla honom son och slösa med försäkringar om
kärlek. Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen satt
hans moder ensam med den tyste Assim i skogen; om dagen voro hans fader
och han själv olyckliga; men natten kom med berusande sällhet åt dem
alla.
Med riddaren gick det därhän, att han föll i en feber, varunder han en
gång rusade upp ur sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn med sitt
svärd. Gossen räddades av priorn och en annan munk, som vakade vid den
sjukes säng. Riddaren talade under feberyran mycket om en grotta och om
en kulle, på vilken en gran växer; han kallade Sorgbarn stundom son,
stundom en liten djävul. I få ord: hans feber var svår och hans hjärna
uppfylld av förvirrade bilder.
Under dessa dagar väntade Singoalla förgäves sin riddare; men Sorgbarn
besökte sin moder ofta.
Då herr Erland åter var frisk, beslöt han bikta. Priorn förskräcktes icke
litet, när riddaren yppade, att han var besatt av två djävlar: den ene
uppenbarade sig för honom lik en kvinna; den andre hade antagit Sorgbarns
skepnad, utan tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans fromma
värv.
Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till klosterkapellet och besvor
de onda makterna att vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig vara
fri.
Men följande dygn hade det onda återvänt. Då riddaren vaknade om
morgonen, påminde han sig, att han hela natten varit plågad av de bägge
avgrundsandarne.
Icke lång tid därefter hände en natt, att herr Erland vaknade ej i sin
säng utan i skogen. Nejden lystes av ett blekt månljus, men då han häpen
skådade omkring sig, såg han en flyende, som liknade Sorgbarn. Huru hade
de kommit in i skogen? Han gav sig icke tid att grubbla häröver utan
skyndade efter vålnaden. Men när riddaren öppnat dörren till
tornkammaren, låg den lille pilgrimen på sin matta.
Från denna stund återfingo herr Erlands tankar sin första riktning. Han
arbetade flitigt med att sammansätta de sönderslagna bilderna i sin själ
till ett fattligt helt. Han samlade alla sina hågkomster från nattens
drömmar, jämförde dem med varandra, valde det överensstämmande,
förkastade tills vidare det andra, iakttog med förnyad uppmärksamhet
Sorgbarns uppförande och beslöt att vaka under nätterna.
Men detta beslut var han likväl icke mäktig att hålla. När kvällen kom,
kände han sig så slapp, att han omöjligt kunde jaga sömnen från sina
ögonlock. Att sova ensam med Sorgbarn ålade honom hans löfte.
Småningom, efter outtröttligt grubbel lyckades riddaren få sin tavla
färdig. Hon var en hemsk mosaik, hoplappad av sprängda, orediga minnen,
men gav dock i sin helhet en aning om verkligheten.
Från kvällarne och det halvvakna tillstånd, som föregår sömnen, påminde
han sig mer och mer, att två skuggor rörde sig fram och åter över hans
panna, och att Sorgbarns ögon lyste mellan dessa skuggor som stjärnor
mellan moln.
Han påminde sig vandringar i skogen vid Sorgbarns sida och sökte om
dagen återfinna den stig, han trodde sig hava trampat om natten. Men
hågkomsten gäckade honom, minnet gycklade, och han gick alltid åt helt
andra håll, stundom milslångt, än åt det, som förde till klippbrottet.
Han erinrade sig även målet för dessa vandringar och mötena med
Singoalla; men minnena av dessa förmälde sig med allt det fasansfulla,
hans inbillning fäst vid den bruna hedningaflickan, och omgåvos därför
likasom av ett tjockt töcken, varur de hemskaste bilder skymtade.
Men hans misstankar mot Sorgbarn voro nu rotfästa. Han ruvade på en plan.
Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men
Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes
upplösa sig i denna hemliga kraft.
Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det
var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens
toppar böjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter. Solen
sjönk ned bakom svarta och gulbleka moln. Kvällen kom, och den dystre
grubblaren gick till sin tornkammare, följd, som alltid, av pilgrimen.
Men dessförinnan hade riddaren dolt en välslipad jaktkniv i sin livrock.
Herr Erland gick till sängs. Sorgbarn lade sig på sin matta. Sanduret
viskade, vindflöjlarne på taket gnisslade, insjöns vågor brusade.
Riddaren hade sagt, förrän han lade sig, att han var mycket trött. Också
somnade han genast i sin naturliga sömn. Det hörde Sorgbarn av hans
andedrag.
Då smög pilgrimen till riddarens säng, och hans små magra händer rörde
sig som genomskinliga skuggor över den vilandes panna ned mot hans
bröst...
Men endast några sekunder. Riddaren satte sig upp.
-- Nu verkade kraften hastigt, sade den lille till sig själv. Stig upp
och följ mig! manade hans milda röst.
Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans hand, förde honom nedför
trappan, över det skummande sundet och in i skogen.
-- Det är en ryslig natt, sade gossen, vars lockar fladdrade för vinden.
Hör, huru det tjuter omkring oss! Det blåser så kallt. Tänk, om träden
falla över oss, fader! Låt oss skynda!
-- Vart förer du mig? frågade riddaren betänksamt.
-- Till vem annan skulle jag föra dig än till min moder, till Singoalla?
sade Sorgbarn, förundrad över frågan.
-- Singoalla är således din moder?
-- Ja visst... Vad du i afton talar besynnerligt!
Riddaren måtte insett, att hans frågor icke voro rätt ställda, och att
här vore klokare att tiga än tala, ty han vandrade länge tyst vid
pilgrimens sida.
Så kommo de allt djupare in i skogen.
De mörka, sönderslitna skyar, som, likt spillror av ett i stormen
förgånget skepp, kringdrevo på himmelen, läto som oftast månen gjuta över
nejden en gul, sjuklig belysning. Trädens fram och tillbaka gungande
grenar och fläktande löv bredde ett dallrande, av tusen skuggor och
dagrar flätat gallerverk över de belysta delarna av skogsmarken; där
syntes alla föremål leva, röra sig och hoppa i spökaktigt virrvarr. Men
där träden voro lummigare och stodo tätare, låg kolmörker över vandrarnes
stig.
Vad är det, som lyser där borta djupare in bland trädens stammar? Det är
icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I
skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop:
-- Alako, förbarma dig! Alako... Alako...
Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade:
-- Avgrundsandarne hava i natt stämt möte.
-- Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom, jag är
rädd... det är en ryslig natt... skydda mig!
Fader! upprepade Erland för sig själv, det var ett besynnerligt ord av
denne besynnerlige pilgrim från avgrunden. -- Frukta icke, tillade han
högt och grep hårt om gossens arm, ingen skall kunna taga dig ifrån mig.
Så vandrade de vidare under knakande, stönande och klagande träd, genom
blekgult månsken och svarta skuggor. Alltjämt, om än på större avstånd,
ljödo rop av många röster: -- Alako! Alako! I stormens vin, i insjöns
brus, i månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät
sig förnimma något ovanligt och dödsbådande.
Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop,
vad betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet...
besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det
förgäves. I natt äro alla besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut.
Han stannade och såg vredgad och rysande upp till månen, vars fläckar
tydligare än annars tecknade ett ansikte -- ett ansikte, präglat av
hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en arm med knuten näve mot
den tyste skådaren där uppe, och hans själ talade inom hans sammantryckta
läppar: Du, du, som med silverskärans fördömda gåva band anden i min
släkt vid anden i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som hämnas vår
omvändelse till Herren Krist med att hetsa hednakvinnan, den svartögda
vampyren, att suga min hjärtesaft! Alako du!
De voro nu nära klippbrottet.
-- Sorgbarn, är vägen till din moder lång? frågade herr Erland, i det han
i livrocken trevade efter sin dolk.
-- Du talar nu åter underligt... Likasom du icke visste detta, sade
Sorgbarn och betraktade sin faders ansikte. Det var ej sådant det plägade
vara, när den hemliga kraften verkade i honom. Det var dystert som om
dagen, ja mörkare, hemskare.
En förfärande misstanke flög genom gossens själ. Han stannade och
utbrast, medan hans inre bävade:
-- Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ mig!
-- I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått ut och vandrat så länge i
storm och mörker för att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi
fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid målet.
-- Vi återvända! Jag befaller dig!
-- Ha, du skämtar lustigt. Är icke du min tjänare? Är icke jag din herre?
Vem av oss befaller?
Intet tvivel återstod. Den hemliga kraften, på vilken den lille
vägvisaren litat, då han sade »jag befaller», verkade icke. Sorgbarns
vilja var ej den rådande. Riddaren var vaken; på det såg Sorgbarn en
bekräftelse i hans vilda ögonkast.
Gripen av dödsångest föll han ned framför riddaren, omfattade hans knän
och bad:
-- Herr Erland... fader... gör mig icke illa!
-- Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete? Se så, inga narrstreck!
Upp, min gosse, och för mig till din moder!
Erland fattade gossen våldsamt i armen och ryckte honom upp.
-- Ja, jag skall visa dig till henne. Men... du vill väl icke döda henne?
Du vill väl icke min moder något ont?
-- Tänk ej på hennes trygghet, tänk på din egen, sade riddaren. Nå, lyder
du, eller vågar du trotsa?
-- Herr Erland, jag lyder... jag lyder gärna. Men lova...
-- Tyst! ropade riddaren och drog, ur stånd att längre dölja sin
sinnesstämning, jaktkniven ur slidan. Du är din moders medbrottsling, och
så sant som hon sugit livskraften ur mitt hjärta lovar jag, att hennes
eget hjärta skall i denna natt skälva på udden av min kniv. Och dig lovar
jag, att om du ett ögonblick tvekar att visa mig vägen till henne, skall
jag döda dig och finna vägen själv. Och träffar jag henne icke i natt,
skall i morgon jakthornet smattra, kopplen lössläppas och skallgången
draga sin kedja kring den djävulska trollkvinnan. Hon skall icke undkomma
mig. Fresta fördenskull icke mitt tålamod med ett ord vidare! Minns för
ditt eget bästa den lydnadsed du svurit mig! Framåt!
-- Nej, nej! utbrast Sorgbarn med styrkan av ett nödrop och omfattade än
en gång riddarens knän. Denne lossade våldsamt hans armar och sparkade
honom med hat och avsky ifrån sig.
-- Usling, som jag med ett knytnävsslag kunde krossa! Upp, säger jag, och
för mig till målet för vår vandring! Lyd eller dö!
-- Fader, skona mig! Döda mig icke!
-- Fader! upprepade riddaren med ökat raseri. Du som med sataniska
trollkonster länge trälbundit och fördärvat min själ, du som är ett
helvetets avskum, en bastard av djävul och häxa, vågar du skända en
kristen man med fadersnamnet! Du skall dö med din moder. För sista gången
bjuder jag dig: Upp och visa mig vägen!
Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren hans arm och släpade honom
med sig. Sorgbarns lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av törnbuskar.
Smärtan och förskräckelsen framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men
hans klagan och det svaga motstånd han försökte uttömde den i blodiga
drömmar frossande riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer
med en blick av omätlig avsky och stötte dolken i dess bröst.
Han hade gått några steg från stället, som färgades av Sorgbarns blod, då
han stannade och sade till sig själv:
-- Fader! Vilken lögn!
Han gick åter några steg men stannade och upprepade:
-- Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag skall återvända
och ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke din fader... jag skall ropa:
Förbannad vare du för denna lögn!
Ett svart moln drog förbi månen och lämnade nejden i mörker. Men riddaren
tyckte sig höra rosslingar såsom av en döende och lät vägleda sig av dem.
Hans fot stötte mot en kropp. Han lutade sig över den. I detta ögonblick
var molnet borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var Sorgbarns, ett
rysligt förvridet, blåblekt ansikte, stänkt av blodfradga. Det var en
okänd, svartmuskig karl. Hans bröst var naket, och riddaren, som häpen
betraktade honom, såg på detta den store man dråparens märken: bölder och
svarta fläckar.
-- Pesten! mumlade riddaren med bleknande läppar.
Han reste sig upp och gick vidare utan att veta vart. Han förde handen
till pannan, inom vilken blodet brusade genom en förvirrad hjärna. Än
påskyndade han sin gång, än stannade han och såg upp mot den gulbleka,
vemodiga månen. Han gick utan tanke och utan mål. Han hörde trädens löv
viska ord, än rysliga, så att han spratt till därvid, än hånande, så att
han skar tänderna av vrede och ryckte de löv, som viskat så, från deras
grenar, än lustiga, så att han gapskrattade, än sorgsna, så att han
fällde tårar.
Men besynnerligast viskade till nattvandraren, som nalkades henne, granen
där uppe på kullen, på mötenas ställe vid skogsbäcken, ty dit ledde
slumpen hans steg. Hon stod där uppe, som fordom, smärt, rak, stolt och
trotsig mot stormen. Sörjde hon över den brustna anden, den förtärda
gestalten, som förr, men i ädlare former än hennes, bar prägeln av hennes
egen kraft och stolthet? Eller hånade hon honom? Han visste icke
vilketdera, men han ville veta det och lyssnade, och medan han lyssnade,
förnam han där uppifrån eller inifrån sin egen barm någon hågkomst, som
ljöd:
-- Det vinkar på kullens topp; är det granen, som rör sina dunkla grenar?
Är det nyponbusken, som böjer sig, medan vinden plockar hans vitröda
blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar
den hon älskar? Jag vet det icke men anar mycket och är lycklig...
Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över
nejden...
Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det
är icke hån och icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet att så
göra. Man kan varken vredgas däröver eller skratta. Därom var
nattvandraren enig med sig själv. I detsamma påminde han sig dolken, som
han ännu bar i handen, och då han i månskenet synade klingan, tänkte
han:
Det skulle verkligen kunna vara blod av mitt blod.
Han slängde vapnet ifrån sig och tyckte, att han dock var rätt lycklig,
som fått sitt väsen söndrat i så många delar, att han icke visste vilken
som vore han själv. Delarna av den styckade ormen leva ett förtvivlat
rörligt liv, innan de styvna och varda döda bitar av något, som förr hade
sammanhang. Men att de sträva till återförening, såsom sagan påstår,
kunde nattvandraren icke fatta. Han för sin del ville ingen återförening.
Bäst vore förintelsen, och han borde egentligen skratta åt allt, då han
nu visste, att pesten ginge över världen och skulle utrota det
mördareyngel, som vimlar i stoftet. Sedan finge gräsen och blommorna växa
i fred för djurens tänder, och ingen yxa skulle fälla träden, som fritt
finge fläta sina grenar till ett enda valv över den stilla, tigande
jorden. Då vore paradiset återställt i all sin härlighet. Men måtte då
ingen Adam och Eva komma och fördärva det igen! På en ny Adam skulle
följa en ny Kain, som dödade sin broder, och på Kain fäder, som dödade
sina söner, och söner, som dödade sina fäder. Under sådana oklara tankar
fortsatte riddaren sin vandring kors och tvärs i skogen.
Så hände fram mot dagningen, att han såg ett eldsken och ställde kosan
dit.


=Dagningen.=

Eldskenet kom från klippbrottet.
Denna natt -- så hade Singoalla bestämt, så hade hon även sagt till
Sorgbarn -- skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spådom om det,
som denna samma natt skulle bära i sitt sköte? Nej, Singoalla ägde
visserligen en spådomsande en utbildad aningsförmåga; men själv skulle
hon försäkrat, att det var ett beslut, icke en förutsägelse. Den sällhet
hon njutit var outsäglig; den hade gjort allt vad hon lidit till intet,
hennes hjärta svällde av tacksamhet mot Gud för dessa nätters mystiska
fröjd, för timmarne vid hennes älsklings och makes sida. De voro nu
talde, dessa timmar, ty hon såg, att Erland icke kunde bära dem. Han
skulle dö, om splittringen mellan dagens liv och nattens fortginge. Men
vore icke minnet mäktigt nog att förljuva den saknad hon skulle känna,
sedan hon sagt Erland sitt sista, oåterkalleliga farväl och gått för
alltid bort ur hans grannskap? Dock varför saknad? Kan icke livet varda
en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna
är en återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum? Ja, Singoalla
skulle fördrömma sitt återstående liv. På andra sidan havet, långt
bortom stäpperna österut, är ett land, där palmer resa sig mot en grönblå
himmel och luften är mättad av sövande blomsterdoft. Det är vilans och
drömmarnes land. Där står, uthugget i klippan, ett underligt tempel, som
vaktas av vitklädda, tigande präster. Där slumra på mjuka kuddar, i
skuggan av portikerna, prästinnor, vilkas enda kall är, då tamtam ljuder,
att dansa i gulds och pärlors skrud en dans till offer åt sinnena,
skenet, förändringen, skiftena och att sedan återvända i åskådningen av
det eviga intet. Dit skall Singoalla ställa sin kosa, då hon lämnar
barrskogens land. Där skall hon för palmen tala om granen i norden, för
lotusblomman om näckrosen och för sig själv förtälja en ändlös saga om en
blåögd yngling och sjunga denna saga som en vaggsång för sitt hjärta,
tills det domnat. Sorgbarn skall vara gosseprästen i detta tempel, där
övligt är att gudens rökverk tändes av en gosse, i vars skönhet man
tydligen kan läsa förgängelsen. Där skall Sorgbarn i heliga skrifter, som
av prästerna förvaras, få lära urtidens visdom, innan spådomen gått i
fullbordan, som hon läst i ådrorna på hans ögonlock.
Så hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon
var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången
såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne
ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och
offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet
himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en
uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett
något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den -- något
av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och
natursymboliskt...
Grottan var prydd med höstens sista rosor. Assim hade tänt elden på
äriln. Singoalla hade sagt honom, att han nu gjorde det för sista gången,
och Assim hade tigande emottagit den upplysningen. Singoalla hade bett
honom hava allt redo för uppbrott nästa morgon, och han hade tigande
fullgjort hennes önskan. Nu stod han och stirrade tigande i elden och
såg, huru bränderna mörknade, kolades och vordo till aska. Han tyckte
stundom, att han såg in icke i härdens eld utan i sitt eget hjärtas.
Singoalla satt på sin bädd av mossa med pannan lutad i handen, sänkt i
drömmar eller lyssnande till ljud, som kunde båda ankomsten av de
efterlängtade. Hon kunde sitta så timme efter timme. Hennes levnad under
dessa dagar hade varit ett sådant bidande. Hon förnam knappt tidens flykt
och aktgav dock på ögonblicken.
Där ute rasade stormen. Då och då fann en vindstöt väg mellan
klipphällarne in i grottan och hotade att släcka brasan, som lyste
henne.
-- De dröja i natt länge, sade Assim efter timmars tystnad. Och då denna
anmärkning, som ej väntat svar, ej heller fick något, sade han till sig
själv, i det han lade några grenar på elden: Än en liten stund skall
lågan brinna. Men snart har hon förtärt sig själv. Det är gott. Vi skola
få ro.
Assim gick till grottans öppning, såg upp mot himmelen på den bland moln
tågande månen och hörde med njutning stormens sång. Härligare än under
denna natt hade nordanskogen aldrig tonat, så tyckte han. Han ville giva
ord åt vad han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade han dock, att
i sången voro sammansmälta värdighet och vrede, kval och mannamod, dystra
rön och segervisshet.
Men bland dessa toner hördes andra, som icke voro storm ens. Det ropade
ute i skogen: -- Alako, Alako! -- och Assims anlete, som uttryckt något
svärmiskt och drömmande, fick då prägeln av en helt vaken och lyssnande
förvåning. När han övertygats, att örat icke gäckat honom, sade han med
hög röst till Singoalla:
-- Här i skogen äro människor, som åkalla vårt folks gud!
-- Det är genljudet av min bön, sade Singoalla och lyfte sitt huvud. Jag
har bett mitt folks gud om försakelsens kraft och fått den. Men hör du
icke andra röster i skogen? Hör du icke Erlands stämma och Sorgbarns?
-- Nej.
-- Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta. Måhända bävar
Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes,
Assim, och ledsaga dem hit!
-- Här är mycket att röna i natt i skogen, sade Assim och gick.
Då han sent omsider återvände, bar han den döende gossen i sin famn och
lade honom vid Singoallas fötter.
* * * * *
Visst kunde det varit krångligt nog att leta sig fram och klättra bland
dessa om varandra vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid
osäkert månsken; men det gick likväl helt lätt, och riddaren tyckte, att
han mer än en gång förr gjort det rönet och ägde en viss vana därvid. Han
endast undrade, att han i sin gosseålder, då han strövade så mycket i
skogen och företrädesvis uppsökte och älskade dess dunklaste gömmor, dock
icke gjort närmare bekantskap med denna lustiga stig, som lovade föra in
i bergkungens slott.
Nu, var han ej långt från grottans öppning. Då hejdades han av en tanke,
att han ju gick ute denna natt för att fortsätta hednaguden Tors verk och
döda skogens argaste troll, den förledande jättekvinna, som sugit
livskraften ur hans hjärta. Men så påminde han sig pesten, som var kommen
över världen för att utrota allt levande och sålunda gjorde allt annat
dödande överflödigt, ja småaktigt och befängt. Och så erinrade han sig
den bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande
bloddroppar, slängdes i en buske, och granen på kullens topp och sången:
»Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över
nejden.»
Detta var en förvirrande blandning av minnen, och riddaren kunde icke
reda dem. Nåväl, varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför
fästa den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller
tillkommande? Man är ute och vandrar för vandringens egen skull, man bryr
sig icke om ett mål för sin färd, man går in i den här grottan, därför
att man råkat rikta sina steg åt det hållet och ej för något annat. Man