Singoalla - 5

honom i hundra dagar och sova på mattan vid hans dörr. Då sade min moder,
att det vore ett Gud behagligt verk att uträtta detta; min moder sade
ock, att hon var mycket olycklig, och att Gud kanske skulle återgiva
henne lycka, om denna uppenbarelse fullbordades. Hon sade även, att vi
borde göra detta för min faders själs skull, ty min fader hade syndat
mycket, i det han brutit ett heligt löfte. Därjämte var min moder glad,
att hon fått denna uppenbarelse; hon dröjde icke att giva sig på väg och
tog mig med sig. Jag hade även en annan ledsagare, men nu är jag ensam.
Är detta det kloster, till vilket jag är sänd? Har detta kloster hemsökts
av hedningar? Bor här bredvid någon riddare, som heter Erland, ty så
skall vara hans namn.
-- Den Gud, som hägnat dig på din långa väg, späde pilgrim, har ock lett
dina steg rätt, sade patern och betraktade Sorgbarn med vördnad. Ja,
detta kloster plundrades för tio år sedan av hedningar, och den riddare
du söker sitter här. Denne man är riddar Erland Bengtsson Månesköld. Det
synes, som om Gud med detta ville göra ett underverk i våra tider.
Utgången skall visa det. Dock -- icke sällan hör man omtalas lika
underbara syner och uppenbarelser. Undfick din moder sin uppenbarelse i
vaket eller drömmande tillstånd, du unge Sorgbarn?
Men Sorgbarn svarade ej på denna fråga, ty hela hans akt var fäst på
riddaren. Gossen skakade huvudet och sade till sig själv:
-- Nej, sådan är han icke. Min moder sade, att han är ung, vacker och
skägglös.
Vad vilja dina ögon? frågade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i
handen. Hans röst var sträng, då han gjorde frågan.
-- Är du riddar Erland! frågade Sorgbarn.
-- Ja... och du, landstrykare, vem är din fader och vem din moder? Du har
sagt mycket men icke detta. Ditt tal har varit långt och slingrande som
en ål. Det har runnit bort utan att lämna spår. Vem är du själv? Av allt,
vad du sagt, vet jag ingenting.
Nu började pater Henrik i väl valda ordalag föreställa riddaren, att
detta ej var rätta sättet att bemöta en pilgrim, ung och värnlös som
denne och kommen i så underbart ärende. Icke allena för pilgrimens egen
skull, ej blott för hans faders och moders, ej heller endast för
klostrets, utan förnämligast för att se, om ej Gud med detta ville bevisa
ett underverk, vore det riddar Erlands skyldighet att emottaga pilgrimen
i sitt hus och låta honom sova på sin matta. Vore villfarelse eller svek
med i spelet, skulle väl detta snart röjas, om icke förr, så efter de
hundra dagarnes förlopp.
Patern tillade, att Sorgbarn skulle denna natt vila i klostret, men att
om riddaren för den bestämda tiden ville taga honom till tjänare, skulle
det fromma verk, som barnet med denna tjänst uträttade, följande morgon
invigas med en högtidlig mässa i klostrets kapell, vilken riddaren och
fru Helena inbjödos att övervara.
-- Nåväl, svarade riddaren, det må så bliva. Och han fortfor viskande:
-- Om jag ej hört denne gosse uttala Guds och Kristi namn, skulle jag tro
honom vara en ond ande, ett hemskt spökelse, ett bländverk från
avgrunden. Se hans ögon Äro de ett barns ögon? Talar ej olyckan ur deras
mörka djup? Jag säger er, fromme fader, bestänk detta barn i morgon
rikligen med vigvatten!
-- För mig är hans ansikte intagande, och ej heller ser jag något ont i
hans ögon, svarade priorn.
-- Jag tänker på pestgossen, mumlade riddaren. Måtte den här icke föra
olyckan i mitt hus!
-- Vilken tanke!
Riddaren bläddrade mekaniskt i handskriften, som låg framför honom,
sänkte huvudet i båda sina händer men lyfte det igen och såg med en blick
av överraskning och nästan rädd misstänksamhet mot dörren, ty han hörde
något därifrån: en halvt viskande, halvt sjungande barnröst, ledsagad av
toner med en skär, spröd, eterisk klang.
-- Vad är detta? Är det han? Vågar han sjunga i vår närvaro? Och då åskan
går! Miskunda dig, Gud! Vilken blixt!
Riddaren ville stiga upp. Hans ögon voro hotfullt riktade på gossen; men
patern lade hejdande sin hand på hans arm. Även patern var förvånad, när
han hörde Sorgbarn sjunga och såg honom knäböjd knäppa med fingrarne på
glasbitar, som han framtagit ur sina kläder och lagt på golvet. Väl är
det sant, att barn pläga hastigt byta allvar i lek och lek i allvar, men
att göra det nu och under sådana förhållanden var dock högligen
överraskande. Riddaren vände sitt ansikte mot patern och sade:
-- Min gamle lärare, jag blygs, när jag säger det, och jag förstår det
icke själv, men detta barn, om det är ett barn, förvirrar mig, skrämmer
mig, uppjagar stygga minnen och inbillningar. Du hör ju, att han sjunger!
Tro mig, det är en trollsång. Vet du vad? Jag hörde i min gossetid en
landstrykare, den gången en gubbe, sjunga en trollsång, en som gjorde mig
halvgalen av lust att rusa in i mannaskaror och slå och döda och dödas.
Han sjöng om Satan, som han kallade Oden, i spetsen för svear och göter,
våra olyckliga hednafäder, eggande dem till kamp, förmodligen mot
kristendomens stridsmän. Han sjöng om pilforsar, störtande ned i
spjutskogar, om ett vapenhav, vältrande skriande böljor, piskade av
valkyriestormen och skimrande i svärdens ljungeldslågor. Jag såg, ja, jag
såg Satan på den åttafotade helveteshästen. Gråa moln och blåa
himmelsflikar fladdrade från hans axlar. Jag hörde hans rop mitt genom
stridslurar, dånande som domsbasuner. Minnet skär mig genom märg och ben.
Jag var förtrollad, förhäxad, utom mig. De kringstrykande sångarne äro
ett farligt folk. Väl, att de nu i det närmaste försvunnit. Den här
pojken är av deras yngel. Tysta honom!
Sorgbarns sång var vemodig och omfattade endast några toner, som bildade
en enformig, ödslig och främmande melodi. Om riddaren och patern velat
lyssna till Sorgbarns sång, skulle de på en mellanstund, då åskan var
tyst, kunnat höra följande ord, ledsagade av glasbitarnes klang, regnets
sorl där ute och klockornas dån från tornet:
Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars mörker,
tranan skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd;
trött att jaga han gömt sin näbb
vingens av skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura,
regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa,
molnet löser sin sorg i gråt,
sonen vilar på moderns sköt,
molnets son och hans sorgsna moder
längta och svinna i tårar hän.
Dessa ord sjöng Sorgbarn, men innan han slutat sin sång, steg riddaren
upp, gick fram till honom och trampade glasbitarne i smulor.
-- Hör du icke åskan? sade han och fattade gossen häftigt i armen. Vill
du gäcka Guds röst i stormen? Var har du lärt seder? Höves det ej den
fromme att korsa sig och böja sitt huvud för blixten? Är du en hedning?
Sorgbarn såg på sitt smulade klangverk och sedan på riddaren.
-- Får jag tjäna dig i hundra dagar eller icke? frågade han, likasom han
ej förstått riddarens vrede.
Denne släppte hans arm och kunde knappt uthärda hans blick men svarade:
-- Du må komma, ty det lyster mig se, vem du är. Men dessa hundra dagar
skola icke varda dina sötebrödsdagar, var viss därom! Du skall få sova
på min matta men också vara min hund och lönas med sparkar. Och
återfinnas icke de plundrade klosterskatterna genom dig, såsom du
föregiver, att det är uppenbarat din moder, då har du än värre att
vänta.
Sorgbarn tycktes icke frukta utan glädja sig åt löftet, ty det skimrade
likasom fröjd i hans mörka ögon.
Riddaren önskade nu god natt åt priorn, som i hjärtat var ledsen över
hans hårdhet mot den lille pilgrimen. Men pater Henrik sökte gottgöra
detta med att visa gossen dess större godhet; när riddaren gått, förde
priorn Sorgbarn icke till klosterköket utan till munkarnes bord i
refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och den äldste
klosterbrodern och talade med munkarne om hans vallfärd och märkvärdiga
ärende.
Sedan bröderna hört detta, visade de Sorgbarn större vördnad, än äldre
män vilja tillmäta gossar.
Efter måltiden bäddades åt Sorgbarn en säng i bokrummet, där han
överlämnades åt ensamheten, sedan priorn önskat honom god natt, välsignat
honom och återvänt till sin cell.


=Riddaren och pilgrimen.=

Tidigt följande morgon hölls i klosterkapellet den mässa, med vilken
pater Henrik beslutit inviga Sorgbarns fromma värv hos riddar Erland.
Den förflutna nattens åska hade rensat luften. Morgonen var dejlig. Vid
Erlands arm vandrade fru Helena till klostret, följd av alla slottets
tjänare och tjänarinnor. Riddaren hade för sin husfru omtalat sitt möte
med Sorgbarn, dennes ärende och sitt löfte att emottaga honom. Mot detta
löfte hade fru Helena så mycket mindre att invända, som det gällde en
from gärning, genom vilken måhända Guds kraft på ett underbart sätt
skulle uppenbaras. Hon var tvärtom brinnande i hågen att se den unge
pilgrimen och gladdes högligen över att just hennes hus var det, vari
uppenbarelsen ålagt honom botgöra och tjäna. Och när fru Helena inträdde
i kapellet och munkarnes högtidliga sång tonade henne till mötes och hon
bland deras böjda skepnader upptäckte gossen, iförd en snövit skrud och
skönare än någon av de keruber, med vilka en konstnär smyckat Gudshusets
väggar, då knäföll hon och med henne riddaren och allt folket och
förenade sin bön om det fromma verkets framgång med den ambrosianska
hymn, som högtidlig, fastän sjungen av darrande stämmor, fyllde valvet:
O rex æterne domine,
Rerum creator omnium,
Qui eras ante sæcula
Semper cum patre filius...
Rökelsekaren svängdes och slöjade koret med ljusa skyar; pilgrimen
knäböjde på altarrunden och emottog välsignelsen. Sedan detta skett,
fattade priorn hans hand och förde honom fram till riddaren. Fru Helena
emottog honom med vänliga ord; riddaren sade intet men såg noga till, att
Sorgbarn, likasom alla de andra, fick sin andel från vigvattenskvasten,
då de lämnade kapellet. Sedan Sorgbarn åter ifört sig sina vanliga
kläder, följde han, ett mål för allas nyfikna blickar, sitt nya
husbondfolk till slottet.
På vägen dit timade, att en raggig hund med långsamma steg, likasom stela
av ålder, kom gående ur skogen, sällade sig till Sorgbarn och slickade
hans hand. Därefter vädrade han på riddaren, uppgav ett tjut och ville
hoppa upp mot hans bröst. Riddaren sparkade hunden tillbaka, men då han
åsåg djuret närmare, utropade han och stannade:
-- Min gamle Käck! att du ännu lever! Varifrån kommer du?
Riddar Erland smekte hunden och kunde inom sig ej nog undra över detta
oväntade återseende, ty Käck hade för tio år sedan försvunnit, och
riddaren trodde, att det främmande folket hade stulit honom, eller att
han var uppäten av vargarne.
Dock gladde sig riddaren icke över återseendet, utan snarare fyllde det
honom i denna stund med skumma tankar, mörklagda aningar, och förband sig
med minnen, från vilka han helst ville vara fri. Men Käck gick troget i
riddarens spår till slottet, välkomnades där av de äldre bland husfolket,
för vilka hans återkomst gav skäl till mycket tal, och intog, i trots av
det yngre hundsläktets förargelse, sitt gamla bo på borggården.
Nu följer att omtala, huru Sorgbarn tillbragte sina dagar på Ekö slott.
Riddar Erland fogade sig med motvilja i de anordningar, som Sorgbarns
värv krävde. Fru Helena utsåg åt sin man ett tomrum till sängkammare, och
hon uppmanade honom vänligt men enträget att endast av Sorgbarn låta
betjäna sig, huru illa det än måtte ske; ty så var ju uppenbarelsens
föreskrift. Samvetsgrant iakttogs därför, att endast Sorgbarn fick brädda
hans bägare och uträtta hans bud. Men ingalunda tycktes det smaka
riddaren att emottaga sin bägare ur den lille botgörarens hand; ja de
bägge första dagarne rörde hans läppar icke pokalens rand. Mörka blickar,
tunga ord vordo gossen ymnigt till del; stundom hände ock, att riddaren
lyfte sin hand för att slå honom; men då stod Sorgbarn, som vanligt,
stilla, tyst, med fällda ögonlock... och riddaren tyglade sin vrede.
Minst tålde riddaren hans ögon; detta visste Sorgbarn och såg honom
därför sällan i ansiktet. För att undvika sin påtvungne tjänare vistades
riddaren mer än vanligt i skog och mark; han jagade, fiskade, besökte
underhavande och tillsåg deras arbeten på åker och äng. Då hade Sorgbarn
sina lediga stunder, och dem nyttjade han till att vandra i skogen,
varunder Käck vanligen följde honom, eller att sitta ensam i en öde
tornkammare, där ett sönderblåst fönster gav honom ämne till ett nytt
tonverktyg; vid det sjöng han då sina vemodiga och besynnerliga visor,
diktade av någon inom honom. Sorgbarn fick vid dessa tillfällen vara
ostörd, ty man trodde, att han i sin ensamhet väntade på uppenbarelsen,
var han nämligen skulle finna de rövade klosterskatterna. Men om natten
vilade Sorgbarn på mattan innanför riddar Erlands dörr, och denne åhörde
otåligt under sömnlösa timmar suckarna, som pressades ur gossens barm.
Om aftnarne, då riddaren satt i salen hos sin fru, var Sorgbarns plats i
ett avlägset hörn. Fru Helena talade ofta till gossen vänliga ord; men
hans ansikte lyste aldrig av glädje. Dock förstod han hennes välvilja;
det märkte hon i hans ögon. Men när riddaren, som ofta hände, tog sin
son, den lille Erland, i famn, lät honom rida på sitt knä eller smekte
och kysste honom, då kvävde Sorgbarn snyftningar men lät tårar rinna, ty
tårar höras icke, och mörkt var hörnet, där Sorgbarn satt.
Så kom den tionde dagen av Sorgbarns vistelse på Ekö. Riddaren hade rott
ut på sjön att fiska; Sorgbarn gick till skogen. När riddaren återvänt
från fisket och satte sig till middagsbordet, var Sorgbarn icke
tillstädes. Hans plats var annars bakom riddarens stol, ty han betjänte
sin herre även vid måltiderna.
-- En påpasslig tjänare och en ivrig botgörare, denne Sorgbarn! sade
riddaren. Ve hans arme faders själ, om ej andra överloppsgärningar än
denne sons kunna lösa henne ur skärselden!
Men riddaren hade knappt uttalat dessa ord, förrän Sorgbarn inträdde.
-- Kom hit, ropade riddaren, vars vrede var väckt, det är svårt att säga
av vilken orsak. Är du min tjänare, så må du ock passa på din tjänst, du
lilla spökelse!
Och därmed slog riddaren Sorgbarn så häftigt i ansiktet, att han föll
till golvet.
Fru Helena gav sin hårde man en förebrående blick för denna grymhet; men
Sorgbarn steg upp, avtorkade en fuktig glans ur ögonen och upptog ur sin
livrock ett skinande smycke, som han med blossande kinder räckte
riddaren.
Det var Mariabildens gyllene krona, för tio år sedan rövad ur klostret av
det främmande folket. Riddaren igenkände henne och häpnade; fru Helena
fattade kronan och utbrast i ett glädjerop. Den lille Erland, som satt
bredvid sin fader, sträckte armarne efter henne, ty hennes glans fägnade
hans ögon.
-- Var har du funnit kronan? frågade riddaren.
-- I skogen, svarade Sorgbarn.
-- Har du funnit allt?
-- Nej, men om tio dagar skall jag finna mer, och om hundra dagar har jag
funnit allt; så talade min moder.
Riddaren teg och fortsatte sin måltid. Men fru Helena fattade Sorgbarns
arm, lade sin kind till hans och sade halvhögt:
-- Du lille pilgrim, förlåt herr Erland! Han vill dig icke illa, men han
är häftig till lynnet.
Vid dessa ord brast Sorgbarn i gråt. Även den lille Erland började gråta.
Barnens känsloliv är sällskapligt. Och han tyckte om Sorgbarn, ty
Sorgbarn lekte stundom med honom och visade stort tålamod med hans
nycker.
Då steg riddaren upp, slängde stolen utåt golvet, lämnade salen och gick
till sin tornkammare.
Sorgbarn gick efter, ty hans tjänst bjöd detta. Men han fann dörren till
tornkammaren låst; riddaren ville vara ensam. Då satte sig Sorgbarn vid
dörren och väntade i långa timmar. Men först mot kvällen trädde riddaren
ut. Han gick då till salen, talade föga med fru Helena, åt sin
aftonmåltid och vände, följd av Sorgbarn (ty tjänsten bjöd ju honom
detta), åter till sin sängkammare.
Dagern föll sparsamt in genom det trånga och dunkla fönstret. Riddaren
synade ett gammalt svärd och teg. Det var så tyst, att sandens rinnande i
timglaset förnams som en sakta röst, viskande om tröst och död.
-- Fyll min bägare! bjöd äntligen riddar Erland.
Sorgbarn hällde litet aftonvin i pokalen och räckte den med darrande
hand, med sänkta ögon, åt sin herre.
-- Det smakade gott, sade riddaren och satte bägaren på bordet.
Erland gick till vila. Sorgbarn lade sig på sin matta. Då märkte han, att
hans läger var mjukare än vanligt, och fann ett täcke dolt under mattan.
Undrande på vem som gjort detta, ty ingen annan än riddaren och han själv
hade ju varit i kammaren, släpade han undan täcket, ty hans värv krävde
det vanliga hårda lägret.
Det såg riddar Erland men sade intet.
En stund förflöt, och endast sanduret hördes i tornkammaren. Då sade
riddar Erland:
-- Sorgbarn, jämka min huvudkudde.
Sorgbarn steg upp, uträttade befallningen och återvände till sin matta.
-- Nu vilar jag gott, sade riddaren.
En halv timme förflöt. Sorgbarn trodde nu, att riddaren sov, och lät
därför en suck frigöras ur sitt hjärta, viss, att den icke skulle
uppfångas av sovande öron. Men han spratt till vid riddarens röst, som en
stund därefter frågade:
-- Sorgbarn, sover du?
-- Nej.
Det var åter tyst. En timme förflöt. Det outtröttliga sanduret viskade,
som alltid, om tröst och död. Sorgbarn lyssnade till viskningen och
tyckte sig förstå henne. Då hördes åter riddarens röst:
-- Sorgbarn, sover du?
Denna fråga ljöd så mild, att det ljöd en efterklang därav i Sorgbarns
själ.
-- Nej, svarade han och bet i sitt täcke för att kväva en suck.
-- Sorgbarn, varför sover du icke? Barn pläga ju sova om natten! Är du
ledsen, Sorgbarn? Ja, jag har varit hård emot dig, jag har misshandlat
dig. Arme lille pilgrim, ensam i världen men älskad av Gud! Vill du
förlåta mig?
Sorgbarn svarade med snyftningar.
-- Sov nu! Sov gott, stackars barn! sade riddaren.


=Grottan.=

Icke litet fägnade det fru Helena att se det hastiga skifte, som timat i
riddar Erlands sinnelag mot Sorgbarn. Tålamod och mildhet segra över
vrede, tänkte fru Helena; dessutom hade det väl medverkat något till
riddarens blidare uppförande, att Sorgbarn funnit den gyllene kronan, och
uppenbarelsen således var sannfärdig. Så trodde åtminstone fru Helena.
Ja, riddar Erland visade alltifrån elvte dagen av den lille pilgrimens
vistelse i slottet vänlighet emot honom. Detta verkade även på Sorgbarn,
så att hans väsen var mer fritt och sig själv likt. I riddarens närvaro
spelade han på sina glasbitar och sjöng, obekymrad om någon hörde honom
eller ej. Han kände nu ingen bitterhet eller vad det kunde vara, som
utpressat hans tysta tårar, då riddaren smekte sin son. Han såg herr
Erland fritt i ögonen och smålog, när han framräckte bägaren. Men skogen
besökte han dagligen på de timmar, när ej riddaren krävde hans tjänst,
och Käck följde honom nästan alltid.
På tolvte dagen hände, att pater Henrik gick till slottet, dels för att
se den lille pilgrimen, som han höll kär och betraktade med större
vördnad, alltsedan den underbart återfunna kronan ånyo prydde den heliga
jungfruns bild i klostret, dels ock för att meddela riddaren innehållet
av ett brev, som anlänt från ett kloster uppemot norska gränsen.
Men då patern kom till slottet, fick han veta, att Sorgbarn länge varit i
skogen. Däremot var riddar Erland nyss hemkommen, och pater Henrik gick
då till honom.
Paterns anlete, annars på en gång lugnt och livligt i uttrycket, bar
tydligt vittnesbörd om en tung och orolig sinnesstämning. De båda männen
träffades i tornkammaren.
-- En sorglig nyhet, sade patern, lade brevet på bordet och satte sig
tungt i en länstol. Detta pergament är mig tillsänt från min broder
Benediktus, prior i Gudtorps kloster, som ligger vid gränsen av Norge.
-- Än sedan? frågade riddaren.
-- Du spådde sant... jag fruktade det... Läs! Han nalkas oss med stora
steg, Guds vredes dag, _dies iræ, dies illa_... Pesten är i landet och
sprider sig hastigt. Miskunda dig, Gud! Vem undrar, om det starkaste
hjärta nu vill bäva!
Riddar Erlands bleka kinder vordo blekare. Han fattade pergamentet, och
hans blick föll på följande rader:
»Den hemske mandråparen lär kommit till norska staden Bergen med ett
redlöst angliskt skepp, vars besättning var död, då skeppet drev in på
redden. Han skonar varken hög eller låg, klerk eller lekman, rik eller
fattig. I Nidaros är ärkebiskop Arne med hela domkapitlet slagen av
honom. Han har vandrat från dal till dal och bortsopat allt levande, icke
allena människor utan husdjuren, vilddjuren, ja fåglarne under himmelen.
Nu är han här. _Parce, parce, cohibe flagellum, Domine Deus!_ Mitt
kloster är utdött. Jag är ensam kvar. Mina bröders lik ruttna utanför
klosterporten; jag har ej kunnat jorda dem. Jag ser genom mitt fönster de
ännu levande bland folket draga i procession kring kyrkan, åkallande Guds
barmhärtighet. Medan tåget skrider, glesna dess leder, och hopen av
döende och döda, som ligga däromkring, ökas. Själv ser jag stundligen på
min lekamen, väntande att där skåda de svarta märken, som äro sjukdomens
och dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud vare min själ nådig!
En man, som inbillar sig, att han skall få leva, om han lämnar dödens
nejd, skall fortbära detta brev. Jag tvivlar, att det skall komma i din
hand. _Pax tecum!_»
-- Gud vare oss nådig! sade riddaren med djup röst. Detta brev är redan
gammalt. Måhända är oss den store mandråparen helt nära. Svårt är att
hava hustru och barn i sådana tider.
-- Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade patern, då förskräcker icke
dödens port.
-- Jag har sett pesten helt nära, fortfor riddaren. Jag har i de
sydländska städerna vandrat bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt
deras andedräkt blandas med min, och dock lever jag än.
-- Vårt öde står i Guds hand... Med denna tanke lyfte patern den fasa,
varmed olycksbudet först slagit honom, från sin själ och andades åter
fritt.
-- Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand. Fromme fader, vore
Sorgbarn, min munskänk, här, skulle vi lätta våra hjärtan med en bägare
gott vin. Dock, han infinner sig snart, ty han sköter sin tjänst
noggrant.
Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty hans hjärta, som grymt kämpat
mot sin egen känsla, hade nu utan motstånd övergivit sig åt en sådan
tillgivenhet för Sorgbarn, att det längtade efter honom var stund han var
borta. Denna känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst voro
Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen själ, men likväl förekom det
riddaren, som om ur djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka han
först med bävan, sedan med lugn igenkände en likhet med Singoallas...
»först med bävan», ty minnet av Singoalla var för honom ett hedniskt
minne, genom giftdryckens lekamliga och vidskepliga sagors andliga
verkningar förenat med bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty
minnet av Singoalla var även förenat med hågkomsten av en ed, visserligen
hednisk, men dock en ed, som riddaren brutit, och med minnet av en
vedergällning, som denna ed skulle draga över hans huvud... »sedan med
lugn», ty genom den lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och
riddaren tyckte sig känna, att han med godhet mot Sorgbarn kunde försona,
vad han ofrivilligt brutit mot Singoalla.
Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns väg i skogen! Så fort, att
hans bleka kinder färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland granarna
längs insjöns strand, till dess han kom till en sammangyttrad hop av
branta klippor, väldiga delar av ett berg, som urtidens krafter
söndersprängt, och vars stycken nu på villsamt sätt stodo lutande mot
eller vältrade på varandra.
Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa klippor, klättrade än upp än
ned och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg
mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock. Käck hade följt
gossen på hans bland ris och snår knappt skönjbara stig.
Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd med skinn av skogens djur, följde
de oregelbundna väggarna. En flat sten gjorde tjänst som bord i hålans
mitt. På golvet lågo en båge, en bunt pilar och ett svärd, och där
bredvid svedda grenar på en hög av kol och aska.
Två skepnader sutto i skymningen där inne, när Sorgbarn kom med Käck. Den
ena var en man, mager, svartbrun och skumt blickande ur ihåliga ögon. Den
andra var en kvinna, mörk och mager likasom mannen. Båda tego och
stirrade framför sig. Onämneligt lidande suckade i varje drag av denna
kvinnas anlete; trånande smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt.
Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende skimmer, över denna bild av
sorgen: en vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse.
-- Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan hade icke hört ljuden av
gossens steg, icke ens märkt, att Käck lagt sig på mossbädden bredvid
henne, där han gäspade och sträckte sig alldeles hemmavant.
Kvinnan spratt till och såg upp. Sorgbarn hade lagt sina armar kring
hennes hals, kysste henne på mun, ögon och panna, tryckte sin kind mot
hennes och sade:
-- Goda moder, jag bär ett glatt budskap till din själ.
Singoalla -- ty denna kvinna var Singoalla -- svarade då med livat
anlete:
-- Ett glatt budskap? Vill du giva mig en solstråle, du son av en grym
fader? Sorgens barn, älskade, älskade, giv mig honom, men låt honom ej
försvinna!
Singoalla fattade Sorgbarns hand och förde den över sin panna.
-- Min fader hatar mig icke längre, sade Sorgbarn. -- Det var detta
budskap han ville framföra.
-- Assim, ropade Singoalla till den mörke mannen, hör du? Erland hatar
icke längre sin och Singoallas son!
-- Jag hör, svarade mannen dovt. Kraften kan då verka. Låt den verka
snart!
-- Han hatar dig icke längre, upprepade Singoalla med gränslös
förtjusning. Har han kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger
han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nämnt mitt namn
till dig? Visst har han det!
-- Nej.
Singoalla förde handen till pannan.
-- Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, är fru Helena
mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka? Älskar han henne mycket?
-- Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vände bort sitt ansikte och dolde
det mot den kalla klippan.
-- Låt kraften verka! hördes Assims röst.
-- Var icke ledsen, moder, bad Sorgbarn och förnyade sina smekningar,
till dess Singoalla åter vände sitt ansikte till honom.
-- Väl, utbrast Singoalla och steg upp. Kraften skall verka. Sorgbarn, du
skall föra din fader till mig.
-- Om Gud giver mig styrka.
-- Du har henne, svarade modern, du har denna styrka, som Alako skänker
sina utvalda. Du kan uträtta stora ting med den kraften. Du är son av
söderns glöd och nordens köld. Du är son av trohet och svek, av hedning
och kristen, av det ljusa och det mörka, av den första kärleken och den
första ungdomsstyrkan. Stackars Sorgbarn! Varför är du här? Se, du är en
riddares son, ett slott skulle vara din boning, sammet din dräkt och
guldsporrar klinga vid dina steg. Men du är född till sorg, icke till
glädje; din hands linjer, din pannas välvning, ådrornas väv i dina
ögonlock bestämma dig till ve och suckande. Din kind är blek, som
blomman, då hon växer i mörker. I sorg är du född till världen, en
suckande barm har du diat, din moders kyss var salt av tårar. Sorgbarn,
du skall föra din fader till mig; han har svurit mig trohet på Alakos
bild; han är min; jag har rätt att utgjuta hans blod, att stänga hans
himmel, om hans och din gud är min gud. Du skall föra honom till mig ännu
denna natt, Sorgbarn. Han skall dragas till doms för sitt svek och sin
grymhet. O, har han hjärta, skall han gråta över dina bleka kinder och
rysa över din arma moders kval!
-- Jag skall föra min fader till dig, men Assim får icke döda honom, sade
Sorgbarn.
-- Som din moder bjuder, sade Assim torrt och sparkade till svärdet, som
låg på golvet. Jag har lovat vara din moders slav, fast min trohet är