Singoalla - 4

Total number of words is 4692
Total number of unique words is 1638
28.5 of words are in the 2000 most common words
40.1 of words are in the 5000 most common words
45.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Knappt hade de avtågat och hövdingen utsänt kunskapare för att övertyga
sig, att avtåget var verkligt, förrän han befallde, att Singoalla skulle
framföras till honom.
Flickan, som hitintills kämpat en fåfäng strid för att slippa ur
kvinnornas händer, störtade till sin faders fötter. Hennes långa hår
svallade i vild oordning; hennes ansikte blödde av skråmor, som den
gamla häxan, Assims moder, tillfogat henne med naglarne; hennes klänning
var i trasor.
Assims moder och de andra kvinnorna sprungo efter henne och samlades
under skrän kring hövdingen. Även männen flockade sig dit.
-- Rättvisa! rättvisa! skrek Assims moder. Är det nu kommet så långt, att
sonen till den döda hövdingen, en gudaättling, får skymfas av de; levande
hövdingens dotter? Är Assim icke god nog åt Singoalla? Vänta, vår släkt
är mäktig... vår släkt är en hövdingesläkt så ädel, att din är mot den
som smuts är mot solglans.
-- Tig, käring, sade hövdingen, eller jag skär tungan ur din hals! Har
jag någonsin glömt vad rättvisan kräver?
-- Min far, ropade Singoalla och slog sina armar kring hans liv, den
blonde ynglingen är min man! Vi ha svurit varandra trohet på Alakos bild;
du kan aldrig taga honom från mig.
-- Hon yrar, sade hövdingen. Var är Assim?
-- Jag är här.
-- Hämta ett krus!
Kruset frambars av en kvinna. Hövdingen upplyfte det.
-- Assim, sade han, jag giver dig min dotter till äkta, och till ett
tecken därpå krossar jag detta...
-- Håll, utbrast Assim, ni vet icke om jag vill ha henne. Jag fikar ej
efter ett äpple, vari en annan bitit.
Hövdingens ögonbryn rynkades, och hans läppar sammanpressades. Men
fruktan för Assims släkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet
av hans vrede icke mot Assim, som grymt skymfat honom, utan mot
Singoalla.
-- Bort! ropade han och stötte henne från sig. Jag vill visa, huru en
hövding skall skipa rättvisa, och fördömd vare den tunga, som djärves
smäda mig för väld! Dotter, du har skymfat ättlingen av en bland de tio
furstar, vilka förde vårt folk ur dess fäders land, Assaria. Du visste
dig utsedd till Assims hustru, men du har övergivit honom för en
främling. Väl, sök denne främling, hans kärlek eller köld, hans miskund
eller avsky; men sök intet mer hos oss! Du är utstött ur vårt band. Gå
till din främling.
Jubel från Assims fränder och vänner, som utgjorde en stor del av
bandet.
Hövdingen hade med denna åtgärd tryggat sitt hotade välde. Därpå var den
beräknad. Men vreden hade även sin del däri. Nu, när domen var fälld, kom
ett styng i hjärtat, och han väntade, att röster skulle höja sig till
Singoallas försvar.
Men alla jublade -- alla utom Assim, som stod tyst, och två unga flickor,
Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och gräto.
För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens själ.
-- Vår hövding är rättvis! ropade männen.
Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret.
Och de andra kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim för sina
egna döttrars räkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas skönhet
och gillade sina mödrars tankar, ropade: -- Gå! Bort! Gå till din
främling!
Singoalla förde lockarne ur pannan, vände sig till sin far och sade:
-- Jag skall gå, fader. Ja, jag går gärna till den blonde gossen, ty jag
älskar honom, och han älskar mig; han är min man, och jag är hans hustru.
Men även dig älskar jag, och sedan jag återfått min man, skall jag
uppsöka dig, ty icke kan du förskjuta mig för alltid, du, som är så god.
Singoalla vände sig bort och gick ur lägret.


=Natten.=

Flickan vandrade genom skogen. Hon följde de spår, som hennes folks
vagnar efterlämnat. Skymningen låg över nejden, då hon, trött, villrådig
och bävande, såg Ekö slott höja sitt torn över sjöns gråa yta.
Fallbryggan var uppdragen, och hon vågade icke med ropande giva sin
närvaro till känna. Flickan satte sig på en sten vid stranden, gömde
ansiktet i sina händer och grät. Hon tänkte på mycket: på faderns vrede,
kvinnornas hån, men mest på Assims moders ord, då hon sade, att hon
bräddat den blonde ynglingens bägare med en giftdryck.
-- Hon ljög, ja, hon ljög, sade Singoalla till sig själv, ty hon ville
förjaga denna hemska tanke.
Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av smygande steg. Hon såg flera
karlar närma sig; hon steg upp; de rusade fram för att fånga henne och
föra henne till slottsherrn. De hade i henne igenkänt en kvinna,
tillhörig det band av hedningar, helgerånare och giftblandare, som de
samma dag under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat.
Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon flydde hastigt in i skogen.
Pilar susade från bågsträngar; de träffade henne ej, men hon hörde deras
dödsbådande vin och flydde... flydde så fort den flämtande barmen tillät.
Ännu länge hörde hon bakom sig förföljarnes steg och rop; det var dock
måhända endast blåsten, som nyss börjat jaga i skogen. Stundom stannade
hon förfärad, ty mörkret gäckade henne och lät henne i varje besynnerligt
formad buske se en fiende. Hon uppgav då ett skri och tryckte händerna
mot sitt klappande hjärta. Så flydde hon åter, lik en jagad hind, utan
att veta vart. Himmelen var höljd med svarta moln, som ökade mörkret;
blåsten tilltog, regn började falla. Det ven bland klipporna, det
rasslade i träden; det var som om varje föremål i naturen fått röst för
att hota och skrämma henne. Väl föllo regndropparne svalkande på den heta
pannan och gåvo henne styrka att ila vidare; men slutligen veko krafter
och sans. Hon sjönk ned i mossan under en gran.
När hon vaknade till medvetande och såg sig omkring, visste hon icke var
hon var. Mörkret hade insvept allt i en ogenomtränglig slöja, stormen
röt, och regnet skvalade ur brustna skyar. Hon ropade sin faders namn,
hon ropade Erlands namn, men hennes röst bortdog bland nattens vilda
toner. Då hörde hon ett tjut i sitt grannskap. Det är vargen, tänkte hon;
han tjuter av hunger; han skall få äta mig, ty min fader har förskjutit
mig, och Erland är förgiftad av Assims moder. Och Singoalla steg upp och
gick dit, varifrån tjutet hördes. Det förnams nu helt nära... Singoalla
såg något röra sig under ett träd... hon närmade sig... hon kände en
luden best lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till marken...
djuret stod över henne, vädrade på hennes ansikte, slickade det med len
tunga och uppgav ett glatt skall.
-- Käck! ropade Singoalla.
Det var den trogna hunden, som en man av det vandrande folket bundit vid
ett träd utanför vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland.
-- Ack, gode Käck, du är icke en varg, du vill icke låta mig dö, sade
Singoalla. Men du är Erlands hund, och därför älskar jag dig.
Singoalla märkte, att Käck var bunden, och hon löste honom från trädet.
-- Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om hans hals, ty vet, gode
Käck, jag är gruvligt ensam, mycket rädd och mycket olycklig. Min fader
har förskjutit mig, och Erland är kanske död. Men om han lever, få vi
dock icke träffas, ty hans fader och alla hans fränder, ja alla vita
människor vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är en rövare, och
mina fränder äro giftblandare. Ack, gode Käck, jag är ensam och gruvligt
olycklig!
Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös och försvann i
mörkret. Även han övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord; han var
dessutom hungrig, stackars Käck, och längtade väl till sin herre. Men
nej, han återkommer snart och lägger sitt huvud i Singoallas sköte. Han
ville endast röra sig fritt en liten stund, ty han hade länge stått
bunden. Han stannade nu hos Singoalla hela natten, lyssnade tålmodigt
och likasom begripande till hennes klagan och slickade flitigt hennes
händer. Det var det enda sätt, varpå han kunde uttrycka sitt medlidande.
Mot morgonen sjönk Singoalla i orolig slummer. Hennes späda kropp skakade
av kyla och utmattning. Hon väcktes av Käcks skall. En man stod framför
henne.
-- Assim! utbrast hon och riktade på honom en förvirrad blick.
-- Ja, det är Assim, du olyckliga Singoalla, sade han. Jag har sökt dig
hela natten.
-- Vad vill du mig?
-- Rädda dig, Singoalla, att du icke faller i de vitas händer. Du är ju
ensam, olyckliga barn. Du är hungrig; här ett bröd! Du fryser; här min
kappa! Stig upp, Singoalla. Om du icke älskar Assim, så låt honom likväl
rädda dig. Du är förskjuten av din fader, men jag kan icke övergiva dig.
-- Gå ifrån mig! Du och din moder, I haven dödat min Erland. Du är
förhatlig för mina ögon.
Assim teg och dolde ansiktet i sina händer.
-- Assim, utbrast Singoalla hastigt. Du är god, jag skall icke visa dig
bort; nej, jag skall följa dig och jag skall älska dig, om blott du
uppfyller en enda bön.
-- Jag vill ju dö för dig; jag vill göra allt vad du vill, blott icke
lämna dig, sade Assim med ett lätt skimmer av glädje i sitt mörka
ansikte.
-- Väl, gå till borgen och återvänd hit med Erland! Men kom ej tillbaka
utan honom! Våga ej komma utan honom!
-- Din Erland är död, sade Assim, grymt sargad i hjärtat av dessa ord.
-- Du ljuger.
-- Nej, då jag sökte dig, var jag även i grannskapet av slottet. Jag
hörde folk tala och säga, att han är död.
-- Gå då från mitt ansikte och låt mig dö, bad Singoalla och lutade sin
panna mot granens stam.
Assim stod orörlig; suckar hävde hans barm. Även Singoalla var tyst och
orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då
närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne
ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim
av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena
hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot
söder.
Käck följde Assim och Singoalla.


=Giftdrycken.=

Då Assim sade, att Erland var död, talade icke sanningen ur hans mun utan
svartsjukan och hågen att rädda Singoalla.
Men Erland var nära döden; det fordrades den sista ansträngningen av hans
kraftiga natur och pater Henriks läkekonst för att segra över
giftdrycken. Patern upptäckte sjukdomens orsak; brytningen inställde sig
snart nog, och Erlands liv var från det ögonblicket utom fara; men
efterverkningarna fortforo länge och voro av förfärlig art, ty hans
själsförmögenheter, i synnerhet hågkomsten av det förflutna, voro nästan
släckta. Knappt nog igenkände han sin fader och moder. Patern satt under
sjukdomens långa dagar vid hans säng och förströdde honom med sagor. Han
lyssnade och uppfattade med möda sammanhanget i de enkla historierna. De
sagor, patern berättade, valde han med särskild avsikt: de rörde sig
uteslutande kring unga riddare, som förhäxats av bergsrån och
trollkvinnor, och som ur horn, bräddade med gift, insupit kärlek och
glömska av det förflutna. I Erlands själ togo småningom dessa bergsrån
och trollkvinnor skepnaden av en ung skön flicka, mot vars bild han i
början log, men som snart förekom honom hemlighetsfull och förskräcklig.
Denna flicka var Singoalla.
Stundom undföll Singoallas namn hans läppar; men det skedde tanklöst, och
ljudet av detta namn, förut så älskat, trängde då, liksom hade det kommit
ur en annan mun, helt främmande in i hans själ och fyllde honom med
ångest.
Han påminde sig oredigt det äventyr, han utstått i det vandrande folkets
läger; han kände sina armar bundna och såg en dolk måttad mot sitt bröst.
Men handen, som syntes honom föra denna dolk, tillhörde än en mörk man
med hemska ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla.
Dock lekte hans inbillning även med spillror av ett skönare förflutet.
Han såg sig stundom försatt till kullen vid bäcken och plockade där
blommor i sällskap med en flicka, som föreföll honom ljuv och älskvärd.
Men denna kvinnobild bar icke Singoallas utan Helena Ulvsax' milda drag.
Och detta var icke underligt, ty Helena Ulvsax vakade ofta vid den sjukes
säng, och hans ögon avspeglade då hennes anlete.
Äntligen var Erland så återställd, att han kunde gå ut. Stödd på sin
moders arm och ledsagad av den ljuslockiga Helena vandrade han in i den
doftande skogen och insöp himmelens friska luft. Tillfälligtvis, eller
måhända av vana, gick han den stig, han själv banat, till kullen vid
bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla. Granen susade som vanligt
på kullens topp, bäcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor växte
där som förr. Erland satte sig vid bäckens rand; en svag hågkomst av
något ljuvligt förflutet spelade genom hans minnes töcken och uppfyllde
hans bröst med milt vemod. Han blickade upp, såg Helena vid sin sida och
förde hennes hand till sina läppar.
Men riddar Bengt hade nu beslutit, att Erland, när han var någorlunda
återställd, skulle lämna fädernehemmet för att i livets flod återhämta
mod och levnadslust och i krigets skola utbilda sig till man och
riddare.
Ingen önskade detta hellre än Erland själv. Han ville, såsom forntidens
krigare, genom mandom förvärva namn och ära. Ynglingaårens lust för
äventyr vaknade. Sommaren tillbragtes med tillredelser för resan. Tjugu
man av riddarens underhavande utrustades för att följa Erland. Han valde
dem själv bland bygdens raskaste svenner, och dagligen övade han dem i
vapen på slottets borggård.
Hösten nalkades, och nu tog Erland farväl och drog, rikt försedd med
vapen, hästar och penningar, bort med sin lilla skara. Vägen togs till
Kalmar, varifrån en skuta skulle föra äventyrarne till Tyskland, där
Erland ville tillbjuda kejsaren sin tjänst.
Men innan Erland lämnade Ekö slott, hade han och Helena Ulvsax svurit
varandra trohet.
Då havets böljor dansade kring Erlands skuta och buro honom allt längre
från fosterlandets strand, hände stundom, att besynnerliga tankar rörde
sig hos ynglingen. Namnet Singoalla genljöd i hans sinne och förvirrade
det. Han på en gång avskydde och älskade detta namn. I dess klang lågo
kärlek och svärmeri, gift och trolldom. Stundom glänste i hans hågkomst
bruna ögon, rodnade bruna kinder och ville likasom trotsa bilden av
Erlands trolovade, den milda Helena, ville likasom med sin skönhet
överlysa hennes; då sade Erland:
Vik bort, gudlösa syn, ur min själ!... och han visslade på vind, ställde
sig vid rodret och styrde sin köl mot södern.


SENARE AVDELNINGEN.
=Sorgbarn.=

Tio år hava förflutit, och många skiften under den tiden timat.
Herre på Ekö slott är nu riddar Erland Månesköld; hans fru är Helena
Ulvsax, och hon bär redan en liten Erland vid sin barm.
Riddar Bengt och fru Elfrida äro avsomnade. Då Erland från sin utländska
färd, mätt på krig, blodsutgjutelse och tom ära, återkom till hemmet,
vilade de båda redan i sin murade grav under klosterkyrkans altare.
Men pater Henrik lever, och såsom han fordom besökte riddar Bengt,
besöker han nu riddar Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida,
samtalande om de märkliga händelser riddaren upplevat i främmande land.
Fru Helena lyssnar och småler åt sin lilla son; tärnorna lyssna även, där
de längst bort i salen svänga sina sländor.
Erland är lycklig med sin maka; men hans sällhet är ej oblandad, och
vilken jordisk lycka är väl det? Han har i stridernas vimmel urladdat sin
ungdoms eld; manligt allvar, stundom övergående till dysterhet, vilar på
hans panna; han har prövat livet och människorna; nu söker han vid den
husliga härden, i stillhet och glömska, sin jordiska trevnad.
Men i djupet av hans själ dväljes en skugga, som suckar i sitt mörker och
vill stiga upp i tankens och känslans ljus. Dock, riddaren förbannar
hennes suckan och besvärjer henne, som en ond ande, att förbliva stilla i
sitt djup -- ty alldeles förjaga henne förmår han icke.
Denna bild är Singoalla.
Denna skugga följde honom i strider och äventyr, i glädje och sorg, under
tider av fyllt hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne av den bruna
flickan har visserligen klarnat men står dock i hemsk belysning, lik den,
som vilar över heden, då månen blodröd går upp över synranden. Det är
oupphörligt förenat med minnen av möten nattetid i skogen, av helgerån,
giftdrycker, dolkstyng, trolldom och hedniskt väsen. Och likväl tillstår
han stundom för sig själv, att han med kärlek fasthänger vid denna bild;
i sådana stunder vill han ej skåda sin Helena i ögonen; han rider ut i
skogen, rider vilt, så att hästen betäckes av fradga, rider länge, intill
dess natten ruvar på nejden.
En sommarafton, då riddaren, ansatt av sitt dystra lynne, red i skogen,
kom ett åskväder med strida regnskurar. Han sökte skydd i klostret, i
vars grannskap han var. Brodern portvaktaren, nu så skallig av ålder, att
tonsuren för honom var överflödig, öppnade porten, hälsade riddaren och
sade honom, att priorn var i bokrummet. Riddaren gick in och fann sin
gamle lärare med pennan i hand, skrivande i en foliant, på vilken han för
tio år sedan började arbeta. Det var den outtröttliga fliten, som lägger
sandkorn till sandkorn, till dess berget är färdigt, såsom tiden lägger
sekund till sekund och med samlade sekunder härmar evigheten. Rummet var
sig likt, dunkelt och högtidligt; björkarna skuggade som fordom det gröna
bågfönstret, och folianterna stodo på sina gamla hyllor; ja det märke,
som patern för tio år sedan, under den sista lästimmen med sin lärjunge,
lade vid _Extremum hunc, Arethusa, mihi concede laborem_, fanns ännu i
den gamle Virgilius. Men den forne lärjungen var icke mer gosse utan en
man med allvarlig panna och bleka, skäggvuxna kinder.
Riddar Erland satte sig vid paterns sida. Det utanför rasande ovädret, de
mot fönstret slående regnskurarnes vemodiga sorl stämde samtalet i dyster
ton. De båda männen samtalade om mänskliga tingens förgänglighet, men då
Erland endast såg det skiftande, flyende, skummande och försvinnande i
tidens flod, pekade patern mot himmelen och påminde om det oförgängliga;
då Erland yppade, att han ingenstädes funnit ren metall i människonaturen
utan alltid slaggblandad, sade patern: -- Stoft är stoft, ande är ande.
Men även här i stoftet skall anden dock varda herre. Materien är
underkastad ett andevardande, himmelen skall nedstiga till jorden och en
ny tid komma för människosläktet.
-- Tror ni det, fromme fader? sade Erland. Måhända är det då
byggmästaren, som nu går över jordens grund och röjer marken för den nya
byggnaden?
-- Vad menar du? sade munken.
-- Jag menar pesten, den svarta döden, böldsjukan, som härjar världen.
Jag har förut sagt er, vad jag såg i Tyskland, Italien, Frankrike, ja
vart jag ställde min kosa. Då jag återvände hit, lämnade jag bakom mig en
kyrkogård, alla söderns land, full av jämmer, död och förruttnelse.
Människorna dogo icke annorlunda än säden faller för lien. Lübeck var den
sista stad, jag såg i romerske kejsarens rike, ty där inskeppade jag mig
åter till Kalmar, och på Lübecks gator lågo nio tusen lik. Jag har hört
omtalas städer, där hundra tusen människor dogo inom få dagar. Är ej
detta byggmästaren, som vandrar över jordens grund och röjer marken för
den nya byggnaden? Skall icke ordningen snart komma även till oss?
-- _Miserere, Domine!_ Herre, förbarma dig! mumlade patern med
sammanknäppta händer.
-- Se, fortfor riddaren och pekade mot fönstret, se dessa droppar, som
falla mot rutorna och glida som i bäckar ned! Måhända ha de moln, som
alstrat dem, drivit hit från söderns pestsmittade bygder, där de uppsupit
giftångorna från de lik, som hölja jorden; måhända äro dessa moln
mordängelns mantel, som fladdrar över våra huvuden; måhända bär varenda
av dessa droppar i sitt sköte fröet till de levandes förintelse. Vem
vet?
-- Herre, förbarma dig! viskade munken.
Mörkret i bokrummet ökades av de svarta skyar, som drogo över
himlavalvet. Då och då ljungade en blixt genom rymden och kastade ett
bländande sken i rummet. Det var, som om en röst från himmelen sannat
riddarens hemska gissning.
-- Det går en sägen, fortfor denne, att pestens ankomst till en ort bådas
genom en syn. Man ser tidigt på morgonen en gosse inträda genom
stadsporten med en räfsa i handen. Räfsar han utanför ett hus, där dö
många. Stundom följes han av en flicka, som bär en kvast, och sopar hon
utanför ett hus, där dö alla. Men detta är väl bara en saga. Visst är,
att de flesta människor tro yttersta domen nära och därför testamentera
sin egendom till kyrkor och kloster.
-- Du sade sant, det är byggmästaren, som röjer marken för sitt nya hus.
Erland, när jag såg dig anlända hem och såg den vita mantel med rött
kors, som höljde din rustning, då sade jag till mig själv: Se där en
stridsman, som vigt sitt svärd åt trons utbredande, sin lekamen åt
späkningen, sin egendom åt kyrkan, sitt allt åt Gud! Jag trodde, att du
avlagt en andlig riddarordens löfte, att du var munk och krigare i en
man. Jag gladde mig däråt, ty det var sådan jag drömde mig din framtid,
då du var gosse; det var detta mål jag ville, att du självmant skulle
söka. Väl är icke allt detta uppfyllt; du har kämpat mot de otrogna i
Lithauen men är en världslig man: du har maka och son. Vet, unge riddare,
att en byggnad uppföres med jorden till grundval, med himmelen till tak.
En ny väldig arbetare har lagt sin hand på verket och påskyndar det med
jättefart; ja, denne arbetare är, såsom du sade, ingen annan än Pesten,
som nu härjar jorden. Människorna, sade du även, testamentera sin egendom
till kyrkor och kloster. Väl, byggnaden reser sig således sten för sten.
Den mycket haver, honom skall mer varda givet. Guldets onda elementarande
kristnas icke, förrän han bundits i kyrkans band; då varder han ängel,
som ur ymnighetshornet välsignar jorden. Allt, allt, vad jordisk rikedom
heter, skall, penning för penning, samlas i kyrkans sköte; och då allt,
allt är samlat där, var är då de jordiska furstarnes makt? var den rike,
som förtrycker den fattige? var den nödlidande, som förgäves ropar på
bröd? var en andlig förmåga, som ej skall utvecklas i Guds tjänst? var en
gnista snille, som ej skall framletas ur askan och upplivas till ett
stort ljus? var en enda barnasjäl, som ej med alla sina slumrande
förmögenheter skall utbildas till en fullkomlig människosjäl? Då kyrkan
äger allt, så är också allt gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap,
förenat i kärleksmåltider kring Kristi bord; då är ingen rik, men heller
ingen fattig; då är det tusenåriga riket kommet. Ja, må det komma! Amen!
Erland, det är detta mål, till vilket ett förbund, utbrett över hela
kristenheten, strävar. Förbundets huvud är vår fader i Rom, och jag är en
av dess ringaste medlemmar med föga kraft, men med god vilja och gott
hopp...
Ovädret fortfor. Det var nu mörkt, och patern tände en lampa. Hennes
matta ljus kunde ej dölja de vita blixtar, som alltemellanåt fladdrade
över fönstrets svarta grund och göto sitt sken på riddarens och munkens
bleka anleten.
-- Följ mig till kapellet... Guds röst höres i stormen... låt oss bedja!
sade patern och steg upp. Erland följde honom.
Munkarne kallades till kapellet. Vaxljusen i grenstakarne tändes. Samlade
kring altaret och knäböjda vid detta uppstämde munkarne en sång, i vars
toner dallrade känslor, för vilka intet hjärta år alldeles främmande:
människans rädsla för naturens övermakt och vrede, för hennes dunkla
alstringskraft och omotståndliga förstörelselusta, men även människans
förtröstan till ett barmhärtigt väsen, vars kärlek är närvarande även i
ödeläggelsen.
Med munkarnes sång förenade sig ljuden från klockornas helgade malm. Men
högre och kraftigare än de dånade åskan, brusade stormen.
När bönen var ändad, återvände patern och riddaren till bokrummet.
Klockorna klämtade ännu; de skulle ringa, så länge stormen fortfor, och
mana det kringboende folket till bön.
Riddaren ville nu återvända hem och ämnade gå till sin häst, som
överlämnats i brodern Johannes' vård. Men i samma stund inträdde denne
och anmälde, att en gosse av främmande och ovanligt utseende ville tala
vid priorn.
-- Varifrån kommer han i detta oväder? sporde priorn förundrad.
-- Jag vet icke.
Priorn och även riddaren tänkte ögonblickligt på den syn, som troddes
båda pesten.
Gossen infördes i bokrummet och åsågs med undran av patern och riddaren.
Han var liten, späd, omkring nio år gammal. Regnvatten droppade ur hans
långa mörka lockar, men en kappa, som han avlagt där ute i valvgången,
hade skyddat hans bruna dräkt mot väta. Hans anletsdrag voro sköna men
buro en sådan prägel, att man knappt trodde sig se ett barn; ty det låg
så djupt allvar på hans panna, så mörk erfarenhet och hemlighetsfull
glans i hans ögon, så mycket tyst och tåligt lidande på hans bleka
kinder, i linjerna kring hans lilla mun och i den fina åderteckningen på
hans stora ögonlock, att det bildade icke en naturlig utan en
övernaturlig samklang med hans barnsliga ansikte. Hans dräkt var, som
nämnt är, brun och i tyget grov men likväl så skuren, som om den
förfärdigats av en moder, stolt över sitt barns skönhet.
Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska räfsan... Nej, han var
ej en skenbild utan en liten varelse med människoblod i ådrorna.
-- Vem är du? frågade patern och lyste med lampan på främlingen.
-- Jag heter Sorgbarn.
-- Har du vandrat långt i detta förfärliga oväder, stackars barn?
-- Ja.
-- Varifrån kommer du?
-- Fjärran från.
-- Sorgbarn! Ett ovanligt namn! Dock känt i den heliga skrift. Är du
ensam?
-- Ja.
-- Är du kristen? frågade riddar Erland hastigt.
Gossen jakade åter.
-- Kan du uttala Guds och Kristi namn? frågade priorn till yttermera
visso.
-- Gud och Kristus, upprepade gossen, i det han böjde huvudet och gjorde
korstecknet.
-- Nåväl, fortfor priorn lugnad, säg mig nu, vad ditt ärende är, och giv
mig även närmare besked än hitintills om skälet till din vandring, huru
du kommit hit, och vem din fader och vem din moder är. Därefter skall du
föras till klosterköket för att äta dig mätt, och sedan det skett, skall
du få en säng att vila i, ty trött och hungrig måtte du vara.
Medan priorn talade så, sken en blixt in i rummet och rullade åskan så
häftigt över deras huvuden, att patern och riddaren korsade sig och sade:
-- _Miserere!_ Men Sorgbarn stod lugn med ögonen fästa på golvet.
-- Kom fram, sade riddaren till gossen, och låt mig närmare se på dig!
Sorgbarn gick fram och såg riddaren i ögonen.
Riddar Erland lade sin hand på hans huvud och suckade djupt -- han visste
ej varför. Han kunde ej skilja sin blick från gossens drag; de påminde
honom om något förflutet. Och under det han så betraktade den lille
vandrarens ansikte, började åter skuggan, som dvaldes i hans själs djup,
att sucka, röra sig och söka tränga upp i själens ljusare, av minnets
klarhet lysta ängder. Då grep riddaren med omedveten häftighet om den
lilles arm och tvekade, om han skulle trycka honom till sitt bröst eller
slunga honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen gav riddaren en
blick, som om han ville säga: Släpp min arm! Du gör mig illa.
De upplysningar patern äskade vann han endast genom många upprepade
frågor. Se här vad han fick veta:
Sorgbarn hade vandrat långt, genom stora skogar, genom många städer och
farit över vida vatten. Vad dessa skogar, städer och vatten hette, det
visste han ej, ty han var icke vetgirig på namn, och de namn han hört
hade han glömt. På sin vandring var han icke ensam; han hade haft
följeslagar. Men vilka, därom gav han föga besked. Då patern närmare
frågade om detta, teg han, likasom han ej förstått frågan, och då patern
upprepade den, teg han åter.
Om ändamålet med sin vandring berättade Sorgbarn följande, som icke litet
förvånade både patern och riddaren:
-- Det är vordet uppenbarat för min moder, att ett kloster skulle finnas
i denna nejd, vilket en gång i förflutna år plundrades av hedningar. Det
är likaledes uppenbarat för min moder, att de rövade skatterna skulle
återfinnas genom mig, om hon med mig ville företaga en vallfärd till det
avlägsna klostret, och om en riddare, som är herre över trakten
däromkring, ville taga mig till sin ende livtjänare, och jag ville tjäna
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Singoalla - 5
  • Parts
  • Singoalla - 1
    Total number of words is 4539
    Total number of unique words is 1790
    24.6 of words are in the 2000 most common words
    33.6 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 2
    Total number of words is 4854
    Total number of unique words is 1521
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 3
    Total number of words is 4607
    Total number of unique words is 1688
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 4
    Total number of words is 4692
    Total number of unique words is 1638
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 5
    Total number of words is 4668
    Total number of unique words is 1583
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 6
    Total number of words is 4725
    Total number of unique words is 1339
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 7
    Total number of words is 4648
    Total number of unique words is 1602
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 8
    Total number of words is 4487
    Total number of unique words is 1696
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 9
    Total number of words is 1808
    Total number of unique words is 856
    32.9 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.