Singoalla - 3

Total number of words is 4607
Total number of unique words is 1688
26.0 of words are in the 2000 most common words
36.5 of words are in the 5000 most common words
41.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
fullvuxen; Assim, den mörke ättlingen av folket från Ganges, hade vandrat
i tjugusex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg.
De gå emot varandra, de lyfta armarne, de trycka bröst mot bröst; deras
ådror svälla, deras senor sträckas, deras muskler spännas från hjässan
till fotabjället.
Men nu är segern avgjord. Den blonde göten har kastat den mörke
främlingen till marken; hans knä trycker hårt mot den fallnes bröst, och
handen griper kring hans strupe.
Då ilar flickan till kämparne att beveka segraren, bedja för den
övervunne. Erland lyssnar, släpper sitt tag och reser sig.
Assim stiger upp, men hans blick är häftad vid jorden. Han tager sin
kappa, sveper sig i henne och smyger bort.
-- Ve mig! ropar Singoalla. Han skall omtala allt i lägret. Min fader
skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig!
-- Nej, sade Erland, det skall icke ske.
-- Nej, upprepade Singoalla, det bör icke ske, ty vi äro man och hustru.
-- Kom, sade Erland, jag följer dig till lägret för att tala vid din
fader. Då jag är vid din sida, har Singoalla intet att frukta.
-- Min man, sade flickan.
-- Min hustru! sade gossen, lyfte henne i sin famn, bar henne över bäcken
och gick med henne in i skogen.


=Lägret.=

Skogen, som omslöt svedjelandet, liknade i mörkret en ogenomtränglig
svart mur, på vilken himmelens stjärnströdda tak vilade. På det öppna
fältet flammade stockeldar, i vilkas sken skuggor rörde sig och här och
där ett tält skymtade. Där var ett vimmel av människor och djur, av män,
kvinnor, barn, hästar och hundar; ett sorl av röster från grövsta bas
till gällaste diskant, sång, strängaspel, visselpipors skärande ljud,
trumslag, hundskall, barnskrik, lugnt samtalande karlröster, grälande,
pipiga kvinnostämmor, dån av hammare, som föllo på någon sprucken
kopparkittel eller formade glödröda järnstycken till hästskor och
pilspetsar -- allt detta blandade sig till ett öronslitande, förvirrat
och förvirrande samljud. Med Singoalla till vägvisare, med hennes hand i
sin skred Erland, ett mål för nyfikna blickar och anmärkningar på en
rotvälska, som han ej begrep, genom hopen, mellan flockar av män, som
åto, drucko, spelade tärning, slipade knivar och svärd -- mellan kvinnor,
som rörde i grytor, matade barn, lagade kläder, samtalade och kivades --
mellan nakna gossar och halvnakna flickor, som lekte, örfilades och
klöstes, skrattade och gräto -- mellan hästar, vagnar, tunnor, bohag och
redskap fram emot hövdingens, Singoallas faders, tält.
Samma afton, medan Singoalla var hos Erland, hade den väntade hopen
kommit till lägret och hövdingen tillkännagivit, att uppbrottet skulle
äga rum om morgonen av andra dagen därefter. Därav denna ovanliga
livlighet i lägret.
Hövdingens tält stod söderut nära skogsbrynet. Här var oljudet ej så
stort, trängseln ej heller. Stammens äldste och bäste män voro där
samlade; även sågos där några kvinnor, som tyst men ivrigt samtalade
sinsemellan, då Erland och Singoalla nalkades. Dessa kvinnor voro Assims
moder, systrar och fränder; alla fäste de sina ögon på hövdingens dotter,
då hon vid Erlands sida gick dem förbi. Gumman, Assims moder, liknade vid
eldskenet, måhända även vid dagsljuset, en otäck häxa. Hennes långa,
krokiga näsa tycktes hava vuxit fram ur ansiktet till förfång för de
djupa ögongroparna, de ihåliga kinderna... alldeles som då vid
jordbävningar bergen höjas och jordlagren däromkring instörta... hennes
röda ögon flammade, och läpparne, som saft- och kraftlösa hängde kring
det tandlösa gapet, grinade vedervärdigt. Käringens hemska ansikte
uttryckte ilska och hämndlystnad, ty Assim hade redan omtalat, vad han
rönt vid bäcken; men det uttryckte även undran, då hon såg riddarens son
vid Singoallas sida.
Vid Erlands åsyn reste sig stammens äldste och bugade. I tältöppningen
stod hövdingen själv, samtalande med Assim. Båda tycktes överraskade av
den blonde ynglingens ankomst. Assim smög undan, i det han sände
Singoalla en dyster sidoblick. Hövdingen förde händerna till pannan och
bugade för Erland, men hans halvt nedslagna ögon fäste dock mellan de
svarta ögonhåren en glimmande blick på dottern.
Flickan var blek, men hon hävade ej, ty hennes hand vilade i Erlands.
Erland sade, att han ville tala vid hövdingen utan annat vittne än
Singoalla. Hövdingen förde honom stillatigande in i tältet.
Vad där talades, vet ingen, men efter en halv timme lämnade Erland tältet
med lugn på sin panna, följd av Singoalla, som stolt mötte Assims moders
och de andra kvinnornas blickar, samt av hövdingen, vars ansikte bar spår
av hans sinnes oroliga tankar. Kommen ett stycke in i skogen skakade
Erland hand med hövdingen, kysste Singoalla och sade:
-- Jag är redo den utfästa tiden.


=Avtåget.=

-- Huru är det med Erland? Han är dyster och talar föga, sade fru Elfrida
till sin man, herr Bengt.
-- Han lider av ensamheten, svarade riddaren, sedan han med betänksam min
tagit en klunk ur bägaren, varefter han lät blicken flyga hän till de
blånande bergstopparne, som syntes genom det smala fönstret: han lider av
ensamheten, och detta är ej underligt. Skogen passar ej mer för honom; vi
skola i höst sända honom till konungens hov att där lära _mores_ och
ridderliga övningar.
Fru Elfrida avbröt samtalet, så snart det vidrörde denna sträng, ty hon
kunde allena med vemod tänka på den stund, då unge Erland skulle från
fader och moder ut i vida världen.
Men Erland satt nu i klostrets bokrum vid pater Henriks sida och läste
vid det dunkla ljuset från det höga bågfönstret i romaren Virgilius'
herdedikter, och då herden Meliboeus klagade:
Nos patriæ fines et dulcia linquimus arva,
klagade Erlands hjärta med honom, och han lyssnade tankspridd till
paterns utläggning av skalden, ehuru denna utläggning var vida saftigare
-- vartill ej tarvades mycket -- än de träaktiga kommentarier av salig
Maurus Servius, som stodo skrivna med rött bläck i foliantens marginal.
Erland hade, innan han gick till klostret, strövat genom alla vrår och
vinklar av slottet, talat vänligt med alla husets tjänare, besökt alla
sin barndoms lekställen, icke förglömmandes branten, från vilken han
plägat hoppa i sjön; han hade besökt dem för att säga dem farväl, och
först nu kände han, huru kära de voro honom, ehuru han så mången gång
längtat fjärran från dem ut i världen.
Han tänkte på sin käre fader, sin älskade moder. Han tänkte ock på
munken, sin gode lärare, som satt vid hans sida, och han välsignade honom
tyst för den kunskap, han genom honom förvärvat i skrivkonsten; ty så
tröstade sig Erland: Jag skall snart hugna mina föräldrar med ett brev,
som skall säga dem, varför jag försvunnit, att jag mår väl, och att jag
snart skall återvända som en stolt riddare, rik på ära och stordåd.
För detta ändamål hade han ock lösgjort ett blad ur ett breviarium och
gömt det hos sig; på detta blad skulle brevet skrivas.
-- Du är trött nu, sade pater Henrik, då han märkte Erlands
tankspriddhet. Gott, vi skola sluta... _claudite jam rivos, pueri, sat
prata biberunt_.
Patern slog igen boken och fastläste henne i bokskåpet.
-- Farväl, sade Erland och tryckte paterns hand. Min gode lärare, tillade
han, jag vill i afton hava er välsignelse.
Patern lade sin hand på hans huvud, läste välsignelsen och slöt honom i
sin famn, såsom han stundom även annars plägade göra.
Nu hördes buller utanför murarne. Portvaktaren, brodern Johannes,
gläntade i dörren och underrättade priorn, att en hop av det främmande
folket, förd av sin hövding, önskade inträde för att tacka priorn för
hans vänlighet och säga farväl, ty följande dagen mot middagstiden ämnade
de bryta upp. De hade redan varit på Ekö och till riddaren framburit
skyldig tack för visad gästfrihet.
Patern svarade: -- Låt dem komma!
Under tiden axlade Erland sin kappa och gick.
Pater Henrik mottog det främmande folkets ombud i klostrets refektorium.
Alla munkar voro närvarande. Hövdingen steg fram, talade och bugade.
Patern svarade på hans ord vältaligt. Allt tillgick högtidligt och
tillika vänligt. Men medan hövdingen och patern talade, irrade de
vandrande männens blickar kring rummets väggar och fäste sig vid de
skinande kärl, som stodo på ekbordet, och icke mindre vid de bilder av
den heliga jungfrun och barnet, vilka stodo där i väggfördjupningarna.
Men andakt var det väl icke, som skimrade i deras ögon, då de sågo
himladrottningens gyllene krona eller de silversirater, som i fina ogiver
och rosetter omgåvo henne. Ej heller var det väl värmen i rummet, som kom
en av männen att, dold av de andra, avlyfta krokarne i det till dörren
närmaste fönstret; ty om värmen varit orsaken, skulle han väl öppnat det,
men så gjorde han icke.
Vi lämna klostret och gå till slottet för att övervara Erlands tysta
avsked. Kvällen är långt framskriden, och klosterklockornas ljud, som för
slottets invånare är tecknet att gå till sängs, har längesedan svävat
över sjön och, milt buret av klippornas ekon, sjunkit till vila i skogen.
Riddar Bengt och fru Elfrida slumra redan; sovkammarens nattlampa sprider
från en fördjupning i väggen ett matt sken, vari skuggorna fladdra med
osäkra former men samla sig långt bort, mörkare och djupare, kring
alkovens omhängen. Dörren till salen står halvöppen; hon öppnas sakta
helt och hållet. På tröskeln, dold av mörkret, stannar Erland. Han vill
smyga bort till de gamla, skåda deras ansikten än en gång och säga dem
farväl så tyst, att de kunna förnimma det som en drömvilla; men
ålderdomens sömn är lätt, de kunna vakna, rädsla kämpar med hjärtats
lust, han törs icke gå. Han lutar pannan mot dörrposten och lyssnar till
de kära sovandes andedrag. Hans kind är blek och hans ögon tårade. Han
återvänder den väg han kommit. Han skyndar, ty det förekommer honom, som
om korridorens och trappavsatsernas helgonstoder rörde sig och sträckte
händer efter honom. Han lockar till sig Käck, vadar över sundet, som
skiljer ön från landet -- ty fallbryggan är, som vanligt om natten,
uppdragen -- och fördjupar sig i skogen, följd av sin trogna hund. Han
bär sina sämsta kläder, och icke ett enda mynt finnes i fickan på hans
slitna livrock. Gördeln, som omsluter hans liv, tillika med jaktkniven,
som hänger i gördeln, är det enda ting av värde, som han medtagit från
sin faders borg.
Främlingarnes hövding hade sagt till riddar Bengt och patern, att hans
folk skulle avtåga följande dag vid middagstiden. Han hade kanske sina
skäl att säga så till dem; till Erland hade han sagt: -- Kom före
midnatten, eller du kommer för sent.
Allt var redan färdigt till uppbrott, då Erland kom till svedjelandet.
Oroligt hade Singoalla väntat honom. Nu mottog hon honom med ett
glädjerop, där hon, insvept i en brokig kappa, satt i sin faders vagn på
en bädd av täcken och själv tyglade de små lurviga kamparne, som otåligt
skrapade marken. Bakom stod en lång rad vagnar, förspända med hästar
eller oxar och fullastade av kvinnor, barn och bohag. Höljda i sina
kappor stodo de gifta männen bredvid vagnarne, envar vid sin vårdnad och
sin egendom. De unga ogifta karlarne bildade en med spjut, bågar och
knivar väpnad eftertrupp. De övergivna eldarne belyste tavlan. I spetsen
för vagnarne voro blossbärare ställda.
Hövdingen vandrade tillbaka från sina egna packvagnar, som började raden,
ned till den sista för att övertyga sig, att allt var rätt. Han hade
häftigt sporrat sitt folk till ilfärdighet, hans blick var orolig, och
han, den annars så djupt bugande, hade nu knappt givit sig tid att hälsa
sitt bands nya medlem, sin dotters make och riddarens son, med en
vårdslös nick. Detta märkte Erland knappt, ty han hade endast öga för
Singoalla. Sedan hövdingen gjort sin rund, gav han med en klocka tecken
till uppbrott. Blossen flämtade mellan granarna, den ena vagnen efter den
andra uppslukades i den svarta skogen, och snart var svedjelandet tomt.
Så skred tåget fram, så fort som mörkret och den oländiga marken tilläto.
Singoalla hade stigit av vagnen och gick bredvid Erland, som ledde
spannet vid tyglarne. Stjärnorna glimmade över trädtopparne, och bakom
sig hörde de älskande en fåtonig, svårmodig och likväl täck sång, sjungen
av någon bland de vandrande männen. Mellan skrovliga klippor, genom tysta
dalar gick färden under den korta försommarnatten.
Österut började mörkret glesna. Det genomsilades av ett kyligt
ljusdunkel, en sakta klarnande gryning, vari stjärnorna bleknade och
försvunno.
Assim, som hela natten suttit till häst, höll in vid sin moders vagn,
bredde en kappa över henne mot morgonkylan och talade ord, som hövas en
son, men med halvt bortvänt ansikte, såsom han vanligen gjorde till
henne, ty han kände sig förnedrad av att vara av henne född till världen.
Den föreställningen hade hon själv ingivit honom och hållit vid liv, då
hon som oftast ordade om sitt eget dymörka blod och om hans faders
purpurröda, hans farfaders än mer purpurröda, hans farfars faders än mer.
-- Du är av heligt offrareblod, Assim. Dina förfäder hade guldhår och
blåklintögon, de voro gudars likar, och deras skugga var välsignande. Du
är den enda i detta vandrareband, som är av prästerlig konungaätt. Din
farfaders farfader var ljuslockig, har man sagt mig, och mindes och
förstod det heliga fornspråkets alla sägner och helgade med dem vårt
folks brudar, barn, hjordar och eldar. Din farfader var mörk men ej såsom
din fader, och ännu hundraårig läste han några av de gamla mäktiga
bönerna och förstod dem. Din fader, som var ovillig och trög att lära,
men hågad och snar att befalla, mindes och förstod blott några av deras
ord. Dock flera än han givit dig i arv. Du är mörkare än din fader. Du är
en mula, Assim. Din moders blod, din farmoders och din farfars moders ha
gjort solhästens ättling till en mula. De gudasöner, som ledde
vandrarefolket ur Assaria, hade inga gudadöttrar att göra till mödrar.
I dylika ordalag hade hon talat till sin son alltifrån hans barndom.
Assim sörjde över sitt mörka blod och beskyllde det för tillskyndelser
till de ord och gärningar, som han blygdes över och ångrade. Men av
purpurrött fanns kvar i hans ådror åtminstone så mycket, att det kunde
göra sig kännbart och taga väldet i morgonrodnadsstunder. Då hände, att
från hans läppar kommo ord, som förvånade vandrarefolket och beundrades
av Singoalla, men som varken hon eller de andra räknade Assim till ära,
emedan de trodde, att det var förfäder, som talade med hans mun.
Assim red hän till eftertruppen. Erland och Singoalla gav han icke en
blick. Med hänryckning, underligt skuggad av smärta, såg han mot öster,
mot dagerkällan, över vilken blekröda skyar strimmade sig. De
genomdallrades starkare och starkare av färgvärme. Det blekröda vart
högrött, det högröda djupt rosarött, som kantade sig med silver, gömde
silvret under bräm av smältande, eldmättat guld, väckte fågelsången i
skogen till jublande liv och bredde pårlglitter och regnbågeskimmer över
markens daggvåta mossa.
Assim hade stigit av hästen. Han stirrade med förklarat anlete in i de
överjordiska färglekarne och sade:
-- _Usas, Usas_, himmelens dotter, hell dig, ungmö Morgonrodnad! Ljusets
stridsmän, dina kämpar, feja sina vapen, spänna de röda hästarne för din
vagn och öppna dig himmelens port. Du fattar den heliga ordningens tyglar
och far med färgblänkande hjul upp på lagstadgad väg, ett ljuvligt
förebud åt den härliga _Sûrya_. I dig är alla varelsers ande, till
rörelse väcker du allt som lever. Mörkrets makter fly vid din åsyn, du
stolta, segervana, fägringssvällande ungmö Morgonrodnad.
Solkanten visade sig, och i brådhast stod hela den bländande skivan över
synranden för att med saktad iver lyfta sig högre. Assim sänkte sin panna
och bad:
-- _Sûrya_, jaga mörkret ur mitt sinne, där det råder, medan jorden badar
i din glans! Sol, härliga drottning, lyssna från din höga eldskimrande
vagn till sonen av fäder, som ägnat dig tusen sånger, otaliga offer! Hav
förbarmande med mig! Jag är en man, förnedrad av obesvarad kärlek. Mitt
blod är förgiftat. Jag önskar fördärv och död över en vit, som tillbedes
av henne, som har förtrollat mig. Mitt i din strålglans är det natt för
mina ögon. _Sûrya_, medlidsam i ditt majestät, räck den sjuke ett blad
från den krans av hälsoblomster, som smycka ditt skinande änne! Vill du
giva mig Singoallas hjärta? Vill du det ej, så lägg mig bland dem, som
skådat din härlighet och icke skåda den mer!
Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland, och hans bröst svällde av
en enda känsla, som ropade: Fram, fram genom den sköna världen! Han såg
på Singoalla; hon var en nyss utvecklad ros, frisk av morgondagg.
Men morgonen hade ej förjagat det nattliga moln, som vilade på hövdingens
panna. Även hos honom ropade en känsla: Fram, fram! men det var en
ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från vagn till vagn och eggade
männen att skynda. Timme efter timme förled, och solen stod redan högt;
hästarne badade i svett, kvinnorna voro trötta och knotade. Men hövdingen
ropade: -- Fram! piskorna smällde över de trötta dragarne, och
vagnshjulen gnisslade på sina nötta axlar.
-- Hövding, sade Erland till Singoallas fader, skall du icke snart bjuda
rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där borta
flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och oxar!
-- Där, sade hövdingen och pekade mot en sakta sluttande höjd, som var
helt nära, där skola vi vila.
Mer svarade han ej, ty i detsamma sprängde fram till honom en ryttare.
Det var Assim. Han viskade något i hövdingens öra. Dennes ansikte
mörknade än mer, och hans ögon sköto en orolig blick. Han sade intet, men
han kallade några av de äldre männen till sig och utdelade med låg röst
befallningar.
Emellertid skred tåget uppför den skogklädda kullen. På toppen var en
slätt. Här frånspändes dragarne, vagnarne ställdes i en ring och
hopbundos med rep, så att de bildade en vagnborg. Där inom samlades nu
folk och hästar. Vapen framtogos och lades i en hög kring en väldig ek,
som stod mitt på den gröna planen. Undrande frågade Erland hövdingen, vad
detta skulle innebära.
-- Varsamhet höves ett folk, som har många fiender, svarade denne och
gick så till ett hemligt rådslag med de äldre männen, medan de yngre
fodrade hästarne, och kvinnorna buro vatten från en källa eller tillagade
middagsmåltiden.
Kring Singoalla samlade sig stammens unga flickor; de glammade muntert
och sågo med förstulna blickar på den blonde ynglingen, som de alla funno
vacker och i hjärtat åtrådde att äga till man. -- Du är lycklig,
Singoalla, sade de, och Singoalla nickade glatt. Men bland de unga
flickorna, som talade med Singoalla, var ingen av Assims systrar eller
fränder. De voro samlade för sig själva, och Assims moder var mitt ibland
dem.
Under tiden granskade Erland de vid eken lagda vapnen, spände bågarne för
att fresta deras kraft, undersökte eggen på svärden och sjöng en munter
visa.
-- Det var lyckligt, att vi äga honom bland oss, sade en äldre man till
hövdingen. Han skall vara vår gisslan.
-- Men han är farlig, sade en annan. Det är en fiende mitt ibland oss.
-- En sömndryck! viskade hövdingen.
Efter ändat rådslag gick Assim bort och talade med sin moder.
Därefter satte han sig åter på sin kamp och red, följd av tre eller fyra
unga karlar, även till häst, ur lägret nedför höjdens sluttning.
Kvinnorna framförde nu matvaror och uppdukade dem i gräset. Bandet
samlade sig i skilda flockar kring anrättningarna. Hövdingen, hans
släktingar och bandets äldste intogo sin måltid under eken. Erland bjöds
att sitta vid hövdingens sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av
Assims systrar betjänade laget. Hövdingen framställde till Erland onödiga
ursäkter för måltidens torftighet; men Erland bröt sitt bröd och delade
det med Singoalla.
Men om maten var torftig, kan ej detsamma sägas om drycken. Assims syster
frambar bägare till laget; tre, som ställdes framför hövdingen, Erland
och Singoalla, voro av skönaste silver, konstrikt arbetade. Erland tyckte
sig igenkänna dem och utbrast undrande:
-- Vad dessa bägare likna andra, som jag sett i klostret! Ja, denna synes
för mina ögon underligt lik den heliga pokal, som står på klosteraltaret,
fylld med nattvardsvin.
Singoalla bleknade och sänkte sina ögon, ty hon anade, huru det var. Men
Assims syster fyllde bägarne. Alla, utom Singoalla, drucko, och Erland
fann smaken ljuvlig.
Nu hördes förvirrade rop. Det vart oro i lägret. Assim hade återvänt; han
skyndade till hövdingen och samtalade tyst med denne.
-- Vad är på färde? sade Erland.
-- Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde
Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade
samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind
var blek, hennes ögon slöjade.
Karlarne samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i
hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore tagna. Men då
Erland lutade sig ned, gav hövdingen en vink; ett rep kastades kring
Erland, och innan han hunnit varsna sveket, var repet slingrat kring hans
armar och ben, så att han ej förmådde göra motstånd eller ens röra sig.
Hans ögon flammade, hans ådror svällde; men hövdingen sade till männen:
-- Bind honom vid eken!
När detta skett, ilade alla fram till vagnarne. Ur kvinnornas hop hördes
ett skri; det var från Singoalla, då hon varsnade vad som skett. Hon
ville hasta till Erland, men Assims moder fattade med sina skinntorra
fingrar hennes lockar och väste: -- Det är du, som bragt skam och olycka
över oss. Ve dig, ve dig! Din blonde älskare skall dö, han skall slitas i
stycken, han skall förtäras av gift... ja, du! giftdrycken, lagad av min
hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud sjunker mot bröstet, hans
kinder gulna som det giftiga smörblomstret... det verkar redan.
Och medan hon talade så, fattade de andra kvinnorna i Singoallas armar
och flikarne av hennes klänning och överhöljde henne med skymford.
Det fanns även en annan varelse än Singoalla, för vilken åsynen av
Erlands misshandling skulle varit odräglig. Det var Käck. Men man hade
även tänkt på honom. Medan Erland satt vid måltiden, hade en av männen
lockat Käck ur vagnborgen ett stycke in i skogen och där bundit honom vid
ett träd.
Utifrån hördes rop och vapengny. En fientlig skara steg uppför kullen.
Redan ven en pil, stridens första budskap, genom luften. Kvinnorna
trängde sig tätare tillsammans, tryckte sina barn intill sig och vände
rädda blickar mot den sida av vagnborgen, där männen stodo med spända
bågar och fällda spjut, avvaktande angreppet.
-- Ingen nåd åt helgerånarne, ljöd en röst därutifrån, hugg ned dem
alla!
Det var pater Henrik, som talade så till en hop av riddar Bengts bönder,
som, väpnade med yxor, bågar och spjut, tågat ut för att förfölja det
främmande folket.
Pater Henrik red en liten skymmel; kring sin munkkappa hade han spänt ett
bälte, vari slidan till ett slagsvärd hängde; svärdet förde han i hand.
Även riddaren följde tåget men oväpnad, ty han tyckte det föga löna mödan
att pådraga ett pansar eller störa sitt goda svärds vila för en dylik
fejd. Han gick i spetsen för sitt folk, stödjande sig på en käpp, såsom
han plägade göra, då han var ute att se på åkrar och ängar.
Han vände sig till sitt folk och ökade vikten av paterns ord, i det han
sade:
-- Ja, hugg ned slöddret och skona ingen, utom kvinnor och barn! De ha
illa lönat min gästfrihet. De ha skövlat klostret rubb och stubb och icke
ens skonat den heliga jungfruns gyllene krona eller nattvardsbägaren.
Svängen yxorna, svenner, som då I fällen träd i skogen!
Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen, hade Assim, på ett tecken
av hövdingen, gått fram till eken, där Erland, nästan medvetslös av
dryckens verkningar, stod bunden. Assim höll en dolk i handen. Gulblek
och skälvande riktade han udden mot Erlands bröst.
-- Hallå! ropade hövdingen, som klivit upp på en vagn. Vad viljen I där
borta? Kommen I med fientligt uppsåt, eller huru? Om så är, låt oss då
underhandla för att se, om saken kan uppgöras i godo.
-- Ingen underhandling, du tempelskändare! ropade patern och red fram mot
vagnborgen hastigare än folket hann följa honom.
-- Se dit och låt beveka er, sade hövdingen och pekade på eken, som
syntes högt över vagnborgen, emedan hon stod på kullens topp.
-- Erland! utbrast patern bleknande.
-- Ja, riddarens son. Närmen I eder än ett steg, så giver jag en vink och
järnet stötes i hans bröst.
-- Förbannelse över dig, hedning! ropade patern.
-- Ett steg! sade hövdingen och höjde sin hand. Assim lyfte dolken och
häpnade över att känna en vällustig blodtörst.
-- Håll! skrek patern och vinkade såväl till hövdingen som till riddaren
och hans folk, som redan fylkat sig för att rusa mot vagnborgen.
-- Vad är på färde? sporde riddaren.
-- Där! Se! Håll! Icke ett steg fram!
Även riddar Bengt bleknade och hade knappt styrka att ropa till sitt
folk:
-- Tillbaka!
-- Underhandling? Ja eller nej? frågade hövdingen, medan hans mörka
karlar, bröst vid bröst, halvt beslutsamma, halvt darrande, väntade
stridens början.
-- Underhandling! svarade riddaren.
-- Beviljen I oss fritt avtåg?
-- Ja.
-- Med allt vad vi äga? Märk, att vi äga vad vi tagit! Det är vårt
begrepp om äganderätt. Således fritt avtåg med allt vad vi äga?
Riddaren svarade ej men fäste tigande sin blick på pater Henrik.
-- Utlämnen åtminstone nattvardskalken och den gyllene kronan! Det övriga
mån I då behålla, sade patern med en suck.
-- Bah, inföll hövdingen, låt oss ej vara småaktiga! Således fritt avtåg
med allt vad vi äga! Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen på er
frälsares bild att varken själva oroa oss på minsta vis ej heller därtill
egga andra.
-- Jag skall efter bästa förmåga gottgöra klostret dess förlust, viskade
riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta dolk.
Låt oss gå eden, och må de draga bort!
Med en ny suck framtog pater Henrik ett krucifix, som han bar i en kedja
kring halsen.
-- Allt för den kära gossen. Men huru har han råkat i deras händer? Jag
begriper det icke.
Riddaren och patern gingo båda den äskade eden.
-- Sänk svärdet och lös fången, ropade hövdingen till Assim.
-- Nej, nej! skreko flera röster. Utlämnen icke vår gisslan! De skola
sedan angripa och nedgöra oss.
-- Lugnen er, sade hövdingen på sitt folks språk. Dessa nordiska
människor äro ett underligt folk. De hålla vanligen, vad de lova, till
och med utan både ed och handslag. Men i alla händelser äro vi ju färdiga
till försvar... Ädle herre, sade hövdingen till riddar Bengt, tro icke,
att vi med våld fört eder son med oss! Han har själv infunnit sig i vårt
läger i akt och mening att följa oss på vår vandring genom världen, ty
han har förälskat sig i min dotter och vill icke skiljas från henne.
-- Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter icke ord med dig. Drag dina
färde och frukta himmelens straff!
-- Ja, drag dina färde, amalekit! röt pater Henrik.
Hövdingen bugade på sitt vanliga sätt och förde händerna till pannan.
Emellertid löstes Erland från trädet och framfördes av två män. Hans hy
var gulblek, hans gång vacklande och hjärnan så förvirrad, att han icke
visste, var han var eller vad som hänt. Han måste lyftas över vagnarne,
och när han var utanför skansen, hos de sina, sjönk han till marken.
-- Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren förfärad, upplyfte Erlands
huvud och betraktade honom.
-- Intet, svarade hövdingen från sin förskansning. Måhända är det
skrämseln, som verkat detta.
-- Skrämseln, upprepade riddaren med en ljungande blick. _Min_ son skrämd
av edra lömska dolkar? Nej, han var aldrig rädd, kan aldrig vara det.
-- Det är sannolikt, anmärkte pater Henrik, att vreden uttömt den bundne
gossens krafter.
Vi vilja nu i få ord säga, att Erland hemfördes till Ekö slott samt att
riddaren och patern drogo tillbaka med sitt uppbådade folk.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Singoalla - 4
  • Parts
  • Singoalla - 1
    Total number of words is 4539
    Total number of unique words is 1790
    24.6 of words are in the 2000 most common words
    33.6 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 2
    Total number of words is 4854
    Total number of unique words is 1521
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 3
    Total number of words is 4607
    Total number of unique words is 1688
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 4
    Total number of words is 4692
    Total number of unique words is 1638
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 5
    Total number of words is 4668
    Total number of unique words is 1583
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 6
    Total number of words is 4725
    Total number of unique words is 1339
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 7
    Total number of words is 4648
    Total number of unique words is 1602
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 8
    Total number of words is 4487
    Total number of unique words is 1696
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Singoalla - 9
    Total number of words is 1808
    Total number of unique words is 856
    32.9 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.