Singoalla - 1

SINGOALLA
AV
VIKTOR RYDBERG

ELVTE UPPLAGAN

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten!
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
_Goethe._
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BORTRYCKERI 1 9 1 5


FÖRORD TILL ANDRA UPPLAGAN (1865).

På en välvillig förläggares anmodan har jag funnit mig uti att
offentliggöra åtskilliga fantasier och små historier, som jag haft bland
mina papper förvarade, delvis såsom minnen från en tid, då
inbillningskraften var rikare än självkritiken stark.[1] Om man nu även
kan finna sig uti att läsa dem, så vore det för förläggarens skull väl.
Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus,
känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst
är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga
utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så
bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål
tedde sig med ovissa, svävande linjer. Där trivdes jag också väl den
tiden. De, som göra så ännu, skola ursäkta mig och möjligen här igenfinna
sina egna intryck, sin egen känslostämning.
För andra än dem duga dessa historier svårligen, om icke, i brist på
annan läsning, någon kulen höstkväll, då regnet slår på fönsterrutorna
och brasan är tänd på härden.
Samlingen av dem börjas här med »Singoalla», ett kuriosum, som för flera
år tillbaka varit offentliggjort i någon oläst kalender och nu, efter en
mild skärskådning av sin upphovsmans öga, för andra gången framlägges.
Ifrågavarande berättelse förutskickas såsom en prövosten, ty läser någon
den till slut, kunna andra väl uthärda de övriga.
_Författaren._


TILLÄGNAN VID FJÄRDE UPPLAGAN.

TILL
=ALBERT BONNIER.=
Då min »Singoalla» nu för fjärde gången, och det i en skrud, varmed din
omsorg och Carl Larssons snille smyckat henne, framträder, är det min
önskan att få offentligen med nej besvara frågan, om det mellan
förläggare och författare kan finnas ett bättre förhållande än det
mångåriga mellan dig och mig.
Tack!
VIKTOR RYDBERG.
[1] Titelbladets fullständiga titel var »DIMMOR. _Fantasier
och historier av Viktor Rydberg._ I. SINGOALLA.» Något
nummer II utkom dock icke.


FÖRRA AVDELNINGEN.
=Slottet i skogen.=

På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett slott, som länge
tillhörde släkten Månesköld. Det utgjordes av flera sammanbyggda,
eketimrade hus och hade ett runt torn, uppfört av stora granitblock.
Tornmurens enformighet mildrades av en glugg här och där med rundbåge och
sandstenskolonnett.
Synbarligen hade flera släktled burit virke till holmen, fogat bygge till
bygge och timrat dem efter olika tiders smak och vanor.
På trettonhundratalet var slottet ett vidsträckt helt med högre och lägre
takåsar, vilkas linjer bröto varandra, och med väggar, som sammanstötte i
varjehanda vinklar och, fattiga på fönster, voro så mycket rikare på
utsprång, svalgångar och symboliska smidesverk och sniderier. Över
portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och
Vinaman, de tre blodsvittnena, vördnadsbjudande, om än icke vackra att
åse. Med sina mot höjden sträckta armar borde de nedkalla välsignelse
över Ekö slott.
Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga förenade den med fasta
landet.
Tiden hade målat slottet i grått och brunt. Det såg ut, som om det gömde
på hemligheter, forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen rådde där,
kändes som påbjuden för att icke störa ett ruvande på minnen och
aningar.
Insjön speglade furuklädda gråstensbranter. Den mörka barrskogen sträckte
sig vida åt alla håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot sjön.
Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett
kloster.
Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta
skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka
strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en
stålört, en styvmodersblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring.
Förgängelsefärger bredde vemod över markerna och skogen. Rönnen, som
skjutit upp mellan stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som
lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod.
Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärde. Men sägnen
förmäler, att den svarta döden lade det öde, och att det sedan dess var
lämnat åt förfallet.
Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett
ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess
ägare, den ene efter den andre, sades, att ett ord kostade dem mer än en
rundlig allmosa. Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana ljudlöst
likt månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vän
och givit honom en silverskära. Bland de många vartecknen och på förfäder
häntydande sinnebilderna å slottets väggar syntes likväl månskäran
ingenstädes utom över porten till örtagården, men där var hon lagd under
den heliga jungfruns fötter och sålunda kristnad. Sporde någon riddar
Bengt om den underliga sagan, gjorde han med handen en avvärjande åtbörd,
om han ej gjorde korstecknet, och svarade blott: -- Det var i hedna
tider. Mer sinnad att ordrikt giva besked om saken var trotjänaren Rasmus
skytt.
Folket i bygden visste, varför tystnad låg över Ekö och Ekösläkten. När
kristendomens budbärare -- de tre, vilkas bilder över portalen lyfte
blickar och händer mot himmelen -- hade visat sig inne i Småland och från
dess ättehögar börjat tala om vite Krist och helige fadern i Rom, hade
den bland Månesköldarnes förfäder, som då levde, ivrat emot dem, samlat
folket på helgedomsbackarne och i offerlundarne och manat det till trohet
mot den outgrundlige Oden, den vite Balder, den väldige Tor. Till dessa
avgudars ära sjöng han vid harpoklang, säges det, sånger så mäktiga, så
trolska, att folket tyckte alla skapelsens röster samstämma med dem. Det
förhärdade fördenskull sitt hjärta mot evangelium och drev dess sändebud
bort. Därför låg tystnad över Ekö och Ekösläkten. Men tystnaden var nu
icke samvetstung, såsom den förr lär hava varit. Sju fromma släktled
hade bemödat sig att utplåna den hedniske sångarens skuld. Detta var
samvetslättande.
Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat eller velat sjunga under
öppen himmel -- ingen före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans
stämma hade man med förundran hört icke så sällan inifrån skogsdunklet,
där han, rustad med bågen och jaktspjutet, gärna strövade. Han sjöng
besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst när suset i tallar och
granar var högstämt. Han gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt
skulle följa honom.
Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen med de vilda djurens kynnen
och vanor och mäkta lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och
gastar. Trägnare sällskap voro för Erland dock två hundar, stora,
lurviga, med blodsprängda ögon och skarptandade gap, Käck och Grip,
ogärna sedda av grannarne, av vargarne ögnade med hungrig och ilsken
rädsla.
Från den högsta häll, som lutade över sjön, plägade Erland kasta sig i
vattnet. Simma roade honom mest, när blåsten drev fram över fradgande
böljor. Folk tyckte, att det var något oroligt, vilt hos denne gosse,
något efterblivet hedniskt, något i hans natur, som icke sugit till sig
ett stänk av dopvattnet.
Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke låtit ens primsigna sig
och som på dödsbädden yrat om sköldmör och odödlighetsmjöd -- om denne
hedning återvänt i Erland? Det frågade man sig i bondstugorna. Men Ekö
husfolk försäkrade, att Erland korsade sig andäktigt och läste sina böner
med knäppta händer; att han var lydig fader och moder och visade sin
lärare, pater Henrik, vördnad; att han var godhjärtad, ehuru häftig,
givmild, som alla Månesköldar, och mån om att vara rättvis, ehuru han
visst icke alltid var det. Rasmus skytt, som trodde sig känna Erland
bäst, bekräftade allt detta, men med en skakning på huvudet.
Riddar Bengt hade ej mer än fäderna gjort livet på Ekö högröstat, och
hans husfru, Elfrida, den ädelvuxna, smärta, blonda, som bar Kristi
bergspredikan i blicken och ett sken från Tabor på pannan, skötte sina
många plikter med stilla myndighet.
Två gånger om året hölls det på Ekö gästabud, till vilka fränder och
vänner från även avlägse gods och storgårdar kommo. Gästabuden voro
lysande, ty guldstickade bonader höljde då salens väggar, och dyrbart
husgeråd borden, och källaren skattades på kostbara drycker. Men ehuru
glädjen ej var dämpad, hade den likväl avmätta later. Gästerna visste
icke varför, men de kände något högtidligt, även när de, lagom druckna,
leddes till sängs. Själve herr Gudmund Ulvsax, närmaste grannen, som
plägade hojta snarare än tala och svärja mer än välsigna, när han fått
ymnigt av öl och vin inom västen, var på Ekö hövisk, måttfull och
siratlig i ord och åthävor och lallade där, sedan han blivit nedbäddad,
med aktningsvärt försök till andakt sin i barndomen inövade, till
ordaförståndet honom mörka latinska kvällbön, när han icke utbytte den
mot morgonbönen.
Riddar Bengt var en mångprövad man. Han hade stritt under Mats
Kettilmundsson för de olyckliga hertigarnes sak och i Skåne mot de
holsteinska herrarne. Nu gammal och grå skötte han faderligt och klokt
sina husbondeplikter. Vinterdagarne höll han sig mest i slöjdkammaren med
Olof Hallstensson, dannemannen, som snidat altaret i sockenkyrkan. Där
arbetade med id de fåordige männen, och fram trädde under deras händer,
snidade i trä, änglar, apostlar och helgon: heliga Marior och Katarinor,
den himmelske Gabriel med lilja i handen, sankt Petrus med nyckel, sankt
Paulus med svärd, sankt Sigfrid med stav, sankt Georgius i rustning och
sankt Sebastianus med pilar i halvnaken kropp. Den egentlige verkmästaren
var Olof Hallstensson; men riddaren gjorde icke endast grovarbetet: han
skar mantelvecken skickligt och lade på färgerna väl. Många vintrar hade
riddar Bengt så tillbragt. Av fromma beläten tycktes han ej få nog.
Slottskapellet och klosterkapellet hade fått sina. Salen och sängkammaren
andra. Även i de långa, mörka korridorerna skymtade helgon i vrå och
vinkel, och på trappkrökarnes avsatser dvaldes de, försjunkna i
helgedagstankar. I den del av slottet, som troddes vara från hednatid,
stod sankt Sigfrid, och framför honom knäböjde den där hedningen, som
hade föredragit Balder för Kristus och Oden för den heliga treenigheten.
Hans beläte, det såg man tydligt, ångrade denna svåra synd och bad
hjärtligen, att kommande släktled ej måtte för den varda drabbade med
ont. En harpa, den trolska hednasångens, låg krossad bredvid honom.
Mången natt, då riddar Bengt vaknat, tänkte han på den arme i skärselden
och tröstade sig med, att själamässor och fränders goda gärningar mildra
dess sveda och möjliggöra frälsningen.
Pater Henrik, Erlands lärare, hade varit vida i världen, innan han
fastnade som prior i ett kloster djupt inne bland Smålandsskogarne. Det
sades av hans munkar, att hans anseende som andlig och lärd var stort i
fjärran land, och man visste, att konung Magnus sänkt sin hjässa lika
djupt för denne prior som för ärkebiskopen i Uppsala. Och sällan gick ett
år förbi, utan att med långväga resande anlände till honom brev, skrivna
av själve påven i Avignon eller av de höglärde herrarne vid universitetet
i Paris. Höga värdigheter hade erbjudits honom. Men han hade i sitt
kloster, vad han i världen eftersträvat: tid för betraktelser och
studier, tid att på pergamentet fästa sina förhoppningar om ett stundande
Guds rike på jorden. Han läste gärna gamla romerska dikter, ehuru deras
författare varit hedningar, och den virgilianska versen _Magnus ab
integro seclorum nascitur ordo_[2] ljöd för honom med profetisk klang.
Även böcker, skrivna med underliga bokstäver, läste han, om vilka de
andra munkarne sade: _Græca sunt, non legunutr:_ det är grekiska; sådant
läsa vi icke. Ty pater Henrik hade vistats ett par år i den grekiska
kejsarstaden.
Sällan gick en vecka, utan att han suttit en kväll förtöjd i Ekö slotts
bekvämaste länstol med fru Elfrida å ena sidan och riddar Bengt å andra.
Riddaren var fåordig men drack som oftast patern till, och blicken, som
ledsagade skålen, talade om vördnad, vänskap och trevnad. Fru Elfrida var
den frågande, munken den svarande och berättande. Och vad han hade att
förtälja! Han hade ju sett den värld, som är, och kände ur böcker den
värld, som var. Han nyttjade därvid icke överflödiga ord. Men vad de
målade, de ord han sade! Fru Elfrida tillsåg, att Erland vid sådana
tillfällen var närvarande. Och gossen var det gärna. Han lyssnade
uppmärksamt. Sådant skall jag uppleva, sådant och mycket mer, tänkte
han.
Det hände dock, att hans uppmärksamhet flög bort. Var det en
månskenskväll, kunde han svårligen giva akt på paterns ord. Han såg inom
sig månen blodröd träda upp över skogen; han såg månen flyta som en
silverbåt i det svala blå; han såg månen skåda in genom sovrummets
fönster; han såg honom fälla en glimmande silverskära genom luftdjupet
till den hedniske stamfadern; han såg flickan Bil och gossen Hjuke
bortförda i månbåten och lyckliga i den; han såg månstrålar skimra i fru
Elfridas klädningsveck. Sådana bilder jagade varandra då genom hans själ.
Var Erland på något sätt befryndad med månen?
Knappt var det honom lättare att följa paterns ord, när insjöns vågor
brusade kring ön och vinden tjöt i barrskogen. Då hörde Erland röster,
som kallade honom ut och hade ofattligt dunkla sanningar att mäla honom.
Då hände, att han föreställde sig en harpa, stor som världen, smyckad med
blinkande stjärnor, strängad genom en blå eller en mulen oändlighet
strängarne dallrande under solvävda fingrar eller strukna av dystra,
stormjagade molnmassor och blåvita blixtar. Och från denna harpa flög
Erlands tanke till den krossade hednaharpan vid sankt Sigfrids fot.
Varför? Det visste han icke, han icke ens tänkte däröver.
* * * * *
När denna berättelse börjar, var Erland sjutton år, en stark och fager
sven, skicklig i många idrotter, boksynt även, ofta gladlynt, stundom
grubblande, snar att vredgas, snar att gottgöra, yngling i somligt, barn
i annat.
Herr Gudmund Ulvsax var änkeman och ägde en blåögd dotter, Helena. Riddar
Bengt och herr Gudmund menade, att de unga voro bestämda för varandra.
Båda voro de enda barnen, och egendomarne lågo så, som om de borde slås
ihop. Och då fru Elfrida var av samma tanke, överenskommo fäderna, att
Erland och Helena skulle om några år varda äkta makar. Ännu voro de
skygga i varandras sällskap. Men allt har sin tid. Kärleken sin.
[2] En ny storkrets av århundraden kommer till världen.


=Singoalla.=

Så hände en sommardag, att Erland återvände från en jakt.
Överst på en kulle i skogen växte en gran, ung och smärt, men högre än
alla omgivande träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren över den
kringliggande skogen, och när hon tecknade sig mot en röd aftonhimmel,
var det, som om hon längtande skådade ut i världen och önskade sig
fjärran till palmernas land.
Nedanför kullen sorlade en bäck över sand och kiselstenar på sin väg till
sjön. Bäcken hade längre in i skogen en bråkig vandring mellan mosslupna
stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig hans stränder
till en gräsmatta, där blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt
Erland ofta, glad åt furusus och enslighet; hit ställde han även nu sina
steg för att dricka av bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda
hundarne, följde honom.
Hunnen upp till kullens topp stannade han förundrad, ty nedanför skådade
han något ovanligt. Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes
ansikte, ty hon blickade icke åt honom, men han såg kolsvarta lockar,
gjutna över blottade skuldror och över en mörk dräkt, sirad med
mångfärgade band. Flickan doppade än den ena än den andra nakna foten i
bäcken. Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna,
som föddes av denna lek. Och hon började nu sjunga med gäll, välljudande
röst, som fick gensång borta i skogen.
Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes
later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens flickor
sjöngo, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då? Kanske en
älva eller en förtrollad prinsessa. Tyst och undrande stod Erland på
kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt, oförklarligt, hemskt
och ändå lockande.
Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och morrade argt. Och
medan Erland stod fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip nedför
kullen, som om han velat slita den okända i stycken.
Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det
skett, hade flickan brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just som
hunden borrade vassa tänder i hennes klänning, stuckit en dolk i hans
hals. Med ett stycke av klänningen mellan tänderna tumlade Grip till
hennes fötter.
Erlands ögon flammade av vrede, då han såg sin trogne Grips ofärd, och
han ropade, i det han gick fram med hastiga steg:
-- Vem är du, som vågat detta?
Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande ögon på den blonde
herresonen, hennes bruna kinder voro färgade av hög rodnad, läpparne
darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken, så att de röda
pärlbanden kring de nakna armarne skramlade:
-- Vill du kanske döda mig? sporde hon i häftig ton, som hade främmande
brytning.
Och hon höjde dolken till försvar mot den andra hunden, som ville rusa på
henne.
Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke genast aktade sin
herres röst, gav han besten med bågen ett slag, så att han tjutande drog
sig tillbaka.
Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse sidor trotsiga blickar.
Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende.
-- Jag är icke rädd för dig, sade hon och kastade dolken, så att han
vinande skar luften och fastnade med udden i ett träd.
Erlands vrede övergick i undran och nyfikenhet.
-- Du är en ovanlig flicka -- men illa vore det, om jag ej i manliga
idrotter kunde tävla med en kvinna.
Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade honom mot samma träd. Kniven
inträngde bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halva bladet doldes
i bast och bark.
Han gick till trädet och lösryckte bägge vapnen, sköljde dolken i bäcken
och återlämnade den till ägarinnan.
-- Du är en vacker flicka, sade han, men mycket ovanlig... Vill du,
tillade han betänksamt, att jag skall döda den andra hunden, eftersom han
är ond på dig?
-- Nej, svarade flickan och stack dolken i slidan, som hon bar i ett
bälte, hunden är oskyldig, ty de djuren äro sådana, som deras herrar
vilja, att de skola vara. Men du själv måste vara en hård och elak
pojke.
Och den okända lockade på Käck, som på en vink av sin herre nalkades
henne krypande. Flickan smekte hans lurviga huvud.
-- Förlåt mig, sade Erland, du har rätt: jag är hård och elak, men tro
icke, att jag hetsade hunden. Jag ville dig intet ont.
-- Jag vill tro dig. Hon såg med en djupare blick i Erlands ansikte. Bor
du här i grannskapet?
-- Ja.
-- Farväl, sade flickan. Vi träffas visst icke mer. Hon var redan färdig
att ila in i skogen, då Erland, vaknande ur en dröm, höjde sitt huvud och
utbrast:
-- Nej, nej, stanna!
Han sade detta med sådan ton, att den okända vände sig om.
-- Låt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand.
-- Du är nyfiken.
-- Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill säga mig,
varifrån du är, och varför vi aldrig mer skola se varandra.
-- Jag heter Singoalla, är kommen fjärran från och stannar ej å någon
ort.
-- Och vi träffas då aldrig mer?
-- Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig.
-- Nej, jag glömmer dig aldrig.
I stället för att svara böjde sig Singoalla ned, plockade en röd blomma,
kastade henne i bäcken och sprang in i skogen.
Erland stod ensam. Hans blick svävade efter den försvunna. Han stod så en
stund, tyst, orörlig, drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks tjut.
Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan.
Men Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen.


=Längtan.=

Följande dag återvände Erland till kullen vid bäcken. Bågen bar han i
hand, och Käck följde honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte på
Singoalla, den bruna flickan. Han hade om natten drömt om Singoalla, att
hon fattade hans hand och tryckte den, att han åter tryckte hennes, att
de sågo djupt i varandras ögon och kände sig på ovanligt sätt lyckliga.
En sådan dröm hade Erland aldrig förr haft; förr drömde han om strider
med skogens ludna åboar, om kämpaspel och kluvna saracenturbaner.
Han kom till bäcken, men Singoalla var där icke. Måhända kommer hon,
tänkte han, och han satte sig i gräset, där flickan förut suttit, och
lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom icke. Då var det
likasom bäck en viskat till honom: Sök där inne i skogen, där, varifrån
jag kommer. Och Erland steg upp och följde bäcken in i skogen. Han
vandrade i granars skugga, klättrade över stenar och hällar och kom så
till ett ställe, avröjt av skogshuggarens yxa, men ännu obebyggt. Endast
en riskoja, en sådan som kolare bygga, stod där vid lämningarna av en
mila; ljung, svampar och ormgräs växte runt omkring. Här voro stakar
nedslagna i marken, och medan han undrade, vartill de tjänat, kom Rasmus
skytt vandrande över gladet och omtalade för junkern, att en hop
främmande människor, karlar, kvinnor och barn, bruna till hy och svarta
till hår och ögon, underligt klädda och underligt talande, med hästar
vagnar och mycken tross, haft sina tält uppslagna på svedjelandet, dröjt
där en dag och sedan vandrat norrut. Mer visste Rasmus icke förtälja, men
han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram där träden stodo
längst ifrån varandra. Och medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att
Singoalla måste vara en av dessa människor, fann han på marken en röd
pärla, lik dem, som prydde flickans armar och fotvrister. Den pärlan
upptog han och gömde vid sitt hjärta, som viskade: Hon är borta, du får
aldrig återse henne. Då sade Rasmus, som märkte, att Erland var mörk i
hågen: -- Jag såg nyss en man, som bar Grips halsband till Ekön. Grip
ligger i skogen, halvt uppäten av vargarne. Sörjer ni er goda jakthund?
Så var det. Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bäcken, släpat
honom långt därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle fiendes
kött.
Erland svarade kort på Rasmus' fråga, att jakthundar finnas många, men få
så goda som Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade vidare; själv
gick han tillbaka till slottet.
Dagligen återvände han till kullen vid bäcken. Trodde han, att Singoalla
skulle återkomma? Men sommaren led; hösten kom; de röda, blå och vita
blommorna vid bäcken vissnade, såsom Erlands vilda sinne; ekarna, som
stodo här och där bland granarna, gulnade och strödde sina ollon på
jorden; dagen vart kortare och himlen mulnare; flyttfåglarne drogo mot
söder; regnet föll i skurar; bäcken svällde över det ställe, där
Singoalla en gång suttit och Erland så många gånger efter henne.
Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland, följd av Käck, till
bäcken, dock ej så ofta som förr. Han väntade icke finna Singoalla, men
han älskade stället, och han sjöng sina egna sånger och lyssnade till
genljudet, ty han sjöng Singoallas namn.
Riddar Bengt undrade över sonens omskiftade sinnelag och frågade mången
gång, om alla vargar och rävar vore döda i skogen och alla rovfåglar
borta i främmande land, eftersom Erlands jakt nu alltid felade. --
Annorlunda, sade han, tala dock mina herdar, ty för ofta mäla de, att
ludna rövare slagit min boskap. Till sådana ord svarade Erland föga. Men
fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen, som nu var mildare än annars;
dock tyckte hon sig stundom märka svårmod och frågade, om något tryckte
hans sinne. Men Erland svarade nej och såg genom salsfönstret bort till
den höga granen, som växte på kullen.
Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars.
Dagligen ställde han sin gång till klostret. Portvaktaren, brodern
Johannes, som igenkände hans sätt att ringa, stack då sitt plättrakade
huvud genom gluggen vid porten, hälsade junkern och öppnade för honom.
Genom en valvgång mellan munkarnes celler gick Erland till bokrummet, där
priorn vanligen dvaldes. Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak
och ett fönster, högt, bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt
brända av solen, så att de utanför stående björkarna, när de vajade för
vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro klädda med bokskåp,
sirade av bildverk; de i kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och
lås fästa i väggen. Till låsen ägde priorn nyckeln. Varsamhetsmåttet hade
ett tvåfaldigt syfte: att skydda de oskattbara verken mot tjuvhänder men
ock att hindra munkarne nedtaga och läsa böcker utan priorns vetskap, ty,
som han sade, många av dessa verk voro skrivna av romerska hedningar och
farliga för oprövade sinnen.
Men lärjungen steg dag för dag i lärarens ynnest. Så hände en
vinterafton, då Erland satt vid hans sida i bokrummet, att priorn slog
igen den »kyrkofader», i vilken de läst, och med ett betydelsefullt
anlete gick till bokskåpet, frigjorde en annan bok ur hennes fängelse och
lade den framför lärjungen.
Han är icke längre barn, sade priorn till sig själv; hans förstånd mognar
märkbart; jag tvekar icke att under min ledning låta honom läsa denna
bok. Den är farlig. Men det är just en sådan fara, som väntar hans ålder
och kan göras mindre farlig genom en äldre vän.
Det var skalden Ovidius' bok »Förvandlingarna». Med omtanke valde priorn
de stycken, han tyckte lämpliga att läsa.
Och sålunda läste de om Heros och Leanders kärlek, och Erland gav åt Hero
Singoallas anletsdrag; de läste om Pyramus' och Tisbes kärlek, och Erland
gav åt Tisbe Singoallas strålande ögon, bruna hy och purpurläppar.
Han läste om deras kärleks, nej, ej deras kärleks, men deras ödens
olyckliga slut, och sagan ville röra honom till tårar.
Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik åt Erlands ändrade lynne. Ofta
satt han med gossens händer i sina och omtalade något, hämtat ur sin
levnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertanken en sky på hans panna, och
hans ögon fästes granskande på Erland. Det var, som han gärna velat säga
denne någonting men ändå tvekade göra det. Stora tankar rörde sig i
paterns själ, men han tvivlade, att Erlands sinne ännu vore lämplig
jordmån för de frön, han ville utså.
En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan läraren och lärjungen
studerat tillsammans, den gamle lade sina händer på den unges axlar, och
hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt viskande röst, som ljöd
högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade
han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga ordets makt
över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla
världens härar, vore de ock oräkneliga som havets sand. -- En stor
byggnad uppföres, vars grundval är jorden, vars spira når in i himmelen
(så talade han), och när den varder färdig, då är jorden icke längre
jorden utan en jordisk himmel, ett återsken av den himmelska himmelen;
grundvalen är lagd, pelarne resas, några höja sig redan i skyn; men onda
jättar, som ana, att denna byggnad skall varda ett fängelse, där de med
demantkedjor bindas till evig tid, ha fattat om pelarne för att omstörta
dem; men färdigt skall verket varda, ty det godas makt är större än det
ondas, såvitt som Gud är större än djävulen. Men i tiden lever Gud endast
i rena människohjärtan, och varje sådant, som öppnar sig för honom, är en