Sagor af Z. Topelius. - 3

  men, swarade William, och började mugga af alla krafter.
  Således blef William qwar, hjelpte till allt hwad han kunde, sopade,
  blankade stöflar och skurade knifwar, fick sig derföre alltid mat af den
  goda madam och gick sedan nöjd uppå winden med sin lilla katt, som nu
  mera aldrig wille skiljas ifrån honom. Det är ochså wißt att William
  alltid tackade Gud för det han kommit till så goda menniskor, som wille
  honom så wäl.
  Så hade ett år förflutit. Gårdsägaren, hos hwilken William bodde, war en
  rik köpman och hade nu utrustat ett stort skepp, som skulle gå till
  Polynesien. Han lät säga åt allt sitt gårdsfolk, att om de wille skicka
  med skeppet antingen kläder, böcker eller husgerådssaker, som ej fanns
  uti det landet, så kunde de kanske förtjena derpå en hel hop pengar, om
  skeppet lyckligt komme hem igen. Då skall man tro att alla skyndade sig
  och skrapade ihop nästan allt hwad de ägde och skickade det ombord, för
  att afsändas till Polynesien. Nå William, sade de, har du intet något
  att skicka? Hwem wet, kanske kan ochså du förtjena pengar. Men den
  stackars goßen swarade bedröfwad: jag har ju ingenting annat än min
  lilla kißa, och den håller jag så mycket af, att jag inte kan skicka
  bort den. Åh skicka du! sade alla, du får wäl en annan kißa i stället!
  Och skeppsfolket, som hörde att William hade en katt, tog den nästan med
  wåld ifrån honom, fast han gret och ej wille släppa sin älskling. — Så
  for då skeppet af, men William smög sig på sin wind och gret, ty han
  hade så ledsamt efter den lilla snälla kißen, som warit hans enda
  sällskap och den enda som höll af honom på hela jorden. Då han somnade
  om qwällarna, saknade han sin warma wänliga kamrat med deß mjuka pels,
  och då han waknade, kom miße ej mera så gladt hoppande till honom, och
  strök sig så wänligt emot honom som den brukade. Man kan wäl tänka, att
  William hade mycket ledsamt och ångrade att han ej bad sjöfolket ge
  kißen tillbaka, sålänge den ännu fanns i hamnen.
  Twå år hade förgått. William war nu i sitt 13:de år och hade wuxit
  mycket, men ingen kißa hade han tagit i stället för den förlorade lilla
  katten. Han bodde på samma wind och hade nu blifwit ett slags betjent,
  som paßade upp wid kontoret, och war mycket omtyckt, ty han war alltid
  willig och ordentlig och gjorde ingen menniska emot.
  En dag hände sig att hans husbonde lät kalla honom till sig på sitt eget
  rum, med tillsägelse att han hade något att tala wid honom. William, som
  ännu aldrig talt ett ord med sin herre, och deßutom kände honom som en
  mycket sträng och sträf man, blef wid detta budskap så illa till mods,
  att han bleknade och tänkte wid sig sjelf: hwad har jag arma goße nu
  gjort, då min husbonde låter kalla mig, han som aldrig ens sett på mig,
  då jag någongång mött honom i kontoret? Hwart skall jag taga wägen? jag
  wågar inte wisa mig för honom, jag kan intet möta hans stränga blick.
  Jag måste bort — bort igen utan hem, måste söka mig en wänlig menniska,
  som tar mig till sig liksom den goda madam här gjorde. Men jag har ju
  ingenting ondt gjort, hwarför fruktar jag? tänkte han. Månne jag skall
  gå? — Och redan satte han handen på låset, men då waknade åter hans
  barnsliga fruktan, och han ryckte handen bort, som hade han brännt sig,
  och sprang som en jagad hare långt ut på gatan. Ja han sprang och sprang
  utan att stadna, ända tills han slutligen uttröttad nedsatte sig på
  trappan till en stor kyrka.
  Det war en söndagsmorgon, solklar och wacker. Folket skyndade sig i
  kyrkan innan sammanringningen skulle ske, för att bättre få plats, och
  William satt der modfälld och tankfull och wißte ej hwad han borde
  företa sig. Han ångrade att han sprungit bort som en förbrytare, utan
  att säga farwäl åt någon, och folket der i huset hade ju ändå alla warit
  så goda emot honom. Han riktigt trätte på sig sjelf. Hwart skall jag nu
  wända mig? tänkte han; wända om törs jag ej. Nu då min husbonde så länge
  wäntat mig, skall han säkert med stränghet förebrå mig min försumlighet
  och kanske köra mig på porten. Ack du stackars dumma William, hwarför
  lydde du inte strax din herres bud? Och stora tårar började rinna utför
  hans kinder.
  I detsamma började klockorna att ringa i tornet. William torkade sina
  tårar och lyßnade. Han tyckte sig höra den wackraste musik och klockorna
  ljödo så herrligt som sånger, och han hörde likasom röster af andar,
  hwilka blandade sig med klockornas ljud. Tyst! tänkte han, hwem ropar
  mitt namn? Ty klockorna sjöngo: ¯bong! bong! Sellsing wänd om! Lord
  Major i London!¯
  Skall jag wända om? ropade William. Jag hörde ju tydligt deßa ord:
  ¯Sellsing wänd om! Lord Major i London!¯ och det war bestämdt klockornas
  klang. Ja, jag wänder om! skrek William. I ögonblicket war han på
  fötter, och sprang af alla krafter, utan att hwila, förrän han war i
  tamburen till sin herres rum. Här måste han litet hämta andan, ty annars
  hade han ej fått fram ett ord efter det häftiga springandet.
  Nu kände William ej den minsta rädsla, öppnade frimodigt dörren och steg
  in till sin fruktade herre. Hwarför har du låtit mig wänta så länge?
  sade husbonden. Bloßande röd af blygsel, men uppmuntrad af den wänliga
  tonen i sin herres röst, swarade William uppriktigt att han ej wågade
  komma, emedan han fruktat förebråelser för något fel, och att han först
  efter långt betänkande wågade sig in. Du behöfwer ingenting frukta, sade
  husbonden wänligt, jag har twertom alltid warit nöjd med dig och funnit
  dig wara en ordentlig och lydig goße; ett sådant uppförande blir aldrig
  utan belöning. Kan du gißa, min goße, hwarför jag låtit kalla dig? jo,
  för att säga dig att du blifwit rik. — Jag rik? frågade med största
  förundran wår lilla William, som trodde att han ej hört rätt. — Ja du
  just, sade leende den goda herrn. Du mins wäl att du för twå år sedan
  skickade din lilla katt med mitt skepp till Polynesien. Jag har i dag
  haft bref, hwaruti man underrättar mig att du har en betydlig summa
  penningar att lyfta för din lilla katt, som blifwit såld i det främmande
  landet, eller rättare bortbytt emot guld, hwilket min skeppare här låtit
  förwandla i penningar, för att af dig begagnas. Jag will nu blott fråga
  hwad du ämnar göra med din rikedom och om du will låta den innestå hos
  mig och uppbära räntan deraf årligen till dina egna behofwer.
  Der stod nu William som fallen från skyarna. Att ifrån en fattig goße,
  som ej ägde så mycket som ett halmstrå, med ens blifwa ofantligt rik,
  det war något som hade kunnat förbrylla en mindre oerfaren goße än han.
  Ochså stod han som en bildstod och stirrade på sin herre, liksom hade
  han ej förstått ett ord af allt hwad denne hade sagt. Slutligen hämtade
  han sig så mycket, att han kunde be sin herre wara så god och ställa om
  den saken som han för godt funne, och i det han påminte sig sin stackars
  mamma, som alltid måste strida emot brist och nöd, utropade han med
  tårarna i halsen: Ack om min mamma nu hade lefwat!
  Hans herre rådde honom nu att anwända en del af den årliga räntan på
  penningarna till underwisning, och lofwade att ta honom på sitt kontor,
  så snart han gjort tillräckliga framsteg för att kunna motswara de
  fordringar man brukar göra af en skicklig handelsbokhållare.
  Strax skyndade han uppå sin wind, för att för sig sjelf få tänka på
  lyckans omwexlingar. Det war hit som hans lilla kißa förde honom först
  då han war nära att dö af köld på gatan, och nu war det hans lilla kißa
  som skänkt honom en så ofantlig förmögenhet. Han kastade sig på knä och
  tackade Gud, som styrt och ledt allting så underbart, och bad att han
  aldrig skulle bli högmodig öfwer sin lycka, utan alltid komma ihåg den
  afton, då lilla kißen förde honom in i detta hus som en utfattig och
  hungrig goße.
  Men nu will ni säkert, mina små barn, weta hur det gick till att William
  blef så rik; det skall jag ochså berätta er.
  När kapten Smith kom till Polynesien med sitt stora skepp, wäckte det en
  oerhörd förundran hos allt folket der, ty de hade aldrig sett fartyg
  förr och aldrig gjort sig begrepp om att stora hus kunde flyta på
  wattnet. De sprungo som tokiga till stranden, för att se på det
  miraklet, och så kom underrättelsen om skeppet äfwen till Kungens öron.
  Kungen lät bjuda kapten Smith till sig på middag, ty han wille höra
  talas om det land der de bygde sådana hus, som kunde fara på wattnet.
  Kapten Smith kom äfwen, och förundrade sig i sin tur öfwer att på
  middagsbordet bland många präktiga saker af klaraste gull äfwen finna
  små trädklubbor, en wid hwar kuvert; han kunde ej begripa hwartill de
  skulle tjena. Men knappt hade man satt sig till bordet och börjat äta,
  förrän han nog märkte att klubborna woro högst nödwändiga, ty en sådan
  mängd små möß infunno sig nu på bordet och wille äta med gästerna, att
  om deßa ej haft sina små klubbor att döda de näswisa djuren med, så hade
  de ej fått äta en munsbit. Det här är både tokigt och löjligt, tänkte
  kapten Smith. Hur hänger det här ihop? frågade han. Ja, swarade Kungen,
  hwad skall man göra, de mößen äro en sådan landsplåga här hos oß, att
  jag wille ge halfwa mitt rike åt den som kunde laga mig fri från dem. Är
  det intet annat? sade kapten Smith; om Ers Majestät tillåter, skall jag
  skaffa bort alla deßa odrägliga kräk.
  Kungen blef mycket glad, det kan man wäl tro, och lofwade att om det
  lyckades kaptenen att utöda mößen, skulle han få en hel ö till betalning
  och allt det guld som fanns i skattkammaren. Åhå, tänkte kapten Smith
  och skyndade sig på skeppet, tog så Williams katt med sig i land och
  förde den till Kungens bord. Knapt hade han släppt katten på golfwet,
  förrän alla möß, wißt flere hundrade, störtade ned från bordet döda af
  förskräckelse, och under hela tiden katten war i salen wågade sig intet
  möß upp på golfwet. Detta såg Kungen och hans folk och förundrade sig
  högeligen och läto genast åt kapten utbetala allt guld som fanns i
  skattkammaren samt gaf honom den omtalda ön med allt hwad dertill hörde
  både folk och fä. Aldrig här i werlden har en katt blifwit så wäl
  betald. Sedan kapten Smith sålt sin last och alla de kläder och
  grannlåter, som han hade med sig, seglade han derifrån hem till London
  igen och lilla kißen blef i Polynesien, och det är wißt, att der såg man
  aldrig några möß mera och behöfde aldrig några klubbor wid bordet.
  Så war då William tillika ägare af en stor ö i granskapet af Polynesien.
  Han läste och skref och räknade med otrolig flit, och blef efter några
  år förnämsta bokhållare på den rike köpmannens kontor, ja för att säga
  rent ut, så blef han slutligen gift med sin husbondes dotter, en mycket
  söt och snäll flicka. Hwem kan då mera undra uppå, att när den rike
  köpmannen några år derefter dog, William Sellsing blef hans arfwinge och
  efterträdare samt slutligen en rik och mäktig man?
  Men att wara rik, det är långt ifrån att wara det bästa och lyckligaste
  på jorden. Att wara en gudfruktig och ädel man, som lefwer rättskaffens
  och gör sina medmenniskor godt, det är något mycket mer, än att blott
  wara rik. Och en sådan man war William Sellsing. Alla sina rikedomar
  wärderade han blott derföre, att han dermed kunde uträtta stora och
  nyttiga ting, hwaraf hela hans fädernesland drog winst och fördel samt
  hwarigenom tusende goda menniskor fingo tillfälle att med arbete
  förtjena sitt bröd. Isynnerhet wisade William Sellsing mycken ömhet och
  kärlek för små fattiga barn, som icke hade far och mor och måste hungra
  och törsta i sin stora öfwergifwenhet. Dem tog han till sig, gaf dem
  snygga kläder och tarflig mat, lät dem gå i skolan och drog försorg om
  att de aldrig mera behöfde lida nöd, såwida de wille wara arbetsama och
  ärliga. Och då, när den rike Herr Sellsing ibland besökte skolan, der
  flere hundrade sådana små barn på hans bekostnad underhöllos, brukade
  han gerna dröja öfwer aftonbönen och innerligt tacka Gud, såsom alla de
  små barnen gjorde. Sedan när bönen war slut, hände wäl ock ibland att
  han satte sig ned bland barnen och berättade för dem huru han ochså
  engång hade warit fattig och wärnlös liksom de, och huru Gud, som är de
  öfwergifnas far, skickat goda menniskor till hans hjelp. Derföre,
  brukade han då säga, skall man aldrig tänka att Gud förglömer ett litet
  barn, som rätt innerligt ber om hans hjelp. Guds wägar äro underbara och
  wisa; han wet wäl bäst huru han skall försörja de som hålla honom kär.
  Ryktet om William Sellsings ädla handlingar kom slutligen till Kungens
  af England öron, och Kungen, som wille på ett rätt utmärkt sätt wisa
  denne redlige man sin nåd, gjorde honom till Lord Major i London,
  hwilket är den högsta hedersplats, som en borgare i den stora staden kan
  blifwa utnämnd till. Så besannades då hwad klockorna en dag klingat i
  Williams öron; ¯Sellsing, wänd om! Lord Major i London!¯ och det är
  wißt, att hade William icke den gången lydt klockornas wänliga röst, så
  hade han aldrig blifwit hwad han sedan blef.
  Men än en sak måste jag berätta er. På den rike Herr Sellsings skrifbord
  såg man bilden af en liten swart och hwit kißa, huggen i marmor. Det kan
  ni wäl gißa, att han dermed wille hedra minnet af sin lilla kära katt,
  upphofwet till all hans rikedom. Så skall man wara tacksam som William
  war. — Och det är wäl möjligt, att någon af er i en annan bok läst sagan
  om en dylik katt, som såldes för mycket pengar; jag will minnas det. Men
  det kan ni wara säkra på, att det war ej samma kiß, som Williams, ty
  Williams, den war swart och hwit, den.
  
  
   5. Swalan från Egypti land.
  
  Har någon sett den lilla stugan borta wid landswägen, den der med
  rödmålade wäggar och hwita fönsterposter och en liten farstuguqwist med
  tak öfwer? Den ser så treflig ut och der bo wißt goda menniskor. Utanför
  wid wägen står ett högt lummigt träd, i hwilket alltid fåglar sjunga och
  hwars doft är så ljuflig om wåren, att hela nejden fylles deraf. Det
  wore roligt att weta hwems den stugan är; månne sagan kan säga det? Jo
  men, det är mycket möjligt att den kan.
  Man skulle knappast tro att den stugan är så gammal som den är. Men ung
  är den inte, det är wißt bra många år sedan der bodde en gammal gumma
  som hade tre små flickor, af hwilka den äldsta hette ¯Ilia¯, den
  mellersta ¯Milia¯ och den yngsta ¯Emilia¯. Kuriösa namn den gumman gaf
  sina flickor! Hwad månne den fjerde skulle hetat, om det funnits en
  till?
  Jag tycker det kan göra oß detsamma. Alltnog, de tre flickorna woro
  snälla, lydiga och goda barn, som aldrig gjorde sin mor emot. Då kan det
  nästan wara detsamma, om de hetat fast Gräsgröna, Hallonmaska och
  Takdroppa. Namnet gör ingenting till saken och den är wißt en narr, som
  gråter för det hon heter Stina eller Susanna. Bara man är god och from —
  se det är knuten och då pryder man sitt namn.
  I stugan bodde ännu en femte person, och det war en swala. Hon hade sitt
  lilla hushåll för sig sjelf under takåsen och bodde der hyresfritt hela
  sommarn om med sina ungar, men till wintern gjorde hon långa utrikes
  resor, och på dem for hon hwarken i kursläda eller suflett, ej heller
  behöfde hon packa in sina saker i kappsäckar och hattaskar, utan hon for
  med pilens hastighet af på sina swarta glänsande wingar och jag wille se
  den skjutshäst, som kunnat trafwa i kapp med henne. Det skedde alla år
  och på samma tid. Och likwäl sade ingen åt henne: res af nu! Men hon
  wißte det wäl, när hösten kom, och flickorna wißte det ochså ganska wäl,
  ty de höllo alla af den flitiga wackra fågeln. Hwem skulle ochså ej
  hålla af en swala? Det är den oskyldigaste wackraste fågel på Guds gröna
  jord, och den som gör en swala ondt, han wore wärd att doppas i tjära
  och wältras i dun och skickas ut till spektakel för hela werlden.
  En dag i september månad, när asp och rönn började gulna och molnen
  samlade sig tjocka på himmelen, sutto de tre flickorna på lilla bänken i
  farstuguqwisten och sade till hwarandra: i dag reser swalan bort.
  Qwirr qwirr! det är ochså meningen, qwittrade swalan, som hört deßa ord
  der hon satt på takåsen och pickade på ett hampfrö till resfrukost.
  Men säg oß då engång, kära swala, sade flickorna, hwart du flyger så der
  hwarje höst och hwar du är öfwer wintern och hwad du gör der borta i
  främmande land och hwem som wisar dig wägen dit och derifrån.
  Qwirr! det war många frågor på engång, qwittrade swalan. Ha ni nånsin
  tänkt uppå, hwem som säger till blommorna om wåren: wex! och till gräset
  på marken: gör jorden grön! Det är samma Guds goda ljufwa röst, som
  säger till de små fåglarna om hösten: far! och om wåren: kom! Och de små
  fåglarna äro Guds fromma barn, de lyda hans röst och han wisar dem wägen
  genom oändliga rymders blå, öfwer grönskande länder och brusande haf. Så
  flyga wi swalor om hösten bort, när wi höra den manande rösten i wårt
  hjertas djup; wi lemna wårt älskade finska land och flytta inom några
  dagar sina tusende mil, tills wi komma i fjerran söder till ett land som
  kallas Egypten.
  Ja ja, sade flickorna, det landet känna wi nog. Det war dit Jesus flydde
  med sina föräldrar undan Konung Herodes' grymhet. Det måste wara ett
  skönt land, der Jesus fann en tillflykt när han war liten.
  O ja, sade swalan, ett skönt, ett wälsignadt land! De höga bergen skimra
  af ädelstenar och guld, de rika dalarna dofta af rosor utan tal och
  wattnen hwimla af sällsama djur. Ni skulle se det sköna trädet, der jag
  bor! Deß grönska dör aldrig bort för någon wintersnö, deß blommor dofta
  som ett paradis och deß frukt är konungslig. På deß grenar har jag byggt
  mitt bo wid stranden af den mäktiga floden Nil, det gullfiskarna blänka
  i wattubrynet, och derifrån flyger jag ut i den höga blåa luften öfwer
  de brännheta öknarna, der lejonet flämtar af törst, och öfwer de
  jättestora bergen i Sennar, der perlor och diamanter stråla mot dagen ur
  de ödsliga klyftorna.
  Men hwarföre längtar du, lilla swala, åter om wåren bort från detta
  wälsignade land?
  Ack jag wet icke, men då griper mig en längtan att åter se mitt gömda,
  mitt dyra fosterland. Jag tänker på den lilla ensliga stugan uppe i
  Finland, under hwars ås jag är född och der min moder räckte mig det
  första frö och der hon lärde mig att flyga från qwist till qwist, när
  jag war liten. Och då synes mig, som wore intet land på jorden så skönt,
  så innerligt kärt och ljuft, som detta fattiga Finland högt upp i sin
  snöiga nord, och när jag minnes deß wackra wår, deß gröna uddar och deß
  klara wattenspeglar — ack, då wille jag ej byta deß röda smultron mot
  paradisets gyllene frukt, och hellre wille jag bo i mitt lilla torftiga
  bo under hyddans ås, än bland Sennars skimrande diamanter. Hur måste
  icke menniskorna älska sitt fädernesland, när sjelfwa luftens lilla
  swala har sin fosterbygd så kär!
  Jo jo, sade flickorna och sågo fundersama ut.
  Men jag glömer att jag måste resa, återtog swalan. Ha ni ej något att
  beställa med mig från Egypti land?
  Jag skulle wäl bra gerna wilja ha en diamant från Sennars berg, sade
  Ilia med strålande ögon.
  Och jag, sade Milia, skulle ingenting hellre önska, än en wacker
  guldfisk från Nilen.
  Och åt mig, du kära swala, åt mig skall du hämta ett litet frö af det
  träd, der du bor, sade blygsamt Emilia.
  Qwirr qwirr! qwittrade swalan och flög sin kos.
  Efter den dagen blef höst och regn och slask och bärsyltning och
  korfstoppning och mycket annat som till hösten hörde. Och derefter blef
  det winter med snö och is och brasor och sagor och julklappar och
  snögubbar och kälkbackar samt mycket annat som till wintern hörde. Men
  derefter blef det åter wår med smältande is och sjungande fåglar och bar
  mark och små blyga blommor och knoppande träd och kukku i skogarna, med
  hwad mera som hörde till denna årstid. Den långa wintern hade gått så
  fort, att hwarochen förundrade sig.
  Hände sig så att Ilia, Milia och Emilia åter en wacker morgon i maj
  sutto på den lilla bänken i farstuqwisten och sade till hwarandra: i dag
  kommer säkert swalan.
  Qwirr qwirr! der war hon redan och satt på åsen och pickade på sitt
  lilla frö, ty hon hade fått aptit af resan. Strax sprungo alla flickorna
  upp och kastade åt henne hwar sin slängkyß. Har du med dig hwad du
  lofwade? frågade de.
  Ja waßerra! qwittrade swalan, och i samma ögonblick föll en stor
  glimmande diamant i Ilias förkläde. Den gången skall man tro hon war
  qwick att taga lyra. Men diamanten war så stor som den största ärt, deß
  sken war så bländande, att man knappt kunde se derpå, och det
  allrawackraste källwatten är icke klarare, än denna dyrbara ädelstens
  glans. Hwad den kunde wara wärd i pengar, det begrepo sig flickorna ej
  uppå. Jag tänker de skulle förundrat sig, om de wetat att diamanten
  skattades i wärde till minst en half million rubel.
  Se så, flickor, skrek swalan, hwad stå ni och gapa der! Fort hit med en
  skål watten för Milias guldfisk. Ni må tro jag haft beswär att föra den
  så lång wäg i ett litet hopwiket fikonlöf med några wattendroppar uti
  från oasen Kordofan.
  Milia war ej sen att hämta en stor glaskupa, enkom beställd till fiskens
  boning. Den war bredare nedtill än upptill och hade från botten en
  inböjning eller ihålighet, hwari man kunde sätta blommor eller till och
  med en lefwande grönsiska, och det såg för behändigt ut, när fisk och
  fågel så förliktes under samma tak och grönsiskan pickade med sin lilla
  näbb efter den blänkande gullfisken, och fisken hwiftade på stjerten och
  samm undan grönsiskan. Milia war alldeles förtjust, hon tyckte det war
  bättre att äga ett lefwande guld, än en död ädelsten.
  Emilia åter satt och wäntade tyst och tålmodigt. Hon kunde wäl tro att
  swalan, som hade så godt minne, ej förgätit henne, och hon mißtog sig
  ej. Paßpå min flicka! qwittrade swalan, och i detsamma lät hon falla i
  Emilias öppna hand ett litet grått frö, ej större än en äppelkärna. Och
  derpå flög hon sin kos. Nyfikna kommo de andra systrarna för att se hwad
  det war, och när de sågo det lilla fula fröet wid sidan af diamanten och
  guldfisken, slogo de till ett gapskratt och sade: det war wißt en wacker
  gåfwa att hämta med sig från Egypti land! Usch, låt oß ge den der usla
  kärnan till frukost åt hönsena; swalan har bara welat göra narr af dig,
  hon har nog något bättre att ge, fastän hon will retas en smula.
  Emilia besinnade en liten stund hwad hon borde göra. Nej, tänkte hon,
  jag ger minsann ej mitt frö åt hönsen. Jag will plantera det i en burk
  och se hwad det blir deraf; det liksom anar mig att jag fått den bästa
  gåfwan af alla.
  Nå nu skall ni få höra huru det widare gick med de tre systrarna och de
  tre gåfworna. ¯Ilia¯, som fått den rika herrliga diamanten, kunde ej se
  sig mätt derpå. Dagarna igenom betraktade hon den; om nätterna sof hon
  med den och drömde om den. Hon tänkte ej på något annat, hon brydde sig
  ej mera om hwarken bedja eller arbeta, hon blef försumlig, wårdslös och
  olydig. Det wärsta af allt war likwäl, att när hon blef stor, tyckte hon
  sig wara ofantligt rik, blef fåfäng och högfärdig, gick i granna kläder
  och lät förstå att hon war något förmer än andra flickor. Och efter hon
  war rik, så funnos ochså de som smickrade henne och låtsade förälska sig
  i henne, för att komma åt hennes rikedom. Ilia gaf många friare korgen,
  men ändtligen walde hon ut den wackraste och gentilaste samt gifte sig
  med honom. Det war en präktig löjtnant med swärtade mustacher, guld på
  kragen och guldwärja wid sidan. Det lefdes ett par år mycket präktigt i
  det unga parets hus; de gåfwo lysande baler och förde stat som furstar.
  Men som det allt skedde på kredit, med den rara diamanten till pant och
  borgen, så kom den dag, då ingen wille låna mera pengar åt Löjtnanten
  och hans fru. Utan i stället kom stadsfogden en wacker morgonqwist och
  bad tusende gånger om ursäkt att han war twungen att göra utmätning och
  ta både diamanten och alla de öfriga grannlåterna — och adjö med den
  herrligheten! Löjtnanten tog sin maths ur skolan och rymde till Amerika;
  Ilia åter blef mycket fattig och måste uppehålla sig med att baka
  pepparkakor och göra grynkorf. Ty ingenting är närmare slägt än rikedom
  och fattigdom, när man har ett fåfängt och flärdfullt hjerta.
  ¯Milia¯ åter, hwad mena ni det blef af henne? Hon blef en mycket poetisk
  och känslofull mamsell, som ej gjorde annat än pyßlade om sin lilla
  guldfisk och oupphörligt inbillade sig att den war sjuk: ibland hade den
  lungsot och ibland kikhosta. Deßutom läste hon mycket romaner och kunde
  skrifwa fransysk vers. Och som hon tyckte sig wara ofantligt bildad och
  lärd, så wäntade hon till det minsta, att någon profeßor eller kanske
  någon biskop skulle fria till henne. Men jag skall säga att lärda män
  bra sällan tycka om lärda fruntimmer, och ej heller om mycket
  känslosama. Och som inga andra män dugde åt Milia, så hände henne det
  sprattet att hon blef gammal mamsell. Nå nå, det kan man wäl begripa,
  att icke blef hon precis sämre för det. Det är bättre att lefwa ogift,
  än ha en elak man, och jag känner många gamla mamseller, som man just
  måste innerligen älska och högakta. Men jag kallar det ett spratt, efter
  som talet går bland ungt folk. Och sannt är det, att nog tänka flickorna
  mycket på att gifta sig, när de bli stora. Skulle inte Milia ha tänkt på
  den saken, hon som andra, så hade hon ej förundrat sig, att hon blef
  utan fästman. Men nu begrep hon ej hur någonting så besynnerligt kunde
  hända.
  Mången lär wäl undra hwad det blef af ¯Emilia¯ och hennes lilla frö. Det
  skall ni nu få höra. När fröet legat tre månader i krukan, började man
  se hjertbladen af en liten ljusgrön planta. Strax wände Emilia ett
  dricksglas upp och ned öfwer den och wårdade den som ett litet barn. Och
  detta lilla blomsterbarn behöfde ingenting äta, bara dricka, och dricka
  fick det hwar morgon, ja det allraklaraste källwatten. Om ett halft år
  blef plantan så stor, att den måste få en större kruka, och efter
  ytterligare ett helt år war den nära tre alnar hög och då planterades
  den ute i mjuk trädgårdsmylla nära wägen. Der bygdes ett staket omkring,
  så länge wexten war ung, och hwar winter måkades mycket snö kring deß
  rot, för att skydda den mot frost. Så blef om några år af det lilla fula
  gråa fröet det herrligaste stora träd, såsom man kan se det afbildadt på
  planchen. Ja det war ett träd, hwars make man här i Finland aldrig sett.
  Det blef så lummigt och stort, att wäl tjugu gummor kunde sitta och
  dricka kaffe i deß skugga. Deß wällukt war så stark, att hela nejden
  doftade deraf, och deß frukt så läcker, att en sådan knappast ses på
  sjelfwa Kejsarens bord. Märker ni, att den som håller af blommor och
  träd, hans kärlek löna blommor och träd tusendefallt igen!
   * * * * *
  Hwad nu Emilia sjelf beträffar, blef hon under wården om sin lilla
  planta god och kärleksfull äfwen emot menniskor. Hwar morgon och afton
  bad hon att få blifwa ett Guds barn, och hela dagen arbetade hon. Deraf
  blef hon glad och god och afhållen af alla menniskor. Jag will ochså tro
  att hon bra litet tänkte på huru hon skulle få en fästman, men likwäl,
  när en bra goße bad att få blifwa hennes wän, krusade hon ej mycket med
  den saken, utan sade strax ja, fast röd war hon ändå om kinderna som ett
  moget smultron. Och så blefwo de gifta, och eftersom de höllo af
  hwarandra och fortforo att bedja, arbeta och lefwa rättskaffens, så woro
  de lyckliga och saknade ej sin tarfliga utkomst med smör och bröd om
  hwardagarna och stek om söndagen. Ja, när Emilias båda systrar Ilia och
  Milia efter några år blefwo fattiga och öfwergifna, bjöd hon dem till
  sig i den lilla stugan, der deras mor bott. Och när Ilia och Milia sågo
  huru man der lefde gladt och godt under arbete och bön, blefwo de
  sjelfwa arbetsama och fromma och förundrade sig mycket, att de allt
  dittills ej förstått, huru man skall finna den sanna lyckan på jorden.
  Så gingo åren sakta bort. Ilia, Milia och Emilia blefwo efterhand gamla
  gummor, som klädde sig i bindmößor och stickade strumpor åt Emilias barn
  och barnabarn. En dag kom jag gående landswägen framåt till den lilla
  stugan. Och swalan från Egypti land war död och gamla mormor i stugan
  war död och Ilia, Milia och Emilia sjelfwa hade blifwit gamla och gråa i
  hufwudet. Men trädet, som planterades af swalans frö, det war allt lika
  ungt och grönt, och det doftade så outsägligt ljuft, fast det war om
  hösten och frukterna glimmade gula som guld mellan löfwen. Då tänkte jag
  på naturens ewiga ungdom, när allt menskligt åldras och förgås, och på
  Guds ewiga kärlek, när menskornas sinnen wexla som dagens wind. Och mitt