Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 5

styrka. Samlande alla sina krafter stötte hon den illistige munken så
våldsamt för bröstet, att han tumlade baklänges.
Med ett djerft språng stod hon derefter på golfvet och ilade fram till
dörren. Den var stängd utanför. I samma ögonblick hörde den förskrämda
Minnchen ett rått hånskratt utifrån det yttre rummet. Hon igenkände
Margits röst.
Nu grep henne förtvinan, och hon störtade mot fönstret. Men i samma
ögonblick var också pater Clemens på benen. Rytande som ett vilddjur
störtade han öfver den unga flickan. Hon syntes i dessa ögonblick
förlorad.
Men då nöden är som störst är hjelpen som närmast. Ett förfärligt
brakande hördes utifrån. Kanoner och handgevär uppförde sin hemska
smattrande musik.
I detsamma dånade väldiga slag på stugans yttre dörr. Pater Clemens
störtade ut och möttes af slottsfogden, som darrande af ångest rusat in
i stugan.
"Fly, fly", skrek denne. "Svenskarne storma staden!"
"Än flickan då, hvad ska' vi göra med henne", utbrast augustinermunken.
"Henne taga vi med oss", inföll slottsfogden. "Ett så vackert byte ska'
ej falla i kättarnes händer."
"Jag följer er", utbrast nu Margit och framletade ur den smutsiga
kistan alla de penningar hon hade gömda der. Några minuter derefter var
den eländiga stugan tom. En svensk kanonkula borrade sig straxt
derefter in i ena väggen och splittrade den, så att kyffet ännu mera
lutade till sitt fall.
"Följ mig", sade Margit och tog en omväg åt södra vallen. "Jag vet en
säker väg till räddning."
Flyktingarne kommo också upp på vallen, men innan de hunno sansa sig
voro de omringade af svenskar.
"Der står räfskinnet", skrek i detsamma en röst och då slottsfogden
bestört såg åt det håll, hvarifrån stämman hördes, varseblef han till
sin stora förskräckelse Arnold Mayer. Tack vare fältskärens ömma
omsorger kunde den gamle följa med svenska hären för att söka efter sin
sondotter.
Efter en kort envige sköt Arnold Mayer slottsfogden en kula genom
hjertat. När Odowalsky, som visat Königsmark vägen till Prag och dess
svagast besatta punkt lilla Sidan, märkte sin tjenares fall, störtade
han fram för att bemäktiga sig Minnchen. Vid det anskri, som den unga
flickan då uppgaf, väcktes Fredrik Dahlspets' uppmärksamhet på henne.
Han igenkände då genast den unga flickan, som han en gång förut räddat
från att sönderslitas af Odowalskys hund.
"Nej, basta en stund", ropade han och kastade sig emellan Odowalsky och
Minnchen. "Jag lofvade för en tid sedan att jag skulle tacka er på ett
sätt, som ni minst kunde ana, och nu ska' jag göra det. Försvara dig,
eländige skurk!"
Striden mellan ryttmästaren och egaren till Miltnitz blef långvarig,
men slutligen föll den sist nämnde. Hans sista ord var en förbannelse.
Pater Clemens hade för några ögonblick lyckats komma undan, men blef
snart åter tillfångatagen. Förd inför Fredrik Dahlspets yppade han sin
och slottsfogdens nesliga öfverenskommelse med Odowalsky. Detta gjorde
han i förhoppning att få behålla lifvet. Men detta slog fel. När han
slutat sin bekännelse sade ryttmästaren:
"Du är en af de störste skurkar, som jorden någonsin har burit, och jag
gör menskligheten en stor tjenst med att förpassa dig till den verld,
der du ej kan skada oss här nere."
Förgäfves bad pater Clemens att få behålla lifvet. Fredrik Dahlspets
var obeveklig, och snart hade äfven denne skurkaktige Loyolas lärjunge
fått sin beskärda lön.
Då striden var slutad och svenskarne innehade Lilla Sidan af Prag,
stadens rikaste del, hittades Margits lik bland de stupade af
österrikiska besättningen. Den gamla giriga qvinnan hade innan hon drog
sin sista suck trädt ned handen i kjortelfickan och konvulsiviskt
omfattat de kära guldmyntena.
En svensk ryttare, som upptäckte detta, försökte först att skilja
hennes fingrar åt, men när detta ej lyckades, afhögg han utan prut
handen.
Det var genom en snabb och väl utförd öfverrumpling som den
königsmarkska styrkan lyckades eröfra Lilla Sidan af Prag. Ett omätligt
byte bestående af konstskatter, litteraturens alster och penningar togs
der. Denna eröfring var också den sista som svenskarne gjorde under
sitt deltagande i trettioåriga kriget, hvilket genom en besynnerlig
ödets skickelse började och slutade i samma stad.
Under det Königsmark ännu låg qvar der kom underrättelserne om att
freden var sluten i Osnabrück och Münster.
Efter krigets slut träffades Fredrik Dahlspets och Minnchen Mayer. De
hade icke varit länge i hvarandras sällskap förrän ömsesidig kärlek
uppstod.
Ett år derefter hemförde ryttmästaren henne som sin unga maka, och frid
och lycka blomstrade alltjemt i deras hem.