Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 5

  styrka. Samlande alla sina krafter stötte hon den illistige munken så
  våldsamt för bröstet, att han tumlade baklänges.
  Med ett djerft språng stod hon derefter på golfvet och ilade fram till
  dörren. Den var stängd utanför. I samma ögonblick hörde den förskrämda
  Minnchen ett rått hånskratt utifrån det yttre rummet. Hon igenkände
  Margits röst.
  Nu grep henne förtvinan, och hon störtade mot fönstret. Men i samma
  ögonblick var också pater Clemens på benen. Rytande som ett vilddjur
  störtade han öfver den unga flickan. Hon syntes i dessa ögonblick
  förlorad.
  Men då nöden är som störst är hjelpen som närmast. Ett förfärligt
  brakande hördes utifrån. Kanoner och handgevär uppförde sin hemska
  smattrande musik.
  I detsamma dånade väldiga slag på stugans yttre dörr. Pater Clemens
  störtade ut och möttes af slottsfogden, som darrande af ångest rusat in
  i stugan.
  "Fly, fly", skrek denne. "Svenskarne storma staden!"
  "Än flickan då, hvad ska' vi göra med henne", utbrast augustinermunken.
  "Henne taga vi med oss", inföll slottsfogden. "Ett så vackert byte ska'
  ej falla i kättarnes händer."
  "Jag följer er", utbrast nu Margit och framletade ur den smutsiga
  kistan alla de penningar hon hade gömda der. Några minuter derefter var
  den eländiga stugan tom. En svensk kanonkula borrade sig straxt
  derefter in i ena väggen och splittrade den, så att kyffet ännu mera
  lutade till sitt fall.
  "Följ mig", sade Margit och tog en omväg åt södra vallen. "Jag vet en
  säker väg till räddning."
  Flyktingarne kommo också upp på vallen, men innan de hunno sansa sig
  voro de omringade af svenskar.
  "Der står räfskinnet", skrek i detsamma en röst och då slottsfogden
  bestört såg åt det håll, hvarifrån stämman hördes, varseblef han till
  sin stora förskräckelse Arnold Mayer. Tack vare fältskärens ömma
  omsorger kunde den gamle följa med svenska hären för att söka efter sin
  sondotter.
  Efter en kort envige sköt Arnold Mayer slottsfogden en kula genom
  hjertat. När Odowalsky, som visat Königsmark vägen till Prag och dess
  svagast besatta punkt lilla Sidan, märkte sin tjenares fall, störtade
  han fram för att bemäktiga sig Minnchen. Vid det anskri, som den unga
  flickan då uppgaf, väcktes Fredrik Dahlspets' uppmärksamhet på henne.
  Han igenkände då genast den unga flickan, som han en gång förut räddat
  från att sönderslitas af Odowalskys hund.
  "Nej, basta en stund", ropade han och kastade sig emellan Odowalsky och
  Minnchen. "Jag lofvade för en tid sedan att jag skulle tacka er på ett
  sätt, som ni minst kunde ana, och nu ska' jag göra det. Försvara dig,
  eländige skurk!"
  Striden mellan ryttmästaren och egaren till Miltnitz blef långvarig,
  men slutligen föll den sist nämnde. Hans sista ord var en förbannelse.
  Pater Clemens hade för några ögonblick lyckats komma undan, men blef
  snart åter tillfångatagen. Förd inför Fredrik Dahlspets yppade han sin
  och slottsfogdens nesliga öfverenskommelse med Odowalsky. Detta gjorde
  han i förhoppning att få behålla lifvet. Men detta slog fel. När han
  slutat sin bekännelse sade ryttmästaren:
  "Du är en af de störste skurkar, som jorden någonsin har burit, och jag
  gör menskligheten en stor tjenst med att förpassa dig till den verld,
  der du ej kan skada oss här nere."
  Förgäfves bad pater Clemens att få behålla lifvet. Fredrik Dahlspets
  var obeveklig, och snart hade äfven denne skurkaktige Loyolas lärjunge
  fått sin beskärda lön.
  Då striden var slutad och svenskarne innehade Lilla Sidan af Prag,
  stadens rikaste del, hittades Margits lik bland de stupade af
  österrikiska besättningen. Den gamla giriga qvinnan hade innan hon drog
  sin sista suck trädt ned handen i kjortelfickan och konvulsiviskt
  omfattat de kära guldmyntena.
  En svensk ryttare, som upptäckte detta, försökte först att skilja
  hennes fingrar åt, men när detta ej lyckades, afhögg han utan prut
  handen.
  Det var genom en snabb och väl utförd öfverrumpling som den
  königsmarkska styrkan lyckades eröfra Lilla Sidan af Prag. Ett omätligt
  byte bestående af konstskatter, litteraturens alster och penningar togs
  der. Denna eröfring var också den sista som svenskarne gjorde under
  sitt deltagande i trettioåriga kriget, hvilket genom en besynnerlig
  ödets skickelse började och slutade i samma stad.
  Under det Königsmark ännu låg qvar der kom underrättelserne om att
  freden var sluten i Osnabrück och Münster.
  Efter krigets slut träffades Fredrik Dahlspets och Minnchen Mayer. De
  hade icke varit länge i hvarandras sällskap förrän ömsesidig kärlek
  uppstod.
  Ett år derefter hemförde ryttmästaren henne som sin unga maka, och frid
  och lycka blomstrade alltjemt i deras hem.