Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 3

Total number of words is 4566
Total number of unique words is 1360
34.8 of words are in the 2000 most common words
44.6 of words are in the 5000 most common words
49.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Men när denne tvekade sade slottsfogden med öfvertygande stämma:
"Det är alls inte farligt der inne fastän der är kallt och otrefligt.
Vi behöfva ej heller vistas der så länge."
"Gå du förut, min son", uppmanade pater Clemens. "Jag kommer straxt
efter."
Slottsfogden steg in och placerade den lilla lyktan, hvars sken nätt
och jemt kunde upplysa rummet, på ett vid främre väggen stående bord.
Sedan munken derefter också inkommit stängde Fuchs varsamt dörren och
gaf pater Clemens ett tecken att taga plats, på stenbänken vid bordet.
"Ni må tro", sade han derefter, "att detta rum har sin intressanta
historia."
"Jaså", svarade augustinermunken kort och godt.
Utan att låtsa om detta korta och föga uppmuntrande svar fortsatte
slottsfogden:
"En af min nuvarande husbondes förfäder, hvilken känner jag dock icke,
var en mäkta lärd herre, som stod i stor gunst hos kejsaren. Han
önskade dock helst att vara ensam och drog sig för den skull undan hit
ned i detta rum, der han både sof och studerade. Derjemte befallde han
alla sine tjenare att säga att han var bortrest då någon kom och sökte
honom. Och det förunderligaste är att tjenarne trodde det."
"Hur så", menade pater Clemens nyfiken.
"Jo, den besynnerlige kärren gick tillväga på så sätt att han verkligen
reste i öppen vagn ifrån slottet. Utkommen, i skogen lemnade han den
och återvände i hemlighet till slottet genom en lönngång, som leder
hit, och genom hvilken det också ska' lyckas oss att fly undan. Hans
ende förtrogne voro kusken och den gamle trotjenaren. De buro derefter
genom samma lönngång, som vi nyligen kommit, mat och dryck till honom
och detta ibland under flere veckors tid."
"Det var en besynnerlig gubbe", utbrast pater Clemens, "men inte ser
jag till någon lönngång ut i det fria."
"Jaså, inte! Se nu då", utbrast räfskinnet och tryckte på en knapp i
väggen.
Genast vände sig ett par släthuggna stenar ljudlöst inåt, och mynningen
af en kolmörk gång blef synlig.
"Är den lång?" sporde pater Clemens eftersinnande.
"Ah nej, knappt mer än tio alnar."
"Godt. Då ska' det nog inte bli svårt att tillryggalägga den, tror jag.
Men säg mig hur du fått reda på historien och gången."
"Genom den gamle trotjenaren, som lefde till dess han blef något öfver
hundra år gammal. På sin dödsbädd omtalade han allt för mig och min
nuvarande husbonde."
"Än kusken då? Är du säker på att ej också han omtalat förhållandet, så
att flere veta det?"
"Ja, fullkomligt säker. Den sista veckan som gamle Odowalsky lefde blef
kusken sjuk och dog tre dagar före sin husbonde."
"Nå, då ska' jag således vara fri i morgon natt", utbrast pater Clemens
och gnuggade förnöjd händerne. "Må himmelens förbannelse träffa de..."
Han stannade förlägen midt i talet då han kom att tänka på att han
framför sig hade en af dem, öfver hvilkas hufvud han ämnade utslunga
sin förbannelse.
Men huru förvånad blef han icke då han hörde slottsfogden infalla:
"De protestantiske kättarne menar ni, fromme fader. Ja, måtte de bli
förbannade i evighet. Ni ser på mig som om ni trodde att jag skämtar
med hvad jag säger. Nej, ni ska' veta, fromme fader, att jag i
hemlighet är tillgifven den katolska läran."
Munken hoppade ordentligt till då han utbrast:
"Nå, himmelen vare låfvad att jag ändteligen träffat på _en_ hederlig
menniska i detta ulfvabo. Hur länge har du varit katolik, min son?"
"Ända sedan min födsel, fromme fader, och nu är jag fyratiotre år och
några månader. Men omständigheter, hvilka jag nu ej har tid att omtala,
ha gjort att jag varit tvungen att taga tjenst hos kättarne. Det har
dock alltid lyckats mig att föra dem bakom ljuset, så att de ingen enda
dag anat att jag hycklat och nu har..."
"Gud välsigne dig, min son", afbröt pater Clemens salvelsefullt och
lade sina händer på räfskinnets hufvud. "Du har gjort en Gudi behaglig
gerning och får nog en gång lönen derför. Men, är det nu inte tid att
återvända till fängelset innan de svenske hundarne upptäcka
förhållandet?"
"Genast, fromme fader", svarade slottsfogden, "men först ett par ord om
ni tillåter."
"Tala, min son."
"Nå, mottag då en bekännelse. Den flicka, som min husbonde vill att vi
gemensamt ska' röfva bort, har jag också ett godt öga till. Ja, jag
älskar henne ända till ursinne", fortfor han och stampade i golfvet.
"Ska' jag nu nödgas se henne i min husbondes armar, då blir jag galen."
"Var lugn, min son", inföll pater Clemens under det hans mörka ögon
glimmade en sällsam eld. "Din husbonde är vår trosfiende, och mot
dylika är det vår pligt att göra så mycket ondt vi kunna. Jag gifver
dig härmed absolution för hvad du ärnar begå mot honom."
Ett glädjerop var nära att undslippa räfskinnets läppar.
"Nå, då ska' hon allt raka din näsa förbi", utbrast slottsfogden och
knöt händerne våldsamt. "Men hvart ska' vi föra henne? Till den gamle
vedhuggaren, såsom vi nämnde?"
"Det går inte an efter hvad som nu passerat", svarade pater Clemens.
"Odowalsky ska' då lätt finna henne der, och detta går ju ej in i din
plan, min son?"
"Nej, för den heliga jungfruns skull, inte dit! Inte dit!" ropade
slottsfogden och slog afvärjande framför sig med händerne.
"Nå då föra vi henne till Prag. Der ska' det inte bli svårt att dölja
henne."
"Jag har ingen enda bekant der", svarade räfskinnet. "Jo, låt se! Jag
har verkligen en bekant der, men nu är olyckan den, att jag alls inte
vet hvar han bor."
"Åh, den saken reder sig nog", inföll pater Clemens. "Men nu har jag
verkligen ingen tid mer att att vänta. Vid midnatt i morgon således."
"Ja."
De båda männen fortsatte derefter vägen ännu djupare ned till munkens
fängelse. Med ängsliga blickar undersökte slottsfogden derefter golfvet
både inom och utanför det lilla rummet för att se om spår efter
besökande voro synliga.
"Nej", utbrast han slutligen med förnöjelse, "ingen har varit här under
vår frånvaro."
"Godt, då kunna vi vara lugna", sade augustinermunken i det en djup
suck af lättnad undslapp hans bröst.
Några minuter derefter satt han ånyo inlåst i sitt fängelse. Räfskinnet
hade lagt för jernbommen och omsorgsfullt låst till med de nycklar, som
han fått af Odowalsky, ty denne hade för längesedan låtit en vid tiden
för denna berättelse afliden smed förfärdiga dubbla exemplar till alla
dörrar i slottet.
Då slottsfogden skyndade samma väg till Odowalskys rum som han kommit
derifrån gnuggade han förnöjd händerne under det han tänkte för sig
sjelf:
"Ändteligen står jag vid mina önskningars mål. Ah, Minnchen! Länge har
du gäckat mig, men snart ska' du hvila i mina armar! Men", fortfor han
i sin tankegång efter några minuters eftersinnande, "hvad ska' vi göra
med gamle Arnold Mayer om han sätter sig till motvärn? Bah, för den
saken blir det alltid någon råd!"
Sedan han öfverlemnat sin rapport till Odowalsky skyndade han ned till
sin bostad för att vidtaga de mått och steg, som voro af nöden i och
för flykten. Dertill hörde i främsta rummet vapen. Slottsfogden hade en
ganska stor samling deraf och var äfven väl förfaren i att handtera
dem.


6.

Då Minnchen hemkom rusade hon hufvudstupa in i stugan liksom hade hon
ännu varit förföljd af Odowalskys ilskne hund.
"Store Gud så du ser ut, mitt barn", utropade Arnold Mayer och sprang
upp från stolen. "Hvad har händt?"
"Oh, om ni visste i hvilken dödlig ångest jag varit", svarade den unga
flickan och sjönk till hälften medvetslös ned på soffan.
Arnold hemtade genast vatten och badade dermed Minnchens tinningar.
Inom kort återkom den unga flickan till fullkomligt medvetande igen.
Hon reste sig upp, for några ögonblick med händerne öfver pannan och
sade derefter:
"Ja, farfar; aldrig förut har jag varit i en mera dödlig ångest och i
en större fara. Det hade lätt kunnat hända att du aldrig mera hade fått
återse mig."
Och vid dessa ord slog hon sina armar kring farfadrens hals, och en
ström af tårar lättade hennes bröst.
"Men, så tala då, kära barn", uppmanade Arnold Mayer. "Du vet inte hur
orolig du gör mig."
Sedan Minnchen ännu några ögonblick hemtat sig omtalade hon sitt möte
med Odowalsky, hvad han sagt henne och slutet på deras samtal.
"En sådan skurk", utropade Arnold Mayer gnisslande med tänderne. "Om
jag hade honom här, skulle jag mala sönder honom till gryn."
"Ja, det var ett förfärligt ögonblick då Nero låg öfver mig", svarade
den unga flickan. "Jag trodde bestämdt att min sista stund var kommen."
"Och husbonden gjorde ej miner af att locka hunden till sig?"
"Nej! Han betraktade mig i stället med så vilda och hånfulla blickar,
att jag... ja, jag kan ej säga hvad jag kände i dessa förfärliga
ögonblick."
"Stackars min lilla flicka", sade Arnold Mayer och lade den ännu
darrande sondottrens täcka hufvud vid sitt bröst, samt smekte hennes
kinder och lockar. "Men du ser nu att det är sant hvad jag alltid
sagt."
"Hvad då, farfar?" sporde Minnchen och blickade den gamle
förtroendefullt i ögonen.
"Att Gud alltid håller sin allmaktshand beskyddande öfver dem, som
städse vandra rätta vägar. Sanna du mina ord! Du ska' få se, att
Odowalsky slutligen får den lön han förtjenat."
"Ja, det vore ej mer än rätt", inföll Minnchen. "Dock skulle jag önska
den rödhårige Fuchs ett ännu värre straff."
"Hur så mitt barn?"
Sedan Minnchen derefter omtalat den hjertslitande scen hon varit vittne
till vid Miltnitz, sade gamle Arnold Mayer:
"Var lugn mitt barn. Straffet är nog inte långt borta äfven för honom."
Farfar och sondotter sutto derefter en stund tillsammans under tystnad.
Slutligen sade den förstnämnde:
"Men det var ju för innerligt väl att svenskarne kommo dig till hjelp.
Såg du hvem det var som befriade dig?"
"Ja, en ung och vacker karl efter hvad jag kunde se", inföll Minnchen
under det en fin rodnad sprang upp på hennes kinder.
"Ja, sådant se ni fruntimmer aldra först på", skämtade gamle Arnold.
"Men då jag fått ögon att se med", inföll den unga flickan ännu mera
brydd af farfadrens skämt, "så... så..."
"Så ska' du väl använda dem, menar du", afbröt Arnold Mayer och hötte
skälmaktigt med ett finger. "Nå deri har du rätt, mitt barn. Gud gifve
blott", fortfor han allvarsamt, "att befriarne stannade qvar i trakten.
Jag har hört besynnerliga saker medan du var borta."
"Hvad då, farfar", utbrast Minnchen till hälften förskräckt.
"Jo, gamle Kasper från Miltnitz var här och berättade att de påfviske
varit synlige här i närheten."
"Gud beskydde oss för dem", suckade den unga flickan och knäppte de små
händerne öfver bröstet.
"Ja, det må du väl säga. Det är vilddjur i menniskohamn. Kejsaren är
också högeligen förtörnad på oss för vårt affall från den katolska
religionen, och Kasper sade att han hört från Wien, att det är meningen
att förgöra oss med eld och svärd, så framt vi ej ändra religion igen.
Detta bud lär ha kommit i dagarne från Rom."
För en stund smög sig den unga flickan darrande intill den gamle
farfadren. Men efter en stund klarnade hennes anlete upp, och hennes
röst blef säkrare då hon utbrast:
"Ah, det är nog inte så farligt som Kasper sagt. Han har kanske lagt
till något sjelf."
"Gifve Gud att du spådde sannt", utbrast gamle Arnold under det en djup
suck höjde hans bröst.
Minnchen satt en stund tyst och funderade med det täcka hufvudet lutadt
i handen, Slutligen upplyfte hon det med en viss häftighet och sade
under det en blixt sköt fram ur hennes vackra ögon:
"Vet du hvad jag tror, farfar?"
"Nej, mitt barn. Säg ut. Du ser så förtröstansfullt på mig."
"Jo, farfar, jag tror att det är en större svensk här i antågande hit,
och att de, som så lägligt kommo till min räddning, endast utgjorde en
ströftrupp, utsänd för att kunskapa. Det är min tro."
"Ja, ja, min flicka, det kan du allt ha rätt i", svarade Arnold Mayer
sedan han en stund begrundat Minnchens ord. "Ja, ju mera jag tänker på
saken desto troligare förefaller den."
När han dagen efter fick vetskap om att den svenska truppafdelning, som
räddat Minnchen från att antingen sönderslitas af Neros tänder eller
falla ett offer för Odowalskys lustar, stannat qvar i trakten, blef han
högeligen glad.
"Du hade allt rätt, du", utropade han då han sednare kom in i stugan.
"Hur vet du det, farfar?"
"Jo, Kasper var här äfven i dag och berättade att den svenska truppen
stannat på Miltnitz."
"Gud vare lof för det", utbrast den unga flickan och tryckte händerne
hårdt mot bröstet. "Då kunna vi vara säkra åtminstone så länge som den
är der."
"Ja, utan tvifvel. Du ska' också veta att något stort är i görningen,
förmodligen mot Prag."
"Hur så, farfar? Har Kasper fått reda äfven derpå?"
"Ja, han har fått veta af en af de svenske ryttarne, att en stor svensk
här är i antågande."
"Gud, om det skulle bli strid här i trakten", utbrast Minnchen
ängsligt. "Det vore..."
"Lugna dig, mitt barn", afbröt Arnold Mayer tröstande. "Här blir det
troligtvis ej som striden kommer att stå."
* * * * *
Den för flykten afsedda natten var om möjligt ännu mörkare än den
föregående. Att Odowalsky, hans slottsfogde och pater Clemens voro
särdeles nöjde dermed är naturligt.
Redan tidigt på morgonen hade Fredrik Dahlspets låtit hemta upp pater
Clemens till förhör.
Då munken, åtföljd af korporal Styf, inträdde i ryttmästarens rum, hade
denne tagit på sig den barskaste mine han kunde.
"Nu måste du säga mig hvad du vet om de kejserliges planer", sade
ryttmästaren och borrade sina blickar in i munkens.
"Jag svarar som tillförne, att jag ingenting vet", inföll
augustinermunken.
"Tro honom inte, ryttmästare", inföll i sin ordning korporal Styf. "Det
påfviska packet har fan i sig, det är tvärsäkert."
"Var du lugn", svarade Fredrik Dahlspets, "jag ska' nog klämma
sanningen ur honom. Det är inte första gången jag har lata munkar att
behandla. Nå, hvad svarar du?"
"Som förut. Jag vet ingenting."
"Är det längesedan du var i Prag?"
"Ett år sodan."
"Nu ljuger du, munk", dundrade ryttmästaren med en stämma som kom
augustinermunken att ordentligt hoppa till.
"Nej, jag ljuger inte", svarade denne. "Dertill tager jag den heliga
jungfrun till vittne."
"Åh, hon bryr sig nog inte om en lat och okunnig munk", inföll
ryttmästaren gäckande. "Men om du ej varit i Prag sedan ett år
tillbaka, hvar har du då varit?"
"I Barmen, Müchnen och flere andra städer", svarade pater Clemens sakta
och mindre fräckt.
"Och så har du kanske ströfvat omkring på landsbygden och gjort
allehanda ofog", fortfor ryttmästaren.
"Vi göra ej något ofog", svarade pater Clemens under det en vild eld
glimmade i hans mörka ögon.
"Hvad göra ni då?"
"Vi undervisa och lära folket."
"Men böhmarne erkänna ej längre påfven såsom sitt öfverhufvud."
"Vi söka att taga dem ur den villfarelse de råkat i genom de kätterske
lärosatser, som Johan Huss predikade."
"Du är djerf i dina svar, munk. Dock angår det der ej mig. Jag är säker
på att du är en spion åt de kejserlige. Nu får du ytterligare
betänketid tills i morgon bittida. Talar du ej då sanning, så låter jag
hissa vipp dig på spetsen af det höga tornet."
Då pater Clemens hörde dessa ord kände hans glädje knappt några
gränser.
"I morgon ja", tänkte han för sig sjelf, "då är fogeln utflugen. Tag
honom sedan den som kan."
Han ville derefter aflägsna sig, men ett dundrande "halt!" från
ryttmästarens läppar tvang honom att stanna.
"Styf", sade ryttmästaren derefter, "hemta genast hit slottsfogden, men
fort ska' det ske!"
Och innan pater Clemens hann tänka ut sin tanke stod Odowalsky, som
korporalen träffat i en af slottets gångar, inne i rummet.
Fredrik Dahlspets var en man, som alltid gick rakt på saken med sina
frågor och derför äfven fordrade ett bestämdt svar. Han sade derför så
snart de första helsningarne voro öfver:
"Har ni ej något annat rum till fängelse åt munken?"
"Nej", svarade Odowalsky utan betänkande.
"Åhjo, drag er bättre till minnes. Ni känner slottet nogare än jag."
"Men hvarför duger ej det han nu har?"
"Det är ej nog starkt."
"Jo, herre", svarade Odowalsky, "det är tillräckligt säkert för _tio_
fångar. Så mycket mera för en obeväpnad munk."
Den unge ryttmästaren var en god stund villrådig hur han skulle göra.
Under sina djupa funderingar gick han fram och tillbaka i rummet.
Detta oaktadt vågade dock icke Odowalsky och munken utbyta en enda
blick, ty gubben Styf, som postade vid dörren, hade oaflåtligt sina
ögon fästade på dem.
Slutligen afbröt ryttmästaren sin hastiga gång och befallde korporalen
att åter nedföra fången.
"Till samma fängelse?" sporde korporalen.
"Ja, eftersom det inte finnes något säkrare, så... men skynda dig nu!"


7.

Den ödesdigra midnattstimmen hade inbrutit. Öfverallt i och omkring
slottet rådde ett skenbart lugn. Genom de mörka korridorerne smög sig
dock en man sakta ned till den underjordiska delen. Det var
slottsfogden Fuchs, som nu skulle sätta sin plan i verkställighet.
Nära nog uppfödd på Miltnitz, hade han under långa år vant sig vid dess
irrgångar, dem han kunde leta sig igenom äfven under den mörkaste
natten.
Denna kännedom om lokalen kom honom nu väl till pass.
"Snart ska' jag nå mina önskningars mål", tänkte han för sig sjelf,
"och snart ska' den trotsiga Minnchen vara min."
Men hur noga han än kände till belägenheten, var det likväl förenadt
med ej så få besvärligheter att taga sig fram i de underjordiska
hvalfven, der det ena hindret efter det andra stängde vägen eller
gjorde den svår att beträda.
Många gånger var slottsfogden nära att slå sig förderfvad vid de fall
han gjorde. Icke heller vågade han använda blindlyktan. Odowalsky hade
strängeligen förbjudit honom att göra det.
Efter många kullerbyttor stod han ändteligen framför augustinermunkens
fängelse. Innan han tog ifrån jernbommen lyssnade han dock en stund
uppmärksamt efter om han ej skulle förnimma något ljud, som kunde
häntyda på att han ej var ensam. Men öfverallt var det tyst som i
grafven.
Med darrande händer grep han derefter tag i jernbommen, öppnade
försigtigt låset och tog derefter lika försigtigt ifrån det tunga
stängslet.
Han kunde tydligt höra hur hans hjerta bultade. Var han ensam? Skulle
ej i nästa ögonblick svenske ryttare kasta sig öfver honom? Då vore han
för alltid förlorad.
Men icke det minsta ljud hördes utom hans egen lätta andedrägt.
Med mera stadig hand öppnade han derefter dörren till augustinermunkens
fängelse.
"Är det du, min son?" hördes en dämpad röst der inifrån.
"Ja, men för Guds skull tyst", svarade slottsfogden med hviskande
stämma. "Är ni färdig, fromme fader?"
"Ja."
"Nå, så kom då. Ingen minut är att förlora."
Slottsfogden kände derefter hur en kall fuktig hand sträcktes emot
honom. Det var munkens. Han grep den genast och drog med halft våld den
andlige ut i gången.
Pater Clemens darrade som ett asplöf, och då han förnam hur Fuchs
stängde igen dörren, samt lade jernbommen på sin förra plats började
hans tänder att häftigt skallra mot hvarandra.
Det var tanken på att steget nu var oåterkalleligen taget som födde
denna fruktan.
"För himmelens skull bemanna er", hviskade slottsfogden nästan lika
förskräckt som munken, ty de emot hvarandra skallrande tänderne gåfvo
genljud i den tomma gången.
I stället för svar började pater Clemens att frammumla en massa
latinska böner.
"Tig", hväste slottsfogden och kramade munkens hand så våldsamt att
dess egare nära nog uppgifvit ett anskri. "Vi måste vara så tysta som i
grafven, annars ansvarar jag ej för att flykten ska' lyckas."
Med nästan öfvermenskliga ansträngningar lyckades det slutligen pater
Clemens att betvinga sin fruktan. Utan att gifva ifrån sig ett enda
ljud följde han slottsfogden.
Snart stodo de utan äfventyr i gamle Odowalskys hemliga arbetsrum. Då
först vågade slottsfogden riktigt andas ut. Pater Clemens ville taga
sig en kort hvila här, men dertill nekade Fuchs på det bestämdaste.
"Det vore nära nog detsamma som att upptäckas", sade han. "Medan vi äro
i farten måste vi fullborda vår flykt."
"Men jag känner mig så medtagen", jemrade sig munken.
"Nå, så blif qvar då", inföll slottsfogden harmfullt. "Jag går ensam,
jag."
Och med dessa ord närmade han sig den vägg, der nyckeln till lönngången
befann sig.
"Nej, nej! jag går med", utbrast pater Clemens och rätade på sig. "Men
du kan väl ej undra på att jag känner mig medtagen då jag ej på två
hela dygn kunnat sofva för bara ängslans skull."
"Nej, det är visst inte underligt", inföll slottsfogden, "men vid
tillfällen sådana som dessa måste man göra våld på sig sjelf. Är ni
färdig nu?"
"Ja min son."
"Se här, tag denna dolk och denna pistol. Den är laddad."
"Hvad ska' jag göra med dem?"
"Försvara er naturligtvis ifall någon fara hotar."
Pater Clemens var i själ och hjerta en af de fegaste personer man kunde
uppleta. Han kunde ej heller påminna sig när han sednast ens hade ett
vapen i sin hand. Sedan han en stund betraktat den långa skarpslipade
dolken, ty inne i detta rum vågade slottsfogden taga fram blindlyktan,
sade han:
"Min son, det är bäst att du tager dem tillbaka. Du är van vid att
handtera dem och kan derför bättre försvara oss."
Slottsfogden var icke heller af naturen särdeles modig. Men nu tyckte
han dock att det gick för långt. Munkens drägt afhöll honom dock ifrån
att utfara i så hårda ordalag han önskade. Dock kunde han ej afhålla
sig ifrån att hånfullt utbrista:
"Nåväl, vördige fader, jag ska' gerna taga vapnen tillbaka, men er
sjelf får ni i alla händelser försvara. Skulle det komma till strid så
har jag nog med att reda mig sjelf."
Då han efter detta tal utsträckte handen för att återtaga vapnen,
ångrade sig pater Clemens och sade:
"Jag inser nu att det är klokast att jag behåller dem sjelf. Men för
att säga dig sanningen, min son, så kan jag ej påminna mig när jag sist
handterade dylika. Jag tror att jag glömt bort hur de ska' användas."
Oaktadt den mindre behagliga ställning, i hvilken de båda flyktingarne
befunno sig kunde dock ej slottsfogden underlåta att en smula draga på
munnen åt munkens okunnighet.
"Nåväl, fromme fader", sade han derefter. "Se efter hur jag gör, så
kanske att ni sedan kommer ihåg det."
Då han med dessa ord spände hanen på pistolen hoppade pater Clemens
några steg åt sidan.
"Akta dig", utbrast han med högre stämma än som rådligt var, "den kan
brinna..."
Med en snabb rörelse lade slottsfogden sin lediga hand öfver
augustinermunkens läppar.
"Olycklige", hväste han fram. "Med edert vanvettiga och dumma rop har
ni ledt ryttarne på våra spår. Jag hör deras steg der ute. Fort in i
gången!"
Med dessa ord tryckte han på knappen. De flata stenarne vände sig
hastigt.
"In nu", fortfor han och tog pater Clemens häftigt i armen. "Endast
några minuter till och vi äro förlorade!"
Han hade sagt sannt. Knappt hade han och munken kommit in i lönngången
och stenarne återtagit sin fordna plats, förrän dörren till gamle
Odowalskys hemliga arbetsrum rycktes upp.
Det lilla rummet upplystes af skenet från tvenne facklor.
"Jag tyckte bestämdt att jag hörde en mensklig röst här inne", sade
ryttmästaren och såg sig nyfiket omkring.
"Ja, så tyckte äfven jag", inföll korporal Styf.
Hvar och en af de fyra ryttare, som medföljde, påstod också att han med
säkerhet hört en människoröst.
Det lilla rummet underkastades derefter en grundlig undersökning.
Resultatet deraf blef, såsom vi veta, att ingen mensklig varelse
påträffades.
"Nå, då ska' vi väl se efter hur den fromme munken har det", utbrast
ryttmästaren. "Visa vägen du, Styf."
Att söka beskrifva Fredrik Dahlspets' harm och förbittring då han fann
munkens fängelse tomt skulle vara fåfängt. Han spillde likväl ej nu
många ord utan befallde i stället korporalen att vid dagens inbrott
företaga en rekognoscering omkring Miltnitz för att söka få tag i
flyktingen. Under nattens lopp skulle dock hela slottet noga
undersökas.
Äfven denna undersökning gaf samma resultat som den i det lilla rummet.
"Jag kan inte förstå det på annat sätt än att här måtte finnas en massa
lönngångar", mumlade då ryttmästaren för sig sjelf. "Sådana nästen som
detta äro ej bygda till annat än karnaljeri."
* * * * *
"Nu måste vi skynda om lifvet är oss kärt", utbrast slottsfogden då
gången väl blifvit stängd efter dem. "Utan tvifvel kommer slottet att
undersökas, och vi måste vara utanför dess murar innan undersökningen
slutar. Mod nu, fromme fader!"
Denna uppmaning behöfde slottsfogden ej gifva en gång till. Farans
närhet och tanken på att han genom sin otillständiga rädsla nära nog
gjort flykten om intet, uträttade mera än alla förmaningar.
"Gå du bara framåt, min son, och låt mig få hålla i din ena hand, så
lofvar jag dig att ej låta dig höra ett enda ljud."
Och pater Clemens höll ord oaktadt han flere gånger snafvade och stötte
sig rätt kännbart. Icke det minsta ljud kom öfver hans läppar.
Lönngången var, såsom förut är nämndt, icke särdeles lång. Men
derigenom att den på många år ej varit begagnad hade stenar lossnat
från taket och försvårade gåendet der.
Efter något mer än en qvarts timme stodo flyktingarne ändteligen vid
gångens andra ända. Slottsfogden stötte häftigt till den der befintliga
dörren. Den gaf genast vika, och snart stodo de ute i friska luften.
Samtidigt utstötte de hvar sin djupa suck af lättnad. Flyktens värsta
del var nu fullbordad. Utan att gifva sig lång tid skyndade de med
snabba steg bort åt det håll, der Arnold Mayers hem var beläget.
Nu kunde slottsfogden med ännu större säkerhet hoppas att lyckan skulle
stå honom bi. Han gladde sig också deråt, och som det alltid kännes
behagligare att för en annan få yppa sina känslor, vare sig att de äro
glada eller sorgliga, så gjorde han det äfven nu för pater Clemens.
"Men bara vi ej stöta på motstånd der borta", inföll augustinermunken
med en viss ängslan.
"Nej var bara lugn. Dessutom ska' ni fromme fader, ej behöfva deltaga i
bortförandet, endast ni vill hålla vakt och varsko mig ifall något
misstänkt skulle synas."
Detta gick munken beredvilligt in på, och vandringen fortsattes.
Efter en, såsom pater Clemens tyckte, nästan ändlös vandring öfver
åkrar och ängar stannade slutligen Fuchs.
"Om jag ej misstager mig, så ä' vi nu framme", hviskade han.
"Men om du misstagit dig, min son", utbrast munken ängsligt.
"Nej, nej, det har jag ej gjort."
"Du har väl varit här många gånger förut, kan jag förmoda?"
"Om jag varit här! Ha, ha, ha! Det är alldeles detsamma som om jag
sporde er, fromme fader, om ni någonsin varit i ett kloster. Men stanna
nu här. Skulle ni få höra något misstänkt, så hvissla bara så hårdt ni
kan."
Utan att afvakta munkens svar gick räfskinnet med kattlika smygande
steg fram mot byn Reinau. En lycka för honom var att Arnold Mayers gård
låg ett stycke aflägsen från de öfriga boningshusen. Det var också
härpå som han byggde sin onda plan.


8.

Innan Minnchen gick till hvila i den lilla kammaren bredvid farfadrens
kände hon sig mer än vanligt orolig. Arnold Mayer såg också att det ej
stod rätt till med henne och sade för den skull:
"Hur är det med dig, barn? Är du sjuk?"
"Nej, farfar, men jag känner mig så orolig."
"Åh, det betyder rakt ingenting. Du har ännu inte hunnit glömma
äfventyret i skogen, och det är tanken derpå, som oroar dig. Gå du och
lägg dig och försök att sofva godt, det är det bästa råd jag kan gifva
dig."
"Det förefaller mig alltid som om en större olycka skulle stå för
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 4
  • Parts
  • Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 1
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1582
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 2
    Total number of words is 4542
    Total number of unique words is 1376
    33.5 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 3
    Total number of words is 4566
    Total number of unique words is 1360
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    44.6 of words are in the 5000 most common words
    49.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 4
    Total number of words is 4562
    Total number of unique words is 1352
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 5
    Total number of words is 727
    Total number of unique words is 412
    40.2 of words are in the 2000 most common words
    46.6 of words are in the 5000 most common words
    51.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.