Räfskinnet: Berättelse från trettioåriga kriget - 2

  "Hvad vill ni då, herre", sporde Minnchen med så stadig röst hon kunde
  antaga.
  "Minnchen", sade Ernst Odowalsky och fattade den motsträfviga flickans
  hand, "du vet ej att jag älskat dig länge."
  Den unga flickan gjorde en häftig rörelse för att slita sig lös, men
  ett argt gläfsande från Nero kom henne att ändra tankar.
  "Ja", fortfor Odowalsky, "jag har länge älskat dig och vill göra
  dig..."
  "Men, tänk blott på hur fattig och obemärkt jag är", afbröt den unga
  flickan.
  "Hvad bryr jag mig om att du är fattig när jag älskar dig öfver allt."
  Sådana glödande ord hade Minnchen aldrig förut hört. Det nästan
  svindlade för hennes ögon.
  "För Guds skull, låt mig gå", bad hon med bevekande röst. "Farfar
  väntar och är orolig för min skull."
  "Åh, låt du honom vänta. Det går ingen nöd på honom", svarade Odowalsky
  och fasthöll envist den unga flickans händer.
  "Nej, nej, låt mig gå!"
  "Du får ej gå. Du måste höra mig. Jag släpper dig ej förr än du hört
  mig till slut och sagt ditt ja."
  Och vid dessa ord kramade han så hårdt den unga flickans händer, att
  hon nära nog gifvit till ett anskri.
  "Hör mig nu, Minnchen", fortfor Ernst Odowalsky lugnare. "Ända från det
  du var ett litet barn har jag fästat mig vid dig. De sköna qvinnor, som
  finnas i Wien och i hofvets salar, ha ej kunnat utöfva något inflytande
  på mig. Min håg har alltid stått hit ut till den enkla och sköna
  landtflickan. Ja", fortfor han ännu mera passioneradt, "jag har svurit
  inför mig sjelf och Gud, att endast du ska' bli borgfru på Miltnitz,
  och en Odowalsky håller sin ed, äfven om han stupar dervid. Der har du
  min förklaring. Går du frivilligt in på mitt förslag, nåväl då ska'
  vårt bröllop genast stå, -- men om du ej gör detta, så... så..."
  Han fullbordade ej meningen, utan betraktade i stället den unga flickan
  med hotande blickar.
  "Så... så", eftersade Minnchen bäfvande.
  "Så ska' jag tvinga dig att gå in på mina önskningar. Hör du det! _Jag
  ska tvinga dig_", slutade han med tonvigt på hvarje ord.
  Den unga flickan var i den dödligaste ångest. Hvad förmådde hennes
  svaga krafter mot den starke mannens! Och äfven om det lyckades henne
  att undfly honom, hur skulle hon kunna undkomma den väl dresserade
  Neros tänder?
  Kallsvetten rann utefter hennes panna, och hon kände hur benen svigtade
  under henne.
  Då Ernst Odowalsky såg Minnchens ångest började han erfara liksom en
  känsla af medlidsamhet. Viss på att Nero nog skulle vakta den unga
  flickan, gick han några hvarf omkring den öppna plats, på hvilken han
  befann sig. Skulle han låta den unga flickan gå oantastad och invänta
  ett gynnsammare tillfälle? Nej, ett sådant skulle aldrig gifvas, det
  anade honom.
  Efter en stund vände han sig åter till Minnchen med dessa ord:
  "Säg nu fort hvad du beslutar."
  I dessa ögonblick fick den unga flickan en hastig ingifvelse.
  "Låt mig få några dagars betänketid", bad hon med bevekande stämma.
  Ernst Odowalsky gick ånyo ett par hvarf kring den lilla platsen. Då han
  derefter stannade framför Minnchen, sade han och betraktade henne
  forskande:
  "Hvarför vill du ha betänketid?"
  "För att spörja farfar."
  "Hvad ska' det tjena till! Jag tycker han borde vara glad öfver att
  hans sondotter blir borgfru på Miltnitz. Du får ej någon betänketid.
  _Nu_ måste jag ha svaret."
  "Jag kan ej svara nu", klagade Minnchen.
  "Håller du väl någon annan kär?"
  "Nej."
  "Nå, då inser jag ej hvarför du inte kan svara mig just nu. Jag har
  föresatt mig att du ska' göra det, och hvad en Odowalsky föresatt sig,
  det utför han."
  "Gode Gud, beskydda mig", suckade den unga flickan för sig sjelf under
  det hon småningom drog sig närmare ett i närheten befintligt tätt snår.
  Ernst Odowalsky märkte dock genast denna hennes rörelse och störtade
  fram. Men snabbt som blixten kastade sig Minnchen åt sidan och störtade
  inåt skogen.
  Odowalsky kunde ej följa henne emedan han i första häpenheten ej såg åt
  hvilket håll hon begaf sig. I stället hördes en gäll hvissling från
  hans läppar.
  Knappt hade Nero förnummit den, förrän han med ett ilsket skall rusade
  efter den stackars flyende Minnchen.
  Hon hade några alnars försprång och uppbjöd hela sin förmåga att
  hinna fram till närmaste träd för att klättra upp i det samma.
  Minnchen var också nära att lyckas, men just som hon skulle gripa tag
  om trädstammen var Nero henne i hälarne. Med hela sin tyngd kastade han
  sig öfver den värnlösa flickan och slog henne till marken.
  Ett hjertslitande anskri, och den stackars flickan svimmade.
  På endast några alnars afstånd stod Ernst Odowalsky och såg med
  hånleende blickar på gruppen framför sig. Det syntes tydligt på hans
  utseende, att han var obeslutsam hur han skulle göra.
  Nero hade huggit sina skarpa tänder in i Minnchens klädning, och att
  döma af hans rörelser beredde han sig på att angripa en fastare del af
  den unga flickans kropp.
  Just då han morrande reste sig upp för att verkställa detta beslut,
  hördes ett skott omedelbart i närheten. Nero gaf till ett jemmerligt
  tjutande och rullade sig i krampaktiga ryckningar på marken.
  Allt detta hade tillgått så hastigt att Ernst Odowalsky knappt hann
  tänka en enda redig tanke. När han ändteligen kom till besinning och
  störtade fram till den döende Nero möttes han på halfva vägen af
  Fredrik Dahlspets.
  "Tillbaka", ropade svensken och höll fram den icke afskjutna pistolen.
  Ernst Odowalsky tog ett par steg tillbaka och såg sig omkring med
  förvirrade blickar.
  "Ni är nu min fånge", utbrast ryttmästaren och höjde slagsvärdet. "Allt
  motstånd är fåfängt."
  Ernst Odowalsky insåg också genast att så var förhållandet, ty inom
  några minuter var han omgifven af de svenske ryttarne.
  "Herr officer", utbrast han derför, i det han räckte handen åt Fredrik
  Dahlspets, samt sade sitt namn, "jag är lika god protestant som ni
  och..."
  "Men hvarför detta uppträde?" afbröt ryttmästaren strängt och pekade på
  Minnchen och den bredvid henne liggande döde hunden. "Hvarför? Kan ni
  förklara det?"
  
  Minnchen reste sig upp i detsamma och kastade förvirrade blickar
  omkring sig. Då hon varseblef de svenske ryttarne klarnade hennes
  blickar. Så fort hennes krafter det tillät reste hon sig upp. Hon ville
  tala, men en blick ur Odowalskys ögon gjorde att hon teg. Det låg
  någonting på samma gång hotande och bedjande deri, att Minnchen ej kom
  sig före att yttra ett enda ord om hvad som passerat.
  Efter en kort rast aftågade ryttmästaren, följd af Ernst Odowalsky, som
  först erhållit tillåtelsen att gräfva ned Nero, till Miltnitz. Minnchen
  återvände så hastigt hon kunde till sitt hem.
  
  
  4.
  
  Vid svenskarnes ankomst till slottet Miltnitz blef der ett lif och
  en rörelse, som ej på många årtionden herrskat der. Ryttarne
  inqvarterades i sidobyggnaderne. Fredrik Dahlspets erbjöds och mottog
  ett rum i sjelfva slottet, så beläget att han derifrån kunde ha utsigt
  öfver den rymliga gården och de spår af vallar, som här och der funnos
  i behåll. Miltnitz hade nemligen förut varit ganska starkt befästadt,
  men under de fordna krigen råkat ut för åtskilliga belägringar och då
  blifvit ganska illa medfaret.
  Då ryttmästaren under färden till slottet blef fulkomligt öfvertygad om
  att Ernst Odowalsky var icke blott protestant utan äfven varmt
  tillgifven svenskarnes sak, ansågs han naturligtvis ej mera såsom en
  fånge. Han förde också den svenske befälhafvaren med den största
  artighet in i slottet. Det var också han, som sjelfmant anvisade
  ryttarne deras platser och gaf äfven sjelf befallning om att deras
  hästar skulle förses med rikligt foder.
  Väl grämde det honom icke så litet, att Minnchen undsluppit honom genom
  den svenske ryttmästarens ankomst, men han hade nog styrka att dölja
  dessa sina känslor.
  Fredrik Dahlspets var, oaktadt han egde en tapper och pröfvad skara,
  ändock en smula orolig för sin ställning. Königsmark var ännu ett godt
  stycke aflägsen från Miltnitz, och nog skulle det kunna hända att
  borgens besättning innan dess blefve anfallen.
  De andre ströfkårer, som voro utsände från hufvudstyrkan, hade
  allesammans tagit andra vägar. Visserligen skulle en händelse kunna
  foga så, att någon af dem komme i närheten af Odowalskys egendom, men
  detta var naturligtvis ingenting att med säkerhet lita på.
  Den svenske ryttmästaren vidtog för den skull de anstalter han ansåg
  bäst förenliga med sin besättnings trygghet. Ernst Odowalsky såg dessa
  förberedelser med icke ogina ögon, ty derigenom blef också han mera
  skyddad.
  En dag sade han då han kom ut till ryttmästaren, der denne öfvervakade
  sine ryttares arbeten med en till hälften färdig jordvall:
  "Tror ni då att vi ska' bli anfallne här?"
  "Kan inte så noga veta", inföll ryttmästaren fundersamt. "I alla
  händelser är det alltid klokast att vara beredd i förväg."
  "Det har ni rätt i, men om en större styrka skulle komma hit, så
  vore..."
  "En större styrka", afbröt Fredrik Dahlspets och betraktade
  slottsegaren skarpt. "Hur kommer ni på dessa tankar?"
  Ernst Odowalsky fann genast att han sagt en dumhet, som lätt kunde
  tydas till hans nackdel. Han sade derför i det han räckte den svenske
  krigaren sin hand:
  "Ni misstror mig, det ser jag på edra blickar, men jag försäkrar er
  heligt, att ni ej har den ringaste anledning dertill. Ni _måste_ tro
  mig så mycket heldre då jag berättar eder, att kejsar Ferdinand och jag
  länge stått i spändt förhållande till hvarandra."
  "Hur så", utbrast ryttmästaren och betraktade slottsherren med nyfikna
  blickar.
  "Det är en enskild sak mellan kejsaren och mig", svarade Ernst
  Odowalsky undvikande, "och jag försäkrar er att den alls ingenting har
  att inverka på er ställning här. Men en annan sak oroar mig."
  "Och det skulle vara?" sporde Fredrik Dahlspets, något snopen öfver att
  han ej fått sin nyfikenhet tillfredställd.
  "Kom", utbrast Odowalsky och lade sin arm i den svenske krigarens. "Vi
  gå en smula åt sidan, ty om edra ryttare få höra något af hvad jag har
  att berätta eder, ska' det tilläfventyrs menligt inverka på deras
  hållning."
  "Nu gör ni mig riktigt nyfiken", menade ryttmästaren under det han lät
  sig ledas från platsen.
  "Jo", svarade Odowalsky när de väl kommit utom hörhåll för de arbetande
  ryttarne, "förhållandet är det att fältmarskalken Gallas varit synlig
  här i trakten."
  "Gallas här", utbrast Fredrik Dahlspets och hoppade till. "Det är ej
  möjligt!"
  "Jo, jag har det från säker källa."
  "Från hvilken då?"
  "Min slottsfogde Fuchs känner Gallas till utseendet. För några dagar
  sedan råkade han ut för de kejserlige och blef fångad. Men då han
  bedyrade sig vara en rättrogen katolik blef han genast frigifven. Medan
  han ännu var qvar i de påfviskes led kom Gallas ridande förbi. Fuchs
  hade all möjlig möda att kunna beherska sig, men lyckligtvis gaf ingen
  af knektarne akt på honom, annars hade han varit olycklig."
  Ryttmästaren svarade icke genast på Odowalskys ord. Han hade lösgjort
  sig från dennes arm och vandrade nu med stora steg fram och åter.
  Slutligen sporde han:
  "Hur långt härifrån var det som er slottsfogde träffade på de
  kejserlige?"
  "Tre mil i söder härifrån vid byn Radnitz."
  Ånyo försjönk ryttmästaren i sina djupa tankar. Plötsligt utropade han:
  "Ah, det är nog inte så farligt! Jag är säker på att Gallas äfven nu
  ska' göra skäl för det namn, som Torstenssons folk gifvit honom!"
  "Hvad är det för ett namn?" sporde Odowalsky förvånad och nyfiken.
  "Härförderfvaren."
  "Härförderfvaren!" utropade slottsegaren lifligt. "Hvarför har han fått
  detta besynnerliga namn?"
  "Ja, ni må väl säga att det är besynnerligt", inföll ryttmästaren
  skrattande. "Jag ska' tala om för er orsaken dertill. Har ni någonsin
  hört att Gallas vunnit en enda fördel?"
  "Nej. Han har tvertom endast haft idel motgångar."
  "Inte nog dermed", inföll ryttmästaren muntert. "Den här, som han haft
  under sitt befäl, har nästan alltid gått under på ett eller annat sätt.
  Jag försäkrar er, att det ej blef större glädje i svenska lägret än då
  underrättelsen kom att Gallas fått befälet emot oss. Ja, jag vågar
  påstå att glädjen öfver en seger ej kunde vara större och mera allmän.
  Hvar och en af oss visste då, att om vi ej förderfvade den kejserliga
  hären skulle dess egen befälhafvare göra det. Och denna förmodan slog
  aldrig fel. Der har ni fått veta orsaken hvarför Gallas erhållit namnet
  härförderfvaren.".
  "Ett ganska betecknande namn", utbrast Odowalsky, "och jag måste
  tillstå att det ligger djup sanning i det."
  "Nå, deraf kan ni förstå att jag ej kände mig just så mycket orolig då
  ni berättade att han varit synlig här i trakten. Dessutom hyser jag den
  förhoppningen att Königsmark snart skall hinna fram."
  "Ja, det vore en särdeles stor lycka för mig", tänkte Odowalsky. "Min
  ställning börjar verkligen att bli allt mer och mer brydsam."
  Slottsegaren och ryttmästaren skiljdes derefter åt. Den först nämnde
  styrde kosan upp till sina rum, den sednare deremot återvände till de
  arbetande ryttarne.
   * * * * *
  Aftonen hade inbrutit. Såsom vanligtvis i de södra länderna var äfven
  denna natt mörk. En kylande vind svepte omkring slottet och svängde
  våldsamt omkring flöjlarne på tornen. Det gnisslande läte, som uppkom
  häraf, bidrog till att i ej ringa mån öka det hemska i den mörka
  stormnatten.
  Midnattstimmen hade nyss ingått då en i vid kappa väl insvept karl
  sakta och med smygande steg kom från en af de gångar, som förde ned
  till de underjordiska hvalfven.
  Mannen i kappan var ej ensam. Bakom honom följde en annan, som
  oupphörligt varnade den förut gående, att iakttaga den största möjliga
  försigtighet.
  "Ty", sade han med undertryckt stämma, "ingen kan veta om ej svensken
  är vaken, och ni vet, fromme fader, att han förbjudit oss att släppa ut
  er."
  Ett grymtande läte, som skulle föreställa ett svar blef frukten af den
  efteråt kommandes varningar.
  De smygande gestalterne hade snart hunnit ut ur gången. Då stannade
  mannen i kappan.
  "Nu hittar jag ej längre", sade han. "Nu är det din tur att ledsaga
  mig, min son. Men helst ville jag att du förde mig till bakporten, så
  att jag kunde..."
  "För himmelens skull var bara tyst", uppfordrade den andre och lade
  temligen häftigt sin ena hand på talarens läppar. "Jag vet att sjelfva
  väggarne hafva öron och att... men kom nu! Det är ej tid att vänta
  längre, _Han_ väntar på oss med den största otålighet."
  Efter dessa ord framtog talaren en liten blindlykta som han ända
  hittills hållit gömd under sina kläder. Det svaga skenet var
  tillräckligt att vägleda dem genom de återstående irrgångarne.
  "Här är det", sade slutligen mannen med lyktan och stannade framför en
  låg dörr. "Håll lyktan medan jag söker rätt på nyckeln."
  Detta var snart gjordt. Den lilla dörren öppnades ljudlöst och slöt sig
  äfven på samma sätt efter de båda vandrarne.
  De hade knappt hunnit försvinna, då ett annat sken dök upp icke långt
  ifrån dörren och en jettelik krigargestalt smög sig fram till densamma.
  Vid skenet igenkänna vi korporalen Nisse Styf.
  "Aha", mumlade denne för sig sjelf och synade noga dörren, "det är allt
  något sattyg i görningen här, eller med andra ord ugglor i mossen. Jag
  anade det eftersom jag kände mig så orolig. Men, jag ska' nog ta' reda
  på det, jag. Nog måste de väl komma samma väg tillbaka. Tro ni inte att
  jag kände igen er, edra kanaljer? Jo jo men, Nisse Styf är ännu inte
  skumögd, det kan ni slå er i backen på. Om jag skulle varsko
  ryttmästaren", fortfor han efter några minuters begrundande. "Nej, det
  tjenar ingenting till att löpa i förväg. Jag vill behålla hemligheten
  för mig sjelf."
  Med dessa ord började han att lysa omkring i gången efter ett
  gömställe. Länge var detta sökande förgäfves, och den käcke korporalen
  var just besluten att uppgifva allt hopp då han plötsligt till sin
  stora glädje upptäckte en nich lagom stor att dölja honom. Den låg icke
  heller långt ifrån den lilla dörren, genom hvilken de båda vandrarne
  försvunnit.
  "Det der gömstället duger", mumlade Styf för sig sjelf och gnuggade
  förnöjd händerne. "Nu ä' ni då fast, edra kanaljer!"
  Derefter satte han lyktan i nichen, och undersökte på det
  omsorgsfullaste sina vapen. När han sett att dessa voro i tillbörlig
  ordning stack han lyktan innanför kappan på det att dess sken icke
  skulle röja honom i förväg, samt tog derefter plats i sitt gömställe.
  Sömnen började snart infinna sig, men den käcke korporalen kämpade
  manhaftigt mot denna fiende.
  
  
  5.
  
  Innanför det lilla rum, i hvilket de båda vandrarne först inkommo,
  fanns ett större. Utan att säga ett enda ord stötte mannen med lyktan
  upp dörren till detta inre rum, sköt först in sin följeslagare och gick
  derefter också in.
  De hade knappt hunnit inkomma då Ernst Odowalsky kom emot dem.
  "Af med kappan", sade han med en viss häftighet till mannen, som bar
  den. "Här behöfves ingen förklädnad."
  Mannen lät kappan falla, och vi igenkänna nu augustinermunken Clemens.
  Hans följeslagare var slottsfogden Fuchs, räfskinnet kallad. När Fuchs
  gjorde miner af att gå, sade Odowalsky:
  "Stanna qvar, du. Jag har lika mycket att säga dig som denne munk."
  Sedan alla tre intagit sina platser fortfor Odowalsky i det han vände
  sig till pater Clemens:
  "Nå, hvad tycker ni om vistelsen under slottet?"
  Pater Clemens gjorde en ful grimace.
  "Jaja", inföll Odowalsky skrattande, "jag förmodar att den inte är så
  riktigt angenäm, men som ni vet att det ej är genom min tillskyndelse
  som ni kommit dit, så har ni ingenting att förebrå mig. Jag sjelf är
  långt ifrån säker på mitt eget slott. Den svenske ryttmästaren är en
  barsk karl, och skulle han komma på mig med något snedsprång, så finge
  allt jag göra er sällskap. Men, det var ej för att tala härom som jag
  låtit hemta upp er, pater Clemens, utan om något helt annat."
  "Du känner kanske i ditt samvete en oro öfver att du ej ingått i den
  katolska kyrkans sköte? Är det ej så, min son?" utbrast pater Clemens
  och himlade med ögonen.
  Ett spotskt leende spelade vid denna fråga kring Odowalskys läppar.
  "Nej fromme fader", sade han derpå, "jag måste uppriktigt bekänna att
  det ej är denna oro, som marterar mig."
  "Men, den kan nog infinna sig", inföll pater Clemens, som redan
  smickrade sig med att kunna rycka en så rik man från de hatade
  kättarleden.
  "Ja, _då_ är det tids nog att tala om den saken", invände Odowalsky.
  "Nu har jag en annan, som är vigtigare för mitt hjerta."
  Munken och slottsfogden gåfvo hvarandra en förstulen blick. Odowalsky
  märkte den ej utan fortfor:
  "Det är en qvinna, en af de skönaste jag någonsin träffat, som
  förorsakar mig en gräslig oro både natt och dag."
  "Men", inföll pater Clemens och lade nu bort det förtroliga och
  beskyddande "min son", då han märkte att det ej nu var frågan om en
  öfvergång till den papistiska läran, "då ni är så rik och mäktig bör
  det väl ej bli särdeles svårt för er att vinna hennes hand."
  "Det är nästan omöjligt", svarade Ernst Odowalsky under det en tung
  suck höjde hans bröst.
  "Omöjligt! Är hon då rikare än ni, eller står hon i börd så högt öfver
  er, att detta lägger hinder i vägen? Eller kanske att det är religionen
  som uppreser hindret. Den saken är då lätt hjelpt om jag bara..."
  "Nej, intet af allt detta", afbröt Odowalsky. "Hon är protestantiska af
  själ och hjerta. Hennes börd är ringa och hennes rikedom ingen."
  Då Ernst Odowalsky yttrade dessa ord öfverfölls plötsligt slottsfogden
  af en våldsam hosta, så att han måste luta sig ned i stolen. Odowalsky
  märkte för den skull hvarken den glödande rodnad, som uppsprang på
  räfskinnets kinder eller hans konvulsiviskt sammanbitna läppar.
  "Nå, då är det väl ingen konst att bemäktiga sig henne", inföll pater
  Clemens under det ett besynnerligt leende spelade kring hans mungipor.
  "Nå, säg mig då hur jag ska' göra för att få henne i mitt våld",
  utbrast Ernst Odowalsky. "Ett godt råd i denna sak är mycket värdt, och
  den, som gifver mig det, han ska' ej bli obelönt."
  Pater Clemens funderade en stund. Derpå sade han under det det förra
  besynnerliga leendet ånyo spelade kring hans läppar:
  "Man tager henne helt enkelt med våld om hon ej godvilligt vill följa
  med."
  "Lättare sagdt än gjordt", menade Odowalsky.
  "Hvarför det?"
  "Ni glömmer, högt ärade pater, att svenskarne äro här!"
  "Det glömmer jag visst inte, men hvad ha' de med den saken att göra?"
  "De skola beskydda henne."
  "Bah", utbrast pater Clemens föraktligt, "tror ni ej att de ha annat
  att göra än att beskydda vackra flickor!"
  "Men, hon ska' anropa deras beskydd, och då kan ej ryttmästaren vägra
  att lemna det", svarade borgherren. Han var också nära att berätta om
  uppträdet i skogen, men hejdade sig lyckligtvis.
  Pater Clemens betraktade honom en stund med blickar i hvilka det
  tydligaste hån afspeglade sig. Till slut sade han:
  "Det är väl ej sagdt att hon ska' få tillfälle att anropa om det der
  beskyddet!"
  Ernst Odowalsky ryckte till.
  "Hvad är det ni säger, pater Clemens", utbrast han och kramade munkens
  hand. "Skulle ni kunna..."
  "Tyst, tyst. Var för den heliga jungfruns skull försigtig", afbröt
  augustinermunken. "Väggarne kunna höra oss."
  "Var lugn, vördige fader", svarade Ernst Odowalsky under det ett
  gäckande leende spelade kring hans läppar. "Slottet Miltnitz är ej
  bygdt på samma sätt som edra kloster, der man genom väggarne har långa
  rör, som sätta en i stånd till att höra hvad som talas i andra rum. Här
  äro vi så säkre för lyssnare som om vi skulle befinna oss på hundra
  mils afstånd från dem."
  "Godt", sade munken efter en stunds begrundande, "jag går in på att
  skaffa er flickan, men endast på _ett_ oeftergifligt vilkor."
  I dessa ögonblick tilltog räfskinnets hosta med förnyad styrka igen.
  "Säg genast edert vilkor, och om det är utförbart går jag genast in
  derpå."
  "Ja visst är det utförbart, annars hade jag väl ej framställt det",
  svarade munken lifligt. "Att ni utverkar friheten åt mig."
  Ernst Odowalsky funderade en stund. Derpå sade han:
  "Detta är helt enkelt omöjligt."
  "Och hvarför det?" sporde pater Clemens nedstämd.
  "Derför att ryttmästaren anser er för en spion och har beslutit att
  förvara er till dess den svenske öfverbefälhafvaren kommer hit."
  Slottsfogden hade ända hittills ej blandat sig i talet. Medan hans
  husbonde och pater Clemens utbytte sina tankar hade räfskinnet
  utfunderat sin egen plan. Han sade för den skull:
  "Men, det är ju ej omöjligt att han kan fly undan."
  Vid detta svar rusade Ernst Odowalsky upp med glädjen tydligt afspeglad
  i sina anletsdrag.
  "Hvem har ingifvit dig denna präktiga tanke", utbrast han raskt.
  "Åh, herre, man kallar mig ju räfskinnet", svarade slottsfogden och
  skrattade. "Och jag ska' nog försöka att göra skäl för det namnet",
  fortfor han ännu skrattande.
  "Ja, gör du det, då ska' du få en större belöning än du anar. Du vet ju
  hvem jag menar?"
  "Ja, herre... fördömda hosta, som ibland ansätter mig på det här
  sättet... det är ju Arnold Mayers vackra sondotter... nej nu tror jag
  rakt att jag qväfs. Uh, puh... gif mig en dryck vatten!"
  "Det är ju svårt att ha en sådan der hosta", inföll pater Clemens till
  sitt yttre temligen likgiltig. "Jag brukar också ibland lida deraf men
  inte så svårt som er slottsfogde."
  Hostan gaf slutligen med sig, och då fortfor Ernst Odowalsky enträget:
  "Men det du gör, det måste du göra snart, kom ihåg det, Fuchs."
  "Var lugn, herre. Redan i morgon natt ska' hon vara hos er på
  Miltnitz."
  "Nej, för himlens skull, för henne ej hit. Nog finnes det aflägsna byar
  dit man kan..."
  "Nu har jag det", afbröt pater Clemens och knäppte med fingrarne. "Nu
  har jag det!"
  "Ni vill väl inte föra henne till ett kloster heller", utbrast
  Odowalsky och ryggade tillbaka.
  "Nej, derpå kan ni vara säker. Långt inne i skogen, söder om slottet,
  har jag upptäckt en liten koja, bebodd af en vedhuggare och hans
  hustru. För guld ska' de nog taga emot flickan. Var bara lugn", fortfor
  munken under det han lutade sig ned mot golfvet och upptog ett litet
  papper, "jag svarar för att det ska' gå bra."
  Utan att yttra ett ord gick Ernst Odowalsky fram till ett litet invid
  sängen stående rikt inlagdt skrin, tog derifrån en rulle dukater och
  lade den i munkens hand.
  "Se der", sade han, "det räcker nog en god stund."
  "Åh, det är mer än tillräckligt", svarade slottsfogden och betraktade
  girigt dukatrullen.
  "Den, som du kommer att få om du uträttar ärendet till min belåtenhet,
  blir dubbelt så stor", utbrast Ernst Odowalsky, vänd till slottsfogden.
  "Men nu är det på tiden att ni, pater Clemens, återvänder till edert
  fängelse. Det skulle bli ett obehagligt streck i vår räkning om det
  upptäcktes att ni lemnat det samma."
  Då slottsfogden och munken ville aflägsna sig samma väg som de kommit,
  hejdades de af Odowalsky.
  "Gå genom lönngången", sade han och räckte slottsfogden en nyckel. "Du
  hittar vägen. Det anar mig att de svenske knektarne smyga omkring ute i
  gångarne, och då vore allt förloradt."
  Då morgonsolen lyste in genom de små korridorfönstren, föllo hennes
  strålar på korporal Styfs i sömnen nickande hufvud. Den gamle knekten
  hade förgäfves kämpat mot denne farlige fiende.
  Arg och rasande sprang han upp.
  "Tänk om någon af posterne sett mig", utbrast han för sig sjelf. "Jo,
  det skulle vara vackert! Jag blir då till ett åtlöje för alla!"
  Korporal Styf hade icke oroat sig utan skäl. En af ryttarne hade i
  daggryningen varseblifvit den gamle knekten der han satt och nickade.
  Historien kom snart ut bland manskapet, och alla undrade storligen hvad
  Styf hade att göra i nichen. Äfven Fredrik Dahlspets fick snart kunskap
  derom och frågade korporalen om ryktet var sant.
  "Ja", svarade Nisse Styf, ty han kunde aldrig säga en osanning.
  "Det var en besynnerlig sofplats", inföll ryttmästaren skrattande. "Jag
  gissar också att den var mindre beqväm."
  För att med ens göra slut på det löje, som skulle förfölja honom kanske
  en längre tid, omtalade derpå korporalen orsaken till sitt vistande i
  nichen.
  Ryttmästaren hörde uppmärksamt på den gamles berättelse. När den var
  slut sporde han:
  "Kände du igen vandringsmannen?"
  "Ja, nog tyckte jag att det var slottsfogden och den fängslade munken."
  "Det ska' vi snart öfvertyga oss om", svarade Fredrik Dahlspets. Derpå
  befallde han korporalen att följa sig och skyndade ned till
  augustinermunkens fängelse.
  "Nå", sade han då han återvände från fängelset, "ser du nu att din syn
  bedragit dig. Munken är ju qvar."
  "Ja, det var det besynnerligaste jag varit med om", inföll Styf och
  gned sig i pannan. "Det var kanske bara satans funder alltsammans."
  Ryttmästaren föresatte sig likväl att så fort som möjligt spörja
  Odowalsky om denna sak. När han träffade slottsherren gjorde han det
  också, men erhöll detta lugnt afgifna svar:
  "Den gamle korporalen har drömt, det är säkert. Hur skulle munken kunna
  lemna sitt fängelse då vi ha' nycklarne både till dörren och till
  jernbommen."
  Öfvertygad om att Nisse Styf sett i syne lemnade Fredrik Dahlspets
  Odowalskys rum.
   * * * * *
  Då slottsfogden och augustinermunken kommo ut från den smala lönngång,
  som från andra sidan ledde ned till fängelsehålarne, stannade den först
  nämnde och sade:
  "Vördige fader, vi ha ej ännu så brådtom. Jag skulle vilja tala några
  ord med er om det tillätes."
  "Gerna", svarade munken, "men här är väl inte rätta platsen."
  "Nej, men här", inföll räfskinnet och stötte upp en liten sidodörr. En
  kall och fuktig atmosfer slog emot de båda männen. Fuchs framtog genast
  sin blindlykta och gjorde tecken åt fader Clemens att stiga in.