Purpur: Berättelser - 6
Total number of words is 4898
Total number of unique words is 1586
29.2 of words are in the 2000 most common words
39.9 of words are in the 5000 most common words
46.6 of words are in the 8000 most common words
skrattet var muntrast, där allt var lifligast, dit drogs hon med, och
där vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en spröd
sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat efter dess eko. »Hon
söker kväfva sitt samvete med sidenband», sade några, -- men hvad skulle
då ha bringat hennes samvete i kamp? I biktstolen följde prästens
välsignelse så snabbt på frasandet af hennes klädning, när hon böjde
knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och aldrig hade
någon sett en ond rodnad på hennes kind eller afund darrande kring
hennes mun.
Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan. Kärleken var det, hon lyssnade
efter, den stora kärleken, tvänne väsens stigande färd genom allt
ljusare, lättare luft, -- omöjligt att säga hvilkens vingar det var som
buro den stunden eller den -- tvänne röda munnars dryck sida vid sida ur
glädjens rymliga skål. Och han bjöd henne sin tro och sin kraft, det var
icke ohinnligt fjärran, det hon sökte -- tätt invid henne var det, med
kinden intill hennes svarta dok.
»Kärleken är undret», sade han, »tro blott, och det är där i oförklarlig
storhet, böjdt öfver din hjässa. Tro blott, och din fot skall sväfva
ännu lättare än nu, vingarna finnas redan, hopfällda i din lilla,
spetsiga sko. Tro blott, och allt det, du vill finna hos en man, det
blommar hos mig, redan hör jag palmernas susning öfver oss!»
Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarne snuddade vid
bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud. -- »Men döden finns!»
»Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej, den finns icke. Vi
veta icke af den. Om vi älska, kan den icke finnas, ty då känna vi, att
döden och smärtan, de ligga djupt under våra fötter, så långt bort som
en brusten dröm, inom tidens ring, i den värld, som icke är
verklighetens.»
Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda sten kastade
glitter öfver hennes hand, det var som hennes inre fyllts af mysteriets
klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt. Men så var det
borta, och hennes fingrar slöto sig spändt och smärtfullt, som en
förtviflad sluter dem.
»Nu trodde jag på undret», hviskade hon, »men min blick drogs mot såren
och icke mot glorian, och jag kan blott förnimma, att _de_ äro
verkliga.»
Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand, fastän han kände i
smärtblandadt jubel, att hon var hans, att hon trodde på honom, om icke
på kärleken, eller att just den kom henne att lida djupare. Han kunde
icke sörja däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt
men viss om seger, och hvar morgon somnade han först, då solljuset brann
öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig, med den stora händelserika dagen
framför sig.
En natt var det fest i slottet, och man dansade fackeldansen.
Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna fått kropp och
fladdrade in mot de svängda lågornas skimmer. Fiolernas bristande fröjd
och hornlåtarnas vida vingslag och flöjternas eggande vemod och trummans
barska maning, det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes
slingrande led, som om de hade ropat: »fly, fly, se, när som helst
stryper draget lågan, denna värld är tidens och växlingens, smärtans och
längtans, men vi lyfta förhänget till en annan, till kärlekens, fly med
oss, fly!» Nyss hade där varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde
bära på sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver röda
kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons och Carneolas händer
slöto sig fast samman vid hvart möte, och löste, nästan fruktande, sitt
tag, och deras hjärtan voro lyckligare än någonsin, ty de kände, att
denna lek talade visdom, jagade bort alla hindrande tankar och slöt dem
tillhopa som skrämda barn, att möta ljuset med vakna, leende ögon sedan.
Innan musiken ännu domnat i hvila, och medan ljusen började föras in,
hviskade Carneola till svar på Raymons fråga; -- »Ja, tag mig! Aldrig
skiljas! Låt oss fly härifrån!» -- I den klarnande belysningen såg han
hennes blick glänsa af lycka, hennes mun darra af förväntan, det var som
om hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung vid foten.
Han lämnade henne och irrade ikring i gångar och gemak med blodet
dansande i takt till den åter klingande musiken, med en rymd af
flammande ljus inom sig -- så förnam hans skärpta hörsel hennes steg på
trappan, och han hann upp henne, när hon nått sin kammare. En bönstol
var där med en helgonbild och lampljus öfver kjortelns röda veck, annars
intet annat ljus än månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade sin
panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina jublande tankar: -- undret,
undret! -- han tryckte hennes händer mot sina ögon och sträckte upp sina
armar, så att de slöto in hennes smärta gestalt. -- »Nu är all din
tvekan skymd, utestängd!»
Carneola lutade sin mun tätt till hans hår, -- »Ja, och om också döden
vore oss nära ... Är du viss på ditt under?»
Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver hennes spörjande ton, men
hennes kärlek strömmade ner öfver honom med berusande makt.
»Ja», sade han fast, »kärleken är allt, det andra är villa. Kärleken är
lyckan, samma arm famnar båda. Det andra är utanför, det kommer aldrig
in.»
Carneola tryckte på hans panna en kyss, hvars värme brände som feber,
hon gjorde sig fri, reste sig vacklande, och gick några steg fram mot
lampan. Hennes tanke var spänd till yrsel, hon sjöng till musiken som
ännu dansade och lockade på afstånd, hon bröt af med hälft obegripliga
ord, och hennes händer lyfte sig mot bröstet, darrande och hvita, och
löste spännet med den röda stenen, -- som en bloddroppe glänste den i
fallet.
-- »Jag tror på undret, tror på undret» -- hennes röst var späd som en
klang af tunt glas -- hon vek undan klädningen från sin vackra böjda
hals, vek undan den från bröstet och blickade nedåt, som om hon väntat
att se något onämnbart, oändligt befriande. Så stelnade hennes anlete
plötsligt, stelnade i ödslig förtviflan, med ögonen fjärrskådande och
djupa af den djupaste sorg.
-- »Se», sade hon -- och Raymon såg, såg någonting förfärande, frätande
-- »se hvad jag bär!»
Raymon kände sitt hufvud tomt, tomt som djupet under hans fötter; sorg,
fasa, oändlig bitterhet och en kväljande känsla af vämjelse kommo honom
att svindla, men han hörde dock, hur hon fortsatte.
-- »Jag såg det komma för flera år sedan, jag har vaggat döden i famn,
jag har velat kasta honom, fly honom, jag har bedt till Gud om under,
jag har sökt glömma det därute, jag har lekt, jag har skrattat. Det bet
sig allt djupare in; jämnt kände, jämnt såg jag det. Jag älskade dig,
älskar dig ännu, jag trodde, jag visste inte, jag kände det som ett
under nyss, Gud är kärleken, säga de, och jag tänkte -- tror du på under
nu, Raymon?»
Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten trycka, och medlidandet, och
något förfärande kallt därjämte.
-- »Vår Gud är smärtornas Gud, Carneola.»
Hon talade med ett förtvifladt, mörkrädt barns kvidande.
-- »Jag har vetat det, vetat det alltid, men det har skrämt mig, och jag
har flytt honom. Jag har lekt som de andra, jag har sagt efter deras
ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en dröm. Detta är
verkligheten. Bär icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det
icke därför, de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!»
Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes det honom, när
han grät öfver henne, hon var för stor för hans blick. Då kom hon intill
honom och kved som en hungrande.
-- »Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig? Jag har längtat efter
din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag var
så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan kärlek!»
Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom, så liten, så trampad
under det obevekligas fot, att han ej ens skulle velat, om han kunnat
det, att lyfta upp den. När han som barn funnit sårade fåglar, hade han
känt det så, fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge
dem nådehugget.
-- »Jag kan gråta med dig», sade han sakta.
Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt stål mot den
värkande pannan. Hon höljde öfver barmen igen och gick mot dörren,
vinkande honom att följa.
-- »Farväl», sade hon med något af sin vanliga sköna stolthet i den
gest, hvarmed hon räckte handen till kyss, och hennes ögon drogo hans
blickar in i svarta rymder, större än han någonsin anat.
Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset mot hvarann, och
så, med detta leende kring munnens skälfning och med blickens svarta
fjärilar drunknande i ett haf af sorg, kom Carneolas bild för Raymons
syn, hvar gång hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en
kvinna. -- -- --
Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes öde; redan samma
natt lämnade han Majorkas matt glimmande ljus bakom sig och styrde ut
mot den stålblå rymden af haf och luft.
Han förstod allt, han hade sett igenom glädjens svek och skönhetens,
lifvet hade han velat kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans
hand, men stor och oändlig var smärtan.
Den var sanningen, den var gudomens röst, den ensam ljög icke, -- och
lyss! var det icke skrämseln från sagornas dikter blott som gjorde henne
skydd, bar hon icke viddernas skönhet i sin uppenbarelse?
Smärtan, det var droppen som stänkts på naturens bröst, för att vänja de
klagande barnen att rycka sin mun därifrån, att törstigt taga mot
själens föda, att växa sig starka för evighetens lif.
Fåfängt var det att trefva efter kärlek eller misskundsamhet härnere,
att göra människohjärtats sökande rop till en gudomens löfte. När en
fågelunge sträcker sitt duniga hufvud öfver bokanten, och ser, att under
det blåa hvalf, som var allt, hvad han hittills känt, ligger en jord,
som brinner i ljus, då vet han ej, att i det ögonblicket bryter sig ut
ur skalet höken som skall växa stark och vild under moderns fläckiga
bröst och som en gång skall tysta det skrämda pipet i hans strupe.
När ynglingen ser ned från gossvärldens drömmar och rena luft på lifvet
som lockar, då är redan den olycka i rörelse som skall träffa hans panna
likt en slungad sten. Ty oändligt tillbaka går händelsernas kedja, från
tidernas gräns slingra sig sorgens svarta trådar in i alla de brokiga
som tvinnas af ödets händer, och allt från början är det bestämdt när
och hur de skola möta hvarann.
Men utanför är Gud, är sanningen, där alla begär, allt hopp har slocknat
som gnistor i sjön, och själen endast känner sig själf, ty dess storhet
sluter alltet inne.
Så drog Raymon till klostrens murar och till böckerna och till heliga
mäns samtal för att utforska om någon annan förstått detta, och han fann
blickar som stundom djupnade i det lugn, han sökte och ord som tycktes
likna spridda ekon af hans tankar; men han flydde de kyrkor som lyfte
mot himlen hvalf liksom af sträckta armar och lofsånger, heta af
önskningar.
Och Raymon talade föga, men hans hand var ständigt färdig till gärning,
han bad aldrig, men alla visste, att han var nära Gud.
Drömmen om saligheten.
När Elsbeth vaknade, var kammaren ännu blå af drömmarnas luft.
Hon visste ej, hvad hon drömt, men öfver hennes hufvud dröjde kvar
liksom en slöja af kylig klarhet, hvad som mötte hennes blick fick
simmande, glidande, ovissa konturer, dem hon mera kände än såg, och
färgerna blefvo lysande bleka. Också kring sitt bröst förnam hon
drömmens tyngd, och fötternas steg och armarnas rörelser blefvo
dröjande, som om de smekts och hejdats af vatten. I det smala fönstret
stod himlen blåhvit med döda stjärnor och den lättaste, tunnaste skära
uppe i hvalfvets båge -- var det månen? var det ett sällsamt moln bara?
-- nedtill sträckte en kastagnes krona sin breda rundning i kall grönska
som glänste i grått. När den kyliga dagern där flöt ner öfver hennes
kropps matta, gulvarma hud och smärta linjer, föll det henne i minnet,
hvad det var för en dag; hennes bröllopsdag var det, och hon rodnade
till inför sina långa lämmars nakenhet och trädde åt sidan, där skuggan
tog henne, och klädde sig tyst.
Så gick hon nedför den smala trappan, där stegen spökade efteråt, och en
fuktig köld, som luktade bittert, sipprade fram ur stenarnas hvita
fogar; när hon vändt ett hvarf kring sin utsträckta hand, var hon nere,
-- en tryckning mot dörrens trä, där låg trädgården, sjunkande ned mot
bäcken och blek i morgonljus.
Det steg dimma från vattnet, som osynligt risslade i sten och säf och
sprang som snabba fötter, i lätta dok gled den fram öfver daggvått gräs
och mörka buskar, och den lyfte trädens kronor och tycktes kunna bära
dem bort i sin vaggning. Men solen var uppe, och öfver däldens hvita
töckenmur flöt ljuset in mellan häckar och snår, och som en bägare
fylles med vin, blef rymden fylld af en mystisk dager, ojordiskt ren och
hvit kring dimmans buktande, hvita armar.
Det var drömmen igen, med halfslutna ögon gick Elsbeth in i den, och
långsamt rörde sig hennes fötter, och långsamt sjönko hennes armar, och
den våta sanden gaf blott ett hviskande läte, där hon steg.
Det var kallt. Som ett fuktigt band låg luften om pannen. Allt som hon
gick fram, såg hon nya blommor vid sin fot, men hon visste knappt af,
att hon gick; det tycktes henne hvar gång, hon såg, att det evigt varit
så, att deras lugna ögon alltid hade stått så mot hennes; de kommo som
tankar, glimmande fram, man vet ej hur, gömda, man vet ej hvar.
Där stodo tulpaner och lyste som bleka flammor med de långa bladen och
stjälkarna blåaktiga af dagg, där trängdes nejlikor i flockar och
andades mot hvarann sin kryddstarka doft, mörka till purpursvart, ljusa
till skärt och gulhvitt; som ur brinnande rökelsekar steg lukten upp,
men blef frisk och tunn, innan den slog mot Elsbeths kind. -- Där lyfte
sig höga liljor, så sällsamt ensamma, med en min, som om intet annat
fanns, som om intet annat kunde finnas, än deras hvita kalkar med
purpurskriften i.
Och Elsbeth drog förbi. In mellan malvor kom hon som lutade sig ut mot
hvarann och spände mattskära spetshvalf öfver hennes hufvud. Som hon
gick där med sina späda skuldror och bröst och höfternas rundning,
innesluten af armarnas fallande vekhet och händer som knäpptes i båge,
och med kjortelns gula bård smygande in i de mörka vecken, tycktes hon
ej lefvande; hon var lik en målning af ett helgon mot en rosig fond, som
blekts af långa tiders ljus. Hon tycktes känna så själf, hennes hufvud
var sakta framåtböjdt, och munnens tankfulla leende gaf ökadt djup åt
ögonens grubblande blick, hon stirrade rätt ut mot en punkt helt nära i
den tomma luften.
Hon gick och tänkte på den gamla legenden om Sultans dotter som vandrade
i sin faders trädgård och såg blommorna lysa i dagg och undrade, hvem
som låtit dem växa så och bli så glada, hvem som var så mäktig och blid
-- till hans rike ville hon komma, i hans trädgård ville hon vara. Och
om natten ropade det vid hennes fönster: »stå upp och kom!» -- och när
hon sprang ur bädden och såg, stod där en yngling i gyllne sken och
böjde leende sitt hufvud mot henne under den svarta natten. Med snabba
händer låste hon dörren upp och bugade sig djupt med sina hvita armar i
kors. »Hvem är du? Du är vackrare och härligare än någon, jag sett!» --
»Jag är blommornas mästare», svarade han, »jag har kommit att hämta dig,
emedan jag har dig kär, och emedan du tänkte på mig.» -- »Men hur långt,
hur långt är det dit, jag skall?» -- »I evigheten är det och tusen mil
längre än. En krans af röda blommor får du till brudsmycke där.» -- »O,
har du dem redan i händerna, du har ju röda rosor däri, och ditt hjärta,
hur är det så rödt, hur kan jag se det i din barm?» -- »För dig är mitt
hjärta så rödt, och för dig händernas rosor, ty jag bröt dem i
kärleksdöd, när jag vann dig. Knäpp nu kjorteln på och kom, min brud,
min blomma, ty det hastar!»
Och utan ett afsked från någon, med blicken stirrande i onämnbar lycka,
tagande mot undrets skatt, som blomman tar mot regn, drog Sultans dotter
bort.
Elsbeth undrade, hurudana de blommor sågo ut, dem hon fick smeka
däruppe.
Långa och smärta måste de vara, -- där skakar dem ju heller ingen vind
-- upp till bröst och kind måste de nå och tankfulla böja sina kalkar,
och ljuset mellan stjälkarna måste lysa blått och blekt, och när man
blickar öfver dem, skymmer ingen den andra; i underbar tydlighet stå de
öfver hvarann, stjärna vid stjärna och bilda liksom en skrift att läsa
och grubbla öfver.
Färgerna och kronornas former?
Åh, djupblå rosor med den innersta bladkransen röd, bildad liksom af
hvassa, tunga spikar, skära liljor, hvars flikar teckna ett kors, ljusa
purpurvioletta flammor, mattgula stafvar eller facklor, böjda som
palmblad, guldgröna stjärnor, leende vända mot solen, -- annars intet
grönt -- och purpur och hvitt, slingrande sig in i hvarann som flätade
band.
Ingen doft där, endast tystnad och ljus och steg som mötas och ögon som
hälsa och kylig, sällsam underluft.
Hur det kändes att vara brud där, hans brud?
Åh, armarna sträckta uppåt i extas, knäna böjda, pannan mot hvita
mantelveck, barmen fylld af bönens vällust, tankarna brinnande som bleka
lågor.
Och Elsbeth tryckte sina smala händer mot ansiktet och njöt af kölden
mot ögonlocken och gick fram under malvornas hvalf, röda hvalf, hvita
hvalf, -- och darrade af glädje, när daggen i tunga droppar glimmande
föll ned i hennes hår.
Då hörde hon ett första ljud, ty hon hade ej gett akt på sparfvarnas pip
mellan päronträdens små blanka frukter, -- början af en sång var det som
sjönk igen, på andra sidan bäcken, bakom dimman, där klostret låg. Den
hade sjunkit som i rädsla, som om det varit en hemlig tanke som tagit
röst och skrämts af att luften bar den för långt, men den steg igen,
började om på nytt i trots, klagande som barnslig, harmsen gråt,
skrattande som barnsligt gäckeri:
I klostret dricker man vatten till mat,
Har inte ett band på dräkten,
Får aldrig sträcka sig, dåsig och lat
En stund i morgonväkten;
Beständigt man sitt samvet bär
I grofva linnetröjan,
Och endast smärtan håller kär,
Håller kär.
Den flicka, som tar slöjan.
Jag dricker gärna vin till mat,
Har gärna rödt i dräkten;
Min tanke gycklar yr och lat
En stund i morgonväkten.
Så tung, så tung jag rädslan bär,
Där hjärtat slår under tröjan --
Ack funnes det någon, som hölle mig kär,
Hölle mig kär
Och ryckte mig undan slöjan!
Det var en gammal känd smädevisa mot nunnorna, och det var snickarens
Grethe, som sjöng, -- det hördes på hur tonerna drogos ut långa med
darrande skratt i, -- den stackars Grethe, som nu var ensam och fattig,
och blef novis, emedan hon hade en släkting där i klostret som ville
hjälpa henne och ingen utanför som kunde skaffa henne en man, men inte
alls, emedan hon längtade dit. Tonerna kommo ojämnt, då och då sjönko de
ned, som när en spänd lina sänks, som fåglar flögo och tryckte de sig
ned. Hon var rädd att höras, men ville det ändå, ville reta någon, hvars
makt hon hatade och böjdes under. Det var väl en af systrarna, som nyss
gifvit henne en skrapa, för att hon gäspat under andakten.
Elsbeth kunde så väl se den stackars Grethe framför sig, den svarta
dräkten som slängde för hennes vårdslösa gång, det röda ansiktet, nästan
så rödt och klart som ett ljust körsbär, med läppar som trumpna putade
ut, för att hon icke fick sofva, och för att ingen skulle få kyssa dem
någonsin -- en stygg och dålig flicka måste hon vara för att tänka så,
när hon skulle bli nunna!
Hur skulle hon, Grethe känna det, om det vore hennes brölloppsdag i dag?
Var det nu icke ljuft att se fram mot, detta som kom alla flickors
hjärtan att darra till, som de drömde om och hviskade om och rodnade
öfver, var det icke något af samma fröjd, som hon anade nyss, den
himmelska saligheten?
O nej, det vore ju hädelse! Annan luft i det, annat ljus! Lugnt,
oändligt klart och glidande ljus, som bar en och bar hvarje ens längtan
med! Ett ögonblick steg hennes tanke dit igen, sträckte sig som en lång
låga i stilla luft, men under sig hörde hon ännu genljud af Grethes
tonfall och skymtade lekande bilder, och utan att hon visste af det, var
hon inne i det.
Och hon rodnade mot tanken på ensamhet med Meinhardt och mot detta
underliga ord, kärlek, som ingen talade ut på samma sätt som andra ord,
och som tycktes så likt på underförstådda ting, som ett skolrum på
barnhufvuden, hufvuden med alla slags uttryck, skälmaktiga, listiga,
andaktsfulla, nyfikna, oskyldiga, hufvuden som råa och lystna
djurmasker, hufvuden som kerubers! Hon visste väl i ord, hvad det var,
men det var ju så litet, det måste rymma mycket mera!
Och hon stirrade med drömmande ögon och en smula smärtfylld ömhet om
munnen bort mot moderskapet med dess obeskrifligt ljufva omsorger mot
kvidande och leende hjälplöshet och mot all dess varma glädje.
En del talade om kärlek före brölloppet, hon förstod det ej; det tycktes
henne, den skulle komma med sakramentet. Hon kände ju intet för
Meinhardt, som ej andra ord räckte till för. Vänlig och god hade han
varit mot henne, alltsedan han begärde henne, och hon blef skänkt åt
honom, tyst hade han suttit bredvid henne i den höga bänken och hjälpt
henne med små tjänster under arbetet, eller då och då följt henne med en
lång blick, när han talade om yrkessaker eller gemensamma
borgareintressen med fadern, och hon gick ut och in i sysslor, och
katten lekte med hennes långa klädnings fåll.
Men ändå lockades hon mot honom nu, och skälfde litet för honom, och det
var inte så enkelt allt och så lugnt, som hon trott, och i hennes minne
kom ord efter ord en gammal växelsång mellan Jungfrun och Kärleken, som
de unga männen brukade reta flickorna med. De halfsjöngo den på ett
snabbt glidande sätt med tonvikt nästan bara på de långa rimmen, den
första hälften i falsett, den senare i gäckande klang, och i slutet på
båda tog kören upp den sista raden:
Säg kärlek, du med mun i skratt,
Säg, hvarför jämnt du mig förföljer!
Jag spinner, trälar dag och natt,
I skummast gömda vrå mig döljer.
Jag ser knappt mer än hvart jag går,
På kvälln min blick med täcket höljer
Och speglar nästan blott mitt hår --
Säg, hvarför jämt du mig förföljer!
Det skall jag gärna utan skämt,
Det skall jag visst, om du mig frågar. --
Din blick åt sidan spanar jämnt,
Din kind i röda skyar lågar.
Hvad allt du gör, du gör på tok.
Kring pannan håret yrt sig vågar. --
Ditt hjärta, hvad där skrefs för bok,
Jag säger strax -- om du mig frågar.
Och omkring henne hade dimman smält, öfver den stackars Grethes kloster
stod solen och bet i skiffertakets ås, från nejlikorna steg doften redan
stark, och trädens blanka blad glimmade. Elsbeth gick tillbaka igen, ty
hon visste, att nu voro de uppe därinne. En sista gång sökte hon
tillbaka mot den förnimmelse, hon haft, men kunde ej finna den helt. Hon
kände oro i hjärtat, var icke ledsen, men ej heller glad, och det
tycktes henne, att hon mist något där under malvornas glesa hvalf, att
något flydde med bäckens snabba steg och lyfte sig upp med de sista
flikarna af dimmans kyliga hvithet.
Litet senare profvade hon sin brölloppsståt, icke slöjan och klädningen,
ty det skulle ha bringat olycka, men kronan och halssmycket.
Hon höll upp spegeln med båda händerna och såg.
Den var liten och dunkel, och hon skönjde blott sitt ansikte, sällsamt
blekt, och ögonen som stirrade och blefvo sorgsna och den tunga spetsiga
kronan och spännet under hakan med stenar som döende eld -- ikring det
allt låg en mörk, obestämd rymd och vaggade mot förgyllningens glans,
när hennes händer skälfde. Det hela var så overkligt, en matt,
framtrollad syn, som tycktes kunna bäras bort af mörkret.
Hon såg kronans glimmande sirater lösas upp i skuggorna, likt växter som
vissna, och det var henne sällsamt, att den kunde kännas så tung, och de
skrattande rösterna i rummet slogo dämpade mot hennes hörsel som röster
i en dröm, hvilkas ord hon ej förnam.
Elsbeth tänkte på den himmelska kronan, så lätt och strålande ljus, och
som varar i evighet.
Hvad var detta, hon såg? I morgon bar hon det ej längre, och det låg i
en kista att vänta på en annan släkt. En gång blott bars det i hvart
lif, och munterhet sorlade omkring det, och musiken klang, och ljus
fladdrade. Så hade hennes mor burit det, och nu var hon grå, så hade
andra burit det förr, som lågo kalla i jorden nu. Och glädjen hade
domnat, trött vid sin egen röst, och musiken hade tystnat, när porten
föll igen efter de bortdragande, och ljusen hade släckts -- hvar var det
allt nu? Var den värd att tömma, denna dryck som blef så kall mot
läppen, innan bägaren sjönk?
Fort lade hon det från sig allt och gick att bedja om ljus hos Maria,
himladrottningen och kvinnan.
Vid stadsporten, helt nära, var hennes käraste kapell, där i det trånga
rummet mellan muren och en hög, mörk trappgafvel, dit ljuset kom i en
stråle helt uppifrån, afskuret af tinnarnas hörn, där var bilden i en
nisch.
En gammal liten gudsmoder, som suttit i skymningen så länge, att hennes
ansikte blifvit blekt, och de hvita händerna lågo tunga i skötet, -- af
den ständiga skuggan hade hennes kläder hållit sig oblekta och granna
som på den första dagen nästan, men där kom sällan ljus nog att få deras
prakt i blomning. Men när det kom, i ett knippe just för henne, en
strimma med mörker på båda sidor om, ett sken, som smög in i hvalfvet
bakom hennes lätt böjda hufvud och skapade liksom en gyllene rymd där,
medan det knappt vågade att röra vid hennes krona och håret, som delades
öfver pannan -- hvad hon då var härlig! Det ljuset fick också något af
trappa i sin form, blef liksom en stege för snabba böner att glida
uppefter. Och gudsmodern satt likadan, i ljus och dunkel med sin smala
mystiska blick rätt ut och sina stränga läppars leende, hennes dröm var
långt borta, alltid den samma, hennes dröm var om det enda, som är värdt
att drömma om, -- salighetens mysterium.
Elsbeth böjde knä framför henne och bad sina vanliga böner. Först
tycktes henne orden kalla och liflösa som radbandets kulor under hennes
fingrar, sedan, ju flera gånger hon tog dem om och om igen, desto
snabbare blefvo de. Som stänk i en vattenstråle stego de och flöto
glimmande samman och regnade mot gudamoderns barm. Till sist kunde hon
öppna sitt hjärta och finna ord för sin tvekande oro som icke kunde bli
till frågor, så skygg var den, endast till ett sökande efter bilder,
nya, allt efter som hennes känsla andades på dem.
Hon bad till jungfrun, som blommorna bugade sig för i purpurglans, medan
vinden höll stilla, och en röst af makt och klang gled genom rymden, och
allt lyssnade.
Och Maria stod lutad inför undrets skräck, i skuggan innanför porten
stod hon blek, och hennes mörka ögon vidgades och stelnade mot den
höghet, som skulle blifva hennes. Ned för hennes fötter föll som döende
blad allt, hvad hon väntat och först nu såg, att hon väntat; som en
urvuxen klädning sjönk hennes lif som skulle ha blifvit, och hon ryste
af köld inför det anade nya, och hennes armar stodo sträckta som i
förlamning, halft afvärjande, halft mottagande. Men jublet glimmade och
glänste i luften, det flöt ned öfver henne från alla håll, och medan
tårarna sprungo varma ur hennes ögon, visste hon, att hon bar evighetens
fröjd. Och nu var den allas, alla kunde känna denna bebådelse, hur
ödmjuka och ringa de än voro mot henne, furstedottern, till alla ljöd
undrets röst, blott de lyssnande böjde sig, för alla stod valet: här
eller däruppe!
-- Och se henne nu här, se hennes blick och hennes mun! Var där ej
ringaktande ömkan med dem som _kunde_ tveka, stirrade hon ej på
evighetens glädje, tills ögat blef hårdt?
Men hon blef ju länge kvar, Maria, och jordens lif lefde hon igenom.
Elsbeth bad till modern med barnet och Sankt Josef och himlens änglar
omkring som i lek pröfvade den allmakt som skulle flamma i miraklernas
luft och lysa i afglans kring martyrers döda hufvud. För barnets alla
behof sörjde de, af snö blef socker och mjöl, af dikets vatten under
där vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en spröd
sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat efter dess eko. »Hon
söker kväfva sitt samvete med sidenband», sade några, -- men hvad skulle
då ha bringat hennes samvete i kamp? I biktstolen följde prästens
välsignelse så snabbt på frasandet af hennes klädning, när hon böjde
knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och aldrig hade
någon sett en ond rodnad på hennes kind eller afund darrande kring
hennes mun.
Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan. Kärleken var det, hon lyssnade
efter, den stora kärleken, tvänne väsens stigande färd genom allt
ljusare, lättare luft, -- omöjligt att säga hvilkens vingar det var som
buro den stunden eller den -- tvänne röda munnars dryck sida vid sida ur
glädjens rymliga skål. Och han bjöd henne sin tro och sin kraft, det var
icke ohinnligt fjärran, det hon sökte -- tätt invid henne var det, med
kinden intill hennes svarta dok.
»Kärleken är undret», sade han, »tro blott, och det är där i oförklarlig
storhet, böjdt öfver din hjässa. Tro blott, och din fot skall sväfva
ännu lättare än nu, vingarna finnas redan, hopfällda i din lilla,
spetsiga sko. Tro blott, och allt det, du vill finna hos en man, det
blommar hos mig, redan hör jag palmernas susning öfver oss!»
Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarne snuddade vid
bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud. -- »Men döden finns!»
»Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej, den finns icke. Vi
veta icke af den. Om vi älska, kan den icke finnas, ty då känna vi, att
döden och smärtan, de ligga djupt under våra fötter, så långt bort som
en brusten dröm, inom tidens ring, i den värld, som icke är
verklighetens.»
Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda sten kastade
glitter öfver hennes hand, det var som hennes inre fyllts af mysteriets
klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt. Men så var det
borta, och hennes fingrar slöto sig spändt och smärtfullt, som en
förtviflad sluter dem.
»Nu trodde jag på undret», hviskade hon, »men min blick drogs mot såren
och icke mot glorian, och jag kan blott förnimma, att _de_ äro
verkliga.»
Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand, fastän han kände i
smärtblandadt jubel, att hon var hans, att hon trodde på honom, om icke
på kärleken, eller att just den kom henne att lida djupare. Han kunde
icke sörja däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt
men viss om seger, och hvar morgon somnade han först, då solljuset brann
öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig, med den stora händelserika dagen
framför sig.
En natt var det fest i slottet, och man dansade fackeldansen.
Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna fått kropp och
fladdrade in mot de svängda lågornas skimmer. Fiolernas bristande fröjd
och hornlåtarnas vida vingslag och flöjternas eggande vemod och trummans
barska maning, det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes
slingrande led, som om de hade ropat: »fly, fly, se, när som helst
stryper draget lågan, denna värld är tidens och växlingens, smärtans och
längtans, men vi lyfta förhänget till en annan, till kärlekens, fly med
oss, fly!» Nyss hade där varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde
bära på sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver röda
kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons och Carneolas händer
slöto sig fast samman vid hvart möte, och löste, nästan fruktande, sitt
tag, och deras hjärtan voro lyckligare än någonsin, ty de kände, att
denna lek talade visdom, jagade bort alla hindrande tankar och slöt dem
tillhopa som skrämda barn, att möta ljuset med vakna, leende ögon sedan.
Innan musiken ännu domnat i hvila, och medan ljusen började föras in,
hviskade Carneola till svar på Raymons fråga; -- »Ja, tag mig! Aldrig
skiljas! Låt oss fly härifrån!» -- I den klarnande belysningen såg han
hennes blick glänsa af lycka, hennes mun darra af förväntan, det var som
om hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung vid foten.
Han lämnade henne och irrade ikring i gångar och gemak med blodet
dansande i takt till den åter klingande musiken, med en rymd af
flammande ljus inom sig -- så förnam hans skärpta hörsel hennes steg på
trappan, och han hann upp henne, när hon nått sin kammare. En bönstol
var där med en helgonbild och lampljus öfver kjortelns röda veck, annars
intet annat ljus än månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade sin
panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina jublande tankar: -- undret,
undret! -- han tryckte hennes händer mot sina ögon och sträckte upp sina
armar, så att de slöto in hennes smärta gestalt. -- »Nu är all din
tvekan skymd, utestängd!»
Carneola lutade sin mun tätt till hans hår, -- »Ja, och om också döden
vore oss nära ... Är du viss på ditt under?»
Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver hennes spörjande ton, men
hennes kärlek strömmade ner öfver honom med berusande makt.
»Ja», sade han fast, »kärleken är allt, det andra är villa. Kärleken är
lyckan, samma arm famnar båda. Det andra är utanför, det kommer aldrig
in.»
Carneola tryckte på hans panna en kyss, hvars värme brände som feber,
hon gjorde sig fri, reste sig vacklande, och gick några steg fram mot
lampan. Hennes tanke var spänd till yrsel, hon sjöng till musiken som
ännu dansade och lockade på afstånd, hon bröt af med hälft obegripliga
ord, och hennes händer lyfte sig mot bröstet, darrande och hvita, och
löste spännet med den röda stenen, -- som en bloddroppe glänste den i
fallet.
-- »Jag tror på undret, tror på undret» -- hennes röst var späd som en
klang af tunt glas -- hon vek undan klädningen från sin vackra böjda
hals, vek undan den från bröstet och blickade nedåt, som om hon väntat
att se något onämnbart, oändligt befriande. Så stelnade hennes anlete
plötsligt, stelnade i ödslig förtviflan, med ögonen fjärrskådande och
djupa af den djupaste sorg.
-- »Se», sade hon -- och Raymon såg, såg någonting förfärande, frätande
-- »se hvad jag bär!»
Raymon kände sitt hufvud tomt, tomt som djupet under hans fötter; sorg,
fasa, oändlig bitterhet och en kväljande känsla af vämjelse kommo honom
att svindla, men han hörde dock, hur hon fortsatte.
-- »Jag såg det komma för flera år sedan, jag har vaggat döden i famn,
jag har velat kasta honom, fly honom, jag har bedt till Gud om under,
jag har sökt glömma det därute, jag har lekt, jag har skrattat. Det bet
sig allt djupare in; jämnt kände, jämnt såg jag det. Jag älskade dig,
älskar dig ännu, jag trodde, jag visste inte, jag kände det som ett
under nyss, Gud är kärleken, säga de, och jag tänkte -- tror du på under
nu, Raymon?»
Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten trycka, och medlidandet, och
något förfärande kallt därjämte.
-- »Vår Gud är smärtornas Gud, Carneola.»
Hon talade med ett förtvifladt, mörkrädt barns kvidande.
-- »Jag har vetat det, vetat det alltid, men det har skrämt mig, och jag
har flytt honom. Jag har lekt som de andra, jag har sagt efter deras
ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en dröm. Detta är
verkligheten. Bär icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det
icke därför, de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!»
Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes det honom, när
han grät öfver henne, hon var för stor för hans blick. Då kom hon intill
honom och kved som en hungrande.
-- »Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig? Jag har längtat efter
din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag var
så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan kärlek!»
Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom, så liten, så trampad
under det obevekligas fot, att han ej ens skulle velat, om han kunnat
det, att lyfta upp den. När han som barn funnit sårade fåglar, hade han
känt det så, fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge
dem nådehugget.
-- »Jag kan gråta med dig», sade han sakta.
Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt stål mot den
värkande pannan. Hon höljde öfver barmen igen och gick mot dörren,
vinkande honom att följa.
-- »Farväl», sade hon med något af sin vanliga sköna stolthet i den
gest, hvarmed hon räckte handen till kyss, och hennes ögon drogo hans
blickar in i svarta rymder, större än han någonsin anat.
Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset mot hvarann, och
så, med detta leende kring munnens skälfning och med blickens svarta
fjärilar drunknande i ett haf af sorg, kom Carneolas bild för Raymons
syn, hvar gång hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en
kvinna. -- -- --
Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes öde; redan samma
natt lämnade han Majorkas matt glimmande ljus bakom sig och styrde ut
mot den stålblå rymden af haf och luft.
Han förstod allt, han hade sett igenom glädjens svek och skönhetens,
lifvet hade han velat kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans
hand, men stor och oändlig var smärtan.
Den var sanningen, den var gudomens röst, den ensam ljög icke, -- och
lyss! var det icke skrämseln från sagornas dikter blott som gjorde henne
skydd, bar hon icke viddernas skönhet i sin uppenbarelse?
Smärtan, det var droppen som stänkts på naturens bröst, för att vänja de
klagande barnen att rycka sin mun därifrån, att törstigt taga mot
själens föda, att växa sig starka för evighetens lif.
Fåfängt var det att trefva efter kärlek eller misskundsamhet härnere,
att göra människohjärtats sökande rop till en gudomens löfte. När en
fågelunge sträcker sitt duniga hufvud öfver bokanten, och ser, att under
det blåa hvalf, som var allt, hvad han hittills känt, ligger en jord,
som brinner i ljus, då vet han ej, att i det ögonblicket bryter sig ut
ur skalet höken som skall växa stark och vild under moderns fläckiga
bröst och som en gång skall tysta det skrämda pipet i hans strupe.
När ynglingen ser ned från gossvärldens drömmar och rena luft på lifvet
som lockar, då är redan den olycka i rörelse som skall träffa hans panna
likt en slungad sten. Ty oändligt tillbaka går händelsernas kedja, från
tidernas gräns slingra sig sorgens svarta trådar in i alla de brokiga
som tvinnas af ödets händer, och allt från början är det bestämdt när
och hur de skola möta hvarann.
Men utanför är Gud, är sanningen, där alla begär, allt hopp har slocknat
som gnistor i sjön, och själen endast känner sig själf, ty dess storhet
sluter alltet inne.
Så drog Raymon till klostrens murar och till böckerna och till heliga
mäns samtal för att utforska om någon annan förstått detta, och han fann
blickar som stundom djupnade i det lugn, han sökte och ord som tycktes
likna spridda ekon af hans tankar; men han flydde de kyrkor som lyfte
mot himlen hvalf liksom af sträckta armar och lofsånger, heta af
önskningar.
Och Raymon talade föga, men hans hand var ständigt färdig till gärning,
han bad aldrig, men alla visste, att han var nära Gud.
Drömmen om saligheten.
När Elsbeth vaknade, var kammaren ännu blå af drömmarnas luft.
Hon visste ej, hvad hon drömt, men öfver hennes hufvud dröjde kvar
liksom en slöja af kylig klarhet, hvad som mötte hennes blick fick
simmande, glidande, ovissa konturer, dem hon mera kände än såg, och
färgerna blefvo lysande bleka. Också kring sitt bröst förnam hon
drömmens tyngd, och fötternas steg och armarnas rörelser blefvo
dröjande, som om de smekts och hejdats af vatten. I det smala fönstret
stod himlen blåhvit med döda stjärnor och den lättaste, tunnaste skära
uppe i hvalfvets båge -- var det månen? var det ett sällsamt moln bara?
-- nedtill sträckte en kastagnes krona sin breda rundning i kall grönska
som glänste i grått. När den kyliga dagern där flöt ner öfver hennes
kropps matta, gulvarma hud och smärta linjer, föll det henne i minnet,
hvad det var för en dag; hennes bröllopsdag var det, och hon rodnade
till inför sina långa lämmars nakenhet och trädde åt sidan, där skuggan
tog henne, och klädde sig tyst.
Så gick hon nedför den smala trappan, där stegen spökade efteråt, och en
fuktig köld, som luktade bittert, sipprade fram ur stenarnas hvita
fogar; när hon vändt ett hvarf kring sin utsträckta hand, var hon nere,
-- en tryckning mot dörrens trä, där låg trädgården, sjunkande ned mot
bäcken och blek i morgonljus.
Det steg dimma från vattnet, som osynligt risslade i sten och säf och
sprang som snabba fötter, i lätta dok gled den fram öfver daggvått gräs
och mörka buskar, och den lyfte trädens kronor och tycktes kunna bära
dem bort i sin vaggning. Men solen var uppe, och öfver däldens hvita
töckenmur flöt ljuset in mellan häckar och snår, och som en bägare
fylles med vin, blef rymden fylld af en mystisk dager, ojordiskt ren och
hvit kring dimmans buktande, hvita armar.
Det var drömmen igen, med halfslutna ögon gick Elsbeth in i den, och
långsamt rörde sig hennes fötter, och långsamt sjönko hennes armar, och
den våta sanden gaf blott ett hviskande läte, där hon steg.
Det var kallt. Som ett fuktigt band låg luften om pannen. Allt som hon
gick fram, såg hon nya blommor vid sin fot, men hon visste knappt af,
att hon gick; det tycktes henne hvar gång, hon såg, att det evigt varit
så, att deras lugna ögon alltid hade stått så mot hennes; de kommo som
tankar, glimmande fram, man vet ej hur, gömda, man vet ej hvar.
Där stodo tulpaner och lyste som bleka flammor med de långa bladen och
stjälkarna blåaktiga af dagg, där trängdes nejlikor i flockar och
andades mot hvarann sin kryddstarka doft, mörka till purpursvart, ljusa
till skärt och gulhvitt; som ur brinnande rökelsekar steg lukten upp,
men blef frisk och tunn, innan den slog mot Elsbeths kind. -- Där lyfte
sig höga liljor, så sällsamt ensamma, med en min, som om intet annat
fanns, som om intet annat kunde finnas, än deras hvita kalkar med
purpurskriften i.
Och Elsbeth drog förbi. In mellan malvor kom hon som lutade sig ut mot
hvarann och spände mattskära spetshvalf öfver hennes hufvud. Som hon
gick där med sina späda skuldror och bröst och höfternas rundning,
innesluten af armarnas fallande vekhet och händer som knäpptes i båge,
och med kjortelns gula bård smygande in i de mörka vecken, tycktes hon
ej lefvande; hon var lik en målning af ett helgon mot en rosig fond, som
blekts af långa tiders ljus. Hon tycktes känna så själf, hennes hufvud
var sakta framåtböjdt, och munnens tankfulla leende gaf ökadt djup åt
ögonens grubblande blick, hon stirrade rätt ut mot en punkt helt nära i
den tomma luften.
Hon gick och tänkte på den gamla legenden om Sultans dotter som vandrade
i sin faders trädgård och såg blommorna lysa i dagg och undrade, hvem
som låtit dem växa så och bli så glada, hvem som var så mäktig och blid
-- till hans rike ville hon komma, i hans trädgård ville hon vara. Och
om natten ropade det vid hennes fönster: »stå upp och kom!» -- och när
hon sprang ur bädden och såg, stod där en yngling i gyllne sken och
böjde leende sitt hufvud mot henne under den svarta natten. Med snabba
händer låste hon dörren upp och bugade sig djupt med sina hvita armar i
kors. »Hvem är du? Du är vackrare och härligare än någon, jag sett!» --
»Jag är blommornas mästare», svarade han, »jag har kommit att hämta dig,
emedan jag har dig kär, och emedan du tänkte på mig.» -- »Men hur långt,
hur långt är det dit, jag skall?» -- »I evigheten är det och tusen mil
längre än. En krans af röda blommor får du till brudsmycke där.» -- »O,
har du dem redan i händerna, du har ju röda rosor däri, och ditt hjärta,
hur är det så rödt, hur kan jag se det i din barm?» -- »För dig är mitt
hjärta så rödt, och för dig händernas rosor, ty jag bröt dem i
kärleksdöd, när jag vann dig. Knäpp nu kjorteln på och kom, min brud,
min blomma, ty det hastar!»
Och utan ett afsked från någon, med blicken stirrande i onämnbar lycka,
tagande mot undrets skatt, som blomman tar mot regn, drog Sultans dotter
bort.
Elsbeth undrade, hurudana de blommor sågo ut, dem hon fick smeka
däruppe.
Långa och smärta måste de vara, -- där skakar dem ju heller ingen vind
-- upp till bröst och kind måste de nå och tankfulla böja sina kalkar,
och ljuset mellan stjälkarna måste lysa blått och blekt, och när man
blickar öfver dem, skymmer ingen den andra; i underbar tydlighet stå de
öfver hvarann, stjärna vid stjärna och bilda liksom en skrift att läsa
och grubbla öfver.
Färgerna och kronornas former?
Åh, djupblå rosor med den innersta bladkransen röd, bildad liksom af
hvassa, tunga spikar, skära liljor, hvars flikar teckna ett kors, ljusa
purpurvioletta flammor, mattgula stafvar eller facklor, böjda som
palmblad, guldgröna stjärnor, leende vända mot solen, -- annars intet
grönt -- och purpur och hvitt, slingrande sig in i hvarann som flätade
band.
Ingen doft där, endast tystnad och ljus och steg som mötas och ögon som
hälsa och kylig, sällsam underluft.
Hur det kändes att vara brud där, hans brud?
Åh, armarna sträckta uppåt i extas, knäna böjda, pannan mot hvita
mantelveck, barmen fylld af bönens vällust, tankarna brinnande som bleka
lågor.
Och Elsbeth tryckte sina smala händer mot ansiktet och njöt af kölden
mot ögonlocken och gick fram under malvornas hvalf, röda hvalf, hvita
hvalf, -- och darrade af glädje, när daggen i tunga droppar glimmande
föll ned i hennes hår.
Då hörde hon ett första ljud, ty hon hade ej gett akt på sparfvarnas pip
mellan päronträdens små blanka frukter, -- början af en sång var det som
sjönk igen, på andra sidan bäcken, bakom dimman, där klostret låg. Den
hade sjunkit som i rädsla, som om det varit en hemlig tanke som tagit
röst och skrämts af att luften bar den för långt, men den steg igen,
började om på nytt i trots, klagande som barnslig, harmsen gråt,
skrattande som barnsligt gäckeri:
I klostret dricker man vatten till mat,
Har inte ett band på dräkten,
Får aldrig sträcka sig, dåsig och lat
En stund i morgonväkten;
Beständigt man sitt samvet bär
I grofva linnetröjan,
Och endast smärtan håller kär,
Håller kär.
Den flicka, som tar slöjan.
Jag dricker gärna vin till mat,
Har gärna rödt i dräkten;
Min tanke gycklar yr och lat
En stund i morgonväkten.
Så tung, så tung jag rädslan bär,
Där hjärtat slår under tröjan --
Ack funnes det någon, som hölle mig kär,
Hölle mig kär
Och ryckte mig undan slöjan!
Det var en gammal känd smädevisa mot nunnorna, och det var snickarens
Grethe, som sjöng, -- det hördes på hur tonerna drogos ut långa med
darrande skratt i, -- den stackars Grethe, som nu var ensam och fattig,
och blef novis, emedan hon hade en släkting där i klostret som ville
hjälpa henne och ingen utanför som kunde skaffa henne en man, men inte
alls, emedan hon längtade dit. Tonerna kommo ojämnt, då och då sjönko de
ned, som när en spänd lina sänks, som fåglar flögo och tryckte de sig
ned. Hon var rädd att höras, men ville det ändå, ville reta någon, hvars
makt hon hatade och böjdes under. Det var väl en af systrarna, som nyss
gifvit henne en skrapa, för att hon gäspat under andakten.
Elsbeth kunde så väl se den stackars Grethe framför sig, den svarta
dräkten som slängde för hennes vårdslösa gång, det röda ansiktet, nästan
så rödt och klart som ett ljust körsbär, med läppar som trumpna putade
ut, för att hon icke fick sofva, och för att ingen skulle få kyssa dem
någonsin -- en stygg och dålig flicka måste hon vara för att tänka så,
när hon skulle bli nunna!
Hur skulle hon, Grethe känna det, om det vore hennes brölloppsdag i dag?
Var det nu icke ljuft att se fram mot, detta som kom alla flickors
hjärtan att darra till, som de drömde om och hviskade om och rodnade
öfver, var det icke något af samma fröjd, som hon anade nyss, den
himmelska saligheten?
O nej, det vore ju hädelse! Annan luft i det, annat ljus! Lugnt,
oändligt klart och glidande ljus, som bar en och bar hvarje ens längtan
med! Ett ögonblick steg hennes tanke dit igen, sträckte sig som en lång
låga i stilla luft, men under sig hörde hon ännu genljud af Grethes
tonfall och skymtade lekande bilder, och utan att hon visste af det, var
hon inne i det.
Och hon rodnade mot tanken på ensamhet med Meinhardt och mot detta
underliga ord, kärlek, som ingen talade ut på samma sätt som andra ord,
och som tycktes så likt på underförstådda ting, som ett skolrum på
barnhufvuden, hufvuden med alla slags uttryck, skälmaktiga, listiga,
andaktsfulla, nyfikna, oskyldiga, hufvuden som råa och lystna
djurmasker, hufvuden som kerubers! Hon visste väl i ord, hvad det var,
men det var ju så litet, det måste rymma mycket mera!
Och hon stirrade med drömmande ögon och en smula smärtfylld ömhet om
munnen bort mot moderskapet med dess obeskrifligt ljufva omsorger mot
kvidande och leende hjälplöshet och mot all dess varma glädje.
En del talade om kärlek före brölloppet, hon förstod det ej; det tycktes
henne, den skulle komma med sakramentet. Hon kände ju intet för
Meinhardt, som ej andra ord räckte till för. Vänlig och god hade han
varit mot henne, alltsedan han begärde henne, och hon blef skänkt åt
honom, tyst hade han suttit bredvid henne i den höga bänken och hjälpt
henne med små tjänster under arbetet, eller då och då följt henne med en
lång blick, när han talade om yrkessaker eller gemensamma
borgareintressen med fadern, och hon gick ut och in i sysslor, och
katten lekte med hennes långa klädnings fåll.
Men ändå lockades hon mot honom nu, och skälfde litet för honom, och det
var inte så enkelt allt och så lugnt, som hon trott, och i hennes minne
kom ord efter ord en gammal växelsång mellan Jungfrun och Kärleken, som
de unga männen brukade reta flickorna med. De halfsjöngo den på ett
snabbt glidande sätt med tonvikt nästan bara på de långa rimmen, den
första hälften i falsett, den senare i gäckande klang, och i slutet på
båda tog kören upp den sista raden:
Säg kärlek, du med mun i skratt,
Säg, hvarför jämnt du mig förföljer!
Jag spinner, trälar dag och natt,
I skummast gömda vrå mig döljer.
Jag ser knappt mer än hvart jag går,
På kvälln min blick med täcket höljer
Och speglar nästan blott mitt hår --
Säg, hvarför jämt du mig förföljer!
Det skall jag gärna utan skämt,
Det skall jag visst, om du mig frågar. --
Din blick åt sidan spanar jämnt,
Din kind i röda skyar lågar.
Hvad allt du gör, du gör på tok.
Kring pannan håret yrt sig vågar. --
Ditt hjärta, hvad där skrefs för bok,
Jag säger strax -- om du mig frågar.
Och omkring henne hade dimman smält, öfver den stackars Grethes kloster
stod solen och bet i skiffertakets ås, från nejlikorna steg doften redan
stark, och trädens blanka blad glimmade. Elsbeth gick tillbaka igen, ty
hon visste, att nu voro de uppe därinne. En sista gång sökte hon
tillbaka mot den förnimmelse, hon haft, men kunde ej finna den helt. Hon
kände oro i hjärtat, var icke ledsen, men ej heller glad, och det
tycktes henne, att hon mist något där under malvornas glesa hvalf, att
något flydde med bäckens snabba steg och lyfte sig upp med de sista
flikarna af dimmans kyliga hvithet.
Litet senare profvade hon sin brölloppsståt, icke slöjan och klädningen,
ty det skulle ha bringat olycka, men kronan och halssmycket.
Hon höll upp spegeln med båda händerna och såg.
Den var liten och dunkel, och hon skönjde blott sitt ansikte, sällsamt
blekt, och ögonen som stirrade och blefvo sorgsna och den tunga spetsiga
kronan och spännet under hakan med stenar som döende eld -- ikring det
allt låg en mörk, obestämd rymd och vaggade mot förgyllningens glans,
när hennes händer skälfde. Det hela var så overkligt, en matt,
framtrollad syn, som tycktes kunna bäras bort af mörkret.
Hon såg kronans glimmande sirater lösas upp i skuggorna, likt växter som
vissna, och det var henne sällsamt, att den kunde kännas så tung, och de
skrattande rösterna i rummet slogo dämpade mot hennes hörsel som röster
i en dröm, hvilkas ord hon ej förnam.
Elsbeth tänkte på den himmelska kronan, så lätt och strålande ljus, och
som varar i evighet.
Hvad var detta, hon såg? I morgon bar hon det ej längre, och det låg i
en kista att vänta på en annan släkt. En gång blott bars det i hvart
lif, och munterhet sorlade omkring det, och musiken klang, och ljus
fladdrade. Så hade hennes mor burit det, och nu var hon grå, så hade
andra burit det förr, som lågo kalla i jorden nu. Och glädjen hade
domnat, trött vid sin egen röst, och musiken hade tystnat, när porten
föll igen efter de bortdragande, och ljusen hade släckts -- hvar var det
allt nu? Var den värd att tömma, denna dryck som blef så kall mot
läppen, innan bägaren sjönk?
Fort lade hon det från sig allt och gick att bedja om ljus hos Maria,
himladrottningen och kvinnan.
Vid stadsporten, helt nära, var hennes käraste kapell, där i det trånga
rummet mellan muren och en hög, mörk trappgafvel, dit ljuset kom i en
stråle helt uppifrån, afskuret af tinnarnas hörn, där var bilden i en
nisch.
En gammal liten gudsmoder, som suttit i skymningen så länge, att hennes
ansikte blifvit blekt, och de hvita händerna lågo tunga i skötet, -- af
den ständiga skuggan hade hennes kläder hållit sig oblekta och granna
som på den första dagen nästan, men där kom sällan ljus nog att få deras
prakt i blomning. Men när det kom, i ett knippe just för henne, en
strimma med mörker på båda sidor om, ett sken, som smög in i hvalfvet
bakom hennes lätt böjda hufvud och skapade liksom en gyllene rymd där,
medan det knappt vågade att röra vid hennes krona och håret, som delades
öfver pannan -- hvad hon då var härlig! Det ljuset fick också något af
trappa i sin form, blef liksom en stege för snabba böner att glida
uppefter. Och gudsmodern satt likadan, i ljus och dunkel med sin smala
mystiska blick rätt ut och sina stränga läppars leende, hennes dröm var
långt borta, alltid den samma, hennes dröm var om det enda, som är värdt
att drömma om, -- salighetens mysterium.
Elsbeth böjde knä framför henne och bad sina vanliga böner. Först
tycktes henne orden kalla och liflösa som radbandets kulor under hennes
fingrar, sedan, ju flera gånger hon tog dem om och om igen, desto
snabbare blefvo de. Som stänk i en vattenstråle stego de och flöto
glimmande samman och regnade mot gudamoderns barm. Till sist kunde hon
öppna sitt hjärta och finna ord för sin tvekande oro som icke kunde bli
till frågor, så skygg var den, endast till ett sökande efter bilder,
nya, allt efter som hennes känsla andades på dem.
Hon bad till jungfrun, som blommorna bugade sig för i purpurglans, medan
vinden höll stilla, och en röst af makt och klang gled genom rymden, och
allt lyssnade.
Och Maria stod lutad inför undrets skräck, i skuggan innanför porten
stod hon blek, och hennes mörka ögon vidgades och stelnade mot den
höghet, som skulle blifva hennes. Ned för hennes fötter föll som döende
blad allt, hvad hon väntat och först nu såg, att hon väntat; som en
urvuxen klädning sjönk hennes lif som skulle ha blifvit, och hon ryste
af köld inför det anade nya, och hennes armar stodo sträckta som i
förlamning, halft afvärjande, halft mottagande. Men jublet glimmade och
glänste i luften, det flöt ned öfver henne från alla håll, och medan
tårarna sprungo varma ur hennes ögon, visste hon, att hon bar evighetens
fröjd. Och nu var den allas, alla kunde känna denna bebådelse, hur
ödmjuka och ringa de än voro mot henne, furstedottern, till alla ljöd
undrets röst, blott de lyssnande böjde sig, för alla stod valet: här
eller däruppe!
-- Och se henne nu här, se hennes blick och hennes mun! Var där ej
ringaktande ömkan med dem som _kunde_ tveka, stirrade hon ej på
evighetens glädje, tills ögat blef hårdt?
Men hon blef ju länge kvar, Maria, och jordens lif lefde hon igenom.
Elsbeth bad till modern med barnet och Sankt Josef och himlens änglar
omkring som i lek pröfvade den allmakt som skulle flamma i miraklernas
luft och lysa i afglans kring martyrers döda hufvud. För barnets alla
behof sörjde de, af snö blef socker och mjöl, af dikets vatten under
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Purpur: Berättelser - 7
- Parts
- Purpur: Berättelser - 1Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4998Total number of unique words is 148830.4 of words are in the 2000 most common words41.8 of words are in the 5000 most common words47.4 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 2Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 5017Total number of unique words is 155829.3 of words are in the 2000 most common words40.0 of words are in the 5000 most common words46.8 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 3Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4825Total number of unique words is 162225.8 of words are in the 2000 most common words35.9 of words are in the 5000 most common words42.3 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 4Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4813Total number of unique words is 164826.7 of words are in the 2000 most common words37.3 of words are in the 5000 most common words43.0 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 5Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4829Total number of unique words is 158928.4 of words are in the 2000 most common words38.8 of words are in the 5000 most common words44.4 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 6Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4898Total number of unique words is 158629.2 of words are in the 2000 most common words39.9 of words are in the 5000 most common words46.6 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 7Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4887Total number of unique words is 152330.1 of words are in the 2000 most common words41.0 of words are in the 5000 most common words46.5 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 8Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4368Total number of unique words is 126130.3 of words are in the 2000 most common words41.7 of words are in the 5000 most common words47.8 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 9Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4684Total number of unique words is 156427.3 of words are in the 2000 most common words37.9 of words are in the 5000 most common words43.5 of words are in the 8000 most common words
- Purpur: Berättelser - 10Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 3310Total number of unique words is 115031.5 of words are in the 2000 most common words41.4 of words are in the 5000 most common words47.1 of words are in the 8000 most common words