Purpur: Berättelser - 5

Och dammig rock, och älskat han gjort så tidt,
Som rosenskördar bleknat från rödt till hvitt,
Så såg han Claribella --
Den som känt,
När gosseålderns stumhet länge tvungit
Hans röst med hvarje glöd som sakta brännt, --
Har känt den vakna och i jubel sjungit,
Har lyfts af klarnad ton och från dess höjd
Sett lifvet djupt af kraft och rikt af fröjd --
Den anar, hvad hans stora lycka var,
Men anar bara -- --
Den bruna herrn säger lågmäldt till den andra:
»Han _har_ varit lärkan i pastejen. Jag kan märka det på hans
deklamation. Den glöd i känslan, hvarmed han suger på Biondellos namn
och figur, ägnar en äkta poet -- och dennes verser skramla ju bra nog
ibland -- endast åt sitt eget jag, när det har en kärlekstriumf att
skryta af.»
Herrn med rosen ser eftertänksamt upp. »Ni tror det, Ser Luca?» säger
han. »Hvarifrån kommer han senast?»
»Söderifrån, Neapel, vill jag minnas.»
»Hm» -- han blickar begrundande nedåt, nickar i takt till rytmen, men
hör förströdt endast rimmen -- »hm, det första sammanträffandet, hör
jag, filosofi också, en smula Plato ur andra hand, vänstra hand -- ur
det där erfar man ingenting, det är blå luft som är sig lik öfverallt.
Han ger ju icke ett drag af hennes porträtt, bara själen. -- Men han
byter om metod. Där sjunger han sin första sång för henne, mera ryggrad
i den, hoppas jag! Låt oss höra efter, om den säger något!»
I blåaste hafvet hon föddes
En morgon i plaskande brus,
När flammiga skyar förströddes
I bleknande purpurljus.
Af vindarnas smekning fraggad,
En hvirfvel sjönk och försvann,
Och, högt utaf vågor vaggad,
En glänsande bubbla brann.
Den bar skiftning af kommande öden,
Den bar glitter af kommande år,
Den var svart utaf mörker, som döden,
Den var röd af de rödaste sår,
Den bar tjus utaf ögon som glimma
Och af lyckliga läppar som le,
Den bar sol från berusningens timma,
Den bar natt ifrån tusendens ve,
Den var lätt utaf längtan och trånad.
Den var tung af den svartaste mull,
Den var väfd utaf fladdrande spånad
Ifrån parcernas sländor af gull.
Och den brast, liksom drömmen från natten
Brustit samman i morgonens brus,
Uti glimmande stänk utaf vatten,
Uti gnistrande skurar af ljus,
Och den sjönk med hvar skugga, den hyste,
Släcktes ut med hvar oro, den bar,
Och i regnbågeskimmer som lyste
Afrodite stod lysande kvar.
Och hon log emot världar att glädja,
Och hon log emot sorger och harm;
Utaf droppar en skälfvande kedja
Slöt i glans hennes skuldror och barm.
Hon såg fram genom soliga tankar,
Hon såg ut öfver domnande hot,
På tritonernas skummiga mankar
Stod hon trygg med sin rosiga fot.
Och hon böjde sig lätt, och hon räckte
Sina smekande armar mot land,
Där på dansande blått det sig sträckte,
Som af silfver ett glimmande band,
Och till lur slöt hon händerna samman
Ikring stämmans förtrollande klang,
Och ur hafvets och vindarnas gamman
Hennes maning i locktoner sprang.
Där kom svar i ett jublande eko,
I en springflod af toner, den födt.
Det var djupt utaf smärtor, som veko,
Af den klaraste fröjd var det sprödt,
Det bar brus utaf blod, som förvillar
Under lidelsen tanke och syn,
Det bar dallring af lärkornas drillar
Från den luftigast glidande skyn.
Och mot stammande röster af lycka
Och mot bäfvande, maktlösa ord
Bars hon fram för att lysa och smycka
Med sin pärlhvita skönhet vår jord,
Bars hon fram för att le och att smeka,
Hvad en ton blott med bojor belagt,
Afrodite, den segrande veka,
Den betagande kärlekens makt.
Piero Salviati håller upp sin rosenstjälk som nu mist alla blad, slår
ännu takten med den, men ser på den och släpper den så.
»Inte heller detta upplyste mycket», säger han, »ty inte kan det väl
vara Venus själf, han haft i knät! Men om alla, som trott sig om det,
varit hennes älskare, skulle hon ha haft ännu flera, än Homeros talar
om.»
Den andra hör ej på honom, drar honom vid armen mot sig att se framåt.
»Men det tar sig vackert ut, detta», säger han, »förträffligt! Hans
hufvud får pärlglans i ljusskenet, han bär det också väl -- och den
strimman öfver pannan!
»Egentligen är det bakgrunden som gör allt. Så sällsamt rik den gråa
luften därute blir mot belysningen, så djup och blåmörk, violettsvart,
stor af hela grufvor af mörker, men med något väntande i sig, glimmande
i sig.
»Han kunde aldrig ha ställt sig bättre än framför fönstret där. Det ger
relief och höjer hvar färg till dubbel styrka, på samma gång det vill
förtära allt -- något att taga vara på för mig, när jag målar prins
Ercole! En vacker gosse, den där! Skulle intet fint och vackert
fruntimmer ha kommit underfund med det? Åh, det är sant, det är ju det,
han sjunger om, -- så låt oss höra på då, fast jag föredrager att se
bara, isynnerhet under dessa improviseringar.»
Piero Salviati vänder sig ifrån salen.
»Nej, nej, Ser Luca», säger han, »inte se för ihållande! Det är i en
glimt, Ni skall se, om Ni skall tränga in i det; rörelsen är allt, för
ögat, som för tanken. Och låt oss icke höra länge heller! Vi äro ju icke
unga längre. Ingen kan begära af oss att vara med på hela den vackra
känslomaskeraden. Vi ha druckit så många glas vin på kärlek och bötat
för våra rus så många gånger, att vi inte tåla mer i den vägen.
»Låt oss gå här af och an, äfven det här är ju en vacker sal och
förlorar intet på halfmörkret. Ser Ni pilastrarna där? Egyptisk marmor,
svart och hård som döden själf, och präktigt handterad! En glans ur
själfva svärtan. Låt oss gå här och då och då se en skymt af dem därute
-- vacker samling! -- och höra då och då. Så gissa vi lika godt till
fabeln, om jag icke redan vet den.
»Låt oss diskutera något, Afrodite till exempel, som de nu vilja göra
till en fru gudsmoder af ömhet och höghet, de ömma poeterna! Hon var
ändå en blind och larmande drifts gud, en skrattande och grym gud,
alltför häftig i sin lystnad för att kunna vara så hvit och mild, som de
säga ...»
Ser Luca stannar tvärt.
»Nej, icke allmänheter», säger han, »icke djupsinnigheter, Ni vet, att
det pratar man bara för att glädjas åt sin egen röst, men så griper man
intet. Här är också för tomt eko för skratt, och de väggarna där spegla
icke! Det som intresserar mig är han där, eller kanske den bakgrund, han
ställt sig så skickligt mot. Har Ni nu gissat, hvem hon är, om vi äro
öfverens om, hvem Biondello är?»
»Måhända, och en rätt egen omständighet är det med henne, men därom i
sinom tid! Kanske sjunger han därute om den. -- Jag hade nyheter från
Neapel i dag. Ni har väl hört talas om don Ippolito, Carafa, hertigen af
Capua, en mycket smal och sträng herre af spansk familj, naturligtvis
påfvens. Han har en syster, donna Elena, som Ni nog också hört, blond
och mycket munter, icke torr alls, har varit gift med prins Scipio,
hvilken är mest beryktad af alla tre. Men icke heller detta gjorde henne
mindre munter och vacker. När han dog, kunde ingen märka skillnaden, hon
hade varit lika glad och skön förut. Hennes porträtt! Blond, som jag
sade -- men därute ger han just nu ett porträtt, låt oss se, om det
stämmer!»
Sångaren sjunger nu och ackompagnerar sig på en luta, som förut låg på
bänken bredvid honom.
I sol mot silkesgul gardin
I morgonvind hon står.
Hon badat uti gyllne vin
Sitt gyllenblonda hår,
En flod om hvita armar fälld, --
Hon lyfter den med skratt,
Att den må dricka solens eld
Och solens glans ta fatt.
Det gnistrar som ett nät af ljus --
Jag kan ej skönja mer.
Det snärjer in mig som ett rus --
O, månn hon ser, hon ser,
Mot haf och jord och linjer blå
Och morgondrömmars dans
Min kärlek uti glitter stå
Och blind af hennes glans?
Piero Salviati upprepar sakta rimmet och lutar sig förströdt fram.
»Den bakgrunden», säger han, »hur underligt djup! Hvad är det af? Alla
ljusen här, alla färgerna, liksom ett eko af färg, ett doft eko -- högst
eget!»
Ser Luca hör ovilligt på. »Men hvad är det Ni gömmer? Säg det strax och
stör icke min vackra tafla!»
»Det må komma i sinom tid, Ni skall icke fara sämre, än de därute.
Nåväl, där hade Ni porträttet! Blond, som Ni hörde förut, och munter,
äfven då hon icke sysslade med toiletten. Kom nu med ett par hvarf, han
är knappt i förstugan af sin dams gunst ännu, det är långt till det
intressanta.
»Åh, mycket munter och bekymmerslös! En själ af vattenstänk och sol,
evig växling i evigt samma, skratt och klingande plask. Nå, blod också,
men icke mycket stolt. Det sägs, att hon älskade en kringströfvande
improvisatör.
»Det är ju sällsamt! Ha poeter verkligen all den tur, de skryta med,
tror Ni? Det vore icke bara blindhet hos kärleken, det vore perversitet.
Det vore att söka fromhet hos präster och glädje hos komedianter; de ha
ju till yrke att sjunga om kärlek, poeterna, alltså ha de väl först och
främst skrämt _den_ på dörren. De enda äkta kärlekssånger, äro väl de,
som aldrig blifvit sjungna, af brist på tid och lust.»
»Piero Salviati, antingen är Ni en pedant, eller också vet Ni inte den
historia, Ni börjat på. Hvarför alla dessa diskurser?»
»Kanhända, emedan jag är en smula pedant, kanhända också, emedan jag
vill vara jämnsides med honom därute, ha ett öra mot honom, -- och Ni
vill väl inte, att jag skall begagna så många ord som han? Nå, hon lär
ha gett sin sångare allt, hvad hon hade att ge, och en vacker skatt var
det. Bara händerna värda fem sonetter hvar! Nu kan Ni höra själf, hur
han tog mot den!»
Sångaren därute sjunger igen:
Jag vandrat i världen vida
Mot skiftande, leende dag,
Och lutan skälft vid min sida
I takt efter hjärtats slag.
Om kärlek ofta jag sjungit,
Mitt jubel visorna bar,
Om kärlek ha rimmena klungit --
Jag visste ej, hvad det var.
Jag vandrat i världen vida
Med sol öfver leende min.
Mitt blod uti vågor strida
Har jäst och berusat som vin.
Och intet kände jag trycka,
Och intet att önska kvar.
Jag trodde mig rik utaf lycka, --
Jag visste ej, hvad det var.
Nu är jag lik själar som famla
I blindhet mot paradis
Och känna bakom sig det gamla
Försvinna i mattadt dis,
I bäfvande glädje dricka
Hvar sällhet med ovant sinn
Och drömmande, undrande blicka
I lysande rymder in.
Ser Luca vänder sig snabbt mot sin kamrat.
»Men hvarför ser Ni så strängt på den stackars sångaren», säger han.
»Han låter ärlig nog. Han har älskat.»
Piero Salviati nickar. »Kanhända», svarar han. »Han säger så, och han
förefaller ärlig nog. Men det roar mig icke att höra honom. Låt oss gå
här igen!
»Historien alltså!
»De trodde förstås, de två, att ingen människa skulle se, att de sågo på
hvarandra, eller veta någonting, annat än kammarfrun som var lika
oåtkomlig för guld, eller dåligt lynne, eller pratsjuka, som alla
kammarfruar från evig tid. Man tror alltid så. En frisk människa tror
icke, att döden finns för alla, han är med på det i ord, men han tror
det icke.
»Don Ippolito, han tror gärna hvad som helst, men _det_ hade han någon
svårighet att tro. Ni förstår, den spanska glödande torra stoltheten, --
en salamander, den tror inte på vatten.
»När han fick veta det, stötte han icke genast en dolk i sin man. Han är
het som svaveleld -- den ger inte stor låga -- och mycket metodisk. Han
lät inte ens fängsla honom, väntade på, Gud vet hvad, månskiftet, eller
Petrus martyrens dag, ville se med egna ögon. Ännu hade de tid, möttes
så tryggt, som någonsin, anade ingenting. -- Hör här!»
De äro framme vid dörren igen och sångaren sjunger:
Hur måste det brinna af rosor, hvart snår,
Fast mörker för blicken dem släckt!
Hur måste det glänsa, ditt doftande hår,
Fast nattens dok det täckt!
Af sånger skälfver högt mitt sinn,
Sånger af tystnad tvungna,
De vackraste sånger, drottningen min,
-- Om skrattet ditt, om famnen din, --
Som aldrig skola bli sjungna.
Så ligger i mörker den vackraste jord
För intet öga att se,
Så finner den högsta lycka ej ord,
Ej skyggaste ord att ge ...
Piero Salviati drager sin vän bort och hviskar sakta:
»Så finner den högsta fara ej ord, ej skyggaste ord att ge!» -- »Men jag
förstår mig ej på honom», fortsätter han, »han tycks njuta af hela
olyckan, eller vet han ingenting? Det har knappt fallit mig in förr, men
det måste ju vara så. Han stode väl annars icke här och sjöng, -- ett
hundradetal mil längre bort, det kunde så vara!
»Till historien igen, den är snart slut, liksom sången därute förmodar
jag.
»Don Ippolito ville icke bara döda _honom_, det kunde han ju gjort på
misstanke, men henne också. Då måste där vara bevis, handlingar för
familjerådet efteråt, det kunde annars blifvit obehagligt. Så lät han
försiktigt snärja en snara om dem, -- tycks icke ha räckt till ändå,
efter _han_ står därute, -- nå han är väl dödlig än! Alltnog det sista
mötet, de hade, där var don Ippolito icke långt borta. Hör på här! Äfven
vår sångare tycks ha en aning ditåt!»
Medan de stanna, tränger sången in.
Du skall ligga som smekning lätt mot min arm,
Det skall klinga som kvitter ditt skratt,
Du skall vara som lyckan själf, så varm!
-- Men jag hade en dröm i natt! --
Åh dröm, åh dröm! Och hvar finns den du?
Är den verklig än som vår kyss?
Och hvad var det, du drömde? -- Jag minns ej nu,
Men jag kände en rysning nyss. --
Den skall jagas och fly och dö bort af smek.
Hör! Natten är ljuf som en sång.
In, in i dess mörker! -- Men sanden skrek
Nu -- där -- under fötters gång! --
Det var fruktens fall från en bugnande gren,
Och nu kväfver jag rädslan din,
När din hörsel jag kväfver. -- Se, hårdt liksom sten,
Något svart som har smugit hit in.
Se, fly, o fly! Se, de trefva på spår!
De veta ej, veta ej än! --
Ja fly och blott smeka som tystast ditt hår
Till ett jäktande minne, där tvungen jag går, --
Men jag kommer igen, igen!
Ser Luca tar dröjande ett steg tillbaka och vänder sig mot kamraten.
»Igen, igen», säger han, »kunde Ni se, hur han sträckte fram händerna
just vid de orden, som om hon redan var där inom synhåll? Nå, er
historia, hur var den? Är hon instängd någonstans, där trädgården är
säkrare, är det utsikt, att han får se henne igen?»
Piero Salviati betraktar honom nästan förtrytsamt.
»Har Ni aldrig hört talas om don Ippolito? Död är hon förstås!»
»Död, åh, han vet det inte! Nu förstår jag er ovilja, men var säker på
det, han vet ingenting! Hvilken tok också att stå och sjunga om detta!»
»Vanvettigt! Men han vet ingenting. Kanhända har han heller ingenting
annat att sjunga om, och man har bedt honom enträget. Jag börjar på att
tycka om honom nu. Som han står där mot fönstrets natt, är han ju
sublim! Så skall sången om lyckan låta! Så skall illusionen ställa sig.
Det är en naivitetens ironi i det där som är sällsynt rik!»
»Och hur dog hon?»
»Hur hon dog? Ni har väl hört talas om garote? Icke? Det är en sed, de
följa därnere, ha lärt den af arragoneserna. Det sägs, att man blir mer
och mer förtjust i den, ju mer man vänjer sig vid den. Den är nätt,
snygg, riktigt elegant och verkar snabbt -- just en sak för don
Ippolito!
»Han kom in till henne en kväll, strax som hon kommit från bikt och
mässa och icke hade mera synd kvar, än som kunde hänga vid kjolfransen
-- han ville icke hennes själ något ondt, don Ippolito, har ingenting
emot att bli i tillfälle att begagna sin broderliga myndighet däruppe
också; alltså måste hon frälsas. Han hade det mjukaste silkessnöre
hopveckladt i ena handen, så fint och lätt, att han kunde dölja det
genom att sluta fingrarna bara, men starkt -- i den andra handen hade
han en kort käpp. Jämn och slät, af vackert olivträ, men litet grof, så
att han skämdes att se den mellan sina fingrar, -- men den måste vara så
för att hålla, förstår Ni.
»Han talar om för henne, att hon måste dö, efter som hans ära -- några
ord, ungefär hvad som behöfdes -- låter henne skymta snöret, så att hon
förstår, men gömmer käppen halft i ärmen, ty, som sagdt, han skämdes
litet för den.
»Ni bör kanske veta, att min sagesman hört det af en som var där inne i
rummet, däraf alla detaljer. Don Ippolito ville ha vittnen, hade också
en tjänare med sig för det fall, att hon skulle behöfva hållas.
»Det blef emellertid icke af nöden, ty hon lär ha varit en högsint dam,
utrustad med alla fullkomligheter -- bland annat den vackraste hals --
jag vet icke, om han därinne nämnde det i sina rimmerier. Sedan hon
begärt och fått ett litet handkläde (till och med det hade han tänkt på
att taga med sig! Sannerligen en ärans man!) -- och höljt öfver sitt
ansikte med det, knöt don Ippolito snöret om halsen på henne, det var
ljust och märktes knappt. Bara litet rodnad af att det var trångt. Hvad
hon kan ha tänkt där bakom duken, och om hon grät eller inte, det vet
man föga, men jag har låtit mig berättas ... Men låt oss höra ett sista
tag! Det tycks vara slutsången. Man gör ett sakta buller, som tyder på
det!»
Och han därute sjunger:
Och när som vi mötas igen vi två, --
Snart skall det bli, rätt snart --
Vidaste rymden skall sjunga då,
Solen skall klinga klart,
Vinden skall stanna och hviska och le
Och smeksamt intill oss sig trycka.
Dagern skall glittrande guldstoft ge
Våra svindlande hufvud att smycka,
Och vi skola ej höra, vi skola ej se,
Vi skola stå blinda af lycka.
»Nog nu, Piero Salviati», säger den ena af de båda herrarna, »tillbaks
nu och sluta Er historia, edra kontrastverkningar bli smärtsamma
nästan.»
»Måhända! Nå -- jag har låtit mig berättas, att icke ett ljud hördes,
och att ingen fuktighet syntes på duken, och förmodar, att hela hennes
kraft gick åt till att brottas med hjärtat, och att hon var blek.
Emellertid går sådant där rätt fort. Don Ippolito står redan på sin
plats bakom henne, sticker in käppen under snöret och vrider några
hvarf. Hon lär knappt ha sprattlat, sjunkit först, när lifvet var borta,
och viljan borta. Så gick det till, och må vår stackars sångare därute,
som nu knäpper sitt sista ackompagnemang, bära berättelsen om det med
samma kraft, som hon bar gärningen.
»Men så applådera då, var icke oartig, Ser Luca, han har gjort sitt
bästa och bör vara trött. Man är förtjust ikring honom -- inte
underligt, ty det varade väl länge!»
Ser Luca slutar att applådera och säger eftertänksamt:
»Sällsamt ändå det hela! Där står han, som hennes röda hjärta sprang upp
emot, bara hon hörde hans steg, där står han och ler och tror sig se
hennes hufvuds tillbedda pose öfver de där båda damernas redan nästan
förälskade ögon, där skryter han och drömmer och trånar, och under tiden
ligger hon -- olyckliga, lyckliga Biondello, som ingenting vet!»
»Och under tiden spåra don Ippolitos hundar, kanhända ha de redan
lystrat till för hans röst!»
»Ni tror då, att han icke är för stolt för detta, att han vill låtsas
om, att den mannen där har något att skaffa med hans ära?»
»Han är stolt och styf som en stilett, don Ippolito. En sådan är gjord
att döda hvad som helst -- den smutsas icke af blod. Säkert rider det nu
någonstans på de mörka vägarna ett par handfasta karlar som sjunga
liderliga visor, när de äro muntra, svära när de äro törstiga, slåss,
när de äro rusiga, spela när de vädra guld, lyssna med spetsade öron
efter namnet Biondello och gripa åt bältet, bara de se sidenrosetten på
en luta, antingen de äro fulla eller nyktra. Och samma måne som _han_
koketterar för med fuktiga blickar och en färdig ritornell på läppen,
stirrar bakom en mörk trädtopp med tvänne kalla, lysande ögon ned på de
två där.»
»Vid sankta Luna, de kunna redan vara här! Jag kom litet efter Er andra,
och det tycktes mig, att jag såg ett mörkt hufvud dyka ned vid
portvaktstugans buske -- det kan vara mördarna som spårat honom hit?»
»Det kan det, eller det kan vara en tjuf, som smyger efter att vrida
nacken af Ser Andreas fetaste påfågel ...»
»Men borde han icke varnas?»
»Då skulle jag berätta honom samma historia, som Er nyss. Vore det en
tjänst? Och hvarför? Skall han fly undan ekot af sina rim med blek
förfäran i synen, flacka om, tills han har glömt henne, och andras
kyssar ha gjort honom yr, dikta om sina sonetter med andra namn som
kanske inte passa in bland versfötterna, göra om hela rader och
fördärfva allt? Är det värdt så mycket? Det tycks mig bättre och
riktigare, om nu ödet så vill, att han får sig ett stål i hjärtat, medan
hon ännu är där varm. Att låta hennes minne få kallna, det vore dubbel
död, det skulle kyla stenen i det hvalf, där hon ligger, göra dunklet
gråare -- hvem vet, hvad en död känner? Det andra, om det blir så, det
vore som ett offer till henne, blixt öfver hennes sömn, eld öfver
hjärtat, rosor öfver hennes kalla mun. Det är svårt att tänka sig ett
rikt lif med ens som intet. Kanhända dröjer det någonstans, liksom en
ton efter sång väl dallrar långt efter, sedan vi förnummit dess sista
ljud -- någonstans en hvit kontur, ett töcken, en frysande blekhet --
har Ni aldrig haft anledning att drömma så? Skulle man nu icke kunna
tänka sig, att ur en döende sångares hjärna flyger hans soliga,
bräckliga fantasi, hans minne och hopp mot denna skuggbild, smälter
samman med den, flammar upp den, varm af lif, bringar den att en sista
gång skälfva af den spröda musik som kallas kärlekslycka?
»Men hvad är det för buller där ute, bryta de opp?»
»Bara ett bud till någon, till vår sångare. Han står alldeles berusad af
glädje, han tar afsked. -- Det är försåtet kanske, försåtet!»
»Det få vi strax veta. Spela nu icke försyn! Ni skulle bara fuska bort
en lyckad dikt!»
»Må vara, men kom ut ur mörkret, här ryser man. Ni har jäktat upp
fantasien med ert prat och ert skuggspel.»
De gå in till de andra, sångaren har redan försvunnit, de ställa sig vid
fönstret, tala och deltaga i berömmet öfver honom, men lyssna hela tiden
och speja då och då utåt. Då hörs där ett skrik, det blir larm utanför.
Piero Salviati lutar sig till Ser Luca. »Såg Ni», säger han.
»Jag såg allt. Han kom vaggande och gnolande, tror jag. Vid
portvaktarstugan sträckte mörkret sig pilsnabbt ut, det var som armar,
polyper, det nådde honom fort som en blixt, det var icke hans, skriket;
han fick icke tid.»
»Lycklige Biondello, ingenting fick han veta. Tycks det ej också Er, att
af hela denna historia om lyckan var slutet det minst olyckliga och
hemska?»


Carneola.

Detta är historien om, hur Raymund Lullius blef den man, hvars rykte
spriddes med förstelnande storhet öfver den kristna världen, den man,
till hvilken resande foro långt ifrån, för att begära råd af honom att
bota såren på sina själar, -- och de stodo där häpna under hans ögons
dödslika lugn, halft bäfvande för hans tankelifs skymtande gåta, halft
medlidsamma, föraktligt medlidsamma öfver hans frivilliga armod. Det är
historien, sådan som den målade sig för honom i nätternas vakna syner
under de första åren af hans eremitlif, sådan den brann i lidandets ännu
ej slocknade bål med färg af rosor som fattas af lågor, med doft af
rökelse och svart mull, med ljud af gråt och flämtande, djupa ord -- och
allt med himlens stålblå kyla och stjärnglimtande vidder bakom. Det är
också historien om en kvinna. --
Carneola hette hon, blicken ur hennes ögon hade något af svarta fjärilar
fladdrande öfver brokig glädje; hennes läppar slöto sig aldrig helt, när
hon tystnat, de skälfde som öfver ett tillbakahållet ord, ett ord som
skulle ha vändt skrattet i gråt; sina händer knäppte hon gärna samman i
hvila, och de lyste smala och blåhvita mot skötets purpursammet.
Hon bar en dräkt med underklädningen slutande tätt till den vackert
framåtböjda halsen, fastän de icke längre brukades så, öfverstycket
lämnade sidorna fria med midjans och höfternas härliga linjer och hölls
samman öfver bröstet af ett spänne med en röd sten i, spelande i ljuset
som en droppe af den heliga kalkens blod. Öfver pannan hade hon en svart
duk med guldrand, glänsande fram, där hårfästet hvälfde sin båge, och
smygande undan i vecken intill kinden.
Och omkring henne lyste och log det lilla konungariket Majorkas
muntraste glädje, stirrande i sysslolöshet mot blå luft mellan trädens
löfmassor, hvilka ännu liksom buro formen af skaparehandens bjudande
åtbörd, dåsande i ro inom höga trädgårdsmurar, så hvita och varma af
sol, att vinden, som kretsade för nära intill dem, hvirflades upp och
spriddes som rök öfver krönens blommande refvor. Bakom sträckte slottets
runda torn sina vaksamma hufvud framåt med de spetsiga mössorna på och
blickade ut öfver hafvets ljusa blåa siden -- annars var det en vinklig
massa af sirade portar och taklister som togo färg af gammalt guld i
middagsdagern, ett palats sådant ett jättebarn skulle ha byggt af
snäckor och glittrande flisor under lek vid stranden.
Och man lekte därinne. Citterspelet drog som en ring af bristande
bubblor kring hufvud som lutades samman till löjen och hviskningar;
jonglörernas förgyllda klot tycktes vara de rätta mätarna för tiden, där
de kastades upp och föllo ned och bollades upp igen af snabba händer.
När vinden ibland tog styrka och växte och tryckte sin blåsande mun
intill murarna, var det bara i skämtande hot, liksom att varna: dröjen
kvar därinne, I barn, värmen er i hvarandras blickar, trycken hvarandras
händer, stannen alltid kvar!
Det fanns ingen fiende att föra krig med på öarna, just intet villebråd
att jaga heller. Men man skulle ha falkar som andra, och man lärde dem
därför att snappa upp fladdermöss som skrämdes ur gömslena och sköto
fram, blinda af ljus, i vändningar, så spetsiga som piskslag, eller man
släppte ut dufvor och roade sig med att se deras skära fötter tryckta
intill kroppen, deras mjuka vingar smekande luften och deras blåa
skuggor på marken, när de sökte skydd intill fågelhusen. Eller man lät
sig snärjas i kärlek, väfvas in i flyende eller fångade drömmar, i
växlande små sorger och triumfer, liksom man fann nöje i sångernas
konstfullt flätade rim, med här och där en klang af vacker smärta.
Så blef Raymon förälskad i Carneola en afton, då han var led på sin
senaste härskarinnas gång; en smula för bråd och för tung var den, och
aldrig bar hennes gestalt denna linjernas hvila som kan samla hela
landskapets förväntansfulla lycka i en bild, mejsla den mot himlens
guldrand under dräktens på måfå fallande veck.
Men Carneola stod _så_, lutad mot en trappas baluster; där Raymon satt,
ett stycke från hennes fot, såg han kinden med dess bernstensfärgade
skuggor och hufvuddukens vackra fall stå skarpt tecknade mot den rand af
aftonrodnadens orange, som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå,
huru han någonsin velat se efter något annat än detta mörka dok, där
guldstickningen lyste matt som bården på en sammetsfjäril.
Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i hennes blick. -- Längtan? --
Den var för djup för längtan. -- Sorg? -- Aldrig hade hon klagat. Månne
det icke var ensamhetskänsla blott och medvetande, att i denna hop af
svagvingade väsen fanns ingen som kunde hålla jämn flykt med hennes själ
ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det kunde Raymon, bara för en stund
hade han lekt med de lekande, ung och nyss sluppen från böckerna hade
det roat honom att dansa och känna banden fladdra om sig. Men det var
annat stoff i honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot den varma
jorden och lofvade sig, att med den kvinnan skulle han skåda lyckans
vidaste horisont.
Hon var ung, men flera år hade hennes make varit död, man kunde icke
fatta hvarför hon ännu bar änkedoket, ty hon kunde ej ha älskat honom så
djupt. Man kunde ej heller förklara hennes ögons slutenhet, ty där