Purpur: Berättelser - 4

gå hand i hand, och hans harnesk skulle glänsa, och purpursidenet skulle
hviska och skratta om Abisags steg, och de gula mynten skulle skramla
kring hennes tinning, och bergens luft skulle bära deras rykte, och
örnarna skulle lyssnande vända sina hufvud.
De voro nära hvarann hela dagen och hjälptes att hålla hjordarna samlade
och möttes med röster flämtande af jakten efter förrymda lamm och
skakade öfver hvarandras hufvud de låga trädens blekröda knoppblad och
gula regn af solfläckar.
Så drömde Abisag af Sunem i Konung Davids famn och drömde vidare och
skalf af längtan och grät i mörkret.
Konung David drömde icke mycket, men ofta var han vaken och stel, och
kölden kramade hans mörkådriga händer. Han tänkte icke mycket. Som ett
nött guldsmide låg hans ungdom för minnet, han kunde intet gripa däraf,
intet skönja, blott en orolig glans; det rörde honom föga, hvem som
efter honom skulle bli kung.
Men därute var luften kvaf af rykten, Adonia, Haggiths son, traktade
efter kronan, samlade män i harnesk omkring sig och oroade gatornas folk
med sin prakt. Salomo teg, men prästerna talade framför honom och bugade
sig djupt, där han gick. Jehova teg och sög åt sig röken från bådas
offereldar.
Adonia trängtade efter kronan som en törstig efter vatten; han lutade
sig till Joabs bröst och sade: »Käre, jag dör, om en annan än jag blir
kung!»
Han åkte genom staden så fort, att kopparhjulen på hans vagn glänste
likt rullande eldklot, han jagade i oro och drack öknens hetta med
skälfvande näsborrar, han sof om natten på bergen med hörseln lätt vaken
i deras skarpa luft. Han hade vakter från Ghaza och Karien med grinande
lejonhufvud på knäskenor och sköldar och långa lansar i handen, och de
följde honom, hvart han gick. Han hade kvinnor med glimmande ögon och
bernstensgula halsar, men han fann intet lugn hos dem. Då gick han in
till David att få hans löfte om makten.
Adonia hade långt vågigt hår, glansigt mörkt och tungt som svärtadt
silfver, det föll stort bakom hans skuldror, emedan han höll hufvudet
högt lyftadt; hans ansikte skalf som af skälfvande strängar, hans ögon
hade den molnströdda himlens skiftande och brännande ljus. De unga
älskade honom, de gamla, som sett lifvet, skakade sina hufvud efter
bugningen, när han ilat förbi och sågo tankfulla mot jorden.
När han kom fram till Davids bädd, var Abisag i kammaren och tvänne
tjänare, men han märkte dem ej; han föll ned och tryckte sin panna mot
lejonhuden och slöt med båda armarna tätt om sitt bultande hjärta.
»Hell Israels konung», sade han. »Måtte du lefva länge och se dina
fienders barn framför dig lika lågt, som deras fäder krupit! Måtte våren
värma ditt blod! Sänk din blick ned till din son, gif honom din
välsignelse! Den mäktige guden håller ständigt sin hand på din skuldra.
»Se, vredgas icke, att jag talar därom. När dina senor mist sin styrka,
och folket gråter och sliter sitt hår, att deras hjälte är död, hvad
skall det svaras dem, hvilket ord af din vilja? Jag darrar inför dig i
fruktan, mitt hjärta är gallört mot dem, du hatar, jag lyser och glöder
mot dem, du älskar, genljudet af ditt namn vill jag stärka och ropa det
högt, att det aldrig dör. Gif mig din välsignelse!»
Den gamle konungen rörde icke sin hand. Han tycktes knappt höra hvad som
taltes, ty där skönjdes ej förståelse i hans blick. Den blixtrade till i
stolthet vid synen af ett evigt fortsatt välde också efter döden, men
mattades strax, den log af list inför sonens ödmjuka ord men blef genast
tung och trött af sorg. Så märkte han Adonias hår, och hans ögon
vidgades och glimmade stirrande emot det. Hans läppar rördes i sällsamma
sväljande rörelser, och hans röst kom hes fram. »Absalom», hviskade han.
Det var ej glädje däri, ingen yrsel, han visste, att Absalom var död,
och hans tanke trefvade öfver döda sorger. Långsamt drogs hans ansikte
samman i gula veck och skrynklor, det var som om en gråt kämpat med
långa tyngande års höljen och kväfts under dem; det var medlidande i
hans skumma blick.
Men Adonia såg ej upp och talade vidare. »Absaloms lif är förbannadt»,
sade han. »Han reste sig i olydnad, hans vänner voro dina fiender, men
Adonias lust skall vara din lust, hans röst skall tala dina tankar. Hans
själ brinner af ditt blod.»
Då stirrade David ut, bort öfver honom.
»I konungsdalen», sade han, »reste han sig en stod af sten -- ack inga
söner funnos ju efter honom! Den står där ensam och hög, och hökarna
speja från den efter rof. Jag ville dit och se Absaloms sten!»
Och hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger, han hörde åter budskapet
om sonens fall, och under ekars svartgröna kronor såg han hans kropp
hänga. Det var mer än gråt i hans blick, det var mer än förtviflan, det
var dunkla djup af grym visshet och trött underkastelse. Han såg långt
bort, hans öra var stängdt af svunna tiders våg.
Då reste sig Adonia, tung af misströstan, och släppte den lejontass,
hvars guld han lekt med -- med ens var det allt glömdt.
Abisag var bredvid honom, Abisag var öfver honom, hennes skönhet famnade
om hans själ. Hon var snabb och skygg som dufvovingars fladdrande,
hennes mildhet svepte emot honom som doft från en blomma, hennes ögons
prakt lyste.
De voro svarta med glimmande guld öfver, guld var där öfver hennes kind,
guldglans slocknade under hårets tyngd. Hennes blickar veko för hans,
men vändes ej bort, drogo sig inåt med hans själ efter sig. Hon bar en
purpurviolett dräkt, guldsnören knutna kring midjan med gyllene knoppar,
i form lika slutna cederkottar; färgen brann omkring henne med
solnedgångars glöd.
Han visste, att hon var Abisag, ehuru han ej sett henne förr, och hans
vilja att äga henne flammade upp, med ens i låga. I hans trängtan efter
makten kom det en ny eggande önskan, starkare än den förra, genom sin
kraft bar den visshet med sig. Mot hans ögon slogo blodsvarta blixtar,
och han vacklade, nära att falla. Men han lät intet ana af hvad han
tänkte, ty ännu var hon konungens.
Han bugade sig åter öfver lejonhuden vid Davids bädd. »Du bestämmer
allt», sade han, »du kan sträcka din hand ut och skapa mig stor, du kan
förinta mig under din fot. Du har ej velat tala, och Adonia går och
väntar i undergifvenhet. Hans lycka är trygg i dina händer.»
Då såg åldringen rätt in i hans ögon, utan stränghet, med hjälplös sorg
såg han in i dem, som om han forskat i framtiden och vetat och beklagat
det oundvikligas makt. »Absalom», mumlade han igen, »Absalom!»
Och Adonia gick med ögonlocken fällda och utan att vända sig mot Abisag,
men hans blick brann under fransen, och han andades skälfvande kammarens
luft för att ana hennes doft däri.
Sedan var hon jämnt framför honom. Där flydde icke en skugga för hans
syn, som ej glödde i violett purpur, där lyste ej en solstråle, som ej
bar glans från hennes hy. Öfver hans läger brunno och lockade hennes
ögon, hans dröm stördes af sökande efter hennes röst.
Hans jakt efter kronan blef ännu hetsigare än förr, ännu mer flammande
orolig; hans vänner sade: »Guldet, makten», han själf sade: »Makten och
Abisag, guldet och Abisag, solen och Abisag!»
Hon var vinet som väntade efter en solig fest, hon var bäddens hvila och
drömmens lycka, hon var allt. Han kved af jämmer att icke kunna tala
henne till, hans ord sköto upp som yppiga blomskott, där hölster lyfter
bristande hölster och brunno som rökelse, där han hviskade dem för sig
själf, hans händer lekte med smycken och guld, han kväfdes af att intet
kunna yppa, intet kunna ge.
Men när kronan var hans och allt, hvad kungshuset höll, då skulle Abisag
komma inför honom likt ett skyggt gyllenbrunt rå, och i en ström af guld
och glimmande skänker skulle hans kärlek regna öfver henne och be vid
hennes fot.
När Adonias vänner sågo, att David intet beslöt, och att han slocknade
mer och mer, då rådde de Adonia att draga ut och offra vid Rogels brunn
på Soheleths sten: »Bjud de öfversta med dig och dina bröder, blott icke
Salomo, så göra vi dig till konung!»
De drogo dit på morgonen, då solen sprang upp emot dem från bergen, röd
och skälfvande som ett blodigt och lefvande hjärta, de skrattade i
ljuset, och harnesken brunno, och dräkterna flammade i prakt mot
gryningens långa skuggor. Ab Jathar, prästen, tvådde sig i Rogels brunn
och drog sina kjortlar på; han lyste i gult och skärt och sköldens
stenar blixtrade. Så drog han uppför kullen och efter böljade skaran.
Tvänne tjänare förde vid dess nedtvingade hufvud fram en tjur som fnös
mot mullen och stampade i oro.
Då böjde de hans hufvud bakåt, så att halsen spändes, och Ab Jathar grep
knifven och skar. I en slungad stråle, som luktade sött och varmt, bröt
bloden fram, och en präst fångade upp den i ett bronsfat, där den steg i
bubblande purpur till brädden. Som ett torn faller, när grunden gräfs
undan, sjönk djuret ned på sina kraftlösa knän, och jorden suckade under
dess tyngd. Ab Jathar tog blodet och hällde det i stenens grop, och alla
sågo på luftens sakta hvirflande rörelse, hur en ånga drogs uppåt och
steg högt, som om den dragits in af kraftiga andedrag. Det var Jehova,
som pröfvade Adonias offer och fann det godt, och Adonia spratt till af
glädje.
Ab Jathar stack sin blottade arm ned i tjurens uppristade buk och grep
magens hinnor med deras gula fett, lade kakor af honung och mjöl därpå
och lyftade sin blodiga börda mot himlen. Hans ögon spändes ut med
krympande pupiller, hans munvinklar skälfde, pannan skälfde, men den
röda armen var orörlig, och han talade med rösten hög och sjungande likt
metalltubors sång:
»Adonia, Davids son, Adonia, konungens son bringar offret af markens
fetma.»
På stenen hade tjänarna lagt en trafve af kort ved, nu bredde Ab Jathar
sitt offer däröfver och tände bålet med en brand. En lång hungrig låga
steg genast, gul och rykande, ur det kådiga träet, slickade utefter
blodet och pekade rätt upp som ett finger i den tysta luften.
Då spred sig ett sorl af jubel ikring, ty detta bådade godt, och Adonia
blickade segerviss bort mot stadens kullar.
Nya offerdjur fördes fram, tjurar som darrade för slaktlukten, gumsar
som vände blodsprängda ögonhvitor utåt. Deras strupar rosslade och
bubblade vid dödshugget. Deras röda kroppar styckades konstfärdigt, så
att blodet blef kvar i huden, och icke en droppe föll på jorden; bålet
fräste af det fuktiga köttet, och från dess mörka lågor föll svart,
blankt sot. Luften var ljum af blod, salt af blod, kom näsborrarna att
vidgas och skälfva. Från den feta stenen sköt offerhögen uppåt lik en
jätteblomma af blod och lågor, i röken stod solen blodröd utan strålar.
Allas hjärnor grepos som af yrsel, luften vaggade och hvirflade, ögonen
glänste af hänförelse, läpparna skrattade i grymhet, och af stundens
jubel bars Adonias framtid likt ett baner, som lyftes af vind. Men ännu
en gång skalf Adonia af oro, när han bragte sitt sista offer. Det var
tvänne dufvor, de andra förstodo ej, hvarför han bragte dem, men det var
för Abisag och sig själf, för att hon skulle bli hans.
När fåglarnas halsar vridits af, och de blågrå vingarna brutits, och de
kastades in i bålet, fladdrade de af det starka draget och nästan lyftes
brinnande, förtärdes, försvunno med ens. Det tycktes Adonia, att Jehova
tog dem med nåd, och han kunde knappast bära sin glädje. Nu var hon
hans, nu var allting hans.
När bålet brunnit ned, samlades man nedanför kullen, där köttet af
offerdjuren redts till. Man åt och drack, och offringens vilda triumf
blef bullrande af glädje.
Man nämnde Salomos namn och hånade honom under skratt och skymford, man
räknade offrens antal, aldrig hade _han_ bragt så många! Med lismande
och vackra ord sökte han vinna sin Gud, med rena kläder och tvagning;
hur skulle ej hans snåla läppar ha häpnat, om han bara sett så mycket
blod! Som en Herrens ark skred han fram, så försiktigt. En stentafla
hade han i bröstet i stället för hjärta. Han skulle vara här, Salomo,
och se, om han tordes vara kung för krigare, han, skökan Bath Sebas son,
-- hon skulle vara här, den hyndan! Vid hennes hår skulle man gripa
henne, hon, Adonias fiende, och trycka hennes nos mot de blodiga
hudarna, hon, Urias blodiga änka, och hennes målade naglar skulle gräfva
i jorden af skam.
Man var rusig af triumf och öfvermätt af föda, man skakade sina vapen
mot Edom och Syrien, mot Ammon och Tyrus och svor vid Adonias namn. Joab
steg fram och ropade ut honom till konung, och ur öppna munnar ropade
alla med. Det blef en hvirfvel af röster, som slungades uppåt och stötte
samman och studsade utåt, det blef en pelare af jubel och triumf som bar
himlen, och solens smältande och förblindande eld lyste Adonias ära.
Han tog mot hyllningen med blicken lugn. Nu, när han hade det åtrådda
visst och nära att gripas, darrade ej längre hans händer af begär. Som
eld förenar sig med eld, enades hans väsen med makten, endast tanken på
Abisag kom hans strupe att sammansnöras af otålig åtrå och lockade
bilder att fladdra för hans syn.
Då steg där ett skri öfver höjderna, likasom till svar på deras, och
några gälla toner ur pipor svingade högt upp och dansade i fröjd. Det
var kvinnoröster däri, mansröster, tusenden af stämmor, det måste vara
hela staden, som från ekande murar sände sin triumf utåt. Hvad kunde det
vara? Hade ryktet redan nått dit?
Då sjönk det ett mummel och sorl och steg igen, och närmare kom det med
pipornas drillande kvitter, och ur skriet trängde ett ord, lyftes öfver
halft och dränktes igen, bröt fram gång på gång, tills det anades af
förnimmelsen, och bleknade läppar hviskade »Salomo» och »konung».
Där kommo rykten, förvirrade hviskningar, motsägande rop. Från en klippa
tyckte sig några skönja hur fältet i fjärran böljade af viftande kläden
och sträckta armar -- så kom där ett bud: »Salomo är konung. Till David
har hon gått, Bath Seba och påmint honom om ett löfte, vid Gihon är
Salomo krönt med olja ur tabernaklet; han har suttit på Davids stol,
David har välsignat honom; det skall, I hörden, var folkets glädjerop.»
Då spredos med ens Adonias vänner för vissheten, att intet var att göra,
och Adonia fruktade för sitt lif och gick att söka fristad i Herrans
tabernakel.
Det låg en tung blå rök därinne, och lampornas sken från ljusastaken
trängde icke fram till tapeternas kerubim. Luften var hotfullt oviss, ty
man såg ej, hur stort rummet var, och fylld af rökverkets lukt, men från
brännofferaltaret därutanför trängde en äcklig dunst af brändt fett.
Därinne stod arken, tryckt under nådastolens vingade gestalter, framför
glänste rökofferaltaret, och Adonia grep med händerna om dess horn för
att freda sitt lif; det var klibbigt af försoningsblodet och halkade
under hans grepp. Han stannade där, medan ett bud bragte Salomo hans
underkastelse.
När hans ögon vant sig vid den täta luften, såg han rundt omkring sig
allt intill hörnen, väggarna voro mörka af rök, och här och där fanns
ett svart blodstänk. Kerubernas sällsamma långa ögon stirrade grymt och
kallt förbi honom, på nådastolen var också keruber som blickade kallt in
i hvarandras gyllene ansikten; han räddes och väntade sin död, men
rökelsens tunga doft stannade hans tankar. Han visste icke, hur länge
han stod där stel och kände det blodiga guldet kallt under sin hand,
hans ögon fjättrades allt fastare vid änglahufvudenas stirrande klot,
och hans fasa trefvade att samla sig till undran, hvad den bar på, deras
blick.
Då såg han deras hufvud vända sig nedåt, och röken tätnade under
vingarna och genomlystes af ett torrt glödande sken, och i skenet brann
ett ljus, ett förblindande, uddigt ljus af hotfull, förfärande skapnad.
Adonia trodde sig se Jehova.
Härarnas gud, som bräcker murar och trampar sönder kopparspjut likt rör,
öknarnas gud, hvars makt speglar sig i den brännande röda sandens
spegling, lagarnas gud.
Och Adonia hörde hans röst.
Den var stark och förfärande, den kom ej ur några läppar, ur något
bröst, den _var_ där, var öfver allt, klang hårdt och hånfullt och
vredt. Adonia var som en sträng, darrande och dränkt i ljudet.
»Hvem är du att vara konung, hvem är du att bära mitt löfte? Din håg är
vek, dina händer famla. Att brinna af fåvitsk lust och trängta och gråta
och skakas af lidelsens grepp vid ditt bröst är du till. Att lysa och
fladdra i vinden som en purpurdräkt är du till, -- behöfver jag
purpurdräkter? -- att slitas och trampas i mullen som en purpurdräkt är
du till!»
Den tystnade i förakt, och Adonia ville sänka sitt hufvud för Jehovas
åsyn, men hans nacke var stel, hans ögonlock lydde ej, fjättrad stod
han, brännande öppnades hans ögon för fasan. Han visste, att Gud var
hans ovän, och att han skulle förintas.
Där kom ett bud från Salomo och ropade utanför tältet och förkunnade
konungens nåd och misstro. Barmhärtighet fick Adonia för det, som
brutits mot den förre Salomo, hotelse mot hvarje åtbörd, som kunde tydas
fientlig mot konungen Salomo.
Men Adonia brydde sig föga därom, blott han fick fly från gudens
skräckfulla närhet, han drog sig bort baklänges med händerna stelt
framför sig och tankarna stela. När han kom ut, flydde han solen och
stängde sig i sin mörkaste kammare, att dölja sin skam och sin sorg.
Snart slocknade David och dog, men Adonia visste det knappt och
tillbragte sina dagar och nätter, i domning och grämelse.
Och Abisag af Sunem var fri från sin tjänaresyssla och försvann i hopen
af jungfrur och fann dagen tyngre än någonsin och bergen mer fjärran och
sörjde den börda, hon mist. Då slog det plötsligt Adonia, att nu kunde
Abisag bli hans.
Förut hade han begraft äfven henne under spillrorna af sin ramlade
lycka, och hans minne hade blott haft en trög kvidan för hennes namn. Nu
glänste hon åter framför honom i all sin skönhet och sitt eggande jubel,
hon drog honom med sig fram i solen, hon väfde guldglans i hans rymd
igen. Åtrån brände hans själ.
Han sprang spänstigt upp från bädden och andades åter luften med
lidelsens korta andedrag; den var sval mot aftonen och bar tung, söt
doft af hvita blommor. Han ville ha klädt sig som en brudgum i ljus,
guldstickad dräkt, så kom han ihåg, att det först gällde att i ödmjukhet
vinna konungens gåfva. Hans ansikte tog smidigt den min, det skulle ha
därför, hans tankar letade bedjande och hyllande ord, han njöt att få
krypa i stoftet och tigga sig till Abisag.
Så tog han sin nöttaste kjortel på af svartrödt tyg, men under armodet
lyste hans glädje och hopp, och hans fötter dansade öfver marken.
Han sökte Bath Seba för att genom hennes förbön vinna sitt mål, och gick
emot sin hatade fiende med leende vördnad och smickrande, glittrande
blickar.
Hon betraktade honom misstroget. »Kommer du med frid», sade hon.
Adonia böjde sig djupt för den afskydda och svarade: »ja, med frid
kommer jag. En bön har jag att göra.»
Och därmed bröt öfver honom all hans sorg, allt hvad han mist, hans
grämelse och maktlöshet och hans längtan efter Abisag; hans händer lyfte
sig att slita sönder manteln och hufvudets hår, hans ansikte badade i
gråt, och hans röst skrek och kved. Han sjönk ned till hennes knän och
famlade efter stöd.
»Se», klagade han, »riket var mitt, jag var den äldre, och jag höll det
i min hand, allas hjärtan slogo mot mig, jag skulle ha blifvit en stor
konung. Jag offrade vid Soheleths sten, och Jehova tog mitt offer, och
solen stod stilla öfver röken -- så blef din son konung, och allt blef
hans, Jehova ville det så.
»Mitt blod blef saknad och smärta, och luften blef bitter; mitt bröst
brände, och om natten såg jag mitt lif upplösas. Allt I tagit från mig,
min tanke hade intet att hvila vid. Men gif mig Abisag af Sunem till
hustru, och jag skäll glömma allt -- o, skaka ej på hufvudet, säg
ingenting, men hör mig! -- Abisag är glömska från allt. Lyckan och
skrattet är hon, hon har aftonens glans öfver sin hy, hon har vinden
under sina fötter, hon leker som ett rå. Du har aldrig sett henne. Hon
böjer sin hals, och skuggan glimmar som guld, hennes ögon äro drömmar.
Gif mig Abisag, och jag skall glömma, att riket var mitt, och jag skall
välsigna Eder båda. Om jag hade blifvit kung, hur kunde jag då ha
blifvit hos Abisag jämt. Hon är gyllenbrun i mörkret, och hennes ögon
lysa af sig själfva.
»O Bath Seba, du har sett henne, och du vet, att jag icke kan lefva utan
henne!»
Han såg upp och fann i Bath Sebas blick undran och förakt och tvekande
ovisshet. Då kysste han hennes fötter och vätte dem med tårar och bad:
»Du, du har älskat!»
Han kunde ej säga mera, ej röra vid hennes blodiga rykte, som han så
ofta hånat och förbannat. Nu syntes hon honom blott ha handlat, som man
måste handla, ty hon hade ju älskat, och var det icke hennes hand, som
skulle gifva Abisag? Han fortsatte:
»Jag önskar intet annat än Abisag. Hvad är det andra för mig? Allt gör
mig trött och min längtan gör mig trött; jag löses upp i gråt. Men ett
ord af dig lifvar upp mig igen, ett ord blir sång och spel och jubel.»
Bath Seba betraktade honom och såg i sitt inre, och hennes förakt blef
afund. Sedan hon öfvervägt, lofvade hon: »Jag vill bedja konungen.» Och
hon gick.
Adonia sprang upp med glädjens visshet öfver sig, han kunde ej bli
stående, han gick af och an, färdig att stöta mot murarna som en fångad
fågel i förväntansfullt jubel.
Men Bath Seba nådde fram till Salomos tron. »Jag har en bön till dig»,
sade hon. »Låt mig ej komma på skam!» Och Salomo tog mot henne
vördnadsfullt och lofvade det.
Då framförde hon Adonias bud. »Gif honom Abisag», slutade hon.
Redan vid Adonias namn flammade konungen till i upphetsning, ty han
fruktade för sin medtäflare ännu och hatade honom. Vid Abisags blixtrade
hans smala ögon af glädje och hans tankar letade snabbt, medan
anletsdragen togo vredens förstelning. När han lyftade sin arm med
dräktens tunga, långa veck och talade, bar hans stämma endast förfäran
öfver synden och härskarens straffande stränghet.
»Abisag af Sunem», ropade han, »Abisag begär Adonia! Så må Gud fördärfva
den som vill kränka sin faders blygd. Detta har Adonia talat till sin
egen dom, mot Herrans lag har han syndat.»
Hans smala ögon stodo riktade rätt fram och sjönko i hycklad sorg, ty
han ville icke möta någons blick, visste att det var lögn, det han sagt,
och att Abisag varit Davids tjänarinna blott. Han slutade i en ton, som
hvar och en förstod bära inseglets kalla visshet i sig: »Måtte Herren
förinta mig, om han ej talat detta mot sitt lif! Så visst som Herren
lefver, i dag skall Adonia dö.»
Då gick Benaja, krigsöfversten ut, han drog svärdet, redan innan han
hunnit Adonia, och fingrarna trefvade kring fästet efter ett fast grepp.
»Du skall dö», sade han.
Adonia spratt upp ur sin väntan, gick emot honom med löjet ännu icke
borta från läppen af det jubel, han väntade på och utan att förstå, hvad
Benaja sagt. Då stelnade hans ansikte i förfäran, och han stammade
otydligt sin fråga. Där kom intet svar. Benaja stötte honom svärdet i
strupen så hårdt, att det drogs med i fallet.
Så dog Adonia som trott sig nära att bli konung och nära Abisag och nära
lyckan.
Men Abisag af Sunem fick aldrig ens veta, att hon varit älskad, och hon
hörde intet om Adonias död. Hon sörjde, men icke öfver den som dött för
hennes skull. Hon visste, att hon aldrig skulle se sina berg igen, och
hon drömde allt mera matt, allt mera sällan om dem och om Zuar, där kom
som en dimma öfver allt, hvad hon kände och såg. Hon förstod, att hon
var dömd att åldras och kallna och blifva som en sten utanför
konungagubbens grift.


Biondello.

I en sal i Romancias land är det många ljus och mycket folk; vi se blott
en del däraf, ty vi stå under skuggan i en dörröppning bakom tvänne män.
-- Mellan fönstrens skulpterade poster och takstöden, hvilka tyckas
förmå att bära sin börda genom kapitelernas svällande och blommande
kraft bara, ligger natten svart i de obeslöjade fönstren. Det är många
och vackra färger i dräkterna, men vi ha ej tid att se det, allas
blickar äro vända mot en ung man i malvaviolett som synes ämna
improvisera.
Nu ser han rätt ut ifrån sig med ögonen så öppna, att hvitan glimmar
rundt kring pupillen, skrattar ett skälfvande tyst skratt som tycks
ligga nära gråt i sin hänförelse och talar:
Lik vinets purpurglans, så lätt som eld,
I bägarens sköna, speglande rundel hälld,
Lik vinets kraft som verkar rikt och sött
Och väcker med lena händer din fröjd, som är trött,
Från tunga och kalla guldet smeker din gom,
Allt medan om lyftade hufvudet solsken slår,
Och rymden, den gyllene rymden brister i blom
För halfväckt blick under glimmande ögonhår,
-- Så tyckes mig kärlek ...
Hans ögon börja _se_, ila snabbt kring kretsen.
-- Nej intet mot kärlek är vin!
Se, bara vid ordet, hur ändras ej snabbt er min!
Se, bara vid ordet, blir ej ert leende mjukt,
I röda, linjestränga läppars par,
Och allt, hvad nyckfullt mörkt och kallt och sjukt
I minnet dröjde, på skälfvande vingar far.
Se, fläktar ej ljudet männens ögon i glans?
Hör, är det Er ej, som i luften en glädje fanns,
En själ, som sjunger, en jublande fågeldrill?
Och för mitt tjusta öga flammar till
Den fest, jag ser, af guld och slipad sten
Och sammets döende färg och blickars sken,
Och sidens vattring, bärnsten, pärlors skatt
Och hvita pannor under hårets natt
Och skuggans arm bakom Er, svart som kol,
Och ringprydd hand på damaskeradt stål
Och anad rikedom af hals och barm ...
Och hvad som så gjort dess skönhet trefaldt varm,
Det var mitt ord, mitt vacklande, trånande ord.
Så finnes det intet, intet att likna på jord
Vid kärlek.
Gissen I nu, hvad den gäller min sång?
Om långa nätters vaka och dagars dröm,
Om längtans djupa kvidan och maktlösa språng,
Om sol som faller i bred och i glimmande ström
På glimmande blickar och läppar, dem yrsel närt ...
-- Om allt, hvad af lifvet ett klingande rim är värdt
Af lycka och sorg, af klagan och hopp och tröst,
Jag höjer i vajande rytmer för Er min röst.
Nu sänker han blicken, och halft talande, halft sjungande, än sökande
orden under saktad ton, än gifvande sin stämma full klang och fångande
raderna i flockar fortsätter han:
Den sköna Claribellas broders land
Låg tätt vid hafvet, mjukt uppå gulhvit sand,
Och lyfte sig käckt intill bergen med vallar och torn,
Så dristigt som morgonklangen ur jägarens horn,
Och hafvet bar buktiga rankor af purpurröd tång
Och glimmande snäckor mot stranden och mumlande sång,
Och fjärran ifrån man såg det på skiftande ström
Som ett sväfvande under af skyar, en solgjuten dröm,
Som lofvade mera än lycka -- och, var du där re'n,
Snart blommade blickens gjädje i muntrare sken,
Snart hviskade lågt ett luftdrag af domnande vind,
Att här han den skönsta hyllat och smekt hennes kind,
Snart smög öfver blommande häckar och murarnas krön
Din blick uti spanande oro och väntansfull bön,
Att skymta därbakom, bäddad som fågel i bo,
Den sällhet, du ej än ej funnit, men jämt gaf din tro,
Och snart, som skeppet sluts i lycklig hamn,
Din tanke slöts i Claribellas namn.
De båda männen i dörren ha lyssnat förströdt; nu byta de sakta några ord
med hvarandra.
»Det är ju ett riktigt gräddskumsparadis, det där», säger den ena som är
klädd i brunt och har en snabbt sökande blick, »hvarje ord smälter i
sött, -- han kan aldrig må väl af det! Har han månne en gång varit
lärkan i denna pastej, Piero Salviati?»
Den andra håller en hvit ros vid stjälken och slår den mot knät,
räknande hvart blad, som faller. »Vi få se», svarar han, »tre, fyra ...»
Och improvisatören, som hämtat andan, fortsätter:
Till detta land bar Biondellos gång.
-- Så brukar lyckan skänka då och då
Sin bästa gunst åt den som under sång
Ej hennes råd det minsta aktat på,
Men knutit all sin vishet med vårdslös hand
I lutans röda, fladdrande sidenband,
För hvarje fläkt att gunga, för hvart glas vin
Åt sidan slängd. Han kom med en sorglös min