Purpur: Berättelser - 3

glad.
Och alltmera berusande stego Menahems syner!
Arsareth i purpurglans! För större under, större mål! Arsareth och
storhetens tysta vidd. Under våra fötter allt! Som slitna kläder falla
från skuldran, som svepet fallar från blomman, bort med allt, som band!
Vår värld en syn från bergens torn af blåa, fjärran linjer och dallrande
ljus, vår bön en flamma, som stiger i stilla luft, vårt lif en sång!
Och hans närmaste unga böjde sig fram mot hans ord och anade och ropade
dem högt med armarna om hvarandras halsar. Nu började ljuset bryta fram
ur luft och mark, snart skulle solen vara där! Det var färger i ljuset,
röda dukar, glitter af guld, fladdrande band och hår. Det var mera färg,
blått och grönt, det var siden, som slog för knänas stötar, det var
dansande fötter och röda läppar och ögons glitter. Öfver Menahems hufvud
var stjärnan borta, en döende hvit glans, en smältande flinga, -- men
fanan var purpurröd med ett glimmande märke i, hufvudet var stolt och
spänstigt lyft -- åh, hans hufvud!
Det var ljus öfver dem därbakom också, men icke samma ljus. Ett hånande
klart ljus! Ett ljus, som smög sig in efter förkrympta, smutsiga
gestalter, dem färgerna skreko mot, ned öfver gula ansikten, öfver
munnars veck, som redan voro trötta till döds, öfver blickar som
stirrade i vilsenhet och hade gråten eller hånet nära.
Men Menahem såg ej bakom sig, ej heller de, som voro närmast honom,
Rahel såg ej bakom sig.
Rätt fram var där ett sken mellan täta snår och en sällsam, stor
luftning, en lätt köld. Rätt fram var där en molnvägg med flammor öfver
likt en tigerfläckig fäll.
Det spridde sig och brann från flamma till flamma -- hur det blänkte,
baneret, hur det glittrade Menahems hår! Det smälte, det var en röd
rymd, det var solen.
Mot det bländande hvalfvet vingar som glänste likt mörk metall, stora,
långsamma vingar ...
De vandrande hejdade sig i hänförelse. »Se örnarna! Se, örnarna!» -- Så
störtade de framåt, nedåt.
Då slog där emot dem en ny brand, nu först glödde det helt, -- hafvet i
lågor och svarta linjer himlen en öppen rymd af eld -- solen, Arsareth.
Arsareth!
Men bakom dem ett skri af oro och nöd: Inga skepp, ingen stig, ingen
räddning, hafvet!
Då sprang Menahem tillbaka, upp på en sten, handen ut mot vattnet.
»Förlåtet är er rädslas skrik, men ha Ni då glömt, hvad tid det är? Är
det ej passah och samma nöd som då och samma Gud?
»Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig och ängslades och djupen
stormade.
»I hafvet var vägen din, och i stort vatten din stig, och därunder är nu
ditt fotspår.
»Folk, folk, Mose folk, där är vägen, där är undret och befrielsen, där
är landet och segern och triumfen och tusen års aning och väntande dag.
Nu följ utan en tvekan, nu språnget ut i det okända, nu tron på en
allsmäktig Gud!
»Bakom är oändlig sorg och skymf, framför Er oändlig glans. Hvem vill
vara den första, hvem vill, hvem vill? Där hans fot slår ned, blir
djupet banad stig. Fram!»
Han sprang ned från stenen och längre ned, hans kinder lyste brinnande
röda, hans ögon glittrade vilda och stora. Där sprungo andra med, där
fladdrade hår, där lyftes armar, -- man såg dem ej, allt var eld!
Då slog fasan som en flod öfver dem som stannade kvar, då skrek
förtviflan i deras öron. En dåre, en dåre var han, en ond ande, hvem
visste ...
Mot döden lockade han, mot oändlig fasa dref han, och hur stark hade
icke hans makt varit! -- Bort, ögonen ifrån det, bort, fly!
Och man förlamades af rädsla att dragas med och slog händerna mot
ansiktet och föll mot jorden eller vände om och sprang med skrämseln
jagande öfver sig.
Där bakom ljöd det ett plask och ett skri, ett vildt skri af jubel eller
smärta, och skenet var gulare -- solen var helt uppe. Men få sågo sig
om, skräckslagna flydde de, krälade de uppför branter, kröpo de med
sargade knän och rifna händer tillbaka mot påskens skymf och Ussias
hälsning, kanske mot plågor och död.
Men bland dem var icke Rahel. Tätt intill Menahem hade hon ilat fram,
med läpparna öppna; ett tiotal andra voro där heller ej. Man hade ej tid
att begråta dem, man flydde i rädsla för sitt lif.
Och så hunno de hem och lefde samma lif som förr och trampades i skymf
och smuts och åto sitt bröd under suckan. Men i de stunder, då sorgen
gjorde sinnena stora, sågo de för sina ögon den nattens glädje och
berusande hopp, och hörseln fylldes af fötters tramp och segersångers
böljande ljud och klockors klang och vingars slag, och de hade för sig
hafvet, flammande rödt i morgonsol, och de visste ej, om det var lif
eller död däri.
Så småningom blef det till en sägen, att de nått fram, de unga och
förtröstande som störtade sig ned. Icke till fädernas land, ty ingen
hade ju hört rykten därom, men till okända trakter, där all sorg är
fjärran och vidden stor, till Arsareth, det sällsamma sagolandet,
rubinlandet, som glänser och lockar i morgonljus.


Falken.

Renauds ögon togo färg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen,
lysande, smältande guld, när solskenet svepte öfver hans hår och
sträckta hals, gnistrande i vidgade och krympta flammor, när de spejade
öfver fälten med blå dimma mot morgonrodnadens sneda ljus och hararnas
prassel i snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar.
En lat och stolt blick, reflex af förgylldt stål på hvilande dolkfäste,
af lyckoslant på zigenarflickans bruna bröst; lat och stolt var också
rytmen i hans nakna fötters gång, eller armarnas linje, när han lade sig
rak i hettan med händerna under nacken och hörde hornen jubla på afstånd
och marken darra för jägarnas ridt.
Men, när det så blef tyst -- en underlig spänd tystnad, liksom sträckt
ut i ett spetsigt hvalf af orörlig väntan, med tvänne svarta, krympande
fläckar, som stego i kretsar högst uppe, -- då vände Renaud sig ditåt,
lutad på armbågen, med ögonen stora och läpparna halfslutna. Och när
punkterna stötte samman och föllo, den ena sviktande i veka bukter, den
andra skarp som ett spjut ständigt öfver, och den blåa luften åter klang
af röster, och ryttarna sprängde fram att se falk och häger sluta sin
strid, då sprang gossen nära. Och han skrek af fröjd, när falken lyftes,
ännu darrande af ifver, på sin herres handske, med vingarna hängande och
ögonen blinda under hufvan.
Ofta följde han med till sire Enguerrands bakgård och såg falkenerarna
bada jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar och torka dem
omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med hvar sitt märkta kläde, och
smeka deras halsar, tills de slöto de nakna ögonlocken och drömde mot
vårdarens axel.
Och Renaud skulle gärna gifvit tio år af sitt lif eller ett af sina tio
fingrar för att få hålla dem så, de stolta, tysta djuren, men de fingo
icke röras af hvem som helst, de voro ädla. De hade hvar sin handske,
sirad efter rang, hvar sin hufva med spetsmönster på, hvar sin särskilda
föda, och man talade med dem på ett sällsamt, ålderdomligt språk med
snirklad etikett. Renaud nästan rodnade, när han mötte deras stora ögon
med likgiltig, lättjefull hvila i, och mest för sire Enguerrands hvita
islandsfalk, som hade röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en
rem med silfverbjällror om foten och en blick af trött förakt och
hjältesagors gula sol.
De unga fåglarna, som ännu skälfde af raseri öfver fångenskapen och
drömde om fria jakter under hufvans natt och reste halsfjädrarna för att
skrika och tämdes med svält och mörker, dem fick han ibland lyfta ur
buren. Han fick visa dem dagern och se dem vackla med blinda ögon först
och klorna spända in i hans handled, lugnare sedan, när pupillerna
krympte, och nästan smeksamma, när han räckte dem en bit varmt, blodigt
kött, -- men dem höll han ej af, dem tröttnade han snart på, och han
lärde sig fort att se, att ingen hade islandsfalkens bröstmuskler af
stål och långa breda vingar och hvilande styrka. Men det var roligare än
något annat att se på, hur de öfvades till jakt efter kung Modus' visa
regler, när det gått om en tid, så att minnet af frihet värkt bort, och
de sutto där tunga och blinda och dåsade på sina pinnar.
Först gällde det att vänja dem att flyga igen, men med snöre om foten,
tills de lärt sig att vid falkenerarens rop slå ned på den röda
klädesbulvanen med ett par stora hägervingar, som han svängde i luften
vid en rem i konstigt afmätta kretsar -- vackert var det att se! -- och
vid hvilken han bundit bröstet af en vaktel eller en del af en kyckling,
som falken sedan förtärde med raseriet öfver fångenskapen domnande i
blodtörst. Snart voro de så vana vid det, att de aldrig sträckte ut
snöret ens, att det aldrig glimtade till i deras ögon af vildhet; de
spejade genast lugnt mot lockbetet och stego blott för ordningens skull,
och emedan man väntade det af dem, uppåt i en krets för att så
lättjefullt och kokett skjuta nedåt i en vid svängning; och när de miste
snöret, tycktes de icke känna det.
Nu var tiden inne att öfva dem till jakt, hvar på sitt byte, de mindre
på vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de större på harar eller hägrar
eller glador, de oädla gladorna som hade kråknatur till sina starka klor
och näbbar och aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig taffel.
Först fingo de bulvaner, som liknade bytet, med ett stycke älsklingsföda
inuti att leta upp, sedan lemlästade kräk, som de kunde slå klorna i
genast och slita upp i halfväckt raseri, så allt svårare rof att fånga,
tills de lärde sig att åter njuta af jaktens tjusning. De gamla vilda
instinkterna vaknade igen i full styrka, men behärskade och förädlade,
så att de lugnt släppte det döende bytet efter en kort rusdryck af blod
och åto blott från sina sirade fat, utan ifver, som det passar sig för
riddares fåglar.
Och deras ögon blefvo lata och stolta och togo färg af dagern, svarta
när hufvan lyftes af, ljusnande till smältande guld, när de stego i
solljuset, brinnande af gnistor öfver rofvets skrik. De lutade sig
smeksamt mot Renauds bruna hand, men ingen var som islandsfalken med
trött, konungsligt förakt i blicken, och han var led vid dem alla,
tryckte hårdhändt näbbarna till, när de ville leka, och kastade undan
dem vårdslöst och härmade gladans skri, så att de skälfde i oro, och
lämnade fågelgården med männens svordomar efter sig och det vida, bruna
fältet framför sig.
Sire Enguerrand red hvar dag ut på jakt och oftast med den guldstickade
röda handsken på, ty endast islandsfalkens bjällerklingande flykt kunde
väcka sång i hans inre och komma honom att andas morgonens skarpa, lätta
luft med glädje, som drucke han ett lifvande vin. En dag hade falken
kastat hägern blödande i en sump bak ett skogssnår, där jägarn fann
honom och knäckte af hans hals, men falken själf var borta, antingen han
lockats af ett nytt rof eller skytt det bruna vattnet, eller af en nyck
låtit sig lyftas och ryckas med af blåsten, -- fåfängt sökte man,
fåfängt ropade man de vackraste namn, fåfängt lät man hornlåtarna studsa
mot hvar höjd. Sire Enguerrand slog öfverfalkenerarens darrande mun i
blod med den röda handsken och red hem i sträck öfver tufvorna med
läpparna ännu skarpare slutna och ögonlocken ännu dystrare sänkta öfver
loja pupiller, -- och falken fann man icke.
Men Renaud fann den, snärjd in vid fotremmen i en nyponbuske, orörlig,
väntande hungersdöden med fast grepp om grenen, den ena vingen hängande,
den andra trotsigt lyft, det smala hufvudet hotfullt sträckt framåt med
ögonen spända och näbben hvass, -- vacker var han bland de blodigt röda
bären. Renauds hand darrade af ifver, när han löste remmen ur taggarna,
när bjällrorna skramlade om hans fingrar och ringen med sire Enguerrands
märke, och han skrek af glädje, när de hvassa klorna skuro in i hans
seniga arm, och den var hans, falken med det bredaste bröst och de
längsta vingar och de stoltaste ögon af brinnande guld.
Den var så mycket mera hans, som han aldrig skulle kunna visa den för
någon, ty han visste, att stränga lagar skyddade riddarnas nöjen. I
skogen skulle han bygga en bur åt honom, tidigt på morgonen skulle han
smyga dit, innan fågeln skakat kölden af sig, på fälten skulle de följas
åt med spejande blickar bort mot hvitaktig rymd, de skulle få hvarann
kära, där de läto solljuset stiga och sjunka öfver sina hufvud och
vinden rycka deras tysta tankar med sig, och aldrig skulle falken sakna
sin röda handske eller sin pärlprydda hufvas tvång. Han band honom igen
och sprang ned mot tjärnen, snart kom han tillbaka med en stenad and,
och falken tog den, och Renauds hjärna domnade af berusning därvid, ty
det var tecknet på, att den ej föraktade honom, och att den ville vara
hans.
Och hans blef den, den böjde sitt hufvud lyssnande framåt med vakna,
lugna ögon, när frostiga grenar knäcktes under hans steg i morgonens
tystnad, den sprang lätt ned ur buren och sträckte sig mot hans hand och
slog med vingarna som för att flyga, men den flög icke -- det var bara
en maning -- och så skyndade de ut till hedarnas sakta ljusnande vidder.
Deras ögon spejade skarpa mot dunkelröd himmel. Svarta lågo kullar och
glesnande snår, och träden sofvo med grenarna tunga af tysta fåglar. Men
ljusare blef himmeln, flammande i guld och rödt, och blåa blefvo fältens
linjer, och ugglan strök tätt öfver marken, sökande sitt gömsle, och
dagfåglarna sträckte på sina vingar och pepo sakta af köld, och mörk
skar deras flykt in i glimmande luft. Men Renaud och hans falk gingo
snabbt förbi, ty det var sparfvar och trastar, icke rof för dem. Nere
mot träsken drogo redan hägrarnas skrin och långa vingslag sina vida
kretsar, där var deras byte. Där kastades falken uppåt med bröstet redan
spändt och vingarna färdiga att slå, och Renaud såg honom förgyllas af
sol, stod med blinda ögon och svindlande hjärna, medan fågeln krympte
mot det djupa blå, och hörde hur klangen af hans bjällror gäckade
hägrarnas rop.
De snurrade som hjul i sin förfäran, än ville de skjuta ned till
stranden och gömma sina långa halsar och dumma, rädda hufvud med den
bakåtsträckta tofsen under mörka trädbangar, än sökte de i tvekande
ovisshet att stiga upp i skruflinje, förlitande sig på sina breda vingar
att hinna högre, än fienden kunde följa, och de sviktade som rön af
bleka hjärtans skrämsel.
Men falken valde från början en af de starkare, en af dem, som genast
flögo mot höjden, ty han älskade att pröfva sin kraft och känna skarp,
lätt luft under vingarna, och han lyfte sig så snabbt och rakt, som hade
han kretsat kring en solstråle. Snart var han öfverst, mindre än en
sparf syntes han, men något i vingarnas hållning, i kroppens samlade
styrka kom en att ana hans ögons gnistrande vildhet och hans sträckta
klor, -- och med ens föll han, tung som stål, på rofvets värnlöst
uppåtvända hals, och de sjönko som en enda sten, knappast hvirflande en
vingbredd ens. Då sprang och simmade och vadade Renaud för att hinna
fort fram, innan den af stöten döfvade hägern hann att samla sig och i
förtviflans vildhet bruka sin hvassa näbb. Och falken gaf dödshugget
skarpt och snabbt och vände sina stora, redan lugnade ögon mot sin
herre, ty han älskade ej att sudla sina fjädrar med blod, och väntade
att få det varma hjärtat räckt till sig.
Sedan flög han ej mera för dagen; när Renaud kastade honom och sprang
med ett lockrop, tog han blott ett par vingtag och satt åter på hans
axel med stolt kyla mot gossens skrattande ansikte; han tycktes förakta
all lek, och Renaud slutade snart därmed, och hans blick fick falkens
fjärrskådande allvar. Han fick den kärare, än han haft någonting, det
tycktes honom, den var hans egen själ, hans längtan med breda vingar och
segerviss blick. Men det var smärta i hans kärlek, dyster förkänsla af
en olycka, och han fruktade ibland, att fågeln skulle flyga från honom i
likgiltighet, försvinna i ett gäckande ljud af bjällror, och det skulle
bli som döden, så tomt. Eller det tycktes honom, den var äran, glänsande
af solljus mot blå luft, som hvilade ut till nya färder på hans skuldra,
och midt i hans glädje tryckte honom hans ringhet, och han vågade
knappast se på den, och det sved i hans hjärta, att den aldrig ville
dela hans fröjd, att aldrig dess blick ville smälta i värme mot hans,
och han flydde till drömmarnas vidder.
Han lade sig ned midt på heden med röd ljung under sitt hufvud, och
molnen gledo förbi som människoöden, tunga och lätta, samlade inom fasta
linjer eller spridda i flykt, ständigt med vindens osynliga hand mot sin
skuldra, och buskarna lutade sina prasslande gyllene kvistar, och Renaud
berättade sagor för falken.
Kung Artus var kommen igen, ur Bretagnerhafvet räcktes honom åter hans
svärd Excalibur, blått som natthimmel i köld, hans tolf riddare lyfte
sina tunga hufvud från stenbordet och skakade sömnen bort, marken sjöng
under deras steg. Gareth var med, furstesonen, som tog köksdrängens
kläder på och vände Lynettes klingande hån till kärlek. Renaud var också
med, var ädel född, och hästen dansade under honom, och falken, som nu
sof med hufvudet sänkt, satt högt på hans hand och sökte hans blick med
ögonen glänsande af glädje och hjältesagors gula sol.
Men molnen gledo förbi som människoöden, drefvos mörka öfver hvarandra
till ett hvalf af jätteblock, där solstrålar föllo genom öppningarna,
bleka och skarpa som spjut, och falken drömde dystra drömmar af maktlös
vrede och vaknade med ett skrik.
Snart fingo ströfvande gossar se sire Enguerrands fågel på Renauds hand,
riddarens drängar grepo honom och förde honom till slottet, och han frös
af köld, när falken togs från honom, orörlig och stolt som alltid, utan
en vändning af den krökta halsen eller en blick ur kalla, lugna ögon.
Man förde den till dess herre, men han hade ej en smekning ens för den
saknade gunstlingen som låtit sig beröras af oädla händer. Sire
Enguerrand blickade tyst ned på Renaud, och för hans tankar präglade sig
allt skarpare minnet af en gammal jaktlag från den tid, då ädlingens fot
låg stålskodd mot folkets nacke, och nöjena fladdrade oantastliga kring
hans skuldror, -- och hans ögonbryn slöto sig kring vissheten, att den
gamla lagen hade aldrig återkallats. Lagen bjöd, att den, som stal en
falk med en riddares märke om fotleden, skulle böta tolf sols silfver
eller sex uns kött från refbenen under näbben af en uthungrad roffågel.
Och sire Enguerrand visste af Renauds fattigdom och såg på hans nakna,
bruna bröst, sträckte ut handen och rörde vid det med en pröfvande,
okänslig åtbörd. Så sände han bud till grannslottet, som lyfte spetsiga
tak öfver skogen, och bjöd senechallen och hans två döttrar att trenne
dagar därefter blifva hans gäster och se några falkar flyga, sedan de
med sin närvaro höjt allvaret af en tjufs bestraffning -- och de skulle
komma före gryningen.
Renauds ögon hade vidgats af fängelsets mörker, de voro svarta och
orörliga, och pupillerna drogo sig blott långsamt ljusnande samman och
speglade österns slitna moln och stigande sol; bakom sire Enguerrand
fördes islandsfalken med klorna häftigt spända i handsken och hufvan
öfver vakna, hungriga blickar, som ej sett föda på trenne dagar.
Men längre bakåt buktade sig en linje af färg, som flammade och brann;
sex ljusa hästar, blåa nästan i morgondagern, leddes af svenner, i
språng, röda sammetstäcken lyftes af deras krökta halsar, röd var
vagnen, som de drogo, och inne i den glänste guldet tungt öfver
senechallens döttrars späda bröst och smala armar. Sex tärnor redo efter
med hår blondt som korn och de spetsiga fötterna lekande under
kjortelfållen, sex jägare blåste toner, som tycktes dansa och svänga som
hjul ur de krumma hornens mynningar, slättens linjer dansade med och
sköto förbi hvarann i vinfärgadt töcken, medan molnen ofvanom hade
glänsande bårder som fjärilsvingar.
De slöto sig i en halfkrets, plym vid plym, skuldra vid skuldra, kring
en buske, där fången bands. Hästarnas täcken slogo för vinden, rödt tog
djup i skuggan, tungt som hopplös trängtan, rödt brann i ljuset, lätt
som segerjubel, fröknarnas veka halsar böjde sig framåt ur vagnen, och
deras toppiga hufvor gingo i ett med axlarnas sluttande linjer. De voro
som hägrar, tyckte Renaud, och han nästan väntade att höra dem gifva
till gälla skrik, när hornlåtarna föllo som slungade stenar långt borta,
och allt blef tyst. Men när han såg dem tydligare, med deras tunna, raka
läppar och sällsamt drömmande ögon, som alltid riktades på något
oändligt fjärran i kylig extas, och de hvita, lata händerna i skötet och
dräkternas långa veck, då tycktes de honom underbart sköna som de
rikaste helgonbilder med domnande vaxljuslågor vid foten, och det
smärtade honom, att de skulle se honom bunden. Han lät blicken löpa
vidare, utmed tärnorna, -- skygga, nätta fåglar, som han velat skrämma
med en hvissling -- utmed drängarnas röda ansikten och nyfiket gapande
munnar, utmed den bruna slätten, där han sprungit sig trött och drömt
sig trött.
Han visste hvad för ett öde, som väntade honom, men när islandsfalken
bars fram, och han förstod, att det var denne, som skulle utföra
straffet, då skrattade han i glädje, och hans hjärta bultade af
stolthet, liksom när de voro hans, fågeln och den långa soliga dagen och
fältet med lyssnande vindar och bugande höstgula träd.
När falken skådat ljuset åter och vant sig att se, samlade han sin
styrka till flykt och väntade att svingas af bärarens arm, medan hans
blickar snabbt sökte rofvet i luften, -- de voro skarpa och vilda af
hunger och flammade som af gnistor, och de hade intet minne i sina djup,
de kände ingen igen. Men Renauds ögon stodo ängsligt spörjande på
fågelns och tårades af sorg att ej möta dem. De skulle ha speglat hans
dagars käcka längtan och hans förakt och hans drömmar på den röda
ljungen, men de väntade blott snålt på rof, grymt och kallt, som
människornas nyfikenhet eller skämtet på sire Enguerrands tunna läppar.
Han kände sorgen svida bittrare än förr och vände hufvudet åt sidan för
att finna sig själf igen, med ögonlocken slutna om fladdrande tankar.
Han låg så, medan härolden läste upp lagen -- »tolf sols i silfver -- --
sex uns kött vid hjärtat -- -- så skyddar sire Enguerrand ädlingarnes
nöjen» -- han såg ej upp, när huden rispades, för att blodlukten skulle
locka falken, och när den sänkte näbben i hans bröst, gaf han ej till
ett rop, skälfde blott, så att fågelns ögon flammade till i vrede, och
hans vingar spändes ut att slå.
Och senechallens döttrar lutade fram sina hufvuden med en glimt af
intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej händerna ur
skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck, och hästarna fnöso
af blodlukten och stampade i frostig mark, så de röda täckena flämtade
mot morgonluftens blånande blekhet, men Renaud låg tyst och jägarna
stodo fåfängt med uppsvällda kinder och hornen till munnen, färdiga att
öfverrösta honom.
Den första smärtan hade ryckt i hans finaste fibrer, det var som om
hjärtat skulle följa med, men sedan hade han domnat nästan i välbehag, i
svindlande dvala, och medan blodet gled varmt ur såret, och den hvassa
näbben slet i hans bröst, drömde Renaud sig in i sina drömmars höga blåa
luft, och han förstod allt, döden och äran, och han kände, hur den brann
och bländade, hjältesagornas gula sol.
Och när sire Enguerrand trodde, att lagstadgans sex uns voro erlagda,
gaf han männen tecken att blåsa, och falken lyftes bort, mättad af blod
och med ögonen åter fyllda af lugn stolthet, och tåget satte sig i
rörelse än muntrare än förr ner mot vassen, som blänkte gul i fjärran;
men Renaud kunde man ej väcka, han hade drömt sig in i döden, och man
löste honom blott och lät honom ligga med röd ljung under hufvudet.
Men islandsfalken fick aldrig sitta på sin herres hand, ty sire
Enguerrand älskade ej att dricka ur en bägare, där en annans läpp tryckt
sin kyss.


Adonia.

Abisag af Sunem drömde i Konung Davids famn. Med öppna ögon drömde hon.
Hon stirrade ut i mörkret.
Mot hennes bröst låg gubbens hufvud och sof, det tunga hvita hufvudet,
hon kände dess sträfva skägg och matta anda; kring hennes lif låg hans
arm, mot hennes kropp hans kropp, mot hennes varma gyllene hud hans
blods domning.
Hon låg som på en bädd af grodor och ormar, af mörkrets vämjeliga, kalla
djur, hon vämjdes vid sig själf.
Men hon vred sig ej ifrån honom, ty till detta var hon hämtad dit, till
att värma kungen, hvars lemmar började stelna, till att le och leka för
honom, hvars ögon aldrig öppnades helt mera, till att skänka sitt blods
friskhet som ett bad öfver hans förvissning, till detta hade man utsett
henne som den skönaste af alla landets jungfrur.
Och hon log i undergifvenhet, när man förde henne bort från Sunem, och
log och knäföll för konungen och värmde hans händer med sitt kyssande
och dansade för hans ro.
Hennes dans var som skälfningen af ett träd, då kvällens heta vind
griper det, då örter och blommor rundt omkring skänka sin doft i
flammor, och marken bäfvar under den kommande åskans hot; i ängslan och
fröjd sträckas bladen, men roten binder vid mullen, och den svarta
luften glimmar af en blixt. Det var gråt i hennes dans och tryck af blod
mot hjärtat, det var längtan och oro i barmens flämtande andedrag och
förtviflan i hennes stelnande hvila. Ringarna kring hennes armleder
klirrade i en långsam rytm som besegrades vapen och korsades kylande
öfver hennes bröst, men sina ögon riktade hon i tillbedjan och skygghet
mot sin herre.
Då ville konungen ha hennes smärta skuldror intill sig och leka med
hennes hals och ansiktet som sänktes mot mattan, och hans styfva fingrar
gledo i smekning mot hennes kind, medan blicken efter en vänlig glimt
blef tom igen, och läpparna rördes i meningslöst mummel.
Men nu drömde Abisag, drömde sig fri, där mörkret flämtade omkring dem,
och lampans runda röda låga var som nattens ängsliga hjärta.
På en afbruten klippa satt hon, famnad af sol, och stenens röda yta
brände mot hennes arm, fastän det var morgon ännu. Hon lutade sig bakåt,
så att solen strök öfver ögonfransarna, och såg två örnar, långsamt
kretsande kring hvarandra, lysande som ny brons mot det bjärta blå, hon
följde dem med välbehag, fastän hon visste, att deras skarpa lugna ögon
voro riktade nedåt. Hon hade gripit en sten, att skrämma dem med, om de
voro snikna efter hennes får.
Då klang luften af glädje. Zuar stod på en klippa helt nära och ropade:
»Abisag, Abisag, stig upp och spring!» Hans rop studsade från bergen,
som snabba fåglar lyfte de sig.
Och Abisag steg upp och sprang, framför henne årslammens hopp och de
tunga mödrarnas gång; i en däld mötte henne Zuar och kysste lutad hennes
kinder och skuldror och höll hennes hand, medan de hvita hjordarna
spridde sig in i hvarann. Hans kläder luktade timjan och isop och ullens
varma svett, hans hår låg i smala svarta flätor som hufvudfjädrarna på
en gam, hans hals lyste som guld, sin nacke kastade han bakåt och följde
med blicken örnarnas flykt. Hans röst smekte hennes kind och öra som
fladdrande dufvor.
»Abisag», sade han, »Abisag, följ efter mig och spring!»
De hoppade från sten till sten och nådde i en krets den högsta klippans
hjässa, där örnarna voro närmast. Då löste Zuar sitt bälte och grep en
sten och slungade. De visste, att den icke kunde nå de fjärran starka
djuren, men de fröjdades åt dess fart. Brant upp steg den och hven och
glänste i solen, och hvinande föll den. Och örnarna, som visste sig
vaktade, sträckte i några långa slag sina vingar och fortsatte öfver ett
annat berg sin hvirflande hvila. Då satte sig Zuar ned och drog Abisag
med sig och log och sjöng; som hvita stenar i en bäck glittrade hans
tänder under löjet, som sol i vattnet glittrade hans ögon. De talade om
sina får och visste att skilja dem åt, där deras ulliga ryggar skymtade
nedanför i snåren, de tvistade om sina lamms storlek, och deras röster
slingrade sig i hvarandra som bollarnas lopp under spelet, de lyste mot
hvarann som stjärna mot stjärna. Ibland böjde Zuar sig ned och kysste
Abisags knä.
Ofta talade han om David, herdegossen, som med ett enda kast af sin
bruna arm slungade ner lyckans och ärans frukt, det ville också Zuar
göra, och hans drottning skulle heta Abisag. Och i dagens ljus skulle de