Purpur: Berättelser - 10

Total number of words is 3310
Total number of unique words is 1150
31.5 of words are in the 2000 most common words
41.4 of words are in the 5000 most common words
47.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
personliga egendomlighet.
»Och under allt detta smälter godt i ondt till en mjuk clair-obscure,
rätt och orätt gunga upp och ner på en vippbräda, dygd och last befinnas
stå i det mest invecklade familjeförhållande till hvarandra och säga
ömsesidigt onkel, allt är intressant, allt ger stoff till en kvickhet
eller till ett frågetecken.
»Men hjärtats bildning har också förfinats. Den måste följa efter, man
kan låta bli att lyssna till den, man kan låta egoismen vända ryggen åt
den, eller smaken förstumma dess röst med en parfymerad näsduk, den är
där ändå. Och hjärtats bildning är demokratisk, mer och mer, den måste
vara så, den består ju bara i, att värmen breder sig längre och längre,
öfver allt flera.
»Men hvilkendera principen, tror Ni, segrar, den, som slår i blodets
slag och brinner från hjärta till hjärta, enkel, fattlig för alla,
omätlig som ett element, eller den andra som spinner in hvar och en af
oss i sitt särskilda nyanserade silke, ristar kring hvar och en af oss
sitt sällsamt snirklade pentagram, fjättrar oss och skapar kring hvar
och en af oss lekbilden af en värld, medan den första i en fläkt, ett
andedrag ger oss innehållet.
»Det finns två vägar att gå. Den ena bär utåt, från en själf ut i
vidderna. Det kan tyckas vara att utplåna sig själf att gå den, men det
är inte så, ingenting utplånas, ingenting förgås däruti -- är det inte
samma väppling som år efter år doftar vid ängskanten?
»Den andra bär inåt och uppåt i spiral, kretsande kring sig själf, det
_skulle bli_ ett torn, det _blir_ ett svarfveriarbete, en leksak. Nu
skall Ni höra, när jag först förstod det där. Det var i vintras. Jag var
med, jag också, och hörde föredrag, såg experimenter, en abbé --,
någonting! Han hade en lätt hand och kittlade oss på det behagfullaste
sätt med vetenskapens isnålar. Så var där ett försök att bränna diamant,
lösa upp den till intet, ingenting som syntes, diamanten som är det
fastaste och oförgängligaste ting, vi trott på, modets odödlighetslära,
slipad i facetter, blixtrande fram öfver bröstens andedrag och hårets
lockar! Han hade en så hexaktig, förtrollande apparat, pustar och kol
och glas och klolika järn, hans hvita händer foro fram och tillbaka
öfver det där med värdig beskäftighet, manschettkråset darrade -- det
var ett svårt experiment. Vi sutto lutade i krets omkring, vi hade intet
ljus, för att kunna se diamanten väl och se hur den förtärdes. Där var
bara svagt rödt sken som glimmade på våra pannor och våra smycken och
hans händer med en blixtrande ring. Offret, en rätt liten sten, låg i en
glasballong, tror jag, och såg på oss i matta små glimt, frostlika,
rysande glimt.
»Så var han färdig, och ett »gif akt» kom hela kretsen att luta sig mera
fram och vaja, och tyger frasade, och ögon lyste, och tänder lyste under
läppar som höllo andan. Det var någon slags luft, han släppte dit, så
var där eld i diamanten, en liten bländande låga, en uppflammande
klarhet, -- så mörker. Ingenting kvar, intighet, intighet! Där var
skratt och sorl af förtjusning, och det frasade i mörkret, och fötter
slogo mot golfvet, men jag var stel. Jag hade sett, hur den där lilla
lågan, som slocknade i intet, kom våra smycken att släckas, dödade hvar
glans i ögon, i tyger, i allt, kom hårets puder att synas dödt som aska,
lyste i en död krets; intighetens pust var där, där fanns ej annat. Och
den blef där hela kvällen, och den följde mig hem, och den är här, och
den finns i sidenets kyla och stenarnas klarhet, och den vajar öfver
hvar stiliserad blomma på min tapet. Vi lekte med den gnista, som skall
förtära oss, där är utbrunnen diamant i våra blickar.
»Och att tänka på den dag, då själfva solen åter blir varmare af att
speglas i människors ögon, och att veta, att man icke är med!»
Maurice kände, att han måste säga något, förstod, att det måste vara
något han verkligen menade, icke en vacker leksak som skulle ha skorrat
mot stämningen, -- men han var rädd att säga för mycket.
»Åter», citerade han »ja visst, det är ju så han menar, Rousseau!
Paradiset, inte längre mellan Gihon, Pison, Hiddekel och Prath, men
mellan Missouri och Mississippi eller Senegal och Gambia eller några
andra vatten som aldrig vanhelgats af tvål. Men, om nu Rousseaus
urmänniska skulle befinnas vara urmakarlärling från en präsbyterskola i
Genève, om vi med all vår stil vore mindre stiliserade, än han, det är
en öppen fråga, -- om Ni vill. Och om den flod, Ni talade om först, vore
till bara för skummets fina och spröda linjer, bara för fallets lek --
det står ofta en brokig regnbåge däröfver.
»Om personlighetens själfulla återspegling af världen vore lika mycket
värd, som världen själf med dess massa och tyngd -- om det vore lifvet
själft som söker sitt slut i en skarpt och fint präglad stil, liksom
epigrammet finner sitt i udden? ...»
Han släppte tråden, det roade honom ej att taga upp den, och han kände,
att hans ord flögo ut i rummet bara.
Madame såg långt bort, talade långt bort.
»O nej, men det lefver allt, det har mening för sitt lif; allt vill
lycka. Se, jag själf, hur längtar icke jag efter lycka!
»Jag gick ut i morse med hjärtat stort af allt det där, jag rörde vid,
-- af Jean Jacques. Jag lutade mig mot dörrposten och drack luftens
friskhet, med tårarna nära att brista fram, och solljuset var mig en
öfverstor och oförtjänt skänk. Jag gick fram mot rosenbosquén, den
stora, där Ni improviserade den lilla nätta dikten om prins Amadoux, som
inte var ämnad att skratta åt alls. -- Om prins Amadoux hade kommit nu,
i stället för annars, och talat om något annat än om Amadoux, hvem vet!»
Maurice afbröt med en handrörelse, som bad om ursäkt.
»Men det kan icke vara så dåligt med Er», sade han. »Ni gör mig glad af
den mest oegoistiska glädje. Elakhetens lilla blåa låga brinner ännu hos
Er, alltså få änglavingarna ännu en tid gömma sig i ert siden. Men den
sveder mig grymt, er elakhet, Ni är alltför raffinerad! Att visa den
stackars herr Räf inte ens drufvorna, dem han inte når, utan bara deras
spegling i det förflutnas sjö som flyr, bara han andas på dem, och det
fast Ni vet att, han inte _kan_ trösta sig med att förklara dem sura,
och efter att med er trötthet ha på förhand afväpnat hvarje hans
möjlighet att plädera sin sak!»
Hon såg på honom med en kort blick af misstro och en smula medlidande
som genast tröttnade.
»Herr Räf får resignera, han får klaga öfver drufvornas falskhet och
sätta sin egen trohet till kontrast och fånga sig en ny hvit höna, --
hvilken i ordningen lämnar jag åt honom själf att afgöra. Men jag
fortsätter:
»Jag gick med båda händerna sammanknäppta, icke af andakt, fastän jag
kände mig lyckligare och bättre än annars, men emedan jag måste hejda
min lust att verka och skapa, tills jag gjort mitt val -- så rik var
jag! Jag såg och såg, jag vet icke allt, hvad jag visste, jag kände sus
af vingar kring öronen.
»Jag ville vara med i detta som kommer, jag ville arbeta, jag valde
bland flera planer, än jag hade fingrar till. Jag skulle ha skola här,
jag skulle ha Jean Jacques, jag skulle ge penningar till böcker, till
resor, jag skulle resa själf, jag skulle lära själf, ack, det är svårt
att ens komma ihåg nu! Så kom jag som jag visst redan sagt, till
rosenbosquén. Där måste jag hvila mig, jag kände mig matt af att luften
var så tunn och frisk.»
Hon höll upp med ett leende, som var mera sorgset än gäckande. »Rosorna
där voro också så vackra ...» Maurice ville få henne att hålla upp, hon
såg så trött ut, icke endast kroppsligt, -- men denna gråblå blick, som
vatten!
Han grep fatt i detta ord, rosor, såg för sin blick bosquén med alla
dess färger och på den krumma bänken en liten spröd figur som borde
sofva; han ville gripa med båda händerna af de lätta bladen och hölja
henne därmed och stänga allting annat ute.
»Rosor», sade han, »åh rosor! När Ni säger det ordet, får det en så
sällsam suggestiv makt. Det ligger i er stämmas mjuka böjningar; hvart
ord, Ni säger är ett finformadt buckligt rosenblad.
»_Det_ var just de lätta, vackra väsen, jag ville tala om nyss, det är
just de spöken, man kan göra historier om, att fylla er konstgjorda
kvällsskymning. Men Ni hejdade mig då, förlåt -- nå, nu har Ni själf
varslat in dem, nu är skulden er, och skulden är förresten alltid er,
att man tänker på rosor i er närhet.
»Känner Ni många? Visst, icke sant? Jag känner tusen, har hört deras
historier, förstår deras lynnen och nycker och drömmar, har hört deras
namn hviskade i mitt öra. Icke de vanliga namnen efter hertigar och
kardinaler och abbéer, och hvad nu deras beskyddare månde heta, men
nätta, lätta egennamn, Mariette och Suzette och Chloris och Ninon och
Rosette och den mörkhyade, muntra Laurette, deras smeknamn, som bara de
närmaste bekanta få veta.
»Ni förstår mig ju? Ni känner det också på detta sätt? Hvar ros är ett
väsen för sig, en personlighet som kunde ha mycket att berätta, om det
icke vore onödigt, ty man ser hela historien bara på deras min. De äro
så förfinade, så sprödt eleganta, så subtilt stilmättade, men ändå så
omedelbara och enkla.
»De gula, tänk på de gula! Med smala, litet tunga hufvud, bladen
sammanslutna och smärta, bara för att de yttersta flikarnas abandon
skall vara så mycket mera tjusande. Och deras doft, åh, deras söta,
hemlighetsfulla tunga doft, som man tycker sig dricka vid inandningen.
Det är ur dem, hvilkas blad nedåt gå öfver i brunaktigt skärt. En del
andra, ljusare, ha den litet syrlig, litet sträf, med lukt af regn och
fuktig jord, men så lätt! De ha bladen litet skrynklade, det är något af
flickaktig magerhet öfver dem -- men så muntra tankar de ha, ironi och
skratt, bara för skrattets skull, ironien!
»Och de hvita, svällande vida, som vallmo eller pion! En lätt krydda i
deras doft, något narkotiskt! Det hvitas raffinement är doldast och
farligast af allt!
»Och detta i så sunda former, i linjer så lugna och stora, linjer af
amfora, ofläckad marmor -- hvilken mystère i hvarje ros!
»De skära, dem har ni kanske varit förtroligare med förr än nu; åh, så
yra hufvud! De stöda sig hur som helst, hvila hvar som helst, de se ut,
hvart det faller sig, ur friska, ljufva anleten och le lika godt mot
allt. Hvart deras blad är hvit glans, om Ni ser efter, det skära är som
ett sken däröfver, af blod som kommer och går. Ur det haf, där Venus
föddes en morgon, kommo de till, väsen af pärlemor och morgonrodnad.
Deras doft är munter, ingenting annat, sorglöst och slösande glad, söt,
men så lätt och frisk!
»Och de mörka, hvad de nu ha för färg -- det är så svårt att säga! Rödt
intill violett och brunt, rödt upp till den grellaste fanfar, som bryts
af helt stumt, rödt i de innerligaste förtoningar, rödt ned till blått
och svart. Passionsrosor, syndiga systrar, heliga, flammande, utbrunna
sinnen. Rosor, födda att bladas af genom sin egen svällande lifskraft,
dödens märke redan i knoppens spets, blå skugga, där dagen bryter
ljuset, svart pest i det innersta hjärtats hjärta! Eller också så sunda,
så sällsamt sunda, blickande ut mot Er med stora, mörka, obekymrade
ögon, badande nästan trotsigt i sol, men de känna ej trots, de känna
ingenting sammansatt eller sjukt. Det är solen själf som ser sig själf
ur dem, deras lif är kort, mätt som ett lif, men oändligt långt, mätt
som en blick mot den, hvars glans är för stark för andra att uthärda mer
än i en blink.
»Men alla de tusen, de hvita och skära och gula och purpurljusa och
purpurmörka, så fulländadt sköna inom sig själfva, så fullödigt stora
konstverk som intet af människohänder, hvar och en värld för sig, där
längtan funnit sin gräns! Där är stilens triumf! De sätta ej frö, men de
lefva genom naturens lagar -- hvad är också till utan dem? -- de äro
formade genom människotankars famlande försök, men i deras seger är den
dolda naturidéns triumf. Och, emedan de äro konst, men icke nytta, äro
de därför mindre öfverlägsna sitt proletariat, nyponrosorna, täcka,
friska väsen, de också, men så fattiga, så kortlifvade i sin blomning,
så ensartade i sin form, med frukten nästan genast svällande under de
lösa bladen, med framtiden nästan genast pockande mot skönhetens »nu»?
-- »Drömde Ni ingenting af det där, när ni såg ut öfver dem, där i
bosquén, var där inte rikare med dagg öfver dem, än öfver annat, var där
inte mera sol öfver dem? Stilens utveckling är icke tragedi, det hela
vet icke af tragedier, i delen och begränsningen lefver det tragiska.
Stilens utveckling är sig själf nog, är sitt eget apoteos; i besegrandet
genom högre utvecklingsformer går den under, men det som är utom och
nedanför har ingen domsrätt öfver den.
»Tänkte Ni icke något af det där, kände Ni icke er egen skönhet le af
glädje öfver sig själf, drömde ni ingenting?»
Madame hade länge haft ögonen slutna mot bilder som drogo förbi, hon
öppnade dem ej heller nu, när hon svarade:
»Jag drömde om hela rosen som ett väsen, med stam och blad och blinda
rötter, allt skönt, i fulländadt jämnmått, den hvita amforan utan
narkotisk doft, den djupa purpurn utan dödens märke.»
Hon öppnade halft sina ögonlock liksom hvita, trötta vingar. »Och tack
för ert försök, men det var som en blomsterhyllning öfver en död. Jag
var som i domning, jag kände bara de tunga våta bladens börda. Ni skall
strax fatta, hvarför det tog mig så.
»Ser Ni, jag var i rosenbosquén, och jag drömde ... Det där, Ni hörde.
Det, jag ville göra, och det, jag ville veta, och det, jag ville tänka
och känna. Jag kunde ju icke göra det genast, det vill säga, kunde nog,
men ville njuta af förväntningen först -- så föll det mig in, att hvad
jag kunde göra nu, det var att ta mig af dem där, rosorna. De voro så
törstiga och tunga, och jag höll af dem.
»Så började jag mitt arbete. Det var icke långt till fontänen, och bara
den late Narcissus kunde se, om jag bar mig tafatt åt, och han såg bara
på sig själf. Vill Ni tro mig? Som jag gick där, blef detta till ett
hjältedåd, början på allt var det, invigningen, den lysande triumfbågen
öfver vägens gula band. Efter den segern kunde jag binda mig en krans af
lager -- och rosor med, förstås -- och taga itu med hvad som helst.
»Det var kyligt och friskt om händerna, litet tungt just i skuldran, men
det var förtjusande allt. Jag vattnade och sjöng, och vattnet sjöng, och
jag lutade mig öfver dem, och de voro så tacksamma, och det glittrade så
vackert i bladen. Men solen var het, härlig och stor, men åh, så het!
Och så doften, doften! Tung som vin, het som vin, skarp som gift och med
något hviskande, smygande i sig. Skulle jag icke ens duga till att
vattna rosor!
»Jag badade pannan i vatten och svindlade af välbehag och bar och gick.
Men så brast det för mig, och _det_ var öfver mig, som Ni fann mig i.
Det var nog inte många rosor, jag vattnat. Men jag låg på bänken,
slagen; det flammade rödt för ögonen, uddigt rödt, det hviskade och
gäckade och ringde och hotade mot min hörsel. Det var midt i min domning
en punkt i hjärnan som tänkte så klart och skarpt, det gjorde ondt --
det föll så mycket rosor kring mig också.»
Hon höll upp med samma tomma, sjuka blick som först.
»Men det var ju en tillfällighet», sade Maurice, »i morgon är det öfver,
i morgon gör Ni, hvad Ni vill.» Hon rörde läpparna till ett »nej», men
gaf det ej ens ljud.
»Jag är mera än dödssjuk», sade hon så, »fast det bara är vapeur, jag
har, och fast det kanske är öfver i morgon, och fast det kan hända, att
jag har den igen och igen ett år från nu.»
»Ser Ni, den vanlige dödssjuke, han dör, men det är bara han, som dör,
ikring honom är lifvet lika starkt, kraften är kvar. Hos mig är det
lifvet själft som är sjukt. Det har odlats som en af edra gula rosor, de
med ironien i doften, koketta skrynklade, icke fula, tvärtom. Men i den
formen är lifvet dödt, och det där smittar; närmast omkring är allting
sjukt af samma sjuka. Det är ett släktes sjuka, det är kanske mer, det
är kanske skönhetens och förfiningens sjuka. Men icke triumf! Efteråt
kommer där kanske en fyr med öppna, djupa ögon, en Jean Jacques, med
skönhetstörst också i sitt stora hjärta och stark nog att icke behöfva
en enda mask från komedien, en Emile den sublime, och så säger han efter
en blick mot våra minnen, att vårt sköna var fult, och han har ett annat
ideal. -- Och kanske bär det också dödens märke i knoppen.»
Maurice kastade en snabb, liffull blick på henne, men vände den strax i
missmod bort.
»Den skulle kunna botas, er sjuka», sade han mjukt, »men jag kan knappt
antyda räddningen -- nu är Ni ju så svag! Det är hårdare, än Ni tror,
att finna sitt lifs lyckligaste tillfälle glida sig ur händerna, emedan
det är för sprödt att gripa i. Men er skugglikt flyktande tanke på
Amadoux, ert behof att dela er lycka, när Ni var rik, där var medlet att
ha rikedomen kvar. Däri är lycka, utan det är allt tragiskt. Och nu är
äfven Amadoux tragisk, men han kunde säga -- åh, han kan tiga ...»
Hon såg fullt och helt på honom.
»Jag _får_ säga mera? O, så vänd då bort er tanke från pedantiska
grubblerier. Hvad som är och hvad som blir, och hur det är och blir,
hvad gör det? Men hvad som sjunger och jublar och ler i allt och är det
enda verkliga i hela illusionen, det rosiga ansiktet bakom masken, hvad
är det annat, än kärleken? När Venus satt vid stranden, tog hon upp en
snäcka och höll den intill sitt rosiga öra och lyssnade till hafvets sus
och tidernas sus därinne, och hennes fina förnimmelse förstod allt däri,
fångade allt i det ljudet. Men hon log hela tiden: hvad gör det mig?
Likaså evig är jag och min skönhet! Och, när hon hört en stund, blåste
hon på lek i snäckan, och det blef en klingande ton som fladdrande
dansade ut i luften. Och den tonen är kanske det enda riktigt sanna,
liksom det är det skönaste af allt, och den har klingat igen i det
vackraste, som sjungits, och allt det oändligt mycket vackrare som icke
sjungits men hviskats och skrattats och jublats från läppar nära
hvarandra.»
Hon såg bort igen, och han tystnade.
»Nej, Amadoux», sade hon, »plymen räddar icke hjälmen. När man en gång
sett skeptiskt på en lek, då är den leken slut, har man sett djupt, kan
man icke dröja vid ytan igen. Den lifslust, Ni behöfver att binda er
rosenkrans med, kan ha spunnits ut i så subtil förfining, att den
brustit -- där ligga så rosorna. Men jag är trött, luften är så tunn,
hvart ord faller som bly däri, nu måste Ni gå!»
Maurice bugade sig ned och kysste hennes hand, den såg helt skör ut i
sin pärlemoraktiga hvithet, låg där matt och viljelös som en snäcka, den
tidvattnet lämnat död i sanden.

You have read 1 text from Swedish literature.
  • Parts
  • Purpur: Berättelser - 1
    Total number of words is 4998
    Total number of unique words is 1488
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 2
    Total number of words is 5017
    Total number of unique words is 1558
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 3
    Total number of words is 4825
    Total number of unique words is 1622
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.9 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 4
    Total number of words is 4813
    Total number of unique words is 1648
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 5
    Total number of words is 4829
    Total number of unique words is 1589
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 6
    Total number of words is 4898
    Total number of unique words is 1586
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 7
    Total number of words is 4887
    Total number of unique words is 1523
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 8
    Total number of words is 4368
    Total number of unique words is 1261
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    41.7 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 9
    Total number of words is 4684
    Total number of unique words is 1564
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Purpur: Berättelser - 10
    Total number of words is 3310
    Total number of unique words is 1150
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.