Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 5

Det var inte ofta någon resande brukade anlända med det tåg, som på
de mest oberäkneliga tider besökte Harristown, och därför var hela
den lediga delen af stadens befolkning nere och mötte den man, som i
samhället representerade turistströmmen.
Nykomlingen steg af tåget och gick med värdiga, ehuru något osäkra steg
uppåt gatan, under afsjungande af en vacker sång, som handlade om »The
girl I left in sunny Tennessee», följd på något afstånd af en lifligt
intresserad befolkning. Fastän mannen aldrig varit sedd i staden förr,
ställde han instinktivt färden direkt till Johnsons förfriskningsställe,
och hopen följde villigt efter.
Där inne debuterade nykomlingen, och gjorde genast lycka.
Han steg nämligen fram till disken, satte ned kappsäcken, betraktade
bartendern Jenkins, betraktade den församlade menigheten, stod så omkring
tio sekunder med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet, och yttrade
slutligen:
-- Nå?
-- !!??
-- Hva’ ä’ ni för några afritade fårskallar?
Ett obehagligt mummel blef svaret, blickarna mörknade och en och annan
näfve sökte sakta revolverfickan.
-- Ni ha ju inte det ringaste begrepp om gästfrihetens enklaste bud vis à
vis bemötandet af en törstig, pank och efterlyst främling.
Ett gladt sorl blef svaret, blickarna ljusnade och alla händer sökte
byxfickorna där pängarna förvarades.
De erforderliga törstsläckarna kommo fram, och befolkningen, som
tilltalats af främlingens obesvärade sätt, bjöd gärna. Nykomlingen lät
utan svårighet förmå sig att dricka ett glas med hvar och en af de
närvarande, och inom kort insågo pojkarna, att han var i behof af hvila.
Man bar därför in honom i hotellet, hvars resanderum var jämförelsevis
oupptaget, d. v. s. befolkat af endast fyra kreatursdrifvare.
Följande morgon var nykomlingen, trots allt, tidigt uppe och tog sig en
morgonpromenad, dels för hälsans skull och dels i afsikt att skaffa
mynt. Han träffade också snart en landtbo, med välmående, ehuru icke
särdeles intelligent utseende, med andra ord, just en sådan person, som
han sökte. Till denne sålde han en af sina revolvrar, under uppgift, att
det var samma vapen, som Napoleon använde, när han sköt St. Helena. På
grund af pjesens kuriositetsvärde erhöll han hela femton dollars för den,
ehuru den såg ut som en vanlig, sexdollars Smith & Wesson.
Med denna summa på fickan, gick han till Johnsons, där han träffade
en hel del af kamraterna från föregående kväll. Han bjöd naturligtvis
genast på en »round», som han, till allmän förvåning, också betalade, och
började sedan berätta för en intresserad åhörareskara:
-- Well, boys! Jag kan nog förstå, att ni undra hur jag, som ju är en
verkligt fin karl, råkat hamna i den här fördömda hålan, och med hänsyn
till den gästfrihet, hvarmed jag blifvit mottagen, har jag beslutat
att låta er få höra historien om den rad motgångar som drifvit mig, en
framstående medborgare i den stora staden Chicago, hit ut i ödemarken.
För icke länge sedan innehade jag en framskjuten post i en af Chicagos
största firmor, och ett af mina göromål var, att hvarje vecka aflöna
firmans arbetare och kontorspersonal. Dessa aflöningar uppgingo till ett
ganska stort belopp, och jag for alltid själf till banken för att hämta
pängarna, ty åt någon annan vågade jag icke anförtro detta ansvarsfulla
uppdrag. En dag, när jag skulle fara tillbaka till kontoret efter att i
banken ha lyft aflöningsbeloppet, kom jag att i hastigheten stiga på fel
spårvagn och befann mig inom kort vid järnvägsstationen. Här hoppade jag
af, i afsikt att följa med nästa vagn tillbaka, och stod just och väntade
på den, när jag fick se en bekant gå in i stationen. Som jag i detsamma
erinrade mig, att jag hade något angeläget att säga honom, skyndade jag
efter, men han hade försvunnit i trängseln. Det stod emellertid ett
tåg färdigt att afgå, och i tro att han möjligen var ombord gick äfven
jag på tåget för att söka honom i vagnarna. Min vanliga otur förnekade
sig icke heller denna gång. Tåget satte sig i rörelse, och var i full
gång innan jag hunnit fullt fatta hvad som händt. Till råga på olyckan
var det ett expresståg, som icke stannade förrän i St. Paul. Jag hade
således ingenting annat att göra, än att följa med till St. Paul, och
än mer, jag måste naturligtvis betala biljetten. Några egna pängar hade
jag för ögonblicket inte på mig, och var därför nödsakad att använda min
principals.
Nu kunde jag naturligtvis icke resa tillbaka utan vidare. Hvad anledning
hade min chef att tro min, jag medger det, ganska osannolika historia, om
jag kom hem med brist i kassan? Antagligen skulle han skicka efter polis
och låta sätta in mig för förskingring. Därför beslöt jag att stanna i
St. Paul och arbeta ihop det felande beloppet, för att sedan återvända,
lämna tillbaka pängarna och förklara saken. När intet fattades i summan
skulle han säkert tro mig, och kunde i alla händelser icke skicka efter
polis, då han ju ingenting förlorat.
Alltså stannade jag i St. Paul och sökte arbete, men sådant tycktes icke
finnas att få. Många, långa dagar gick jag där i hopp att något skulle
yppa sig, men förgäfves. Som jag dock inte ville fara illa, och ju ämnade
ersätta hvad jag gjorde af med, bodde jag på Ryan hotell, och skulle haft
det utmärkt bra, om icke sorgen öfver, att jag icke kunde återvända till
Chicago, plågat mig så djupt.
En vacker dag lade jag märke till, att en ung man med breda axlar och
skarpa ögon, ofta tycktes ha sina vägar åt samma håll som jag. Jag anade
att han ville mig något, men min medfödda blyghet gjorde, att jag sökte
undvika honom så mycket som möjligt. Men utan resultat. Slutligen såg jag
från fönstret honom en dag gå in i hotellet, och som jag antog att han nu
beslutat att tala med mig, skyndade jag nedför trappan medan han åkte upp
med hissen, och skyndade till järnvägsstationen. Detta gjorde jag, mina
herrar, endast på grund af min blyghet, trots det jag hade en aning om,
att mannens ärende var just att erbjuda mig stadigvarande arbete.
Jag skyndade således till järnvägsstationen, och köpte biljett för de
slantar jag hade kvar. De räckte precis hit. Därför kom jag hit, och
därför var jag utan pängar när jag kom. Om inte en medresande gifvit mig
litet whisky, så hade jag heller inte fått den allra minsta näring i
kroppen på hela resan, och då vet jag inte hur det hade gått.
När främlingen slutat, uttryckte alla sin djupa medkänsla för den af
olyckan hårdt pröfvade mannen och en insamling igångsattes genast, hvars
resultat, tillsammans med de pängar han under dagens lopp vann på poker,
gick upp till ett rätt betydande belopp.
Senare på aftonen anordnades en liten fästlighet för honom, och när
deltagarna fram emot dagningen skildes, stod det klart, äfven för en
flyktig betraktare, att de icke kommit från någon goodtemplarbal.
När Harristown nästa morgon vaknade var nykomlingen försvunnen. Äfvenså
Pat Flanagans bästa häst och innehållet i krögare Johnsons kassaskåp.


I misshugg.

Om en harristownbo någon gång råkar skjuta ned en främling, så brukar man
inte räkna så noga med det. Hvar och en kan ju begå ett fel. Råkar han
skjuta ned en annan harristownbo, så gör han dock bäst i att resa bort
några månader, tills den bortgångnes anhöriga och vänner något lugnat
sig. Skjuter däremot en främling ned en harristownbo så kan man vara viss
om, att det blir lif i luckan. Sheriffen kommer i rörelse och hvarje
manlig stadsbo, som kan sköta en revolver -- och hvilken harristownbo kan
inte det -- ställer sina krafter till hans förfogande för att uppspåra
den brottslige och befordra honom till sitt rättvisa straff.
Det hände en gång för icke så länge sedan, att en främling, som uppehöll
sig i staden för att sälja patentmedicin -- en medicin, som rönte
strykande åtgång, då den till såväl smak som verkningar var förvillande
lik konjak -- råkade i ordväxling med en patient, som tagit en väl stor
dosis af läkemedlet. Patienten, som var en hetlefrad herre, förde högra
handen bakåt, med den naturliga påföljden, att han ögonblickligen blef
nedskjuten. Bättre förekomma än förekommas, heter det ju.
Medicinmannen, som hade fullkomligt klart för sig den sannolika följden
af skjutningen, tog sin tillflykt till hotellet, körde, med revolvern i
hand, ut de innevarande, barrikaderade dörren, och sköt från fönstret
utan åtskillnad på hvar och en, som kom inom skotthåll.
Ljudet af skotten hade naturligtvis väckt en del uppmärksamhet, och den
tillgängliga styrkan mobiliserades hastigt. Sorgligt nog befann man
sig midt uppe i boskapsmärkningen, då större delen af stadens manliga
befolkning var ute på rancherna. Därför lyckades inte sheriffen anskaffa
mera än tolf man, ehuru unge Collins, som nyss kommit till sta’n och ännu
knappast räknades som riktig harristownbo, äfven inmönstrades.
Sheriffen förlade sin styrka bakom husen i närheten af hotellet, och höll
sig passiv till mörkrets inbrott. Under denna tid växlades endast enstaka
skott mellan de stridande parterna, och ingen skada åstadkoms å någondera
sidan.
När det så mörknade delade sheriffen angreppsstyrkan i två afdelningar.
Den ena, under hans eget befäl, skulle från de närliggande hustaken
beskjuta hotellet, medan den andra, förd af borgmästaren, försiktigt
avancerade för att sedan, med en enda, gemensam rusning söka spränga
dörren och gripa missdådaren. När rusningen skedde, skulle sheriffen med
sin eld hålla den belägrade från fönstret, och således hindra honom att
beskjuta de anfallande.
Detta program följdes till punkt och pricka. Från hustaken skickade
sheriffstyrkan ett sådant kulrägn mot hotellets fönster, att den stackars
medicinmannen inte vågade visa en flik af sin eftertraktade lekamen.
Borgmästarens afdelning avancerade icke desto mindre med den yttersta
försiktighet tills den befann sig bakom hörnet af det hus, som låg midt
emot hotellet. Sedan störtade den med ett indiantjut mot dörren, som
snart gaf vika för angreppet.
Med ett ljudligt hurra, inträngde borgmästarens armé i byggnaden, medan
sheriffens lagade sig ned från taken med en hastighet så beräknad, att
man skulle hinna fram när faran var öfver, men dock icke för sent för att
dela äran.
Men den ära, som fanns att dela, var så liten, att den knappast räckte
till åt en, om än aldrig så anspråkslös. Fågeln var nämligen utflugen.
Husets baksida, där hvarken dörr eller fönster fanns, hade man nämligen
icke ansett det löna mödan att bevaka, och så hade karlen helt enkelt
brutit loss ett par bräder ur väggen och gifvit sig af.
Där stod man nu, tolf stycken stora, starka präriepojkar, med en
borgmästare och en sheriff bland sig till på köpet, och hade låtit en
förbrytare slippa undan. Och orsaken till det hela var, att man inte
tänkt på, att det, för en energisk karl, finnes möjligheter att gå fram
öfverallt, äfven där inga dörrar finns.
Men det kunde repareras. Styrkan delades i patruller om två man, tre
vakter utsattes, en vid hotellet, en vid järnvägsstationen och en vid
banken. Borgmästaren, som upptagit mannens försvinnande som en personlig
förolämpning, jagade på egen hand.
Unge Collins, som fått vakten vid hotellet på sin lott, tyckte att det
kändes kusligt, när de öfriga försvunnit i mörkret. Han kände, såsom
själf varande främling i staden, en viss sympati för den andre, som
nu jagades som ett djur, därför att han gjort hvad hvar och en af de
jaktifriga harristownborna utan minsta betänkande skulle ha gjordt själf,
om han varit i samma situation. Collins var inte rädd precis, och hade
beslutat att skjuta så fort han såg en skymt af den jagade, men anropade
lika fullt den högste, att främlingen inte skulle ta vägen åt det hållet.
Då och då hörde han kamraternas rop, där de meddelade sig med hvarandra,
och han tänkte på hur obetänksamt det var af dem att på detta sätt ge
tillkänna hvar de voro.
Plötsligt närmade sig springande steg på andra sidan hotellet. Ett skott
small, och borgmästarens röst hördes:
-- Pass på, Collins, han kommer rundt hörnet.
Collins stod färdig och väntade. Sekunderna gingo långsamt, en efter
en, och blefvo en half minut. Då skymtade i mörkret en person,
som försiktigt kom smygande rundt husets ena hörn. Collins sköt
ögonblickligen. Karlen slog ut med armarna och sjönk tillsamman, och med
ett jubelskrän rusade Collins fram. Men när han lyste med en tändsticka
på den skjutne, gick det en kall kåre utefter hans rygg. Den person, som
låg framför honom var nämligen -- Harristowns borgmästare.
Collins stod skräckslagen. Nu voro goda råd dyra. Han visste inte
hvad han skulle taga sig till, och när en person kom smygande rundt
byggnadens andra hörn, sköt han inte. Den andre gick fram till Collins,
och lyste på honom. Vid tändstickans fladdrande sken, kände Collins igen
medicinmannen. Denne blinkade ett tag med vänstra ögat. Collins förstod,
och blinkade tillbaka. Tillsammans gingo de båda till borgmästarens och
sheriffens hästar, som stodo bundna vid en påle där bredvid, svängde sig
upp i hvar sin sadel, och lämnade oförtöfvadt staden.


Yankees.

-- Ja, sade newyorkaren. Vi ha verkligen rätt höga hus här och hvar i
New-York. Som ni vet, så finns det folk, som äro födda i någon af de
högsta våningarna, och som lefva hela sitt lif där uppe. Ned till gatan
komma de sällan eller aldrig, det är ju för dem en lika lång resa, som
det är för oss att resa jorden rundt. Vilja de ha ombyte, så fara de bara
en fyrtio, femtio våningar upp- eller nedigenom, så få de resa nog. De
ha ju också allt hvad de behöfva där uppe. Präst, skola, kyrka, apotek,
teater, cirkus och lekplan, finnes ju i hvar tionde våning eller så. Det
hände en gång, att en karl föll ned från en af de högsta våningarna i ett
dylikt hus. Well, man telegraferade genast ned och bad dem ta emot honom
när han kom, och brandkåren ryckte mycket riktigt ut, och fattade posto
med ett brandsegel där man beräknade att han skulle landa. Han kom också
i laga tid och precis midt i brandseglet kom han, så att han blef alls
inte skadad. Men han var sorgligt nog redan död. Han hade svultit ihjäl
på nedresan, stackars karl.
Chicagobon valkade bussen, spottade på en fluga som kröp i taket borta i
rummets motsatta hörn, läppjade på sin grogg och fnös.
-- Det förutsätter visserligen en ganska väl utvecklad byggnadsindustri,
där nere i den där lilla sta’n, hvad han nu heter igen, men den förvånande
ringa motståndskraften och kallblodigheten hos karlen, som föll, visar
med all önskvärd tydlighet, att han var från Östern, där folket ju är
klenare, såväl fysiskt som intellektuellt. Hade det varit en chicagobo,
så hade han naturligtvis sagt ifrån, när han for förbi något fönster, att
han ville ha mat. Ordern hade telegraferats ned och några våningar längre
ned hade maten kastats ut till honom. Han hade fått näring på nedresan
och antagligen rest med Barnum nu, etiketterad »Flygmänniskan». Följande
lilla sanna berättelse kan kanske ge en idé om af hvilket material
invånarna i världens verkliga hufvudstad äro gjorda. På taket till ett
mindre hus -- 50 våningar endast -- i Chicago, låg en plåtslagare.
Tuggade tobak gjorde han naturligtvis, i likhet med alla andra upplysta
människor, och när han böjde sig fram öfver takets kant för att spotta ut
bussen, råkade han taga öfverbalansen, och anträdde skyndsamt nedresan.
Medan han föll räknade han de våningar han for förbi, 50, 49, 48 o. s. v.
men höll på samma gång ögat på tobaksbussen, som flög bredvid honom. Som
han passerat första våningen skrek han till: »Jag var först!», sen slog
han i gatan. Det är hvad man t. o. m. i Chicago kallar kallblodighet.
-- Alldeles riktigt, återtog newyorkaren, och eftersom han kom först,
får man antaga att han också hade en mycket stor hastighet. Egendomligt
att han glömde att ta tiden. Det skulle en verkligt kallblodig karl, en
karl från någon världsstad på ostkusten till exempel, alldeles säkert
ha gjort. Det hade varit värdefullt för vetenskapen att ha reda på hur
lång tid en person behöfver för att komma ned rakaste vägen från ett
femtiovåningshus. Jag för min del tror, att mannens hastighet i det
allra närmaste skulle kunna jämföras med något af våra tågs. Att uppnå
_fullkomligt_ deras hastighet tror jag dock inte, att han skulle lyckas
med. Inte i Chicago. Luften lär ju där vara så tjock, att man vissa dagar
får använda snöplog för att komma fram, och det är ju tydligt, att detta
skall ha en menlig inverkan på ett föremåls hastighet. Jag nämnde visst
helt nyss våra tåg! Vi ha värkligen nere i New-York ett och annat tåg,
som kan konsten att förflytta sig framåt. Jag minns hur jag en gång, på
en resa mellan New-York och Filadelfia, lade märke till ett högt staket,
som löpte utefter banan. Hur jag än brydde min hjärna, så kunde jag inte
fundera ut hvad det där staketet skulle vara till, och frågade därför vid
framkomsten konduktören hvad det var för idé med det hela. Han förstod
först inte hvad jag talade om, men snart gick det upp ett ljus för
honom. »Staket», sade han. »No sir, det var inte något staket ni såg. Det
var telegrafstolparna.»
-- På tal om telegrafstolpar, inföll friscobon, som nu tyckte det vara
tid att blanda sig i samtalet. Jag reste en gång mellan Denver och Los
Angeles, och var mycket förvånad öfver, att jag, på hela vägen, inte
såg mer än en enda telegrafstolpe. Saken föreföll mig mystisk, och jag
frågade konduktören. »Telegrafstolpar», sade han. »Åhjo, det finns det
nog så att det räcker, men man hinner aldrig se dem.» -- »Men jag såg en,
nyss vi lämnat Denver», svarade jag.
»Äsch», sa’ karlen. »Inte var det någon telegrafstolpe inte. Det var
Klippiga bärgen.»
-- Jag kan förstå, att herrarna ha den ganska egendomliga vanan, att
ofta färdas med godståg, började chicagobon igen. Det gör aldrig jag.
Jag reste en gång från Chicago till Omaha med ett verkligt snälltåg. När
jag lämnade Chicago följde min hustru mig till tåget. Just som jag böjde
mig ut genom kupéfönstret för att kyssa henne till afsked, satte tåget
sig i gång, och jag kysste i stället -- min svärmor, som tog emot mig på
perrongen i Omaha. Brrr.


Stadsresan.

Det är inte utan, att Bill och jag kände oss ganska obehagligt berörda
när vi från präriehålans okonstlade lif och billiga spritpriser
kastades in i storstadens vilda »struggle for life». Storstadslifvet
slog inte an på oss. Våra enkla, naturliga Harristownseder tolererades
icke, och vår personliga frihet, hvilken vi vant oss att betrakta som
oinskränkt, kränktes på det mäst upprörande sätt af ett par irländska
poliskonstaplar. Orsaken härtill var endast den, att Bill såg en vacker
dam på gatan och, rättfram och hjärtlig som han är, klappade henne under
hakan. Damen skrek till så att Bill hoppade flere meter baklänges i
förskräckelsen, och en obekant mansperson rusade mot Bill med knutna
näfvar. Han hann dock aldrig fram, ty med ett välriktadt slag mot
hakspetsen sände jag honom till sömns. Så kom polisen och tog hand om
oss. Bill anklagades för att ha groft förfördelat ett fruntimmer, och jag
för att ha öfverfallit och illa misshandlat en karl.
Det hade nog gått rätt illa för oss, om inte polislöjtnanten varit en så
hygglig karl. Sedan han frågat om vi hade några pängar, och fått ett
jakande svar, förklarade han, att han mycket väl kunde förstå hur svårt
det vore för oss landsortsbor att hålla reda på, hvad som gick för sig
och hvad som icke gick för sig i en storstad. Han tviflade inte på, att
man i Harristown allmänt hälsade på damer enligt den af Bill praktiserade
metoden, och han insåg äfven, att jag endast velat försvara en kamrat mot
ett, i mitt tycke, omotiverat anfall. Som däremot polisdomaren vore en
sträng man, utan försyn för främmande seder och bruk, trodde löjtnanten
alldeles säkert, att vi skulle få tre månaders fängelse hvardera om vi
kommo inför honom. Detta kunde dock undvikas genom att betala böterna,
tio dollars person, till polislöjtnanten, som sedan skulle ordna
saken. Vi betalade ögonblickligen och gingo vår väg, glada öfver att
ha påträffat en så vänlig polislöjtnant. När vi senare erinrade oss,
att han glömt att ge oss böteskvitton, började vi förstå, hvarför en
polislöjtnantsbefattning anses så lönande.
Från polisen gingo vi direkt till en krog som vi hört talas om. Huset där
den är inrymd, hade förut varit kyrka, men när pastorn såg, att hjorden
ökades, så att affären inte längre kunde rymmas i den trånga lokalen fick
han sig ofvanefter uppenbarat, att församlingen borde bygga en ny kyrka
för 40.000 dollars. En af församlingens diakoner, som var byggmästare,
fick göra arbetet, och en inte troende byggmästare, som ingaf ett lägre
anbud, afvisades med den motiveringen, att han, som varande ett satans
barn, naturligtvis komme att fuska med bygget. En annan diakon erhöll
nu en uppenbarelse, att den gamla kyrkan borde säljas och pänningarna
öfverlämnas till pastorn för att användas till missionen. Redovisning
fordrades naturligtvis icke af den käre läraren, och den omständigheten,
att pastorn kort därefter byggde sig en villa i stadens omgifningar,
hörde gifvetvis inte dit.
Den gamla kyrkan såldes till ett ordenssällskap, som genast inrättade
predikolokalen till danslokal och undervåningen till två krogar.
Till en af dessa var det, som Bill och jag styrde kosan. Vi stego fram
till disken och begärde whisky. »Riktigt präktig whisky» skulle vi ha.
Men rubriken »riktigt präktig whisky» betecknar inte samma vara
i storstaden som i präriehålan. I Harristown menas därmed en
smygdestillerad soppa, som säljes för 20 cents flaskan och smakar som
döden. Tillsättes drycken med litet cayennepeppar så sitter smaken kvar
flera dagar. Krogpriset på denna dryck är 5 cent för två glas, och detta
anses i Harristown vara väl betalt fastän glasen äro stora. Denna dryck
trodde vi, i vår naivitet, att vi skulle få på en af storstadens mera
frekventerade krogar.
När bartendern ställde fram två små -- i vårt tycke oerhört små -- glas
på disken blefvo vi verkligen ganska öfverraskade, men drogo den ganska
naturliga slutsatsen, att vätskan i glasen var för stark för att njutas
i större doser. Här i storstaden skulle man väl också kunna laga till
riktigt rafflande saker. Det var alltså med en rysning af lycka och
spänning vi fattade glasen och tömde dem. Sedan betraktade vi hvarandra
med en viss snopenhet. Var detta whisky? Denna lena smörja, som inte
efterlämnade den ringaste smakförnimmelse i våra vältränade strupar.
Sämre whisky hade vi aldrig druckit. Storstaden sjönk flere fot i vår
aktning.
-- Nå, tänker ni betala för den där whiskyn någon gång, eller tänker
ni inte? frågade bartendern med den för dessa herrar karaktäristiska,
utsökta artigheten.
Bill kastade upp en nickelslant på disken.
-- Inte var den värd en röd cent, men där har du pängar i alla fall.
Bartendern rörde inte slanten. Han såg bara från den till Bill och från
Bill till den.
-- Hvad är det där?
-- Fem cent naturligtvis. Eller kanske inte Förenta Staternas lagliga
mynt accepteras på den här syltan?
-- Oh yes! Det gör det nog. Men hvad skall femcenten vara för?
-- För whiskyn, din åsna. Två glas whisky -- fem cent. Stämmer inte det,
så kan du få kalla mig Abraham Lincoln.
Bartendern stirrade en stund på Bill, tydligen utan att förstå, slog så
till ett gapskratt och ropade till de öfriga gästerna i lokalen.
-- Kom hit, pojkar, så ska’ ni få se på ett par bondtuppar, som tro att
de ska’ få två glas bästa whisky för fem cent. Det är visst meningen, att
jag skall rabattera de femton.
En intresserad, skrattande hop samlade sig kring oss, och »kvickheterna»
började hagla. Jag såg en röd sky stiga upp i Bills ansikte, och visste
att utbrottet var nära. Och när det kom, kunde man vara viss om att det
skulle bli rätt lifligt på den där krogen, ty Bill stod sex fot och fyra
tum i strumplästen, och hans käraste sport i Harristown var att ta tjurar
vid hornen och kasta omkull dem i ett enda tag.
Bartendern vände sig åter mot Bill.
-- Upp med femton cent, bonde, ropade han. Tio cent glaset kostar
whiskyn. Betala, och se’n ut härifrån.
Men i Harristown har flatheten ingen plats bland en gentlemans dygder,
och Bill var nyss kommen därifrån. Han satte handen på disken, och
var med ett språng öfver den. Hans knytnäfve susade genom luften och
bartendern föll som en stock. Ett par af hans vänner rusade till hjälp,
men jag lugnade den ene med en stol och den andre med revolverkolfven.
Men nu hade Bill fått blodad tand, och han längtade till stordåd. Den
närmast stående tog han för bröstet och kastade ut, en annan, som sökte
hjälpa den förre, gick samma väg, likaledes en tredje och en fjärde. Af
de öfriga gästerna hade en del redan kommit till insikt om, att lokalen
inte var hälsosam, och de, som stannat kvar, blefvo på ett hastigt och
effektivt sätt öfvertygade därom. Bill hade nämligen fått för sig, att
han skulle göra rent hus, och denna sin föresats utförde han, medan
jag höll honom ryggen fri med ett lösbrutet stolben. Men inte nog med
människorna. Bord och stolar vräktes ut genom dörrar och fönster, och
spritflaskorna i hyllorna fingo, till de utkastades stora förnöjelse,
följa efter.
När salen var tom och golfvet fritt, ställde sig Bill vid disken och
betraktade sina händers verk.
-- Seså! sade han. Nu är här städadt.
Hvarefter vi aflägsnade oss bakvägen, samtidigt med att polisen inträngde
genom hufvudingången.