Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 4

kramande Jacks hand. Smartare kompanjon kunde jag aldrig få.


Swan Swansons misstag.

Den första värmevågen för sommaren hade hunnit till Minneapolis. En
glödhet vind från prärierna i söder strök genom de breda gatorna, och
klockorna från ambulanserna, som voro ute för att hämta dem, som blifvit
öfverväldigade af hettan, hördes tidt och ofta. Framemot kvällen mojnade
vinden och lämnade efter sig en tung, kväfvande atmosfär, som kom
transpirationen att flöda ymnigt, trots de tunna sommarkläderna.
Inne i Jim Anderssons »saloon» vid 8:de gatan var fullt hus, och två
svettiga bartenders hade fullt upp att göra med att langa upp stora,
fradgande ölglas till de törstiga kunderna, som stodo och hängde mot
mässingsstången på andra sidan disken.
Jim Anderssons saloon var en affär, som betalade sig, men den var icke
något förstklassigt etablissement. Dess kundkrets bestod till största
delen af skandinaviska arbetare, resliga, bredaxlade jättar, som hade sin
sysselsättning i skogarna i norra Minnesota och Wisconsin om vintrarna
och arbetade på järnvägsbygge eller på hvetefälten ute i västern om
somrarna. Nu hade de kommit ned från skogarna på vårsidan med fickorna
fulla af stora, goda dollars, för att, till krögares och falskspelares
fröjd och fromma, i Minneapolis tillbringa den döda tiden, innan
sommararbetet började fram i juli.
De stodo i grupper och samspråkade, och lokalen var fylld af ett surrande
sorl, öfver hvilket då och då höjde sig ett skratt eller en svordom. Det
var presidentvalet, som i allmänhet diskuterades, och meningsutbytena
voro i många af grupperna rätt hetsiga.
De flesta höllo på Johnsson, svensken Johnsson, Minnesotas guvernör, som
arbetat sig upp från ingenting till statens högsta ämbete. Han och ingen
annan skulle bli president.
-- Jag säger er, boys, -- sade Swan Swanson, timmersågare till yrket, --
att Johnsson är den ende man i staterna, som är lämplig att efterträda
Teddy.
-- Prat! -- inföll en småväxt, bleklagd amerikan, som tydligen var
republikan ut i fingerspetsarna. -- Taft är mannen, och Taft skall också
bli vald.
-- Taft! -- skrek Swanson. -- Nej, Johnsson säger jag. Han är svensk,
och det finns inte en hederlig svensk i hela Förenta staterna, som inte
kommer att ge honom sin röst, om han bara blir nominerad. Det står jag
för, bet your life on that.
-- Du! -- Den lille amerikanen mönstrade med en blick Swansons sex fot
och fyra tum. -- You swede!
Det var en hånfull ton i rösten då han uttalade det sista ordet, ett
föraktfullt uttryck, som gick rätt in i hjärtat på Swanson och kom hans
eljes så lugna blod att koka öfver. Det är inte sällan ordet »swede»
användes som skällsord ute i västern.
Swansons väldiga, hårda näfve susade fram mot amerikanens ansikte, men
denne var honom för snabb. Han vek med en blixtsnabb rörelse undan, och
stod i nästa ögonblick i boxarställning midt på golfvet.
Swanson fullföljde anfallet, men amerikanen var honom fullt vuxen, undvek
vigt Swansons väldiga näfvar med en öfvad boxares kallblodighet och
säkerhet. För hvart och ett af Swansons slag hann amerikanen slå två, och
medan den förre endast träffade tomma luften, träffade den senare sitt
mål, så att blodet strömmade från Swansons ansikte.
Snart började emellertid yankeen bli andtruten. Svetten rann i stora
droppar från hans panna och hans slag blefvo mera osäkra, medan svenskens
armar slogo med samma lugn som förut.
Rundt omkring stodo skandinaverna och bevittnade slagsmålet. Sympatierna
voro på Swansons sida men ingen försökte hjälpa honom. En mot en, rent
spel, är regeln.
Slutligen insåg amerikanen, att han ej kunde hålla ut mycket längre.
Han måste göra slag i saken till hvarje pris. Alltså kastade han all
försiktighet öfver bord, och sprang fram för att kunna göra en afgörande
stöt mot svenskens hakspets. Bang! Swansons näfve hade till slut träffat
målet. Amerikanen raglade åt sidan, sjönk ned på golfvet och låg som en
säck där han fallit.
Ett jubel bröt ut i kroglokalen. Alla trängdes rundt Swanson,
gratulerande honom och tryckande hans händer, och Jim Andersson,
barkeepern, kom med en fuktig handduk för att torka blodet ur hans
ansikte.
Det tog en stund innan någon kom att tänka på att se till amerikanen. Men
då var han borta. Han hade tydligen kvicknat vid, och under det allmänna
stojet obemärkt smugit sig ut.
-- Swanson! -- sade Jim Andersson. -- Du gjorde ett stort misstag, då du
först slog efter den där karlen. Han är falskspelare och har förbindelser
här. Det bästa du kan göra, är att gå direkt hem i kväll och resa ur
staden i morgon bittida och söka arbete för sommaren. Det var ett
misstag, säger jag dig, och det kan komma att stå dig dyrt annars.
-- Skräp! -- svarade Swanson. -- Jag är inte rädd för falskspelarbyket.
Jag är karl till att ta vara på mig själf, det tror jag, att jag har
visat i kväll.
-- Hör hvad jag säger, Swanson! -- envisades Jim Andersson. -- Och om du
inte vill följa mitt råd, så lämna mig i alla fall dina pängar. Jag skall
ta vara på dem för dig. De ligga säkrare i mitt kassaskåp än i din ficka.
Förslaget tilltalade icke Swanson, och det var först sedan flera af hans
kamrater enat sina röster med krögarens, som han kunde förmås att till
denne öfverlämna hundra af de hundrafemtio dollars han hade på sig.
Sedan vidtog ett muntert lif. Det fanns inte en man i lokalen, som inte
ansåg det som en bjudande plikt, att bjuda på ett glas »all round» och
dricka Swansons skål, och fastän Jim Andersson också bjöd på ett par
omgångar, så gjorde han goda affärer den kvällen. Han och hans bartenders
voro de enda fullkomligt nyktra i saloonen när han omsider stängde.
När Swanson kom ut ur krogen ämnade han gå direkt till det logihus där
han bodde. Men föresatser äro i allmänhet icke af hållbart material, och
en halffull »lumberjacks» allra minst.
Vid närmaste hörn stod en kvinna. Lång, smärt och ståtlig var hon, så
vidt Swanson kunde se i mörkret, och hans föresatser föllo genast.
Han hade hunnit ett tiotal steg åt kvinnans håll då hans kamrater fingo
se hans afsikt. -- Stopp, Swan! -- Följ med oss, Swanson! -- Ge henne
tusan, old boy! -- ropade de efter honom.
Swanson stannade obeslutsam, han ämnade redan vända, då kvinnan försvann
bakom hörnet. Men innan hon försvann, såg Swanson tydligt, att hon
vinkade åt honom. Det var mer än nog. Utan att bry sig om kamraternas
rop, skyndade Swanson efter henne och försvann äfven han rundt hörnet.
* * * * *
Ett par timmar senare, just som morgonrodnadens första skimmer syntes i
öster, hittade en irländsk poliskonstapel en storväxt, blond man liggande
sanslös i en ruskig gränd i en illa känd del af staden, alldeles nere
vid Missisippistranden. Han var klädd i endast underkläderna, och hade
i hufvudet ett långt, djupt sår, tydligen tillfogadt genom ett kraftigt
slag med ett tungt tillhygge.
Konstapeln telefonerade efter ambulans och lät föra mannen till
polisstationen, där han efter lämplig behandling snart kvicknade vid, så
att han kunde göra reda för sig.
Han uppgaf sig heta Swanson, timmerhuggare till yrket, och berättade sin
historia.
Sedan han skilts från sina kamrater, hade han följt efter fruntimret. Hon
var emellertid långt före och gick fort, så att om hon inte då och då
hade vinkat åt honom, hade han säkert inte brytt sig om att följa efter.
Hon ledde vägen nedåt flodstranden och gick gator, -- så krokiga, att en
orm skulle brutit nacken af sig, om han försökt följa krokarna -- sade
S. Under tiden kom Swanson allt närmare och närmare. Hon vek in i en
gränd, och när Swanson hann fram stod hon där och väntade på honom.
Swanson gick fram till henne och upptäckte då till sin stora missräkning
dels att hon var svart och dels att hon såg mera maskulin ut än han märkt
på litet afstånd. Han fick emellertid icke länge reflektera öfver detta,
ty med ett vigt språng kastade sig »damen» öfver honom och grep honom i
strupen. Innan han hann sätta sig till motvärn, sprang en man fram ur
skuggan af det närmaste huset. Swanson kände ett förfärligt slag öfver
bakhufvudet, sedan mindes han ingenting mer. Han hade icke sett den, som
slog honom, mera än ett ögonblick, men han kunde ta på sin ed, att han
kände igen den lille falskspelaren.
När Swanson en stund senare, iklädd polislöjtnantens gamla kläder,
gick därifrån, erkände han att han gjort ett misstag, då han slog
falskspelaren, men han tackade på samma gång sin skapare för att han
lämnat sina hundra dollars i Jim Anderssons säkra förvar.


En Chicagoman.

En vacker kväll stod jag och hängde vid disken i krogen »Stockholm» i den
stora svenskstaden Minneapolis. Rundt omkring mig trängdes de törstiga
och i mina öron ljödo alla Sveriges dialekter, från skåningens skorrande,
till norrlänningens sjungande mål. Plötsligt kom Fred, bartendern, fram
till mig och visade på en ung man, som stod vid andra ändan af baren, med
ett tomt grogglas framför sig.
-- Se på den där fördömde gröngölingen, sade han. Jag serverade honom en
grogg för en stund sedan. Han välte i sig den i ett drag, och svor sedan
på, att han aldrig druckit sämre whisky sedan han var på järnvägsbygge
och fick den petroleumblandad. När jag svor på, att han fått Silver
Pitcher Rye, det bästa i huset, -- fast det var det, gudskelof, inte
-- så blef han uppkäftig, kallade mig giftblandare, och bad mig byta
om vanor och bli bondfångare igen. Märk _igen_. Som bartender hade jag
absolut inga förutsättningar sa’ han. Men han känner inte Fred Olson from
Gothenburg, Sweden. Vänta en stund, så ska’ du få se hur jag »fixar»
honom.
Som jag, i motsats till den gentleman, som ådragit sig bartenderns vrede,
kände Fred Olson from Gothenburg, Sweden ganska väl, väntade jag mig
något sattyg, och höll intresserad utkik på hvad som komma skulle.
Jag behöfde inte vänta länge. Efter en stund tröttnade karlen på att
betrakta sitt glas, som ju var tomt, och således saknade alla möjligheter
att uppväcka intresse och han begärde en whiskygrogg till. Fred blinkade
ett tag åt mig, med vänstra ögat, tog ostentativt en flaska Silver
Pitcher Rye och slog en styf dosis i glaset, sedan tog han, ehuru mindre
ostentativt, en flaska svenskt brännvin och fyllde glaset därmed, i
stället för sodavatten. Så blinkade han en gång till åt mitt håll, och
serverade groggen.
Karlen, som skulle »fixas» anade tydligen ingenting, utan tog glaset och
tömde groggen i ett drag. Sedan grinade han, spottade ett tag, svor och
sade:
-- Hör du, din fördömda son af en groda! Hvad tusan är det för gammalt,
dufvet sodavatten du slagit i groggen. Det var ju ingen kolsyra i det.
Sade och gick.
Jag erkänner, att karlen intresserade mig, därför följde jag efter,
högg honom på falskspelarmanér i knapphålet och anhöll om äran att få
göra hans bekantskap. Han granskade mig skarpt från topp till tå, och
som resultatet tycktes bli tillfredsställande, svarade han, med lugn
värdighet, att det gick för sig. Som han förklarade sig vara törstig,
gingo vi in på »Hvita stjärnan».
-- Hvarifrån kommer ni, frågade jag, när vi fått oss hvar sitt glas.
-- Chicago! svarade han lakoniskt. Varit där?
-- Aldrig! ljög jag. Jag ville nämligen ha honom att prata.
Det lyckades.
-- Aldrig varit i Chicago, aldrig varit i Chicago, upprepade han för sig
själf i halft begrundande, halft beklagande ton. Hvarifrån kommer ni då?
-- San Francisco senast.
-- Frisco! föraktfullt. Fy tusan! Sabla håla! Nej, tacka vill jag
Chicago, det är en stad det, som ni inte kan drömma er maken till! Där
tjänar man pängar, sir. Jag fick en gång för tre dagars arbete en sedel
så stor, att jag måste skicka den till John D. Rockefeller för att få den
växlad, men som jag glömt att ta kvitto, så behöll han den, antagligen
af gammal vana. Nej, säg ingenting ondt om gamle J. D., han behöfde
den nog bättre än jag. Jag var ju i Chicago. Nämde ni brådska, sir?
Herre gud! Tala inte om brådska, ni vet inte hvad det är. Sådant finns
hvarken i Minneapolis eller Frisco. Why! Jag minns en gång, när det låg
ett tjugudollars guldmynt vid hörnet af Railway Exchange byggnaden vid
Michigan avenue. Jag, och åtskilliga tusen andra personer passerade
det tre-fyra gånger om dagen i tre veckors tid, och det blef till slut
en af Chicagos sevärdheter, tjugudollarn vid Railway Exchange. Vi va’
stolta öfver den, sir! Det fanns ingen stad i världen, som hade en sådan
tjugudollar. Ingen tjugudollar i världen hade legat så länge på samma
ställe på en så starkt trafikerad gata.
-- Men hvarför plockade ingen upp den, frågade jag.
-- Plocka upp den, sir? Sa’ ni plocka upp den? Tillåt mig fråga: Hvem
innerst tror ni hade tid till det? Och flickor, sir! Sådana flickor som i
Chicago -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --


Intill döden.

I.
Sunny Beach den 10 juli.
Käre vän!
Så har jag då till slut kommit till den här lilla platsen. Som du vet,
ligger den som en oas midt på prärien; ett par klippor, litet skog, en
sjö, det är det hela, men det är tillräckligt. När man är van vid prärie
på alla sidor, van att gå som medelpunkten i en cirkel, så är det godt
och hvilsamt för ögat att vara i en kuperad terräng, att inte alltid
behöfva känna sig som världsalltets centrum, som en ensam fixstjärna i
rymden. Här bland dungarna af asp och silfverpoppel kan man försvinna
om man vill, och du anar inte, hur man njuter af det, när man som jag
kommer från vidderna. Tidigt i soluppgången, innan jorden lagt af sin
friska morgondräkt, är jag ute och går i det daggvåta gräset, lyssnande
till koltrastens första hvissling i poppeln här utanför och härmfågelns
morgonkvitter långt borta bland buskarna. När jag känner den starka
luften fylla mina lungor, går det som en ström af eld genom ådrorna, och
jag känner, att lifvets ljuflighet icke är långt borta.
Det finns inte mycket folk här. Några affärsmän från de närmaste
städerna, en dam med en bleksiktig dotter och en ung änka. Änkan har
mitt fulla gillande. Inte bara därför, att hon är den enda här, som man
kan ha något nöje af att umgås med, utan därför att det är en verkligen
förtjusande kvinna. Askblondt hår, mörkblå ögon, rak näsa, låg panna,
smal mun. Dessutom är hon intelligent och jag tror, att hon har en hel
del förträffliga egenskaper. Ännu känner jag ju henne så litet, att jag
inte kan bestämt uttala mig om den saken, men det rättar väl till sig.
Nu tror du naturligtvis genast, att jag är kär i den där änkan? Du hyser
ju den egendomliga åsikten, att jag blir kär i hvarje flicka jag ser. Jag
vill emellertid först som sist underrätta dig om, att det är ett absolut
misstag, och att jag hvarken är, tänker bli eller har varit i allra
minsta grad »verliebt» i änkan. Hoppas därför, att du, när du skrifver,
befriar mig från allt dumt prat om dylikt.
För öfrigt vore det inte alls att undra på om man i alla fall blefve fast
för änkan. Det är hon värd.
Din vän
_George_.

II.
Sunny Beach den 15 juli.
Käre vän!
Visserligen har jag inte ännu fått svar på mitt förra bref, och som jag
har det lindriga nöjet, att känna dig rätt väl, så har jag inte gjort mig
några illusioner i den vägen, utan har beredt mig på att få vänta ett par
år eller så, men som jag för ögonblicket inte har något bättre att företa
mig, så kan jag ju, trots allt, kosta på dig ett par rader.
Orsaken därtill är, att jag har en liten nyhet att berätta dig. I
förtroende. Så att jag antar, att du inte försummar någon tid, utan
ofördröjligen låter den gå vidare till umgänget. Saken är den, att jag
är förlofvad!! Inte riktigt än, visserligen, men inom en ytterst kort
tid. Jag har ju inte friat än, men det tänker jag snart göra, och jag har
naturligtvis på förhand sonderat terrängen så pass mycket, att jag kan
vara säker om, att bli accepterad. Kanske till och med inte utan en viss
glädje.
Jo ser du! Jag nämnde i mitt förra bref några ord om en ung, vacker änka,
som bor här. Jag har redan beskrifvit hennes utseende, så att du vet, att
det inte lämnar något öfrigt att önska, och sedan jag kastat en blick in
i hennes själ, kan jag utan öfverdrift säga, att det är den härligaste
kvinna jag hittills sett. Hennes sätt har jag hela tiden tyckt om, och
hon tycks vara nöjd med mig, ty redan från början ha vi varit mycket
tillsamman. Det är visserligen endast några dagar sedan vi sågo hvarandra
för första gången, men det har varit tillräckligt. Jag smickrar mig med
att vara i viss mån människokännare, och så småningom har jag upptäckt
en mängd nya sidor af hennes karaktär. Jag har nämligen lagt märke till
hvarje ord, hvarje smådrag, och har kommit till det resultatet, att hon
är Kvinnan. Ju bättre jag lärde känna henne, desto mera kände jag mig
dragen till henne, tills nu våra hjärtan äro knutna samman, med band, som
endast döden kan lossa. Jag har funnit, att hon är den ädlaste och bästa
kvinna som finns. Hennes själ är så ren, som nyfallen snö, ofläckad af
koketteri, flirtlystnad och dylikt, som hör till den modärna kvinnans
förnämsta kännetecken. För emancipation och dylikt moj intresserar hon
sig inte alls, utan anser att kvinnans plats är hemmet. Äfven i andra
fall är hon precis en sådan kvinna, som vi män älska. Jag är säker på,
att hon icke är i stånd att älska mer än en gång i lifvet -- sin första
man, har hon nog mot sin vilja blifvit tvungen att gifta sig med, -- och
jag känner, att denna stora passion kommit till henne nu, ty en kvinna
som hon skulle inte ge mig sådana blickar som hon gör, om hon inte
älskade mig.
Och jag älskar henne tillbaka. Du har alltid påstått, att jag haft lätt
att bli kär, fast gud skall veta, att jag i det fallet legat långt efter
dig. Jag erkänner nu, att jag ibland trott mig hysa ett visst intresse
för en eller annan flicka, men först nu, när jag känner den verkliga
kärleken, kan jag se hur löjligt små och obetydliga de där flyktiga
intressena varit. Jag vill inte förnöta min och din tid med prat om
detta. »En massa onödigt svammel», kommer du väl att kalla det. Allt hvad
jag ämnar säga är, att denna gång är det »Intill döden», -- »Jusqu’ à la
mort».
Under de få dagar vi varit tillsammans, har jag haft oräkneliga
tillfällen att tala om för henne mina känslor, men som jag ju mycket
väl kan förstå, att det kan stöta hennes känsliga sinne om jag toge
mig en sådan frihet, efter en så kort bekantskap, så väntar jag ännu
en liten tid. Det var dock nära här om kvällen, att jag hade förlorat
själfbehärskningen och låtit min känsla skena af med mig.
Utanför pensionatet där vi bo, hade vi gjort upp en lägereld och lågo i
en ring omkring den berättande historier för hvarandra. Utanför eldens
ljuscirkel kunde man då och då se en skugga smyga förbi, det var ett
stinkdjur, platsen vimlar af sådana, och ibland förde vinden till våra
näsor ett stänk af den ingalunda söta lukt, de utveckla.
Så småningom började elden brinna ned, och änkan och jag, som voro yngst
i sällskapet fingo på vår lott att skaffa ved. Vi gingo därför bort
mellan träden i parken för att leta upp grenar och kvistar. Det var en af
de härligaste promenader jag haft i mitt lif. Vi dröjde kanske onödigt
länge med att samla ett fång bränsle, men det blef likväl gjort till
slut, och vi vände om. Änkan hade nu fått en idé i sitt lilla hufvud,
att _hon_ skulle bära veden och inte jag. På så sätt fick jag armarna
fria, och du må tro, att det kostade en viss själsansträngning, att icke
använda dem till sitt rätta ändamål. Försiktigt gingo vi fram mellan
träden, då vi plötsligt kände en liten doft af stinkdjur. Det fanns
tydligen ett i mörkret framför oss, och de skicka, som du vet, en liten
varning, när de inte önska att bli störda. Men, milde gud, hvad tösen
blef rädd. Hon släppte i förskräckelsen veden, och drog sig tätt, tätt
intill mig, medan hon bad mig för all del skydda henne. Det var nära, att
jag skulle ha klämt till då, men min vördnad för henne höll mig tillbaka.
Hon lugnade sig emellertid förvånande raskt och vi fortsatte fram till
elden. Den gången bar jag veden.
Du, med din vanliga misstänksamhet, och förmåga, att misstyda allt,
kommer naturligtvis att tro, att hon af ren uträkning lät mig ha armarna
fria, och att hennes skrämsel endast var låtsad. Men sådana insinuationer
visar jag med förakt tillbaka. Denna unga dam är inte i stånd till
dylikt svek. Hon är ingen vanlig »flirt», utan en kvinna, med hjärta af
renaste guld.
Jag vet mycket väl att du kommer att skratta åt hela affären, och säga åt
pojkarna, att »George har funnit den enda rätta igen», men jag bryr mig
inte om det, ty, jag upprepar det, den här gången räcker det »Jusqu’ à la
mort.»
Din vän
_George_.

III.
Sunny Beach den 18 juli.
Käre vän!
Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte
låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist
och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går
kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig
liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste
verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.
Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa
henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till,
och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats
uppväcka hennes intresse och hon finner den »gränslöst, förtjusande
söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert
tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade
sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den
ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en
halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från
sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon.
Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för
öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så
småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner
också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget,
utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande
och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar
bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej
till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till
en god kvinna.
Din vän
_George_.
P. S.
Jag nämnde visst, i något af mina föregående bref, ett par ord om en
änka, som bor här. Hon är inte änka alls. Hennes man kom hit i förgår.


Sjösjuka.

Jo, se det var så, att Sam och Harry och farbror John, skulle göra en
tripp till Europa i förra månaden, och de hade hållit vad med hvarandra,
att de inte kunde bli sjösjuka.
Långt innan de kommit ombord på båten, anförtrodde de hvarandra en
hel del, dittills omsorgsfullt hemlighållna upplefvelser på traden
New-York--Boston. De hade varit med om både skeppsbrott och cykloner.
Harry försökte till och med, med ett korallref vid Sandy Hook, men det
gick inte alls. Ingen af dem hade emellertid någonsin varit sjösjuk. I
hälsingland heller!
Sjöhistorierna själfdogo emellertid då båten hunnit förbi Frihetsstatyn.
Farbror John och Harry sutto och latade sig i sina däckstolar, medan Sam
gick omkring, ifrigt sysselsatt med att glömma sin amerikanska dialekt,
och hindra en af fartygets officerare i hans arbete.
Af denne fick Sam en värdefull upplysning. Vid ett tillfälle när man
talade om sjösjuka, gjorde nämligen förstnämnde gentleman följande
uttalande:
-- Om en karl håller på att bli sjösjuk, och ert vänliga sinne tar
öfverhanden, så att ni tycker, att ni borde hjälpa honom på trafven, så
tala bara med honom om fett fläsk. Så jäklar -- --
Sam begrundade de orden, och gömde dem i sitt hjärta.
När Sandy Hook passerats, började hafvet bli kullrigt. Inte mycket för
all del, bara så där lagom stora ojämnheter här och hvar.
Farbror John hade ingen vidare aptit till middagen, utan föredrog att
promenera på däck. Harry åt också föga. Han ansåg det inte nyttigt att
äta mycket på sjön. Så att han gick snart nog ut till farbror John. Sam
åt en bastant middag, sedan drack han kaffe och likör och afseglade
slutligen för att inspektera sina reskamrater.
Han fann dem sittande på en bänk midskepps. De sågo inte så värst glada
ut. En aristokratisk blekhet hade lägrat sig öfver deras drag. Sam slog
sig ned, gjorde sig underrättad om deras hälsotillstånd, och begynte med
några goda råd.
-- Well, boys! Hvarför åt ni inte i middags? När man är på sjön skall man
äta. Det värsta ni kan göra är att inte lägga in tillräckligt. Gå ned
till stewarden och bed honom ge er en bit fläsk, fett, skinande fläsk.
Det är det bästa som finns på villande haf.
Farbror John anlade ett lidande ansiktsuttryck, och äfven Harrys utseende
blef ännu mindre fördelaktigt.
Sam fortsatte:
-- Ha dom till att steka det lätt åt er, så att flottet dryper om det --
-- hvafanurå? Hvart skall du hän, John! Kors, hvad han fick brådt, du
Harry!
Farbror John hade nämligen, med dödsfasa tecknad i ansiktet, försvunnit
nedför salongstrappan.
-- Men, som jag sa’. Bara lätt stekt, så att flottet dryper af det. Ännu
bättre är ju att steka det själf, så att man får känna lukten af det
också.
Kallsvetten pärlade på Harrys panna. Sam smålog.
-- Ett annat bra sätt, är att binda ett snöre i fläskbiten och dra den
upp och ned genom strupen, det liksom -- --
Harry reste sig ostadigt, och stapplade utan ett ord ned i salongen.
Sam log bredt och förnöjdt. Så’na där landkrabbor tala om skeppsbrott och
cykloner, och så gå åt skogen vid blotta tanken på en bit obefintligt
fläsk.
Fy tusan! Han ville inte tänka på fläsket vidare. Det var så fördömt
äckligt. Nej bättre sysselsätta sig med något annat. Och Sam tänkte på
Europa, på allt trefligt han skulle få där, och hur roligt det skulle bli
när han talade om för folk om farbror John och Harry och fläsket.
Se så, nu var fläsket där igen! Sam blef irriterad. Kunde han inte låta
bli att tänka på det fördömda fläsket? Åjo! Och Sam tänkte på sin mäst
älskade flickas blå ögon, och i sammanhang därmed på himmelens stjärnor,
och dessutom, helt omotiveradt, på fett fläsk. Fett, skinande fläsk, som
fräste och spluttrade och luktade flott. Han riktigt kände flottlukten
kittla sina näsborrar. Brrr!
Sam blef himla ilsk. Den stora vreden var en försvinnande liten ilska
jämförd med hans. Han gaf sig sjutton på, att han skulle glömma allt,
som hade den minsta förbindelse med fläsk. Både farbror John -- ja,
missförstå mig inte -- och allt annat. Och han tänkte på allt under
himmelens fäste, negerbarn och fondpapper och smittkoppor och död och
pina och -- fett, sabligt fett fläsk.
Nu var det Sam, som kallsvettades. Han kände en blyhätta öfver hjässan
och hade en förnimmelse af, att fartygets vågrörelser väckte ett gensvar
i hans inre.
Då vardt Sam bedröfvad intill döden. Han reste sig, spottade, svor och
vacklade ned i sin hytt för att lida sjösjukans kval.
Och tänka på fett fläsk.


Nykomlingen.

När nykomlingen anlände till Harristown, var han full som en alika och
pank som en guldgräfvare. Men icke förty uppträdde han så ohöfligt,
att han genast tillvann sig allas aktning och bevågenhet. I Harristown
hade man nämligen sett betydligt fullare karlar nyktra till, och lika
barskrapade bli boskapskungar, endast och allenast på den grund, att de i
rikt mått ägde oblyghetens gudagåfva.