Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 3

-- Nå men förnamnet då? Har du fått tag i det än?
-- Nej, inte än, svarade Charley. Men det är ju bara en tidsfråga.
Jag skall göra en expedition upp till Michigan avenue och intervjua
tjänstefolket. Det finns väl alltid någon piga, som man kan tjusa till,
och han strök med välbehag sina i det närmaste osynliga mustascher.
Jag uttalade naturligtvis oförbehållsamt mitt tvifvel om Charleys förmåga
i detta fall, men yttrandet lämnades utan ringaste afseende.
I öfver tre veckor var Charley nu absolut osynlig. Willy hade
visserligen sett honom i sällskap med »något slags fruntimmer» en
eftermiddag och Freddie hade mött honom i en blomsterbutik där han
beställde en tiodollarsbukett skära rosor. På Freddies fråga om hvem som
skulle ha dem, svarade Charley endast med ett stolt leende. Därför är det
inte att undra på, att de vildaste rykten kommo i omlopp om honom, och
att vi alla började lefva inskränkt och lägga af kapital för att kunna
lösa ut frackarna i händelse vi skulle bli bjudna på ett fashionablare
bröllop.
Men en dag, när hela laget var församladt hos mig, anlände helt
oförmodadt Charley. Det var något på samma gång snopet och triumferande
öfver honom, och i det stora hela såg han nöjd ut. Han steg in helt
lugnt, som om han varit där hvarenda dag, slog sig ned i en stol och
tände en cigarett, utan att säga ett ord.
-- Välkommen igen, Charley! sade jag.
-- Välkommen själf, svarade Charley. Det är för öfrigt ingenting att tala
om, fastän jag kan förstå att det är roligt för dig att någon gång träffa
en gentleman.
-- På de senaste tre veckorna har jag inte träffat annat, men nu så -- --
-- Det är bra! Vi ska inte tala om den saken. Det var inte det jag kom
hit för, utan för att se hur ni ha det, boys. Det har naturligtvis inte
varit något trefligt medan jag varit borta.
-- Du har väl haft så mycket trefligare då, antar jag, inflikade Willy.
-- Tja, kan inte klaga, svarade Charley nonchalant. Men jag kan förstå
att ni vilja höra, hur det gick med tösen, och om jag får någon verkligt
välsmakande läskedryck -- jag ser en flaska Pickwick Rye whisky, där i
hörnet -- så skulle jag möjligen låta er få höra historien.
Dagen efter det jag sist var här, gick jag och promenerade på Michigan
avenue. Tur hade jag som vanligt, ty jag hade inte gått där mer än på sin
höjd en halftimma när en auto kom körande, inte kupén den här gången utan
en öppen vagn. Att hon åkte i den, behöfver jag inte nämna. Den stannade
utanför dörren, flickan hoppade ur, graciös och lätt som en -- --
-- Älfva, sade Freddie välvilligt.
-- Omodärnt, svarade Charley lugnt. Låt oss säga, som en premiärdansös.
Jag hade sett vagnen på afstånd och lagade så, att jag passerade just som
hon steg ur. Naturligtvis hälsade jag artigt och, ni må tro mig eller ej,
hon kände igen mig, hälsade, stannade och frågade, om jag blef skadad den
där gången, när hennes chaufför höll på att köra öfver mig.
-- Det var verkligen egendomligt, att hon kände igen dig, fann jag mig
föranlåten att framkasta.
-- Det tycker jag inte alls, svarade Charley och sträckte på sig, i ett
fåfängt försök att se sig i spegeln.
-- Alltnog, fortsatte han. Hon frågade om jag blifvit skadad, och jag
svarade, med en talande blick, att _kroppsligen_ var det ingen fara med
mig. Då skrattade hon och slog till mig med parasollen och sprang in, men
när hon kom i dörren, vände hon sig om och nickade.
Chauffören hade kört rundt till baksidan af huset, och höll på med att
backa in maskinen i stallet, när jag kom och frågade efter namnet på
damen, som han kört. Som jag ansåg upplysningen värd en dollar, vållade
det ingen svårighet att få veta att hon hette »miss Violet». Således ett
blomsternamn, som jag redan från början sagt.
Jag måste erkänna, att jag inte tänkte på annat än Violet hela dagen
sedan. När jag fick se en violbukett i en blomsterhandel köpte jag den
genast, därför att blommorna hette som hon, och när jag skulle kläda
mig till representationen på kvällen öfverraskade jag mig själf med att
skrifva Violet Snider med en sminkstång på spegeln. Det är kärlek det.
Dagen därpå såg jag henne inte, men på kvällen skramlade jag ihop några
af pojkarna från Operan, och vid tvåtiden på natten sjöngo vi utanför
Sniders hus. Resultatet blef dock skäligen klent, ty som vi inte visste
hvar hennes fönster var, flyttade vi oss så småningom rundt huset i det
bedrägliga hoppet, att hon skulle tända ljus, men inställde konserten,
när en ilsken karlröst bad oss dra åt h-e. Då gingo vi hvar och en till
sitt.
Ett par dagar därefter träffade jag flickebarnet i sta’n. Det är hvad man
kallar landtmannaflax. Naturligtvis gjorde vi sällskap. Vi gingo in på
ett ställe för att få ett glas madera och litet annat, och uppmuntrad af
vinet och flickans ögon pratade jag en hel del, och då -- håll i stolarne
så att ni inte trillar -- erkände hon, att hon älskat mig från första
ögonkastet. Tänk er en amerikansk familjeflicka, som kapitulerar så lätt.
-- Och till dig, se’n, sa’ Willy.
-- Det lär väl knappast vara någon annan än jag, som kan åstadkomma något
dylikt, svarade Charley själfsäkert. Dig, min käre Willy, skulle hon
förmodligen aldrig ha kommit ihåg. Men afbryt mig inte mer, om ni vill
höra slutet.
Nu började en härlig tid. Vi korresponderade flitigt. Jag hade arrangerat
med den där greken Dimitrios, att vi skulle få sända brefven till hans
fruktbutik adresserade till »miss Violet» eller »mr Charley». Nästan
hvarannan dag träffades vi och jag började tigga stora sångpartier på
Operan, ty jag visste ju, att så länge jag gjorde så obetydliga saker
som nu, så vore det inte lönt att söka öfvertyga gubben Snider om
lämpligheten af att »miss Violet» blef »mrs Charley».
Så en vacker afton när jag råkade vara ledig, gick jag upp på
Nationalteatern för att träffa en bekant. Representationen var i full
gång när jag kom, och den jag sökte var inne på scenen. Medan jag väntade
gick jag där mellan kulisserna, tills jag fick se en grupp körflickor,
som stodo och snattrade i ett hörn. Jag gick dit för att göra mig
bekant, men höll på att få slaget, när jag hälsades med ett »Hallå,
Charley» ur hopen, och i nästa ögonblick stod Violet framför mig i en
synnerligen lätt dräkt, och gjorde storartade ansträngningar att sparka
af mig hatten. Jag förstår inte än, hvarför jag inte afled. Violet,
familjeflickan, halfnaken midt i en hop korister, ogeneradt exekverande
verkligt beundransvärda höjdsparkar midt framför min näsa.
Ett ögonblick förstod jag inte ett dyft, men så småningom klarnade det
för mig. Jag tog henne i axlarne.
-- Och jag, som trodde att du var Sniders dotter, utropade jag.
-- Snider är ungkarl, svarade tösen storskrattande.
-- Och du är hans -- -- hm -- -- väninna!
-- Än sen då? Se inte så ilsken ut för det! Det är väl inte så farligt!
Idealet hade fallit ned från sin piedestal, och det kändes verkligen
ganska tomt efter det. Då smög tösen sig tätt, tätt intill mig.
-- Men jag tycker bäst om dig i alla fall, hviskade hon.
Det är hela historien.
Det var tyst en stund när Charley slutat. Hans åhörare voro tydligen inte
nöjda än. Därför kom det lättande, när Freddie frågade:
-- Men tösen? Bröt du med henne, eller -- --
Charley smålog, och tände långsamt en ny cigarrett.
-- Delad glädje är dubbel glädje, sade han.


Blåsväder.

Chicago.
Cyklonen drager fram öfver staden, förande med sig telegrafstolpar, träd,
butiksskyltar och diverse lösegendom. Främlingen blåser in genom krogens
svängdörr, går lugnt fram till disken och rekvirerar en drink.
Bartendern slungar upp det begärda på disken och anmärker:
-- Blåser bra i dag, sir.
Främlingens ansikte antager ett öfverraskadt uttryck. Sakta och lugnt
vänder han på hufvudet, kastar en blick genom fönstret ut på gatan, där
cyklonen som bäst är i färd med att vidtaga en förändring i en mindre
byggnads geografiska läge, och säger kallt.
-- Tja, man kan verkligen märka en viss oro i atmosfären.
Bartendern förstår, vill icke låta sig bluffas, och säger:
-- Åh, för att vara här i sta’n blåser det ganska bra, det måste man i
rättvisans intresse erkänna, men den här vinden har inte det ringaste
släkttycke med cyklonerna nere hos oss i Indiana. Jag minns en karl
därnere, som hade ansiktet fullt af finnar, som inte på något sätt
kunde förmås att aflägsna sig. Han lade ned hundratals dollars på
patentmediciner utan resultat. Han lät fila bort finnarna, men det
hjälpte inte, och han var viss om att han skulle få dra’s med dem till
sin död, om inte någon karl uppfann något sätt att amputera hufvudet
på’n och ersätta det med ett konstgjordt som dom gör med armar och ben.
Well, en vacker dag när han var ute på sitt hvetefält kom där en cyklon
sättande. Karlen kastade sig genast ned på rygg och såg på hur hans
hveteskylar gåfvo sig af upp mot himlen, utan att han kunde göra något
åt’et.
Men när cyklonen var öfver och han kom hem och fick se sig i spegeln,
välsignade han cyklonen fastän hveteskörden gått åt fanders. Saken var
nämligen den, att finnarna blåst af. Joe Pettersons gris, som också
hissades upp af cyklonen, men sattes ned oskadad i andra ändan af farmen
hade visst råkat komma ihop med dom där uppe i de högre luftlagren, för
se han hade fått dom allihop. Vi kände till och med igen den stora blå
som karlen haft på vänstra käkbenet, den hade grisen fått i nacken.
Petterson var vådligt stolt öfver den grisen, men sålde den till slut
till Barnums cirkus för 150 dollars. Där förevisas han nu, som piggsvin
från Nya Guinea.
Främlingen läppjade på sin drink. Inte en muskel rördes i hans ansikte.
-- Nå, frågade han.
-- Hvad? sa’ bartendern förvånad.
-- Är det allt?
-- Ja visst. Räcker det inte?
Främlingen smålog lugnt och öfverlägset.
-- Nere i Kansas, i min hemtrakt, händer det också ibland att det blåser
litet. Förr var det skog och berg där, men en dag kom det en cyklon och
tog hela rasket med sig, så att nu är det prärie. Dit kom det en gång en
gröngöling från Indiana, och byggde sig ett hus. Så en vacker natt hände
det, att det kom en cyklon, inte af värsta sorten, men så där lagom, som
vi ä’ vana vid att ha en gång i veckan eller så. Well, på morgonkröken,
när indianabon kom ut för att ta sina ägor i betraktande, fick han till
sin stora förvåning se, att huset fortfarande var lika omåladt, som innan
han första gången satte sin färgborste mot dess vägg. En lång stund
funderade han öfver hvart färgen tagit vägen, men till sist blef det
klart för honom. Den hade blåst bort.
-- Men, frågade bartendern knipslugt. Hur få ni själfva färgen att sitta
på edra hus?
-- Vi? svarade främlingen. Hur vi få färgen att sitta på våra hus? Vi
spika fast den, naturligtvis.
Med ett uttryck af uppriktig beundran i blicken frågade bartendern, om
han icke fick bjuda på en ny drink.


Jakt.

Att jaga är, som bekant, en ganska nobel sport. Dessutom är den ovanligt
välgörande för fysiken. Därför idkar och älskar jag den passionerat. När
jag får ströfva omkring i skog och mark med ett muskedunder under armen
i väntan på att en bättre söndagsmiddag skall störta fram ur någon buske
eller flyga upp ur något träd, så anser jag mig ha funnit min lyckas
fullhet. Och jag njuter.
Jag minns dock en gång, då min njutning inte var alltför intensiv. Vänta,
så skall ni få höra.
Det hände i Harristown. Min vän Billy Williams och jag hade tröttnat
på att larfva på den brännheta sanden mellan »skyskraporna» och andas
»stadsluften». Följaktligen beslöto vi oss för att taga ett par da’rs
»holiday» och jaga präriehöns eller hvad som hälst ute i naturen. Stekt
präriehöns är dessutom icke obetydligt mera välsmakande än de nästan
oförstörbara fläskkotletterna, som frun på vårt matställe med rörande
trohet serverade hvarenda dag. Alltså gingo vi hem och packade det
allra nödvändigaste, d. v. s. tolf flaskor öl, en butelj whisky och en
anjovisburk, i en kappsäck och gåfvo oss af med första tåg.
Williams uppgaf sig känna till ett ställe några mil från staden, där man
knappast kunde komma fram för matnyttiga högdjur, hvars högsta önskan
vore att få komma på bordet.
Dit foro vi naturligtvis. När vi kommit till ort och ställe erinrade
Williams sig, att vi hade ett par mil att gå från järnvägsstationen
innan vi kommo till de sälla jaktmarkerna. Det kan hända, att jag fällde
ett eller annat yttrande, som knappast skulle varit lämpligt på en
söndagsskol-pic-nic, men som jag af naturen är en sedesam yngling, kan
jag knappast anse det troligt.
Vägen till jaktplatsen var som sagt bra lång, men antagligen för att
godtgöra detta var den så mycket smalare. Dessutom var den så gyttjig,
att vi voro tvungna att gå i gåsmarsch. Williams gick främst, med bössan
på axeln. Han var tydligen i mycket godt humör, ty han svängde med bössan
så att mynningen beskref stora cirklar bakom honom, en sak som icke
häller bidrog att återställa mitt själslugn. Jag traskade alltså tyst och
snäll bakom, och försökte känna mig så obetydlig som möjligt. Dessutom
var jag på god väg att bli troende. Man blir sådan då man går inför döden.
Ändtligen kommo vi fram till ort och ställe och sedan vi intagit ett lätt
mål af anjovis och Milwaukeebier, började jakten. Vi gingo fram jämsides
och med en fyrtio stegs afstånd mellan oss. Högdjuren voro emellertid
omärkbara. De hade förmodligen äfven tagit sig en »holiday» och rest till
Harristown.
Plötsligt sprang en hare upp. Jag ska be få påpeka att jag är en ovanligt
säker skytt.
Pang! Skottet gick. Haren gick däremot inte. Han sprang. Genom något
himmelens under hade jag, _jag_ skjutit bom.
Haren luffade emellertid åt Williams håll. Jag väntade att få höra
skottet. Och vänta fick jag.
Ty Williams sköt inte.
Jag sade något fult, och fortsatte sedan. Om en stund flög en hök upp ur
en tall. Ljudlöst seglade den bort under de tunga kronorna. Jag sände ett
skott efter den, och stod sedan förlamad af förvåning. Ty höken fortsatte
sin flykt helt obekymrad.
-- Vänta din tusan! Williams tar dig nog, tänkte jag. Men den gången högg
jag i sten.
Ty Williams sköt inte.
Denna gång tog det mig en ganska lång stund, innan jag i ord klädt mina
tankar om Williams. Men när jag var färdig fortsattes jakten.
Det satt en bofink i ett träd.
-- Bättre något än intet, tänkte jag.
Stannade således, siktade länge och noggrannt och tryckte af. Nu hade nog
f-n tagit bofinken om inte en liten omständighet kommit emellan. Jag
hade nämligen glömt att ladda om. Bofinken flög.
-- Skjut, Williams, skränade jag.
-- Äsch! Inte skjuter man på så’nt, svarade han.
Och Williams sköt inte.
Då insåg jag, att Williams var sinnesslö eller på annat sätt oansvarig
för sina handlingar, och beslöt att jaga på egen hand och ge honom tusan.
När jag om en stund fick se ett kaninhål brydde jag mig således inte om
honom, utan tog ett spö, lade mig på alla fyra vid hålet och började peta
i det för att om möjligt få ut kaninen. Under denna procedur kom jag att
vända finalen mot Williams. En fågel flög upp bakom mig.
_Då_ sköt Williams.
Det tog en ganska lång tid innan jag kunde sitta igen.


Tagen på orden.

J. J. Dobbs var en af Wall streets mera framgångsrika storjobbare,
specialist på järnvägsaktier, men dock icke obekant med hvete- och
bomullsmarknadens fluktuationer. Genom en viss förmåga att förutse, och
måhända i någon mån reglera dessa, hade han under tidernas lopp skaffat
sig ett ansenligt kapitalkonto med åtföljande bostad vid Femte avenyn,
villa i Newport m. m. Dessutom hade han en sjuttonårig dotter.
Unge Jack Cannon, J. J. Dobbs’ privatsekreterare, var en tvärsäker,
skarpsinnig ung man om några och tjugu år. Genom sitt fina väderkorn och
klara affärshufvud hade han satt i gång flera af Dobbs’ mera lyckade
kupper, och följden blef, att han i högsta möjliga mån hade sin chefs
förtroende. Hemma hos Dobbs kom och gick han som han ville, och med
hänsyn till att unga miss Dobbs verkligen var förtjusande, får man inte
undra på, att han hällre kom än gick. På unga miss Dobbs lilla hjärta
hade också det öppna, frimodiga ansiktet och den smärta, kraftiga figuren
haft en viss inverkan, och som vanligt när två unga, friska människobarn
släppes tillsammans, ordnade sig snart saken så godt som af sig själf.
Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del besvär, och
detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra, ty fastän det
dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid en person till
att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa Dobbs hade en gång, när en
utlefvad och afdankad utländsk adelsman börjat slå sina lofvar kring miss
Mary, svurit på, att ingen annan än en välbeställd amerikansk affärsman
skulle ha hans dotter. Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han
visste inte ens om eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det.
Däremot visste både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt
en sak, så behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade
ungdomar för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt
bittra tårar vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.
Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var, hade
han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en förmåga att
gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej yppade
sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans ordförråd,
hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant hinder som
J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde endast något fördröja
denna efterlängtade tilldragelse. Som han emellertid ansåg sig böra
ur första hand taga reda på, om inte hans principal, för första gången
i världshistorien, ändrat åsikt, hände det en vacker dag, att han helt
resolut klef in i sin chefs allra heligaste med ett fast beslut att ta
reda på, om Dobbs verkligen hade något väsentligt att anmärka mot, att
miss Mary och mr Jack tillsammans inträdde i det heliga äkta ståndet.
-- Hvad är det, Cannon? frågade Dobbs när han steg in.
-- Well, mr Dobbs, jag skulle endast vilja ha en upplysning, svarade Jack.
-- Om?
-- Om ni har något emot, att jag gifter mig, sir.
-- Visst inte! svarade Dobbs litet öfverraskad. Tvärt om. Ni är en
präktig pojke, Cannon, och jag önskar er all lycka. Och hvem är det, som
ni tänker gifta er med?
-- Er dotter, sir! svarade Jack lugnt.
J. J. Dobbs var inte lätt att bringa ur fattningen, men nu satt han ett
ögonblick mållös. Han fattade sig dock snart, och sade kallt:
-- Omöjligt, Cannon! Ni känner mina åsikter om den saken. Slå alltså de
där planerna ur hågen. Som jag emellertid behöfver er i min affär hoppas
jag, att ni inte lämnar er plats. Ni får en löneförhöjning af fem dollars
i veckan om ni stannar.
-- Jag har alls inte tänkt lämna er, sir, svarade Jack. Allt hvad jag
önskade, var att få ett svar på min fråga, och det har jag fått. Jag
förstår att det för tillfället intet är att göra åt saken, men skulle
ytterligare vilja ha upplysning om _när_ ni vill låta mig få er dotter.
-- Ni är envis, Cannon, svarade Dobbs. Nåväl, ni skall få veta den exakta
tidpunkten när jag skall gå in på, att ge er min dotter. När det blir två
torsdagar i en vecka.
Det blänkte till i Jacks ögon, när han hörde hånet. Han bet samman
tänderna med en smäll, bugade sig och gick utan ett ord.
Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om utgången
af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt. Sina göromål
skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att beundra den
resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat honom. Lugn och
behärskad observerade han kursernas fluktuationer och utförde sitt
öfriga arbete utan ringaste spår af nervositet. Men när ingen anade det,
träffade han sin Mary ute i staden, och tillsammans spunno de en intrig
med trådar så spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde
upptäcka det nät, som så småningom spändes kring honom.
På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började visa
sig i Central Park, hade Dobbs för länge sedan glömt »Cannons lilla
dumhet» och allt hvad därtill hörde.
Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa, som var
mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne själf, att
hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika, skulle göra en
resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran. Naturligtvis i sällskap
med någon lämplig person. Men unga Mary, som visste hvad hon ville,
nekade absolut att resa, så vida inte »den lämpliga personen» vore hennes
egen, kära pappa. Kära pappa protesterade. Han kunde inte komma ifrån
affärerna o. s. v. men det hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta
sig själfva, det brydde hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på
kontoret hela vintern behöfde ombyte och förströelse, och utan honom
reste hon inte, se så!
Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och frågade så
sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.
Jacks svar var rakt på sak.
-- Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel. Simmons,
förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under tiden, och kan
telegrafera till er efter råd och upplysningar när så behöfs. Men för att
ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga mig med för att sköta
det, så att ni endast behöfver befatta er med det viktigaste. Resplan
och andra arrangemang, bör ni äfven anförtro åt mig, så att ni får så
fullkomlig ro som möjligt.
Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som gud vill
det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de gåfvo sig af,
skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far, som förde
ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och Hongkong. Brefvet
träffade kaptenen i San Francisco, och svaret som kom efter fjorton
dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.
Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon uppgjorda
planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och Indien, och
befann sig efter omkring tre månader i Yokohama. Därifrån afreste man med
ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det kanske var en händelse, att
man kom att resa med Mongolia, kanske också att Jack beräknat det när han
uppgjorde resplanen. Alltnog, när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns
son, blef han mycket glad, men sedan han blifvit presenterad för Dobbs
måste han skynda in i sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af
skrattkramp.
Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag plöjde
fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten. Passagerarna latade
sig i sina däckstolar, och om kvällarna promenerade Jack och Mary på
promenaddäcket, betraktande mareldens tusentals gnistrande juveler i
ångarens skum, och hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de
sista maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs,
och på samma gång fånga sin lycka.
Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan hunnit ett
godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona lifvet ombord
erhöll en något lifligare prägel.
En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick han se sin
privatsekreterare stå lutad mot relingen.
-- God morgon, Cannon, sade J. J. Dobbs.
-- God morgon, sir, svarade Jack. Hur mår ni i dag?
Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte
privatsekreteraren med orubbligt lugn:
-- Nå, mr Dobbs! Jag får alltså er dotter nu!
Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad
det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan, om en
förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen och hans
häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs igen, kände
inga gränser.
-- Hva -- Hvad menar ni? lyckades han ändtligen stamma fram.
-- Just hvad jag säger, sir. Jag får naturligtvis er dotter nu!
Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars
privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en djup
medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men ansåg sig dock
icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför lofvade honom sin
dotter. Som han emellertid hört, att det vore säkrast att inte säga emot
vansinniga, utan söka taga dem med lämpor, sade han:
-- Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att tala om
den saken en annan gång.
Men Jack hade nu sin fisk i nätet, och var inte sen att börja hala in.
-- Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte resonnera
om. Jag har ju ert löfte.
Nu glömde Dobbs sin försiktighet.
-- Mitt -- hvad -- -- skrek han.
-- Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två
torsdagar i en vecka.
Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig, så
skingrades detta tvifvel nu.
-- Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det
skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en torsdag.
Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp att lugna
den »vansinnige».
Jack smålog.
-- Nästa vecka blir det nog inte mer än en torsdag, men hur det är med
denna, är en annan sak. Hvad var det för dag i går?
-- Torsdag!
-- Och i dag?
-- Fredag!
-- Fel! Det är torsdag i dag också!
Dobbs såg sig försiktigt om efter något försvarsvapen, i händelse Jack
skulle bli våldsam, och fick då syn på kaptenen, som stod ett stycke
därifrån.
-- Kapten! ropade han. Kapten!
Kaptenen kom, men en noggrann iakttagare skulle kanske ha observerat,
att han måste uppbjuda hela sin förmåga, för att icke få återfall af
skrattkrampen.
-- God morgon, kapten! sade Dobbs, betydligt lugnare, sedan han kommit
under den starke sjöbussens skydd. Vill ni vara god och tala om för mr
Cannon här, hvilken dag det är i dag.
-- Torsdag! sade kaptenen småleende.
Dobbs höll på att få slaget.
-- T -- torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går då?
-- Torsdag! svarade kaptenen igen, men den gången storskrattade han.
Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig i en
däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den framstörtande
stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.
-- Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i
besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft
förmånen påträffa.
Kaptenen hade återtagit sitt förbindliga småleende.
-- Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska egendomligt,
att få två dagar i följd med samma namn, men det är en nödvändighet här
i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig tidsskillnad mellan Japan
och Förenta staterna, och denna måste vi om skeppsbord medräkna, annars
skulle vi komma till San Francisco en söndag och finna, att de höllo på
med lördag där. Oftast bruka vi visserligen sätta tillbaka klockorna
hvarje dag en fyrtio minuter eller så, beroende på hur fort fartyget
går, men i bland blir detta af en eller annan anledning inte gjort, och
då göra vi som nu, låta två löpande dagar få samma namn för att komma i
takten igen, och flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi,
när vi komma till San Francisco ha den rätta tiden.
Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde vara
ensam en stund.
J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han upp,
gick rakt fram till Jack och sade:
-- Ni har haft ert finger med i det här!
-- Visserligen! svarade Jack. Men det förändrar icke faktum.
-- Jag har en gång beslutat att ge min dotter endast till en välbeställd
affärsman. Nu ger jag er mitt samtycke till att ta henne. Från och med
i dag inträder ni som delägare i firman, och, fortsatte han, hjärtligt