Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 2

Total number of words is 4741
Total number of unique words is 1611
27.7 of words are in the 2000 most common words
37.4 of words are in the 5000 most common words
41.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
i kotterier pratade och skrattande medan de hvilade sig efter dansen.
Nellie var mycket riktigt där. Hon satt bredvid långe Fred Morrison och
Joe lade märke till att hon rodnade litet när han hälsade. När han i
detsamma upptäckte vackra Annie Stade på andra sidan rummet, skred han
med sporrars klang och en väldig krigares skick tvärs öfver till henne.
Ödet hade utrustat Joe med en atletisk kropp, ett par intelligenta ögon
och så »stiliga» bruna mustascher, som någon flicka kunde utrusta sina
drömmars ideal med, så att man kan inte undra på, att vackra Annie tog
emot honom med sitt allra vackraste leende, och så begynte Joe sin
kampanj. Han kurtiserade vackra Annie på ett sätt som ställde alla hennes
öfriga beundrare i skuggan och för honom själf vann en obestridlig
framgång. Hans ögon sade ord, som munnen inte uttalade, och när de
dansade sin two-step, tryckte kanske hans arm något hårdare än nödvändigt
kring hennes midja.
Då och då observerade han Nellie och fann till sin förvåning att hon
inte tycktes komma i håg att han var där. Han hade haft den barnafromma
önskningen, att hon skulle bli ledsen och mulna till och så småningom
söka närma sig honom, men hon tycktes inte alls ha någon lust åt det
hållet. I stället flirtade hon vildt med Fred, och då Joe en gång
passerade henne, och frågade hur hon mådde, fick han till svar ett
likgiltigt: »Tack, mycket bra.» Sedan vände hon sig genast åter till Fred.
En dylik tingens ordning behagade icke Joe. Han blef irriterad och
gick ut för att fundera på saken. Öfver honom hvälfde sig himlen
som en ofantlig glasruta med miljarder blanka punkter. Ett sällskap
moskiter, som höllo bal utanför danslokalen, upptäckte honom, och grepo
genast detta glänsande tillfälle att få bjuda sina damer på en liten
förfriskning, men han märkte dem ej. Han tänkte. Hvarför skulle hon, som
Jim hade sagt, dragas till honom om han visade sig likgiltig? Därför att
hon innerst inne höll af honom trots allt. Hvarför kom hon inte nu då?
Därför att hon inte höll af honom. Han hade det klart för sig nu. Hon
brydde sig inte om honom ... inte alls ... inte alls ... Därför var det!
Det hade han dock inte tänkt sig. Han hade hela tiden trott, att det
blott var en tillfällig misstämning och att allt skulle bli bra igen
mellan dem. Men nu var det slut! Nu visste han det! Hon brydde sig inte
om honom nu. Det bultade i hans tinningar och han började gå. Bort från
staden, utöfver prärien, hvart som hälst blott han kom bort härifrån.
Det gnisslade i danshallens dörr. Joe vände sig om, och såg den välkända,
smärta figuren afteckna sig mot ljuset därinne. Joe drog fram sin Colt ur
fickan och smekte den. »The Cowboys friend» hade fabrikanten kallat den,
nu skulle han pröfva om icke den vännen var trognare än den, som stod
i dörren därborta. Ett skott ur mörkret, och långe Fred skulle sjunka
samman; sedan kanske ännu ett och Nellie skulle få sörja dem båda -- om
hon ens sörjde någon af dem.
Men långe Fred kom inte. Ensam steg Nellie ut genom dörren, och gick
nedåt gatan. Joe stoppade, halft skamsen, ned vapnet, och följde
ofrivilligt efter. Han närmade sig mer och mer, och just när hon lade
handen på trädgårdsgrinden utanför sin fars hus, hann han henne.
-- God afton, Nell -- hälsade han.
-- God afton, Joe, -- blef svaret.
Nu var han fast. Hvad i herrans namn skulle han svänga ihop som skäl för
att han följt henne? En sekund våndades han, sedan kom Nellie själf till
hjälp.
-- Du ville säga god natt, Joe, eller hur, -- frågade hon.
-- Ja ... ja visst, -- stammade Joe, som egentligen tänkt sig något helt
annat.
-- God natt då, -- fortsatte hon. -- Och lycka till!
-- Lycka till hvad? -- frågade Joe hett, utan att upptäcka det spår af
svartsjuka, som låg i hennes ord.
-- Man brukar alltid lyckönska nyförlofvat folk, -- förklarade flickan,
-- och det sägs, att du snart skall gifta dig med Annie Stade. Det är en
mycket vacker flicka!
-- Mycket! -- var allt hvad Joe kunde framstamma, öfverraskad som han var
af den oväntade underrättelsen om sitt eget förestående bröllop.
-- Jag skall för öfrigt snart följa exemplet, -- pratade Nellie på. Det
blir förstås Fred Morrison, och det skall inte dröja länge.
-- När? När? -- utropade stackars Joe häftigt, med högra handen trefvande
efter sin trogne Colt.
-- På samma gång som du, svarade hon med ett egendomligt leende. -- God
natt Joe! -- och hon räckte honom handen. Han tog den och tryckte den
sakta när han såg uttrycket i hennes ögon.
-- Nell! -- hviskade han, och drog henne till sig. -- Nell!


Jimson.

Jag har en bekant, som heter Jimson, och jag erkänner gärna, att han inte
är den mest eftersträfvansvärda af mina bekanta. Snarare tvärtom. Endast
det faktum, att Jimson är infödd Chicagobo, bör ju för människokännaren
vara tillräckligt, men när jag påpekar att Jimson är den otrefligaste
människa i Chicago, och dessutom patentmedicinagent, så bör hvar och en
förstå, att han är inkarnationen af allt otrefligt.
Hans sätt är ytterst vinnande. Men vinsten tillfaller undantagslöst honom
själf. Om man vill vara i fred någon gång så kan man vara viss om att
träffa Jimson. På de mest undangömda gator, i de minst besökta lokaler
stöter man ovillkorligen ihop med honom, om man bara önskar att man inte
skulle göra det. Det är inte lönt att söka komma undan. Han tränger sig
på en, bjuder sig själf på sprit på en annans bekostnad, och underhåller
en med prat om sig själf och sina släktingar, företrädesvis uppehållande
sig vid deras sjukdomar och åkommor, som han naturligtvis botat med sin
patentmedicin. När man ändtligen lyckas bli af med honom, säljer han
patentmedicin till en och lånar, som en afslutning på det hela, pängar
på långlån. Det tjänar till ingenting att neka, ty han hypnotiserar
en vanlig, hygglig människa som urskogens boa constrictor den lille
kanariefågeln, så att man måste köpa eller punga ut. Oftast båda.
En rägnig kväll för en tid sedan, kom jag vandrande Dearborn street på
väg hem. Jag var trött efter dagens arbete, och ville hälst vara i fred,
men som jag ansåg att en cocktail var nödvändig för mitt välbefinnande
gick jag in på en saloon. Framme vid baren stod Jimson. Jag sökte
försvinna så obemärkt som möjligt, men hans skarpa öga hade upptäckt mig
och han rusade emot mig med den angenämaste öfverraskning präglad i sina
manliga drag. I ett nu hade han fått mig fram till disken och rekvirerat
whisky på min bekostnad. Att han pratade behöfver icke sägas.
I öfver två timmar underhöll han mig med detaljerade beskrifningar
öfver de underbara kurer han lyckats åstadkomma med sin patentmedicin.
Synnerlig uppmärksamhet ägnade han sin framlidna fasters magsyra,
hvilken han betecknade som en ovanligt anmärkningsvärd sådan, men som
han dock utan tvifvel skulle ha lyckats häfva om icke den olyckliga
fasterns lifstråd under behandlingen hastigt afklippts. När han till slut
under ett outsägligt kort ögonblick höll upp för att hämta andan, sade
jag skyndsamt »adjö», och aflägsnade mig från lokalen -- i sällskap
med Jimson. Han följde nämligen med. Gatan låg tom och tyst, och jag
skyndade på så fort som möjligt för att bli af med honom, men han höll
med berömvärd energi jämna steg och underhöll mig fortfarande med samma
intressanta ämne.
Ändtligen kommo vi till spårvägslinien, och stannade för att invänta
vagnen. Jimson tystnade.
Jag visste, hvad som komma skulle, och beslöt, att hällre förekomma än
förekommas. Drog alltså upp revolvern, riktade den med fast hand mot
Jimsons hufvud, talade och sade:
-- Jimson! Hela denna kväll har du påtvingat mig ditt vedervärdiga
sällskap. I två timmars tid har du plågat mig med din framlidna fasters
magsyra, som dock borde plåga endast henne, och icke ens henne, ty hon
är framliden. Mitt tålamod är nu slut, Jimson. Du har drifvit mig till
vansinnets brant. Ett ord till, och du är dödens!
Jimson betraktade mig lugnt. -- Vansinne, sa’ han. Inte värre! Det botar
jag ledigt med Killmequick patentmedicin, som jag representerar. Botar
allt, från böldpäst till kartnaglar, en dollar flaskan, sex för fem
dollars. Gif mig en femdollar, så skickar jag dig ett halfdussin i morgon
bittida, och -- medan du har plånboken uppe, så kan du gärna låna mig en
tia på ett par da’r.
Jag återkom till medvetande tre dagar senare på Chicago City Hospital.


Franskan.

Det kan icke förnekas, att det var ett ganska spirituellt lag, som höll
till uppe i de två små rummen vid Chicago avenue. Det var Willy, skalden,
som jämte mig hyrde rummen, Johnny, den förhoppningsfulle novellisten,
Charley, innehafvare af en briljant tenor och åtskilliga mindre betydande
partier vid Metropolitan Opera -- det senare dock endast sporadiskt --
Freddie, tecknare för ett »magazine» och ett par till i samma genre. Samt
Andersson.
Andersson hörde ju egentligen icke till laget, och hans popularitet
var icke alltför stor, ty naturen hade varit njugg mot honom, när hon
utdelade goda egenskaper. Han var alltid ytterst vårdadt klädd, väl
manikyrad och pomaderad samt hade små, uppvridna, svärtade mustascher.
Som han därtill hatade poker, flickor och sprit och regelbundet gick
i kyrkan, är det icke svårt att förstå, att han föga passade för
sällskapet. Ingen af oss kände hans yrke, men han ansågs vara i ovanligt
hög grad behäftad med denna världens goda, en sak, som han dock aldrig
ville höra talas om, i synnerhet när vi hade ondt om sekiner. Detta
inträffade för öfrigt icke alltför sällan, ty dollarn har en egendomlig
förmåga att rulla lätt.
Hur futtig naturen än varit mot honom, så hade hon dock gifvit honom
en talang. Den, att alltid komma olägligt. När pokern var i full gång,
potten stor och man som bäst var upptagen med ett fåfängt försök att
få »Royal Flush» -- ett råd inom parentes: Försök aldrig att få »Royal
Flush!» Det går inte! -- så kunde man vara viss om att få höra Anderssons
svaga, outsägligt milda knackning på dörren i det mest spännande
ögonblicket, och när stämningen var hög och historierna började bli
fräna, fick man alltid se hans »shocked» uppsyn i dörröppningen. Vi
älskade honom således icke, men som han alltid uppförde sig hyggligt,
blef han tolererad, ty vi voro gentlemän och ville icke slänga ut någon
utan laga skäl.
Men om vi icke älskade Andersson, fanns det en annan person, som i så
mycket högre mått åtnjöt vårt gillande. Nere vid hörnet af Sjuttonde
gatan och Trettonde avenyen låg nämligen en liten, men förstklassig,
fransk restaurant där vi i regel intogo våra måltider, när våra finanser,
öfver hufvud taget, tilläto några måltider alls. Andersson, som var
inackorderad i maten på ett bättre »boardinghouse» med familjelif,
besökte »Restaurant Francaise» endast när han var i vårt sällskap.
På denna restaurant serverade en liten fransyska, en förtjusande
sjuttonåring med sammetsbruna ögon, smidig och mjuk i rörelserna som en
panter på rof. Som vi alla vid ett eller annat tillfälle bott i omöblerad
vindskupa på Montmartre, intresserade den lilla fransyskan oss till att
börja med hufvudsakligen för sin nationalitets skull, men detta intresse
hade snart nog urartat så, att vi inom kort allesamman drömde dagdrömmar
om de där bruna ögonen. Andersson ensam gick skottfri, och så var han
också den ende, som aldrig hugnades med en blick eller ett leende från
»la petite Jeannette» eller »Franskan» som vi, för korthetens skull,
kallade henne.
Behöfver jag nämna, att konkurrensen om hennes ynnest under sådana
omständigheter var mördande, och att ansökningarna om att få följa henne
hem om kvällarna eller bjuda henne ut, när hon var ledig, inkommo i sådan
mängd, att minst åttio procent blefvo refuserade? »Franskan» delade
emellertid sin ynnest och sina småleenden lika mellan oss alla, så att än
den ene, än den andre sväfvade högt på hoppets vingar eller störtade ned
i misströstans svarta djup.
En eftermiddag satt jag i restauranten vid min kaffekopp sysselsatt med
att kontemplativt betrakta rökringarne från min cigarett, då Jeannette
kom trippande fram till mitt bord för att prata bort en ledig stund. Jag
frågade, om jag fick följa henne hem sedan på aftonen.
-- Åh, i kväll är jag ledig redan klockan sju, svarade hon, och fortsatte
sedan med nedslagen min, men jag har måst lofva monsieur Charles att få
göra mig sällskap.
Jag blef emellertid endast delvis besviken, ty jag hade väntat mig något
dylikt.
-- Härligt väder i dag, fortsatte »la petite», det skulle vara trefligt
att få en liten promenad.
-- När träffas vi? frågade jag.
-- Om ni hämtar mig half nio, så -- -- Och var punktlig, smålog hon och
gick med en nick sin väg.
På slaget half nio infann jag mig i Jeannettes bostad, och fann
henne redan färdig, fick mitt välförtjänta beröm för punktlighet och
promenerade i »Franskans» sällskap nedåt staden. Kvällen gick hastigt.
Ett kort varietébesök, »icecreamsoda» i en grekisk fruktaffär, och när
mörkret sänkt sig öfver staden gingo vi ut i Central Park och beundrade
månskenet, som silade ned genom trädkronorna. I den omgifningen fördes
samtalet snart in på rätta vägen, blickarne ur de, nu fuktiga, bruna
ögonen gjorde verkan och -- -- alltnog, jag kunde snart konstatera, att
jag, trots konkurrensen, prickat ut de andra aspiranterna till den lilla
Jeannettes oskuldsfulla hjärta.
-- Men håll tyst med det så länge! voro hennes afskedsord den kvällen,
och jag följde dem noggrannt. Icke ens porträttet och hårlocken, som lågo
omsorgsfullt inlagda i min plånboks säkraste fack, fingo profaneras af
obehöriga blickar.
En vecka förgick. En vecka af lycka och svärmeri, af enstaka,
förtjusande tête-à-têter och med oerhörd risk snattade blixtkyssar i
restaurationslokalen. Sedan hände något!
En kväll sutto vi samlade uppe på rummen vid Chicago avenue, pratande vid
vår aftongrogg. Samtalet rörde sig om vårt arbete, och jag småsvor öfver
min temporära brist på idéer, då Willy talade och sade:
-- Jag behöfver aldrig lida brist på idéer -- numera. Jag tar bara fram
det här, så blir jag genast inspirerad. Han drog fram ett fotografi ur
fickan och kastade en oändligt öm blick på det.
Ett stilla kallgrin gick genom rummet, och jag frågade:
-- Une femme, n’est-ce pas?
-- Det är rätt, svarade Willy. Håll du dig till franskan, det gör jag.
En förfärlig misstanke vaknade i mitt inre och den besannades
ögonblickligen, när Willy vände på kortet och de sammetsbruna ögonen
mötte min häpna blick. Jag kände ett stygn tvärs genom hjärtat, och den
nyborna, dittills som evig ansedda kärleken, slocknade som en gnista
i oceanen. Den ersattes dock till fullo af nöjet att se Willys stolta
leende frysa till is, när jag ur min plånboks säkraste fack plockade fram
ett likadant fotografi plus en hårlock.
Det blef dödstyst i rummet, och spänningen, när äfven Charley började
trefva i sin innerficka, var minst sagt förfärlig. Riktigt, äfven han
hade ett foto med tillhörande hårlock. Sedan tog Johnny vid, så Freddie,
och under graflik tystnad producerade man efter man hvar sitt bevis på
att lilla Jeannette var född i Paris, och förstod att dela sin kärlek
rättvist. När alla kort och lockar lågo på bordet, tog vårt sinne för
humor ut sin rätt, och vi förenade oss i en förlösande skrattsalfva.
Medan Freddie hvisslade »Quand l’amour meurt», arbetade Willys hjärna,
och när konsertgifvaren tystnat, och väntade på bifallsstormen, slog
han näfven i bordet så att glasen hoppade, begärde »silentium» och höll
följande tal:
-- Mina herrar! Tillåt mig säga tusan dj-r! Jag anser nämligen att
omständigheterna påkalla något sådant. Vi, ett halft dussin kosmopoliter
och erfarna karlar, ha blifvit lurade af en sjuttonårig fransk flickunge.
Vi skämmas dock icke däröfver, ty därtill ha vi ingen orsak, icke heller
gräma vi oss, ty det är alltid en »experience». Dock böra vi inlägga en
kraftig protest mot denna unga dams tillvägagångssätt. Vi gå som vanligt
till restauranten i kväll. Vi uppföra oss som vanligt mot flickan, prata
och skämta med henne som vi bruka, men när vi gå, lämnar hvar och en af
oss det porträtt och den hårlock han fått, under tallriken. Än mer! Vi
fortsätta att besöka restauranten som förut, uppföra oss som om ingenting
händt, och alludera aldrig på det timade. Detta är det enda sättet att
draga oss ur spelet med heder. Gå ni med på det? Jag anser frågan med
enhälligt »ja» besvarad. I alla fall böra vi erkänna, att det var fördömt
bra gjort af henne. Franskans skål!
Sedan skålen druckits i botten, tillade han tankfullt:
-- Jag antar, att alla förlofningarna få anses uppslagna nu.
I sluten trupp tågade vi till restauranten, och slogo oss ned vid vårt
vanliga bord. Madame själf betjänade oss, och hon såg mycket nervös ut.
-- Ah, messieurs! sade hon, c’est horrible. Jeannette har rest, sprungit
sin väg, rymt.
-- Rymt?! kom det från oss i en förvånad kör.
-- Oui! Rymt! Med er vän monsieur Andersson, som alltid brukade besöka
henne om morgnarna, långt innan herrarna intogo sin frukost.
En flugas surrande mot fönstret var allt som hördes under några
ögonblick. Så bröt Charley tystnaden:
-- Det är rätt åt henne! sade han, och vi instämde med ett andäktigt:
»Amen!»
Endast Willy instämde icke.
-- Stackars tusan! sade han.
Men om han menade Jeannette eller Andersson har jag aldrig fått riktigt
klart för mig.


Charleys sista kärlek.

När jag en eftermiddag kom in i mitt rum, fann jag Charley där före mig.
Han satt i min bekvämaste hvilstol, med fötterna på mitt bästa bord,
drickande min whisky och rökande en af de havana puros, som jag, i ett
tillfälligt moment af välstånd, lagt mig till med. Han tog inte den allra
ringaste notis om mitt högljudt uttalade missnöje, utan slog helt lugnt
upp en ny whisky, exproprierade en ny cigarr och satt sedan tyst, med
beslöjad blick stirrande ut i fjärran.
För mig, som kände Charley, var det inte svårt att förstå, att något var
å färde, därför slängde jag mig i ett soffhörn, de nedre extremiteterna
öfver en stolkarm, lagade till en grogg och frågade:
-- Well, hur är det fatt?
Intet svar.
Charleys blick stirrade lika drömmande bort mot ett aflägset fjärran, i
detta fall husväggen midt emot. Jag började bli orolig.
-- Är du sjuk, Charley, eller hvad tusan är det med dig? Skall jag skicka
efter läkare?
Charley steg upp, fäste på mig en på samma gång drömmande och föraktfull
blick, gjorde stora gesten och sade med af känsla vibrerande stämma:
-- Nej, jag är inte sjuk. Jag är kär!
Jag blef genast betydligt lugnad, ty denna åkomma var icke ovanlig hos
Charley, och hade alltid hittills visat sig vara af ofarlig och hastigt
öfvergående natur.
-- Jaså, inte annat! sade jag därför utan synnerlig öfverraskning. Hvad
är det för en den här gången?
Charley blef passionerad.
-- Den enda, den sista, den första jag verkligen älskat med hela mitt
unga hjärtas heta glöd. Den fagraste, den renaste, den skäraste varelse
jorden frambrakt. En ros, en -- en -- --
-- En ängel, föreslog jag.
-- Drag åt helsicke! En -- en -- -- jag kan icke likna henne vid något,
ty hon är oförliknelig.
-- När jag tänker noga efter, vill jag påminna mig, att jag vid ett eller
annat föregående tillfälle hört dig nämna om ett fruntimmer med samma
signalement, tillät jag mig att anmärka.
-- Jag har aldrig förr älskat någon så, svarade Charley häftigt.
-- Än Maggie då? frågade jag. Henne sa du precis detsamma om för en tid
sedan, och Adelaide och Muriel och Winnie och -- --
-- Tig människa! När känslans förtärande glöd flammar i mitt bröst, så
bör väl jag själf vara den, som bäst förstår att bedöma dess intensitet.
-- Well, som du vill. Men säg mig då, hvad heter änglabarnet? Det tycker
jag, att du i alla fall kan tala om för mig, jag lofvar att jag inte
skall gå och slå dig ur brädet.
-- Försök! sade Charley och såg hånfull ut, tog ett par elastiska steg
tvärs öfver rummet, spände vador och bröstade sig, tydligen för att ge
mig tillfälle att beundra hans kraftiga figur.
-- Men namnet? Det var det jag frågade om.
Charley såg litet snopen ut.
-- Vet inte! svarade han. Såg henne på gatan. Men hon är i alla fall den
allra -- --
-- Ja, ja, jag vet det! Det är totalt onödigt att du talar om hvad hon
är, jag har hört detsamma så många gånger förut, att jag kan det lika
flytande, som ett konfirmationsbarn hemma kan långkatekesen. Låt mig nu
bara höra hur det gick till.
-- Ja, om du anser dig vara i stånd att tiga fem minuter i sträck utan
att allvarligare fara för lifvet uppstår, så skall jag tala om det hela.
I middags efter repetitionen på operan promenerade jag ett slag i sta’n.
Jag gick och drömde som vanligt, hvarken hörde eller såg, förrän jag vid
en gatukorsning höll på att bli förlossad från denna jämmerdal af en
motorkupé, som kom svängande om hörnet. Uppriktigt sagt blef jag inte
alls tilltalad af att på detta numera icke ovanliga sätt placeras med ena
foten i krematoriet, och ämnade just i väl valda ordalag påpeka detta
faktum för chauffören, när ett förskräckt flickansikte stacks ut genom
vagnsfönstret och med en röst, klar och melodisk som en klockton, frågade
om någon olycka händt. Jag förklarade naturligtvis genast, att ingen fara
var å färde, fick en nick och en blick, och bort for auton, lämnande mig
kvar på gatan -- kär. Ty, ser du, det var en flicka, hvars like inte ens
mina vackra bruna ögon någonsin skådat. Hår af guld -- --
-- Visst ja! Guldgula lockar, som fladdra för den smekande, ljumma
vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna användas till att
drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer etcetera. Den
vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.
Charley blef vild.
-- Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld, rent
guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du inte tala
så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande, violetta. Hennes mun!
Finskuren, smal. Hennes panna! -- --
-- Alabasterhvit!
-- Drag -- --! röt Charley.
-- Ja, men det brukas alltid så i romanerna, invände jag.
Det var strået, som knäckte kamelens rygg. Totalt förkrossad sjönk
Charley ned på en stol.
-- Håna du! sade han, men om du sett henne, så hade det varit likadant
med dig, men bara betydligt mera hopplöst.
Efter denna tirad satte han sig på sin plats, och som hans kärlek
tydligen gjort honom mycket törstig stjälpte han i sig groggen och lagade
till en ny. På samma gång uppmanade han mig att göra sammaledes och inte
vara generad utan känna mig som hemma hos mig själf.
Denna fräckhet gjorde mig just inte mildt stämd mot honom, och jag
beslöt, att gifva honom några goda råd. Detta är nämligen det säkraste
och minst besvärliga sättet att reta gallfeber på min vän Charley.
-- Min käre unge vän, började jag utan att bry mig om hans fnysningar.
Visserligen är du en mycket berömd man. -- Du hade ju fyra små roller
förra säsongen. -- Men jag tror i alla fall, att du spänner bågen något
för högt. Tösen kom åkande i en motorkupé, sade du. Du vet hvad det
betyder. Hennes pappa är naturligtvis en fläskpackare, som börjat sin
bana längst nedifrån, och alltså inte tolererar andra än dem, som äro
rikare än han. Tösen själf är, i likhet med alla andra amerikanska
flickor, uppfostrad till despot, satt på piedestal och bortklemad, i
synnerhet om hon ser bra ut -- --
-- Om!!! skrek Charley.
-- Som, sa’ jag, _som_ hon ser bra ut, och af samma orsak är hon
naturligtvis dum.
Det var för mycket för Charley. Han flög upp, som om han plötsligt
upptäckt, att han satt på en fysiskt ovanligt väl utvecklad igelkott,
och började vispa ur sig en massa protester, öfverdrifna beskrifningar
öfver de förutnämnda, själfulla ögonen och förklenande uttryck om mina
förståndsgåfvor, släktingar, gångkläder m. m.
Omsider lugnade han sig dock, sedan jag i ett obevakat ögonblick förlorat
själfbehärskningen och lofvat att bjuda honom på en bättre supé vid något
tillfälle i en oviss framtid. Sedan började jag igen.
-- Som varande ung, är tösen naturligtvis romantisk, och som varande
detta, kan hon möjligen finna något tilldragande hos dig.
Charley ville här säga något vackert, men hejdade sig, tydligen med tanke
på supén.
-- En skådespelare -- --
-- Operasångare, om jag får be, rättade Charley.
-- Nåväl! En operasångare, om än aldrig så liten, slår alltid till en
början an på mycket unga flickor, så att det är ju inte uteslutet, att
hon skulle gå på Operan ett par kvällar för att se på dig -- höra dig är,
som du vet, inte något nöje -- men det komme hon snart att tröttna på.
Och om du sökte närma dig henne, så komme säkert farsan att hyra en neger
för att slå dig fördärfvad, ty jag antar att han hvarken är ung eller
romantisk eller så enfaldig att till och med du skulle kunna föra honom
bakom ljuset. En karl, som förtjänat millioner här, är allt för slug och
skarpsinnig för att inte genast märka sådant. Och för öfrigt! En tös, som
heter Gwendoline.
-- Gwendoline?! Hvem tusan har sagt, att hon heter så? frågade Charley
förundrad.
-- Om hennes pappa är fläskpackare, så faller den saken af sig själf. Har
du någonsin hört talas om en fläskpackartös, som inte heter Gwendoline?
-- _Den här_ heter i alla fall inte så, svarade Charley med värdighet,
det syns på henne, att hon heter Rose eller Lily eller Myrtle eller
Violet eller -- --
-- -- något annat vegetabiliskt namn, ifyllde jag.
-- Blomsternamn, min herre! Och för öfrigt älskar jag henne hvad hon än
heter, ja, till och med om hon heter Gwendoline, och om hennes pappa så
vore fläskförgiftare, bomullstjuf och hveteskojare på en gång, så vore
hon densamma för mig ändå. För öfrigt kan endast en verkligt nobel karl
ha en sådan dotter.
-- Och ingen annan än en karl af fläskpackarkvalitet ha råd att hålla
sig med motorkupé här i sta’n.
Detta obestridliga faktum kunde Charley icke förneka, och han tycktes
vara ett rof för ganska stridiga känslor när vi gingo ut för att afäta
den utlofvade supén, som han insisterade på att genast få.
Efter detta var Charley försvunnen i det allra närmaste en hel vecka, men
så en vacker dag kom han störtande upp till mig med en fart, som utan
tvifvel ställde den mycket omtalade motorkupén totalt i skuggan.
-- Eureka! skrek han i dörren, så att pendeln på vägguret tvärstannade i
häpenheten.
-- Hvad har du funnit? frågade jag intresserad, i förhoppning att den
upphittade artikeln icke skulle sakna ett visst marknadsvärde.
-- Tösens namn! svarade Charley med uppriktig glädje präglad i sina
manliga drag.
-- Hvilken tös?
-- Den, som jag talade med dig om i förra veckan naturligtvis!
-- Kors, är du fortfarande intresserad i den? Och har inte hunnit längre
än till namnet! På så pass lång tid borde du ha hunnit med både det
smärtsamma afskedet och en ny flamma.
-- Nej du! Jag har redan sagt dig, att det här är allvar, och då går det
minsann inte så fort. Tillsvidare har jag inte hunnit längre än till
namnet, men det räcker det så länge.
-- Nå, hur har du lyckats göra denna storartade upptäckt?
-- Jo, det är ett arbete, som både Sherlock Holmes och Nick Carter kunde
vara stolta öfver. Ser du, jag gick i sta’n och dref som vanligt, då jag
fick se den där auton igen. Den kom nedåt State street med den högsta
fart som trafiken och automobilstadgan tillåter, men dock icke fortare
än att jag hann se numret. Hvad tror du jag gjorde nu? Om du hade varit
i mina kläder, så hade du naturligtvis varit lika litet hjälpt med det.
Men jag gick till polisen och tittade i automobilregistret, och följden
blef att jag nu vet, att automobilen n:r B. 617 tillhör finansiären och
hvetespekulatören Josuah E. Snider, i firman Snider, Motts & C:o, och
boende vid Michigan avenue.
-- Hveteskojare alltså! inföll jag.
Men Charley ville inte höra talas om den saken.
-- Äfven bland storfinansmännen kan man finna ädla tänkesätt, sade han
tvärsäkert, men utan tvifvel mot bättre vetande.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 3
  • Parts
  • Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 1
    Total number of words is 4607
    Total number of unique words is 1637
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 2
    Total number of words is 4741
    Total number of unique words is 1611
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 3
    Total number of words is 4833
    Total number of unique words is 1508
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    39.2 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 4
    Total number of words is 4759
    Total number of unique words is 1579
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 5
    Total number of words is 4215
    Total number of unique words is 1527
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.