Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern - 1

_SIGGE STRÖMBERG_
PRÄRIELIF


PRÄRIELIF
SANNSAGOR OCH LÖGNHISTORIER
FRÅN VILDA VÄSTERN
AF
SIGGE STRÖMBERG
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
GÖTEBORG
Pappersleverantör:
GRANHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA
GÖTEBORG 1909
ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.


Prärielif.

På fulla femtio mils omkrets från Harristown, fanns ingen vackrare flicka
än Jessie Murray. Lång och ståtlig var hon, med hår, som glänste som guld
i solskenet, och ett par djupa blå ögon under mörka ögonbryn. Och så hon
satt till häst sedan! Det fanns inte en broncho i hela Syd-Dakota, som
hon inte kunde få att lyda tygeln, inte ett »cowboy-trick», som hon inte
kunde göra efter. När hon någon gång red in till Harristown, stod halfva
stadens manliga befolkning i fönster och dörrar och bligade på hennes
lackerade ridstöflar, och det var nog inte utan att en del af dem sett
litet för djupt i de mörkblå ögonen.
Det var ju renodlat vanvett för »Broncho Bill» att tänka på en sådan
flicka. Hon, dotter till en af de rikaste ranchmännen i Syd-Dakota, och
han, en fattig »cowpuncher», som, mot den furstliga ersättningen af
fyrtio dollars per månad, arbetade på en af hennes pappas rancher. Men
han kunde helt enkelt inte låta bli. Han drömde om henne dygnet om. När
han märkte John Murrays ungboskap, tänkte han endast på, att det »M»,
som han brände in, var en af hennes initialer, och när han satt i sadeln
ute på prärien, tänkte han mer på hur han skulle kunna få John Murrays
dotter än på att hålla reda på hans kor.
John Murray hade emellertid många cowboys men bara en dotter, och därför
var det betydligt lättare för en af dem att komma ihåg henne, än för
henne att komma ihåg en af dem. Hon vistades emellertid ganska mycket
bland dem, när hon var hemma på ranchen, och var alltid glad och vänlig
mot alla femtio. De beundrade henne på afstånd allesamman, men att någon
gång få spänna åt hennes sadelgjord och få ett litet småleende i belöning
var det största närmande de kunde hoppas på och följaktligen en favör,
som de alla täflade om. Ett par gånger hade hon visserligen låtit Bill
rida bredvid sig, därigenom ådragande honom alla hans kamraters afund,
och en gång slog hon till och med till honom på skämt med ridspöt. Hela
den natten låg han i gräset utanför hennes fönster, medan vilda, heta
tankar brusade genom hans hjärna. Äfven på ett annat sätt behandlade hon
honom olika än hans kamrater. Medan hon kallade dem vid deras dopnamn
»Whisky Pete», »Gentleman John» och hvad de hette allt, så titulerades
»Broncho Bill» alltid för mr Rogers. Det lät så främmande, och han tyckte
inte om det, men Jenkins, bartendern i Johnsons krog i Harristown, sade
att det var ett godt tecken, och han borde väl veta det, han, som varit
ända i S:t Louis, tyckte Bill. Han var således nöjd och glad, och väntade
att bättre tider skulle komma. Men då kom George i stället.
George var någon slags kusin till miss Jessie, och hade varit i Östern
och studerat. Nu var han, enligt Bills förmodan, utstuderad, eftersom
han kom dit ut till Syd-Dakota. Han hade kläder så fina, att ingen i
Harristown med omnejd kunde förstå hur en karl ville ha sådant på sig,
han hade blanklädersstöflar som ett fruntimmer, och små, små sporrar.
Dessutom hade han en glasbit i ena ögat. Revolver hade han också,
gudbevars, en liten förnicklad en utan en droppe olja på. Ingen af
pojkarna kunde få klart för sig, att Jessie ville umgås med en karl, som
misskötte sitt artilleri på det viset. Han red på ett gammalt, sedigt,
brunt sto, som han kallade Rosalinda, men som Jenkins påstod heta
Rosinante. Hvad Jenkins menade med det, voro dock pojkarna inte karlar
till att begripa.
En sak till, som de inte kunde förstå, var hvad det var för tilldragande
hos en sådan karl. Men miss Jessie tycktes förstå det, hon. När hon red
ut var George alltid med. Red hon till Harristown gjorde han alltid
sällskap, och när någon kom in i huset för att tala vid mr Murray, så
kunde man vara viss på, att miss Jessie satt vid pianot och George hängde
bredvid. Ja, »Arizona-Dick» hade till och med en gång hört henne kalla
honom »Käre George!»
Att sådant där retade pojkarna är en sak, som faller af sig själf, men
eftersom George var släkt med miss Jessie och John Murray, så ville ingen
af dem gärna skjuta på honom utan att det blef alldeles nödvändigt.
Det gällde således att bli af med honom på något annat sätt. Bill gick
naturligtvis och väntade på tillfälle, och »allting kommer till den, som
väntar» säger ett ordspråk, som de ha därute.
En dag stod Bill utanför huset och tittade på Georges Rosalinda, då miss
Jessie kom ut på trappan. Hon nickade som vanligt vänligt åt honom och
skickade en af de andra pojkarna till corralen för att hämta hennes häst.
Hon skulle rida ut med George. Då fick Bill en idé! Han blef förvånad
öfver, att han inte förut märkt hur lik Rosalinda var en af ranchens
hästar, en halfvild broncho, som kallades Satan, och äfven gjorde skäl
för sitt namn. Bill kände inte mer än tre människor och en neger, som
kunde rida den hästen.
Gripen af ögonblickets ingifvelse kastade han sig på Rosalindas rygg och
satte af ned till corralen. Det var endast ett par minuters arbete, att
med ett lassokast fånga Satan och lägga Rosalindas fina sadel och gula
remtyg på honom, och när han jämförde utseendet blef han säker på, att
George inte skulle se någon skillnad. Satan var visserligen en hingst och
något gröfre byggd, men han hoppades, att George skulle vara så upptagen
af miss Jessie, att han inte skulle märka skillnaden. Sedan ledde Bill
upp Satan till huset, och band honom vid pålen där Rosalinda stått.
Bill hade brådt en stund med att sammankalla så många af pojkarna som
möjligt, så att när miss Jessie och George kommo ut, stod det en hel
svärm på litet afstånd och väntade. George hjälpte först upp miss Jessie
i sadeln och gick sedan fram till den förfalskade Rosalinda. Satan lade
öronen bakåt och betraktade honom misstroget, men George satte foten i
stigbygeln och slängde sig helt lugnt upp i sadeln. Satan stod stilla som
gjuten i brons. George smackade på honom, men Satan rörde inte en muskel.
Då blef George otålig och satte sina små sporrar i hästens sidor. Det
blef för mycket för Satan. Pang! Med hufvudet mellan knäna och bakbenen
rätt upp mot skyn gjorde han det grannaste »buckjump» någon kunde
önska. George seglade i en lång, vid båge från hästryggen och försvann
i det höga präriegräset. Olyckligtvis, sade pojkarna, kom han ned på
skuldrorna, och bröt därför icke nacken af sig.
När de kommo fram till George, låg han på rygg i gräset och frågade om
den yttersta domen verkligen anländt till sist, eller om det bara var
jordbäfning.
-- Ryck upp dig, George, sade miss Jessie. Det är bara gamla Rosalinda
som kastat dig. Upp i sadeln igen, så rida vi.
När George fick klart för sig, att Rosalinda kastat honom, blef han
arg. Han hade visst inte trott sin gamla märr om en så lömsk och neslig
handling. Han steg upp ur gräset och linkade fram mot Satan. Så elegant
som förut var han visserligen inte, glasbiten hade han tappat ur ögat och
hans fina ridkostym var smutsig och trasig.
Miss Jessie skrattade tills tårarna trillade nedför hennes kinder.
-- Upp igen, George! ropade hon. Upp i sadeln igen!
Men George såg litet nogare på sin Rosalinda den här gången!
-- Det där är inte Rosalinda, sade han. Det är ju en hingst.
Miss Jessie kände genast igen honom.
-- Det är ju Satan, sade hon. Men upp i sadeln ändå, George, du är väl
inte rädd?
De ha sina fördomar där ute på prärien. Att en gröngöling inte kan rida
en halfvild broncho är en naturlig sak, men präriepojkarna fordra, att
han skall våga bestiga den om och om igen, så länge han orkar röra sig.
Den, som inte vågar det, får intet anseende där, karlar utan kurage ha de
ingen användning för.
Detta visste George, och han svarade:
-- Rädd! N-n-nej l-långt ifrån, men han var dödsblek och knäna skälfde.
Han hade redan satt foten i stigbygeln då Satan lade öronen bakåt, och
han tog ned den igen.
-- Jag bryr mig inte om det, sade han så vårdslöst som möjligt.
Miss Jessie gaf honom en föraktfull blick och vände sig mot cowboyshopen
med ögon som blixtrade af vrede.
-- Hvem af er har ställt till det här? frågade hon skarpt.
Broncho-Bill visste, att det inte tjänade något till att neka, så han
steg fram.
-- Jaså, det är ni, Bill Rogers. Er hade jag minst af alla trott om något
sådant. Följ med in!
Hon vände honom tvärt ryggen och gick in, och han gick efter, kännande
sig som en af världens störste syndare. Men hon hade åtminstone inte sagt
_mister_ Rogers, och det var ju alltid en tröst.
När de kommit in talade hon om för Bill hvad för en värdelös människa
han var, så att han nästan önskade, att han hade väntat, tills George i
tidens fullbordan blifvit hängd. När hon så grälat på honom en halftimma
utan att han sagt ett ord, frågade hon hvad han hade att säga till sitt
försvar.
-- Jo, miss Jessie, svarade han, jag tänkte ... jag trodde ... att ni
...! sedan stockade det sig i halsen så att han inte fick fram ett enda
ord.
Men miss Jessie förstod nog hvad han ämnat säga, ty hon blef röd som en
ros i ansiktet. Så såg hon på honom med ett egendomligt uttryck i ögonen
och sade:
-- Bill Rogers, ni är en idiot! Gå och kom aldrig mer inför mina ögon.
Präriepojkarna äro just inte blödiga af sig, men när hon sade de orden,
blef det en dimma framför hans ögon, och han kunde inte se någonting. Men
när han sträckte ut armarna för att trefva sig fram till dörren, fann han
till sin förvåning miss Jessie i dem, och hon hviskade:
-- Åh, du store, käre, käre dumbom!


Den nya påskkostymen.

Seaburg stod utanför en skräddeributik vid Nicollet avenue, försjunken
i funderingar. Det var en härlig aprildag, solen stod högt på himlen,
framkallande den sedvanliga vårgrönskan såväl i stadens parker som på
Seaburgs rock.
Just denna senare omständighet var det, som kom Seaburg att fundera. Han
önskade nämligen en ny kostym till påsk. Denna del af saken var ingenting
att fundera öfver, men det krångliga var, att Seaburg disponerade en
obehagligt ringa del af Förenta Staternas nationalförmögenhet. Hans
kredit var ännu mera obetydlig. Han var nämligen väl känd där i sta’n.
Men en ny kostym måste han ha till påsk. Hvarje amerikan med den allra
minsta gnista själfaktning måste ha en ny kostym hvarje påsk. Seaburg var
inte pretentiös, han kunde nog ha nöjt sig med sin gamla kostym, om den
bara varit något så när snygg. Men fy tusan! Alla sömmarna höllo på med
vårsprickningen, knapparna vajade på långa, smala trådar för de ljumma
vindarna, och byxfransarna började strax nedom knät. No, damn it! Det var
inte någon lämplig utstyrsel för en fri amerikansk gentleman. Därför var
Seaburg på språng efter en bra och billig skräddare. Framför allt billig.
Och sådana växa minsann inte på träd i Minneapolis.
Här tycktes han emellertid ha funnit hvad han sökte. På skylten stod
nämligen med stora guldbokstäfver:
G. SCHIPKOWSKI,
Den store skräddaren!
Tillverkar Amerikas elegantaste kostymer.
På 24 timmar.
_Från 15 Dollars till Högre Priser._
Beställ Er Kostym genast!
Och i fönstret lågo tygerna, ljusa, fina tyger i modärna mönster.
»Kostymer efter mått, femton dollars!» stod det på en lapp på hvarje
tygstycke. Femton dollars! Det var ungefär hvad Seaburg hade lust
att lägga ned på en ny kostym. Hans privata förmögenhet uppgick till
tjugufem. Femton dollars! Och så vackra tyger! Seaburg gick in.
Han mottogs af en ung man, hvars regelbundna drag tydligt visade,
att han härstammade från Kanaan. Den unge mannen var mycket angenämt
berörd af att få se Seaburg. Han bugade och smålog och vred händerna
af förtjusning. Fick han visa min herre några tyger? Det här kanske?
Högst elegant, smakfullt, vackert, verkligen vackert mönster.
Sextiofem dollars för kostym efter mått. Nej tack, Seaburg ville ha en
femtondollars kostym. Femton dollars?! No, by Gad! En femtondollars
kostym? Aldrig i lifvet! Det kunde möjligen gå an för en vanlig dödlig,
men en gentleman med Seaburgs ståtliga hållning, präktiga figur och
distinguerade utseende kunde absolut inte visa sig i en sådan. Han komme
att blamera sig.
Han tillkallade nu en annan anhängare af den mosaiska trosbekännelsen och
talade om för honom, att denne gentleman värkligen på allvar funderat
på att köpa en femtondollarskostym. Den nye herrn uttalade som sin
åsikt, att det var omöjligt, otroligt och onaturligt, gentlemannen hade
naturligtvis skämtat. Ha, ha, ha! Eller hur?
Då skämdes Seaburg och ljög, att han skämtat. Och judarna började prata.
En i sänder och båda på en gång. Seaburg fick inte en syl i vädret. De
argumenterade och visade tyger och viftade med händerna, så att Seaburg
blef yr i mössan.
Tio minuter senare, stod Seaburg åter utanför skräddarbutiken vid
Nicollet avenue och funderade. När han lyckats sortera sina tilltrasslade
själsförmögenheter, kom han på det klara med, att han beställt en kostym
för sextiofem dollars färdig om tjugufyra timmar, att betalas extra
kontant. Femton dollars handpängar hade han betalt.
Sakta gick han uppåt avenyn. Gick in i en järnbod och köpte en sax för
tjugu cents. Sen gick han hem för att klippa fransarna af sina byxor.
Seaburg uppträdde i knäbyxor under påsken.


En jordbäfning.

Solen satt som en stor glödande kula midt på himlahvalfvet, kastande sina
lodräta strålar ned på präriens brunbrända gräs. Utanför mina, eller
rättare »Harristown Tribunes», fönster låg gatan tom och öfvergifven
i solskenet, endast en och annan stackare, iförd en bredskyggig
sombrero, smög fram efter inre trottoarkanten, i ett fåfängt försök att
sammansmälta med husradens smala skuggrand. Den öfverhettade atmosfären
gick i vågor utanför moskitonätet och rummet var kvaft och stekande.
Termometern visade 102 grader Fahrenheit i solen och jämt 10 grader
mindre i skuggan. Almanackan visade rötmånad.
Jag satt vid fönstret, klädd i en dräkt som i ett mera konventionellt
land och d:o temperatur skulle värkat nästan oanständig. Den bestod
nämligen uteslutande af skjorta och byxor, ett par tygskor och en cigarr.
»Henry Clay Havana puros especiales», made in Virginia, fifty cents a
dozen. Framför mig på bordet låg en hög långa pappersremsor, men min
blick sökte sig med förkärlek från arbetet och åt det håll där apotekets
fönster låg. Där syntes nämligen genom moskitonätet ett anslag med den
ljufliga inskriften: »Icecreamsoda, 5 cents».
Jag var nära att falla för frestelsen att gå dit, när sättaren öppnade
dörren, och begärde »mer manuskript». Den möjligheten är inte utesluten
att jag vid detta tillfälle i någon mån syndade mot andra budet, men
sättaren fick i alla fall en del klipp, och afseglade med den hugnesamma
underrättelsen att det fattades två spalter.
Två spalter! Hvar innerst skulle jag ta dem från? I det här fördömda
hålet hände ju ingenting, och brodera mera på det där lilla dubbelmordet
i förgår gick inte an. Vår publik nöjde sig inte med så hvardagliga
händelser. Den ville ha något som rafflade, ungefär som whisky och
petroleum. I den här värmen skulle man tycka att någon lokförare kunde
stå och slöa till så att tåget barkade åt Hades, men å andra sidan, i en
sådan här terräng där rälsen lågo som två paralella, raka, blanka streck
utan en aning af en kurva på hundra mil kunde gärna en hel tågbetjäning
sofva utan fara. Och dubbelspår fanns det också, så att sammanstötning
var utesluten. Ingen hjälp att vänta från det hållet således.
Min blick föll på barometern, som hängde där som ett stort stirrande
öga på väggen. Jag såg hur stålvisaren hade sjunkit ett par grader och
började ofrivilligt fundera på om den skulle vara tillmötesgående nog att
sjunka ned till cyklon. Eller rent af till jordbäfning. En jordbäfning.
Åh, herre Gud, hvilken lycka i dessa bistra tider.
Just då kom idén! Som en magnesiumblixt lyste den upp alla hjärnans vrår
och skrymslen, och nästa ögonblick började pennan löpa öfver papperet.
En lång stund höll den på och när jag lade ned den, kunde jag med nöje
konstatera att jag hade en verkligt rafflande »nyhet» att bjuda de goda
Harristownborna. Så här började artikeln:
EXTRA
JORDBÄFNING I COLUMBIA.
WASHINGTON I RUINER.
Fasansfulla scener.
_Syd-Dakotarepresentantens lysande mod._
Därefter kom ett hårresande »telegram» om en förfärlig olycka som drabbat
förbundshufvudstaden. Midt under en af kongressens nattsittningar hade en
våldsam jordbäfning lagt Washington i ruiner. Se här ett par brottstycken:
-- Under massornas fasansfulla skrän störtar kapitoliets marmortorn
belyst af den ur jordens inre uppflammande elden, samman, under sina
ruiner begrafvande egendom för flera millioner dollars, samt äfven ett
stort antal människor.
-- Det fordom så stolta Hvita huset var nu ett enda väldigt bål.
Vettskrämda sprungo alla omkring utan att veta hvad de skulle företaga
sig. Endast Syd-Dakotas representant Hon. W. J. Smiles behöll
fattningen. Lugn stod han midt i det flammande bålet omhvärfd af ett
större antal fräsande lågor. Hans stämma klang som en metallklocka genom
skränet och öfverröstade med största lätthet lågornas dån och de till det
demokratiska partiet hörande kongressmedlemmarnas vettskrämda klagoskri.
När ingen vågade åtlyda mr Smiles order räddade han egenhändigt 698
personer, däribland president Roosevelt, ur ruinerna.
Roosevelt skakade vid detta tillfälle mr Smiles hand och sade: Jag har
alltid vetat, att min efterträdare skulle komma från Syd-Dakota.
Telegrammet åstadkom fullkomlig sensation i Harristown. Tidningens
lösnummerupplaga satte med lätthet rekord, och hvarenda Harristownbo
upprepade med stolthet presidentens ord, som om de gällt honom
personligen. Både krogarna och deras kunder voro fullare än vanligt den
kvällen, och faroborden voro öfvergifna. Ingen hade tid att ägna sig åt
annat än resonnemang om den stora olyckan, Smiles tapperhet och Teddys
ord.
För min del satt jag inne i mitt rum i sällskap med en bulldogg och en
Smith & Wesson af grof kaliber, ty ett antal af stadens demokratiska
valmän stodo utanför och väntade på att få tala ett par ord med mig.
En synd leder till en annan, och dagen därpå serverades Harristownborna
en massa detaljer från den stora naturrevolutionen. Smiles’ tapperhet
utmålades i ännu mera lysande färger och presidentens yttrande blef så
till vida ändrat, att han sagt: »_västra_ Syd-Dakota». Jublet steg därför
ännu högre, och stadens demokratiska valmän ilsknade till allt mera,
ty de demokratiska representanterna i kongressen hade, enligt vårt nya
»telegram», samt och synnerligen uppfört sig som rena backharar, där de
inte rent af deltagit i slöddrets plundring af de rasade husen.
Sedan »Demokratiska föreningens» ordförande, som sökte få ett personligt
samtal med mig, afstått en del af muskulaturen å sin vänstra vad åt
bulldoggen, och sekreteraren, som tittade in genom mitt fönster, råkat
komma i skottlinien för min Smith & Wesson, och hastigt aflidit af
blyförgiftning, lugnade sig dock oppositionspartiet betydligt.
Tredje dagen kom en ny artikel, men då hade intresset redan mattats något
och faroborden började återfå sin gamla kundkrets.
Fjärde dagen hade man annat att tala om, och ett påstående att
jordbäfningen var anstiftad af de demokratiska kongressmännen hade intet
annat resultat än att Dem. fören. skattmästare bakvägen inträdde i vår
redaktionslokal, hvarifrån han sedermera bortfördes af änkan.
Då insågo vi att tiden var inne att blåsa stoppsignal, ty det är en
tidningsmans första plikt att taga hänsyn till publikens smak och
inte servera den annat än den vill ha. Som en skandal ägt rum icke
långt från Harristown beslöts därför att utnyttja detta värdefulla
material, i synnerhet som vi hade en porträttkliché af Pizarro och en
af Katarina Jagellonica, som med fördel i detta fall kunde användas
till att representera hufvudpersonerna i skandalen. Alltså skulle
jordbäfningshistorien bringas ur vägen, och detta skedde genom att i
nedre hörnet på sista sidan införa följande notis:
_Naturrevolutionen i Washington._
Våra meddelanden om denna fruktansvärda olycka äro så till vida
felaktiga, att någon jordbäfning icke ägt rum därstädes.


En ung mans väg.

Aftonrodnaden färgade horisonten blodröd, bådande västerns korta
skymning, när Joe Sturm red genom det långa gräset mot Harristown. En
lätt bris svepte öfver prärien, förande med sig ljudet af banjos och
tam-tams och refrängen af den senaste slagdängan från danslokalen i
stadens utkant. Det höga gräset böljade som en sakta dyning för vinden
och härmfågelns sång hördes från en liten plantering i närheten af
staden. Ponyns oskodda hofvar trummade i rask takt mot marken och Joe
satt som i en gunga under den mjuka galoppen. Men han såg dyster och
fundersam ut. Hvarken banjons darrande toner eller aftonrodnadens
röda flammor, som lyste med den underbara prakt, som den endast i
dessa trakter kan ernå, förmådde ens för ett ögonblick fängsla hans
uppmärksamhet.
När en ung, kraftig ranchman hunnit till detta stadium, behöfver man
vanligen icke hysa det allra ringaste tvifvel om orsaken. Det är i
regel någon mörkögd präriens tärna, som trampat, eller låtsats trampa,
hans unga, heta hjärta under sin högvristade fot, och i hvilket fall
är resultatet en ung man, som icke tror sig kunna lefva längre. Ibland
händer det äfven att en Colt blandar sig i leken om hon låter sina vackra
ögon le mot någon annan.
Joe var icke något undantag från denna regel. Han var nämligen kär öfver
öronen i Nellie Evans, den vackraste flickan i Harristown i Joes tycke,
»en liten sötunge» i andras, och fastän den senare beteckningen var väl
berättigad, hade dock »en liten satunge» varit mera på sin plats. Ty en
satunge var hon verkligen, Nellie Evans, full af upptåg och rackartyg,
hetblodig som få. Det var just på grund af hennes heta blod som Joe såg
dyster ut. Han hade, som många andra unga män råkat skämta litet för
mycket med en flicka från en af rancherna, Nellie fick höra talas om
det, och strax var det färdigt. Joe var naturligtvis stolt han också och
på det sättet kom det till, att han en vacker dag fann sig ridande från
staden som en i högst obehaglig grad »fri ung man».
Inte ville han ens för sig själf erkänna att han var ledsen öfver
historien. Visst inte! Något sådant skulle aldrig kunna falla honom in,
men det hade inte hindrat, att han, allt sedan det där hände, varit
butter och tvär mot de öfriga pojkarna, och därigenom varit den direkta
orsaken till en massa försyndelser ifråga om svordom och sådant. In till
Harristown red han lika ofta som förut, enligt egen, mycket betviflad
uppgift för att uträtta ärenden, men i regel hann han aldrig längre än
till Johnsons saloon. Där blef han stående vid fönstret spejande uppåt
gatan, men naturligtvis utan den ringaste bitanke på att Nellie möjligen
skulle komma den vägen.
Till Johnsons saloon styrde han också nu sin kosa, när han, just som
skymningens blå slöja sänkte sig öfver staden, red in i Harristown. Han
kastade sig ur sadeln och steg med klirrande sporrar in i den ljusa
lokalen, där han genast hälsades af ett:
-- Hallå, Joe! från Jenkins, saloonens vidtbereste bartender.
-- God afton, Jim! svarade Joe mörkt. -- En whisky and soda.
En grogg af det starkaste slaget slungades på sekunden upp på disken, och
Jim Jenkins, som nog hade en hum om huru det stod till, började med några
diplomatiska ord om kvinnans falskhet. Gällde det att hyfla på kvinnan,
så nog var Joe med, och pratet och groggen i samverkan tinade snart upp
honom, så att han öppnade sitt hjärta för den diplomatiske Jim och talade
om hela sitt lidandes historia för honom.
Just då gick Jim bort för att blanda en cocktail åt en kund och Joe
blef stående ensam vid disken stirrande ut i mörkret och lyssnande till
biljardbollarnas klirr i rummet innanför. En rökig fotogénlampa spred en
tveksam ljuscirkel ut på gatan, och Joe betraktade de passerande, som
då och då skönjdes genom moskitonätet. Som lefvande skuggor skymtade de
förbi, kommande från mörkret på den ena sidan, syntes ett ögonblick i det
svaga ljuset, och försvunno sedan åter i mörkret vid ljuscirkelns andra
kant. Joe, som för närvarande var kär och alltså romantisk, stod och
fantiserade och tyckte att de sågo ut som skuggor från en annan värld.
Plötsligt sprang han upp med ett »Damn!» Förbi fönstret gick ett ungt
par, en ståtlig ung ranchman, och hon med den slanka figuren och den
eleganta hållningen -- Nellie.
Ett ögonblick stod han obeslutsam med handen på revolverfickan, skulle
han -- -- eller skulle han inte -- --? Han tvekade en minut, tog så ett
steg mot dörren men hejdades af Jims hand, som lades på hans axel, och
Jims röst som framställde en förfrågan om han inte möjligen skulle kunna
ta sitt visserligen obetydliga men dock befintliga förnuft till fånga,
endast därför att han råkat bli kär.
-- Jag såg dem också, -- sade Jim. -- Och inte rusar jag upp och svär
för det! Kom så skola vi resonnera om saken, vi skola nog rätta till den
skall du se. Du känner mig.
Och Joe följde med tillbaka till disken, ty han, liksom Harristown i
öfrigt, hade ett stort förtroende till Jims förmåga att reda ut kvistiga
fall af samma slag som detta. Själf ansåg Jim sig vara en synnerligen
farlig fruntimmerskarl, som lekande lätt kunde styra det bångstyriga
väsen, som kallas kvinnan.
Han tog nu hand om den mera oerfarne Joe, beskref för honom kvinnans
konstruktion och höll sedan en kort föreläsning i den sköna och svåra
konsten att handtera henne.
-- Håll dig bara på styfva linan, gosse, -- sade Jim. -- Krusa bara inte
flickebarnet och kurtisera en annan vacker unge, så blir hon förbaskad
och ger sig den på att slå den andra ur brädet, och då har du henne som
i en liten ask. Skjutjärnet bör du låta hvila i frid, om du inte är
särdeles god vän med sheriffen. I annat fall får du ju resa bort på ett
halfår och när du kommer igen har hon troligen varit gift med en annan i
fyra månader. Nu är det, som du vet, dans i kväll där borta i danshallen
och känner jag Nell rätt så går hon dit och tar karlen med sig. Du skall
gå dit också. Sök upp den vackraste tös i lokalen, flirta och dansa med
henne, och ge Nell tusan. Hälsa på henne skall du naturligtvis, och ett
par likgiltiga ord kan du också växla med henne, om din själsfrid så
kräfver, men inga af de där fåraktiga blickarna som du lagt dig till med
på sista tiden. När hon sedan af sig själf närmar sig dig, tar du emot
henne som en vanlig bekant, försöker få henne för dig själf på något
ställe där ni kunna vara ostörda och där -- -- -- Innan hon fått klart
för sig hvad det är frågan om, tar du tag i henne, kysser henne och
kallar henne en massa sådana där idiotiska namn, som ni förälskade bruka
använda. Det kallas att ta dem med storm och det kan ingen flicka stå
emot, -- slutade Jim sin föreläsning.
Joe var egentligen inte anlagd åt det där mera slipade hållet, men han
hade, som sagt, ett obegränsat förtroende för Jim, och kände på sig att
rådet var godt.
En stund därefter befann sig Joe utanför danslokalen. Ljudet af en banjo,
sekunderat af ett skrälligt piano, som på något underbart sätt förirrat
sig ut i ödemarken, och skrapandet af många fötter sade honom, att dansen
var i full gång. Joe väntade tills dansen var slut, och steg sedan in i
rummet. Rundt sidorna på väggfasta bänkar sutto de dansande, parvis eller