Om utvandringen, dess betydelse och orsaker - 6

fruktsamheten synes vara afsedd, finna vi strax, att, medan det alls ej
kan blifva tal om det förra, är äfven det senare alldeles otillräckligt
att motsvara de anspråk, som de årliga nativitetsöfverskotten ställa på
landets utveckling. Dessa anspråk kräfva helt enkelt för att ej lemnas
ouppfylda ett hälften snabbare framåtskridande, än som hittills visat
sig möjligt. Beviset ligger i de senaste årtiondenas erfarenhet. Landets
folkmängd har, såsom i föredraget omnämdes, under denna tid ökats med
mellan 6- och 700,000 inv., men hade det endast berott på nativiteten,
skulle den hafva ökats med inemot en million. Resten har uppslukats af
emigrationen, och emigrationen skall då säkerligen äfven i framtiden
trots alla ansträngningar blifva vår enda utväg till räddning, om vi ej
i tid besluta oss för att klokare söka begränsa vår fruktsamhet.
Hvilkendera utvägen är nu i landets välförstådda intresse att tillråda,
förutsatt, att de båda komma att stå oss öppna? I mitt föredrag har jag
efter bästa förmåga sökt att besvara denna fråga. Huruvida svaret är
tillfredsställande eller ej, och särskildt om den här återgifna
tidningsuppsatsen är egnad att i någon väsentlig grad gendrifva de
slutsatser, hvartill jag kommit, måste nu öfverlemnas till den tänkande
läsarens afgörande.


ANMÄRKNINGAR:

[1] Det förtjenar likväl påpekas, att helt nyligen ett arbete utkommit
(Grundlinier till Nationalekonomiken af D:r _J. A. Leffler_), hvilket i
befolkningsfrågan i allt hufvudsakligt ställer sig på Malthus' och
nymalthusianernas ståndpunkt.
[2] Kända antalet emigranter är följande:
Åren Emigranter
1851-55 12,744
1856-60 4,156
1861-65 19,816
1866-70 102,631
1871-75 64,463
(1876-79 43,697)
Hvad förlidet (1880) års utvandring angår, uppgifves i senaste häfte af
statistisk tidskrift antalet till omkr. 50,000 personer, hvilket äfven
bekräftas af den vid årets slut företagna folkräkningen, som utvisade,
att under året en folkminskning, eller, om denna minskning varit blott
skenbar (beroende på s. k. obefintliga personer) åtminstone ingen
nämnvärd folkökning egt rum. Som nu nativitetsöfverskottet (öfverskottet
födda öfver döda) föga understeg det normala, som är omkring 50,000,
måste tydligen ett motsvarande antal hafva gått för landet förloradt
genom emigrationen. Under innevarande år (1881) slutligen har antalet af
dem, som med Amerika till uppgifvet mål lemnat landet, från såväl
Göteborg som Malmö öfverstigit fjolårets och uppgår för dessa städer
till sammanlagdt omkr. 45,000. Härtill är att lägga den emigration, som
samtidigt egt rum till länder i Europa framförallt till Danmark och
Norge samt Tyskland, af hvilken åter en del (isynnerhet den till Norge)
består af personer, som öfver främmande hamnar söka sig väg till
Amerika.
[3] Nogare bestämdt utgjorde under åren 1866-78 de nämda åldersklasserna
bland emigranterna 39 proc., bland den öfriga befolkningen 15 proc. af
hela antalet. De närmast omgifvande åldersgrupperna åter (11-20 samt
31-40 år) påträffas i ungefär samma procentförhållande bland
emigranterna, som bland resten af befolkningen, under det deremot såväl
den spädare barndomen, som den egentliga ålderdomen i vida mindre grad
deltager i utvandringen. Lägges härtill, att mankönet är bland
utvandrarne ej obetydligt starkare representeradt än qvinkönet (ett
förhållande, som dock under de senare åren något utjemnats),
finner man lätt den stora likheten mellan den inverkan på våra
befolkningsförhållanden, som af utvandringen förorsakas och den, som
skulle bli följden af ett folkförödande krig.
[4] Att en god ansats härtill förekom i sjelfva det inledande referatet,
må dock ej förnekas.
[5] Ett undantag härifrån bilda visserligen de transaktioner mellan
utvandrarne och hemmet, som stå i sammanhang med sjelfva utflyttningen.
Dessa äro dock i allmänhet af en tillfällig och öfvergående natur.
[6] De i utvandringsstatistiken använda yrkesrubrikerna äro i allmänhet
allt för omfattande för att tillåta några mera detaljerade slutsatser.
Om riktigheten af det i texten anmärkta förhållandet förefinnes likväl
intet tvifvel. Anmärkningsvärdt är också, att proportionen bland
utvandrarne af den lösa befolkningen i jemförelse med den bofasta under
senare åren i hög grad tillväxt.
[7] I tidskriften Samtiden år 1873, N:o 38.
[8] Enligt senare underrättelser synes äfven denna uppskattning
öfverdrifven. Sålunda uppgifves från Norge, hvars förhållanden sannolikt
ej mycket afvika från våra egna, att de 16,000 utvandrare, som under år
1881 öfver Kristiania lemnat landet, i reda penningar skola hafva
medfört omkring 400,000 kr., hvilket gör endast 25 kr. per hufvud.
[9] _W. E. Svedelius_, Studier i Sveriges Statskunskap. Del I. Sid. 391.
[10] Detta bland annat af det skäl, att, såsom J. Stuart Mill anmärkt,
arbetslönerna, om än låga, likväl sällan äro så låga, som de skulle
kunna vara, derest arbetsgifvarne droge full fördel af arbetarnes
konkurrens. Häraf blir en följd, att denna konkurrens kan rätt ansenligt
förminskas, utan att för arbetsgifvarne en tvingande nödvändighet
uppstår att i motsvarande grad höja lönerna. Den stora utvandringen i
slutet på 1860-talet medförde väl (i förening med goda konjunkturer), en
stegring i arbetslönerna, dock ej högre, än att t. ex. värdet af stat
och lön för en arbetare på landet, äfven då det stod högst, endast
uppgick till omkr. 400 kr. Enstaka undantagsfall af högre aflöning för
kroppsarbetaren tilldraga sig i allmänhet stor uppmärksamhet; sålunda
får man ännu höra omtalas, huruledes under de goda åren i Norrland,
"champagnen", såsom orden lyda, skall hafva "runnit i strömmar öfver
timmerflottarne". Frånsedt, att det mesta af dylika berättelser troligen
är att förvisa till den mytbildande fantasiens område, bör man
ihågkomma, att den arbetsförtjenst, hvarom här är fråga, endast erbjudes
under några få veckor af året, och att det är af denna, som den ofta
från aflägsna trakter anländande arbetaren har att bestrida icke blott
resan fram och åter utan ej sällan också sitt och sin familjs uppehälle
intill dess skördetiden inträffar. Om han i stället strax förslösar
denna inkomst på ett öfverdådigt lefnadssätt, är väl sådant både att
beklaga och klandra, men kan svårligen anföras såsom bevis för
skadligheten af allt för höga arbetslöner. Såsom en lämplig motvigt mot
alla dylika framställningar af en vanligen lika genomskinlig som oädel
syftning vågar jag anbefalla en för några år sedan i Karlstad utgifven
liten skrift benämd "Förslag till fattigdomens afskaffande bland
Sveriges arbetsklass" af _O. Lysander_. Författaren af denna skrift är
af flera tecken att döma sjelf kroppsarbetare eller står åtminstone
denna klass mycket nära, och hans lika okonstlade som fängslande
framställning gör framför de flesta intrycket af att grunda sig på
verkligen upplefvade tilldragelser.
[11] Ehuru hustrun, då flera barn finnas, vanligen ej kan förskaffa sig
någon arbetsförtjenst utomhus, vore det tydligen orätt att ej uppskatta
värdet af hennes i hemmet förrättade arbete åtminstone lika högt som en
ogift qvinnas. Att, såsom vanligen sker, betrakta _mannens_
arbetsförtjenst såsom utgörande familjens hela inkomst, kan ej vara
riktigt.
[12] Man kan på flera sätt öfvertyga sig om, att denna summa icke är för
hög. Sålunda utgjorde år 1875 årskostnaden vid Allmänna barnhuset i
Stockholm, der som bekant flertalet barn utackorderas på landet, omkring
80 kr. för hvarje barn. Öfriga barnuppfostringsanstalter
(Frimurarebarnhuset m. fl.) i hufvudstaden hade samma år vida större
omkostnader nämligen från 350 till 400 kr. för hvarje barn.
(Öfverståthållare-Embetets berättelse för åren 1871-75.) Den
barnuppfostringshjelp, som i vissa fall af domstolarna ådömes, utgår
åtminstone i städerna med ända till 15 kr. i månaden, hvilket gör 180
kr. om året o. s. v.
[13] Någon _ränta_ har härvid ej blifvit beräknad, då det är svårt att
afgöra, efter hvilka grunder den borde utgå. Men till en del motväges
detta förhållande deraf, att alla utgifter blifvit beräknade med hänsyn
till nuvarande pris på förnödenheter o. s. v. hvilket strängt taget ej
är riktigt, då de ju i sjelfva verket, hvad de nuvarande emigranternas
uppfostran beträffar, ligga åtskilliga år tillbaka i tiden.
[14] Regeln för denna beräkning (vid hvilken i öfrigt för enkelhetens
skull utvandrarne sammanförts i större åldersgrupper) har varit, att för
personer under 15 år för hvarje år, understigande 15 afdragits 1/15 af
de ofvannämda 1,000 kr., deremot för personer mellan 25 och 50 år 1/25
för hvarje år, öfverskjutande 25. Utvandrare öfver 50 år hafva med
fästadt afseende på den för dem stundande ålderdomen icke alls
inedtagits. Ehuru temligen godtycklig kan denna beräkning dock ej mycket
afvika från verkliga förhållandet, då, såsom ofvan är nämdt,
hufvudmassan af emigranterna faller inom de åldersklasser, för hvilka
alls intet eller blott ett helt ringa afdrag behöft göras.
[15] Huru ringa utsigterna i sjelfva verket äro äfven för
förverkligandet af en dylik förhoppning, derom kan man möjligen få en
föreställning genom att läsa den norske skriftställaren Kristofer
Janson's nyligen utgifna föredrag om "Amerikanske Forholde", särdeles de
båda sista föredragen. Hvad författaren der yttrar om _sina_ unga
landsmän i Amerika och om den andliga atmosfer, hvari de uppfostras,
torde, man kan väl antaga det, till en god del gälla äfven om dem,
hvilkas föräldrar utvandrat från landet på denna sidan Kölen.
[16] I Minnesota och Iowa skall för några år sedan ha inträffat, att man
i brist på afsättning nödgats använda hvetet till bränsle och svinföda
("Samtiden" 1874 _No_ 40. Se i öfrigt rörande här beskrifna förhållanden
den lilla skriften "Emigrantens Vän" af _H. Nisbeth_).
[17] "Samtiden" 1873 _No_ 38 samt 1874 _No_ 40.
[18] Äfven från rikets vestra delar försiggår en dylik utvandring till
Norge. Enligt statistiska uppgifter är antalet svenskar i Danmark och
Norge omkring _tio_ gånger så stort som antalet af i Sverige sig
uppehållande danskar och norrmän.
[19] Jemför rörande hela denna framställning kungl. maj:ts
befallningahafvandes i Kronobergs län berättelse för åren 1871-75,
särskildt den deri intagna redogörelsen af kyrkoherden _Kronblad_ i
Linnaryd.
[20] I båda länderna tillsammans öfver 50,000 mot sammanlagdt omkring
5,000 norrmän och danskar i Sverige. (Almanach de Gotha 1882.)
[21] Liksom för att gifva stöd åt detta påstående hafva i tidningar,
hvilka ifrigast bestridt riktigheten af den i det följande försökta
förklaringen af emigrationen, en mängd andra dylika blifvit uppstälda,
hvilka ej mindre afvika sinsemellan än från den af mig föreslagna.
Sålunda hafva två tidningar, hvilka hvar på sin ort åtnjuta stort
anseende, båda funnit orsaken till det onda ligga i tullagstiftningen,
med den skilnaden blott, att den ena önskar tulltaxans förändring i
frihandelsvänlig riktning, den andra i skyddsvänlig. Ett annat,
antagligen liberalt blad menar, att utvandringen snart skulle upphöra,
derest "nödiga reformer" vidtoges (_hvilka_ reformer, nämnes ej); en
konservativ tidning åter finner utvandringens orsak i det missnöje, som
inom landet alstras genom de liberala bladens ideliga rop på reformer o.
s. v. Det må ursäktas mig, om jag af denna mina motståndares oenighet
snarast finner mig styrkt i min mening, ty, under det att det åtminstone
är en möjlighet, att de alla kunna hafva misstagit sig, är det deremot
logiskt otänkbart, att de alla kunna hafva rätt.
[22] En dylik uppgift (flera kunna antagligen insamlas) finnes i kungl.
maj:ts befallningshafvandes för Gotlands län berättelse för åren
1866-70, hvari förmäles, att under den dåvarande starka utvandringen
emigrantantalet varit betydligt öfvervägande inom de socknar, der
separatistiska rörelser nyss förut förekommit.
[23] Härmed åsyftades en af hr S. A. Hedin i skattekomitéen väckt
motion, att separatister, som utträdt ur vår statskyrka, skulle vara
befriade från att lemna skattebidrag till denna. Hvilket öde denna
motion sedermera fått, är mig obekant.
[24] De här närmast följande betraktelserna bilda väl också, strängt
taget, en utflygt från ämnet, hvilken föranledd som den var af några vid
tiden för föredragets hållande eller kort förut i hufvudstaden timade
tilldragelser, här må benäget ursäktas.
[25] Båda dessa, föga värdiga yttranden hafva helt nyligen varit synliga
i tryck.
[26] _August Blanche_, Jenny eller Ångbåtsfärden. Samlade teaterstycken.
Del II. Sid. 387.
[27] Fattigvårdsfrågan, fjerde artikeln.
[28] Folkökningen är sålunda att uppfatta såsom utvandringens _verkande_
orsak. Men _förmedlande_ orsaker finnas äfven, och som den förnämsta
bland dessa må räknas nutidens förbättrade samfärdsmedel, ock en allmänt
spridd kännedom om förhållandena i Amerika. Häraf förklaras, att samma
omständigheter, som nu föranleda till utvandring, i forna tider
åstadkommit något annat t. ex. farsoter och i allmänhet en förhöjd
dödlighet. Sådant är ännu tillståndet i Ryssland, hvilket land, kan man
väl säga, har sitt Amerika i sina kyrkogårdar, dit det årligen sänder
ett ända till dubbelt större antal af sina invånare, än hos oss numera
är vanligt. (Jfr. _Hellstenius_, Jemförande Befolkningsstatistik sid.
113.) Att vid jemförelse med dylika "medel mot öfverbefolkning"
utvandringen är en välsignelse, skall naturligtvis ej förnekas.
[29] _Aug. Andrée_, Föredrag om de dåliga tiderna och deras orsaker.
[30] Grunddrag af Sveriges Befolkningsstatistik. Tab. _No_ 3.
[31] Till följd af utvandringen torde antalet i verkligheten nu hafva
nedbragts till 720 à 730,000 (siffran är ytterst osäker, och beror
endast på en lös uppskattning, då några detaljerade uppgifter
naturligtvis ännu ej föreligga), hvadan således den verkliga ökningen
inom nämda åldersgrupp skulle hafva skett i endast föga starkare
proportion än inom befolkningen i dess helhet.
[32] _W. E. Svedelius._ Förut anförda arbetet sid. 389.
[33] Följaktligen också långsammare än landets folkmängd i det hela.
[34] Det är härmed ej meningen att påstå, att det alltid skulle vara de
allra fattigaste, som begifva sig till städerna eller utvandra.
Sammanhanget med folkökningen är dock oftast omisskänneligt. Ett ytterst
vanligt fall är t. ex. följande. En hemmansegare dör, efterlemnande
flera barn. Endast en af sönerna kan sjelf bosätta sig på gården, men då
han i verkligheten endast eger en mindre del deraf, kan det sålunda lätt
hända, att egendomen blir till fem sjettedelar eller mera skuldbelastad,
hvadan han merendels ej kan föda sig på den. Följden häraf blir, att
gården måste säljas och penningarne delas. Det arf, som nu kommer på
hvars och ens lott, är i allmänhet för litet att medgifva inköpet af
egen gård, men måhända tillräckligt att i närmaste stad eller köping
öppna en liten handel, såvida arftagarne ej föredraga, att vända sig
till det land, der jorden är billigare: Amerika. Saken är verkligen
mycket enkel, och borde för sin enkelhets skull kunna tros, men enligt
en tidnings påstående lär det vittna om "feghet" att söka intala det
uppväxande slägtet, att 1/6 icke är eller kan vara = en hel eller 1/2.
[35] _Gustav Rümelin_, Zur Uebervölkerungsfrage.
[36] Ett längre utdrag finnes intaget i det bekanta arbetet Statistik
öfver Sverige af Carl af Forsell.
[37] Egendomligt är att den ofvanstående uppfattningen af fattigdomens
orsaker lär hafva omfattats af framlidne konung Karl XV, om eljest ett
för ej länge sedan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning återgifvet
samtal mellan honom och en frisinnad publicist är autentiskt.
[38] En ytterligare mildring af några bland dem, t. ex.
försvarslöshetsstadgarne synes tvärtom i hög grad vara påkallad af
rättvisans och billighetens kraf, ehuru dermed då också ett af de sista
återstående lagliga banden på folkökningen bortfaller.
[39] Äfven för den följande något för speciela utflygten anhåller
författaren om benägen tillgift--hellre än han utelemnar den.
[40] Af den manliga befolkningen öfver 20 år lefver i riket i dess
helhet mer än en tredjedel ogift, men särskildt i Stockholm betydligt
öfver hälften, och qvinkönet är härvidlag ännu sämre lottadt. Så länge
detta förhållande fortfar, kan man utan öfverdrift påstå, att alla
sträfvanden till sedlighetens höjande i hufvudstaden skola gagna till
intet; eller snarare till mindre än intet, ty, om såsom nu alla bättre
krafter äro upptagna af ett välment, men enligt sakens natur ofruktbart
_ifrande_ mot osedligheten, blir utsigten för mera genomgripande
åtgärders vidtagande härigenom tydligen förminskad.
[41] Rörande frågans medicinska detaljer, se t. ex. den lilla skriften
Lagen för Folkökningen af Mrs Annie Besant, sv. öfv.
[42] I skriften Svar till mina Granskare.
[43] Enligt denna åsigt skola de yttre tecken, af hvilka den process
åtföljes hvarigenom den qvinliga organismen göres mottaglig för
befruktning, icke, såsom man förr trott, utgöra ett förberedande moment
i denna process, utan tvärtom vara att betrakta såsom dess afslutning,
eller snarare som ett efterspel, af hvars uppträdande man t.o.m. kan
sluta, att den för konception gynsamma tidpunkten fått gå förbi, utan
att befruktning derunder egt rum. Är denna uppfattning riktig, och vissa
fakta inom obstetriken och gynekologien sägas tala härför, skulle
följaktligen tiden omedelbart efter menstruationen företrädesvis vara
den, under hvilken äktenskapligt umgänge kunde ega rum, utan att makarna
behöfde frukta en ovälkommen tillökning af sin familj. Tyvärr herskar på
hela detta område ännu mycket dunkel, hvilket måhända ej skall kunna
skingras, förr än qvinnorna mera allmänt än nu sjelfva egna sig åt
medicinska studier, en sak som bland åtskilliga gynekologer är ett
ifrigt eftersträfvadt önskningsmål.
[44] Man skulle kunna invända, att läkare, hrilka i sin praktik så ofta
hafva att sysselsätta sig med _följderna_ af en alltför oinskränkt
fruktsamhet, mera sällan rådfrågas om sättet att förekomma en sådan,
åtminstone af personer tillhörande de fattigare klasserna. I detta
senare fall torde dock ett motsatt förhållande ega rum med utöfvarne af
ett med läkarens beslägtadt yrke, hvilket också förutsätter en viss grad
af medicinsk utbildning. Jag menar den vigtiga, öfver hela landet
spridda klass af qvinnor, som biträda vid förlossningar. Dessa komma
under utöfningen af sitt kall i beröring med snart sagdt alla
barnaföderskor i landet. Det vore då för dem en lätt sak, derest icke
sådant af den allmänna meningen eller dem, som gifvit sig ut för att
föra dess talan, stämplades såsom misstänkt eller förkastligt, att åt
dessa sina patienter, hvilka både äro i största behof af och antagligen
äfven mest mottagliga för detta slags lärdomar, meddela sådana
upplysningar, som kunna sätta dem i stånd att undvika ett allt för ofta
förnyadt hafvandeskap. Iakttoges detta, skulle man måhända mindre ofta
få höra omtalas den sorgliga handtering, hvilken nu af åtminstone några
medlemmar (antagligen de sämsta) af detta stånd i smyg bedrifves, men
uppenbarligen endast i sällsynta undantagsfall kommer under allmänhetens
ögon och lagens dom.
[45] Ett dylikt, mycket omtaladt rudiment är t. ex. blindtarmens
masklika bihang, som hos menniskan och flera andra vertebrater är till
alls ingen nytta men stundom till skada för organismen (inflammationer
deri förorsaka ej sällan döden), hvaremot det hos andra djur uppnår
samma storlek och eger lika stor betydelse som sjelfva magsäcken.
[46] Man skall måhända vilja frånkänna mig rättigheten att tala i
religionens namn, sedan jag nyligen i tidningarna varit upptagen på
listan öfver de personer, hvilka på ett möte i Stockholm lära hafva
varit med om att, såsom det heter, söka "afskaffa gudsbegreppet". Mina
yttranden vid detta tillfälle gingo emellertid endast ut på, att förorda
fördragsamhet mot och så vidt möjligt samarbete med olika tänkande. I
hvarje fall har jag aldrig uttalat något tvifvel om den kristna
_moralens_ principiela sanning, hvilken jag tror mig skatta lika högt
som någon. Men visserligen hyser jag den åsigten, att denna moral både
kan och bör grundas på ett allmängiltigare och derigenom fastare
underlag än de trosföreställningar, som hos vår religions stiftare
åtföljde och till en del äfven uppbar densamma. Det är sant, att några
bland dessa trosföreställningar (långt ifrån alla) än i dag omfattas af
flertalet menniskor, åtminstone i vårt land. Men endast undantagsvis
eger denna tro den värma och uppriktighet, hvarigenom den skulle kunna
bli en pålitlig ledstjerna för deras sedliga lif. Detta är derför
merendels lika obestämdt i sina principer som vacklande i sina
yttringar, emedan dess verkliga grund helt enkelt är vanan att handla på
samma sätt som alla andra, men vanan påtagligen endast i vanliga fall
kan leda oss till det rätta. Jag fruktar också ej att göra mig skyldig
till en ohållbar paradox, då jag påstår, att åtskilliga fritänkare,
t. ex. våra dagars positivister (huru mycket än må vara att invända mot
Comte's system) äro långt uppriktigare och derför också mera verksamma
_kristna_, än mängden af dem, som pryda sig med det kristna namnet.--
En utförligare framställning af hvad här endast kunnat antydas finner
man i J. S. Mill's religiösa och moraliska skrifter t. ex. afhandlingen
Om Friheten samt de ännu ej på svenska utgifna Utility of Religion och
Utilitarianism.
[47] År 1867 utgjorde antalet 0-10-åriga omkring 1,036,000, det dittills
högsta antalet, hvilket sedan under ett helt årtionde icke på nytt
uppnåddes.
[48] I en uppsats i Nordisk Tidskrift (1881 häft. 7 och 8) rörande
dödlighetsstatistiken, författad af hr H. Westergaard, en dansk
statistiker, påpekas nödvändigheten af, att de nordiska ländernas
befolkning tid efter annan "uttunnas" genom emigration, derest ej
dödligheten på nytt skall stiga. På detta sätt säges man tills vidare
kunna "undvika pinsamma diskussioner, för hvilka tidsmedvetandet ännu ej
är moget". Svårligen kunna väl dock dylika diskussioner vara mera
pinsamma än det, som man med dem åsyftar att afhjelpa, och då
emigrationen omöjligen kan betraktas som ett obetingadt godt medel mot
överbefolkning, synes allt skäl vara för handen, att vi redan nu gripa
oss an med att diskutera andra. Att dröja dermed till dess
tidsmedvetandet blifvit moget, är att uppskjuta saken till en obestämd
framtid. Ännu aldrig har väl "tidsmedvetandet" förklarats moget för
diskussionen af någon viss fråga, innan denna diskussion i verkligheten
redan pågått några årtionden--eller några århundraden.
[49] I ett enskildt, särdeles välvilligt bref till mig, genom hvars
omnämnande jag ej anser mig begå någon ogrannlagenhet, betonar
författaren ytterligare denna sista omständighet och tillägger, att
enligt hans åsigt diskussionen öfver denna fråga rätteligen tillhör ett
annat område än statistiken. Detta må till en del medgifvas; och att
författaren haft aktningsvärda och för honom sjelf tillfyllesgörande
motiv för sina uttalanden, har jag aldrig tillåtit mig betvifla. För den
stora allmänheten skall dock ett yttrande, som förekommer i en af
Statistiska Centralbyråns publikationer, gerna te sig som vetenskapens
sista ord i frågan, och följaktligen lätt kunna komma att på dess omdöme
utöfva ett ödesdigert inflytande. Denna farhåga utgjorde anledningen
till det försök till motkritik, som jag vid föredraget framstälde och
här i hufvudsak upprepar.
[50] Jemför framställningen häraf i de på svenska utgifna kapitlen ur
Mill's Political Economy: "Om orsakerna till arbetslönernas förändringar
etc".
[51] Kursiveradt af mig.
[52] De yttranden af Bertillon, som här åsyftas, återfinnas i de af
honom för Littrés och Robin's Dictionnaire de Médecin författade
artiklar i medicinsk statistik. Enligt en annan uppgift, hvars riktighet
jag ej kan betvifla, ehuru jag icke varit i tillfälle att kontrollera
den, skall Bertillon i sina öfriga skrifter icke uppträda som en lika
afgjord vän af den långsamma folkökningen i Frankrike, utan snarare
beklaga denna. Om och i hvad mån denna motsägelse låter förklara sig, är
mig obekant.
[53] Den bekante, för ej länge sedan aflidne utgifvaren af Journal des
Économistes (hvilken tidskrift nu redigeras af den ej mindre
Malthus-vänliga de Molinari). I förbigående sagdt synes tillvaron af
denna, Frankrikes äldsta och mest ansedda nationalekonomiska tidskrift,
nästan utgöra en hemlighet för den svenska pressen. Åtminstone skall man
fåfängt spana efter något citat derur, under det deremot den af
sanguinikern Leroy Beaulieu redigerade Économiste Français flitigt
användes såsom källa.
[54] _Zur Uebervölkerungsfrage_ (Reden und Aufsätze. Neue Folge. 1881).
Af denna uppsats (hvilken, såsom jag hoppas, snart i sin helhet skall
bli tillgänglig i svensk öfversättning) har ett kortare utdrag för någon
tid sedan stått att läsa i en af huvudstadens dagliga tidningar. Detta
utdrag lemnade dock en ganska oriktig föreställning om skriftens
innehåll och syfte. Författaren göres till en förtviflad pessimist, som
ej ser någon annan bot för den hotande öfverbefolkningen än det sig
sjelft förtärande eländet. I sjelfva verket anges emellertid i skriften
helt andra och mera hoppgifvande botemedel, hvilka den ifrågavarande
tidningen dock, antagligen af undseende för sina läsares blygsamhet,
förtiger. Att afhandlingen icke dess mindre är hållen i en ganska
missmodig ton härrör från författarens på erfarenhet och kännedom om
menniskonaturen grundade farhåga, att hans och andras liknande varningar
ännu länge skola förblifva en ropandes röst i öknen.
[55] En af Rümelins hithörande uppsatser bär i sjelfva verket titeln:
"Unbehagliche Zeitbetrachtungen".
[56] I artikeln står 1879, hvilket af sammanhanget att döma antagligen
är skriffel. 1879 års utvandring var för öfrigt jemförelsevis mindre
betydlig. _K. W._
[57] Exempelvis förekommer detta påstående i den i förordet omnämda
Grundlinier till Nationalekonomiken af d:r J. A. Leffler, sid. 112.
[58] Se Kristofer Janssons målande skildringar häraf i det förut anförda
arbetet, fjerde föredraget.
[59] Se t. ex. den förut citerade Grundlinier till Nationalekonomiken,
sid. 111.
[60] En granskare af mitt föredrag i en numera upphörd tidning kallar
detta att "öfvergå till mera civiliserade födoämnen".
[61] "Är överbefolkning i Sverige orsak till fattigdom?" af L. A.
Hamilton.
[62] Vill man se denna beklagliga brist på verklig sympati och
gemensamhetskänsla i dess kanhända mest stötande form (enär afsigten
just skulle vara att betyga motsatsen), då må man exempelvis betrakta
den särdeles i våra stadssamhällen tid efter annan utbrytande
agitationen för nykterhetens befrämjande bland arbetarebefolkningen.
(Icke att förblanda med den glädjande sjelfverksamhet i samma riktning
från arbetarnes egen sida, som på de senare åren har egt rum!) Man
uppsätter petitioner till stadsmyndigheterna, samlar underskrifter,
utlyser möten till de förras diskuterande (egendomliga diskussioner, der
någonting annat än ett lofprisande af de föreslagna åtgärderna hvarken
är afsedt eller skulle anses passande), lysande debattörer öfverbjuda
hvarandra i vältalighet för att bevisa det gagneliga--för den allmänna
ordningen och dess öfvervakande, för fattigvården, för arbetarne sjelfva
och deras familjer--i ett förminskande af antalet krogar. Och medan man
så äflas--naturligtvis i en god om än långt ifrån oegennyttig
afsigt--att i möjligaste mån utestänga arbetaren från hvad han betraktar
såsom njutning och förströelse, _yttras icke ett ord_ om de lokaler af
alldeles samma syfte, endast af ett vanligen mångdubbelt större utrymme,
hvarmed de förmögnare samhällsmedlemmarne sjelfva äro försedda, och
hvilkas antastande troligen skulle betraktas såsom ett helgerån. Ingen
synes tänka på, att det goda, som reformen möjligen kan medföra,
tilläfventyrs flerfaldigt uppväges af den ovilja och bitterhet, som ett
dylikt sjelftaget förmyndarskap, en så skrymtaktig omtänksamhet
nödvändigtvis måste framkalla hos dem, som derför göras till föremål.