Om utvandringen, dess betydelse och orsaker - 4

beskaffenhet vädra en förstucken evdaimonism, ett medgifvande åt
menniskans lägre natur. Fanatikern skall fortfarande framdundra sitt
"antingen--eller", allt eller intet!--och de, som för egen räkning hafva
erhållit monopol på det rätta bruket af lifvets goda, skola framkasta
antydningar om befarade missbruk. Men det är vida lättare att uttala
dylika påståenden än att stödja dem med några antagliga grunder. Det
ligger dock ett betydligt område mellan å ena sidan ett lif, hvars
högsta mål är sinlig njutning, och å den andra ett lifstidslångt
iakttagande af en botgörares späkningar. Den, som ej förmår se detta
område, och se, att det är just på detta, som flertalet i vanlig mening
hederliga, goda och ärbara menniskor befinna sig--och befinna sig bäst,
hans synsinne är, fruktar jag, behäftadt med någon åkomma, som tyckes
vara envis, men, vi vilja hoppas det, ej alldeles obotlig. Måhända är
det helt enkelt en myopi, en närsynthet, förvärfvad genom ett allt för
ensidigt sysslande med böcker...
På bottnen af allt motstånd mot malthusianismen, särdeles i dess moderna
form ligger tvifvelsutan, om också ej alltid klart uttalad, den bland
menniskorna så allmänna föreställningen, som hos många till och med eger
alla karaktererna af en religiös trossats--föreställningen om den
organiska naturens och i synnerhet den menskliga organismens
_ändamålsenlighet_ i ordets strängaste mening. Och att här en verklig
motsättning, ej en blott skenbar oförenlighet är för handen, derom är
jag för min del öfvertygad. Men en dylik motsägelse eger för visso äfven
rum mellan den sistnämda åsigten å ena sidan och å den andra det
åskådningssätt, som inom naturforskningen dagligen vinner terräng, och
hvars allmänna antagande ej tyckes kunna vara mer än en tidsfråga. Den
beundransvärdt fruktbara hypotes, som bär Charles Darwin's namn, eger
som bekant en af sina mest påtagliga bekräftelser i den märkvärdiga, men
före honom föga påaktade företeelse, som benämnes rudimentära
bildningar. För individen i dess nuvarande förrättningar fullt umbärliga
och onyttiga organ, äro dessa bildningar synbarligen utan allt ändamål
och blifva alldeles meningslösa, om man ej uppfattar dem såsom genom
ärftligheten bevarade rester af organ, som under någon artens föregående
utvecklingsform varit nödvändiga och haft sina bestämda funktioner.[45]
Naturligtvis gäller något dylikt icke blott om de i egentlig mening
synliga kroppsorganen utan äfven om de osynliga drifterna och anlagen,
och det står då i full öfverensstämmelse med denna teori att uppfatta
könsbegäret hos menniskan såsom en dylik onyttig qvarlefva, naturligtvis
icke i och för sig, men med hänsyn till dess efter våra nuvarande
sociala förhållanden högst olämpligt afpassade styrka och omfattning.
Nödvändig i denna sin styrka under en period, då menniskoslägtet eller
dess förfäder i striden med yttre och inre fiender endast genom en
oaflåtlig fruktsamhet kunde betrygga sin existens, kan den sexuela
driften i nutiden med rätta betecknas såsom ett af mensklighetens
största plågoris, en sannskyldig "påle i köttet", som vi trots alla
böner och ansträngningar ej skola varda qvitt. Men på samma gång står
också, såsom den enklaste betraktelse lärer, detta begär i det
innerligaste samband med äfven de ädlaste sidorna i vår natur, hvarför
också dess våldsamma undertryckande, vore det än praktiskt utförbart,
endast kunde ske på bekostnad af några bland de rikaste källorna för en
harmonisk och lycklig tillvaro. Allt, hvad vi kunna göra, är att söka så
reglera denna drift, att den ej blir ett hinder för menniskoslägtets
välfärd; och detta blir då den förnuftiga sedlighetens mål.
Ett dylikt betraktelsesätt, huru otvunget det än ansluter sig till den
exakta forskningens åskådningar, skall sannolikt förefalla de flesta
såsom allt för litet upphöjdt, och med tron på en allgod försyn eger
det, om man så vill, ej många beröringspunkter. Men det är å andra sidan
fritt från de motsägelser som vidlåda nästan alla andra etiska system,
och till sina konseqvenser afviker det icke från den moral, som omfattas
af flertalet allvarliga och besinningsfulla personer, de må nu hysa
hvilka teoretiska öfvertygelser som helst, ej heller från kristendomens
praktiska grundsatser. Ty äfven denna lära predikar icke försakelsen för
dess egen skull, eller såsom något i och för sig förtjenstfullt:
flagellantens, pelarhelgonets, asketens moral, är, man kan trygt påstå
det, främmande för kristendomen, sådan denna framstäldes af Jesus sjelf
och Paulus.[46]
Alla sociala förändringar, och den här föreslagna säkerligen icke minst,
kräfva tid och lång tid för sitt genomförande. Men äfven under det
osannolika antagande, att nödvändigheten af familjernas begränsande
kunde med ens blifva af alla erkänd och i lifvet tillämpad, skulle
dermed ingalunda någon omedelbar förbättring af den nuvarande
generationens ställning kunna åstadkommas. Dess öde är i sjelfva verket
afgjordt, och låter sig väl äfven i allmänna drag om än ej i detalj
förutsägas. Från den starka nativiteten under förra hälften af
1860-talet[47] framtågar bakom oss i ännu ej synnerligen glesnade led en
oöfverskådlig skara unga män och qvinnor, hvilka snart skola tillhöra de
fullväxta åldersklasserna. Vi må prisa oss lyckliga, om Amerikas jord
fortfarande för dessa håller sin famn öppen, ty att de alla skulle kunna
vinna sin bergning i hemlandet, dertill synes för närvarande ingen
rimlig utsigt vara för handen. Det finnes således all anledning att tro,
det emigrationen fortfarande under några år kommer att varda betydlig.
Derefter torde dock en period af relativt lugn vara att motse, ty den
stora fruktsamheten under 1860-talets förra hälft har sedermera
lyckligtvis ej upprepats. Först på allra sista åren uppgå
nativitetssiffrorna på nytt till lika höga (till och med något högre)
belopp som under åren 1859-60 samt 1862-66--i absoluta tal nämligen, ty
i förhållande till folkmängden står den nämda periodens fruktsamhet
fortfarande ouppnådd, och i vårt folks välförstådda intresse må man
hoppas, att så ännu länge skall blifva förhållandet. Finge man sluta af
befolkningsförhållandena ensamt, synes derför en någorlunda god tid vara
att förvänta mot slutet af innevarande årtionde, hvaremot det är
möjligt, att under århundradets sista decennium nya svårigheter och nytt
behof af emigration åter skola inträda.
Karakteren af den tid, som derefter följer, tillhör _oss_ att bestämma.
Huruvida det tjugonde seklets morgonsol skall belysa ett slägte,
fortfarande inbegripet i en förtviflad kamp om lifsuppehället, och
nedtryckt af denna, eller ett folk, som under fredligt samarbete med
gladt mod eftersträfvar materiel och andlig förkofran: detta beror på
oss, på vår fosterlandskärlek, vår sjelfbeherskning, klokhet och
betänksamhet,--väl icke uteslutande, men i tillräcklig grad för att göra
oss fullt ansvariga för följderna. Det är då ej nog med, att vi (för att
använda ett af nutidens slagord) genom en allt omsorgsfullare uppfostran
söka lära det uppväxande slägtet att allt bättre smida sina vapen för
lifvets strid; detta är en tröstlös uppgift, om vi på samma gång genom
en obetänksam och oförnuftig folkökning sjelfva bidraga att göra denna
strid allt hårdare, så att seger i sjelfva verket endast _kan_ vinnas på
bekostnad af andra menniskors välfärd.[48]
Säger någon nu, att det tjenar till intet att på förhand bekymra sig om
så aflägsna tidsrymder, betecknar man det som en ofruktbar utopi att
vilja sörja för en morgondag, som ligger hela tjugu år fram i tiden, då
vill jag blott erinra om, huru mycket en dylik tankegång påminner om ett
yttrande, som tillskrifves en af Frankrikes minst berömda monarker,
hvilken, då man visade honom den afgrund, hvari landet under hans usla
styrelse stod i begrepp att falla, tröstade sig med, att det nog skulle
gå i hans tid, och sedan finge det gå hur det ville: "après nous le
déluge!"--Att likväl mycket okunniga eller mycket tanklösa personer hysa
en dylik likgiltighet för framtiden är ej svårt att förstå, men mera
oväntadt och i hög grad nedslående är att höra liknande uttalanden från
ett håll, der man alltid varit van att finna, och äfven, enär det gäller
en af statsmedel understödd institution, eger rätt att fordra ett
upplyst och på fakta grundadt omdöme. Jag syftar härmed på en i senast
utkomna häfte af Statistisk Tidskrift (1881 häft. 3) intagen uppsats "Om
den naturliga folkökningen i Sverige". I början af denna uppsats,
hvilken för öfrigt rör sig på ett temligen neutralt område, förekommer,
visserligen närmast såsom ett uttryck för författarens personliga
öfvertygelse,[49] en kritik af malthusianismen, som på intet sätt
skiljer sig från de snart sagdt otaliga vederläggningar, denna teori
under sin nu mer än 80-åriga tillvaro haft att uthärda.
Hufvudskälet, hvarför författaren ej kunnat finna malthusianernas
bevisning bindande, säger han vara sin "bestämda öfvertygelse, att
naturen här liksom annorstädes reglerar sig sjelf". Veterligen finnes
det dock icke någon malthusian, som förnekat detta; tvärtom utgjorde det
just Malthus' och alla hans efterföljares utgångspunkt, att flertalet af
de olyckor, som hemsöka menskligheten, äro att uppfatta som naturens
sätt att reglera sig sjelf, d. v. s. reglera folkökningen.
--Författarens nästa argument afser mera specielt svenska förhållanden
och består i påpekande af, att trots den starka folkökningen hafva
likväl under de senaste femtio åren landets vigtigaste näringskällor
vunnit en proportionsvis ännu starkare förkofran. Detta obestridliga
sakförhållande (hvilket bland annat haft till följd den glädjande
förminskning i dödligheten, framförallt barnadödligheten, som under
innevarande århundrade egt rum i vårt land) bevisar nu visserligen
ingenting vare sig för eller emot nyttan af en stark nativitet, då det
ju har sin tillräckliga grund i den mäktiga uppblomstring inom
naturvetenskaperna och deras tillämpning på tekniken, som utgör vårt
tidehvarfs stolthet och ära. Deremot skulle man med ett dylikt faktum
för ögonen måhända kanna betvifla riktigheten af Malthus' sats, att
folkökningen ständigt "håller sig ute vid möjligaste maximum" och endast
begränsas af brist och nöd. Härvid måste dock besinnas, att brist och
nöd äro begrepp, som _i viss mån_ bestämmas af befolkningens sociala
vanor. Om gynsamma näringsförhållanden under så lång tid fortfara, att
de medföra en betydligare förbättring i folkets lefnadsvanor, bildar sig
härigenom i folkmedvetandet småningom ett nytt minimum för
lefnadsbehofven, under hvilket man ej gerna längre låter nedtvinga sig,
utan hellre inskränker sin fruktsamhet.[50] Den i jemförelse med forna
tiders och några andra länders (t. ex. Rysslands) förhållanden relativt
goda ställning, vi nu intaga, hafva vi i sjelfva verket ej kunnat
uppnå och bibehålla utan genom en oerhörd förminskning af
äktenskapsfreqvensen, hvilken haft till följd en om än beklagligtvis
icke på långt när motsvarande förminskning i nativiteten. Det af
författaren omnämda sakförhållandet talar sålunda i verkligheten alls
icke emot Malthus lära, så vida man ej uppfattar denna på det ytliga
sätt, att hvarje folkökning skulle antagas medföra en försämring af
lefnadsvilkoren, i hvilket fall den visserligen icke behöfver någon
vederläggning.
Utsträckes betraktelsen af folkökningens verkningar öfver någon längre
tidrymd, blifva konseqvenserna så påtagliga, att vår författare hvarken
kunnat eller velat tillsluta sina ögon härför. Men låtom oss nu höra,
huru han reder sig ur denna svårighet. Malthusianerna "besinna ej",
säger han, "att deras beräkningar endast stöda sig på fakta från våra
dagar, och att en sådan folkökning som i vårt århundrade troligen aldrig
förr varit skådad. Hvem borgar för, att detta undantagsförhållande skall
fortfara?" (Ingenting borgar i sjelfva verket härför, utan allt borgar
för motsatsen--men låtom författaren ha ordet.) "Läkekonstens framsteg
äro ett löfte i den riktningen, men för ingen del ensamt tillräckligt.
Ingen kan svara för, hvilka omstörtningar och lidanden ännu skola
öfvergå jorden, eller kan våga säga, att icke olyckor och nöd skola
decimera menniskoslägtet i framtiden så väl som fordomdags. Men dessa
olyckor, _som tjena att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlånga
dess timliga tillvaro_,[51] äro dock _framkallade_ af något helt annat
än att menniskorna äro för många på jorden, och de kunna då icke heller
förekommas genom några onaturliga försök att gå en del af deras resultat
i förväg."
Jag har förgäfves ansträngt mig att söka efterspana den logiska tråden i
detta resonnemang och tillåter mig uttala ett lätt tvifvel om, att någon
sådan öfverhufvud är för handen. Den stackars läkekonsten--derom kan man
vara fullt ense med författaren--skall säkerligen ej förmå att hålla vid
lif alla varelser, som kunna framfödas, så framt icke lifsmedel och
kläder gratis utdelas från apoteken; trots dess beundransvärda framsteg
skall dock menskligheten, om den nuvarande nativiteten äfven i framtiden
upprätthålles, ofelbart varda ett rof för namnlösa lidanden. Men hvad
menar väl författaren med sin af ingenting motiverade försäkran, att
dessa lidanden, hvilkas uppträdande han förutser, _icke_ få tänkas
förorsakade af folkökningen? Det synes dock vara nog starkt att i samma
andedrag tala om framtida olyckor såsom "tjenande att begränsa slägtets
talrikhet och dermed förlänga dess timliga tillvaro" och ändock bestämdt
förneka, att just slägtets alltför stora talrikhet kan framkalla dessa
olyckor. _Hvad_ skulle då framkalla dem? Härom yttrar författaren ej ett
ord. Det vill nästan se ut, som om han tänkt på ett ingripande i
verldsutvecklingen från öfvernaturliga makters sida--men hur går det då
med det påstående, han strax förut med så mycken tillförsigt uttalar,
"att naturen reglerar sig sjelf." Eller skulle äfven detta yttrande
blott vara en moderniserad form för fatalismens gamla åsigt: "Gud sörjer
nog för våra och våra efterkommandes öden; vi sjelfva behöfva ej bekymra
oss derom"? I sådant fall är det bäst att kasta både läkekonsten samt
all annan konst och vetenskap i en skräpvrå...
Till sist säger författaren sig "hålla fast vid den gamla åsigten, att
det tyder på välstånd och helsa, när ett land förkofrar sig i
folkmängd". Äfven häri gifva vi honom, om än med vissa förbehåll, rätt,
men icke heller detta uttalande drabbar på minsta sätt malthusianernas
åsigt, ty dessa hafva aldrig påstått, att icke en stark folkökning
_tyder_ på välstånd hos ett land, men väl, att genom en alltför snabb
tillväxt i folkmängden den nationela välmågan löper fara att gå.
förlorad. Har nu en oeftertänksam läsare förbisett denna vigtiga
skilnad, hvilket väl vore förlåtligt, då ju författarens angrepp hela
tiden skall gälla malthusianismen, så har han härigenom blifvit förledd
till en bedröflig "qvaternio terminorum". Det _tyder_ onekligen ofta på
välstånd (ehuru det äfven kan tyda på skuldsättning), om någon förer ett
yppigt och kostsamt lefnadssätt; och det tyder obestridligen på god
helsa, om någon under en längre tid kan hänge sig åt vilda öfverdrifter
vare sig i arbete eller nöjen; men intetdera utgör något medel att
förkofra helsan och välståndet: de hafva tvärtom af ålder ansetts som
genaste vägen att förslösa båda.
Det är sant, att flera bland de mest intelligenta och framåtsträfvande
länder i Europa ega en ganska hög nativitet; men det är också sant, att
motsatta förhållandet eger rum hos en ej mindre intelligent nation,
hvilken såväl i afseende på helsa (se mortalitetstabellerna) som ännu
mer genom sitt solida välstånd och i sammanhang dermed genom en
försvinnande liten emigration fördelaktigt utmärker sig framför sina
grannar, åtminstone på kontinenten. Detta medgifver äfven författaren,
men han aflärdar detta svåra inkast mot hans åsigt om den starka
nativitetens förträfflighet helt enkelt sålunda: "Ett undantag måste
göras, om den andra jemförelseleden är Frankrike, hvars folk, såsom nu
blifvit allmänt bekant, i detta hänseende öfvergifvit naturens väg. Hvad
detta sistnämnda förhållande beträffar, har det inför ett sundt och
oförvilladt omdöme redan fått sin dom."--De "onaturliga försöken att gå"
den framtida förödelsens "resultat i förväg", hvilka strax förut af
författaren betecknats såsom fåfänga och onyttiga, äro således nu icke
med nödvändighet detta, men i stället moraliskt förkastliga.
Det är rätt väl, att den nämda uppsatsen ej, såsom eljest stundom plägar
vara fallet med våra statistiska publikationer, är försedd med "index"
eller "compte rendu" på franska språket; i motsatt fall skulle möjligen
franska statistiker med blandade känslor taga del af den hårda dom, som
här af deras svenske kollega afkunnas öfver en folksed, hvilken af några
bland de mest framstående ekonomer och statskunnige i Frankrike, en
Legoyt, en Bertillon,[52] en Charles Dunoyer, för att ej nämna Joseph
Garnier,[53] ansetts utgöra hufvudgrunden till detta lands ekonomiska
kraft och storhet. Att Frankrike häruti afvikit från "naturens väg"
synes ej särdeles bekymra dessa; förmodligen hafva de liksom deras
landsmän öfverhufvud lagt på hjertat det minnesvärda yttrande, hvarmed
Voltaire på sin tid afvisade sin stora samtida Rousseau's naturdyrkan,
och som skulle kunna omskrifvas sålunda: "Naturens väg i all ära, men
för att gå den fullkomligt måste man gå på alla fyra; vi som gå på två
hafva nu en gång slagit in på en annan väg, nämligen förnuftets, som vi
ej vidare böra öfvergifva".
I en helt annan riktning än denne svenske statistiker yttrar sig en af
Tysklands stormän på statistikens område öfver här berörda förhållanden.
Den ansedde skriftställaren och vetenskapsmannen _Gustav Rümelin_,
kansler och professor i social-statistik vid universitet i Tübingen,
fordom kultusminister i konungariket Würtemberg, har vid flera
tillfällen varnande tagit till orda mot den hejdlösa folkökning, som
under senare åren egt rum i Tyskland. Hans senaste uttalande i denna
fråga[54] är väl värdt att äfven af den svenska allmänheten
uppmärksammas, ej blott på grund af de många slående beröringspunkterna
med vårt eget lands förhållanden, utan kanhända lika mycket som ett
lärorikt exempel på, huru en uppriktig fosterlandsvän, fastän intagande
en samhällsställning, som måste göra ett brytande med gängse traditioner
och fördomar dubbelt påkostande, hellre säger sitt folk sanningen, äfven
en obehaglig sådan,[55] än han nedlåter sig att smickra dess passioner,
eller under tystnad åse, huru det framrusar på en väg, som måste blifva
olycksbringande. I den nämda uppsatsen påpekas, hurusom Tysklands
folkmängd på de sista 9 åren erhållit den oerhörda tillökningen af ej
mindre än 4 millioner invånare, hvilket är mer än befolkningen i Baden,
Elsass-Lothringen och Hessen tillsamman. "Det är", anmärker författaren
träffande, "som om en stor provins, motsvarande tiondedelen af hela
riket, hade blifvit annekterad--dock utan sjelfva jordbesittningen."
Betraktade från denna synpunkt framträda de ihärdiga finansiela
svårigheter, som sedan länge uppväcka tyske statsmäns förtviflan, i en
helt ny och klarare belysning; men man inser också, att de utgöra endast
förspelet till de ännu fruktansvärdare förvecklingar, som ofelbart måste
inträda, om ej Tysklands invånare, medan det ännu är tid, besluta sig
att följa exemplet af sina grannar på andra sidan Rhen, och inskränka
sina familjer till ett medeltal af 2 eller 3 barn. Detta blir derför det
råd, författaren gifver sina landsmän. Och gent emot ordandet om denna
franska folksed såsom varande "ein dunkler Punkt" i den franska
nationalkarakteren, framhåller författaren med värma, huru föga det
anstår Tyskland att med fariseisk egenrättfärdighet söka utpeka en dylik
hos sina grannar, medan dess eget sociala lif innesluter så många mörka
punkter af en helt annan och svårare beskaffenhet.
I detta yttrande vågar jag för min del, hvad mitt eget fosterlands
förhållanden angår, instämma. Ja, jag ville gå ännu längre. "Den mörka
punkten" förvandlar sig, när jag blott uppmärksamt betraktar den, för
mina ögon till en ljuspunkt, vittnande om, att åtminstone på ett ställe
i verlden den gamla muren, bakom hvilken menniskoanden så länge
försmäktat--vidskepelsens, fördomarnes, okunnighetens tredubbla
fängelsemur--gifvit efter, för att låta en strimma af ljus, den gryende
dagens budbärare genomtränga.--Men när det kommit så långt med en mur,
att den genomsläpper dagsljuset, kan den ej gerna längre sägas vara i
godt stånd. Det kan då endast bli fråga om, huruvida vi på vår kant
skola låta den stå, till dess den ramlar af sig sjelf, begrafvande, hvem
vet hur många, af våra efterkommande under sina ruiner; eller om vi ej
hellre, följande ett upplyst föredöme, strax böra gripa oss an med att
jemna den med marken för att på den tomma platsen uppresa en ny bygnad,
inredd, som det heter, efter nutidens fordringar, för nutidens menniskor
beboelig--och framför allt nog rymlig att innesluta oss alla, så att
ingen, som ej sjelf önskar det, må tvingas att annorstädes söka sig tak
öfver hufvudet.--Och icke sant, denna sista utsigt bör locka oss? Ty
ehuru mången påstår, att han med glädje, ja med stolthet åser
utvandringen, tror jag dock, att hans hjerta i hemlighet dervid svider,
att han i djupet af sitt inre känner sig sårad och kränkt vid tanken på,
att hundratusenden af hans lands söner och döttrar skola nödgas i
främmande land söka ett ofta missunnadt, alltid osäkert uppehälle.
Till verket derför, alla som vilja vara med! Må vi fatta hvar och en sin
spade, sin hacka, sitt jernspett; må hvar och en göra sin pligt, och det
skall visa sig, att arbetet, om än tungt och mödosamt, likväl icke
öfverstiger måttet af våra krafter.


BIHANG.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förekommo i numret för den 30
november 1881 några betraktelser rörande utvandringen, närmast riktade
mot mitt kort förut hållna föredrag. Då denna artikel sedermera varit
återgifven i flera tidningar är måhända ej olämpligt att här i korthet
upptaga den till besvarande. Den tacksamhetsskuld, hvari jag står till
den aktade tidningen på grund af dess välvilliga omnämnande af mina
föregående brochyrer i befolkningsfrågan (med hvilka jag fåfängt
klappade på hufvudstadspressens dörrar) gör också, att jag ej anser mig
böra lemna dess ord utan afseende. Med uteslutande af inledningsorden
aftrycker jag artikeln i dess helhet, dock i smärre afdelningar med
inskjutande af mina egna svarsanmärkningar emellan, hvarigenom jag tror,
att för läsaren vinnes en lättare öfversigt af de egentliga
tvistepunkterna.
Med skäl skall man kunna anmärka, att jag i det följande svarar på
åtskilligt, som den ärade artikelförfattaren icke frågat om eller frågat
efter; men min afsigt har ej varit att lemna någon antikritik i vanlig
mening, hvartill ju artikeln ej heller föranleder, helst dess författare
ej varit i tillfälle att åhöra sjelfva föredraget, utan mera att söka
närmare belysa några punkter, som i det föregående till äfventyrs
behandlats alltför knapphändigt.--Början af artikeln lyder som följer:
"Uppfattningen, rörande utvandringen, synes under de senaste femton
åren, hvarunder hon hos oss egentligen stadgat sig till kronisk, hafva
undergått en ansenlig förändring. Man känner friherre Gripenstedts
mening om henne. Denne utmärkte statsman, som hade en lika frisk som
skarp blick på förhållandena, såg i henne endast ett bevis på folkets
lifskraft. Det folk som icke förökar sig så, att det lemnar ett
öfverskott till utvandring, är ett tynande folk, förklarade han. Men de
massor af landets must och märg som sedan midten af 60-talet hvarje år
och i synnerhet under de svåra åren 1868 och 1869[56] lemnat den svenska
jorden, lärde oss att åse företeelsen med mindre förnöjelse.
Protektionismens tendentiösa gråt deröfver är nu mindre att fästa sig
vid; men hvarje fosterlandsvän sörjde öfver att se denna mängd af unge,
kraftige arbetare resa öfver hafvet, hvilka, om de stannat i hemlandet,
kunnat med hjerna och med hand taga månget kraftigt grepp till dess
förkofran och utveckling. Såsom ock den nämnde föreläsaren framhöll, är
den förlust, utvandringen förorsakar landet, derifrån hon pågår,
trefaldig. Den minsta förlusten är det kapital af mynt och gods, som
emigranterna föra med sig ut, men som dock, särskildt hvad _våra_
utvandrare vidkommer, icke går till småsummor. Värre är den förlust i
arbetskraft, landet lider genom hvarje ung, stark och begåfvad man eller
qvinna, som lemnar dess gränser. Och slutligen kommer den uppfostran,
som är på hvar och en af dem nedlagd, och som de icke hunnit genom
gagneligt arbete i hemlandet gengälda, då de vanligen just komne i den
fullt arbetsföra åldern, draga bort. I denna ligger mycken både möda och
kostnad, som är för landet förspild. Vi veta icke, om föreläsaren nämnde
det, men det sorgliga i företeelsen minskas icke deraf, att det är just
den dugligaste delen af vår kroppsarbetande befolkning, som utvandrar.
De gamle och barnen, de vanföre, slarfvarne och de utfattige, hvilka
ingen hvart kunna komma--det är de, som stanna qvar."
I ofvanstående yttranden kan jag i det hela endast instämma. Att en
måttlig utvandring, t. ex. en, som i storlek motsvarar invandringen från
andra länder, ej är att räkna för ett ondt utan snarare motsatsen, derom
är jag för min del öfvertygad. En sådan emigration behöfver endast
omfatta personer, som fullt frivilligt, af vetgirighet och begär att se
sig om i verlden eller liknande orsaker lemna fosterjorden, måhända i
tanke att förr eller senare med vidgade kunskaper och erfarenhet dit
återvända. Äfven om detta icke sker, lemnar då i allmänhet den under
tiden försiggående inflyttningen af arbetsdugliga utländingar en fullgod
ersättning för förlusten och "den andliga byteshandeln" varder sålunda
en glädjande verklighet. Men i sin nuvarande gestalt eger utvandringen,
såsom artikelförfattaren också medgifver, en helt annan karakter.
Huruvida, såsom i artikeln antydes, vårt lands utvandrare framför andra
länders utmärka sig genom storleken af medförda kapital, må lemnas
derhän. Hithörande uppgifter (som visserligen i allmänhet äro föga
tillförlitliga) synas dock snarare antyda motsatsen, om ock de yttersta
graderna af fattigdom mindre ofta påträffas bland svenska utvandrare i
Amerika, än hvad fallet säges vara med t. ex. tyska emigranter. Visst
är, att mången härifrån utvandrar med knapt ett enda öre i egna
tillgångar, då erfarenheten i flera trakter lärt, att det innebär föga
risk att försträcka en ordentlig och arbetsför utvandrare för resan
nödiga medel. Understundom torde väl till och med här, liksom stundom
skall vara fallet i Norge, kommunerna genom sammanskott sätta en eljest
fattigvården betungande person i tillfälle att försöka sin lycka i
Amerika. Ett annat tillvägagående, som väl äfven ännu någon gång
förekommer i smyg, att nämligen personer betinga sig fri öfverresa mot
vilkor att efter framkomsten genom arbete betala omkostnaderna, är
visserligen i utvandrarestadgan förbjudet; men ehuru ett dylikt kontrakt
sålunda enligt lagen är en nullitet, skall väl i allmänhet arbetarens
rättskänsla förhindra honom att efter öfverfarten fordra dess
upphäfvande, äfven om han eljest känner och inser sin juridiska rätt
dertill. I alla händelser kan utvandrarnes medförda förmögenhet på långt
när icke anses uppgå till hvad i medeltal belöper sig på hvarje invånare
i landet, och det påståendet, som man stundom får höra,[57] att på grund
af ett förment motsatt förhållande utvandringen skulle öka i stället för
att minska en relativ öfverbefolkning, synes mig innebära en bestämd
öfverdrift, och har ej heller, i vårt land åtminstone, hittills
bekräftats af erfarenheten.
Icke heller den omständigheten, att flertalet emigranter utgöres af
ungt, arbetsdugligt folk, huru beklaglig den än från andra synpunkter må
vara, minskar i någon väsentlig grad den verkliga lättnad, som
tillskyndas landet genom utvandringen, der denna eljest blifvit en
nödvändighet. Ty just från dessa personer, hvilka ännu ej lyckats vinna
någon synnerligen fast fot i samhället, utgår den fruktansvärda
konkurrens, hvilken tidtals hotar att alldeles nedtrycka arbetsklassens
ställning, och i det hela utgör det väsentligaste hindret för dennas
varaktiga förbättrande. För öfrigt, existerar öfverbefolkning, kan ej