Om utvandringen, dess betydelse och orsaker - 1

OM UTVANDRINGEN, DESS BETYDELSE OCH ORSAKER
Föredrag, hållet i Stockholm den 25 och den 28 November
samt i Upsala den 3 December 1881

AF
KNUT WICKSELL
Med ett bihang.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG, STOCKHOLM, 1882.


Föreliggande uppsats utgör med några smärre förändringar och tillägg
innehållet af ett föredrag, som förliden höst af mig några gånger hölls
i Stockholm och Upsala. Lika litet som mina föregående småskrifter
rörande befolkningsförhållandena kan denna göra anspråk på något
egentligt vetenskapligt värde. Mina studier i hithörande ämnen äro
alltför obetydliga, för att jag åt den här behandlade, vigtiga frågan
skulle kunnat gifva den omsorgsfulla och grundliga utredning, som den
utan tvifvel förtjenar, och jag gerna velat vara i stånd att lemna. Men
då den uppfattning af ämnet, hvarifrån jag utgått, och om hvars
riktighet i hufvudsak jag fortfarande är lifligt öfvertygad, i vårt land
för närvarande icke räknar någon enda mera betydande försvarare[1]
(under det den af utlandets mest framstående skriftställare på detta
område sedan länge uppmärksammats) har jag trott att äfven en
bristfällig framställning deraf vore att föredraga, framför att hela
saken fortfarande skall vara undanskymd och för de flesta okänd.
Med undantag af ett såsom bihang medföljande svar på en kritik i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har jag ej ansett lämpligt att
inlåta mig i någon polemik mot de anmärkningar, som af några tidningar
framstälts mot mitt föredrag. Flera af dessa anmärkningar grunda sig på
missuppfattning af det sagda, till någon del kanske beroende på
bristande tydlighet i den muntliga framställningen. Rörande dessa,
hänvisar jag derför till sjelfva boken. Andra åter äro af den
beskaffenhet, att jag tills vidare måste tvifla på, det de varit
framstälda i god tro. Framförallt gäller detta om de kritiker af mitt
föredrag, som varit synliga i två af hufvudstadens veckotidningar. Den
ena af dessa, som lär vara landets mest spridda tidning, uppträder nu
och i de häftigaste ordalag mot åskådningar, som tidningen sjelf för
omkring ett år sedan gjorde till sina, utan att omkastningen på något
sätt är motiverad; i den andra tidningen åter--"Sveriges
trefligaste"--beskylles jag bland mycket annat, som ej förtjenar att
besvaras, för att ha gifvit en vilseledande framställning af
utvandrarnes ställning i Amerika; oaktadt de korta notiser jag härom
lemnade, i hufvudsak och på sina ställen till och med ordagrant voro
hemtade ur en af den nämda tidningens redaktör nyligen utgifven handbok
för emigranter.
Men den möda är i sanning förspild, som användes på att bekämpa åsigter,
hvilka motståndaren i grunden icke eger, utan endast för tillfället
åtagit sig att förfäkta. Dylikt kan möjligen vara af nytta såsom en
öfning i logik, hvarmed jag dock för ögonblicket saknar tid och lust att
sysselsätta mig. Deremot vill jag med tacksamhet mottaga hvarje
granskning, som från sakkunnigt håll kan komma mitt nu från trycket
utgifna föredrag till del, och då äfven, om så blir behöfligt, ingå i
svaromål.
Upsala i Februari 1882.
FÖRFATTAREN.


Om det intresse, hvarmed sociala företeelser af allmänheten omfattas,
alltid stode i ett noga afvägdt förhållande till deras vigt och
betydelse, till djupet och omfattningen af det inflytande, de utöfva på
samhällslifvets alla områden, är det svårt att föreställa sig, huru
särskildt i våra dagar något ämne i högre grad kunde vara egnadt att
tilldraga sig uppmärksamheten än det, som i det följande skall göras
till föremål för några korta betraktelser.
Utvandringen till främmande länder, framför allt till Nord-Amerikas
förenta stater, är visserligen icke längre någon nyhet i vårt land, och
om vid dess första uppträdande i större skala för ett par decennier
sedan en och annan ännu vågade hoppas, att den vore en af tillfälliga
orsaker föranledd snart öfvergående företeelse, torde den uppfattningen
numera vara alldeles öfvergifven: man har småningom vant sig att i
emigrationen se ett konstant, år efter år återkommande, om än med
olika styrka uppträdande fenomen, en normal lifsyttring inom
samhällsorganismen--för att tala i optimistisk stil; eller ock--om man
ser saken mera i svart--en kronisk sjukdomsprocess i densamma. Men om
således saken sjelf icke är någon nyhet, kan detta deremot med allt skäl
sägas om de dimensioner, den under de senast förflutna tvenne åren
antagit, hvilka i sjelfva verket öfverträffa allt, hvad vi hittills i
den vägen upplefvat. Redan den utvandring, som åtföljde de svåra
missväxtåren i slutet på 1860-talet, uppnådde en i högsta grad
aktningsbjudande storlek: år 1869, då den stod på sin höjdpunkt,
beräknar man, att inemot 40,000 menniskor måste hafva lemnat
fosterlandet. Det oaktadt förete såväl 1880 som 1881 års emigration ännu
högre siffror. Om dessa också icke ännu äro med full noggranhet bekanta,
kan man dock på grund af uppgifterna från Göteborg och Malmö, öfver
hvilka städer emigrantströmmens hufvudmassa drager, med tillräcklig
sannolikhet sluta, att under dessa två år minst 100,000 invånare lemnat
landet; bland hvilka det öfvervägande flertalet begifvit sig till
Amerika.[2]
Siffran är--för ett land på fyra och en half millioner
invånare--betydlig. Den är proportionsvis vida större än motsvarande
siffror från flera af de länder, som eljest pläga anses för
emigrationens centralhärdar; hvad särskildt utvandringen från Tyskland
beträffar, som i det stora fäderneslandet under sista tiden väckt så
mycken oro och satt så många pennor i rörelse, befinnes den, om man tar
hänsyn till de båda ländernas folkmängd, under fjolåret icke ens hafva
utgjort fjerdedelen, under innevarande år knapt hälften mot vår egen.
Vilja vi inom vårt eget land uppsöka några jemförelsepunkter, så visar
sig bland annat, att om ett af våra mindre län t. ex. Upsala eller
Stockholms län helt och hållet rensades från folk, det likväl ej ensamt
skulle hafva kunnat uppehålla emigrationen under blott dessa två år, ty
väl stiger folkmängden i Upsala län till 100,000 inv., i Stockholms län
till hälften mera, men å andra sidan är som bekant fördelningen i
åldersklasser ej densamma bland utvandrarne, som bland den öfriga
befolkningen, utan förändrad derhän, att det hufvudsakligen är unga,
fullt arbetsföra personer, som utflytta. Åldersklasserna 21-30 år äro
bland emigranterna representerade i nära 3 gånger starkare proportion än
bland befolkningen i dess helhet.[3]
Vid sidan af dylika sakförhållanden förefaller i sanning den snart sagdt
fullständiga likgiltighet, hvarmed denna vigtiga samhällsangelägenhet
betraktas af de ledande personerna i vårt land och inom vår press, lika
öfverraskande, som den är sorglig och nedslående. Våra tidningar, som
eljest pläga egna en skälig uppmärksamhet åt alla in- eller utländska
frågor af någon vigt, göra beträffande emigrationen ett bestämdt
undantag från denna regel. De anteckna, det är sant, vecka efter vecka
antalet utvandrare, liksom de anteckna noteringarna på börsen:
400-500-1000-2000, men detta är också allt. Efter en ledande artikel i
frågan, för att icke säga en utförlig artikelserie, spanar man
förgäfves, och öfver hufvud taget kunde deras förbehållsamhet ej vara
större, om saken i fråga varit en af dessa samhällsvådliga företeelser,
hvilka det gäller att med förenade krafter i den goda ordningens
namn--tiga ihjäl.
Härom är dock måhända mindre att säga. En publicist måste nödvändigtvis
splittra sin uppmärksamhet på en mängd olika föremål, och till
specialundersökningar har han antagligen föga tid öfrig. Men då en
rådplägande församling med så stora (och delvis berättigade) anspråk på
auktoritet och sakkunskap, som den, hvilken i somras sammanträdde till
det s. k. Nationalekomiska mötet i Malmö, upptager frågan om
emigrationen på sitt program, har man må hända rätt att vänta, att
ändtligen en behandling, gående utöfver den allra ytligaste skall komma
det vigtiga ärendet till del. Hvar och en, som följt detta mötes
förhandlingar vet likväl, huru fullständigt hvarje förhoppning i denna
riktning vardt besviken. Långt ifrån att egna frågan någon verklig
utredning,[4] ville man ej ens gifva sitt understöd åt ett välbetänkt
förslag, utgående på att i den närmaste framtiden få en dylik utredning
verkstäld af sakkunniga personer: hela diskussionen synes knapt hafva
varit menad på allvar, frågan togs blott af den vid mötets början
rådande majoriteten till förevändning för att få framkomma med en
meningsyttring--i protektionistiskt syfte. Det merkantila området är mig
främmande, men, om jag jemför de båda frågornas inbördes vigt och
betydelse--emigrationen å ena sidan, en önskvärd eller icke önskvärd
liten förhöjning i tullsatserna å den andra--så förefaller mig verkligen
den nämda manövern ej blott oberättigad, utan derjemte icke så litet
grotesk, nästan som om någon ville tillgripa en ånghammare för att
knäcka en hasselnöt--hvilken kanske till på köpet är maskstungen.
För öfrigt fick man äfven vid detta möte och från personers sida, hvilka
bort vara höjda öfver dylika trivialiteter, höra utvandringen betecknas
som "en förvillelse", "en folksjukdom, som måste rasa ut" och dylika
talesätt, hvilka ju i grunden icke säga någonting annat, än att talaren
för sin del är ogynsamt stämd mot emigrationen och helst skulle se, att
den upphörde--öfver frågans verkliga natur sprida dylika utgjutelser
tydligen icke den ringaste upplysning.
När saken befinner sig på denna punkt, har jag vågat föreställa mig, att
det för hvar och en, som bildat sig en, om än ofullständig, dock på
rationela grunder fotad uppfattning af denna samhällsfråga, förefunnes
en rättighet och noga taget måhända till och med en pligt att utan
tvekan uttala denna sin öfvertygelse; så mycket hellre har jag för min
del velat göra detta, som frågan om emigrationen, om jag eljest rätt
uppfattat den, står i det allra innerligaste; samband med den allmännare
och mera omfattande befolkningsfråga, hvilken jag sedan ett par år
tillbaka gjort till min uppgift att söka tillvinna den tänkande
allmänhetens i vårt land intresse, för att omsider, i fall lyckan är
god, kunna bringa den fram på den offentliga diskussionens dagordning.
Hvad jag ämnar säga, är visserligen ej mycket--några allmänna
betraktelser helt enkelt, som i det hela hvar och en kan anställa--men
dock, som jag hoppas, tillräckligt att för dem, som sjelfva ej närmare
tänkt öfver ämnet, lemna en antydan om, hvilka utvandringens betydliga
så väl fördelar som olägenheter äro, äfvensom om den i min tanke enda
möjliga utvägen att undvika de senare utan att på samma gång äfventyra
de förra--något som naturligen endast kan lyckas, i den mån vi förmå
bilda oss en klar föreställning om emigrationens allmännaste orsaker.
De åter, hvilka i en helt annan grad än jag äro utrustade för ett
framgångsrikt företagande af en dylik undersökning, borde, synes det
mig, icke så mycket förebrå mig, att jag vågat taga till orda, som ej
snarare sig sjelfva, derför att de i ett så vigtigt ämne fortfara att
iakttaga tystnad.


I.

Liksom utvandringen sjelf söndrar och än mer har tendens att söndra vårt
folk i tvänne hälfter, åtskilda icke genom en tullgräns, såsom fallet
skulle vara vid en främmande eröfring, utan af ett verldshaf och
oändliga landsträckor, hvilka blott af ett fåtal mer än en gång
öfverfaras; så sönderfaller också frågan om utvandringens betydelse i
två väsentligen olika, allt efter som man betraktar dess inflytande på
den hemmavarandes eller på den bortdragande delen af befolkningen. Det
gifves nu visserligen en äfven här i landet mycket beundrad
nationalekonomisk skola, enligt hvars åsigt någon väsentlig skilnad icke
förefinnes eller kan förefinnas mellan det ena och det andra
samhällslagrets, den ena och den andra samhällsmedlemmens intressen;
fastmer bero de ömsesidigt af hvarandra såsom lemmarna i en organism.
Detta är den vackra läran om "intressenas harmoni", Careys och Bastiats
berömda devis, hvilken man ännu tycker sig se stråla i briljanterad eld
i de politiko-ekonomiska lustfyrverkerier, som af den bekante
Leroy-Beaulieu tid efter annan uppsändas, vanligen under starka
bifallsyttringar i tidningspressen, icke minst i vår egen. Åsigten är
onekligen högst upplyftande: den ena individens välfärd drager genom ett
slags naturnödvändighet, eller kanske rent af genom ett slags
öfvernaturlig _harmonia præstabilita_, den andras med sig: den enas bröd
är den andras--bröd, det banala ordspråket må säga hvad det vill. Men på
föreliggande fall åtminstone eger denna höga teori ringa eller ingen
tillämpning: Där utvandraren lemnat fosterjorden och landstigit i
Amerika, kunna vi väl fortfarande följa honom med våra sympatier, men om
det der borta går honom väl eller illa, om han uppsvingar sig till
kapitalist eller försjunker i elände; detta har tydligen på våra egna
ekonomiska förhållanden alls intet inflytande.[5] Och lika litet beröres
_han_ af tillståndet i hans forna fädernesland; han har lemnat skeppet i
sin julle; om detta sedan sjunker eller fortfar att flyta, kommer honom
icke vid: han är amerikanare, vi svenskar.
Saken har således åtminstone två sidor, och för att ej beskyllas för en
"sjuklig filantropi" vill jag först och hufvudsakligen uppehålla mig vid
den mera egoistiska sidan och fråga: hvilka fördelar eller olägenheter
drabba i följd af utvandringen den qvarstannande befolkningen och landet
i dess helhet?
Finge man tro optimisterna, skulle fördelarne vara alldeles
öfvervägande. "Folkens in- och utflyttningar", har jag någonstädes läst,
"äro att förlikna vid en andlig byteshandel, hvarigenom de ömsesidigt
rikta hvarandra med sina bästa håfvor, genomtränga hvarandra till
inbördes förbrödring. Emigrationsströmmens vågor äro de pulsslag,
hvarigenom blodet i samhällsorganismen kringföres och hindras att
stagnera." Endast skada, att dessa och dylika liknelser alls icke
uppgöras på basen af verkliga fakta. Resonnemanget förutsätter
uttryckligen, att mot utvandringen svarar en något så när jemförlig
invandring, men detta är i vårt land åtminstone (liksom i europeiska
länder öfver hufvud) alls icke händelsen. Statistiken öfver
_immigrationen_ är visserligen ganska knapphändig, men i det hela taget
kan man dock säga, att under det utvandrarne räknas i tusental, stiger
invandrarnes antal knapt till lika många hundrade, och af dessa äro
dertill största delen återvändande emigranter; de verkliga utländingar,
som för närvarande finna det lönande att nedslå sina bopålar i Sverige,
utgöra, hvad antalet beträffar, en ren obetydlighet. Den "andliga
byteshandeln" visar sig således vid närmare påseende vara af den
beskaffenhet, att den ena parten endast gifver utan att få någonting
tillbaka, eller i hvarje fall en handel med mycket lång kredit; och den
process, som man velat förlikna vid blodomloppet i en menniskokropp, kan
i sjelfva verket långt bättre karakteriseras såsom en serie
åderlåtningar--ett medel att bibehålla helsan, som åtminstone inom
läkarekonsten redan förlorat allt förtroende och förmodligen icke
förtjenar större inom statshushållningen.
Lemna vi således för ögonblicket den luftiga optimismen med dess vackra,
men opålitliga bilder och liknelser för att i stället söka leta oss fram
på sakförhållandenas fasta mark, faller det genast i ögonen att
emigrationen, äfven rent ekonomiskt taget, medför en dubbel förlust.
Den innebär en förlust först och främst af kapital. Sjelfva resan är
kostsam, och alldeles utan tillgångar kan utvandraren, helst under den
första tiden af sin vistelse i främmande land, svårligen taga sig fram.
De penningar, han sålunda medför ur landet, äro i allmänhet förlorade
för detta. Och en dylik kapitalförlust inträffar äfven der, hvarest man
i förstone kunde tro, att det blott är fråga om ett ombyte af egare. Om
en person säljer gård och grund och beger sig till Amerika, lemnar han
visserligen sjelfva jorden qvar och äfven åbyggnaderna, men han lemnar
dem ej som present till efterträdaren eller till staten, utan den förre
får naturligtvis betala dem med ett kapital, som han antingen förut haft
placeradt på annat håll eller ock upplånat: i båda fallen minskas
tydligen landets rörliga förmögenhet med ett jemt lika stort belopp, som
köpeskillingen utgjorde, eller åtminstone den del deraf, som återstår,
sedan skulder och inteckningar blifvit gäldade. Denna sida af saken har
den fördelen att för alla vara tydlig och klar, men det är nog icke skäl
att lägga en allt för stor vigt vid den. Flertalet emigranter utgöres af
arbetsfolk och tjenstefolk[6] fattigt folk med ett ord, många äro
dessutom minderåriga: båda dessa orsaker medföra, att utvandrarnes
kapitalförmögenhet, i medeltal per individ beräknad, ej uppgå till någon
synnerligen hög summa. Enligt en några år gammal uppgift,[7] som skall
härröra från en väl underrättad person i Amerika, kan man på sin höjd
antaga, att i medeltal hvarje utvandrare medför 100 kr. i reda penningar
jemte ett litet förråd af bohagsting.[8] Läggas härtill resekostnaderna,
skulle man visserligen på detta sätt för de senaste två årens utvandring
komma till en summa af 20 millioner kr., äfven med fästadt afseende på,
att ej alla dessa utvandrare begifvit sig till Amerika; men denna summa
bör i förhållande till utvandrarnes stora antal snarare förvåna genom
sin litenhet än tvärtom. För öfrigt får man härvid ej glömma att göra
skäligt afseende på de penningsummor, som i form af hemsända
resebiljetter, understöd åt hemmavarande anhöriga eller återbetalande af
gjorda penningförskott komma landet till godo, och hvilka åtminstone
under goda år lära uppgå till flera millioner. Den stora utvandringen af
tjenstehjon och andra obemedlade personer låter i sjelfva verket
svårligen på annat sätt förklara sig än så, att mångens reskassa till
större eller mindre del utgöres af upplånade penningar, som efter
framkomsten återbetalas.
Det är också icke så mycket öfver den direkta kapitalförlusten, som de
beklaga sig, hvilka med oblida ögon betrakta utvandringen; utan deras
klagomål gälla i främsta rummet den oerhörda förlust af arbetskraft, som
genom emigrationen tillskyndas landet. Och att denna förlust är betydlig
följer omedelbart af hvad ofvanför sagts om utvandrarnes ålder samt af
den omständigheten, att flertalet bland dem tillhöra en samhällsklass,
för hvilken maklig hvila och sysslolöshet merendels äro okända ting.
Här möta oss likväl på nytt optimisterna, denna gång rustade med skäl,
hvilka väl äro värda vår uppmärksamhet. Om verkligen, invänder man,
landet behöfver all denna arbetskraft, hur kommer det då till, att det
alls ej förmår betala den med ett pris, som kunde göra det för
utvandraren lönande att stanna hemma. Detta icke blott vore tänkbart,
utan skulle på grund af lagen om tillgång och efterfrågan med
nödvändighet inträffa, derest verkligen utvandringen beröfvade landet en
sak, som det hade behof af och kunde med fördel använda.
I den förträffliga, ehuru blott allt för kortfattande monografi öfver
utvandringen, som finnes intagen i W. E. Svedelius' år 1875 utgifna
Studier i Sveriges Statskunskap, finnes denna uppfattning med eftertryck
framhållen i bl. a. följande ord: "Frågan om det afbräck, som
fäderneslandet lider genom utvandringen, låter sig slutligen bäst
besvaras med en annan fråga, som skulle kunna sålunda uttryckas: har det
då blifvit tomt i Sverige efter dem, som reste bort? Skulle så vara att
något synnerligt tomrum icke märkes, måste detta vara ett tecken att de,
som reste, icke voro oumbärlige. Utvandringen framställer sig då icke
såsom en afgjordt ond sak ... och man bekymrar sig icke deröfver, men
man tackar Gud, som skapat verlden så stor, att utrymme icke saknas i
andra länder för dem som funno sitt fädernesland för trångt.--Skulle det
åter", fortsätter författaren, "börja visa sig, att när bonden reste
till Amerika, föll hemmanet i ödesmål, emedan ingen fans, som upptog det
lediga hemmansbruket, eller att verkstäder måste stängas eller
arbetsföretag afstadna emedan arbetande armar ej mera finnas eller att
arbetslöner stegrades till en orimlig höjd, icke i följd af andra
orsaker, men blott derför, att arbetarnes antal hade blifvit allt för
ringa, eller att priserna på vanliga förnödenheter sjönko till vanvärde,
emedan konsumenter saknades, då", menar författaren,--"vore det en
obegriplig sak, om icke utvandringen afstadnade, ty krafterna, som hade
satt den samma i gång, hade då upphört att verka".[9]
Det ligger en betydlig styrka i dessa anmärkningar, och, ehuru de,
såvidt jag förstår, endast omfatta en sida af saken, äro de likväl, från
denna sida sedda, omotsägliga. Den säkraste och mest omedelbara verkan
af utvandringen är, att den minskar konkurrensen bland arbetarne och
derigenom höjer arbetslönerna eller, om dessa redan äro stadda i
sjunkande, motverkar deras ytterligare sänkning; vidare, ehuru de
hemmavarande arbetarne sålunda bli i tillfälle att öka sin konsumtion,
bör likväl minskningen i antalet konsumenter medföra, att priset på alla
sådana förnödenheter, som icke helt och hållet äro beroende af
prisställningen på den utländska marknaden, varder billigare. Båda dessa
omständigheter innebära påtagligen en afgjord fördel för den stora
massan af befolkningen, och, ehuru deras verkan på de klasser i
samhället, som till större eller mindre del lefva af andras arbete, i
allmänhet ej är lika fördelaktig (om ej derigenom att utgifterna för
fattigvården förminskas), måste dock inför ett opartiskt omdöme
fördelarne härvid anses vida öfverväga olägenheterna. Alltför tvära
omkastningar kunna måhända vara skadliga, i hvilken riktning de än gå,
men sådana skola endast undantagsvis kunna förorsakas af
utvandringen,[10] och i det hela vill det förefalla mig, som skulle de,
hvilka från den nu omnämda synpunkten beklaga utvandringen, härvid
hufvudsakligen ledas af den mycket misstänkta patriotism, som framför
arbetarens, framför den lefvande menniskans välfärd sätter den
utveckling af landets jordbruk och industri, som nu tyvärr icke kan ske,
men skulle vara tänkbar, om vi blott egde "rikligare tillgång på billig
arbetskraft". Men de, som så tänka--och de äro beklagligtvis icke
få--borde, synes det mig, helst undvika att högt uttala sin mening. I en
tid af ett jäsande och tör hända icke alldeles oberättigadt missnöje
bland samhällenas mindre lyckligt lottade klasser, kan man ej vara nog
försigtig i sina uttalanden, framför allt om man hyllar åsigter, hvilka
på ett så slående sätt påminna om den argumentation, som af
nordamerikanska sydstaternas plantageegare på sin tid framhades till
försvar för slafveriets bibehållande. Dessa voro på intet sätt besjälade
af ett onaturligt begär att plåga och förtrycka, de uttalade helt enkelt
den förmodan--som omständigheterna sedan bekräftat--att det i framtiden
ej skulle varda dem möjligt att mot någon rimlig dagspenning förmå frie
arbetare att åtaga sig de sysselsättningar, hvartill de nu kunde tvinga
sina slafvar. Följden häraf måste blifva, att en del plantager finge
nedläggas, eller åtminstone produktionen på dem bedrifvas i inskränkt
skala, allt till oersättlig förlust för--landet. Idel patriotiska
känslor således äfven här.--Så länge det står fast, att det, som för den
ene utgör billig arbetskraft för den andra betyder svältlön och
otillräcklig näring, och intill dess vi få höra yrkandet om den billiga
arbetskraftens förmåner framställas af någon, för hvilken det kan komma
ifrågaatt _sjelf_ tillhandahålla denna billiga arbetskraft--intill dess
torde allt dylikt tal med skäl böra betraktas såsom en yttring af den
sida i vår menskliga natur, hvilken hvar och en, som lefver i ett
samhälle, gör icke blott rätt utan äfven klokt i att i möjligaste mån
hos sig undertrycka.
* * * * *
Vore nu utvandringens konto--nämligen hvad dess inflytande på landet
beträffar--afslutadt med denna sista post, så kunde man ju tycka, att
"credit"-sidan i det hela ställer sig ganska fördelaktig. Den förlust,
som tillskyndas landet genom de summor, hvilka utvandrarne föra med sig,
är icke större, än att den åtminstone under vissa år fullkomligt
uppväges af de hemsända penning-remissorna, och den förlust af
arbetskraft, hvaröfver man klagar, visar sig vid närmare påseende
innebära en bestämd fördel för de talrika klasser i samhället, hvilkas
ekonomiska utsigter stiga och falla med arbetslönerna.
Men saken har beklagligtvis äfven en annan sida. Det gifves ännu ett
"debet", och innan vi granskat detta, kunna vi ej säga oss ega en klar
öfverblick af den verkliga ställningen. Det är sant, att, om vi hafva
ett öfverflöd af arbetskraft, kunna vi utan skada afvara en del deraf;
men å andra sidan: hafva vi, eller har landet denna arbetskraft
_gratis_, efter det så liberalt kan dela med sig deraf åt andra
nationer? Detta skulle vara händelsen, om den arbetare, som lemnar oss i
dag, i fjor hade kommit till oss direkt från himlen eller från utlandet.
Visar det sig åter, att landet icke utan stora och måhända oerhörda
kostnader har kunnat åt sig uppfostra denna arbetskraft, hvaraf det nu
ej har behof, då är det tydligen hit, som frågans ekonomiska tyngdpunkt
förflyttar sig, och det betyder härvid litet eller intet, att
utvandringen vid den tidpunkt, då den af omständigheterna framkallas,
kan innebära en verklig lättnad för landet. Ett exempel skall tydliggöra
detta förhållande. Antagom, att en person har användt ett stort kapital,
eget eller andras, på uppbyggandet af ett industrielt etablissemang,
t. ex. en ångqvarn, och det visar sig, att när qvarnen är färdig och skall
sättas i gång, finnes i trakten ej tillräcklig mäld för dess drifvande;
då blir det ju i det hela en temligen underordnad fråga, huruvida han nu
gör klokare i att nedrifva verket och försälja maskinerna eller att
fortsätta att drifva rörelsen, men då utan vinst--den hufvudsakliga
skadan är redan skedd och kan ej afhjelpas; den bestod deri, att han
utan tillräckligt förutseende nedlade kostnader på ett företag, som till
sist visade sig vara af ingen nytta.
Menniskan är, såsom naturfilosoferna ofta anmärkt, vid sin födelse den
svagaste af alla skapade varelser. Många år förgå--och dessa blifva med
en stigande civilisation allt flera--innan ynglingen eller flickan sjelf
förmår att förvärfva sitt uppehälle, och under hvilka de helt och hållet
eller delvis äro beroende af den föregående generationens omsorger. Den
uppfostran och vård, som sålunda kommer det uppväxande slägtet till
godo, är att betrakta såsom ett förskotteradt kapital, som det en gång
måste återbetala, hufvudsakligen genom att i sin tur sörja för en
följande generation. För hvarje individ, som lemnar riket (eller ock
afgår med döden) innan han ännu hunnit gälda sin andel i denna skuld,
tillskyndas uppenbarligen landet en förlust genom det kapital, som på
honom blifvit nedlagdt men ej återbetaldt.
Det är ej lätt att skaffa sig ens en ungefärlig föreställning om, hvad
en persons uppfostran i medeltal har kostat, då han är fullkomligt i
stånd att försörja sig sjelf, hvilket inom den klass, hvarom här
alltjemt är fråga, nämligen kroppsarbetarnes, i synnerhet på landet, kan
anses inträffa vid fylda 15 år. På grund af frågans stora intresse har
jag likväl sökt uppställa en öfverslagsberäkning i denna riktning, hvars
enda anspråk är att ej öfverdrifva det verkliga förhållandet.
I en af den danska nationalekonomen W. Scharling författad uppsats,
hvarur ett utdrag för någon tid sedan fans infördt i flera svenska
tidningar, anföres bland annat, att i en familj i Danmark, som
utan att lida verklig nöd dock befinner sig i torftiga vilkor,
underhållskostnaden för hvarje barn kan anses stiga till omkring 100 kr.
årligen. Hur obetydlig denna summa än kan synas, är den dock sannolikt
mycket för hög för att kunna läggas till grund för en beräkning, som
afser våra egna förhållanden. Då nämligen, såsom förut är nämdt, äfven
under goda år hela årsinkomsten (lön och stat) för en arbetare på landet
endast uppgår till omkring 400 kr., och för en piga i bästa fall till
omkring 225 kr., är det tydligt, att i en arbetarefamilj på landsbygden
sammanlagda värdet af mannens och hustruns arbete ej kan uppskattas
högre än till mellan 6- och 700 kr.[11] Men under sådana omständigheter