Om Tanke- och Yttrandefrihet - 4

icke förstod saken, att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid
de läror, han bekände; på det att han, när han blef varse sin
okunnighet, skulle finna den väg, hvarpå han kunde ernå en fast
öfvertygelse, grundad på en klar uppfattning af såväl lärornas mening
som af bevisen för dem. Disputationerna i medeltidens skolor hade ett
något liknande ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig
om, att lärjungen förstode sin egen mening och (såsom en nödvändig
förutsättning härför) den motsatta åsikten och sålunda kunna försvara
den förra och vederlägga den senare. Dessa disputationer hade emellertid
det obotliga felet, att de grundsatser, till hvilka man vädjade, voro
hämtade från auktoriteter, icke ur förnuftet; och äfven såsom öfning för
förståndet voro de i hvarje afseende underlägsna den mäktiga dialektik,
som utbildade förståndet hos Sokrates' lärjungar. Men den modärna
bildningen har båda slagen att tacka för vida mer än man vanligen är
böjd att medgifva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet, som
i minsta mån ersätter någondera. En person, som erhåller all sin
undervisning af lärare eller ur böcker, undgår kanske frestelsen att
låta sig nöja med det, som han sålunda fått inpluggat, men han nödgas
icke att höra båda parterna. I följd häraf är det företrädet att känna
båda sidornas åsikter äfven bland tänkare långt ifrån allmän. Och den
svagaste delen af det, som hvar och en säger till försvar för sina
åsikter, är den, hvarmed han afser att bemöta invändningar. Det är en
vana nu för tiden att tala föraktligt om negativ kritik — d. v. s. den,
som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i det praktiska
lifvet, utan att framställa positiva sanningar. En sådan negativ kritik
skulle visserligen vara torftig nog såsom slutresultat; men såsom ett
medel att uppnå positiv kunskap eller en öfvertygelse, som är värd detta
namn, kan den icke skattas för högt. Och till dess människorna åter
systematiskt öfvas i en sådan negativ kritik, skall det finnas blott ett
fåtal stora tänkare och öfverhufvud taget en låg intellektuel ståndpunkt
inom alla forskningsgrenar utom matematik och naturvetenskap. I inga
andra ämnen förtjänar någons meningar namnet kunskap, så vida han icke,
antingen förmådd därtill af andra eller själfmant, genomgått samma
andliga process, som skulle hafva varit oundviklig, i fall han hade
utkämpat en meningsstrid med värkliga motståndare. Huru oförnuftigt är
det då icke att, när det af sig själft erbjudes oss, lämna å sido det,
som är så oersättligt och så svårt att åstadkomma i fall det saknas. Om
det således finnes personer, hvilka bestrida en härskande åsikt, eller
skulle göra det, om det tillätes dem af lagen och allmänna meningen, så
böra vi tacka dem därför, uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss
öfver, att någon vill göra för oss, hvad vi annars själfva med mycket
större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon vikt vid
fastheten och lifaktigheten af vår öfvertygelse.
-----
Fotnot 11:
Den geocentriska teorien antager, att solen och planeterna röra sig
omkring _jorden_, den heliocentriska, att jorden och de öfriga
planeterna röra sig omkring _solen_. — Den flogistiska teorien lärde,
att kroppar vid förbränning förlora ett gasformigt ämne (flogiston),
som förut fanns uti dem; den nyare åsikten antager, att i stället en
kemisk förening med syrgas därvid äger rum.
_Öfvers._


4. Stridiga åsikter äro vanligen endast delvis sanna eller delvis
falska.

Det återstår ännu att tala om en af hufvudorsakerna till att
meningsskiljaktighet är nyttig och skall fortfara att vara det ända till
dess människosläktet har uppnått en grad af andlig utveckling, som för
närvarande synes vara omätligt aflägsen. Vi hafva hittills betraktat
endast tvänne möjligheter: att den rådande meningen kan vara falsk och
följaktligen någon annan mening sann; eller att den rådande meningen är
sann, i hvilket fall en konflikt med den motsatta villfarelsen är af
väsentlig vikt för en klar uppfattning och liflig känsla af dess
sanning.
Men det finnes ett tredje fall, som är vanligare än något af de förra,
nämligen då stridiga meningar i stället för att vara den ena sann och
den andra falsk, dela sanningen sins emellan så, att den kätterska
åsikten är ägnad att fullständiga den sanning, hvaraf den antagna
åsikten endast innehåller en del. Gängse åsikter om saker, som icke äro
omedelbart tillgängliga för de yttre sinnena, äro ofta sanna, men
innehålla sällan eller aldrig hela sanningen. De äro en del af
sanningen, stundom en större stundom en mindre del, men öfverdrifna,
förvrängda och skilda från de sanningar, af hvilka de borde åtföljas och
begränsas. Kätterska meningar å andra sidan höra vanligen till de
undertryckta och försummade sanningar, hvilka slitit de band, som hållit
dem bundna, och antingen söka att förlikas med den sanning, som kan
ligga uti det allmänna föreställningssättet, eller sätta sig upp däremot
med lika stort anspråk på ofelbarhet, som om de innehölle hela
sanningen. Det senare fallet hade hittills varit det vanliga, ty
ensidighet har alltid varit regel bland människorna och mångsidighet
undantag. Vid ett omslag i allmänna meningen stiger därför vanligen en
del af sanningen tillbaka, då en annan framträder. Till och med
framsteg, som skulle lägga en ny sanning till de gamla, sätta för det
mästa endast en ofullständig sanning i stället för en annan sådan; och
förbättringen består hufvudsakligen däruti, att det nya fragmentet af
sanning är mera behöfligt, mera lämpat efter tidens kraf än det, som det
ersätter. Och då de härskande åsikterna, äfven om de hvila på en sann
grund, äro så ofullständiga, så borde hvarje åsikt, som innehåller något
af den del af sanningen, som en härskande mening förbiser, betraktas
såsom dyrbar, huru bristfällig och förvirrad den än må vara för öfrigt.
Ingen som lugnt bedömer mänskliga angelägenheter, borde finna någon
anledning att harmas öfver, att de, som bringa till vår kännedom
sanningar, dem vi i annat fall skulle hafva förbisett, förbise några af
dem, som vi inse. Snarare skall han betänka, att så länge den allmänt
erkända sanningen är ensidig, är det mera önskvärdt än äljes, att äfven
den icke erkända sanningen har ensidiga försvarare. Ty sådana äro
vanligen de mäst energiska och de som hafva största utsikten att draga
en motsträfvig uppmärksamhet till det korn af vishet, som de framställa,
såsom vore det hela sanningen.
När sålunda t. ex. under 1700-talet nästan alla bildade och alla de
obildade, som leddes af de förra, voro försjunkna i beundran för den så
kallade civilisationen och för den modärna vetenskapens, litteraturens
och filosofiens under, och då de i sitt öfverskattande af olikheten
mellan samtidens och forntidens människor invaggade sig i den tron, att
hela skillnaden var till deras egen fördel, så var det med en särdeles
välgörande värkan, som Rousseau's paradoxer slogo ned som bomber midt
ibland dem och skingrade den kompakta massan af ensidiga åsikter samt
tvungo dess spillror att återförena sig i en bättre form och med
upptagande af nya beståndsdelar. Icke därför, att de härskande åsikterna
på det hela taget voro fjärmare från sanningen än Rousseau's. Tvärtom,
de voro henne närmare, de innehöllo mera positiv sanning och mycket
mindre villfarelse. Men det fanns i Rousseau's läror en betydlig mängd
af just de sanningar, som den härskande opinionen saknade; dessa hafva
förts med uti åsikternas ström och utgöra den aflagring, som ligger
kvar, sedan floden sjunkit undan. Att enkelhet i lefnadssättet är af
högt värde, att ett konstlat sällskapslifs tvång och hyckleri har ett
demoraliserande inflytande, äro tankar som aldrig utslocknat i odlade
sinnen sedan Rousseau utgaf sina skrifter; och de skola i sin tid utöfva
sin tillbörliga värkan, ehuru de för närvarande behöfva häfdas lika väl
som någonsin, och häfdas med _handling_, ty ord hafva i denna sak nästan
uttömt sin värkan.
Med afseende på samhällsfrågor åter är det ett nästan allmänt
föreställningssätt, att ett parti för upprätthållande af den bestående
ordningen och ett parti för framåtskridande och reform båda äro
nödvändiga förutsättningar för ett sundt samhällstillstånd; tills endera
har utvidgat sin andliga synvidd därhän, att det på samma gång blir ett
ordnings- och framstegsparti, som förstår skilja emellan det, som bör
bevaras och det, som bör förkastas. Hvartdera af dessa partier härleder
sin nytta från det andras bristfälligheter; men det är till stor del
oppositionen från motpartiet, som håller dem båda inom sunda och
förnuftiga gränser. Så framt icke de meningar, som gynna demokrati och
aristokrati, förmögenhet och jämlikhet, samarbete och konkurrens, lyx
och umbärande, socialism och individualism, frihet och disciplin och
alla andra stående motsatser uti det praktiska lifvet, uttalas lika
fritt och förfäktas och försvaras med lika skicklighet och kraft, är det
ingen utsikt, att båda elementen skola erhålla sitt tillbörliga
inflytande; den ena vågskålen skall alltid nödvändigt gå upp, när den
andra sjunker. I det praktiska lifvet är sanningen i så hög grad en
fråga om förlikning af motsatser, att endast få personer äro nog
skarpsinniga och opartiska att genom en dylik jämkning närma sig det
rätta, och detta måste ernås genom den våldsamma processen af ett
fälttåg mellan stridande, som fäkta under fientliga banér. Om uti någon
af de nyss uppräknade öppna frågorna endera åsikten har bättre anspråk
på icke blott att fördragas utan att uppmuntras och understödjas, så är
det den, som för tillfället råkar tillhöra _minoriteten_. Ty det är
denna åsikt, som vid ifrågavarande tillfälle representerar de försummade
inträssena, den del af mänsklig lycka, som är i fara att icke
tillgodoses som sig bör. Jag vet, att i vårt land ingen ofördragsamhet
utöfvas mot olika tänkande i de flästa af dessa frågor. Jag har anfört
dem för att genom talrika och erkända exempel visa allmängiltigheten af
den satsen, att endast genom meningsskiljaktighet är det under
människosläktets nuvarande tillstånd någon utsikt för sanningens alla
sidor att blifva tillgodosedda. Om personer finnas, som bilda ett
undantag från världens skenbara enhällighet i någon fråga, så är det
alltid sannolikt, att, äfven om världen har rätt, de, som afvika, hafva
någonting att säga, som är värdt att höras af de öfriga, och att
sanningen skulle förlora något genom deras tystnad.
Man skall måhända invända: "Men _några_ allmänt antagna grundsatser, i
synnerhet uti de högsta och viktigaste frågor, äro mera än
halfsanningar. _Den kristna sedeläran_ till exempel är hela sanningen i
fråga om moralen, och om någon förkunnar en moral, som afviker därifrån,
så är han helt och hållet på villovägar."
Som detta fall i praktiskt hänseende är det viktigaste af alla, så kan
intet lämpa sig bättre för en pröfning af den allmänna grundsatsen. Men
innan vi undersöka, hvad den kristna sedeläran är eller icke är, är det
nödvändigt att bestämma, hvad som menas med uttrycket den kristna
sedeläran. Om man därmed menar Nya Testaments sedelära, så förundrar det
mig, att någon, som erhållit sin kunskap därom direkt ur denna bok, kan
antaga, att den gaf sig ut för eller var ämnad att innefatta en
fullständig sedelära. Evangelierna hänföra sig alltid till en förut
befintlig sedelära och inskränka sina föreskrifter till de punkter, där
denna borde rättas eller ersättas genom mera omfattande och högre. De
uttrycka sig därjämte i mycket allmänna ordalag, ofta omöjliga att tolka
efter bokstafven och som besitta snarare poesiens eller vältalighetens
förmåga att göra intryck, än en lagstiftnings noggrannhet. Att därur
upprätta en etisk lärobyggnad har aldrig varit möjligt, utan att man
tagit Gamla Testamentet till hjälp, ett system, som visserligen är
utarbetat, men i många afseenden barbariskt och afsett för barbariska
folk. Paulus, en förklarad fiende till detta judarnas sätt att tolka och
fullständiga mästarens lära, hänför sig likaledes till en förut
befintlig sedelära, nämligen grekernas och romarnas; och hans råd till
de kristna äro i betydlig mån ett försök att lämpa sig efter denna, till
och med i den utsträckning, att han öppet gillar slafveriet.[12] Det som
kallas kristen men hällre borde heta teologisk moral, är icke Kristus'
och apostlarnas värk, utan har ett mycket senare ursprung. Den har
småningom blifvit uppbyggd af den katolska kyrkan under de fem första
århundradena, och ehuru den icke obetingat antagits af protestanterna
har den dock blifvit mycket mindre förändrad af dem, än man kunnat
vänta. I allmänhet hafva de nöjt sig med att skära bort de tillägg, som
blifvit gjorda under medeltiden, och hvarje sekt har ersatt dem med nya
tillägg, lämpade efter sin tid och sina böjelser. Att människosläktet
står i en stor tacksamhetsskuld till denna sedelära och dess första
förkunnare, är jag den siste att vilja förneka; men jag drar icke i
betänkande att påstå, att den i många viktiga punkter är ofullständig
och ensidig, och så framt ej idéer och känslor, hvilka icke erkännas af
den, hade deltagit i utvecklingen af det europeiska lifvet och
karaktären, skulle de mänskliga angelägenheterna nu befinna sig i ett
vida sämre tillstånd än de göra. Den kristna moralen (nämligen hvad man
kallar så) bär helt och hållet prägeln af en reaktion; den är till stor
del en protest emot hedendomen. Dess ideal är snarare negativt än
positivt; passivt snarare än aktivt; oskuld snarare än storsinthet; ett
undflyende af det onda snarare än ett ihärdigt fullföljande af det goda.
Man har träffande anmärkt, att i dess föreskrifter budet "du skall icke"
otillbörligt öfverväger budet "du skall". I sin fasa för sinnligheten
har den gjort askesen[13] och sedan, genom en så småningom skeende
jämkning af denna, laguppfyllelsen till sin afgud. Den framhåller hoppet
om saligheten och fruktan för helvetet såsom rätta och tjänliga
bevekelsegrunder för ett dygdigt lif. I detta afseende står den långt
under de bästa af forntidens sedeläror och den gör allt, hvad den kan
för att gifva sedligheten en i grunden själfvisk karaktär, i det den
skiljer hvarje människas pliktkänsla från hennes medmänniskors
inträssen, utom för så vidt egennyttiga bevekelsegrunder bjuda henne att
se dem till godo. Den är hufvudsakligen en lära om passiv lydnad; den
inskärper undergifvenhet för alla faktiskt bestående myndigheter, hvilka
vi visserligen icke böra lyda, när de ålägga oss något, som religionen
förbjuder, men mot hvilka vi dock icke böra göra motstånd, än mindre
uppror, äfven om de tillfoga oss aldrig så stora orättvisor. Och under
det att plikter emot samhället i de bästa hedniska folks moral intaga
ett oproportionerligt stort rum och otillbörligt inkräkta på individens
rättmätiga frihet, så är uti den rent kristna etiken hela detta område
af förpliktelser knappt omnämt eller erkänt. Det är i _Koranen_[14],
icke i Nya Testamentet, som vi läsa följande sats: "En härskare, som
sätter en person till en syssla, då det uti hans rike finnes en annan
person, som är dugligare därtill, syndar emot Gud och emot staten." Den
lilla hänsyn, som enligt våra nuvarande seder tages till idén om plikter
mot det allmänna, härrör från grekiska och romerska, icke från kristna
källor; liksom ock i det enskilda lifvets moral — hvad som kan finnas af
själsstorhet, personlig värdighet och till och med hederskänsla härrör
från den rent mänskliga, icke religiösa sidan af vår uppfostran och
aldrig skulle hafva kunnat växa upp ur moraliska grundsatser, enligt
hvilka den enda förtjänst, som öppet erkännes, är lydnad.
Jag påstår lika litet som någon, att dessa brister med nödvändighet
vidlåda den kristna sedeläran, på hvilket sätt hon än må uppfattas,
eller att de många uti ett fullständigt moraliskt system oundgängliga
satser, som hon saknar, icke skulle kunna låta förena sig med henne.
Ännu mindre skulle jag vilja påstå detta om Kristus' egna läror och
föreskrifter. Jag tror, att Kristus' ord äro allt, som de, för så vidt
jag kan förstå, voro ämnade att vara; att de icke äro oförenliga med
något, som en omfattande moral fordrar; att allt, som är förträffligt i
moraliskt afseende, kan inläggas uti dem, utan att man gör mera våld på
deras ordalag än som hvar och en gjort, hvilken sökt ur dem uppbygga ett
praktiskt system af lefnadsreglor. Men det är i fullkomlig
öfverensstämmelse härmed att antaga, att de endast innehålla, och voro
afsedda att innehålla _en del_ af sanningen; att många viktiga delar af
den högsta sedlighet icke tillgodoses eller ens åsyftas i de läror af
kristendomens stiftare, som traditionen bevarat, och att de blifvit
fullkomligt åsidosatta i det moraliska system, som den kristna kyrkan
upprättat på grundvalen af dessa läror. Om det förhåller sig så, är det
efter min åsikt ett stort misstag att framhärda uti försöket att i den
kristna läran finna de fullständiga regler för vårt handlingssätt,
hvilka dess upphofsman blott ville häfda och upplifva, men endast delvis
själf framställa. Jag tror, att denna ensidiga uppfattning är på väg att
blifva ett stort ondt i praktiskt hänseende, därigenom att den i hög
grad försvagar värkan af den moraliska undervisning och uppfostran, som
så många välmenande personer nu omsider bemöda sig om att åstadkomma.
Jag fruktar högeligen, att om man söker utbilda sitt förstånd och sina
känslor efter en uteslutande religiös förebild, och lämnar å sido dessa
världsliga mönster (som de må kallas i brist på ett bättre namn), hvilka
förut ägde bestånd vid sidan af den kristna sedeläran och kompletterade
henne, i det de mottogo något af hennes ande och i henne ingöto något af
sin, så skall resultatet blifva, och är redan nu, en låg, krypande och
slafvisk karaktär, hvilken, hur den än må underkasta sig det, som den
anser vara den högsta viljan, likväl är oförmögen att höja sig till
eller med sympati omfatta föreställningen om den högsta godheten. Jag
tror, att andra etiska system än de, som kunna härledas från uteslutande
kristna källor, måste äga bestånd vid sidan af den kristna etiken, för
att åstadkomma mänsklighetens moraliska pånyttfödelse; och att det
kristna systemet icke utgör något undantag från den regeln, att så länge
människoförnuftet är ofullkomligt, fordrar sanningens inträsse
meningsskiljaktighet. Det är icke nödvändigt, att man behöfver ringakta
de moraliska sanningar, som kristendomen innehåller, därför att man
upphör att ringakta dem, som den icke innehåller. Där en sådan fördom
eller ensidighet äger bestånd, är den utan gensägelse ett ondt; men ett
ondt, som vi icke alltid kunna hoppas att undgå, utan måste betrakta
såsom priset för ett ovärderligt godt. Mot de anspråk, som en del af
sanningen gör på att vara hela sanningen, bör och måste man emellertid
protestera; och om en reaktionär impuls skulle göra dem, som protestera,
i sin tur orättvisa, så må denna ensidighet beklagas, men måste
fördragas. Om de kristna vilja lära fritänkare att vara rättvisa emot
kristendomen, så borde de själfva vara rättvisa mot fritänkarna. Det kan
icke lända sanningen till någon gagn att blunda för det faktum, som är
känt af alla, hvilka hafva den ringaste kunskap om litteraturhistorien,
att en stor del af de ädlaste och mäst värdefulla sedliga lärdomar äro
ett värk icke blott af män, som ej kände, utan äfven af män, som kände
och förkastade den kristna läran.
Jag vill icke påstå, att äfven den mäst oinskränkta frihet uti att
framställa alla möjliga åsikter skulle göra slut på olägenheterna af
religiöst eller filosofiskt sektväsende. Om personer med inskränkt
förstånd allvarligt omfatta en sanning, så kan man vara viss på, att den
skall komma att förfäktas och i många hänseenden efterlefvas så, som om
ingen annan sanning funnes till i världen, eller åtminstone ingen, som
kunde begränsa eller modifiera den förra. Jag vet ganska väl, att alla
åsikter hafva en benägenhet att blifva ensidiga, och att denna
benägenhet icke kan afhjälpas äfven genom det friaste meningsbyte utan
till och med ofta ökas och tillväxer därigenom, i det att sanningar, som
borde hafva insetts men ej blifvit insedda, förkastas med desto större
häftighet, emedan de framställts af personer, hvilka man betraktar som
motståndare. Men det är icke på lidelsefulla partigängare utan på
lugnare och mera opartiska åskådare af striden, som denna brottning af
olika meningar utöfvar sin välgörande värkan. Icke uti den våldsamma
striden mellan delar af sanningen, utan uti det tysta undertryckandet af
dess ena hälft ligger det onda, som man bör frukta. Det finnes alltid
hopp, då personer nödgas höra båda partierna, men det är då de endast
lyssna till den ena parten, som villfarelser stelna till fördomar och
sanningen själf upphör att hafva sanningens värkan, i det den genom
öfverdrift förvandlas till osanning. Och alldenstund få själsegenskaper
äro mera sällsynta än den domareförmåga, som kan fälla ett rättvist
utslag mellan två parter, af hvilka blott den ena har någon advokat till
sitt försvar, så har sanningen utsikt att segra endast i den mån hvarje
sida däraf, hvarje mening, som innehåller någon del af sanningen, icke
blott finner försvarare, utan äfven försvaras så, att den kan göra sig
hörd.
* * * * *
Vi hafva nu visat, att tanke- och yttrandefrihet är nödvändig för
mänsklighetens andliga välgång (på hvilken all annan välgång beror), och
det på fyra särskilda grunder, som vi vilja i korthet sammanfatta:
För det första: Vi kunna icke veta, om icke den åsikt, som undertryckes,
möjligen är sann; att förneka detta är att göra anspråk på ofelbarhet.
För det andra: Äfven om den undertryckta åsikten skulle vara en
villfarelse, kan den innehålla och innehåller mycket ofta en del af
sanningen; och eftersom den allmänna eller härskande meningen i en fråga
sällan eller aldrig omfattar hela sanningen, är det endast genom kampen
mellan motsatta meningar, som den ofullständiga sanningen har någon
utsikt att fullständigas.
För det tredje: Till och med om den rådande meningen skulle vara icke
blott sanning utan hela sanningen, så skall den, så fram icke dess
kraftiga och allvarliga bekämpande tillåtes och värkligen äger rum, hos
de flästa, som antaga den, endast blifva ett slags fördom, enär man icke
förstår eller frågar efter dess förnuftiga grunder. Och icke blott detta
utan, för det fjärde, åsikten själf kommer då i fara att gå förlorad
eller blifva maktlös och beröfvad sitt lifgifvande inflytande på
karaktär och handlingssätt; dogmen öfvergår till en rent yttre
bekännelse, som icke förmår värka något godt, utan endast hindrar en
värklig och innerlig öfvertygelse att växa upp ur förnuft eller
personlig erfarenhet.
-----
Fotnot 12:
I brefvet till Filemon.
_Öfvers._
Fotnot 13:
Själfplågeri, späkning.
_Öfvers._
Fotnot 14:
Muhamedanernas bibel. Se Verdandis småskr. n:o 3, _Herman Almkvist_,
Koranen.
_Öfvers._


5. Slutord till dem, som visserligen medgifva yttrandefrihet, men blott
om den användes på ett hofsamt och ärligt sätt.

Innan vi lämna frågan om tankefriheten, torde det vara lämpligt att
fästa något afseende vid dem, som visserligen medgifva, att uttalandet
af hvilken mening som hälst bör tillåtas, men endast på det villkor, att
det sker på ett hofsamt sätt, och att gränserna för ett ärligt
meningsutbyte icke öfverskridas.
Mycket kunde sägas om omöjligheten af att bestämma, hvar dessa gränser i
så fall borde dragas. Ty om det afgörande härvid vore, att de, hvilkas
mening man anfaller, anse sig förnärmade, så visar, som jag tror,
erfarenheten, att detta äger rum, så ofta anfallet är kraftfullt och
värksamt, och att hvarje motståndare, som anfaller dem häftigt, och
hvilken de hafva svårt att bemöta, synes dem vara en oförsynt
motståndare, i synnerhet om han visar värme för sin sak. Men ehuru denna
anmärkning är mycket viktig i praktiskt afseende, går den helt och
hållet upp uti ett annat, mycket viktigare inkast. Det sätt, hvarpå en
åsikt förfäktas, kan utan tvifvel, äfven om åsikten är sann, vara mycket
_klandervärdt_ och må i så fall med rätta strängt tadlas. Men de
viktigaste öfverträdelserna i detta afseende äro af den beskaffenhet,
att det är nästan omöjligt att leda dem i bevis annat än då någon
tillfälligtvis själf förråder sig. De svåraste felen äro sofistisk
bevisning, undanhållande af fakta och skäl, förvrängning af
sakförhållanden eller misstydning af den motsatta åsikten. Men allt
detta utföres, äfven i sin svåraste form, så ofantligt ofta i
fullkomligt god tro af personer, hvilka icke anses såsom okunniga eller
oskickliga, att det sällan är möjligt att på tillräckliga grunder med
godt samvete stämpla en dylik falsk framställning såsom ens _moraliskt_
straffvärd; och ännu mindre bör _lagen_ blanda sig uti detta slags
polemiska förseelser.
Hvad åter angår det, som vanligtvis förstås med oförsynt diskussion,
nämligen skymford, sarkasmer, personliga förolämpningar och dylikt, så
skulle aflysandet af dessa vapen förtjäna mera sympati, om man någonsin
föresloge att förbjuda dem _lika mycket på båda sidor_. Men hvad man
önskar är endast att inskränka deras användning mot den härskande
meningen. Gent emot minoritetens mening åter kunna de icke blott
användas utan allmänt ogillande, utan förskaffa i allmänhet den, som
nyttjar dem, beröm för redligt nit och rättmätig förtrytelse. Och dock,
hvilken skada deras användande än må medföra, är den störst, när de
brukas emot den jämförelsevis försvarslöse; och hvilken den oberättigade
fördel än må vara, som kan dragas af detta sätt att förfäkta en åsikt,
tillfaller den nästan uteslutande de härskande meningarna. Den svåraste
oförrätt af detta slag, som kan begås under en meningsstrid, är att
bränmärka den, som försvarar den motsatta åsikten, såsom en dålig och
omoralisk människa. För tillvitelser af detta slag äro särskilt de
utsatta, som hysa en misshaglig åsikt. Ty de äro i allmänhet få till
antalet och hafva obetydligt inflytande, och ingen annan än de själfva
är synnerligen inträsserad af att se till, att rättvisa göres _dem_. Men
det ligger i sakens natur, att bruket af detta vapen är förnekat dem,
som anfalla en härskande åsikt; ty de kunna aldrig använda det utan att
skada sig själfva och, äfven om de kunde det, skulle de därigenom endast
försämra sin sak. I allmänhet kunna aldrig meningar, som äro motsatta de
allmänt antagna, göra sig hörda med mindre än att de uttryckas i utsökt
hofsamma ordalag och med det mäst sorgfälliga undvikande af onödiga
förnärmelser; och från denna regel kunna de knappast någonsin ens i
ringa mån afvika utan att förlora mark. Däremot afskräcker ett
obegränsat tadel från den härskande meningens sida på ett mycket
värksamt sätt personer från att antaga afvikande åsikter och lyssna till
dem, som framställa sådana. I sanningens och rättvisans inträsse vore
det därför af långt mera vikt att inskränka det senare användandet af
nedsättande ordalag än det förra. Om man vore nödsakad att välja, så
vore det t. ex. mycket viktigare att förhindra sårande angrepp mot otron
än mot religionen. Men det ligger i öppen dag, att _lag_ och
_myndigheter_ icke böra göra några som hälst inskränkningar å någondera
sidan. Den _allmänna meningen_ däremot borde uttala sin dom efter
omständigheterna i hvarje särskilt fall; så att den ogillar hvar och en,
_hvilkendera sidan han än må tillhöra_, som i sitt uppträdande brister i
ärlighet eller ådagalägger illvilja, skenhelighet eller ofördragsamhet
och efter förtjänst hedrar en hvar, han må hysa hvilken åsikt som hälst,
som har nog lugn att inse och nog heder att erkänna hvad hans
motståndare och deras meningar i värkligheten äro, utan att öfverdrifva
något till deras skada och utan att undanhålla något, som talar eller
kan anses tala till deras fördel. Häri består den offentliga
diskussionens sanna moral; och om den också ofta kränkes, så gläder jag
mig likväl åt den tanken, att många finnas, som till stor utsträckning