Om Tanke- och Yttrandefrihet - 3

_Öfvers._
Fotnot 7:
Ett folkslag i det gamla Grekland.
_Öfvers._
Fotnot 8:
Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger med böter eller
fängelse »förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den
rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift.
_Öfvers._
Fotnot 9:
Det nyss anförda lagrummet tillämpades senast den 26 maj 1888, då
ansvarige utgifvaren af tidningen Socialdemokraten, Hjalmar Branting i
Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i juni samma år, då Viktor
E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250 kronors böter, hvilket senare
straff i Svea hofrätt (hofrättsrådet Widströms division) skärptes till
3 månaders fängelse. Båda domarne faststäldes i högsta domstolen. Det
förra åtalet föranstaltades af statsrådet J. H. Lovén, det senare af
justitieministern Axel Bergström. — En redogörelse för den mängd
hädelsemål, upplösningar af sammankomster, förbud mot föredrags
hållande m. m., som på sista tiden förekommit i vårt land, skulle bli
alltför vidlyftig. Här må endast i korthet anföras, att ensamt
Lennstrand blifvit 4 gånger åtalad för hädelse i tryckt skrift (alla
gångerna frikänd af juryn) och 5 gånger för hädelse i muntliga
föredrag; 2 af dessa mål äro nyligen (den 21 okt. 1889) afgjorda i
högsta domstolen: L. dömdes till 6 månaders fängelse. Tre af de
åtalade föredragen äro utgifna i tryck, utan att åtal följt — målet
skulle i så fall afgöras af jury.
_Öfvers._
Fotnot 10:
En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för
Sepoy-upproret i Indien. I den blandning af vår nationalkaraktärs
sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös förföljelselusta
ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från
predikstolen må vara oförtjänta af uppmärksamhet; men viktigare är,
att hufvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin
grundsats för hinduers och muhamedaners styrande, att man icke borde
af allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses,
och såsom en nödvändig följd häraf icke låta några offentliga ämbeten
beklädas af andra än värkliga eller föregifna kristna. Man berättar,
att en understatssekreterare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857
höll till sina valmän, yttrat, att »den britiska styrelsens
fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner britiske
undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade
haft den värkan att fördröja det britiska namnets tillväxt och att
hindra kristendomens välgörande utbredning ... Fördragsamhet vore en
hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke
missbruka detta dyrbara ord. Så som han förstode det, innebure det
fullkomlig frihet för alla: fri religionsutöfning för _alla kristna,
hvilkas religion hvilade på samma grund_. Den innefattade
fördragsamhet med alla bekännelser och sekter af _kristna, hvilka
trodde på den ende återlösaren_.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på
det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad
regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den
åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom
fördragsamhetens råmärken. Hvem kan efter detta vanvettiga uttalande
öfverlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har
försvunnit för att aldrig återkomma?


3. Äfven om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi söka undertrycka är
falsk, så skulle likväl dess undertryckande vara ett ondt.

Låtom oss öfvergå till andra delen af beviset och i det vi lämna å sido
den förutsättningen, att någon af de härskande meningarna kan vara
falsk, i stället antaga, att de äro sanna, och undersöka på hvad sätt
dessa meningar sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får
fritt och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har en fast
öfvertygelse, torde vara att medgifva, att hans åsikt möjligen kan vara
falsk, borde han likväl besinna, att huru sann åsikten än må vara, skall
den, såvida den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, komma
att omfattas såsom en död dogm icke såsom en lefvande sanning.
Det finnes en klass af människor (lyckligtvis numera icke så talrik som
fordom), hvilka anse det nog, om en person obetingat går in på hvad de
anse såsom sant, äfven om han icke har någon som hälst kännedom om
grunderna för åsikten eller skulle kunna med framgång försvara den ens
mot de ytligaste angrepp. Om sådana personer en gång lyckas få sin tro
antagen på grund af auktoritet, så tänka de naturligtvis, att ingenting
godt men väl åtskilligt ondt skulle följa däraf, att dess fria
diskuterande tillätes. Hvarest deras inflytande har öfverhand, göra de
det nästan till en omöjlig sak, att de härskande meningarna förkastas
med förstånd och öfverläggning, ehuru de fortfarande kunna förkastas
våldsamt och oförståndigt. Ty att helt och hållet utestänga
meningsutbyte är sällan möjligt, och när det en gång får insteg, äro
sådana trosföreställningar, som icke grunda sig på öfvertygelse, färdiga
att gifva vika för den svagaste tillstymmelse till bevis. Men äfven om
man också bortser från denna möjlighet — om man antager, att den sanna
åsikten kvarblifver i medvetandet, som en fördom, en tro, oberoende af
hvarje bevis och otillgänglig därför — så ligger det i öppen dag, att
detta icke är det sätt, hvarpå sanningen bör omfattas af ett förnuftigt
väsende. Det är icke att känna sanningen. Sanningen på detta sätt
omfattad är blott en öfvertro mera, som tillfälligtvis är fästad vid
ord, hvilka uttala en sanning.
Om människornas förstånd och omdöme böra odlas — något som åtminstone
protestanterna icke förneka — huru kunna väl dessa förmögenheter
lämpligare öfvas hos hvar och en än genom en undersökning af de frågor,
som röra honom så nära, att det anses nödvändigt för honom att uti dem
hafva en öfvertygelse? Om det finnes något, som mer än allt annat
bidrager till förståndets uppodlande, så är det i sanning förvärfvandet
af kunskap om grunderna för de åsikter man själf äger. Hvilken åsikt än
personer må hysa i frågor, uti hvilka det är af yttersta vikt att man
har en riktig åsikt, böra de vara i stånd att bemöta åtminstone de
vanligaste inkasten. "Men," torde någon säga, "man kan _lära dem_
grunderna för deras åsikter. Det är icke nödvändigt att meningar blott
mekaniskt eftersägas därför, att man aldrig hört dem bestridas.
Personer, som lära geometri, inprägla icke blott lärosatserna i sitt
minne, utan lära jämväl att förstå bevisen; och det skulle vara
oförnuftigt att påstå, att de måste vara okunniga om grunderna för de
geometriska sanningarna därför, att de aldrig höra någon bestrida eller
söka vederlägga dem." Utan tvifvel! En dylik undervisning är tillräcklig
i ett sådant ämne som matematik, där ingenting alls kan sägas till
försvar för en falsk åsikt. Det är egendomligt för de matematiska
sanningarna, att alla skälen äro till förmån för den ena sidan. Där
finnas inga invändningar och inga svar på invändningar. Men i alla
frågor, där olikhet i åsikter är möjlig, beror sanningen på ett utslag,
som fälles mellan två grupper af stridiga skäl. Till och med inom
naturvetenskaperna äro alltid flere förklaringar af samma företeelse
möjliga, t. ex. en geocentrisk teori vid sidan af den heliocentriska,
flogiston vid sidan af syre.[11] Man måste uppvisa, hvarför denna ena
teorien ej kan vara den sanna, och förr än detta blifvit uppvisat, och
vi inse, på hvad sätt det har skett, förstå vi icke grunderna för vår
mening. Och om vi vända oss till frågor, som äro oändligt mycket mera
invecklade än de nyss anförda, till moraliska, religiösa, sociala och
praktiska frågor, bestå tre fjärdedelar af bevisen för hvarje bestridd
mening i ett vederläggande af de skäl, som synas tala till förmån för
någon därifrån afvikande åsikt. Forntidens näst störste talare, Cicero,
har anförtrott oss, att han alltid studerade sin motståndares sak med
lika stor, om icke större ifver än sin egen. Det som Cicero sålunda
använde såsom ett medel att vinna framgång inför rätta, borde
efterliknas af hvar och en, som forskar på något område i afsikt att
komma till sanningen. Den som endast känner till sin egen synpunkt i en
sak, känner den föga. Hans skäl kunna möjligen vara goda, och kanske har
ingen förmått att gendrifva dem. Men om han å sin sida är lika mycket ur
stånd att vederlägga skälen för den motsatta åsikten, om han icke ens
vet, hvilka de äro, då har han ingen anledning att föredraga den ena
åsikten framför den andra. Det förnuftigaste han kunde göra vore att
uppskjuta att fälla något omdöme i frågan. Om han icke bekvämar sig
därtill, ledes han antingen af auktoritetstro eller antager, såsom
människor i allmänhet göra, den åsikten, för hvilken han känner den
största böjelsen. Och det är icke ens nog att han får höra motståndarens
skäl af sina egna lärare, i det skick _de_ framställa dem och åtföljda
af hvad de erbjuda som vederläggning. Detta är icke rätta sättet att
låta motståndarens skäl komma till sin rätt och få honom att fullt inse
hvad de innebära. Han bör få tillfälle att höra dem framställas af
personer, som värkligen tro på dem; som försvara dem _på allvar_ och
därvid göra det yttersta de förmå. Han måste lära känna dem i deras mäst
antagliga och öfvertygande form; han måste känna hela tyngden af de
svårigheter, som en sann uppfattning af saken har att möta och
öfvervinna. I annat fall skall han aldrig kunna sätta sig i värklig
besittning af den del af sanningen, som bemöter och undanröjer dessa
svårigheter. Nittionio bland hundrade af hvad man kallar personer med
uppfostran befinna sig i denna belägenhet; och det äfven bland dem, som
kunna flytande tala för sina meningar. Det är möjligt, att deras åsikt
är sann, men efter allt hvad de veta därom kunde den lika gärna vara
falsk. De hafva aldrig satt sig in i de personers uppfattning, som tänka
olika med dem, och öfvervägt, hvad sådana personer skulle hafva att
säga; och följaktligen _känna_ de i själfva värket icke den lära, som de
_bekänna_. De känna icke till de delar däraf, som förklara och försvara
de öfriga; de resonnemang, som visa, att en sak, som skenbart strider
mot en annan, låter sig därmed förena, eller att af två till utseendet
starka skäl det ena och icke det andra bör föredragas. För alla de delar
af sanningen, hvilka äro de värkligen afgörande och bestämma en värkligt
sakkunnig persons omdöme, äro de främmande; och ingen känner dessa
delar, som icke opartiskt och fördomsfritt har hört båda parterna och
bemödat sig att se bådas skäl i den starkaste belysning. Så viktig är
denna grundsats för en värklig insikt i moraliska och allmänt mänskliga
spörsmål, att om en viktig sanning icke har några vedersakare, så är
nödvändigt att föreställa sig, att sådana finnas och att förse dem med
de starkaste skäl, som den skickligaste "djäfvulens advokat" skulle
kunna tänka ut.
Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten, för att försvaga
styrkan af detta bevis, skulle invända, att det ingalunda är nödvändigt,
att _folk i allmänhet_ får veta och förstå allt, som af filosofer och
teologer kan sägas för eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöfver
alls icke vara i stånd att afslöja en fyndig motståndares alla misstag
och felslut. Det är fullkomligt tillräckligt om det alltid finnes
_någon_, som är i stånd att bemöta dem, så att ingenting, som skulle
kunna missleda okunniga personer, kvarstår ovederlagt. Personer med
medelmåttigt förstånd, hvilka blifvit undervisade om de viktigaste
grunderna för de sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på
auktoritet för rästen och göras uppmärksamma på, att de hvarken hafva
kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla svårigheter, som kunna
uppställas, utan böra nöja sig med vissheten om, att alla invändningar,
som man gjort, blifvit vederlagda eller kunna vederläggas af dem, som
därtill blifvit särskilt undervisade.
Äfven om man åt denna uppfattning gör det yttersta medgifvande, som de
kunna fordra, hvilka hafva de minsta anspråken på det mått af insikt uti
en sanning, som bör åtfölja tron därpå, så äro likväl skälen för fritt
meningsutbyte i intet afseende försvagade. Ty äfven denna åsikt erkänner
ju, att människorna böra hafva någon förnuftig säkerhet för, att alla
invändningar blifvit på ett tillfredsställande sätt vederlagda; men huru
skola de kunna vederläggas, om det, som tarfvar vederläggning, icke får
uttalas? Eller huru kan man veta, att vederläggningen är
tillfredsställande, om vedersakarna icke få något tillfälle att försvara
den motsatta meningen? I alla händelser måste ju åtminstone filosoferna
och teologerna, hvilkas uppgift är att lösa svårigheterna, göra sig
förtrogna med dessa i deras mäst besvärande form, äfven om sådant icke
är nödvändigt för allmänheten; och detta kan icke ernås med mindre, än
att de få fritt uttalas och framställas i den gynnsammast möjliga dager.
Den katolska kyrkan har ett eget sätt att gå till väga vid denna
vanskliga uppgift. Hon drager en skarp gräns emellan sådana, som
tillåtas antaga troslärorna på grund af öfvertygelse, och sådana, som
måste antaga dem på god tro. Hon medgifver visserligen ingendera klassen
något val med afseende på det, som skall antagas, men hon både tillåter
och uppmuntrar prästerna, åtminstone sådana bland dem till hvilka hon
kan hysa fullt förtroende, att sätta sig in uti motståndarnas inkast för
att kunna besvara dem och att för detta ändamål läsa kätterska böcker.
För lekmän medgifves icke detta annat än efter särskilt tillstånd, som
är svårt att erhålla. Denna lära erkänner således, att kunskap om
kättarnas åsikter är nyttig för lärarna, men finner likväl utan
själfmotsägelse medel att förvägra alla andra sådan kunskap; och gifver
sålunda åt "eliten" mera andlig odling, men också icke större andlig
frihet än åt massan. Genom detta påfund lyckas hon ernå det slags
andliga öfverlägsenhet, som hennes afsikter kräfva. Ty, ehuru odling
utan frihet aldrig har skapat en stor och frisinnad ande, så kan den
likväl åstadkomma en fyndig advokat för en sak. Men i protestantiska
länder är denna utväg afskuren, ty protestanterna påstå (åtminstone i
teorien), att ansvaret för hvars och ens religiösa öfvertygelse måste
bäras af honom själf och ej får kastas på lärarna. Emellertid är det i
våra dagar omöjligt att utestänga obildade personer från sådana
skrifter, som läsas af de bildade. Om mänsklighetens lärare skola kunna
få kännedom om allt, som de önska veta, så måste det vara tillåtet att
utan inskränkning skrifva och offentliggöra hvad som hälst.
* * * * *
Om likväl de skadliga värkningarna af bristen på fri diskussion (under
förutsättning af, att de antagna meningarna äro sanna) vore inskränkta
till att personer lämnas i okunnighet om grunderna för dessa meningar,
så kunde man tycka, att detta är, om också ett _intellektuelt_, dock
icke något _moraliskt_ ondt, och att det icke förminskar värdet af dessa
åsikter i fråga om deras inflytande på karaktären. Men det är ett
faktum, att vid frånvaron af meningsutbyte förgätas icke blott grunderna
till en lära, utan äfven själfva dess ursprungliga mening. De ord, som
förkunna den, uppväcka icke längre de idéer, eller i alla händelser
endast somliga af de föreställningar, som de ursprungligen framkallade.
I stället för en varm öfvertygelse och en lefvande tro kvarstå endast
ett antal fraser, bibehållna genom vanan. Den friska kärnan är borta, om
också skalet återstår. Man kan icke nog allvarligt studera och begrunda
de kapitel uti människosläktets historia, som upptagas och utfyllas af
detta faktum.
Det belyses, detta faktum, af erfarenheten om nästan alla etiska lärors
och religiösa trosbekännelsers historia. Dessa läror och bekännelser äro
fulla af innehåll och lif för dem, som gifvit dem upphof, eller för
upphofsmännens omedelbara lärjungar. Deras mening fortfar att kännas med
oförminskad styrka eller uppnår till och med ännu fullare medvetenhet,
så länge man strider för att gifva läran eller bekännelsen öfvermakt
öfver andra trosläror. Slutligen blir hon antingen härskande, blir "den
allmänna meningen", eller också häjdas dess framsteg; hon bibehåller det
område, hon vunnit, men upphör att spridas vidare. När ettdera af dessa
resultat uppnåtts, blir striden mattare och dör småningom bort.
Trosläran har nu vunnit en ställning såsom en allmänt antagen mening
eller åtminstone en tillåten sekts eller fraktions åsikt. De som hylla
den, hafva i allmänhet _ärft_, icke _antagit_, densamma; och öfvergång
från en sådan troslära till en annan sker endast undantagsvis samt utgör
i mycket ringa mån föremål för bekännarnas tankar. I stället för att
såsom i början ständigt vara på sin vakt antingen för att försvara sig
mot hela världen eller för att bringa hela världen på sin sida, hafva de
slagit sig i ro, och, om de kunna undgå det, hvarken lyssna de till
inkast emot sin tro, eller oroa olika tänkande, om sådana finnas, med
försök att häfda dess företräden. Från denna tidpunkt kan man vanligen
datera aftagandet af en trosläras lifaktighet. Vi höra ofta, huru
religionslärare af alla bekännelser beklaga sig öfver svårigheten att i
sina åhörares sinnen upprätthålla en så liflig uppfattning af den
sanning, de till namnet bekänna, att den genomtränger deras känslor och
invärkar bestämmande på hela deras lefverne. Så länge trosläran ännu
kämpade för sin tillvaro, klagade man icke öfver sådana svårigheter.
Till och med de ringare kämparna visste och kände då, hvad de stredo
för, insågo olikheterna mellan deras och andra bekännelser. Vid detta
skede i hvarje trosläras tillvaro fanns det icke få personer, hvilka
hade utfört dess grundsatser i alla tankens former, öfvervägt och
betraktat dem från alla viktiga synpunkter, erfarit hela den invärkan på
karaktären, som tron på denna lära kunde framkalla hos ett af henne helt
och hållet genomträngt sinne. Men när den öfvergått till en nedärfd tro,
som mottages passivt, icke aktivt—då man icke längre i samma grad som i
början tvingas att använda sin kraft på de spörsmål, som trosläran
föranleder, uppstår småningom en växande böjelse att af trosläran glömma
allt utom formlerna och att lämna den ett slappt och dödt bifall, liksom
om dess antagande på god tro befriade från nödvändigheten att göra den
lefvande i medvetandet eller att pröfva den genom personlig erfarenhet.
Och slutligen upphör den nästan helt och hållet att hafva något som
hälst inflytande på människornas inre lif. Då inträffa de fall, som i
vår tid äro så talrika att de nästan utgöra flertalet, i hvilka
trosläran liksom stannar utom själen, gör den hård och oemottaglig för
alla andra inflytelser på våra högsta förmögenheter. Den visar sin makt
genom att hindra hvarje djup och lefvande öfvertygelse att få insteg,
och uträttar själf intet för förstånd eller hjärta, om ej att stå där
som skiltvakt för att hålla dem båda tomma.
I hvilken grad lärosatser, som i sig själfva voro ägnade att göra det
djupaste intryck på själen, kunna begrafvas däri såsom döda trosartiklar
utan att förvärkligas i föreställning, känsla eller förstånd, därpå har
man ett exempel uti det sätt, på hvilket flertalet bekännare nu omfatta
kristendomens läror. Med kristendomen förstår jag här detsamma, som alla
kyrkor och sekter mena därmed, nämligen de läror och grundsatser, som
innehållas i Nya Testamentet. Dessa betraktas såsom heliga och antagas
såsom lagar af alla, hvilka bekänna sig till kristendomen. Och likväl är
det knappt för mycket att påstå, att icke _en_ kristen af tusende
inrättar eller bedömer sitt handlingssätt efter dessa lagar. Den
måttstock han rättar sig efter, är hans nations, hans klass', hans sekts
vanor. Han har således å ena sidan en samling af etiska grundsatser,
hvilka han tror hafva blifvit honom förlänade af en ofelbar visdom,
såsom regler för hans lefverne, och å den andra sidan en mängd
alldagliga meningar och vanor, hvilka till en viss grad öfverensstämma
med somliga af dessa grundsatser, i mindre grad med andra och rent af
stå i strid med ännu andra af dem, och hvilka på det hela taget utgöra
en sammanjämkning af den kristna trosläran med det världsliga lifvets
inträssen och ingifvelser. Den förra ägnar han sin hyllning, de senare
sin värkliga lydnad. Alla kristne tro, att de fattiga och låga och de,
som lida förföljelse af världen, äro saliga; att det är lättare för en
kamel att gå genom ett nålsöga, än för en rik man att inkomma i
himmelriket; att de icke skola döma, på det att de icke må varda dömde;
att de skola alls intet svärja; att de skola älska sin nästa så som sig
själfva; att om någon tager deras mantel, skola de gifva honom kjorteln
med; att de icke skola sörja för morgondagen; att om de vilja varda
fullkomliga, så skola de sälja allt det de äga och gifva åt de fattiga.
Och de _hyckla icke_ när de säga, att de tro dessa saker. De tro dem
värkligen så, som människorna tro allt, som de städse hört berömmas och
aldrig motsägas. Men är det fråga om den _lefvande tro_, som bestämmer
vårt handlingssätt, så tro de på dem jämt upp så mycket, som det är
brukligt att handla efter dem. Satserna sådana de stå där äro tjänliga
att slå motståndare med; och det förstås, att de om möjligt framställas
såsom skäl för hvad hälst personer göra, som de anse berömligt. Men om
någon ville påminna dessa människor om, att samma satser fordra en
oändlighet af saker, som de aldrig ens tänkt på att göra, så skulle han
därpå ingenting annat vinna än att bli räknad bland dessa föga omtyckta
personer, hvilka lägga an på att vara bättre än annat folk. Trossatserna
hafva intet inflytande på vanliga bekännare, äro icke en makt i deras
själar. Man har af gammal vana en viss vördnad för ljudet af dem, men
ingen känsla, som kan göra dem lefvande i sinnet. Och när det gäller
handling, ser man sig omkring efter A eller B för att erfara, huru långt
man bör gå uti att lyda Kristus.
Vi kunna vara förvissade om, att förhållandet bland de första kristne
icke var sådant utan helt annorlunda. Hade det varit så, skulle
kristendomen aldrig hafva uppväxt från en obetydlig sekt bland de
föraktade judarna till det romerska väldets religion. När deras fiender
sade: "se, hur de kristna älska hvarandra" (en anmärkning, som sannolikt
ingen skulle göra numera), hade dessa säkerligen en mycket lifligare
känsla af hvad deras tro innebar, än de någonsin sedan haft. Och detta
är sannolikt hufvudorsaken därtill, att kristendomen nu gör så små
framsteg i att utsträcka sitt område och ännu efter aderton århundraden
nästan uteslutande är inskränkt till europeerna och deras afkomlingar.
Och bland de strängt religiösa, hvilka hafva mycket allvar med sina
läror och fästa mycket större betydelse vid dem, än folk i allmänhet
gör, händer det vanligen, att den del af deras troslära, som sålunda är
jämförelsevis lefvande för deras sinnen, är den, som förskrifver sig
från Luther, Calvin eller Knox eller någon annan sådan person, som står
deras egen karaktär mycket närmare. Hvad Kristus lärt har däremot endast
en passiv tillvaro i deras sinnen, och åstadkommer knappast någon annan
värkan än den, som blotta åhörandet af så kärleksfulla och milda ord
medför. Det finnes utan tvifvel många skäl, hvarför de läror, som äro
utmärkande för en sekt, bibehålla mera lifaktighet än de, som äro
gemensamma för alla sekter, och hvarför religionslärarna göra sig större
möda att hålla de förras betydelse vid lif. Men _en_ orsak är för visso
den, att dessa utmärkande läror äro omtvistade och oftare måste
försvaras mot uppenbara vedersakare. När ingen fiende längre är inom
synhåll, inslumra både lärare och lärjungar på sin post.
Det samma gäller i allmänhet taget om alla traditionela läror — sådana,
som innehålla vishets- och lefnadsregler, lika väl som moral och
religion. I hvarje språk och litteratur finnas en mängd allmänna satser
om lifvet, både om hvad det är, och hur man däri bör uppföra sig; satser
som hvar och en känner till, hvar och en upprepar eller åhör med bifall
och hvilka betraktas som erkända sanningar, men hvilkas betydelse de
fläste först då lära inse, när erfarenheten (och vanligen en smärtsam
erfarenhet) gjort dem till en värklighet för dem. Huru ofta händer det
icke, att smärtan af någon oförutsedd olycka eller missräkning kommer en
person att uti sitt minne återkalla något ordspråk eller allmänt
talesätt, som han känt sedan barndomen och hvars mening skulle hafva
bevarat honom från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått den
så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra orsaker än
frånvaron af meningsutbyte: många sanningars mening _kan_ icke till
fullo förstås, förr än personlig erfarenhet gjort den till vår egendom.
Men äfven _dessas_ mening skulle hafva blifvit mycket bättre insedd och
det som blifvit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om människor
vore vana vid att höra skäl uppställas för och emot en sak af personer,
som förstå den. Människornas olyckliga böjelse att upphöra att tänka
öfver det, som de icke längre tvifla på, är orsaken till hälften af
deras misstag. En samtida författare uttrycker sig ganska träffande, då
han talar om "en afgjord åsikts djupa sömn".
Huru? torde någon fråga, är då frånvaron af enstämmighet ett
oeftergifligt villkor för sann kunskap? Är det nödvändigt, att en del af
människosläktet skall framhärda i villfarelse, för att andra skola
sättas i stånd att uppnå sanningen? Måste en troslära upphöra att vara
värklig och lefvande, så snart den blifvit allmänt antagen, och är
aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt icke något
tvifvel därpå kvarstår? Så snart människorna enhälligt antagit en
sanning, måste då denna sanning gå under i deras inre? Man har hittills
trott, att upplysningens högsta mål och skönaste resultat skulle vara
att mer och mer ena människorna i kännedomen om alla viktiga sanningar;
— skall då upplysningen räcka blott så länge, som den ännu icke
fullbordat sitt värk? Skola stridens frukter gå förlorade, så snart
segern blifvit fullständigt vunnen?
Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens framåtskridande skall
antalet af de lärosatser, hvilka icke längre omtvistas eller betviflas,
ständigt tillväxa; och människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas
efter antalet och vikten af de sanningar, som nått den punkt, att de
lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra hvarje
allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti en menings
stadgande; ett stadgande, som är lika välgörande om meningen är sann,
som farligt och olycksbringande om den är falsk. Men ehuru denna
gradvisa förminskning af meningsskiljaktighetens område är nödvändig i
detta ords båda bemärkelser, i det den är på en gång oundviklig och
oundgänglig, så äro vi därför icke tvungna att antaga, att alla dess
följder måste vara välgörande. Förlusten af ett så viktigt hjälpmedel
till en värklig och lefvande uppfattning af sanningen, som det, hvilket
ligger i nödvändigheten af att ständigt vara redo att förklara den för
och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke tillräcklig att
uppväga vinsten af dess allmänna erkännande; men är dock ett icke
obetydligt afdrag från denna vinst. Där man icke längre äger denna
fördel, vore det enligt min åsikt önskvärdt, att människosläktets lärare
försökte att skaffa en ersättning därför, att de vidtoge någon anordning
för att göra frågans svårigheter lika klara och lefvande för lärjungens
medvetande, som om de framkastades emot honom af någon för hans
omvändelse ifrande kämpe för den motsatta åsikten.
Men i stället för att söka utfinna nya metoder för detta ändamål, hafva
de låtit de metoder gå förlorade, som man fordom ägde. Den sokratiska
dialektiken, på hvilken vi hafva ett så storartadt exempel uti Platos
dialoger, var en metod af detta slag. Den var egentligen en negativ
diskussion om filosofiens och lifvets stora frågor, som med fulländad
skicklighet var inrättad i det syfte att öfvertyga hvem som hälst, som
endast tillägnat sig den härskande meningens allmänna talesätt, att han